A. Industrin.

Under förkrigsfemårsplanernas år förverkligades den socialistiska industrialiseringen i SSSR. Den mäktiga industrin var grundvalen för hela folkhushållningens utveckling och landets förberedelse till aktivt försvar. Krigsåren bekräftade med särskild styrka det riktiga i vårt partis generallinje som siktade till landets industrialisering. Förverkligandet av industrialiseringspolitiken i SSSR hade avgörande betydelse för sovjetfolkets öde och räddade vårt fosterland från att bli underkuvat.

Under krigets svåra förhållanden var partiet i stånd att snabbt ställa om industrin för kriget. De viktigaste industriföretagens utrustning evakuerades från stridszonen till områdena i öster. Under krigsåren förmådde Sovjetstaten uppbjuda erforderliga krafter och medel inte endast för att snabbt igångsätta de evakuerade företagen, utan också för att forcera bygget av nya företag, huvudsakligen inom tunga industrin. Trots de fascistiska inkräktarnas temporära ockupation av ekonomiskt viktiga områden i landet producerade industrin under kriget för varje år som gick i allt större mängder vapen och ammunition av alla slag för fronten.

Efter krigets slut omställdes industrin från krigs- till civilproduktion. Partiet ställde uppgiften att i stor omfattning utveckla framför allt den tunga industrin, särskilt den metallurgiska industrin, bränsleindustrin och elkraftindustrin, ty utan en tung industri kunde man inte lösa uppgiften att återupprätta och vidareutveckla folkhushållningen. Samtidigt riktade partiet särskild uppmärksamhet på att vidga produktionen av konsumtionsvaror för att höja folkets levnadsstandard. Det behövdes en viss tid för att åter uppnå folkhushållningens förkrigsnivå. Nivån från år 1940 uppnåddes och överträffades beträffande industriproduktionens totala årsvolym år 1948, inom kolproduktionen år 1947, inom stål- och cementproduktionen 1948, inom tackjärnsproduktionen och oljeutvinningen 1949, inom skoproduktionen 1950, inom produktionen av bomullstyger 1951. Detta innebär, att kriget fördröjt vår industris utveckling åtta à nio år, d.v.s. ungefär två femårsplaner.

Tack vare den framgångsrika återuppbyggnaden och utvecklingen av industrin under efterkrigsåren har vi i dag nått en betydligt högre nivå för industriproduktionen än under förkrigstiden. Här några uppgifter:

Industriproduktionens ökning i SSSR

( i procent jämfört med 1940)

1940 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 (plan)

Hela industrin 100 104 92 77 93 118 141 173 202 223

Därav:

Grupp »A«

Produktion av

produktionsmedel 100 136 112 82 101 130 163 205 239 267

Grupp »B«

Produktion av

konsumtionsvaror 100 54 59 67 82 99 107 123 143 156

Av dessa siffror framgår, att det under 1945 och 1946 ägde rum en sänkning av industriproduktionens nivå. Det sammanhänger med att framställningen av krigsmateriel starkt minskades efter krigsslutet och att industrins omställning på fredsfot krävde en viss tid. Industriproduktionens omställning efter kriget fullbordades i huvudsak under 1946. Därefter började vår industriproduktion att växa i snabbt tempo, och 1951 överskred dess totalvolym 1940 års nivå med mer än 100 procent. 1952 har medfört nya framgångar i utvecklingen av vår industri. Innevarande års plan för industrin i dess helhet uppfylles som bekant inte bara framgångsrikt, utan överskrides därtill. Därför finns det all anledning att anta att industriproduktionen 1952 kommer att bli ungefär 130 procent större än 1940.

Särskilt snabbt utvecklas den industri, som framställer produktionsmedel. Dess totala produktionsvolym överskred 1951 förkrigsnivån med 140 procent, och 1952 kommer den att överskrida denna nivå med cirka 170 procent. I år kommer det att framställas: 25 miljoner ton tackjärn eller cirka 70 procent mer än 1940; 35 miljoner ton stål eller cirka 90 procent mer än 1940; 27 miljoner ton valsjärn eller mer än dubbelt så mycket som 1940; 47 miljoner ton olja eller över 50 procent mer än 1940; 117 miljarder kWh elkraft, det vill säga 140 procent mer än 1940; det kommer att produceras över 200 procent mera maskiner och utrustning än 1940.

