Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
De dokument från det tyska utrikesministeriet, som efter Tysklands krossande föll i sovjettruppernas händer, blottar den verkliga kärnpunkten i Storbritanniens och Frankrikes utrikespolitik under denna period. De visar att den engelsk-franska politiken i själva verket inte gick ut på att sammansluta de fredsälskande staternas krafter för samfälld kamp mot aggressionen, utan på att isolera Sovjetunionen och rikta hitleraggressionen mot öster, mot Sovjetunionen, samt att därvid utnyttja Hitler som verktyg för Storbritanniens och Frankrikes syften.
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
HISTORIEFÖRFALSKARE.
Historisk överblick.
Utgiven av Informationsbyrån vid Sovjetunionens Ministerråd 1946.
------------------------------------------------------------------------
Anmärkningar vid avskrift år 2006:
* Kursivering är i denna avskrift uppmärkt med <EM> före och
</EM> efter det, som är kursiverat i förlagan. För övrigt är
det mesta av texten utan HTML-uppmärkningar.
* Nothänvisningar är i förlagan gjorda med stjärnor (*) och numreringen
börjar om för var sida. I avskriften brukas i stället siffror (1)
och numreringen är löpande, men noterna fördelade på kapitel.
* Förlagan har ,,citattecken`` med »99 nertill« före anföring och »66
upptill« efter anföring. För enkelhetens skull är dessa
anföringstecken här återgivna med vinklarna » före citat och
vinklarna « efter citat: »anföringstecken«.
* Fullkomlig överensstämmelse med förlagan utlovas icke.
------------------------------------------------------------------------
I SLUTET av januari offentliggjorde USA:s utrikesministerium i
samverkan med det engelska och det franska utrikesministeriet en
samling rapporter och olika dagboksanteckningar av diplomatiska
ämbetsmän i hitlertysk tjänst och försåg denna bok med den mysteriösa
titeln »De nazistisk-sovjetiska relationerna 1939--41«.
Av förordet till denna samling framgår, att regeringarna i USA,
Storbritannien och Frankrike så tidigt som sommaren 1946 kom överens
om att offentliggöra material ur det tyska utrikesministeriets arkiv
för åren 1918 till 1945, som i Tyskland fallit i händerna på de
amerikanska och engelska militärmyndigheterna. Påfallande är härvid
den omständigheten, att den offentliggjorda samlingen visade sig
omfatta material endast från åren 1939--41, medan material berörande de
föregående åren, särskilt Münchenperioden, inte medtagits i
amerikanska utrikesministeriets materialsamling och sålunda
hemlighållits för världsoffentligheten. Detta är naturligtvis ingen
tillfällighet, utan fullföljer syften, som inte har något gemensamt med
en objektiv och rättskaffens inställning till den historiska
sanningen.
För att i världsopinionens ögon i någon mån rättfärdiga det ensidiga
offentliggörandet av denna samling okontrollerade och godtyckligt
utvalda anteckningar av hitlerämbetsmän, har den engelska och
amerikanska pressen utkolporterat en uppdiktad förklaring, att
»ryssarna skulle ha avvisat ett av västmakterna ställt förslag, att
gemensamt publicera en fullständig redogörelse om den nazistiska
diplomatin«.
Detta påstående av engelska och amerikanska kretsar är inte med
sanningen överensstämmande.
I verkligheten förhåller det sig på följande sätt. Då utlandspressen
sommaren 1945 meddelade, att man i England börjat förbereda
offentliggörandet av i Tyskland beslagtagna dokument, hänvände sig
sovjetregeringen till Storbritanniens regering med yrkande om, att
sovjetexperter skulle få deltaga i det gemensamma bearbetandet av det
tyska material, som fallit i de engelska och amerikanska truppernas
händer. Sovjetregeringen förklarade, att den ansåg det otillbörligt
att dylika dokument skulle utges utan ömsesidig överenskommelse och
att den inte kunde påtaga sig ansvaret för dokumentens
offentliggörande utan en ingående och objektiv prövning, eftersom ett
offentliggörande av nämnda material utan dessa elementära betingelser
endast kunde leda till en försämring av relationerna mellan
antihitlerkoalitionens stater. Men det engelska utrikesministeriet
avvisade sovjetförslaget under förevändning att
sovjetregeringen rest frågan om utbyte av kopior av de beslagtagna
hitlerdokumenten för tidigt.
Känt är också, att den amerikanska delegationen i Politiska
direktoratet vid Kontrollrådet i Tyskland den 6 september 1945
framlade ett projekt till riktlinjer för behandlingen av tyska arkiv
och dokument. Detta projekt förutsåg, att en för hela Tyskland
enhetlig ordning för arkivens samlande och förvaring skulle upprättas,
och att FN-staternas representanter skulle ha rätt att ta del av deras
innehåll. Vidare förutsågs möjlighet att ta kopior av dokumenten och
att publicera desamma. Detta förslag dryftade Politiska direktoratet
på fyra sammanträden, men på begäran av engelsmännen och amerikanarna
som föregav, att de saknade instruktioner, bordlades frågan. Då den
amerikanske representanten därefter avgav en förklaring, att USA:s
regering höll på att utarbeta ett nytt projekt och anhöll om att det
framlagda materialet projekt skulle anses ogiltigt, avfördes frågan
från Politiska direktoratets dagordning.
Sålunda är påståendet att sovjetregeringen skulle ha vägrat att
deltaga i förberedandet av de tyska arkivmaterialens publicering,
lögnaktigt.
