Sedan Tolstoj har i Ryssland ingen skriftställare vunnit en så överraskande och fullständig framgång som för närvarande Maxim Gorkij. Framgången ur de lägsta samhällsklasser, utan någon högre bildning, dök han plötsligt upp som ett författarsnille av första rangen…
(ur förordet till samlingen »Urspårade«)
generaldepoten/gorkij/index.html
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
Av dessa två anbefalles först och främst »Polisspionen. En onödig människas lif.« såsom den intressantaste av de två, om än den är mindre omtalad än »En mor«.
Maxim Gorkij (egentligen Alexej Maximovitj Pjesjkov) föddes den 28
mars 1868 i staden Nizjnij Novgorod, vilken i Sovjetunionen senare
fick namnet Gorkij efter honom. Gorkij var son till en snickare, blev
tidigt föräldralös och fick från elva års ålder själv förtjäna sitt
uppehälle. Han anslöt sig till de revolutionärt sinnade (i början
»de folkliga«, senare till bolsjevikerna). Maxim Gorkij
deltog själv aktivt i revolutionen 1905, men reste 1906 utomlands till
Europa och Amerika. 1906–1913 bodde han på Capri för att vårda
sin hälsa (han led av tuberkulos) och skrev där bl.a. romanen
»Polisspionen«.
Även romanen »En
mor«, vilken har framhållits såsom en av förebilderna
för den socialistiska
realismen, skrev Gorkij under denna tid.
(uppgifterna huvudsakligen hämtade ur uppslagsverket Fremdsprachige Schriftsteller, Leipzig 1972.)
Gorkij, Maksim, egentligen Aleksej Maksimovitj Pjesjkov, känd under författarnamnet Maksim Gorkij, rysk författare, f. 14 (27) mars 1868 (eller 1869), son af en handtverkare i Nizjnij-Novgorod, förlorade tidigt sina föräldrar, fick en högst knapphändig skolundervisning och måste redan i barnaåren söka sitt uppehälle som lärpojke i diverse yrken. Efter att ha gjort ett, naturligtvis fåfängt, försök att få studera vid Kazans universitet sökte han beröfva sig lifvet, men misslyckades. Han uppmärksammades af en litterärt intresserad advokat i Nizjnij-Novgorod, A. J. Lanin, och tjänstgjorde en liten tid på hans kansli såsom skrivare, men drefs af inre lust åter ut på ströftåg, bl. a. ända till kaukasien, där han i Tiflis-tidningen »Kavkaz« offentliggjorde sin första berättelse, Makar Tjudra (1892). Året därpå knöt han bekantskap med den framstående författaren Vladimir Korolenko och blef medarbetare i dennes tidskrift »Russkoje bogatstvo«, som 1894 publicerade den uppskakande bondenovellen Tjelkasj. Därmed blef G. nästan världsbekant och har sedan ernått en så oerhörd popularitet, att ett af den nyktra kritiken framkalladt bakslag förr eller senare måste inträda. Sina berättelser, romaner och dramer har G. utgifvit i många upplagor af samlingsverket »Znanie«, hvari många af det »unga« Rysslands skönlitterära krafter medverka. Hänsynslösheten i G:s lif och diktning gaf honom också en framskjuten socialpolitisk roll, ehuru han räknat sig hvarken till det ena eller andra partiet och under senaste tiden stått tämligen isolerad. 1902 valdes han till hedersledamot af Ryska vetenskapsakademien, men detta erkännande från akademiens sida vann ej kejserlig bekräftelse. Vid flera tillfällen har G. varit utsatt för förföljelser från polismyndigheternas sida och var en tid internerad i Riga. För sitt bröstlidande måste han flera vintrar vistas på Krim. 1906 företog han en sensationellt uppmärksammad resa till Förenta staterna, hvarifrån han hämtade stoff till åtskilliga, tämligen naivt dilettantiska reseskisser, V'Amerikje. På återvägen skildrade han (1906) sina intryck från Frankrike i några utkast. F. n. vistas G. i Italien, närmast af hälsoskäl, men ock af politiska hänsyn.Citerat efter Nordisk Familjebok, andra upplagan, band 9, sp.1490–1491 (Stockholm 1908)G:s litterära styrka ligger i novelletten, där han stundom blir mästerlig, särskildt i att på grundvalen af egen och andra vagabonders lifserfarenhet med galghumor skildra scener ur »barfotingarnas värld« och »fördettingar«. Dessa ämnen voro visserligen alls icke obekanta i den ryska vitterheten före G:s tid, men G. har individualiserat dessa typer efter sin egen smak och i revolutionärt syfte gjort dem till språkrör för sina naiva, af Nietzsche och andra moderna tänkare omedvetet påverkade föreställningar om samhälle, moral, plikt o. s. v. — allt i strid mot det traditionella och konventionella. Några af dessa typer, t. ex. kocken Konovalov, »Pilgrimen« och skoflickaren Orlov, torde komma att räknas till den ryska vitterhetens klassiska figurer vid sidan af Gogols lustiga skälmar. G:s försök som allegorisk diktare och social tänkare äro däremot konstnärligt sedt betydligt svagare och mindre originella; hans författarskap öfver hufvud har på senare tiden afgjordt mattats och förflackats. Hans stil är förträfflig och hans lyriska naturmålning stundom beundransvärd. Endast en gång, i den allegoriska revolutionsdikten om »Falken«, har han använt versformen.
