Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Det går inte att ignorera historiska fakta. Och dessa fakta visar att det första världskriget resulterade i att Ryssland föll bort från kapitalismens system och att det andra världskriget resulterade i att en hel rad länder i Europa och Asien fallit bort från kapitalismens system. Det finns all anledning att anta, att ett tredje världskrig skulle leda till sönderfall för det kapitalistiska världssystemet. (Långvariga applåder.)Detta är så att säga perspektivet för kriget och dess följder, om krigsanstiftarna, aggressorerna påtvingar folken ett krig.
generaldepoten/vb52/19pk1952-node4.html
Partiets huvudlinje på utrikespolitikens område har varit och förblir en politik för fred mellan folken och för att trygga vårt socialistiska fosterlands säkerhet.
Kommunistiska partiet har ända sedan Sovjetstatens första dagar proklamerat och i praktiken genomfört en politik för fred och vänskapliga relationer mellan folken. Under hela perioden mellan de två världskrigen försvarade Sovjetunionen orubbligt fredens sak, kämpade på den internationella arenan mot faran för ett nytt krig och strävade att få till stånd en politik av kollektiv säkerhet och kollektivt motstånd mot aggressorn. Det var inte Sovjetunionens fel, att de reaktionära kretsarna i USA och i de västeuropeiska länderna ständigt torpederade den kollektiva säkerhetens politik, uppmuntrade hitleraggressionen och drev det därhän att det andra världskriget släpptes lös.
Samtidigt som vårt parti orubbligt har hävdat fredspolitiken, har det med tanke på den fientliga omgivningen outtröttligt befäst landets försvar för att kunna möta en fiende fullt rustad.
År 1939, då en ny krigsbrand redan hade flammat upp, underströk kamrat Stalin på 18:e partikongressen huvudprinciperna för Sovjetunionens utrikespolitik genom att framhålla att »vi är för fred och befästande av förbindelser på saklig grund med alla länder. Vi intar och kommer att inta denna ståndpunkt, för såvitt dessa länder upprätthåller samma förhållanden gentemot Sovjetunionen, för såvitt de ej försöker att kränka vårt lands intressen«. Samtidigt varnade kamrat Stalin aggressorerna i det han förklarade, att »vi fruktar inga hotelser från aggressorerna och är beredda att med ett dubbelt slag besvara slaget från de krigsanstiftare, som försöker att kränka sovjetgränsernas oantastbarhet«.
Och då Hitlertyskland lömskt överföll vårt fosterland, bjöd sovjetfolket fienden ett förkrossande motstånd och slog honom sönder och samman. Hela världen övertygade sig om att vårt parti inte slår omkring sig med tomma ord. (Långvariga, stormande applåder.)
Efter andra världskrigets slut har partiet fortsatt att föra en utrikespolitik, inriktad på att säkra en stabil och varaktig fred och att utveckla det internationella samarbetet. Sovjetregeringen har framlagt det allmänt bekanta programmet för åtgärder i syfte att förhindra ett krig.
Om Sovjetunionens fredskärlek vittnar inte bara de förslag, som den framlägger, utan också dess handlingar. Efter krigets slut har Sovjetunionen betydligt reducerat sina stridskrafter, vilka för närvarande till sin numerär inte överstiger stridskrafterna före kriget. Sovjetregeringen har efter kriget med kort tidsfrist dragit tillbaka sina trupper från Kina, Korea, Norge, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Bulgarien, på vilkas territorier sovjettrupperna ryckte in under krigsoperationerna mot de fascistiska aggressorerna. Med hänsyn till att kampen mot den människofientliga propagandan för ett nytt krig spelar en stor roll när det gäller att få till stånd internationell avspänning, antog Sovjetunionens Högsta sovjet den 12 mars 1951 en Lag om fredens försvar och stämplade krigspropagandasom den svåraste förbrytelse mot mänskligheten, varigenom ett föredöme gavs åt andra stater.
Vid de ytterst allvarliga komplikationer, som under de senaste åren uppstått på den internationella arenan, var det just Sovjetunionen som framlade förslag, vilka erbjuder en grundval för en fredlig reglering av tvistefrågorna. Man behöver bara erinra om, att det var just från sovjethåll som de förslag gjordes, vilka har tjänat som grundval för vapenstilleståndsförhandlingarna i Korea.