Samtidigt med att ovannämnda materialsamling offentliggjordes,
igångsattes på nytt i USA och i de av USA beroende länderna --- liksom
på ett tecken av ett trollspö --- en hämningslös hets- och
förtalskampanj med anledning av den år 1939 mellan Sovjetunionen och
Tyskland ingångna ickeangreppspakten, vilken påstods skulle ha varit
riktad mot västmakterna.
Det kan sålunda inte råda något som helst tvivel om det verkliga
syftet med offentliggörandet av materialsamlingen om relationerna
mellan Sovjetunionen och Tyskland under åren 1939--41. Dess syfte är
inte att ge en objektiv framställning av de historiska händelserna,
utan att ge en vrångbild av dessa händelser, beljuga och smutskasta
Sovjetunionen och underminera det internationella inflytande
Sovjetunionen åtnjuter som en verkligt demokratisk och orubblig kämpe
mot aggressiva och antidemokratiska krafter.
Denna lömska hållning motsvarar den synpunkt på karaktären av de
inter-allierade relationerna, som är typisk för de engelsk-amerikanska
ländernas härskande kretsar. Den går ut på att i stället för ärliga
och uppriktiga relationer mellan de allierade, ömsesidigt förtroende
och understöd, bedriva en politik som består i att utnyttja alla
möjligheter, inklusive smutskastning, till att försvaga sin
bundsförvant, att utnyttja honom för sina egna själviska intressen och
stärka sin ställning på hans bekostnad.
Man får inte heller förbise det faktum att de härskande kretsarna i
USA strävar att genom sin smutskastningskampanj mot Sovjetunionen
undergräva de framstegsvänliga elementens inflytande i USA, vilka
önskar en förbättring av relationerna till Sovjetunionen. Slaget mot
de progressiva elementen i USA har dessutom utan tvivel till syfte att
försvaga dessas inflytande i samband med det förestående
presidentvalet i USA hösten 1948.
Samlingen är fylld av dokument, som fabricerats av nazistiska
diplomatiska ämbetsmän i de tyska diplomatiska kansliernas skumma
vrår. Redan denna omständighet borde ha verkat som en hämsko mot ett
ensidigt utnyttjande och offentliggörande av dokument, som till sin
natur är ensidiga och tendentiösa, som skildrar händelserna ur
hitlerregeringens synpunkt och fullföljer syftet att framställa dessa
händelser i en för hitlerfascisterna gynnsam belysning. Det var just
därför sovjetregeringen på sin tid var emot att de beslagtagna tyska
dokumenten skulle publiceras av en part utan att först ha underkastats
en omsorgsfull och gemensam prövning. Till och med den officiella
franska telegrambyrån, France Presse, såg sig tvungen att erkänna, att
tillvägagångssättet vid publicerandet av de material som de tre
regeringarna utan Sovjetunionens vetskap offentliggjort, »inte helt
överensstämmer med den normala diplomatiska proceduren«.
Det oaktat delade den engelska regeringen inte sovjetregeringens
ståndpunkt. De amerikanska, engelska och franska regeringarna beslöt
att från sin sida offentliggöra de tyska dokumenten, utan att därvid
dra sig för att förfalska historien och försöka smutskasta
Sovjetunionen, som bar den tyngsta bördan i kampen mot
hitleraggressionen.
Därmed har dessa regeringar påtagit sig hela ansvaret för följderna av
denna ensidiga handling.
Med hänsyn till denna omständighet anser sig sovjetregeringen
berättigad att i sin tur offentliggöra de hemliga dokument om
relationerna mellan Hitlertyskland och regeringarna i England,
Frankrike och USA, vilka kommit i sovjetregeringens händer och vilka
de tre ovannämnda regeringarna hemlighållit för den allmänna
opinionen. De har hemlighållit dessa dokument och vill inte
offentliggöra dem. Men vi anser, att dessa dokument --- efter vad som
inträffat --- bör publiceras för att den historiska sanningen skall
komma till sin rätt.
Sovjetregeringen förfogar över viktiga dokument, som togs i beslag av
sovjettrupperna vid Hitlertysklands krossande och vilkas
offentliggörande kommer att bidraga till en riktig belysning av hur
hitleraggressionen och det andra världskriget förbereddes och
utvecklades.
Samma uppgift har också den historiska redogörelse,
»Historieförfalskare«, som nu offentliggöres av Informationsbyrån vid
Sovjetunionens Ministerråd.
De härtill hörande sekreta dokumenten kommer att offentliggöras under
den närmaste tiden.
------------------------------------------------------------------------
I.
Hur den tyska aggressionen började förberedas.
=============================================
DE AMERIKANSKA förfalskarna och deras engelska och franska medhjälpare
försöker skapa det intrycket att den tyska aggressionen, som utmynnade
i det andra världskriget, skulle ha börjat förberedas hösten 1939. Men
vem i våra dagar skulle kunna nappa på denna krok, utom möjligen helt
naiva människor, som är beredda att tro på vilken som helst uppblåst
sensation? Vem skulle inte känna till, att Tyskland började förbereda
kriget omedelbart efter Hitlers makttillträde? Vem skulle vidare inte
känna till, att hitlerregimen skapades av de tyska monopolkretsarna
med fullständigt gillande av de härskande kretsarna i England,
Frankrike och Förenta Staterna?