Hans båda romaner, Foma Gordjejev (1901; sv. öfv. 1902) och Troje (1902; »Tre människor«, s. å.), gissla den kälkborgerliga skenheligheten i småstadslifvet och innehålla detaljer af gripande verkan, men lida af uppenbara brister i den konstnärliga kompositionen. Samma anmärkning gäller G:s sceniska arbeten: Mjestjane (»Småborgare«) och Na dnje (»På bottnen« 1903; »Natthärbärget«, s. å.), båda från början af 1900-talet, Datjniki (Sommargästerna) 1905, Djeti sontsa (Solens barn) 1905, Varvary (Barbarer) 1906 och Vragi (Fienderna) s. å. Det är mestadels intressanta interiörer ur det nutida ryska småstadslifvet, med ledig, ofta satiriskt kvick dialog och med åtskilliga från novellerna välbekanta typer, men de sakna enhetlig handling och dramatiska konflikter i djupare mening. De båda försnämnda dramerna ha med stor yttre framgång spelats på många skådebanor i Europa, äfven i Stockholm och i svenska landsorten.
Den europeiska tidskriftslitteraturen om G. är ofantligt rik, men en uttömmande biografi och studie om honom saknas ännu. Det utförligaste, som på icke-ryskt språk skrifvits om G. i bokform, torde vara E. J. Dillon, »M. G.« (London 1902). Jfr R. Lindqvist, »M. G., ett monografiskt utkast« (i »Ateneum«, 1901) och »Lifshelvetet i rampljus« (i »Finsk tidskrift«, 1904), J. Mandelstam, »G. och hans verk« (i »Ateneum«, 1902), A. Jensens G.-studie i »Varia« (s. å.), T. Söderhielm, »Några reflexioner öfver 'Natthärbärgets' diktare« (i »Euterpe«, 1903), och A. Ruhe, »M. G.« (1905). Till sv. äro vidare öfversatta »Berättelser« (3 bd, 1901–02; I i 3:e uppl. 1907), »Varjenka Aljesova« (1901 och 1904), »I mörkret och i fängelset« (1905) och »En mor« (1907).
A—d J.
Svetlana Toma som Rada och Grigorje Grigoriu som Lojko Zobar i den moldaviske regissören Emil Loteanus film »Zigenarlägret beger sig till himmelen« («Tabor uchodit v nebo», Sovjetunionen 1975), vilken bygger på berättelser av Maxim Gorkij — i synnerhet »Makar Tjudra«. Filmen finns dels i en rysk DVD-utgåva [www.ruscico.com] med ljudspår på ryska språket och undertexter på flera språk, dels i en tysk DVD-utgåva [www.icestorm.de] utan undertexter men med ljudspår på tyska språket.
…
Det råaste av alla mord, som utfördes under Jagodas ledning, var mordet på Maxim Gorkij och hans son Pjesjkov.
Gorkij var sextioåtta år gammal, när han blev mördad. Han var känd och ärad över hela världen — icke blott som Rysslands störste författare, utan även såsom en av världens mest framstående humanister. Han led av tuberkulos och hade dåligt hjärta. Hans son Pjesjkov hade ärvt en överkänslighet för luftvägsinfektioner. Både Gorkij och hans son var doktor Levins patienter. Morden på Gorkij och hans son Pjesjkov utfördes av Jagoda efter ett enhälligt beslut från de högsta ledarna för högerns och trotskisternas block. Jagoda meddelade år 1934 doktor Levin detta beslut och befallde honom att fullgöra det. »Gorkij är en man, som står högsta ledningen mycket nära,« sade Jagoda till doktor Levin. »En man, som kraftigt stödjer den politik, vilken genomföres här i landet, och som är Stalin mycket hängiven, en man, som aldrig kommer att följa oss. Ni vet också, vilken tyngd Gorkijs ord har både i vårt land och långt utanför dess gränser. Ni är medveten om det inflytande, han har, och hur mycket han kan skada vår rörelse med sina ord. Ni måste förklara er villig att göra detta, så skall ni skörda frukterna av det, när den nya regeringen kommer till makten.« Doktor Levin föreföll en smula förvirrad vid dessa anvisningar, och Jagoda fortsatte: »Ni behöver inte bli upphetsad. Ni borde förstå, att detta är oundvikligt, att detta är ett historiskt ögonblick, att det är en historisk nödvändighet, ett steg i revolutionen, som vi måste genomgå, och ni skall genomgå det tillsammans med oss. Ni skall vara vittne till det, och ni måste hjälpa oss med de medel, som står till ert förfogande.«[Not]
Pjesjkov blev mördad före fadern. Doktor Levin sade senare:
Det var tre system i hans organism, som man mycket lätt kunde utnyttja: Det var det kardiovaskulära systemet, vilket var ovanligt mottagligt, andningsorganen som var ett arv ifrån fadern, inte som vanlig tuberkulos, utan som en försvagning, och till slut det vegetativa nervsystemet. Redan en liten mängd vin verkade på hans organism, men icke desto mindre drack han stora mängder vin …
Doktor Levin arbetade metodiskt på att försvaga Pjesjkovs »organism«.