SSSR:s regering tillmäter Förenta Nationerna stor betydelse och anser, att denna organisation skulle kunna vara ett viktigt medel för fredens bevarande. Men Förenta Nationerna, som enligt Stadgan skulle ha varit ett organ för mellanfolkligt samarbete, håller USA för närvarande på att förvandla till ett organ för sin diktatoriska politik i kampen mot freden och utnyttjar denna organisation som täckmantel för sina aggressiva handlingar. Trots de oerhörda svårigheter, som det av USA skapade röstningsmaskineriet i Förenta Nationerna förorsakar, hävdar Sovjetunionen likväl här fredens positioner och kämpar för antagande av reella förslag, som framspringer ur det nuvarande internationella lägets krav och som siktar till att tygla de aggressiva krafterna, förebygga ett nytt krig och få ett slut på krigshandlingarna, där de redan har börjat.
Det skulle vara oriktigt att anse, att ett krig endast skulle kunna rikta sig mot Sovjetstaten. Som bekant släppte imperialisterna lös det första världskriget redan långt före SSSR:s uppkomst. Det andra världskriget började som ett krig mellan kapitalistiska stater, och de kapitalistiska länderna själva blev svårt lidande av det. De motsättningar, som nu söndersliter det imperialistiska lägret, kan leda till krig mellan kapitalistiska stater. Med hänsyn till alla dessa omständigheter strävar Sovjetunionen att förebygga varje krig mellan staterna och förespråkar en fredlig reglering av internationella konflikter och meningsskiljaktigheter.
Vid genomförandet av sin politik, som är inriktad på att säkerställa varaktig fred, ställes Sovjetunionen emellertid inför ett sådant faktum som de styrande USA-kretsarnas aggressiva politik.
Därvid försöker de krigslystna amerikanska kretsarna att vältra sin skuld över på andra och gör allt för att blåsa upp sin förljugna propaganda om något slags hot från Sovjetunionens sida. Vad beträffar dessa förljugna rövarhistorier om Sovjetunionen, skulle det vara löjligt att gå närmare in på hur fullständigt ohållbara de är. Obestridliga fakta vittnar om vem som i själva verket är aggressor.
Det är allmänt bekant, att Amerikas förenta stater forcerar sin upprustning, vägrar att gå med på förbud mot atom- och bakterievapnet och reducering av de vanliga rustningarna, medan Sovjetunionen föreslår förbud mot atom- och bakterievapnet och reducering av övriga rustningar och av stridskrafterna.
Det är allmänt bekant, att Förenta staterna vägrar att ingå en fredspakt, medan Sovjetunionen föreslår att en sådan pakt skall slutas.
Det är allmänt bekant, att Förenta staterna snickrar ihop aggressiva block mot fredsälskande folk, medan de fördrag, som Sovjetunionen ingått med främmande stater, uteslutande har som ändamål att bekämpa förnyad japansk eller tysk aggression.
Det är allmänt bekant, att Förenta staterna har angripit Korea och vill förslava det, medan Sovjetunionen inte har fört krigshandlingar någonstans sedan det andra världskriget slutade.
Förenta staterna bedriver aggression också mot Kina. USA har ockuperat urgammal kinesisk mark, ön Taiwan. Dess flygstridskrafter bombar kinesiskt territorium i strid med folkrättens allmänt vedertagna normer. Det är allmänt bekant, att SSSR:s flygstridskrafter inte utsätter någon för bombning och att SSSR inte har ockuperat några främmande territorier.
Detta är obestridliga fakta.