För att förbereda sig till kriget och säkra sig modern beväpning
gällde det för Tyskland att återupprätta och utveckla sin
tungindustri, och framför allt hyttindustrin och rustningsindustrin i
Ruhr. Efter nederlaget i det första världskriget var Tyskland under
Versaillesfördragets tryck ur stånd att på kort tid göra detta med
egna krafter. Den tyska imperialismen fick härvidlag särskilt
kraftigt stöd från Förenta Staternas sida.
Vem skulle inte känna till att de amerikanska bankerna och trusterna,
som handlade i fullt samförstånd med sin regering, under perioden
efter Versailles gjorde investeringar i det tyska näringslivet och
lämnade Tyskland krediter, som uppgick till miljarder dollar och
användes till att återupprätta och utveckla Tysklands
rustningsindustriella potential.
Som bekant kännetecknades perioden efter Versailles för Tysklands
vidkommande av att ett helt system åtgärder vidtogs i syfte att
återupprätta den tyska tungindustrin, framför allt den tyska
rustningspotentialen. En oerhört stor roll spelade härvidlag den
s.k. Dawes-reparationsplanen för Tyskland, med vars hjälp USA och
England planerade att göra den tyska industrin beroende av de
amerikanska och brittiska monopolen. Dawesplanen röjde väg för en ökad
tillströmning och infiltration av utländskt, företrädesvis
amerikanskt, kapital till den tyska industrin. Resultatet härav var
att redan 1925 ett uppsving för det tyska näringslivet satte in,
betingat av ett intensivt förnyande av produktionsapparaten.
Samtidigt ökade avsevärt den tyska exporten, som 1927 uppnådde 1913
års nivå, och beträffande färdigproduktionen t.o.m. överskred denna
nivå med 12 % (räknat i 1913 års priser). Under sex år --- från 1924
till 1929 --- uppgick tillströmningen av utländskt kapital till
Tyskland till mer än 10--15 miljarder mark i långfristiga
investeringar och till över 6 miljarder mark i kortfristiga
investeringar. Enligt en del källor var omfattningen av
kapitalinvesteringarna betydligt större. Detta ledde till en kolossal
förstärkning av Tysklands ekonomiska potential och särskilt dess
rustningspotential. Av avgörande betydelse härvidlag var de
amerikanska kapitalinvesteringarna, som utgjorde minst 70% av samtliga
långfristiga lån.
Välbekant är den roll som de amerikanska monopolen under ledning av
finanshusen DuPont, Morgan, Rockefeller, Lamont och andra amerikanska
industrimagnater spelade vid finansierandet av den tyska tungindustrin
och i fråga om att upprätta och utveckla de mest intima förbindelser
mellan den amerikanska och den tyska industrin. De ledande
amerikanska monopolen befanns vara intimt knutna till Tysklands
tungindustri, dess rustningskoncerner och banker. Den ledande kemiska
koncernen i USA »DuPont de Nemours«, som var en av de största
aktieägarna i biltrusten »General Motors«, och den brittiska
kemitrusten »British Imperial Chemical Industries« upprätthöll nära
industriella relationer med den tyska kemiska koncernen
»I.G. Farbenindustrie«, med vilken de 1926 ingick en
kartellöverenskommelse om uppdelning av världsmarknaden för avsättning
av krut. Ordföranden i styrelsen för firman »Rohm and Haas« i
Filadelfia (USA) var före kriget ledamot av styrelsen för samma firma
i Darmstadt (Tyskland). I förbigående sagt är den tidigare chefen för
denna koncern, Rudolf Müller, nu verksam i »Bizonien« och spelar en
framträdande roll i partiet »Kristligt-demokratiska förbundets«
ledande kretsar. Under perioden mellan 1931 och 1939 kontrollerade
den tyske kapitalisten Schmitz, chef för koncernen
»I.G. Farbenindustrie« och medlem av »Deutsche Banks« styrelse, den
amerikanska firman »General Dyestuffs Corporation«. Efter
münchenkonferensen (1938) ingick den amerikanska trusten »Standard
Oil« ett avtal med »I.G. Farbenindustrie«, enligt vilket den
sistnämnda fick del av vinsterna av den i USA framställda
flygmaskinsbensinen, och i gengäld beredvilligt avstod från att
exportera sin syntetiska bensin som Tyskland vid denna tid lagrade för
militära syften.
Dylika förbindelser är typiska inte bara för de amerikanska
kapitalistiska monopolen. Intima ekonomiska förbindelser, som hade
inte bara kommersiell utan också militär betydelse, existerade
exempelvis omedelbart före kriget mellan Brittiska
industrifederationen och Tyska rikets industrigrupp. Representanter
för dessa båda monopolsammanslutningar offentliggjorde 1939 i
Düsseldorf en gemensam förklaring, i vilken det bl.a. hette, att
överenskommelsens syfte var »strävan att trygga största möjliga
samarbete mellan deras länders industrisystem«. Och detta ägde rum
vid den tidpunkt, då Hitlertyskland uppslukade Tjeckoslovakiet! Det
är inte förvånansvärt, att Londontidskriften »Economist« i samband
härmed skrev: »Finns det inte i Düsseldorfs luft något, som kommer
förnuftiga män att förlora sitt omdöme?«(1)
Ett karakteristiskt exempel på intim sammanflätning av amerikanskt och
tyskt och även engelskt kapital är den bekanta Schröder-banken, där
den ledande rollen spelades av den tyska ståltrusten »Vereinigte
Stahlwerke«, organiserad av Stinnes, Thyssen och andra
Ruhr-industrimagnater, med centra i New York och London.