I mitten av april 1934 blev Pjesjkov allvarligt förkyld. Det utvecklade sig till en kruppös lunginflammation.
Då det såg ut, som om Pjesjkov repade sig igen, blev Jagoda rasande. »Fan ta dem allesamman,« skrek han. »De kan ta livet av folk med sin behandling, och så kan de inte lura en sjuk man!« Men till slut ledde doktor Levins ansträngningar till önskat resultat. Såsom han senare själv berättade:
Den sjuke var starkt försvagad. Hjärtat var i ett uselt skick. Nervsystemet spelar, såsom vi vet, en betydande roll vid infektionssjukdomar. Allt var utslitet och försvagat, och sjukdomen fick en mycket allvarlig karaktär.… Sjukdomsförloppet förvärrades av det, att inte alla de medel, som kunde ha varit till nytta för hjärtat, sattes in. Tvärtom användes sådana medel, som försvagade hjärtat. Och till slut … dog han den elfte maj av lunginflammation.
Maxim Gorkij mördades på liknande sätt. År 1935 reste Gorkij ofta bort ifrån Moskva. På så vis kom han bort ifrån Levin; och det räddade tillfälligt hans liv. Men så i början av år 1936 kom det tillfälle, som doktor Levin hade väntat på. Gorkij insjuknade allvarligt i influensa i Moskva. Doktor Levin förvärrade med avsikt Gorkijs tillstånd, och Gorkij fick kruppös lunginflammation, alldeles liksom Pjesjkov hade haft. Ännu en gång mördade doktor Levin sin patient:
Med avseende på Aleksej Maximovitj Gorkij var linjen denna: Att använda en rad medel, som var i allmänt bruk, medel, som det inte kunde resas tvivel eller misstanke mot, och som man kan använda för att förstärka hjärtverksamheten. Till dessa medel hör: kamfer, koffein, kardiozol och digalen. Vi har rätt att använda dessa medel vid en rad hjärtsjukdomar. Men på Gorkij användes dessa medel i väldiga doser. Han fick till exempel upptill 40 kamfersprutor … per dygn. Denna dos var alltför stor för honom … plus två insprutningar med digalen … plus fyra insprutningar koffein … plus två insprutningar stryknin.
Den adertonde juni år 1936 avled den store sovjetdiktaren.
[Not:] Trots sin
ålder var Gorkij hatad och fruktad av trotskisterna. Den
trotskistiske kuriren Sergej Bessonov berättade, att Lev Trotskij så
tidigt som i juli 1934 hade sagt till honom: »Gorkij är en
mycket god vän till Stalin. Han spelar en betydande roll, när det
gäller att vinna sympati för SSRU ibland demokraterna i världen och
särskilt i Västeuropa … Våra tidigare anhängare bland de
intellektuella lämnar oss till stor del under Gorkijs inflytande.
Därav drar jag den slutsatsen, att Gorkij måste röjas ur vägen.
Meddela Pjatakov denna instruktion i sin mest kategoriska form.
Gorkij måste till varje pris förintas fysiskt.«
De fascistiska, ryska emigranterna och terroristerna, som hade
samarbetat med nazisterna, hade också satt Gorkij på listan över de
sovjetledare, som de planerade mörda. Den förste november 1934
förklarade Za Rossiju, organ för det fascistiska ryska nationella
förbundet för Pånyttfödelse, vilket utkom i Jugoslavien:
»Kirov i Leningrad måste avlägsnas. Vi måste också göra
oss av med Kossiur och Postisjev i Sydryssland. Fascistbröder, om ni
inte kan komma åt Stalin, så döda Gorkij, döda den ryske diktaren
Bjednyj, döda Kaganovitj … «
Jagodas motiv för att mörda Gorkijs son Pjesjkov var inte bara
politiskt. Före mordet hade Jagoda berättat för en av de
sammansvurna, att Pjesjkovs död skule bli ett »hårt
slag« för Gorkij och skulle göra honom till en
»ofarlig gammal gubbe«. Men under
rättegången år 1938 bad Jagoda om rättens tillåtelse att inte
offentligt berätta orsaken till att han dödade Pjesjkov. Jagoda bad
om tillåtelse att få förklara detta under ett av mötena bak lyckta
dörrar. Rätten beviljade hans bön. Ambassadör Davies ger i sin bok
Mission to Moscow (Uppdrag i Moskva) den sannolika
förklaringen till mordet på Pjesjkov: »Bakom ligger det
ryktet, att Jagoda … var förälskad i unge Gorkijs vackra
hustru …«
(Slut på citatet ur boken »Den stora sammansvärjningen. Det hemliga kriget emot Sovjetunionen. «. Denna bok innehåller även redogörelse för mordet på Trotskij, något somliga har letat efter på denna sida, men som inte finns här.)
Denna sida senast ändrad den 18.11.2006 (den adertonde november år tvåtusensex).
