Kamrat Stalin för outtröttligt den marxistiska teorin framåt. I kamrat Stalins klassiska verk »Marxismen och språkvetenskapens frågor« har den marxistiska teorins grundläggande teser rörande samhällsutvecklingens lagbundna karaktär lyfts till ett nytt och högre plan, och en allsidig behandling har ägnats åt frågorna om samhällets ekonomiska basis och dess överbyggnad samt om produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Den dialektiska och den historiska materialismen — kommunismens teoretiska grundval — har vidareutvecklats. Kamrat Stalin har klarlagt språkets roll som ett redskap för samhällets utveckling samt utstakat perspektiven för de nationella kulturernas och språkens fortsatta utveckling. I detta verk har kamrat Stalin berikat den marxistisk-leninska vetenskapen med nya teser och därmed öppnat nya perspektiv för alla kunskapsgrenars framåtskridande.

generaldepoten/vb52/19pk1952-node13.html

Partiet.

Den oavbrutna ökningen av vårt sovjetiska fosterlands styrka är ett resultat av kommunistiska partiets riktiga politik och dess organisatoriska arbete för att omsätta denna politik i handling. Som sovjetsamhällets organiserande och ledande kraft tryggade partiet i rätt tid landets förberedande för aktivt försvar och inriktade under krigsåren folkets alla ansträngningar på att krossa fienden och under efterkrigsperioden på ett nytt och mäktigt uppsving i folkhushållningen.

Sovjetfolkets historiska seger i Stora fosterländska kriget, den fjärde femårsplanens uppfyllande före utsatt tid, den fortsatta utvecklingen av folkhushållningen, det ökade materiella välståndet och den höjda kulturnivån för sovjetfolket, befästandet av sovjetsamhällets moraliska och politiska enhet och av vänskapen mellan folken i vårt land samt sammanslutningen av alla krafter inom fredens och demokratins läger kring Sovjetunionen — det är de viktigaste resultat, som bekräftar att vårt partis politik är riktig. (Stormande, långvariga applåder.)

Verksamhetsperioden var en period av ytterligare stärkande av partiet, en period av konsolidering av partiledens fullständiga enhet och sammanslutning. Vårt partis enhet, som vunnits i förbittrad kamp mot leninismens fiender, är det mest kännetecknande draget för dess inre tillstånd, dess inre liv. Häri ligger källan till vårt partis styrka och oövervinnlighet. (Långvariga applåder.)

Enheten i partileden var den avgörande förutsättningen för sovjetfolkets seger i Stora fosterländska kriget. Under de svåraste prövodagarna i Stora fosterländska kriget, då landets öde avgjordes, verkade vårt parti som en helgjuten kamporganisation, som inte kände till någon vacklan eller oenighet inom sina led. I belysning av krigets resultat reser sig i all sin storhet inför våra blickar betydelsen av den oförsonliga kamp, som vårt parti under flera år förde mot allehanda fiender till marxismen-leninismen, mot det trotskistisk-bucharinska avskummet, mot kapitulanter och förrädare, vilka sökte leda bort partiet från den rätta vägen och splittra enheten inom dess led. Det är bevisat att dessa gemena förrädare och bedragare väntade på ett militärt angrepp mot Sovjetunionen och kalkylerade med att i ett kritiskt ögonblick tillfoga Sovjetstaten ett hugg i ryggen till fromma för vårt folks fiender. Genom att krossa den konspirativa trotskistisk-bucharinska gruppen, som utgjorde ett attraktionscentrum för alla sovjetfientliga krafter i landet, och genom att rensa ut fienderna till folket från våra parti- och sovjetorganisationer omintetgjorde partiet i rätt tid varje möjlighet till uppkomsten av en »femte kolonn« i SSSR och förberedde i politiskt avseende landet till aktivt försvar. Det är inte svårt att förstå, att om inte detta skett i rätt tid skulle vi under krigets dagar ha råkat i samma läge, som människor som beskjutes både framifrån och bakifrån, och att vi kunde ha förlorat kriget.

För den orubbliga sammansvetsningen av sina led har partiet främst att tacka vår ledare och lärare, kamrat Stalin, som värnade partiets leninska enhet. (Alla reser sig. Stormande, långvariga applåder som övergår i ovationer.) Enheten i partileden har varit, är och förblir grundvalen för vårt partis fasthet och oövervinnlighet. Härdat i de bistra krigsprövningarnas eld och i kampen mot efterkrigstidens svårigheter, möter partiet denna kongress starkare, enhetligare och mer sammansvetsat än någonsin förut kring sin Centralkommitté. (Stormande, långvariga applåder.)

Vårt partis styrka består i att det med intima band är knutet till de breda massorna och att det i sanning är ett folkets parti, vars politik står i samklang med folkets vitala intressen. Sådana massorganisationer som fackföreningarna och komsomolorganisationen spelar en allt större roll i arbetet för att svetsa samman de arbetande kring partiet och fostra dem i kommunismens anda. I kampen för vårt fosterlands frihet och oavhängighet och för det kommunistiska samhällets uppbyggande har partiet slutit sig ännu fastare till folket och stärkt sina förbindelser med de breda arbetande massorna. Sovjetfolket stöder endräktigt partiets politik och hyser fullt förtroende för det. (Stormande applåder.)

Ett glänsande vittnesbörd om partiets stärkta förbindelser med massorna och dess ökade auktoritet hos sovjetfolket är tillväxten av partileden. Vid 18:e kongressen hade partiet 1.588.852 medlemmar och 888.814 kandidater, således sammanlagt 2.477.666 personer. Den 1 oktober i år omfattade partiet 6.882.145 personer, av dem 6.013.259 medlemmar och 868.886 kandidater. (Applåder.)

Under Stora fosterländska kriget minskades inte partiets medlemstal utan ökade med drygt 1.600.000, trots att partiet led stora förluster vid fronterna. Till partiet kom de mest ståndaktiga sovjetmänniskorna bland Sovjetarméns och Örlogsflottans kämpar, som tappert stred vid fronterna, och bland arbetarklassens, kollektivböndernas och de sovjetintellektuellas främsta representanter, som bakom fronten osjälviskt smidde segern över fienden.

Efter krigets slut beslöt partiets CK att i någon mån bromsa medlemsintagningen i partiet, men denna fortsatte likväl i forcerat tempo. Partiet kunde inte undgå att märka, att den snabba medlemsökningen även hade sina negativa sidor, att den medförde en viss sänkning av det politiska medvetandets nivå inom partileden och en viss försämring av partiets sammansättning i kvalitativt hänseende. Det uppstod ett visst missförhållande mellan den kvantitativa tillväxten av partileden och den politiska bildningsnivån hos partiets medlemmar och kandidater. I syfte att avhjälpa detta missförhållande och ytterligare förbättra partiets kvalitativa sammansättning ansåg Centralkommittén det nödvändigt att icke forcera den fortsatta medlemsökningen och att koncentrera partiorganisationernas uppmärksamhet på uppgiften att höja partimedlemmarnas och kandidaternas politiska nivå. I enlighet med CK:s anvisningar började partiorganisationerna gå noggrannare tillväga vid urvalet för partileden, de höjde fordringarna på de nyinträdande samt utvecklade ett omfattande politiskt upplysningsarbete bland kommunisterna. Som resultat härav kan vi notera en tydlig höjning av partiledens politiska nivå och våra kadrers marxistisk-leninska medvetenhet. Man får emellertid inte tro att den av partiet ställda uppgiften att bringa kommunisternas politiska skolning i jämnhöjd med partiets numerära tillväxt redan är löst. Därför måste också i framtiden linjen att begränsa upptagningarna i partiet, att förbättra den politiska skolningen och partimässigt stålsätta medlemmarna fortsättas, ty partiet är inte starkt blott genom kvantiteten av medlemmar utan framför allt genom deras kvalitet.

Under efterkrigstiden har frågorna rörande partiorganens befästande och förbättringen av deras verksamhet samt intensifieringen av partiorganisationernas arbete vunnit särskild betydelse.