Vad den årliga produktionsökningen inom de viktigaste industrigrenarna beträffar, så har denna ökning under de senaste åren varit betydligt större än under förkrigstiden. Under de tre senaste åren 1949-51 — således efter det att industriproduktionens förkrigsnivå inte endast återställts utan även överskridits — ökades tackjärnsproduktionen med 8 miljoner ton, stålproduktionen med 10 miljoner ton, medan en ökning av denna omfattning under förkrigstiden ifråga om tackjärnet uppnåddes på åtta år, ifråga om stålet på nio år och ifråga om valsjärnet på tolv år. Kolutvinningen steg under de nämnda tre åren med 74 miljoner ton och oljeutvinningen med 13 miljoner ton; en ökning av denna omfattning uppnåddes under förkrigstiden ifråga om kolet på sex år och ifråga om oljan på tio år. Framställningen av elkraft ökades under samma tre år med 37 miljarder kWh; en motsvarande ökning av elkraftproduktionen uppnåddes under förkrigstiden på nio år.

Den ökade framställningen av produktionsmedel och lantbruksproduktionens ökning har skapat en säker grundval för utvecklingen av den industri, som framställer konsumtionsvaror. År 1951 var denna industris totala produktionsvolym 43 procent större än 1940. År 1952 kommer man att framställa: över 5 miljarder meter bomullstyger eller c:a 30 procent mer än 1940; nästan 190 miljoner meter ylletyger eller c:a 60 procent mer än 1940; 218 miljoner meter sidentyger eller 180 procent mer än 1940; 250 miljoner par läderskor eller c:a 20 procent mer än 1940; 125 miljoner par gummiskodon eller 80 procent mer än 1940; över 3.300.000 ton socker eller över 50 procent mer än 1940; över 380.000 ton smör (ej inberäknat den betydande mängd smör som framställes i enskilda hushåll), vilket överskrider förkrigsnivån för mejerismörproduktionen med över 70 procent.

Till följd av industrins framgångsrika återupprättande och utveckling under efterkrigstiden överstiger industriproduktionen per invånare i Sovjetunionen för närvarande förkrigsnivån. Således överstiger 1951 års produktion av elkraft per invånare 1940 års nivå med mer än 100 procent, tackjärnsproduktionen med 50 procent, stålproduktionen med 70 procent, kolutvinningen med 60 procent, cementproduktionen med mer än 100 procent, framställningen av bomullstyger med 20 procent, av ylletyger med över 60 procent, pappersproduktionen med 70 procent o.s.v.

Under verksamhetsperioden, särskilt under efterkrigsåren, har vår industris produktionstekniska bas betydligt vidgats och stärkts, såväl genom uppförande av nya företag, som genom rekonstruktion av redan existerande företag. Av den sammanlagda summan kapitalinvesteringar i folkhushållningen enbart under åren 1946-51 på omkring 500 miljarder rubel investerades över 320 miljarder rubel i industrin. Under denna tid återupprättades, nybyggdes och startades omkring 7.000 stora statliga industriföretag i SSSR. Industrins viktigaste produktionsfonder hade fram till 1952 ökats med 77 procent jämfört med 1940.

Men det rör sig inte endast om en kvantitativ ökning av de viktigaste produktionsfonderna. Den gångna perioden karaktäriseras också av ytterligare tekniska framsteg inom industrin. Till skillnad från de kapitalistiska länderna, där det i teknikens utveckling äger rum periodiska avbrott, vilka åtföljes av ett förstörande av samhällets produktivkrafter till följd av ekonomiska kriser, förverkligas i SSSR, där inga sådana kriser förekommer, en oavbruten förbättring av produktionen på basis av modernaste teknik, på grundval av den avancerade sovjetvetenskapens framgångar. Under efterkrigsåren har alla industrigrenar utrustats med nya maskiner och mekanismer, mera fulländade tekniska processer har införts och en mera rationell organisering av produktionen har förverkligats. Antalet verktygsmaskiner har under denna period ökad med 120 procent genom komplettering med nya, mera produktiva verktygsmaskiner. Landets maskinbyggnadsindustri har enbart under de tre senaste åren framställt omkring 1.600 nya typer maskiner och mekanismer.

