En onödig människas lif
»Beslutet att fullgöra uppgiften var ålagdt honom af en främmad vilja; han behöfde således icke själf göra sig någon tankemöda därmed. Detta beslut bredde ut sig i hans inre, det växte af sig själf inom honom och förträngde all fruktan, alla hämningar och alla sympatier.«
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen koi8-r i läsaren.)
roman af Maxim Gorkij (1907).
Översättningen rättad och förbättrad senast den 18.1.2007 (den adertonde januari år tvåtusensju). Äldre versioner bör förstöras.
En polisspion snokar ombord på hjulångaren »Turgenjev« efter en av matroserna ifrån pansarkryssaren »Potiomkin« i filmen »Ett vitt och ensamt segel« («Белеет парус одинокий», Sovjetunionen 1937) av Vladimir Legosjin efter Valentin Katajevs ungdomsbok. Handlingen i »Ett vitt och ensamt segel« utspelar sig vid ungefär samma tid som Gorkijs roman »Polisspionen« och Eisensteins film Pansarkryssaren Potiomkin.
generaldepoten/gorkij/index1.html
Den tyska utgåvan av denna roman (»Der Spitzel«) är upptagen på en »svart lista« från år 1933 över böcker och författare, vilka av de tyska nazisterna (hitlerfascisterna) ansågs böra utrensas ur tyska bibliotek.
„Ja, »Spionen« kommer först ut på engelska språket, och när den kommer ut på ryska, det vet jag inte.…
Mitt tema är spionens psykologi — den vanliga psykologi, som kännetecknar den förskrämda, ryska människan, vilken lever i fruktan. Den är skriven enligt hjältens egen berättelse — han tjänstgjorde i en av skyddspolisens avdelningar — och efter en av hans kamraters självbiografiska anteckningar.“
Huvudpersonen (»hjälten«) Jevsej Klimkov blir faderlös som fyraåring och moderlös som sjuåring. Han växer upp i någon kråkvinkel på ryska landsbygden hos sin morbror, bysmeden. Såväl morbroderns son (Jevsejs kusin och fosterbror) som barnen i skolan misshandlar honom, retar honom och kränker honom på olika sätt. Han blir alltmer inbunden och egen utan riktiga begrepp om andra människor, om sitt förhållande till omvärlden eller ens om sig själv.
»Han lärde sig illa, eftersom han kom till skolan full af rädsla för att få stryk och åter lämnade den full af förödmjukelser. Hans rädsla för kränkningar var uppenbar och framkallade hos alla den oemotståndliga lusten att låta honom smaka deras knytnäfvar.«
När Jevsej har slutat skolan, kommer han i lära hos en bokhandlare. Denne är polisspion och har sitt antikvariat såsom täckmantel till att spionera på politiskt misshagliga personer. Han provocerar »brott« genom att sälja förbjudna böcker, varefter han anger köparna. Bokhandlaren uppfostrar Jevsej till polisspion och provokatör. Redan i tonåren får Jevsej anställning som agent vid Ochranan med uppgift att spionera på motståndare till den tsaristiska regimen samt ibland även provocera dem till att begå handlingar, vilka kan leda till fängelse, tukthusstraff och förvisning till Sibirien eller t.o.m. avrättning.
