Bilder ur Pudovkins film »En mor« («Mat», Sovjetunionen 1926) efter Maxim Gorkijs roman.
»Livet är det värdefullaste människan äger. Det ges bara en gång och måste levas så, att man aldrig får anledning att ångra sig. Det får icke framlevas utan mål. Vid sin död skall man kunna säga: alla krafter, ja hela livet ägnades åt det vackraste som finns — mänsklighetens befrielse… Man måste skynda sig att leva, en simpel sjukdom eller tragisk olyckshändelse kan ända det i förtid.«
— Nikolaj Ostrovskij:
»Hur stålet härdades«.
generaldepoten/real/Rysk_realism-node3.html
Textinnehållet på denna sida finnes (kanske med andra bilder) äfven på sidan
http://generaldepoten.bravepages.com/real/Rysk_realism-node3.html
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
Bilder ur Pudovkins film »En mor« («Mat», Sovjetunionen 1926) efter Maxim Gorkijs roman.
I sin uppsats Om partiorganisationen och partilitteraturen hade LENIN skrifvit år 1905, att litteraturen
„inte kan vara en enskild angelägenhet, oberoende av proletariatets gemensamma sak“[Not]
och
„Litteraturen måste bli en del av proletariatets gemensamma sak, ett »drivhjul« i ett enda stort socialdemokratiskt maskineri, som sättes i rörelse av hela arbetarklassens hela politiskt medvetna förtrupp.“[Not]
Den fortsatta utläggningen i LENINs uppsats begränsar denna inriktning
till att gälla enbart partilitteraturen[Not] och utesluter ej
förekomsten af icke-partilitteratur i samhället i öfrigt; emellertid
är artikeln tillkommen vid en tid, då bolsjevikerna hade lång väg till
makten, och den motsäger icke, att litteraturen under den proletära
diktaturen borde vara ett redskap för enhetlig påverkan med syftet att
i alla människor inympa kommunistisk medvetenhet. Det vore tvärtom i
linje med LENINs tankar i boken Staten och revolutionen om
socialismen såsom öfvergångssamhälle på väg till det kommunistiska,
klasslösa samhället, för hvilket en af förutsättningarne är allas
medvetenhet om det gemensamma bästa.[Not]
Inbördes- och interventionskrig, oordning i folkhushållningen, fraktionsväsende inom partiet och ett allmänt besvärligt läge för Sovjetunionen under 1920-talet[Not] gjorde, att det dröjde, innan bolsjevikpartiet förmådde taga ett fast grepp om kulturpolitiken. 1920-talets sovjetryska kulturliv var mycket brokigt,[Not] t.ex. på filmens gebit framställdes några slitstarka verk, hvilka ännu göra intryck, som med godt mått öfverglänsa det mesta i nutida biografrepertoar.
På skönlitteraturens fält tumlade olika organiserade riktningar om, hvaraf några utgjorde öfvervintrande borgerliga strömningar, hvilkas företrädare närde förhoppningar derom, att bolsjevikernas tid vid makten skulle bli kortvarig; några tolkade revolutionen såsom en allmän förnyelse, en konstnärlig omstörtning minst lika mycket som politisk,[Not] och bortsågo kanhända ifrån bolsjevikernas ideologiska bakgrund och derur följande hållning till litteraturen. Kulturorganisationen Proletkult eftersträfvade t.ex. utvecklandet af en rent proletär kultur och ville ställa sig själf i spetsen för densamma utan inblandning af parti och regering,[Not], hvilket ju stod i motsättning till kommunistiska partiets ideologiska herravälde och hvilket LENIN mycket riktigt bekämpade.[Not]
Först sedan läget i den inre partikampen stadgats mot 1920-talets slut,[Not] samt första femårsplanen med industrialisering och jordbrukets kollektivisering löpt af stapeln, fann bolsjevikpartiet tiden mogen att grundligt taga itu med litteraturen.[Not] Detta kom till uttryck genom CK-resolutionen af den 23 april 1932,[Not] hvilken bland annat förordnade om likvidering af proletärförfattarnes sammanslutning och skapande af ett enda förbund för alla författare, hvilka stödde sovjetmakten. Två år senare höll Sovjetunionens författareförbund sin första kongress och antog den socialistiska realismen såsom rikslikare för skönlitterärt skapande.[Not]
Hvad är då socialistisk realism, hädanefter för bekvämlighets
skull af oss kallad soc-realism?
