Socialismens fiender och deras eftersägare av alla slag framställer socialismen som ett system, under vilket individualiteten undertryckes. Det finns ingenting primitivare och vulgärare än en sådan föreställning. Det har bevisligen fastställts att det socialistiska systemet säkerställt frigörandet av personligheten och den individuella och kollektiva skaparverksamhetens blomstring, att det berett talanger och begåvningar ur folkmassornas mitt betingelser för en allsidig utveckling.

generaldepoten/vb52/19pk1952-node10.html

D. Sparsamheten är den viktigaste hävstången för folkhushållningens fortsatta uppsving.

Utvecklingen av SSSR:s folkhushållning sker på basis av egna resurser och inre ackumulationskällor. Därför har vårt parti ägnat och ägnar alltjämt stor uppmärksamhet åt kampen för den strängaste sparsamhet, varvid det betraktar sparsamheten såsom den viktigaste förutsättningen för den inre ekonomiska ackumulationen och för det riktiga utnyttjandet av ackumulerade medel. Såsom en socialistisk hushållningsmetod spelade sparsamhetsregimen en betydande roll vid landets industrialisering. Nu då det i vårt land försiggår ett nytt mäktigt uppsving inom folkhushållningen, och då det samtidigt härmed företas en systematisk prissänkning på konsumtionsvarorna, får sparsamhetsregimen en ännu större betydelse. Ju mera fullständigt och rationellt vi utnyttjar produktionsresurserna, ju sparsammare och omtänksammare vi sköter vår hushållning, desto större framgångar kommer vi att vinna i utvecklingen av alla folkhushållningsgrenar och desto större resultat kommer vi att uppnå i arbetet för att höja folkets materiella och kulturella levnadsstandard.

Emellertid förekommer det stora brister i fråga om mobiliseringen och det riktiga utnyttjandet av folkhushållningens inre resurser.

Framför allt bör man påvisa de stora förluster och improduktiva utgifter som förekommer i industrin. I en rad industrigrenar står det fortfarande illa till med utnyttjandet av produktionskapaciteten. Flera ministerier fastställer företagens kapacitet i nivå med »flaskhalsarna« i produktionen, och vid kalkyleringen av kapaciteten tillämpar de inte sällan för lågt satta normer för utrustningens produktivitet samt fastställer normer för arbetsåtgången vid produktens framställning utan hänsyn till den avancerade teknologin och förbättrade metoder för arbetsorganisationen. I stället för att öka produktionen på basis av ett bättre utnyttjande av företagens inre resurser, kräver ministerierna ofta kapitalinvesteringar av staten för anläggning av nya företag. På många företag förekommer stora förluster till följd av misshushållning och slöseri med material, råvaror, bränsle, elkraft, verktyg o.a. materiella värden, varvid de fastställda förbrukningsnormerna ofta överträdes, och användningen av fullvärdiga surrogat ligger efter; utskottsprocenten i produktionen är fortfarande hög. Under 1951 exempelvis uppgick förlusterna och de improduktiva utgifterna vid unionsindustrins företag till 4,9 miljarder rubel, därav förlusterna på grund av utskott till 3 miljarder.

Det otillfredsställande utnyttjandet av produktionskapacitet och de stora förlusterna på grund av misshushållning resulterar i att många industriföretag inte fullgör de uppgifter, som förelagts dem ifråga om sänkning av produktionens självkostnader, och att de har höga merutgifter. Man bryter i företagen ofta svårt mot planeringen rörande produktionssjälvkostnaderna. Ledda av en trångsynt omtanke om sitt eget företags intressen och till förfång för statens intressen, bildar några hushållningsledare på konstlat sätt »reserver« i planerna för produktionens självkostnader genom att höja förbrukningsnormerna för råvaror och material och genom att utan grund höja siffrorna för arbetsgången vid produkternas framställning. En sådan för staten skadlig praxis vid planeringen av produktionens självkostnader, som förekommer på några företag, vittnar om att ministerierna icke utövar tillbörlig kontroll över denna angelägenhet. I stället för att grundligt undersöka produktionsbetingelserna på varje företag och vidtaga erforderliga åtgärder för att trygga en oavlåtlig sänkning av produktionens självkostnader, tolererar ministerierna planering av självkostnaderna utan kontroll och godkännande av planberäkningarna.

Vidare bör det noteras att sparsamhetsregimen tillämpas särkilt illa inom byggnationen. Byggnadsverksamheten ådrar oss alltjämt stora kostnader. Den ligger fortfarande efter industrin ifråga om minskning av produktionskostnaderna. I organisationen av byggnadsverksamheten förekommer det mycket stora brister — mekaniseringsmedeln utnyttjas i otillfredsställande grad, arbetsproduktiviteten är låg, det misshushållas med materialen och de organisatoriska tilläggsutgifterna är ytterst höga. En stor brist i anläggningsverksamheten av nya företag är att krafterna och medlen splittras på talrika byggnadsorganisationer, bland vilka finnes ett stort antal små byggnadsorganisationer, som inte utnyttjar mekaniseringsmedlen effektivt. Allt detta medför att byggnation fördyras och att administrations- och förvaltningsapparaten i hög grad utökas samt att de organisatoriska tilläggsutgifterna ökas. Under 1951 exempelvis överskreds den fastställda normen för dessa tilläggsutgifter inom byggnationen med mer än en miljard rubel, och i stället för det i planen förutsedda överskottet på 2,9 miljarder, uppvisade byggnadsorganisationerna samma år ett underskott på 2,5 miljarder rubel.