En ledande roll i denna banks affärer spelade Allen Dulles, direktör
för firman »I. Henry Schröder Banking Corporation« i New York, vilken
representerade Schröder-bankerna i London, Köln och Hamburg. En
framträdande roll i denna banks New York-centrum spelade den bekanta
advokatfirman »Sullivan and Cromwell« under ledning av John Foster
Dulles, nu Mr. Marshalls närmaste rådgivare, en firma som är intimt
förknippad med Rockefellers världsoljetrust »Standard Oil«, och med
Amerikas mäktigaste bank »Chase National Bank«, vilka investerat
enorma kapital i den tyska industrin.
I en bok av Richard Sasuly, som utkom i New York år 1947, understrykes
att så snart inflationen i Tyskland under perioden efter Versailles
hejdats och riksmarken stabiliserats, utländska lån bokstavligt talat
strömmade in i Tyskland. Under perioden mellan 1924 och 1930 ökade
Tysklands skuld till utlandet med mer än 30 miljarder mark.
Med hjälp av utländskt, huvudsakligen amerikanskt, kapital
rekonstruerades och moderniserades i stor utsträckning den tyska
industrin, särskilt »Vereinigte Stahlwerke«. En del lån gick direkt
till firmor, som spelade huvudrollen i omrustningen.(2)
Utom den engelsk-tysk-amerikanska Schröder-banken spelade en av de
största New York-bankerna »Dillon Reed and Co.« under dessa år en
ledande roll vid finansierandet av den tyska ståltrusten »Vereinigte
Stahlwerke«. En av denna New York-banks direktörer var under en rad
år den nuvarande krigsministern Forrestal.(3)
Det var detta guldregn av amerikanska dollar som befruktade
Hitlertysklands tungindustri, och särskilt rustningsindustrin. Dessa
miljarder amerikanska dollar, som de transoceana monopolen investerade
i Hitlertysklands krigsekonomi, förnyade den tyska
rustningspotentialen och gav hitlerregimen det vapen, som den behövde
för att förverkliga sin aggression.
Med hjälp av det finansiella understödet, framför allt från de
amerikanska monopolens sida, återupprättade Tyskland på kort tid en
mäktig rustningsindustri, som kunde framställa oerhörda mängder av
förstklassiga vapen, många tusen stridsvagnar, flygplan,
artilleripjäser, örlogsfartyg av nyaste typ och andra slag av vapen.
Allt detta skulle historieförfalskarna vilja glömma, nu då de försöker
komma ifrån ansvaret för sin politik, den politik som gav
hitleraggressionen vapen, släppte lös det andra världskriget och ledde
till den krigskatastrof utan motstycke i historien, vilken krävde
miljoner och åter miljoner människoliv.
Sålunda får man inte glömma, att hitleraggressionens första och
viktigaste förutsättning var återupprättandet och moderniserandet av
Tysklands tungindustri och rustningsindustri, att detta möjliggjordes
endast tack vare de amerikanska härskande kretsarnas direkta och
omfattande finansiella understöd.
Men det är inte allt.
En annan faktor av avgörande betydelse som bidrog till att
hitleraggressionen släpptes lös, var de härskande engelska och franska
kretsarnas politik, bekant som politiken att uppnå »försoning« med
Hitlertyskland, en politik som innebar uppgivande av den kollektiva
säkerheten. Idag bör det vara klart för alla, att det som ledde till
det andra världskriget var just denna de engelsk-franska härskande
kretsarnas politik, som kom till uttryck i att man tog avstånd från
den kollektiva säkerheten, tog avstånd från att slå tillbaka den tyska
aggressionen, att man gav efter för Hitlertysklands aggressiva krav.
Följande är fakta härvidlag.
Redan år 1933, kort efter Hitlers makttillträde, undertecknade de fyra
makterna Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien, som resultat
av den engelska och den franska regeringens bemödanden, en
»Samförstånds- och samarbetspakt« i Rom. Pakten innebar en
överenskommelse mellan den engelska och franska regeringen å ena sidan
och å den andra den tyska och italienska fascismen, som redan vid
denna tid inte stack under stol med sina aggressiva avsikter.
Samtidigt innebar pakten med de fascistiska staterna, att
Storbritannien och Frankrike tog avstånd från politiken att befästa de
fredsälskande makternas enhetsfront mot de aggressiva staterna.
Storbritannien och Frankrike riktade ett slag mot tryggandet av freden
och folkens säkerhet genom att ingå en överenskommelse med Tyskland
och Italien, bakom ryggen på de övriga makter som deltog i
avrustningskonferensen, vilken just vid denna tid dryftade
sovjetförslaget om en ickeangreppspakt och en pakt om definiering av
angripande part.
Kort därefter --- år 1934 --- hjälpte England och Frankrike Hitler att
utnyttja det med dem allierade Pan-Polens fientliga inställning till
Sovjetunionen, vilket resulterade i avslutandet av den tysk-polska
ickeangreppspakten, en av de viktigaste etapperna vid förberedandet av
den tyska aggressionen. Hitler behövde denna pakt för att sprida
förvirring bland den kollektiva säkerhetens anhängare och med detta
exempel visa, att vad Europa behövde inte var kollektiv säkerhet utan
bilaterala överenskommelser. Detta gav den tyska aggressionen
möjlighet att själv avgöra, med vem och när den skulle ingå
överenskommelser, vem den skulle angripa och när. Det råder inget
tvivel om att den tysk-polska pakten var den första allvarliga
bräschen i den kollektiva säkerhetens byggnad.