I kampen för det fortsatta tekniska framåtskridandet spelar vår vetenskap en stor roll. Med sina upptäckter hjälper den sovjetfolket att i större utsträckning bringa i dagen och bättre utnyttja naturens rikedomar och krafter. Under efterkrigstiden har våra vetenskapsmän framgångsrikt löst många vetenskapliga problem av stor betydelse för folkhushållningen. Sovjetvetenskapens viktigaste landvinning under denna period är upptäckten av metoderna för framställning av atomenergi. Därmed likviderade vår vetenskap och teknik USA:s monopolställning på detta område och riktade ett allvarligt slag mot krigshetsarna, som försökte utnyttja atomenergiproduktionens hemlighet och innehavet av atomvapnet som ett medel för att öva utpressning mot och skrämma andra folk. Sovjetstaten, som förfogar över reella möjligheter att producera atomenergi, är starkt intresserad av att detta nya slags energi användes i fredliga syften, för folkets väl, ty ett sådant utnyttjande av atomenergin ökar obegränsat människans makt över de spontana naturkrafterna, öppnar för mänskligheten kolossala möjligheter för stegring av produktivkrafterna, för tekniskt och kulturellt framåtskridande och ökning av den samhälleliga rikedomen.

Den årliga utdelningen av Stalinpris för framstående vetenskapliga arbeten, uppfinningar och genomgripande förbättringar av produktionsmetoder vittnar om att sovjetvetenskapen och -tekniken uppnått stora framgångar. Hederstiteln Stalinpristagare har förlänats 8.470 representanter för vetenskapen, industrin, transportväsendet och lantbruket.

Ett viktigt resultat i industrins utveckling är att industrin i SSSR:s östra områden under den gångna perioden utvecklats i snabbt tempo, varigenom vår industris placering betydligt förändrats. I de östra områdena — i Volgaområdet, Ural, Sibirien, Fjärran östern, Kazachska sovjetrepubliken och i Centralasiens unionsrepubliker har en mäktig industriell bas skapats. Till 1952 har industriproduktionens totalvolym i dessa områden tredubblats jämfört med 1940. Under 1951 framställdes i de östra områdena omkring en tredjedel av SSSR:s totala industriproduktion, över hälften av hela mängden stål och valsjärn, nästan hälften av hela kol- och oljekvantiteten och över 40 procent av elkraften.

Sådana är de huvudsakliga resultaten av industrins utveckling i SSSR under verksamhetsperioden. Uppgifterna för vår industris utveckling under de närmaste åren har framlagts i utkastet till direktiv rörande femte femårsplanen för SSSR:s utveckling, vilket förelägges denna kongress till behandling. Dessa uppgifter består i att industriproduktionens nivå 1955 skall ha höjts med c:a 70 procent jämfört med 1950, varvid framställningen av produktionsmedel skall ha ökats med c:a 80 procent och produktionen av konsumtionsvaror med c:a 65 procent. En sådan uppgift beträffande produktionsökningen inom industrin innebär att industrins produktionsvolym 1955 skall ha stigit 3-dubbelt jämfört med 1940.

Den femte femårsplanen betyder ett nytt och stort steg framåt i vårt lands utveckling från socialismen till kommunismen. (Stormande applåder.)

Vår industri disponerar över alla möjligheter att uppfylla de föreliggande uppgifterna. Alla industrigrenar är nu utrustade med en modernare teknik, de har kvalificerade arbetar- samt ingenjörs- och tekniska kadrer, och företagen lider ingen brist på råvaror och material. Nu gäller det att i full utsträckning utnyttja dessa möjligheter, att beslutsamt undanröja bristerna i arbetet, att upptäcka outnyttjade produktionsreserver och att göra dem till en mäktig källa för folkhushållningens uppsving.

Industrin inte endast uppfyller utan t.o.m. överskrider årligen de statliga planerna. Men bakom de allmänna uppgifterna om industrins goda arbete i dess helhet döljer sig ett dåligt arbete från många företags sida som inte fullgör de statliga uppdragen, vilket medför att folkhushållningen erhåller en viss mindre produktionsmängd än den avsedda. Och ministerierna vidtar inte erforderliga åtgärder för att tillse att varje företag uppfyller sin plan utan överför i stället ofta uppdragen från de illa arbetande företagen till de avancerade. Följaktligen lever de illa arbetande företagen på de avancerade företagens bekostnad.

