Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
De ha tömt njutningarnas bägare till botten, men känna nu blott livsleda, och de lida, därför att deras goda anlag ej ha kommit till sin rätt. De ha plockat den europeiska civilisationens frukter, men dessa ha varit skämda och lämna en bitter eftersmak. Överallt i den nya ryska vitterheten träffa vi Onegins likar: hos Lermontov heter han Petjorin, hos Herzen Beltov (i romanen »Vem är den skyldige«); i Turgenevs romaner och berättelser figurerar han oupphörligt under många namn (Rudin, Bazarov m.fl.), och han får sin konstnärliga fulländning i Gontjarovs Oblomov. Men ännu i Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs verk går Onegins ande igen.
generaldepoten/onegin/onegin_aj-node1.html
För snart trettio år sedan utkom den ryske skalden Alexander Pusjkins mästerverk »Eugen Onegin« i svensk översättning. Denna upplaga är nu utgången ur bokhandeln — en för versifierade tolkningar mindre vanlig framgång — och då förläggaren har ansett lämpligt att utgiva en ny upplaga, begagnar översättaren det kärkomna tillfället att underkasta den ursprungliga översättningen en grundlig revision, som säkerligen innebär en förbättring.
På poetiska tolkningar kan för visso satsen tillämpas: »Bokstaven dödar, men anden gör levande,« och om somliga översättningar i bunden form gäller allt fortfarande den kvicka jämförelsen med vissa fruar, nämligen att de vackraste icke alltid äro de trognaste. En samvetsgrann tolkares förnämsta uppgift måste vara att så mycket som möjligt låta den poetiska troheten harmoniera med den språkliga. Skulle detta i många fall vara absolut omöjligt, är det väl intet tvivel om att den förra synpunkten bör segra.
När jag genomläst min gamla översättning av »Onegin«, tillstår jag öppet, att den i det stora hela synes mig så flytande, ledig och poetiskt trogen, att den icke har förlorat mycket i friskhet under de tre årtiondena. Särskilt synes mig den lyriska stämningen väl återgiven, försåvitt jag får döma i eget mål, liksom ock den än sarkastiska, än personligt självsvåldiga tonen. I detta avseende har jag icke nänts göra några väsentliga ändringar, och många av de rent lyriska stroferna hava återupptagits i oförändrat skick.
Men i många detaljer var jag kanske en smula för fri. De i själva verket obetydliga avvikelserna från originalet stredo visserligen icke mot Pusjkins skaldskap och diktverkets anda, men voro näppeligen nödvändiga. I detta avseende har jag sökt att bringa den nya upplagan i ännu närmare anslutning till originalet. På sina ställen vidlåda ock några sakliga felaktigheter och misstag den förra tolkningen, vilka här undanröjts. De äro visserligen icke många, och om jag härmed offentligt erkänner dem, torde denna ursäktande självanklagelse bevisa, att de många åren ha lärt mig en smula mer. Men framför allt har jag genom den nya omarbetningen velat kraftigare framhålla det ryska skaldeverkets kultur- och litteraturhistoriska betydelse. Härutinnan lämnade 1889 års översättning kanske mest övrigt att önska. Men även i detta avseende har jag sökt bättra mig med åren!
Om denna nya tolkning sålunda är en förbättrad upplaga, blir den på samma gång tillökt. Översättaren har nämligen följt den av Brockhaus-Jefron föranstaltade och av S.A. Vengerov redigerade Pusjkinupplagan (1909), som upptager många i de äldsta editionerna utelämnade strofer, efteråt funna bland skaldens koncept och efterlämnade papper. Dessa små luckor ha till allra största delen fyllts genom den nya översättningen, sålunda den fullständigaste av de ofantligt många tolkningar av »Onegin«, som redan finnas på europeiska och även icke-europeiska språk. Däremot har jag icke upptagit de lösa fragment ur Onegins resebok, varav skalden hade ärnat bilda en särskild sång, enär de föreligga i otillfredsställande skick och med avseende på innehållet näppeligen kunna ha större intresse för svenska läsare.
I samtliga ryska Pusjkinupplagor är »Onegin« försedd med noter, som härröra dels från författaren själv, dels från olika utgivare, och i min förra översättning blevo de flesta av dessa noter återgivna. Enär de dock numer till största delen ha förlorat sitt tidsvärde eller närmast äro avsedda för en rysk läsekrets, har jag ansett mig här kunna utesluta dem. De av översättaren självständigt gjorda anmärkningarna under strecket, beröra huvudsakligen litteraturhistoriska detaljer eller äro avsedda att förtydliga en sak i enlighet med originalet.
Korteligen: jag tror mig hava bevarat diktverkets ursprungliga friskhet och skönhet, men i de språkliga och litterära detaljerna lagt mig vinn om en formell trohet, som bör kunna tillfredsställa mycket höga krav även från den vetenskapliga kritikens sida. Och denna möda har varit mig kär och innebär sin egen lön, ty »Eugen Onegin« intager ett hedersrum i den europeiska vitterhetens historia. Har man svårt att tänka sig Pusjkin utan »Onegin«, är det kanske ännu svårare att tänka sig den ryska skönlitteraturen utan detta mästerverk.
Stockholm jan. 1918.
Översättaren
A. Jensen (1859–1921):