Hitler blev djärvare och vidtog öppen en rad åtgärder för att
återupprätta Tysklands stridskrafter utan att möta något motstånd från
de engelska och franska makthavarnas sida. Tvärtom, kort därefter, år
1935, anlände Ribbentrop till London, och den engelsk-tyska
flottöverenskommelsen ingicks, genom vilken Storbritannien gick med på
att den tyska örlogsflottan skulle få utbyggas så att den blev nästan
jämnstark med den franska örlogsflottan. Dessutom fick Hitler rätt
att bygga undervattensbåtar med ett tonnage, som sammanlagt motsvarade
45% av den brittiska ubåtsflottan. Till denna period hänför sig också
Hitlertysklands ensidiga aktioner i syfte att skaffa ur världen
Versaillesfördragets alla övriga restriktioner beträffande ökningen av
Tysklands stridskrafter. Inte heller dessa aktioner stötte på något
som helst motstånd från Englands, Frankrikes och USA:s sida.
De fascistiska aggressorernas aptit ökade dag för dag, vilket USA,
Storbritannien och Frankrike öppet tolererade. Det var naturligtvis
ingen tillfällighet, att både Tyskland och Italien vid denna tid så
obehindrat kunde få genomföra sina militära interventioner i
Abessinien och Spanien.
Sovjetunionen ensam bedrev konsekvent och fast sin fredspolitik,
hävdade principerna om jämlikhet och oavhängighet för Abessinien, som
ju dessutom var medlem av Nationernas Förbund, hävdade den lagliga,
republikanska spanska regeringens rätt till stöd från de demokratiska
ländernas sida mot den tyska och italienska interventionen.
»Sovjetunionen«, sade V.M. Molotov på Sovjetunionens Centrala
Exekutivkommittés session den 10 januari 1936 med anledning av
Italiens överfall på Abessinien, »har i Nationernas Förbund med ett
av de små länderna, Abessinien, som exempel demonstrerat sin trohet
mot denna princip, principen om statlig oavhängighet och nationell
jämlikhet för alla stater. Sovjetunionen har också utnyttjat sitt
deltagande i Nationernas Förbund till att i praktiken genomföra sin
linje gentemot en imperialistisk aggressor.(4)
V.M. Molotov yttrade den gången att »det italienska-abessinska
kriget visar, att hotet av ett världskrig ständigt ökar och alltmer
sprider sig över Europa«.(5)
Vad gjorde då vid denna tid regeringarna i USA, Storbritannien och
Frankrike, inför vilkas ögon de fascistiska banditerna allt fräckare
gjorde processen kort med sina offer? De rörde inte ett finger för
att tygla de tyska och italienska aggressorerna, för att skydda
folkens nedtrampade rättigheter, värna freden och hejda det annalkande
andra världskriget.
Sovjetunionen ensam gjorde allt vad i dess förmåga stod för att spärra
vägen för de fascistiska aggressorerna. Sovjetunionen framträdde som
initiativtagare till och förkämpe för den kollektiva säkerheten.
Redan den 6 februari 1933 föreslog M.M. Litvinov, sovjetrepresentant i
Generalkommissionen för avrustning, att en deklaration skulle antagas,
i vilken aggression och angripande part skulle definieras. Då
Sovjetunionen föreslog att ge en definition av angripande part, utgick
den från att det vore nödvändigt att i den allmänna säkerhetens
intresse och för att underlätta en överenskommelse om maximal
inskränkning av rustningarna, så exakt som möjligt bestämma begreppet
»angrepp«, för att »förebygga varje förevändning för rättfärdigande
av ett angrepp«. Men konferensen, som dirigerades av England och
Frankrike, avvisade detta förslag --- till förmån för den tyska
aggressionen.
Allom bekant är den hårdnackade och långvariga kamp, som Sovjetunionen
och dess delegation i Nationernas Förbund med M.M. Litvinov i spetsen
förde för den kollektiva säkerhetens bevarande och befästande. Under
hela förkrigsperioden förfäktade sovjetdelegationen i Nationernas
förbund den kollektiva säkerhetens princip och höjde sin röst till
försvar av denna princip på så gott som alla NF-sammanträden och i
praktiskt taget varje NF-kommission. Men sovjetdelegationens röst
förblev som bekant en ropandes röst i öknen. Allbekanta är
sovjetdelegationens förslag om åtgärder i syfte att befästa den
kollektiva säkerheten. Dessa förslag överlämnades den 30 augusti 1936
i sovjetregeringens namn till Nationernas Förbunds generalsekreterare
Avenol med anhållan, att de skulle dryftas i Nationernas Förbund. Men
bekant är också att dessa förslag begravdes i Nationernas Förbunds
arkiv, där de blev liggande.
Det var uppenbart att England och Frankrike, som vid denna tid hade
ledningen i Nationernas Förbund, tog avstånd från att kollektivt slå
tillbaka den tyska aggressionen. De tog avstånd från den kollektiva
säkerheten, emedan den stod i vägen för den nya politik de lanserat
och som gick ut på »försoning« med den tyska aggressionen, politiken
att göra eftergifter för hitleraggressionen. Naturligtvis kunde en
dylik politik inte leda till annat än en intensifiering av den tyska
aggressionen, men de engelsk-franska härskande kretsarna ansåg att
detta inte var farligt, då man genom att tillfredsställa
hitleraggressionen med koncessioner i väster, sedan skulle rikta den
österut och utnyttja den som vapen mot Sovjetunionen.