De nya uppgifter, som reste sig för landet i samband med krigsslutet och övergången till fredligt uppbygge, krävde en allvarlig förbättring av arbetet inom partiet och likaså att partiorganisationernas ledning av den statliga och ekonomiska verksamheten höjdes till en högre nivå. Saken är den, att krigstidens läge framkallade vissa säregenheter i metoderna för partiets ledande verksamhet och även framkallade stora brister i partiorganens och partiorganisationernas arbete. Detta kom främst till uttryck i att partiorganens uppmärksamhet ifråga om det partiorganisatoriska och ideologiska arbetet slappades, vilket hade till följd att detta arbete försummades i många partiorganisationer. Det var en viss fara för att partiorganen skulle isoleras från massorna och förvandlas från organ för politisk ledning, från kämpande och självverkande organisationer till säregna administrativa och ordergivande institutioner, som inte förmår motverka alla möjliga lokalpatriotiska, trångt fackmässiga och övriga statsfientliga strävanden, inte märker de direkta förvanskningarna av partiets politik i det ekonomiska uppbygget och kränkningar av statens intressen.

För att avvärja denna fara och framgångsrikt lösa uppgiften att befästa de lokala partiorganen och intensifiera partiorganisationernas arbete var det nödvändigt att avhjälpa eftersläpningen i det partiorganisatoriska och ideologiska arbetet och att göra slut på sådana företeelser som att administrativa ledningsmetoder överfördes till partiorganisationerna, där de förorsakade byråkratisering av partiarbetet och försvagade partimassornas aktivitet och initiativkraft.

Centralkommittén koncentrerade partiorganisationernas uppmärksamhet på uppgiften att konsekvent omsätta den inre partidemokratin i praktiken och att utveckla kritiken och självkritiken samt att på denna basis skärpa partimassornas kontroll över partiorganens verksamhet, ty häri ligger nyckeln till ökad aktivitet och initiativkraft inom partiorganisationerna och bland partimedlemmarna. De åtgärder som partiet vidtagit för att utveckla den inre partidemokratin och självkritiken har hjälpt partiorganisationerna att i avsevärd grad övervinna bristerna i det politiska partiarbetet och spelat en stor roll för dess uppsving. På grund härav har partimedlemmarnas aktivitet och initiativkraft ökat, partiets grundorganisationer på företagen och kollektivbruken samt i institutionerna har stärkts och deras arbete blivit livligare, partimassornas kontroll över partiorganens verksamhet har skärpts och partikommittéernas plena och partiaktiven har fått ökat inflytande.

Det skulle dock vara ett fel att inte se, att det politiska partiarbetet fortfarande ligger efter livets krav, efter de av partiet ställda uppgifterna. Det måste medges att det finns brister och fel i partiorganisationernas arbete, att det ännu förekommer inte så få negativa, ibland rent av osunda företeelser i våra partiorganisationers liv, vilka man måste känna till, se och avslöja för att kunna avlägsna och övervinna dem och trygga en fortsatt och framgångsrik frammarsch.

Vari består dessa brister och fel, dessa negativa och osunda företeelser, och vilka uppgifter föreligger partiet i samband härmed?

1. Självkritiken och särskilt kritiken underifrån har inte på långt när i fullt mått och inte i alla partiorganisationer blivit den huvudmetod, medelst vilken vi måste avslöja och övervinna våra brister och fel, våra svagheter och lyten.

I partiorganisationerna förekommer det ännu att kritikens och självkritikens roll i partiets och statens liv underskattas och att de som framför kritik utsättes för förföljelser och repressalier. Inte så sällan kan man påträffa funktionärer, som oavbrutet skriar om sin hängivenhet för partiet, men som i själva verket inte tolererar kritik underifrån, nedtystar den och tar hämnd på kritikutövarna. Det förekommer inte så få fall, då den byråkratiska inställningen till kritiken och självkritiken åsamkat partiets sak stor skada, dödat partiorganisationens självverksamhet, undergrävt ledningens auktoritet bland partimassorna och i enskilda partiorganisationers verksamhet förankrat byråkraters, inbitna partifienders för partiet skadliga vanor.

Partiet kan inte undgå att ta hänsyn till att där kritiken och självkritiken inte utvecklas och där massornas kontroll över organisationernas och institutionernas verksamhet försvagats, där framträder oundvikligen sådana abnorma företeelser som byråkratism, ruttenhet och t.o.m. upplösning i vissa delar av vår apparat. Naturligtvis har dylika företeelser ingen stor spridning hos oss. Vårt parti är starkt och sunt som aldrig förr. Men man bör förstå att en avsevärd spridning av dessa farliga sjukdomar hos oss har kunnat förhindras endast tack vare att partiet med hjälp av kritikens och självkritikens vapen i rätt tid öppet och djärvt avslöjat dem och riktat hårda slag mot konkreta yttringar av högmod, byråkratism och ruttenhet. En klok ledning består just i att kunna upptäcka faran i dess embryo och inte låta den växa ut till att bli ett hot.

Kritiken och självkritiken är partiets beprövade vapen i kampen mot brister, fel och osunda företeelser, som undergräver den sunda partiorganismen. Kritik och självkritik försvagar inte utan stärker Sovjetstaten, det sovjetiska samhällsskicket, och det är ett tecken på dess styrka och livskraft.

För närvarande är det särskilt viktigt att trygga utvecklingen av självkritiken och kritiken underifrån, att som partiets ärkefiender skoningslöst bekämpa dem som hindrar kritiken av våra brister att utvecklas, som själva nedtystar kritiken och förföljer och chikanerar kritikutövarna och som tillåter andra att göra det. Saken är den att det i partileden, i samband med det segerrika krigsslutet och de stora ekonomiska framgångarna efter kriget, har utvecklats en okritisk inställning gentemot bristerna och felen i parti-, hushållnings- och andra organisationers arbete. Fakta visar att framgångarna väckt stämningar av självgodhet, skrytsam förhävelse och spetsborgerlig belåtenhet i partiet, en önskan att vila på lagrarna och leva på forna förtjänster. Det uppstod en hel del funktionärer, som menar att »vi kan göra allt«, »det är en barnlek för oss«, »allt går utmärkt«, och att det inte lönar mödan att ge sig i kast med så otrevliga ting som att avslöja brister och fel i arbetet och att bekämpa negativa och osunda företeelser i våra organisationer. Dylika till sina följder skadliga stämningar har gripit en del ur partisynpunkt dåligt skolade och mindre ståndaktiga kadrer. Ledare för parti-, sovjet- och hushållningsorganisationer förvandlar inte sällan möten, kadermöten, plena och konferenser till en parad, en plattform för självberöm, vilket får till följd att fel och brister i arbetet samt lyten och svagheter inte avslöjas och inte underkastas kritik, vilket stärker den självbelåtna och välvilliga stämningen. En känsla av sorglöshet har trängt in i partiorganisationerna. Bland parti-, hushållnings-, sovjet- och andra funktionärer förekommer försvagad verksamhet, naiv godtrogenhet och fall då parti- och statshemligheter utsprides. En del funktionärer, som helt går upp i de ekonomiska angelägenheterna och framgångarna, börjar glömma att det fortfarande existerar en kapitalistisk omgivning och att Sovjetstatens fiender ihärdigt bemödar sig att skicka in sina agenter till oss och att för sina smutsiga syften utnyttja vacklande element inom sovjetsamhället.

För att segerrikt föra vår sak framåt måste vi energiskt bekämpa de negativa företeelserna och rikta partiets och alla sovjetmänniskors uppmärksamhet på nödvändigheten att avhjälpa bristerna i arbetet, och för detta ändamål måste självkritiken och särskilt kritiken underifrån i hög grad utvecklas.

De breda arbetande massornas aktiva deltagande i kampen mot bristerna i vårt samhällsliv är ett glänsande vittnesbörd om sovjetsystemets sant demokratiska natur och om sovjetmänniskornas höga politiska medvetenhet. I kritiken underifrån kommer de arbetande miljonernas skapande initiativ och självverksamhet till uttryck samt deras omsorg om Sovjetstatens befästande. Ju bredare självkritiken och kritiken underifrån utvecklas, dess verkningsfullare kommer vårt folks skaparkraft och energi att framträda och dess starkare kommer känslan att vara landets herre att växa och stärkas hos massorna.