„»För det, som du har gjort, får man tukthus, men du kan undgå det. Men då måste du blott taga på dig att afrätta en man. Denne man är dömd för ett politiskt mord; han skall enligt lag hängas i närvaro af en präst, som skall hålla fram korset för honom att kyssa, så att allt skall gå rätt till.« Då sade jag: »Nå, om det sker enligt öfverhetens vilja och man i gengäld förlåter mig, så skall jag hänga honom, jag vet bara inte hur, man gör det … « -- »Det skola vi«, sade han. »nog lära dig. Vi ha en man, som förstår sig på det, men han är förlamad och kan inte göra det själf.« Nå, de undervisade mig en hel lång kväll -- i arresten var det -- de stoppade trasor i en säck, knöto till den med ett snöre, så att den liksom fick ett slags hals, och jag drog upp säcken med en liten krok och lärde mig det till sist. Tidigt på morgonen hällde de sedan i mig en half flaska brännvin, förde ut mig på gården, där det stod soldater med gevär, och där såg jag schavotten uppbyggd -- det vill säga galgen -- och alla möjliga människor ur öfverheten stodo framför den. De svepa frusna in sig i sina rockar och kura ihop sig -- det var höst, november … Jag klifver upp på schavotten, och brädorna gunga och gnissla under mina fötter, liksom tänder. Jag blef riktigt illa till mods af det, så jag säger: »Ge mig mer brännvin, annars vågar jag inte.« De gåfvo mig litet till. Sedan förde de fram honom … “
Jevsej Klimkovs utvecklingsväg ända ifrån barndomen och fram till hans undergång skildras ingående och övertygande. Det blir begripligt, hur Hemliga Statspolisen i det kejserliga Ryssland kunde rekrytera folk till att bli polisspioner och provokatörer. Vi får inblickar i, hur sådana personligheter kan vara beskaffade, vilka lånar sig till en dylik hantering.
»Fulla af afund underrättade de hvarandra om sina öfverordnades dryckeslag, skildrade utförligt kända skörlefnadskvinnors kroppsbyggnad och dryftade lidelsefullt könsförbindelsernas mångfaldiga tillvägagångssätt. De flesta voro ogifta, nästan alla voro ännu unga, och fruntimret var för hvar och en af dem någonting i stil med brännvinet -- det lugnade och vaggade till sömns, man kunde återhämta sig med hjälp af det efter oron under tjänstens hundlif. Nästan alla hade oanständiga fotografier i fickan, hvilka de visade upp för hvarandra och granskade, hvarvid man yttrade nedrigheter, som hos Jevsej väckte skarp, berusande nyfikenhet men ibland äfven misstro och äckel. Han visste, att somliga af dem lägrade andra män, att väldigt många voro smittade med hemliga sjukdomar samt att de alla drucko omåttligt och blandade brännvin med öl eller öl med konjak, då de alltid eftersträfvade att berusa sig så snabbt som möjligt.Det var bara några få, som i sin tjänst nedlade en jägares täflingsifver, skröto med sin skicklighet och utmålade sig själfva som hjältar; flertalet fullgjorde sin tjänst med uttråkad rutin enbart.«
»Förundradt varseblef han några andra människor: enkla, förtroendefulla, de gingo djärft någonstädes hän och öfvervunno gladt alla hinder i sin väg. Han jämförde dem med spionerna, hvilka med trött lunk i hemlighet smögo sig fram längs gator och hus för att spåra upp de där andra och undanstoppa dem i något fängelse; och han såg klart och tydligt, att spionerna icke trodde på sin egen sak.«
Man kan för övrigt efter fullbordad läsning av »Polisspionen« jämföra hjältens ändalykt med slutet för hjälten i novellen »Växelkarlen« («Стрелочник») av Alexander Serafimovitj och slutet för hjältinnan i Lev Tolstojs roman »Anna Karenina«.
Den första ryska revolutionen bildar ett helt historiskt skede i vårt lands utveckling. Detta historiska skede består av två perioder. Den första perioden, då revolutionen befann sig i uppsving och gick från den allmänna politiska strejken i oktober till det väpnade upproret i december, varvid den drog nytta av tsarens svaghet efter nederlaget på Mandsjuriets fält, samt sopade bort den bulyginska duman och avpressade tsaren den ena eftergiften efter den andra. Den andra perioden, då tsaren hämtat sig efter fredsslutet med Japan och utnyttjade den liberala bourgeoisins skräck för revolutionen, utnyttjade böndernas vacklan, slängde åt dem en allmosa i form av den witteska duman och gick till offensiv mot arbetarklassen, mot revolutionen.Citerat efter »SUKP(b):s historia. Kortfattad kurs.« (Stockholm 1939), tredje kapitlet.Under c:a tre års revolution (1905–1907) genomgick arbetarklassen och bönderna en så rik skola av politisk uppfostran, som de ej skulle kunnat få under trettio år av vanlig fredlig utveckling. Några år av revolution klargjorde det, som ej hade kunnat klargöras under de föregående årtionden, då fredliga utvecklingsförhållanden rådde.