Vidare. Stora förluster och improduktiva utgifter förekommer även inom lantbruket. Lantbruket är för närvarande utrustat med teknik i betydligt större omfattning än före kriget. Men det råder stora brister ifråga om utnyttjandet av traktorerna och lantbruksmaskinerna. Vid många maskin- och traktorstationer samt statsjordbruk är skötseln av maskin- och traktorparken otillfredsställande ordnad, och följden härav är att lantbruksmaskinerna utslites i förtid, och att man tillåter betydande merutgifter för reparationer; det förekommer vidare att förbrukningen av bränsle och smörjoljor betydligt överstiger det normala. Allt detta medför att traktorarbetenas självkostnader stiger. Vid många maskin- och traktorstationer samt kollektiv- och statsjordbruk har misshushållningen ännu inte utrotats, till följd av dålig organisation förekommer stora skördeförluster, kollektivbruksegendomens förvaring är otillfredsställande organiserad, till följd av vanskötsel förekommer boskapsförluster i många kollektivjordbruk och deras boskapsskötsel lämnar låg avkastning.

Även inom trafikväsendet förekommer stora förluster och improduktiva utgifter. Många järnvägar, rederier och biltransportföretag har en betydande merförbrukning av medel och stora förluster till följd av att transportplanerna inte uppfylles, att det förekommer stora avbrott i vagnarnas, fartygens och bilarnas arbete, merförbrukning av bränsle och förluster på grund av misshushållning. Det förekommer alltjämt många fall av vårdslöshet ifråga om rullande materiel samt fartyg och bilar, vilket är till stor skada för staten.

Alltför höga är även de organisatoriska tilläggsutgifterna för anskaffning, upplagring och avsättning av lantbruksprodukterna, och även handelsorganisationernas omsättningskostnader är omåttligt höga. Anskaffnings-, handels- och avsättningsorganisationernas apparat är omåttligt uppsvälld. Såväl i centrum som lokalt finns det ett stort antal anskaffnings- och avsättningsorganisationer, som ofta sysselsätter sig med anskaffning och avsättning av samma slags produkter och råvaror. Till följd av bristande planering för anskaffningen och avsättningen förekommer det icke-rationella och alltför långa godstransporter. De höga tilläggsutgifterna för anskaffning, upplagring och avsättning av lantbruksprodukter är en följd av att de ministerier, under vilka anskaffnings- och avsättningsorganisationerna sorterar, i otillräcklig grad ägnar uppmärksamhet åt minskningen av de organisatoriska tilläggsutgifterna åt minskningen av de anskaffade produkternas självkostnader. Frånvaron av kontroll från ministeriernas sida skapar jordmån för allt slags missbruk och ger anskaffningsorganisationerna möjlighet att uppföra alla penning- o.a. förluster på anskaffningsutgifternas konto och därmed skyla över sin misshushållning. Frånvaron av erforderlig ordning och sparsamhet vid organisering av anskaffning, försörjning och avsättning åsamkar staten förluster uppgående till flera miljarder rubel.

Slutligen är även administrations- och förvaltningskostnaderna alltjämt mycket höga. Under de senaste åren har man upprepade gånger företagit nedskärning av administrations- och förvaltningsapparaten inom en rad av statens förvaltningsorgan. Men detta har huvudsakligen genomförts uppifrån, genom administrativa åtgärder. Minskningen av utgifterna för administrations- och förvaltningsapparaten har ännu inte blivit föremål för dagliga omsorger från institutions- och organisationsledarnas sida. Flera ministerier och ämbetsverk tillåter ett större antal tjänstemän än det för personalen fastställda antalet. Överflödiga utgifter förekommer även inom institutionernas och organisationernas apparater i områdena, städerna och distrikten.

Erfarenheten visar att förbättrandet av administrations- och förvaltningsapparatens arbete och likaså förbättrad organisation av anskaffningen och avsättningen medför och kommer att medföra friställande av en del av personalen. Hushållnings- och partiorganisationerna är skyldiga att på ett riktigt sätt använda de friställda kadrerna till förmån för folkhushållningens utveckling. Vederbörande ministerier, ministeriet för arbetsreserverna, parti- och fackorganisationerna måste sörja för att dessa kadrer erhåller nödvändig yrkeskunnighet och kan arbeta i de hushållningsgrenar, som för sin utveckling har behov av ökade kadrer.