Det är felaktigt att tro, att kritiken underifrån kan utvecklas spontant, av sig själv. Kritiken underifrån kan växa och utvidgas endast under sådana förutsättningar att den som utövar en sund kritik är övertygad om att han finner stöd inom våra organisationer och att de av honom påvisade bristerna faktiskt kommer att avhjälpas. Det är nödvändigt att partiorganisationerna, partifunktionärerna och alla våra ledande funktionärer ställer sig i spetsen för denna sak och visar föredöme ifråga om en ärlig och samvetsgrann inställning till kritiken. Det är alla ledande funktionärers och särskilt partifunktionärernas plikt att skapa sådana förhållanden att alla ärliga sovjetmänniskor dristigt och utan fruktan kan kritisera bristerna i organisationernas och institutionernas arbete. I alla organisationer måste möten, kadermöten, plena och konferenser verkligen bli en bred tribun för djärv och skarp kritik av bristerna. Den ihärdiga kampen mot brister och lyten i parti-, sovjet-, hushållnings- o.a. organisationers arbete måste bli en daglig angelägenhet för hela partiet. En kommunist har inte rätt att stå likgiltig för de osunda företeelserna och bristerna i arbetet och än mindre att dölja dem för partiet. Om det står illa till i en eller annan organisation och om partiets och statens intressen skadas, så är varje partimedlem skyldig att utan hänsyn till person meddela om bristerna till de ledande partiorganen, ända upp till partiets Centralkommitté. Detta är varje kommunists skyldighet, hans främsta partiplikt. Det finns hos oss ledare som tror att man hindrar dem i ledningen och undergräver deras auktoritet om deras underordnade anmäler brister till partiets CK. Man måste beslutsamt göra slut på dylika skadliga och djupt partifientliga åsikter. Partiets uppgift består i att allt bredare utveckla kritiken och självkritiken, att undanröja allt som hindrar och stör härvidlag. Ju mera vi drar in massorna i kampen mot bristerna i arbetet, ju starkare kontrollen underifrån blir över alla våra organisationers verksamhet, dess framgångsrikare blir vårt arbete på alla områden. Ett konsekvent förverkligande av parollen om kritik och självkritik kräver en energisk kamp mot alla som hindrar dess utveckling och som tillgriper förföljelser och repressalier mot utövarna av kritiken. Funktionärer som inte främjar utvecklingen av kritik och självkritik är en hämsko för våra frammarsch, de är inte mogna för att vara ledare och kan inte göra anspråk på partiets förtroende.

2. Bland en del av våra parti-, sovjet-, hushållnings- och andra funktionärer är parti- och statsdisciplinen ännu svag.

Bland våra kadrer finns det inte så få funktionärer, som intar en formell ställning till partiets och regeringens beslut och som inte ådagalägger aktivitet och ihärdighet i kampen för beslutens genomförande, inte bekymrar sig om att det står illa till hos dem och att landets intressen skadas. Formalistisk hållning gentemot partiet och regeringens beslut, passiv hållning till deras förverkligande är laster, som skoningslöst måste utrotas. Partiet behöver inga pedantiska och likgiltiga tjänstemän, som föredrar sin personliga frid framför arbetets krav, utan oförtröttliga och uppoffrande kämpar för uppfyllande av partiets och regeringens direktiv, kämpar som ställer statens intressen över allt annat.

Ett av de farligaste och skadligaste uttrycken för brott mot parti- och statsdisciplinen är att några funktionärer döljer tingens verkliga läge i de företag och institutioner, som sorterar under dem, och skönmålar arbetsresultaten. Centralkommittén och regeringen har avslöjat fall, då några funktionärer ställt lokalpatriotiskt betonade, till det egna området begränsade intressen över statsintressena och under sken av omsorg om de dem underställda företagen hemlighållit för staten materiella resurser, som stått till deras förfogande, och börjat överträda partiets och statens lagar. Även sådana fall är kända, där hushållningsfunktionärer avsiktligt och utan inskridande från partiorganisationerna framlagt alltför höga beställningar av råvaror och material eller som tillåter sig att lämna för höga uppgifter i produktionsrapporterna när produktionsplanerna icke uppfyllts. Det har uppstått inte så få funktionärer som glömmer, att de företag som de fått i uppdrag att övervaka och leda är statsföretag, och som strävar att förvandla dem till sin domän där en sådan, med förlov sagt, ledare gör allt vad »hans vänstra fot vill« (Skratt i salen.) Det är i hög grad av ondo att vi har rätt många funktionärer, som anser att partibesluten och sovjetlagarna inte är bindande för dem, som fått för sig att det råder två slags disciplin hos oss — en för folk i allmänhet och en annan för ledarna. Dylika »ledare« tror att allt är tillåtet för dem, att de kan ignorera den av staten och partiet fastställda ordningen, överträda sovjetlagarna, göra sig skyldiga till övergrepp och handla efter eget godtycke.

Av alla sina medlemmar, och så mycket mera av de ledande kadrerna, kräver partiet redbarhet och ärlighet, det kräver att de strikt uppfyller sin plikt mot partiet och staten, och partiet kan inte hysa förtroende för personer som begår statsfientliga handlingar och försöker att föra regeringen bakom ljuset och att bedraga partiet och staten. Allt slags bedrägeri mot partiet och staten, vilken form det än tar sig uttryck i, varje försök till bedrägeri, antingen det sker genom att dölja sanningen eller genom att förvränga den, kan endast betraktas som en mycket svår förbrytelse mot partiet. Det är på tiden att inse, att det i vårt parti finns en enda disciplin och att den gäller både för de vanliga partimedlemmarna och för ledarna, att sovjetlagarna är lika bindande för alla sovjetmänniskor, hög som låg. För ledare, som gör sig skyldiga till oredlighet när det gäller att fullgöra partiets och regeringens beslut och som tolererar och själva gör sig skyldiga till lagbrott och godtycke, kan det inte göras några eftergifter med hänsyn till deras ställning.

Uppgiften består i att beslutsamt likvidera överträdelserna av parti- och statsdisciplinen samt yttringarna av ansvarslöshet och slarv och formell inställning gentemot partiets och regeringens beslut, den består i att outtröttligt stegra pliktkänslan gentemot partiet och staten hos alla våra funktionärer och att skoningslöst utrota oärligheten och oredligheten. Funktionärer som söker dölja sanningen för partiet och bedraga det får inte tillåtas att stanna i partiet. Den främsta plikt som åligger varje parti- och statsfunktionär är att orubbligt främja vårt fosterlands intressen samt att aktivt och outtröttligt kämpa för att partiets och regeringens beslut fullgöres.

3. Den store Lenins anvisning, att huvudsaken i det organisatoriska arbetet är ett riktigt urval av människorna och kontroll över verkställandet av besluten, fullföljes ännu inte i tillfredsställande grad.

Fakta visar, att det riktiga urvalet av människor och kontrollen över verkställandet av besluten ännu inte på långt när i handling blivit huvudsaken i de centrala och lokala parti-, sovjet- och hushållningsorganisationernas ledande verksamhet.

En av de mest utbredda bristerna, som slagit djupa rötter i sovjet-, hushållnings- och partiorganisationernas praktiska arbete, är den dåliga organisationen av det faktiska verkställandet av centralorganens direktiv och sina egna beslut samt frånvaron av vederbörlig kontroll över deras genomförande. Våra organisationer och institutioner fattar och utfärdar långt flera beslut, direktiv och order än vad som är behövligt, men de bekymrar sig föga om huruvida de genomföres och hur de genomföres. Men kärnan i saken är ju att inte genomföra dem på ett byråkratiskt utan på ett riktigt sätt. Ett oredligt och ansvarslöst förhållande till verkställandet av de ledande organens direktiv är den farligaste och skadligaste yttringen av byråkratism. Erfarenheten visar att t.o.m. goda funktionärer börjar urarta och byråkratiseras, om de lämnas vind för våg utan kontroll och prövning av deras verksamhet.