Revolutionen avslöjade, att tsarismen är folkets dödsfiende, att tsarismen liknar den puckelryggige, vilken endast graven kan räta ut.
Revolutionen visade, att den liberala bourgeoisin inte söker förbund med folket, utan med tsaren, att den är en kontrarevolutionär kraft och att en överenskommelse med den är detsamma som en förbrytelse mot folket.
Revolutionen visade, att endast arbetarklassen kan vara den borgerligt-demokratiska revolutionens ledare, att endast den är i stånd att tränga ut den liberala kadettbourgeoisin, frigöra bönderna från dess inflytande, slå ned godsägarna, slutföra revolutionen och röja väg för socialismen.
Revolutionen visade slutligen, att de arbetande bönderna, trots deras vacklan likväl är den betydande kraft, som är i stånd att gå i förbund med arbetarklassen.
Det var två linjer, som kämpade inom RSDAP [RSDAP: Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti, föregångare till Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna). Anm. vid avskrift 2004.] under revolutionen, bolsjevikernas linje och mensjevikernas linje. Bolsjevikerna satte kurs på att utveckla revolutionen, störta tsarismen medelst väpnat uppror, de satte kurs på arbetarklassens hegemoni, kadettbourgeoisins isolering, förbund med bönderna, på att bilda en provisorisk revolutionär regering av representanter för arbetarna och bönderna, att föra revolutionen till ett segerrikt slut. Mensjevikerna satte däremot kurs på att stäcka revolutionen. I stället för att störta tsarismen medelst uppror, föreslog de att reformera och »förbättra« den, i stället för proletariatets hegemoni föreslog de den liberala bourgeoisins hegemoni, i stället för förbund med bönderna --- förbund med kadettbourgeoisin, i stället för en provisorisk revolutionär regering --- Riksduman som centrum för landets »revolutionära krafter«.
Så gled mensjevikerna ned i kompromissandets träsk, blev de som förde in det borgerliga inflytandet i arbetarklassen, blev i själva verket bourgeoisins agenter inom arbetarklassen.
Bolsjevikerna visade sig vara den enda revolutionärt-marxistiska kraften inom partiet och i landet.
Det är klart, att RSDAP efter sådana allvarliga meningsskiljaktigheter i verkligheten var sprängt i två partier, bolsjevikernas parti och mensjevikernas parti. Partiets fjärde kongress förändrade ingenting i det faktiska sakläget inom partiet. Den endast bevarade och i viss mån stärkte partiets formella enhet. Den femte partikongressen tog ett steg framåt i riktning mot partiets faktiska enande, vartill kom att detta enande försiggick under bolsjevismens banér.
I sin resumé av den revolutionära rörelsen utdömde femte partikongressen mensjevikernas linje som en kompromisslinje och godkände den bolsjevikiska linjen som revolutionärt-marxistisk. Härmed bekräftade den ännu en gång det, som redan bekräftats genom den första ryska revolutionens hela förlopp.
Revolutionen visade, att bolsjevikerna förstår att gå till angrepp, när situationen kräver det, att de lärt sig gå till angrepp i de främsta leden och föra med sig folket till storms. Men revolutionen visade dessutom, att bolsjevikerna också förstår att retirera i ordning, när situationen tar en ogynnsam riktning, när revolutionen börjar ebba ut; den visade, att bolsjevikerna lärt sig att retirera riktigt, utan panik och hast, för att bevara kadrerna, dra samman krafter och efter att ha omgrupperat sig i anslutning till den nya situationen ånyo gå till offensiv mot fienden.
Man kan inte besegra fienden, om man ej förstår att gå till angrepp riktigt.
Man kan inte undgå att bli slagen vid ett nederlag, om man ej förstår att retirera riktigt, retirera utan panik och utan förvirring.