„Socialistisk realism — det vete djefvulen, hvad det är“
lär stalinpristagaren och generalsekreteraren i Sovjetunionens författareförbund Alexander FADEJEV en gång ha yttrat till Michail SJOLOCHOV.[Not] Hvad djefvulen vet om detta, skola vi ej söka utröna, men Lars-Erik BLOMQVIST återgifver riktlinjerna från Sovjetunionens författareförbunds första kongress 1934 såsom begreppsafgränsning för socialistisk realism: typiskhet (det korrekta återgifvandet af typiska karaktärer under typiska omständigheter), idémässighet, partimässighet, klassmedvetenhet och folklighet.[Not]
K. CLARK har ur ett antal soc-realistiska romaner sökt utvaska och baklängesbygga en sorts stamintrig (master-plot) med drag af gamla helgonlegender, hvilken enligt CLARK skulle ligga till grund för alla soc-realistiska verk.[Not] Så godt som hvarje sovjetisk roman vore enligt CLARK en berättelse om den ifrån början mer eller mindre omedvetne hjältens utveckling ifrån lägre till högre medvetenhet under en läromästares öfverinseende.
I sitt tal på Sovjetunionens författareförbunds allunionskonferens år 1934 yttrade partisekreteraren Andrej ZJDANOV[Not] bland annat, att litteraturen skulle stå med bägge fötter på fast materialistisk grund, samtidigt som den revolutionära romantiken måste ingå som en integrerande del; han framhöll den sovjetiska litteraturens tendensiösa och klassbundna karaktär; ty det gällde, enligt ZJDANOV, att ideologiskt omforma och uppfostra arbetarne i socialistisk anda; de sovjetiske författarne hade dervid många genrer, stilar, former och uttryckssätt att arbeta med: han betonade det kritiska tillegnandet af alla tiders litterära arf. Äfven MALENKOV nämnde i sitt tal på SUKP(b):s 19 kongress år 1952 kulturalstrens fostrande värde.[Not]
Fostran synes vara ett nyckelord, hvilket på sätt och vis
inrymmer äfven författarekongressens soc-realism-definition och icke
utesluter CLARKs mall för hjältens bildningsväg eller
ZJDANOVs ord om kritiskt tillegnande af alla tiders
litterära arf. Det kritiska tillegnandet af alla tiders litterära
arf gifver författarne en verktygslåda, som kan brukas till att
förfärdiga alster af mångahanda slag, så att begreppet
„socialistisk realism“ kan te sig just så oskarpt, som det
här anförda och FADEJEV tillskrifna uttalandet antyder. De
soc-realistiska verk, vi ha läst, gifva ock mycket riktigt ett brokigt
intryck ifråga om stil och uttrycksmedel.
Denna inriktning på fostran härrör ur den i Sovjetunionen dåförtiden tongifvande marxist-leninistiska världsåskådningen, den dialektiska och historiska materialismen, som sammanfattades i en uppsats af STALIN år 1938.[Not] Den historiska materialismen innebär enligt STALIN bland annat, att samhällets historia icke är en samling tillfälligheter, utan en lagbunden utveckling, hvari olika samhällsformationer aflösa hvarandra,[Not] så att ursamhället ersattes af slafsamhället, hvilket följdes af det feodala samhället, som aflöstes af det kapitalistiska, hvilket i sin tur (i Sovjetunionen) ersatts af det socialistiska samhället.[Not]
Det socialistiska samhället utgör enligt LENIN[Not] och STALIN öfvergång emellan det kapitalistiska och det klasslösa, kommunistiska samhället; under socialismen (af LENIN äfven kallad kommunismens första fas) utöfvas makten under ledning af kommunistiska partiet (proletariatets organiserade och medvetna förtrupp) såsom proletariatets diktatur, en statsform, hvilken är ett redskap för afskaffande af utsugning, klasser, motsättningen mellan stad och land, mellan handens och hjärnans arbete m.m. samt slutligen syftar till såväl statens som kommunistiska partiets bortdöende, sedan alla människor blifvit medvetna kommunister.[Not]
Förutom att i grunden förändra människornas tänkande på längre sikt
gällde det äfven för kommunisterna att mobilisera massorna för
partiets linje i dagsfrågorna, i det socialistiska uppbygge, som
skulle mura grunden under det tillkommande kommunistiska samhället. I
1932 års ofvan omnämnda CK-uttalande[Not] berördes sålunda
äfven
„de aktuella politiska uppgifterna“
och
„det socialistiska uppbyggnadsarbetet“.