På Sovjetunionens Kommunistiska Partis adertonde kongress i mars 1939
klargjorde J.V. Stalin i verksamhetsberättelsen orsakerna till den
ökade hitleraggressionen. Han yttrade:
»Den viktigaste orsaken är att de flesta icke-aggressiva länder,
framför allt England och Frankrike, tagit avstånd från den
kollektiva säkerhetens politik, från politiken att kollektivt slå
tillbaka aggressorerna, att de icke-aggressiva länderna övergått
till en position av ickeinblandning, en position av
'neutralitet'.«(6)
För att förvirra läsarna och samtidigt smutskasta sovjetregeringen
påstår den amerikanske korrespondenten Neal Stanford, att
sovjetregeringen var motståndare till den kollektiva säkerheten, att
M.M. Litvinov entledigades från positionen som folkkommissarie för
utrikesärendena och ersattes med V.M. Molotov därför, att Litvinov
hade bedrivit en politik som gick ut på att stärka den kollektiva
säkerheten. Det är svårt att föreställa sig något mer enfaldigt än
detta fantastiska påstående. Naturligtvis bedrev M.M. Litvinov inte
sin personliga politik utan sovjetregeringens politik. Å andra sidan
känner alla till den kamp för den kollektiva säkerheten, som
sovjetregeringen och dess representanter, bl.a. M.M. Litvinov, under
hela förkrigsperioden förde.
Vad beträffar V.M. Molotovs utnämning till folkkommissarie för
utrikesärendena, så är det alldeles klart att i den komplicerade
situation, då de fascistiska aggressorerna förberedde ett andra
världskrig, medan Storbritannien och Frankrike med Förenta Staterna
bakom sig direkt såg genom fingrarna med aggressorerna och sporrade
dem till krig mot SSSR --- det är klart att det i en sådan situation
krävdes en mer erfaren och i landet mer populär politiker än
M.M. Litvinov på en så ansvarsfull post som
utrikesfolkkommissarieposten.
Västmakternas avståndstagande från en pakt om kollektiv säkerhet var
ingen tillfällighet. Under denna period utspann sig en kamp mellan
två linjer i den internationella politiken. Den ena linjen innebar
kamp för freden, för organiserandet av kollektiv säkerhet och för de
fredsälskande folkens samfällda motstånd mot aggressionen. Denna
linje fullföljde Sovjetunionen, som härvid konsekvent och orubbligt
försvarade alla stora och små fredsälskande folks intressen. Den
andra linjen innebar att man tog avstånd från att organisera den
kollektiva säkerheten, avstod från att bekämpa aggressionen, vilket
oundvikligen uppmuntrade de fascistiska länderna till ökad aggressiv
aktivitet och därmed bidrog till att ett nytt krig släpptes lös.
Av allt detta framgår, att den historiska sanningen är följande:
hitleraggressionen blev möjlig för det första därför, att Förenta
Staterna hjälpte tyskarna att på kort tid skapa en krigsekonomisk bas
för den tyska aggressionen med vapen, och för det andra därför, att de
engelsk-franska härskande kretsarnas avståndstagande från den
kollektiva säkerheten spred förvirring bland de fredsälskande
länderna, bringade deras enhetsfront mot aggressionen i upplösning,
röjde väg för den tyska aggressionen och hjälpte Hitler att släppa lös
det andra världskriget.
Hur skulle det ha gått, om Förenta Staterna inte hade finansierat
Hitlertysklands tungindustri, och om England och Frankrike inte hade
tagit avstånd från den kollektiva säkerheten, utan tvärtom tillsammans
med Sovjetunionen hade organiserat ett kollektivt motstånd mot den
tyska aggressionen?
Hitlers aggression skulle inte ha haft tillräckligt med vapen.
Hitlers erövringspolitik skulle ha hamnat i det kollektiva
säkerhetssystemets skruvstäd. Hitleristernas chanser att med framgång
kunna släppa lös ett andra världskrig skulle ha reducerats till ett
minimum. Och om hitleristerna trots dessa för dem ogynnsamma
betingelser ändå skulle ha dristat sig att släppa lös ett andra
världskrig, skulle de ha krossats redan under krigets första år.
Tyvärr gick det emellertid inte så till följd av den ödesdigra politik
som USA, England och Frankrike bedrev under hela förkrigsperioden.
Vi ser alltså vilka som bär skulden till att hitleristerna inte utan
framgång kunde släppa lös det andra världskriget, som varade i nära
sex år och krävde miljoner offer.
---
Noter till första kapitlet:
(1) Corwin D. Edwards: »Economic and Political Aspects of
International Cartels«, 1947.
(2) Richard Sasuly: »I.G. Farben«, Boni and Gaer, New York, 1947,
s. 80.
(3) Stock Exchange Year Book, London 1925; Who's Who in America; Who's
Who in Finance, Banking and Insurance; Moody's Manual of Railroads
and Corporation Securities; Poor's Manual, 1924--1939.
(4) V.M. Molotov: Artiklar och tal 1935--1936, s. 176, ryska.
(5) Sammastädes, s. 177.
(6) J.V. Stalin: Verksamhetsberättelse på 18:de partikongressen om
SUKP(b):s Centralkommittés arbete, »Leninismens huvudfrågor«,
s. 570, ryska.
------------------------------------------------------------------------
II.
Inte kamp mot den tyska aggressionen utan en politik i syfte att
isolera Sovjetunionen.
================================================================
HÄNDELSERNAS fortsatta utveckling visade ännu tydligare att de
härskande kretsarna i England och Frankrike genom sina eftergifter och
koncessioner åt de fascistiska staterna, vilka 1936 slöt sig samman
till ett militärpolitiskt block bekant under namnet »axeln
Berlin-Rom«, endast eggade Tyskland och drev in landet på erövringens
väg.