Partiets viktigaste uppgift består i att med alla medel skärpa kontrollen och övervakningen av verkställandet av besluten inom hela ledningssystemet, i alla organisationers och institutioners arbete uppifrån och ned. För detta ändamål måste man i alla organisationer och institutioner skärpa ledarnas personliga ansvar för övervakandet av att partiets och regeringens beslut verkställes, allvarligt förbättra kontroll- och revisionsapparatens arbete såväl i centrum som lokalt och stärka den med kadrer, så att detta arbete anförtros åt personer med auktoritet, erfarenhet och politisk skärpa och som är i stånd att strikt bevaka statens intressen. Vikten av partikontrollen måste avsevärt ökas och partiorganens uppmärksamhet koncentreras till övervakandet av att parti- och regeringsbesluten verkställes. Våra ledande organ måste när de genomför kontrollen beträffande verkställandet av besluten stödja sig på de breda arbetande massorna, på parti-, fack- och komsomolorganisationerna samt på aktiven inom de lokala sovjeterna. Endast genom att förbinda kontrollen av verkställandet uppifrån med kontrollen underifrån som utövas av massorna av partimedlemmar och partilösa kan man garantera att bristerna i våra organisationers och institutioners arbete avlägsnas i rätt tid och skapa ett läge, där besluten och direktiven verkställes i rätt tid och exakt, på bolsjevikiskt sätt.

Den avgörande kraften i parti- och statsledningen är kadrerna, och utan ett riktigt urval och en riktig skolning av dessa kadrer är det omöjligt att framgångsrikt omsätta partiets politiska linje i handling. Huvuduppgiften ifråga om kaderurvalet består i att på allt sätt förbättra funktionärsstammen i kvalitativt hänseende, att förstärka våra parti-, stats- och hushållningsorganisationer med personer, som hängivet verkar för partiets och statens intressen, som är sakkunniga och i stånd att föra verket framåt.

Det arbete som partiet utfört har resulterat i att den ledande kaderstammen betydligt förbättrats. Det betyder dock inte, att uppgiften att kvalitativt förbättra ledarkadrerna fullständigt lösts. Nu då alla hushållningsgrenar utrustats med modern teknik och sovjetfolkets kulturnivå i hög grad stigit, ställes andra och mycket högre krav på ledarkadrerna. I industrin och lantbruket, i parti- och statsapparaten måste ledningen nu handhas av personer som står på en hög kulturell nivå, som är sakkunniga och istånd att införa en frisk fläkt i arbetet, stödja allt som är framstegsvänligt och progressivt och på ett nydanande sätt utveckla det. Alla förutsättningar för detta är förhanden hos oss, ty basen för urval och befordran av ledarkadrer som tillfredsställer dessa krav har nu avsevärt utökats.

Ett fortsatt stärkande av den ledande kaderstammen är nu huvudsakligen beroende av att prövningen och urvalet av funktionärer organiseras på ett riktigt sätt, och för detta ändamål är det framför allt nödvändigt att avhjälpa bristerna, felen och förvanskningarna i arbetet med kadrerna. På detta område har vi inte så få brister att anteckna.

Huvudbristen består i att vissa ledare inte företar urvalet av kadrer efter politiska kvalifikationer och duglighet utan på grund av släkt- eller vänskapsrelationer eller härstamning från samma bygd. Det förekommer inte så sällan att ärliga och sakkunniga personer, som inte tolererar och med skärpa vänder sig mot bristerna och därigenom förorsakar ledningen obehag, under en eller annan förevändning avlägsnas och ersättes med personer av tvivelaktigt värde eller som är alldeles olämpliga för tjänsten, men angenäma och bekväma för vissa ledare. Genom ett sådant vanställande av partilinjen vid urval och befordran av kadrer uppstår i många organisationer ett kotteri av personer, som ömsesidigt svarar för varandra och som ställer sina gruppintressen över partiets och statens intressen. Det är inte underligt, att ett dylikt läge vanligen leder till demoralisation och ruttenhet. Så var fallet exempelvis i partiorganisationen i Uljanovsk, där en del hushållnings-, sovjet- och partifunktionärer i områdesorganisationens topp demoraliserades och började syssla med försnillning, tillgrepp och stöld av statens egendom.

Till stor skada för den fortsatta förbättringen av den ledande kaderstammen är det kanslimässiga och byråkratiska förfaringssättet vid prövningen och urvalet av folk. Urvalet av personer företas inte så sällan på grund av uppgifter i frågeformulär och formella intyg, utan grundlig prövning av vederbörandes sakliga och politiska kvalifikationer. I kaderurvalet har den skadliga praxisen förankrat sig, att människor godkännes eller utnämnes i deras frånvaro, utan att man haft någon personlig kontakt med dem. Det är klart att man vid ett sådant formellt och byråkratiskt förfaringssätt vid kaderurvalet inte på ett riktigt sätt kan lösa frågan, huruvida vederbörande är lämplig eller inte för det arbete som han rekommenderas till. Utan att ha klargjort hans företräden och brister är det omöjligt att avgöra, på vilken post han bäst kan göra sina personliga egenskaper gällande.

Partiorganisationerna är förpliktade att skapa garanti för att de av vårt parti fastställda principerna för urval och fördelning av kadrerna strikt följes i alla delar av vår apparat. Oförsonlig kamp måste föras mot släktpolitik och klickvälde, man måstegöra slut på den byråkratiska inställningen när det gäller att studera kadrerna och välja ut dem. Det är nödvändigt att lyfta partiorganens arbete till en högre nivå ifråga om prövningen och urvalet av kadrerna och att i betydlig grad skärpa partikontrollen över detta arbete inom sovjet- och hushållningsorganisationerna.

Uppgiften består i att nå därhän, att urvalet av människor och kontrollen över beslutens genomförande verkligen blir huvudsaken i de centrala och lokala parti-, sovjet- och hushållningsorganisationernas ledande verksamhet. Man måste hålla i minnet, att syftet med denna kontrollverksamhet framför allt är att upptäcka bristerna och avslöja lagbrotten, att bistå ärliga människor med råd och straffa de oförbätterliga samt uppnå att det fattade beslutet uppfylles, att pröva erfarenheten och på dess grund trygga den riktigaste, mest fördelaktiga och förmånliga lösning av den ställda uppgiften. Man får inte tillåta ett byråkratiskt förfaringssätt vid prövningen av verkställandet och inte frukta för att upphäva eller korrigera ett fattat beslut, om det visat sig vara felaktigt eller inexakt. Kontrollen av beslutens verkställande är oupplösligt förbunden med uppgiften att avlägsna bristerna i kaderurvalet; i enlighet med resultaten av prövningen bör de dåliga, odugliga, efterblivna och oredliga avlägsnas och ersättas med sådana som är bättre, som är dugliga, framåtsträvande och ärliga; kontrollverksamheten måste bidraga till att befordra folk, som är istånd att föra verket framåt och som slår vakt om statens intressen.

4. I en del partiorganisationer underskattas det ideologiska arbetet, varigenom detta sackar efter partiets uppgifter och försummas i vissa organisationer.

Det ideologiska arbetet är partiets främsta plikt, och en underskattning av detta arbete kan tillfoga partiets och statens intressen obotlig skada. Vi måste alltid hålla i minnet, att varje försvagande av den socialistiska ideologins inflytande betyder att den borgerliga ideologins inflytande stärkes.

I vårt sovjetsamhälle finns inte och kan heller inte finnas någon klassbas för den borgerliga ideologins välde. Hos oss råder den socialistiska ideologin, vars orubbliga grundval är marxismen-leninismen. Men rester av den borgerliga ideologin, kvarlevor av privategendomens psykologi och moral har ännu bevarats hos oss. Dessa kvarlevor dör inte bort av sig själva, de är mycket seglivade och kan växa, och de måste beslutsamt bekämpas. Vi har heller ingen garanti för att främmande åsikter, idéer och stämningar inte tränger in till oss utifrån, från de kapitalistiska staterna, och inifrån, från de rester efter de mot sovjetmakten fientliga grupperingarna, som ännu inte slutgiltigt krossats av partiet. Man får inte glömma, att Sovjetstatens fiender söker sprida, uppliva och underblåsa allehanda osunda stämningar och ideologiskt demoralisera vacklande element inom vårt samhälle.