Det ser ut, som om uppställandet af soc-realismens grundbegrepp typiskhet, idémässighet, partimässighet, klassmedvetenhet och folklighet egentligen bara utgjorde ett försök att sätta benämningar på något, som är väldigt svårt, att en gång för alla skarpt afgränsa i få ord af ett slag, som hafver utsikter att slå an i litterära kretsar: nämligen att författarne skulle ha en såväl politiskt som ideologiskt riktig inställning, s.k. bukkänsla för marxismen-leninismen om man så vill, samt förmedla riktiga hållningar och partiets vid hvarje tidpunkt gällande linje på ett sätt, som vann genklang hos de breda massor, partiet ville påverka. Författarne skulle, kort och godt, egna sig åt dels agitation för utbredande af partiets dagspolitik, dels propaganda för att bibringa läsarne kommunistisk medvetenhet.
Vi skola i det följande påvisa förekomst eller frånvaro af ett eller annat uttryck för ofvan uppräknade grundbegrepp, men ett enögt sökande i soc-realistiska texter efter grundbegreppen synes oss, liksom försök att infoga berättelserna i någon efterhandskonstruerad mall, ofruktbart; ty det, som gör soc-realismen till socialistisk realism, är ju, att den syftar till att uppfostra massorna till kommunister, och att den teoretiska bakgrunden till soc-realismen egentligen icke begränsar den till enbart de uttryck, den tog sig i Sovjetunionen. Öfver hufvud är soc-realism i en vidsträcktare bemärkelse möjlig äfven i icke-socialistiska stater utan statsbärande kommunistiskt parti; detta skall dock ej dryftas här.
Aleksandr SERAFIMOVITJ (1863-1949) var verksam såsom författare redan före revolutionen, men skref merendels korta berättelser;[Not] utaf hans tvenne romaner är Järnströmmen (Zjeleznyj potok) den bekantaste och har utgifvits på vårt modersmål flera gånger. Den utkom på ursprungsspråket redan år 1924[Not] och är således icke från början skrifven med utgångspunkt ifrån första författarekongressens riktlinjer för soc-realismen men har framhållits såsom en af förebilderna.[Not]
Om än det icke var SERAFIMOVITJ möjligt att år 1924 följa linjen ifrån 1934 års kongress, tillåta vi oss antaga, att han likväl har besjälats af delvis samma anda, som blev litteraturpolitisk linje år 1934, efter det hans verk derefter kunnat uppställas såsom föredöme. Emellertid märkas brister i öfverensstämmelsen mellan den svenska öfversättningen ifrån 1949 och den ryska utgåva från 1976, vi läst, hvilka tyda på, att tillägg ha gjorts; emellanåt saknas hela stycken i den svenska texten,[Not] hvilken troligen utgår ifrån en annan rysk text såsom förlaga. Huruvida SERAFIMOVITJ själf har skrifvit tilläggen, är oss ej bekant (se äfven förordet till »Vi kommer tillbaka…«)
Järnströmmen är indelad i fyrtio kapitel af skiftande längd; vid en flyktig blick få vi dertill intet intryck deraf, att författaren vinnlagt sig särdeles derom, att utforma de enskilda kapitlen så, att hvarje kapitelslut väcker nyfikenhet på fortsättningen. Liksom fallet är med Oblomov ser det således ut, som om romanen är afsedd att offentliggöras i ett stycke och ej såsom följetong, äfven om det senare i verkligheten skulle ha skett.
Skådeplatsen utgöres af Kuban-området vid Svarta hafvet, och handlingen utspelar sig under inbördeskriget; kosackerna ha rest sig emot sovjetmakten, de rödas hufvudstyrkor ha redan dragit sig tillbaka, så att ett lämmeltåg af soldater, matroser och flyende fattigbönder begifver sig åstad ifrån hembygden i hopp derom, att kunna upphinna och ansluta sig till den röda hufvudstyrkan. Romanen börjar med ett friluftsmöte och slutar med ett annat. På det inledande mötet väljes den i Världskriget till officer befordrade kulspruteskytten KOZJUCH såsom anförare öfver den till synes oregerliga hopen.
Återstoden af boken fram till det afslutande mötet utgör en kedja af umbäranden, faror, förskräckliga tilldragelser och en del lustiga episoder. Den genomlöpande tråden är, hur denne Kozjuch efter hand med järnvilja och hårdhänta medel omsmider de hoprafsade skarorna till en „järnström“; han påbjuder, att hvar och en, soldat eller befäl, som trotsar en befallning, skall skjutas, och han förmår befälhafvarne att underteckna en förbindelse om detta buds åtlydande.