Sedan England och Frankrike avvisat den kollektiva säkerhetens
politik, övergick de till en position av s.k. ickeinblandning om
vilken J.V. Stalin sade:
»...icke-inblandningspolitiken skulle kunna karakteriseras på
följande sätt: ,,må varje land försvara sig mot aggressorerna bäst
det vill och kan, det är en sak som inte angår oss, och vi skall
driva handel både med aggressorerna och deras offer``. I
verkligheten betyder dock icke-inblandningspolitiken att man ger
efter för aggressionen, att man ger kriget fria tyglar ---
följaktligen att man låter det förvandlas till ett världskrig.«(7)
J.V. Stalin framhöll vidare, att
»...det stora och farliga politiska spel, som
icke-inblandningspolitikens anhängare börjat, kan sluta med ett
allvarligt fiasko för dem själva.«(8)
Redan 1937 var det fullständigt klart, att det hela utvecklade sig i
riktning mot ett stort krig, som Hitler planerade med Storbritanniens
och Frankrikes direkta medgivande.
De dokument från det tyska utrikesministeriet, som efter Tysklands
krossande föll i sovjettruppernas händer, blottar den verkliga
kärnpunkten i Storbritanniens och Frankrikes utrikespolitik under
denna period. De visar att den engelsk-franska politiken i själva
verket inte gick ut på att sammansluta de fredsälskande staternas
krafter för samfälld kamp mot aggressionen, utan på att isolera
Sovjetunionen och rikta hitleraggressionen mot öster, mot
Sovjetunionen, samt att därvid utnyttja Hitler som verktyg för
Storbritanniens och Frankrikes syften.
Därvid kände Englands och Frankrikes makthavande mycket väl till den
hitlerfascistiska utrikespolitikens huvudlinje, som Hitler formulerat
på följande sätt:
»Vi nationalister gör medvetet ett slut på vår utrikespolitiska
inriktning under förkrigstiden. Vi börjar där vi blev stående frö
600 år sedan. Vi hejdar germanernas eviga strävan mot södra och
västra Europa och riktar vår blick mot vidderna i öster. Vi bryter
äntligen med förkrigstidens kolonialpolitik och handelspolitik och
övergår till framtidens territorialpolitik. Men då vi nu i Europa
talar om nya jordområden, kan vi i första hand endast tänka på
Ryssland och de gränsstater det behärskar. Det förefaller som om
själva ödet visade oss vägen.«(9)
Ända till på sista tiden har det allmänt ansetts, att Englands och
Frankrikes härskande kretsar, att Chamberlains och Daladiers
regeringar bar hela ansvaret för den förrädiska münchenpolitiken. Det
faktum, att den amerikanska regeringen påtagit sig att offentliggöra
de tyska arkivmaterialen och ur samlingsbandet uteslutit de dokument,
som berör münchenöverenskommelsen, vittnar om den amerikanska
regeringens intresse av att rentvå münchenförräderiets hjältar och
söka vältra över skulden på Sovjetunionen.
Huvudinnebörden i Englands och Frankrikes münchenpolitik var redan
tidigare tillräckligt klar. De dokument från tyska
utrikesministeriets arkiv, som sovjetregeringen förfogar över,
levererar emellertid en mängd kompletterande fakta, vilka kastar ljus
över den verkliga innebörden i västmakternas diplomati under
förkrigsperioden. De visar, hur man lekte med folkens öde, hur man
skamlöst schackrade med främmande territorier, hur världskartan i
hemlighet ritades om, hur hitleraggressionen uppmuntrades och vilka
ansträngningar som gjordes för att rikta denna aggression österut, mot
Sovjetunionen.
Därom vittnar exempelvis vältaligt ett tyskt dokument, som upptar ett
samtal mellan Hitler och den engelske ministern Halifax i närvaro av
den tyske utrikesministern von Neurath i Obersalzberg den 19 november
1937.
Halifax förklarade att
»han (lord Halifax) och andra medlemmar av den engelska regeringen
är fullt medvetna om, att führern uppnått en hel del inte bara i
själva Tyskland, utan att han genom att tillintetgöra kommunismen i
eget land spärrat vägen för densamma till Västeuropa och att
Tyskland därför med rätta kan betraktas som Västerns bastion mot
bolsjevismen.«(10)
På premiärminister Chamberlains vägnar framhöll Halifax, att det fanns
full möjlighet att uppnå en lösning även av svåra problem, därest
Tyskland och England lyckades uppnå en överenskommelse också med
Frankrike och Italien.
Halifax sade, att
»det inte får uppstå ett sådant intryck, att 'axeln Berlin-Rom'
eller de goda relationerna mellan London och Paris komme att bli
lidande av det tysk-engelska närmandet. Sedan marken förberetts
genom det tysk-engelska närmandet, bör de fyra västeuropeiska
stormakterna(11) gemensamt lägga grunden för en varaktig fred i
Europa. Under inga förhållanden får någon av de fyra makterna
ställa sig utanför detta samarbete, då det i motsatt fall inte kan
göras slut på det nuvarande osäkra läget.«(12)
Sålunda gjorde Halifax på engelska regeringens vägnar redan 1937
Hitler förslaget att England såväl som Frankrike skulle ansluta sig
till »axeln Berlin-Rom«.