Några av våra partiorganisationer ägnar sig helt åt ekonomiska värv och glömmer härvid de ideologiska frågorna och skjuter dem åt sidan. Till och med i så avancerade organisationer som exempelvis Moskvaorganisationen ägnas inte det ideologiska arbetet tillräcklig uppmärksamhet. Och det har sina konsekvenser. Där uppmärksamheten beträffande ideologins frågor försvagas, bildas en gynnsam jordmån för upplivande av mot oss fientliga åsikter och föreställningar. De avsnitt av det ideologiska arbetet, som av någon anledning bortfaller ur partiorganisationernas synfält, och där partiets ledning och inflytande försvagas, söker främmande personer — allehanda överblivna element från de av partiet krossade antileninska grupperna — bemäktiga sig och utnyttja dem för att smuggla in sin linje och för att återuppliva och sprida alla möjliga omarxistiska »synpunkter« och »uppfattningar«.

Underskattningen av det ideologiska arbetet är i hög grad ett resultat av att en viss del av våra ledande kadrer inte strävar att höja sin medvetenhet, inte fullkomnar sina kunskaper i marxismen-leninismen och inte berikar sig med partiets historiska erfarenheter. Och utan detta kan man inte bli en fullvärdig och mogen ledare. Den som blir efter i ideologiskt och politiskt avseende, som lever på inpluggade formler och inte förstår det nya, den är inte i stånd att orientera sig rörande det inre och yttre läget, den är inte i stånd och inte värdig att stå i spetsen för rörelsen, den kommer livet förr eller senare att lämna ur räkningen. Endast den ledande funktionär kan stå i nivå med vårt partis uppgifter, som ständigt arbetar på sin utveckling, som på ett skapande sätt tillägnar sig marxismen-leninismen och hos sig utvecklar och fullkomnar de egenskaper, som kännetecknar en ledande funktionär av den leninska och stalinska typen.

Partiorganisationerna sysselsätter sig fortfarande i otillräcklig grad med att höja partimedlemmarnas och kandidaternas ideologiska och politiska skolning; de organiserar och kontrollerar illa deras studium av den marxistisk-leninska teorin, vilket medför att många kommunister inte besitter erforderliga kunskaper i marxismen-leninismen. Höjningen av partimedlemmarnas och kandidaternas politiska kunskapsnivå är ett oeftergivligt villkor för att deras ledande roll på livets alla områden skall stärkas, för partimassornas fortsatta aktivisering och för ytterligare förbättring av partiorganisationernas arbete.

Den bristfälliga ledningen av det ideologiska arbetet och frånvaron av kontroll över dess innehåll resulterar inte sällan i att allvarliga fel och förvrängningar förekommer i böcker, tidningar och tidskrifter samt i vetenskapliga och andra ideologiska institutioners verksamhet. Genom Centralkommitténs ingripande har det inom flera vetenskapsgrenar upptäckts sedvanor och traditioner, som är sovjetmänniskorna främmande, kastmässig isolering och intolerans gentemot kritiken har blottats och olika yttringar av borgerlig ideologi samt allehanda vulgariserande förvrängningar avslöjats och krossats. De bekanta diskussionerna på filosofins, biologins, fysiologins, språkvetenskapens och den politiska ekonomins områden klarlade allvarliga ideologiska luckor inom olika vetenskapsgrenar, de stimulerade en utveckling av kritik och åsiktsbrytningar och spelade en viktig roll i vetenskapens utveckling. Araktjejevregimen, som rått på många avsnitt av den vetenskapliga fronten, har krossats. Men inom en rad vetenskapsgrenar har man ännu inte helt likviderat den monopolställning, som enskilda grupper av vetenskapsmän tillägnat sig, vilka tillbakatränger de framväxande friska krafterna, garderar sig mot kritik och söker lösa vetenskapliga frågor på administrativ väg. Ingen vetenskapsgren kan framgångsrikt utvecklas i en unken atmosfär av ömsesidigt lovprisande och ihjältigande av felen; försöken att befästa monopolställningen för enskilda grupper av vetenskapsmän medför oundvikligen stagnation och förruttnelse inom vetenskapen.

Partiets ideologiska arbete måste spela en viktig roll, då det gäller att rensa bort kapitalismens rester samt det gamla samhällets fördomar och skadliga traditioner ur människornas medvetande. Det är nödvändigt att även framgent hos massorna utveckla en stark medvetenhet om den samhälleliga plikten att fostra de arbetande i en anda av sovjetpatriotism och vänskap mellan folken och av omsorg om statens intressen. Sovjetmänniskornas bästa egenskaper måste fullkomnas — deras tro på vår saks seger samt deras beredvillighet och förmåga att övervinna alla svårigheter.

Partiorganisationernas uppgift består i att energiskt undanröja den skadliga underskattningen av det ideologiska arbetet, att förstärka detta arbete inom partiets och statens alla instanser samt att outtröttligt avslöja allehanda yttringar av en för marxismen främmande ideologi. Det är nödvändigt att utveckla och fullkomna den socialistiska kulturen, vetenskapen, litteraturen och konsten samt inrikta alla medel för ideologisk och politisk påverkan, vår propaganda, agitation och press, på att förbättra kommunisternas ideologiska skolning och att höja arbetarnas, böndernas och de intellektuellas politiska vaksamhethet och medvetenhet. Alla våra kadrer, alla utan undantag, är skyldiga att höja sin ideologiska nivå och att tillägna sig partiets rika politiska erfarenhet så att de inte sackar efter livet utan håller sig på nivå med partiets uppgifter. Partiorganisationerna måste oavlåtligt sörja för att höja partimedlemmarnas och kandidaternas ideologiska nivå, undervisa dem i marxismen-leninismen och av dem forma politiskt skolade, medvetna kommunister.

* * *

Våra uppgifter för att ytterligare stärka partiet består i följande:

1. att ytterligare förbättra partiets kvalitativa sammansättning, icke tillåta jakt efter kvantitativ ökning utan koncentrera sig på att höja partimedlemmarnas och kandidaternas politiska nivå och stärka deras marxistiska stålsättning; att stegra kommunisternas politiska aktivitet och göra alla partimedlemmar till ståndaktiga förkämpar för genomförandet av partiets politik och dess beslut, oförsonliga gentemot bristerna i arbetet och i stånd att ihärdigt sträva att avhjälpa dem; att förbättra och fullkomna fackföreningarnas och komsomolorganisationernas arbete och dagligen befästa förbindelsen med massorna med tanke på att vårt partis styrka och oövervinnlighet ligger i en nära och oupplöslig gemenskap med folket;
2. att göra slut på de för vår sak skadliga och farliga stämningarna av självbelåtenhet och självberusning samt yttringarna av skönmålning och självgodhet inom partileden, att oförskräckt och energiskt blotta och avhjälpa bristerna och svagheterna i vårt arbete; att konsekvent tillämpa demokrati inom partiet och kraftigare utveckla självkritiken och kritiken underifrån, att skapa en garanti för att alla ärliga sovjetmänniskor djärvt och utan fruktan kan kritisera bristerna i våra organisationers och institutioners arbete, att skoningslöst bekämpa allehanda försök att undertrycka kritiken och förfölja och chikanera kritikutövarna; att på allt sätt befästa part- och statsdisciplinen, utrota den formella inställningen gentemot partiets och regeringens beslut samt energiskt bekämpa disciplinlöshet och brott mot statens intressen;
3. att höja partiorganens arbete för ett riktigt urval, en riktig fördelning och skolning av kadrerna till en högre nivå, strikt följa de av partiet fastställda principerna för ett riktig kaderurval och oförsonligt bekämpa dem som bryter mot dessa principer, skoningslöst kämpa mot ett byråkratiskt tillvägagångssätt vid kaderurvalet, förbättra ledarkadrernas kvalitet, djärvare befordra till ledande poster sådana personer som är partiets och statens intressen hängivna, som är sakkunniga och i stånd att föra verket framåt, samt avlägsna de dåliga, odugliga, efterblivna och oredliga; att på allt sätt stärka inom hela ledningssystemet uppifrån och ned prövningen och kontrollverksamheten rörande beslutens verkställande, höja alla organisations- och institutionsledares personliga ansvar för kontrollen över att partiets och regeringens beslut verkställes och förbinda kontrollverksamheten uppifrån med kontroll underifrån, från partimassornas och de partilösa massornas sida; att säkra att det riktiga urvalet av människor och kontrollverksamheten rörande beslutens verkställande faktiskt blir huvudsaken i de centrala och lokala parti-, sovjet- och hushållningsorganisationernas ledande verksamhet;
4. att göra slut på underskattningen av det ideologiska arbetet, energiskt bekämpa den liberala och sorglösa inställningen till ideologiska fel och förvrängningar samt systematiskt höja och fullkomna våra kadrers ideologiska och politiska skolning; att inrikta alla medel för ideologisk påverkan, vår propaganda, agitation och press på sovjetmänniskornas kommunistiska fostran; att lyfta sovjetvetenskapen till en högra nivå genom att utveckla kritiken och åsiktskampen i det vetenskapliga arbetet med tanke på att sovjetvetenskapen endast på detta sätt kan uppfylla sin mission — att bli den främsta i världen;
5. att även framgent som sin ögonsten värna den leninska enheten i partileden, ty den är grundvalen för vårt partis styrka och oövervinnlighet. (Stormande, långvariga applåder.)