I växande medvetenhet derom, att sammanhållning och tukt är deras enda räddning, underordna sig massorna efter hand ledaren KOZJUCH och förmår nedkämpa allt motstånd på sin väg. Ryktet går före dem om en fruktansvärd, välbeväpnad trashankshär, som krossar allt och alla, vare det tyskar, georgier, kosacker, mensjeviker eller bolsjeviker, så att t.o.m. den röda hären påskyndar sitt återtåg och rifver broarne efter sig.
Slutligen förenas dock „järnströmmen“ med hufvudstyrkan, och på det afslutande mötet i kapitel 40 få de på mötet i kapitel 1 inledda utvecklingsförloppen sin högtidliga afslutning. Individualistiska småägare ha inordnat sig i kollektivet och närmat sig ett proletärt tänkande; de till en början oregerliga och utsväfvande matroser, som motarbetat KOZJUCH så, att de till och med sökt bringa honom om lifvet, ha insett sina fel, för hvilka de göra offentlig själfkritik.
Kozjuch håller ett hyllningstal till sovjetmakten och hissas af hänförda åhörare. Det betonas, att försakelser, umbäranden och vedermödor icke ha varit förgäves, ty de ha varit offer till förmån för sovjetmakten. Denna ståtliga slutscen afslutas dermed, att de stämningsfullt rykande lägereldarne efter hand slockna och lämna plats för „blå natt“.
Att människorna i Järnströmmen merendels tala folkmål utgör ett
uttryck för folklighet, hvilket dock gått förloradt vid
öfversättningen, och som gör replikerna i den ryska texten en smula
svårsmälta för läsare med klena kunskaper i ryska; äfven i Ryssland
tadlades SERAFIMOVITJ för att på detta vis ha gjort boken
svårbegriplig.[Not] Ändå bidrager folkmålet troligen till den
folkliga stämningen för läsare, som ha ett eget förhållande till
denna munart. Flertalet såväl namngifna som icke namngifna gestalter
äro enkelt folk ur de arbetande massorna, såsom bönder, arbetare och
soldater; anföraren KOZJUCH har t.ex. bakgrund såsom herde
och bodbiträde; det är genom bedrifter på slagfältet och trots mothåll
ifrån krigsskolans förnäma officerskår, han lyckats bli officer, men
han har trots befordran icke öfvergifvit sin proletära
klass-ståndpunkt.
Likväl beklagar SERAFIMOVITJ i sin uppsats Iz istorii «Zjeleznogo potoka» (Ur „Järnströmmens“ historia) från 1931, att han icke tydligare åskådliggjort sambandet emellan ledningen för Järnströmmens soldat- och bondemassor å ena sidan och det revolutionära proletariatet å den andra;[Not] KOZJUCHs förhållande till bolsjevikpartiet belägger ingen framträdande plats i berättelsen.
En annan af de namngifna gestalterna ur folkdjupet är gumman GORPINA, bondhustrun, som till en början bekymrar sig mest om de ägodelar, hon måst qvarlämna vid flykten, hvilket står som exempel på hennes själfviskt ekorraktiga småägartänkande; men hon når omsider insikt om, att sovjetmakten betyder mer äfven för henne än en qvarlämnad samovar.
Tycker man om att finna individuella hjältar i skönlitteraturen, kan man måhända kalla KOZJUCH och gumman GORPINA för hjältarne i Järnströmmen. Dock torde riktigare vara att betrakta hela den massa, som förvandlas till en „järnström“, såsom romanens hjälte; ty om än KOZJUCH är den oftast vid namn nämnda enskilda människa, och gumman GORPINA är den enskilda gestalt, som tydligast genomgår en personlig utveckling, så är det dock hela massan och dess utveckling, som boken handlar om. Tvärtemot att betona enskilda hjältar betonar Järnströmmen i stället den enskildes underordning det gemensamma. Om än KOZJUCH, GORPINA och några andra gestalter uppdyka i texten då och då, bli de nämligen aldrig föremål för någon ingående personteckning.
Häri skiljer sig Järnströmmen ifrån andra af oss lästa soc-realistiska romaner, hvari hjältarne äro individer; man jämföre t.ex. med FADEJEVs kring hufvudpersonerna kretsande Förintelsen, GLADKOVs Cement eller OSTROVSKIJs Hur stålet härdades. Nils-Åke NILSSONs jämförelse i Järnströmmens förord med EISENSTEINs och PUDOVKINs filmer[Not] är derföre blott delvis träffande, ty SERAFIMOVITJ afstår i Järnströmmen ifrån att framhäfva individuella hjältar, och deri liknar hans berättande snarare EISENSTEINs i filmerna Strejken och Pansarkryssaren Potiomkin, medan PUDOVKIN i filmerna En mor och Sankt Petersburgs sista dagar tvärtemot bygger handlingen kring individuella hjältar.