En av huvudorsakerna till att statsplanerna icke uppfylles är företagens oregelbundna produktion under månadens lopp. Partiet har upprepade gånger riktat hushållningsledarnas uppmärksamhet på denna brist. Men även nu arbetar många företag ryckvis och nära hälften av den i planen fastställda månadsproduktionen levereras under de sista tio dagarna. Detta medför att produktionskapaciteten icke utnyttjas i full utsträckning, att man måste tillgripa övertidsarbete, att utskottsprocenten stiger och att arbetet störes i anknutna företag.

För att fullgöra planen ifråga om bruttoproduktionen tillgriper några företag den för statens intressen skadliga praxisen att utöver planen framställa artiklar av andrarangsbetydelse på bekostnad av att uppdragen för framställning av synnerligen viktiga artiklar som förutsetts i statsplanen icke fullgöres.

I en rad industrigrenar förekommer brott mot statsdisciplinen beträffande produktionens kvalitet. Det händer att man till förbrukarna levererar artiklar och varor av dålig beskaffenhet, vilka inte motsvarar den fastställda standarden och de tekniska villkoren. Maskinbyggnadsföretag åtar sig ofta att färdigställa i konstruktionsmässigt avseende inte fullt utarbetade maskiner, vilka inte motsvarar driftsvillkoren. Inom lättindustrins företag har produktionen av sekunda produkter fortfarande stor omfattning. Allt detta skadar folkhushållningen.

Dylika brister i industrins arbete får inte tolereras. Statsplanen är en lag. Alla företag är skyldiga att fullgöra de statliga uppdrag som fastställts för dem och försörja folkhushållningen med de produkter som den behöver. Hushållningsledarna och partiorganisationerna måste se till att varje företag fullgör sin plan, och det inte endast beträffande bruttoproduktionens volym utan ovillkorligen också ifråga om framställningen av alla de i statsplanen fastställda artiklarna, de måste eftersträva en oavbruten höjning av produktionens kvalitet samt upptäcka och fullständigt avlägsna orsakerna till att företagens normala arbete störes.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt uppgiften att säkerställa en fortsatt kraftig stegring av arbetsproduktiviteten inom alla industrigrenar.

På alla etapper av det socialistiska uppbygget har vårt parti ständigt eftersträvat en oavbruten stegring av arbetsproduktiviteten såsom det viktigaste villkoret för den socialistiska produktionens tillväxt och fullkomnande. Detta är också i främsta rummet förklaringen till de kolossala framgångar som uppnåtts i utvecklingen av SSSR:s produktion. Under perioden 1940-51 har arbetsproduktiviteten inom industrin stigit med 50 procent, varvid 70 procent har uppnåtts tack vare den stegrade arbetsproduktiviteten. Under samma period steg arbetsproduktiviteten inom byggnadsverksamheten med 36 procent.

Den snabba ökningen av arbetsproduktiviteten i Sovjetunionen är framför allt en följd av den omfattande tillämpningen av den nya tekniken och avancerade tekniska processer inom folkhushållningen, en följd av mekaniseringen och elektrifieringen av produktionen, särskilt mekaniseringen av kraftödande och tunga arbeten, samt en följd av bättre arbetsorganisation, av höjningen av de arbetandes allmänbildning och kultur och deras yrkesmässiga kvalifikationer. Det socialistiska hushållningssystemet ger obegränsat utrymme åt användningen av den modernaste tekniken. I SSSR inbesparar maskinerna inte endast arbete, de underlättar samtidigt arbetarnas möda, varför arbetarna under den socialistiska hushållningens förhållanden, i motsats till kapitalismens förhållanden, mycket gärna använder maskiner i arbetsprocessen. Sovjetarbetaren är direkt intresserad av att höja arbetsproduktiviteten, ty han vet att han härmed bidrar till att stärka SSSR:s ekonomiska styrka och att höja de arbetandes levnadsstandard. I intressegemenskapen hos staten och folket ligger grunden för det samhälleliga arbetets höga produktivitet under socialismen.

De inom vår industri förhandenvarande möjligheterna till att öka arbetsproduktiviteten utnyttjas dock inte på långt när fullständigt. Detta framgår framför allt av att planerna beträffande arbetsproduktiviteten inte fullgöres inom många företag. Det måste konstateras, att ministerierna sysslar med denna viktiga sak i otillräcklig grad; i stället för att säkra att varje företag fullgör uppdragen beträffande arbetsproduktiviteten, nöjer sig ministerierna ofta med de genomsnittssiffror som uppnåtts för branschen i sin helhet och vidtar inte nödvändiga åtgärder för att förmå de företag som blivit efter att komma upp till de avancerades nivå.