* * *

Kamrater!

Under vår epok belyser Marx', Engels', Lenins och Stalins stora lära världscivilisationens utvecklingsväg för hela mänskligheten.

Vårt parti är starkt därigenom att det i hela sin verksamhet ledes av den marxistisk-leninska teorin. Dess politik stöder sig på vetenskaplig insikt i samhällsutvecklingens lagar.

Den historiska roll, som tillkommer våra stora lärare Lenin och Stalin, består i att de genom att tränga djupt in i marxismens teoretiska grunder och fullkomligt behärska den dialektiska metoden, skyddade och försvarade marxismen mot alla förvanskningar och på ett genialt sätt utvecklade den marxistiska läran. Lenin och Stalin förband ständigt, vid varje historisk vändning, marxismen med epokens konkreta praktiska uppgifter och visade genom sin skapande tillämpning av Marx-Engels' lära, att marxismen inte är någon död dogm utan en levande vägledning till handling.

Den marxistisk-leninska teorin är föremål för kamrat Stalins outtröttliga omsorg. Under hela den senaste perioden har kamrat Stalin koncentrerat sin teoretiska verksamhet på att klarlägga problem av världshistorisk betydelse — den socialistiska ekonomins utveckling och den successiva övergången till kommunismen. Genom att på ett nydanande sätt berika och utveckla den marxistisk-leninska vetenskapen rustar kamrat Stalin partiet och sovjetfolket ideologiskt i kampen för vår saks triumf.

Utomordentligt betydelsefull för den marxistisk-leninska teorin och för hela vår praktiska verksamhet är kamrat Stalins nyligen publicerade verk »Socialismens ekonomiska problem i SSRU«. (Stormande, långvariga applåder.) I detta verk underkastas lagarna för den samhälleliga produktionen och fördelningen av materiella nyttigheter i det socialistiska samhället en allsidig undersökning, de vetenskapliga grunderna för den socialistiska ekonomins utveckling definieras och vägarna för den successiva övergången från socialismen till kommunismen anvisas. Genom att klarlägga den ekonomiska teorins frågor har kamrat Stalin fört den marxistisk-leninska politiska ekonomin ett stort steg framåt.

Kamrat Stalin har framlagt programteser beträffande de viktigaste preliminära villkoren för förberedelserna till övergången till kommunismen. För att förbereda en verklig övergång till kommunismen, lär kamrat Stalin, kräves det att åtminstone tre grundläggande preliminära villkor förverkligas.

»För det första måste man säkerställa …  en oavbruten ökning av hela den samhälleliga produktionen, med en högre ökningsgrad för produktionen av produktionsmedel. Den högre ökningsgraden för produktionen av produktionsmedel är nödvändig inte endast därför att denna produktion skall försörja såväl sina egna företag som företagen inom alla övriga folkhushållningsgrenar med utrustning, utan också därför att utan den är det överhuvud taget omöjligt att genomföra en utvidgad reproduktion.«

(J. Stalin, Socialismens ekonomiska problem i SSRU, s. 64, 65.)

»För det andra måste man genom successiva övergångar, genomförda så att de är förmånliga för kollektivbruken och följaktligen för hela samhället, höja kollektivbruksegendomen till den allmänna folkegendomens nivå samt — likaså medelst successiva övergångar — ersätta varucirkulationen med ett system av produktutbyte, så att den centrala myndigheten eller något annat samhällsekonomiskt centrum kan disponera över hela den samhälleliga produktionen i samhällets intresse.«

(Samma verk, s. 65.)

För närvarande utnyttjas givetvis varucirkulationen och kollektivbruksegendomen med framgång för att främja den socialistiska hushållningens utveckling, och de är otvivelaktigt till gagn för vårt samhälle. De kommer att vara till nytta även under den närmaste framtiden. Men man måste ha våra utvecklingsperspektiv i sikte. Kamrat Stalin påvisar:

» … att man inte kan uppnå vare sig ett produktöverflöd som kan täcka samhällets alla behov eller övergång till formeln 'åt envar efter hans behov', om man låter sådana ekonomiska fakta som kollektivbruks- och gruppegendom samt varucirkulation m.m. förbli i kraft.«

(Samma verk, s. 64.)

Så länge produktionens två huvudsektorer — den statliga och kollektivbrukssektorn — finnes kvar i den socialistiska ekonomin, måste varucirkulationen med dess »penninghushållning« förbli i kraft såsom ett nödvändigt och nyttigt element i vårt folkhushållningssystem. Varuproduktionens och varucirkulationens förefintlighet är bestämmande även för värdelagens existens under socialismen, även om den under vårt system redan upphört att spela rollen av produktionsreglerare.

Men varken varucirkulationen eller värdelagen är eviga. När det i stället för de två huvudformerna för den socialistiska produktionen — den allmänfolkliga och kollektivbruksformen — uppstår en allomfattande produktionssektor, kommer varucirkulationen med dess »penninghushållning« och likaså värdelagen att försvinna. Åsikterna hos de personer, som anser att varucirkulationen kommer att bibehållas under kommunismen, har ingenting gemensamt med marxismen. Varucirkulationen är oförenlig med perspektivet för övergång från socialismen till kommunismen.

Kamrat Stalin har teoretiskt utarbetat frågan om åtgärder för att höja kollektivbruksegendomen till den allmänna folkegendomens nivå och rörande den successiva övergången till ett system av produktutbyte mellan den statliga industrin och kollektivbruken. Början till ett produktutbyte finns för närvarande och kommer till uttryck i att bomulls-, lin-, sockerbetsodlande och andra kollektivbruk avlämnar sin produktion till staten mot varor, och det kommer att utveckla sig till ett omfattande system av produktutbyte. Kamrat Stalin påvisar:

»Ett sådant system kommer att kräva en kolossal ökning av den produktion, som staden levererar till landsbygden, och därför måste det införas utan särskild brådska, i den mån stadsprodukterna anhopas. Men det måste införas orubbligt, utan tvekan, genom att steg för steg inskränka varucirkulationens verkningssfär och utvidga produktutbytets verkningssfär.

Detta system kommer att underlätta övergången från socialismen till kommunismen genom att det inskränker varucirkulationens verkningssfär. Dessutom kommer det att bereda möjlighet att inlemma kollektivbrukens viktigaste egendom, kollektivbrukens produktion, i det allmänna folkomfattande planeringssystemet.