Personerna i Järnströmmen skildras aldrig ingående, samtal återgifvas sällan i sin helhet, beskrifningen af omgifningarne utminuteras i blixtkorta glimtar. Dessa sammanfogade brottstycken af spridda repliker, solglitter i hafvet, en dallrande hjärna på gatan, skottväxling, barngråt, svordomar och tjusiga vykort af det storslagna landskapet gifva verkligen ett mycket filmiskt intryck, filmiskt i ordets bästa bemärkelse.
De hitlerfascistiska inkräktarna komma till Krasnodon i Sergej Gerasimovs film »Det unga gardet« («Molodaja gvardija», Sovjetunionen 1948) efter Alexander Fadejevs roman.
Än påminner det om EISENSTEINs oroliga montage, än om en upptagning ifrån en kamera, som åker på räls in i och ut ur den ena scenen efter den andra i långa tagningar utan klipp (såsom när tyskarne komma till byn i GERASIMOVs film Molodaja gvardija efter FADEJEVs roman Det unga gardet), än om vissa af sextiotalets italienska vildavästernfilmers säfliga dröjande i storslagen TECHNISCOPE vid grufligt våld i torra, solstekta landskap under blåa, nästan molnfria himlar … Järnströmmen filmatiserades för öfrigt år 1933 i regi af SABINSKIJ och JAKOVLEV,[Not] men vi ha tyvärr ej beretts tillfälle att se filmen, hvarföre vi icke kunna afgöra, huruvida filmen är lika kinematografiskt högvärdig som romanförlagan.
Ur Vladimir Weinstocks vildavästernfilm »Beväpnad och mycket farlig« («Vooruzjon i otjen opasen», Sovjetunionen 1977). Flera soc-realistiska verk påminna om vildavästernberättelser.
Ja, SERAFIMOVITJ återkommer ideligen till sina taflor af landskapet. I
sin uppsats Iz istorii «Zjeleznogo potoka»
angifver han sin lust att skildra dessa trakter, dem han en gång före
revolutionen färdats igenom på motorcykel, såsom en af
driffjädrarne för att skrifva Järnströmmen,[Not]
hvilken också blifvit ovanligt fyllig i miljöskildringen. FADEJEV
intresserar sig i Förintelsen mer för människorna än för
enskildheter i deras omgifningar, och Hur stålet härdades
af Nikolaj OSTROVSKIJ är så mager ifråga om beskrifningar, att
berättelsen emellanåt liknar en uppräkning af tilldragelser, något som
äfven mer eller mindre väl träffar in på EHRENBURGs likväl mycket
underhållande svit Paris fall — Stormen — Den nionde
vågen.
Det, som gör Järnströmmen så skön, är kanske just denna skrämmande blandning af tjusiga semestervyer med bilder af trasiga människor på flykt, död, törst, hunger, trötthet, fruktan och antydan om ett aflägset mål, som är högre, viktigare och öfverordnat det att blott rädda sitt eget skinn eller sin egen samovar, så att människornas undergång, hvilka förgås undervägs (ty några måste gå under, det står klart ifrån början), icke utgör ett meningslöst offer. Detta är ett stycke af en litteratur, som är egnad att sporra läsaren till osjälfviska insatser för det gemensamma bästa, hvilka han egentligen icke tror sig vara mäktig.
Skrämmande och fängslande är det äfven derföre, att sådana upplefvelser, som skildras i Järnströmmen, icke enbart höra hemma i ett enstaka fjärran land i ett aflägset förflutet. Bindningen till tid och plats förefaller oss i grunden tämligen lös såväl i denna som i andra soc-realistiska romaner; det skymtar något nästan allmängiltigt och tidlöst i botten. Slika öden kunna mycket väl beskäras äfven oss i vårt land i det tillkommande, och man kan rent af mena, att Järnströmmen afbildar en tänkbar framtid lika väl som en episod ur det förgångna, om man bortser ifrån de enskildheter på berättelsens yta, hvilka knyta den till Kubanområdet under inbördeskriget i Ryssland.
Detta papir är ursprungligen framställdt såsom pliktuppgift inom kursen i rysk litteraturhistoria RYS031 vid Slaviska institutionen, Lunds universitet vårterminen 1995 af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru>.