Beträffande våra relationer med England och Frankrike bör det sägas, att dessa relationer borde ha präglats av andan i de fördrag, som vi under andra världskriget ingick med dessa stater och som förutser samarbete med dessa länder under efterkrigsperioden. Men den engelska och den franska regeringen kränker grovt dessa fördrag. Englands och Frankrikes styresmän har brutit de högtidliga löften om samarbete efter kriget, som de gav Sovjetunionen vid en tidpunkt, då Sovjetunionen förde ett blodigt krig för de europeiska folkens befrielse från det tyskfascistiska förtrycket, och helt inställt sig på att realisera de amerikanska imperialisternas aggressiva planer mot de fredsälskande staterna. Det är klart, med hänsyn till den engelska och den franska regeringens beteende, att våra förbindelser med dessa länder lämnar åtskilligt övrigt att önska.
SSSR:s hållning till USA, England, Frankrike och de andra borgerliga staterna är klar, och denna hållning har upprepade gånger deklarerats från vår sida. Sovjetunionen är också i dag redo att samarbeta med dessa stater, med sikte på att de fredliga internationella normerna iakttages och en varaktig och stabil fred tryggas. (Applåder.)
Beträffande de besegrade länderna — Tyskland, Italien och Japan — för Sovjetregeringen en politik, som i grund skiljer sig från de imperialistiska makternas politik. Det faktum att den socialistiska sovjetstaten befann sig bland segrarna skapade helt nya, i historien tidigare aldrig skådade förhållanden och möjligheter för folken i de besegrade staterna. Sovjetstatens politik bereder varje land, som undertecknat en kapitulation utan villkor, möjlighet till fredlig, demokratisk utveckling, möjlighet att snabbt utveckla sin civila industri och sitt lantbruk, möjlighet att finna avsättning för sin produktion på yttre marknader och möjlighet att uppställa de nationella stridskrafter, som erfordras för landets försvar. I enlighet med Potsdamöverenskommelsen har Sovjetunionen orubbligt fört en politik, som är inriktad på att snarast möjligt få till stånd ett fredsfördrag med Tyskland, att bortdraga alla ockupationstrupper från Tyskland och att skapa ett enhetligt, oavhängigt, fredsälskande och demokratiskt Tyskland, emedan tillvaron av ett sådant Tyskland vid sidan av den fredsälskande Sovjetunionen utesluter möjligheten av nya krig i Europa och gör det omöjligt för världsimperialisterna att förslava de europeiska länderna. (Långvariga applåder.)
Man får hoppas, att det tyska folket, som står inför dilemmat att gå denna väg eller att bli de amerikanska och engelska imperialisternas legoknektar, kommer att välja den riktiga vägen, fredens väg. (Applåder.)
Detsamma bör sägas om Italien; Sovjetunionen önskar det italienska broderfolket fullständigt återställande av dess nationella oavhängighet. (Applåder.)
Sovjetregeringen anser, att Japan bör också bli en oavhängig, demokratisk, fredsvänlig stat, såsom det förutsågs i de allierades gemensamma beslut. Sovjetregeringen har vägrat att underteckna det ensidiga fördrag, som de amerikanska diktatorerna dikterade på konferensen i San Francisco, därför att detta fördrag trampar Kairo- och Potsdamdeklarationernas och Jaltaöverenskommelsens principer under fötterna och syftar till att förvandla Japan till en amerikansk militärbas i Fjärran östern. Sovjetunionens folk hyser stor aktning för det japanska folket, som är tvunget att uthärda utländskt förtryck, och är övertygade om att det kommer att tillkämpa sig nationell oavhängighet för sitt fosterland och slå in på fredens väg. (Applåder.)
Sovjetunionens politik för fred och säkerhet åt folken utgår från att kapitalismens och kommunismens fredliga samlevnad och samarbete är fullt möjligt om en ömsesidig önskan till samarbete är förhanden, om man är beredd att fullgöra åtagna förpliktelser och om principen om jämlikhet och icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter respekteras.
Sovjetunionen har alltid varit och är också idag anhängare av att utveckla handeln och samarbetet med andra länder, oaktat skillnaden mellan de sociala systemen. Partiet kommer att följa denna politik också i fortsättningen på grundvalen av ömsesidig fördel.