På många företag hämmas arbetsproduktivitetens höjande genom att förefintliga mekaniseringsmedel illa utnyttjas; det förekommer otillåtliga fall av vårdslöshet och vanskötsel ifråga om utrustningen. Produktionens mekanisering i företagen måste oundvikligen medföra, att en del av arbetarna kan frigöras såväl för att utvidga produktionen i det givna företaget, som för arbetet i nya företag. Men i stället för att trygga ett vederbörligt utnyttjande av mekaniseringsmedlen och att på grund härav höja arbetsproduktiviteten, organiserar några företagsledare inte så sällan arbetet enligt gamla metoder med vidsträckt användning av manuellt arbete.

En allvarlig brist i mekaniseringen av produktionen ligger också däri, att vid mekaniseringen av produktionsprocesserna många avsnitt antingen inte mekaniseras alls eller mekaniseras i otillräcklig grad. På många företag, där mekaniseringen av de huvudsakliga produktionsprocesserna befinner sig på en hög nivå, är handräckningsarbetena, bl.a. så kraftödande arbeten som framforsling, förflyttning och lastning av råvaror, material och färdigfabrikat, svagt mekaniserade. Allt detta sänker den ekonomiska totaleffekten av mekaniseringen och stör det normala produktionsförloppet.

Arbetsproduktivitetens höjande hämmas även därav, att arbetet vid många företag och byggen är otillfredsställande organiserat, varigenom mycken arbetstid går förlorad. Ofta fastställer ministerierna arbetarantalet vid företag och byggen utan tillräcklig undersökning av de faktiska behoven och utan att kontrollera att arbetskraften användes på ett riktigt sätt. Det förekommer fortfarande »fluktuation« av arbetskraften på företag och särskilt vid byggen, något som är till stort förfång för produktionen.

För höjningen av arbetsproduktiviteten har fastställandet av tekniskt grundade normer en stor betydelse. Denna normering är emellertid otillfredsställande ordnad på många företag. Man tillämpar fortfarande i övervägande grad nedsatta normer, s.k. experimentalstatistiska normer, vilka inte motsvarar den nutida produktionsteknikens nivå, inte avspeglar de avancerade arbetarnas rön och inte stimulerar en höjning av arbetsproduktiviteten. De experimentalstatistiska normerna användes i mycket stor utsträckning, och på många företag kommer mer än 50 procent av samtliga gällande prestationsnormer på deras andel.

Parti-, hushållnings- och fackorganisationernas uppgift består i att snabbare undanröja de orsaker, som hindrar arbetsproduktivitetens höjande, samt se till att man inom varje folkhushållningsgren, på varje företag och på varje produktionsavsnitt fullgör och överskrider de uppgifter som ställts ifråga om arbetsproduktivitetens höjande. Man måste energiskt avhjälpa bristerna beträffande utnyttjandet av de rika tekniska resurser som vi förfogar över, ihärdigt genomföra programmet för helmekanisering och automatisering av produktionsprocesserna, i bredare omfattning införa vetenskapens och teknikens nyaste landvinningar i alla folkhushållningsgrenar, oavlåtligt fullkomna arbets- och produktionsorganisationens former och metoder samt förbättra arbetskraftens utnyttjande.

Kamrater! Vår industri växer, utvecklas och blir allt starkare och alltmer tekniskt fulländad. Vi kommer även framgent att med alla medel utveckla vår socialistiska industris produktivkrafter såsom grundvalen för vårt fosterlands makt och för tillväxten av sovjetfolkets materiella välstånd. (Stormande, långvariga applåder.)

Industriproduktionens ökning i SSSR
( i procent jämfört med 1940)
	1940	1944	1945	1946	1947	1948	1949	1950	1951	1952 (plan)
Hela industrin	100	104	92	77	93	118	141	173	202	223
Därav:
Grupp »A«
Produktion av
produktionsmedel	100	136	112	82	101	130	163	205	239	267
Grupp »B«
Produktion av
konsumtionsvaror	100	54	59	67	82	99	107	123	143	156