Den merförbrukning av material-, penning- och arbetsresurser, som förekommer inom alla folkhushållningsgrenar, vittnar om att många ledare glömt sparsamhetsregimen, att de inte bekymrar sig om ett förnuftigt och ekonomiskt handhavande av statens medel och inte i tillräcklig grad sörjer för att förbättra den finansiella och ekonomiska verksamheten hos de företag och institutioner som står under deras ledning, samt att partiorganisationerna inte lägger märke till dessa brister och inte rättar dylika ledare.

Uppgiften består i att göra slut på hushållningsledarnas och partiorganisationernas likgiltiga hållning vid fall av misshushållning och slöseri. Genomförandet av den strängaste sparsamhetsregim måste ständigt stå i medelpunkten för hela vårt hushållnings- och partiarbete. Vi måste outtröttligt sörja för att fostra sovjetmänniskorna till aktsamhet om den samhälleliga, socialistiska egendomen. Det är nödvändigt att undanröja all merförbrukning i användningen av material-, arbets- och penningresurser och att oavlåtligt sörja för att uppgifterna beträffande sänkning av produktionens självkostnader fullgöres och överskrides. Kampen mot misshushållningen måste skärpas och de organisatoriska tilläggsutgifterna måste starkt nedskäras inom industrin, byggnationen, trafikväsendet och lantbruket samt i handels-, anskaffnings- och avsättningsorganisationerna, stats- och hushållningsapparaten måste avsevärt förenklas och förbilligas, och slutligen måste man skärpa finansorganens »rubelkontroll« över hushållningsplanernas fullgörande och sparsamhetsregimens iakttagande. Våra ekonomiska kadrer måste fullständigt bemästra de socialistiska hushållningsmetoderna, de är skyldiga att höja sin tekniska och ekonomiska kunskapsnivå, att systematiskt förbättra produktionsmetoderna samt att söka, finna och utnyttja de förborgade reserver som slumrar i folkhushållningen.

* * *

För att framgångsrikt lösa uppgifterna beträffande folkhushållningens utveckling är det ytterst betydelsefullt att vidareutveckla den socialistiska tävlan. Partiet har ständigt ägnat stor uppmärksamhet åt organiseringen av denna tävlan och ansett, att huvudsaken i den socialistiska tävlan består i att stimulera dem som blivit efter och att man i arbetet rättar sig efter de bästa. Under våra samhällsförhållanden spelar det positiva föredömet i arbetet en kolossal roll på alla avsnitt av det socialistiska uppbygget. Av egen erfarenhet övertygar sig sovjetmänniskorna varje dag om att bättre exempel på organisation av produktionen, införandet av modern teknik samt alla slags förbättringar och uppfinningar ovillkorligen leder till underlättande av arbetet och till ökat materiellt välstånd för de arbetande. På alla avsnitt av det socialistiska uppbygget har vi talrika exempel på att de arbetande uppvisar skapande initiativ, inriktat på att trygga en oavbruten tillväxt och fulländning av den socialistiska produktionen. Vårt folk är sedan gammalt känt för sin initiativkraft, fyndighet och uppfinningsförmåga.

Socialismens fiender och deras eftersägare av alla slag framställer socialismen som ett system, under vilket individualiteten undertryckes. Det finns ingenting primitivare och vulgärare än en sådan föreställning. Det har bevisligen fastställts att det socialistiska systemet säkerställt frigörandet av personligheten och den individuella och kollektiva skaparverksamhetens blomstring, att det berett talanger och begåvningar ur folkmassornas mitt betingelser för en allsidig utveckling.

I vårt land uppskattas det hederliga arbetet högt och uppmuntras beredvilligt. Partiet och regeringen tillämpar i stor utsträckning systemet att premiera och belöna de arbetande för prestationer och framgångar i arbetet inom alla folkhushållningens och kulturens områden. Enbart efter Fosterländska krigets slut har ordnar och medaljer tilldelatas 1.346.000 arbetare, kollektivbönder, vetenskapsmän, ingenjörer, tekniker, tjänstemän, läkare, lärare o.a.; 6.480 arbetande i vårt land har för sin framstående nydanargärning belönats med hederstiteln Socialistiska arbetets hjälte.

Den uppgift som föreligger parti-, sovjet-, hushållnings-, fackförenings- och komsomolorganisationerna, består i att bredare utveckla tävlan på alla avsnitt av av det socialistiska uppbygget, att med all kraft stödja positiva föredömen i arbetet samt föregångsmännens och nydanarnas framstegsfrämjande initiativ, att på allt sätt sprida nydanarnas rön bland de breda arbetande massorna för att därmed hjälpa dem som blivit efter att höja sig till föregångsmännens nivå. I det nyas kamp mot det gamla, i framåtsträvandets kamp mot efterblivenheten är det av vikt att inte endast se de krafter, som skapar det nya samhällsskicket, det gäller också att ständigt sörja för att dessa krafter växer och allsidigt utvecklas samt outtröttligt organisera och fullkomna dem för att säkra vår framgångsrika frammarsch.

[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Vidare: Den fortsatta höjningen av Oppåt: SSSR:s folkhushållnings fortsatta uppsving. Tillbaka: C. Varuomsättningentransporten och

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).