Samtidigt som de krigslystna amerikansk-engelska kretsarna ideligen upprepar att endast upprustningen kan ge de kapitalistiska ländernas industri full sysselsättning, finns i verkligheten ett annat perspektiv, nämligen perspektivet att utveckla och utvidga handelsförbindelserna mellan alla länder oaktat skillnaden mellan deras sociala system. Detta kan ge de utvecklade ländernas industri full sysselsättning under många år, trygga avsättning till andra stater av produkter, som en del stater är rika på, bidraga till att höja näringslivet i de underutvecklade länderna och därmed åstadkomma ett varaktigt ekonomiskt samarbete.
Sovjetunionen för sin fredspolitik i full samstämmighet med de andra demokratiska och fredsvänliga staterna. Kinesiska folkrepubliken, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Albanien, Tyska demokratiska republiken, Koreanska folkdemokratiska republiken och Mongoliska folkrepubliken. Relationerna mellan Sovjetunionen och dessa länder är ett exempel på fullständigt nya relationer mellan staterna, sådana som inte har förekommit tidigare i historien. De bygger på principerna om likaberättigande, ekonomiskt samarbete och aktning för den nationella oavhängigheten. Sovjetunionen, som är trogen fördragen om ömsesidigt bistånd, lämnar och kommer att även i fortsättningen lämna hjälp och stöd när det gäller att ytterligare stärka och utveckla dessa länder. (Stormande applåder.)
Vi är förvissade om att det socialistiska hushållningssystemet i den fredliga tävlan med kapitalismen för varje år allt mera påtagligt kommer att bevisa sin överlägsenhet över det kapitalistiska hushållningssystemet. Men vi har inte alls för avsikt att med våld påtvinga någon, vem det än må vara, vår ideologi eller vårt ekonomiska system. Kamrat Stalin säger: »Export av revolution är struntprat. Varje land kommer själv att genomföra sin revolution om det så önskar, och om det inte önskar det, så blir det ingen revolution.«
Samtidigt som Sovjetunionen orubbligt genomför sin politik av fredligt samarbete med alla länder, så tar den hänsyn till det föreliggande hotet om ny aggression från de arroganta krigsanstiftarna. Därför stärker Sovjetunionen sin försvarsberedskap och kommer att fortsätta att stärka den. (Långvariga applåder.)
Sovjetunionen fruktar inte krigsanstiftarnas hotelser. Vårt folk har erfarenhet i att bekämpa aggressorer och har för vana att slå dem. Det slog aggressorerna redan under inbördeskriget, när Sovjetstaten var ung och jämförelsevis svag, det slog dem i andra världskriget och kommer att slå dem också i fortsättningen om de vågar angripa vårt fosterland. (Stormande, långvariga applåder.)
Det går inte att ignorera historiska fakta. Och dessa fakta visar att det första världskriget resulterade i att Ryssland föll bort från kapitalismens system och att det andra världskriget resulterade i att en hel rad länder i Europa och Asien fallit bort från kapitalismens system. Det finns all anledning att anta, att ett tredje världskrig skulle leda till sönderfall för det kapitalistiska världssystemet. (Långvariga applåder.)
Detta är så att säga perspektivet för kriget och dess följder, om krigsanstiftarna, aggressorerna påtvingar folken ett krig.
Men det finns ett annat perspektiv, perspektivet för fredens bevarande, perspektivet för fred mellan folken. Detta perspektiv kräver, att krigspropaganda i enlighet med FN:s beslut förbjudes, att atom- och bakterievapnet förbjudes, att stormakternas stridskrafter successivt reduceras, att en fredspakt ingås mellan stormakterna, att handeln mellan länderna utvidgas, att den enhetliga världsmarknaden återställes och att andra liknande åtgärder vidtas för att främja fredens befästande.
Om dessa åtgärder genomförs kommer freden att befästas, folken att befrias från fruktan för krigshotet, det oerhörda bortslösandet av materiella resurser för upprustning och förberedelser till utrotningskrig att stoppas och det blir möjligt att använda dessa resurser till gagn för folken.
Sovjetunionen är för att dessa åtgärder skall vidtagas, för perspektivet fred mellan folken. (Stormande, långvariga applåder.)
Partiets uppgifter på utrikespolitikens område är:
G. Malenkov: SUKP(b):s centralkommittés verksamhetsberättelse vid 19:e partikongressen (5 oktober 1952).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).