Det blir just det reella och avgörande medlet för att under våra nuvarande förhållanden höja kollektivbruksegendomen till den allmänna folkegendomens nivå.«

(Samma verk, s. 92.)

Produktutbytessystemet är utan tvivel förmånligt för kollektivbönderna, ty av staten kommer de att erhålla betydligt mera produkter och till billigare priser än vid varucirkulationen. De kollektivbruk som redan nu utbyter sina produkter mot varor — vilket är början till produktutbytessystemet — märker själva de väldiga förmåner och företräden, som detta system innebär. Det är bekant att det bland dessa kollektivbruk finns särskilt många rika kollektivbruk.

För att förbereda de viktigaste preliminära villkoren för övergången till kommunismen, påvisar kamrat Stalin,

»måste man för det tredje uppnå en sådan höjning av samhällets kulturnivå, som det skulle trygga alla samhällsmedlemmar en allsidig utveckling av deras fysiska och andliga förmåga, så att samhällsmedlemmarna kan erhålla en bildning, som är tillräcklig för att de skall bli aktiva deltagare i den samhälleliga utvecklingen och få möjlighet att fritt välja yrke och inte på grund av den existerande arbetsdelningen vara bundna vid ett bestämt yrke för hela livet.«

(Samma verk, s. 66.)

»För detta är det framför allt nödvändigt att förkorta arbetsdagen åtminstone till sex, och senare även till fem timmar. Detta är nödvändigt för att samhällsmedlemmarna skall få tillräcklig fritid för att kunna erhålla en allsidig bildning. För detta kräves vidare införande av obligatorisk polyteknisk undervisning, vilken är nödvändig för att samhällsmedlemmarna skall få möjlighet att fritt välja yrke och inte vara bundna vid ett bestämt yrke för hela livet. För detta kräves vidare en genomgripande förbättring av arbetarnas och de anställdas reallön till minst det dubbla, om inte mera, både genom direkt höjning av penninglönen och i synnerhet genom fortgående systematisk prissänkning på masskonsumtionsvarorna.«

(Samma verk, s. 67.)

Förs sedan samtliga dessa preliminära villkor uppfyllts kan man, lär kamrat Stalin, hoppas på att arbetet i samhällsmedlemmarnas ögon kommer att förvandlas från den tunga börda som det varit under kapitalismen till det främsta livsbehovet och att alla samhällsmedlemmar kommer att betrakta den samhälleliga egendomen såsom den orubbliga och okränkbara grundvalen för samhällets existens. Först sedan samtliga dessa preliminära villkor uppfyllts, kan man övergå från den socialistiska formeln — »av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans prestation« till den kommunistiska formeln — »av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov«.

Kamrat Stalin varnar eftertryckligt för att lättsinnigt löpa i förväg och för övergång till högre ekonomiska former innan de för en sådan övergång erforderliga förutsättningarna skapats.

Kamrat Stalin har gett en vetenskaplig lösning av sådana betydelsefulla sociala problem och programfrågor för kommunismen som upphävandet av motsatsförhållandet mellan stad och land, mellan kroppsligt och andligt arbete, samt även klarlagt den i marxistiska vetenskapen nya frågan beträffande övervinnandet av de väsentliga skillnader dem emellan, som ännu finnes kvar i det socialistiska samhället.

Sålunda bygger partiets framtidsplaner, vilka bestämmer perspektiven och vägarna för vår frammarsch, på kunskap om de ekonomiska lagarna, de bygger på vetenskapen om det kommunistiska samhällets uppbyggande, som utarbetats av kamrat Stalin. (Stormande, långvariga applåder.)

En utomordentlig principiell betydelse har den av kamrat Stalin utarbetade motiveringen för de ekonomiska lagarnas objektiva karaktär. Kamrat Stalin lär att den ekonomiska utvecklingens lagar, den politiska ekonomins lagar — oavsett om frågan gäller kapitalismen eller socialismen — är objektiva lagar, som återspeglar den ekonomiska utvecklingsprocessen som försiggår oberoende av människornas vilja. Människorna kan upptäcka dessa lagar, lära känna dem och utnyttja dem i samhällets intresse, men de kan inte upphäva de gamla och skapa nya ekonomiska lagar. De ekonomiska lagarna skapas inte genom människornas vilja, utan de uppstår på grundval av nya ekonomiska förhållanden.

Djupt felaktiga är de personers åsikter, vilka anser att man kan skapa eller upphäva den ekonomiska utvecklingens lagar, att Sovjetstaten på grund av den särskilda roll som historien tilldelat den kan upphäva den politiska ekonomins existerande lagar och »bilda« nya lagar eller »omvandla« dem som finns. Ett förnekande av att det existerar objektiva lagbundenheter i det ekonomiska livet under socialismen skulle leda till kaos och till att slumpen får dominera. Ett sådant förnekande skulle leda till att den politiska ekonomin som vetenskap likviderades, ty en vetenskap kan inte leva och utveckla sig utan att erkänna de objektiva lagbundenheterna och utan att undersöka dessa lagbundenheter. Förnekandet av de ekonomiska lagarnas objektiva karaktär utgör den idémässiga grunden för hasardspel i hushållningspolitiken och för fullständigt godtycke i den ekonomiska ledningens praxis.

Ett mycket stort bidrag till den marxistiska politiska ekonomin är kamrat Stalins upptäckt av den nutida kapitalismens ekonomiska grundlag och socialismens ekonomiska grundlag. Den ekonomiska grundlagen bestämmer respektive produktionssätts väsen, alla huvudsidor och alla huvudprocesser i dess utveckling, och den ger nyckeln till förståelsen och klarläggandet av alla lagbundenheter hos respektive ekonomiska system.

Kamrat Stalin har bevisat att de viktigaste dragen och kraven i den nutida kapitalismens ekonomiska grundlag är

»tryggande av kapitalistisk maximalprofit medelst utsugning, ruinering och utarmning av befolkningsflertalet i respektive land, medelst förslavande och systematisk utplundring av folken i andra länder, särskilt i de efterblivna länderna, och slutligen medelst krig och folkhushållningens militarisering, vilka utnyttjas för att trygga högsta möjliga profiter«.

(Samma verk, s. 38)

Denna lag avslöjar orsakerna och rötterna till de kapitalistiska staternas aggressiva plundringspolitik. Verkan av denna lag leder till ett fördjupande av kapitalismens allmänna kris och till en oundviklig stegring och explosion av det kapitalistiska samhällets alla motsättningar.

En fullständig motsats till den ruttnande kapitalismen är det uppåtgående och uppblomstrande socialistiska systemet. De väsentliga dragen och kraven i den av kamrat Stalin upptäckta socialismens ekonomiska grundlag är:

»tryggande av maximalt tillfredsställande av hela samhällets ständigt växande materiella och kulturella behov medelst oavbruten tillväxt och fullkomning av den socialistiska produktionen på basis av högsta teknik«.

(Samma verk, s. 40.)

Kamrat Stalin har visat att det socialistiska produktionssättets mål inte är profit utan människan och hennes behov, tillfredsställandet av hennes materiella och kulturella behov. Tryggande av maximalt tillfredsställande av hela samhällets ständigt växande materiella och kulturella behov är målet för den socialistiska produktionen, och oavbruten tillväxt och fullkomning av den socialistiska produktionen på basis av högsta teknik är medlet att uppnå detta mål. Verkan av denna lag leder till produktivkrafternas uppsving i samhället, till dess blomstring och till en oavbruten höjning av de arbetandes materiella välstånd och deras kulturnivå. (Applåder.)

Kamrat Stalins upptäckt av den nutida kapitalismens ekonomiska grundlag och socialismens ekonomiska grundlag utgör ett förkrossande slag mot alla kapitalismens apologeter. Dessa ekonomiska grundlagar vittnar om att medan människan i det kapitalistiska samhället är underkastad den obarmhärtiga lagen om utpressning av maximal profit, för vars skull människorna dömes till svåra lidanden, armod, arbetslöshet och blodiga krig, så är i det socialistiska samhället all produktion underordnad människan och hennes ständigt växande behov. Häri ligger det avgörande företrädet hos det nya samhällsskick som står högre än kapitalismen — hos kommunismen. (Applåder.)