Vi, Nikolaj II, af Guds nåde kejsar och härskare öfver alla ryssar, tsar öfver Polen, storhertig öfver Finland o.s.v., förklara härmed för alla våra trofasta undersåtar:Oroligheter och revolutionära rörelser i Vår hufvudstad och på talrika andra ställen i Vårt rike ha fyllt Vårt hjärta med stor sorg. Rysslands härskares lycka är oupplösligt förenad med folkets lycka, och folkets olycka är tillika dess härskares. Den nuvarande revolutionära rörelsen kan framkalla en stor omhvälfning bland folket och är tillika ett hot mot Vårt herradömes integritet och enhet. Den plikt, som åligger Oss såsom furste, pålägger Oss att af all Vår makt och förmåga sträfva efter att påskynda upphörandet af dessa för staten så farliga oroligheter, och Vi ha därför befallt de respektive myndigheterna att vidtaga åtgärder för att hindra demonstrationer, som ha karaktären af oroligheter och våldsamheter, att skydda fredliga medborgare, som önska lefva i lugn, dock utan att gå annans rätt för nära.
Vi ha ansett det nödvändigt att, som detta resultat skall vinnas, vidtaga åtgärder, som kunna skapa fred i det allmänna lifvet och likformighet i regeringsfunktionerna. Vi befalla därför regeringen som Vår oböjliga vilja att efterkomma följande:
- Att inpränta hos befolkningen de orubbliga grundsatserna för borgerlig frihet, baserad på personlig okränkbarhet och på samvetets, ordets, församlingarnas och föreningarnas frihet.
- Att utan att uppskjuta de redan bestämda valen till riksduman kalla till deltagande i dumavalen, såvidt möjligt och så mycket som den korta tiden för dumans sammankallande tillåter, de folkklasser, som nu äro fullständigt utan valrätt, och därefter sätta den vidare utvecklingen af principen om allmän rösträtt på dagordningen för den nya lagstiftande makten.
- Att fasthålla såsom en orubblig grundval, att ingen lag kan träda i kraft utan att ha antagits af riksduman, och att folkets representanter garanteras möjligheten att deltaga i kontrollen öfver de af Oss utnämnda myndigheternas handlingar.
Vi bedja alla trogna söner af Ryssland komma ihåg sin plikt mot fäderneslandet och hjälpa till att hämma dessa oerhörda oroligheter samt jämte Oss använda sina krafter på att återupprätta lugn och ordning i Vårt fädernesland.
Gifvet på Peterhof den 30 oktober 1905 i Vårt elfte regeringsår.
ГОРЬКИЙ Максим (наст. имя и фам. Ал. Макс. Пешков) (1868–1936), рус. сов. писатель и обществ. деятель, основоположник лит-ры социалистич. реализма, лит. критик и публицист, инициатор создания и первый пред. Пвавления СП СССР. В «Очерках и рассказах» (т. 1–3, 1898–99) нарисовал романтич. образы свободолюбивых людей, в аллегорич форме призывал к рев. подвигу («Старуха Изергиль», «Песня о Соколе», Песня о Буревестнике»). В ром «Фома Гордеев» (1899), «Трое» (1900) показал своеобразие ист. процесса в России кон. 19 в.; подошёл к осознанию худ. принципов социалистич. реализма, воплощённых в ром. «Мать» (1906) и пьесе «Враги» (1906), в к-рых впервые в мировой лит-ре создал образы пролет. революционеров. В пьесах «Мещане» (1901), «На дне» (1902), «Дачники» (1904), «Варвары» (1905), «Последние» (1908) подверг критике социальные и философ. основы бурж. строя; ром. «Дело Артамоновых» (1925), пьесы «Егор Булычов и другие» (1932), «Достигаев и другие» (1933), «Васса Железнова» (1935), 2-я ред.) утверждали ист. закономерность социалистич. рев-ции. Автобиографич. трил. «Детство» (1913–14), «В людях» (1915–16), «Мои университеты» (1922). Лит. портреты В. И. Ленина (1924–31), Л. Н. Толстого, А. П. Чехова, В. Г. Короленко. В ром. эпопее «Жинзь Клима Самгнина» (т. 1–4, 1925–36) запечатлел широкую картину рус. жизни, идейно-обществ. борьбу предрев. десятилетий. Творчество и традиции Г. оказали влияние на развитие многонац. сов. и мировой прогрес. лит-ры.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