Kommunismen uppstår som ett resultat av de arbetande miljonmassornas medvetna skapande arbete. Spontanitetsteorin och teorin att allt löper av sig självt är fullständigt främmande för socialismens hela ekonomiska system. Genom verkan av lagen om konkurrens och produktionsanarki sönderslites den kapitalistiska ekonomin av ytterst skarpa motsättningar. Kamrat Stalin har visat att i motsats till lagen om konkurrens och produktionsanarki uppkom i vårt land — på basis av produktionsmedlens överföring i samhällets ägo — lagen om folkhushållningens planmässiga (proportionella) utveckling.

Lagen om folkhushållningens planmässiga utveckling är inte socialismens ekonomiska grundlag, och vår planeringspraxis kan inte i och för sig ge erforderliga positiva resultat, om den inte tar hänsyn till den socialistiska produktionens huvuduppgift och inte stöder sig på socialismens ekonomiska grundlag. För att trygga en oavbruten stegring av hela den samhälleliga produktionen och skapa ett överflöd av produkter i vårt land är det nödvändigt att helt och fullt behärska konsten att planmässigt och förnuftigt utnyttja alla material-, finans- och arbetsresurser på basis av kraven i lagen om folkhushållningens planmässiga utveckling och i full överensstämmelse med vad socialismens ekonomiska grundlag kräver.

I sina verk, ägnade åt socialismens ekonomiska problem i SSSR, har kamrat Stalin visat hur komplicerade de uppgifter är, som vi har att lösa i kampen mot svårigheterna när vi skall övervinna de motsättningar som uppstår under det kommunistiska uppbyggets förlopp. I det kamrat Stalin skarpsynt klarlägger de inom vår ekonomi försiggående processerna, visar han hur fullständigt felaktig den åsikten är, att det under socialismen inte skulle finnas några motsättningar mellan produktionsförhållandena och samhällets produktivkrafter. Motsättningar finns det utan tvivel och kommer att finnas, försåvitt produktionsförhållandenas utveckling sackar efter och kommer att sacka efter produktivkrafternas utveckling. Det är klart att det i ett socialistiskt samhälle vanligen inte kommer till konflikt mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna, men det skulle vara farligt att inte observera att det finns och kan finnas motsättningar mellan dem. Vi är skyldiga att i tid ge akt på dessa motsättningar och att genom en riktig politik i rätt tid övervinna dem, så att produktionsförhållandena fullgör sin roll som den huvudsakliga och avgörande kraft, som bestämmer en kraftig utveckling av produktivkrafterna.

De uppgifter som vår frammarsch ställer förpliktar partifunktionärerna och de personer som är sysselsatta på samhällsvetenskapernas område, främst ekonomerna, att med ledning av kamrat Stalins programanvisningar allsidigt klarlägga marxismen-leninismens teoretiska frågor i oupplösligt samband med det praktiska skapande arbetet.

Kamrat Stalins verk utgör ett lysande vittnesbörd om vilken utomordentlig betydelse vårt parti tillmäter teorin. Den revolutionära teorin var, är och förblir en ständigt brinnande fackla, som upplyser vårt partis och vårt folks väg framåt till kommunismens fullständiga seger. (Stormande applåder.)

Kamrat Stalin för outtröttligt den marxistiska teorin framåt. I kamrat Stalins klassiska verk »Marxismen och språkvetenskapens frågor« har den marxistiska teorins grundläggande teser rörande samhällsutvecklingens lagbundna karaktär lyfts till ett nytt och högre plan, och en allsidig behandling har ägnats åt frågorna om samhällets ekonomiska basis och dess överbyggnad samt om produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Den dialektiska och den historiska materialismen — kommunismens teoretiska grundval — har vidareutvecklats. Kamrat Stalin har klarlagt språkets roll som ett redskap för samhällets utveckling samt utstakat perspektiven för de nationella kulturernas och språkens fortsatta utveckling. I detta verk har kamrat Stalin berikat den marxistisk-leninska vetenskapen med nya teser och därmed öppnat nya perspektiv för alla kunskapsgrenars framåtskridande.

Kamrat Stalins verk i ekonomiska frågor och i språkvetenskapens frågor betecknar en ny etapp i marxismens utveckling och är ett lysande exempel på en nyskapande inställning till behandlingen av Marx', Engels' och Lenins lära. Kamrat Stalin lär att all dogmatisk inställning till teorin är otillåtlig och att den kan vara till stor skada för massornas politiska skolning. Kamrat Stalins teoretiska upptäckter har världshistorisk betydelse, de rustar alla folk med kunskap om vägarna för revolutionär omdaning av samhället och med den rikaste erfarenhet som vårt parti vunnit i kampen för kommunismen. (Stormande, långvariga applåder.)

Kamrat Stalins teoretiska arbeten är så ofantligt betydelsefulla genom att de varnar för att glida på ytan, genom att de tränger in i djupet av företeelserna, i själva innebörden av samhällets utvecklingsprocesser och lär oss att i embryot se de företeelser som kommer att bestämma händelseutvecklingen, vilket möjliggör ett marxistiskt förutseende.

Marx', Engels', Lenins och Stalins lära skänker vårt parti en oövervinnlig styrka, en förmåga att bana nya vägar i historien, att klart urskilja målet för vårt framåtskridande och att snabbare och säkrare vinna och befästa segrarna.

De lenin-stalinska idéerna belyser med den revolutionära teorins klara ljus uppgifterna och perspektiven för folkmassorna i alla länder i deras kamp mot imperialismen, för fred, demokrati och socialism. (Stormande, långvariga applåder.)

* * *

Kamrater!

Sovjetstaten är nu inte längre en ensam ö, omgiven av kapitalistiska stater. Vi går framåt tillsammans med det stora kinesiska folket (långvariga applåder), med de miljonhövdade folkmassorna i de folkdemokratiska länderna och i Tyska demokratiska republiken. (Långvariga applåder.) Vi åtnjuter hela den progressiva mänsklighetens sympati och stöd. (Långvariga applåder.) Gemensamt med alla dessa krafter värnar vi freden och vänskapen mellan folken.

Vårt mäktiga fosterland befinner sig i blomman av sin kraft och går nya framgångar till mötes. Vi har allt som behövs för att bygga upp ett fullständigt kommunistiskt samhälle. Sovjetlandets naturrikedomar är outtömliga. Vår stat har bevisat att den är i stånd att använda dessa väldiga rikedomar till de arbetandes gagn. Sovjetfolket har visat sin förmåga att bygga det nya samhället och går med tillförsikt framtiden till mötes. (Långvariga applåder.)

I spetsen för folken i Sovjetunionen står det i strider prövade och stålsatta partiet, som orubbligt fullföljer den lenin-stalinska politiken. Under kommunistiska partiets ledning har socialismens världshistoriska seger i SSSR vunnits och den ena människans utsugning av den andra har för alltid avskaffats. Under partiets ledning kämpar folken i sovjetunionen framgångsrikt för att förverkliga sitt höga mål — att bygga upp kommunismen i vårt land. (Långvariga applåder.)

Det finns inga krafter i världen, som skulle kunna hejda sovjetsamhällets framåtskridande. Vår sak är oövervinnlig. Vi måste hålla rodret med säker hand och följa vår väg utan att låta oss provoceras och skrämmas. (Stormande, långvariga applåder.)

Under den odödlige Lenins baner och under den store Stalins visa ledning — framåt till kommunismens seger!

(Efter talets slut reser sig alla delegater och ägnar kamrat Stalin stormande, långvariga ovationer. Från alla håll i salen ljuder ropen: »Hurra! Leve den store Stalin!«, »Hurra för den store Stalin!«, »Leve vår avhållne ledare och lärare, kamrat Stalin!«)

[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Oppåt: SUKP(b):s Centralkommittés verksamhetsberättelse vid Tillbaka: Den fortsatta konsolideringen av

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).