Detta förslag besvarade emellertid Hitler med förklaringen att en
dylik överenskommelse mellan de fyra makterna syntes honom mycket lätt
att arrangera därest det hela endast rörde sig om god vilja och en
älskvärd inställning till varandra, men att saken kompliceras ifall
Tyskland inte skulle betraktas »som en stat, vilken inte längre bar
Versaillesfördragets moraliska eller materiella brännmärke«.
Enligt protokollet förklarade Halifax som svar på detta:
»Engelsmännen är realister, och de är kanhända mer än andra
övertygade om, att Versaillesdiktatets fel måste rättas till.
Också tidigare har England alltid utövat sitt inflytande i denna
realistiska anda. Han påpekade Englands roll vid den förfristiga
evakueringen av Rhenlandet, vid lösandet av krigsskadeståndsfrågan
och vid reockupationen av Rhenlandet.«(13)
Av det upptecknade samtalet mellan Hitler och Halifax framgår vidare,
att den engelska regeringen förhöll sig positivt till Hitlers planer
på att »förvärva« Danzig, Österrike och Tjeckoslovakiet. Sedan han
med Hitler dryftat frågorna om avrustningen och om Nationernas Förbund
samt framhållit att dessa frågor borde ytterligare dryftas, förklarade
Halifax:
»Alla övriga frågor kan karakteriseras på så sätt, att de berör
förändringar i den europeiska ordningen, vilka förr eller senare
sannolikt kommer att äga rum. Till dessa frågor hör Danzig,
Österrike och Tjeckoslovakiet. England är endast intresserat av,
att dessa förändringar genomföres genom fredlig evolution, och att
man så mycket som möjligt undviker metoder, som kan förorsaka
fortsatta skakningar, vilka varken führern eller andra länder
skulle önska.«(14)
Som synes var detta samtal inte bara en sondering, inte bara ett
försök att känna den andra parten på pulsen, vilket understundom kan
vara politiskt nödvändigt, utan det var ett avtal, en hemlig
överenskommelse mellan den engelska regeringen och Hitler om att
tillfredsställa den senares erövringsaptit på andra länders bekostnad.
I detta sammanhang bör ett uttalande av den engelske ministern John
Simon i parlamentet den 21 februari 1938 uppmärksammas, vilket gick ut
på att Storbritannien aldrig lämnat några speciella garantier för
Österrikes oavhängighet. Detta var en medveten osanning, ty dylika
garantier hade givits genom Versailles- och Saint Germain-fördragen.
Brittiske premiärministern Chamberlain förklarade vid samma tillfälle
att Österrike inte kunde räkna på att erhålla något skydd från
Nationernas förbunds sida.
»Vi bör inte försöka föra oss själva bakom ljuset«, förklarade
Chamberlain, »och än mindre bör vi lura små och svaga nationer med
förhoppningar, att de av Nationernas Förbund kommer att erhålla skydd
mot aggression, så att de handlar i överensstämmelse härmed, eftersom
vi vet, att ingenting liknande kan väntas.«(15)
På detta sätt uppmuntrade den brittiska politikens ledare Hitler till
erövringsaktioner.
I det tyska arkiv i Berlin, som föll i sovjettruppernas händer, finnes
också ett dokument med ett upptecknat samtal mellan Hitler och den
brittiske ambassadören i Tyskland, Henderson, vilket ägde rum i
Ribbentrops närvaro den 3 mars 1938.(16) Redan i början av samtalet
underströk Henderson dess förtroliga karaktär och gjorde det
förbehållet, att samtalets innehåll inte skulle meddelas vare sig åt
fransmännen, belgierna, portugiserna eller italienarna, till vilka man
endast skulle säga, att samtalet var en fortsättning av
förhandlingarna mellan Halifax och Hitler och ägnades åt frågor, som
berörde Tyskland och England.
I samtalet underströk Henderson på engelska regeringens vägnar att
»det inte gällde en affärsuppgörelse utan ett försök att lägga
grunden till en verklig och uppriktig vänskap med Tyskland,
börjande med en förbättring av situationen och slutande med
skapandet av en ny anda av vänskaplig förståelse.«(17)
Henderson reste inga invändningar mot Hitlers krav på »Europas
sammanslutning utan Ryssland«, och erinrade om att Halifax, som vid
denna tid hade blivit utrikesminister, redan hade gått med på de
territoriella förändringar, som Tyskland hade för avsikt att genomföra
i Europa samt att
»det engelska förslaget syftar till deltagande i en dylik förnuftig
reglering.«
Under samtalet anmärkte Henderson, som det framgår av redogörelsen,
att Chamberlain
»visat stort mod, då han utan hänsyn ryckt masken av sådana
internationella fraser som den kollektiva säkerheten, etc.«
»...Därför«, tillade Henderson, »förklarar England sig berett att
undanröja alla svårigheter, och frågar Tyskland, om det å sin sida
är berett att göra detsamma.«(18)
Ribbentrop blandade sig då i samtalet och riktade Hendersons
uppmärksamhet på den omständigheten att det engelska sändebudet i Wien
i »dramatisk« form hade gjort en framställning hos von Papen med
anledning av händelserna i Österrike. Henderson skyndade att ta
avstånd från sin kollegas framställning och yttrade att »han själv,
Neville Henderson, ofta uttalat sig för Anschluss«.
Sådant var den engelska diplomatins språk under förkrigsperioden.
Kort efter denna hemliga överenskommelse --- redan den 12 mars 1938
--- ockuperade Hitler Österrike utan att möta något motstånd av
England och Frankrike. Vid denna tidpunkt var det endast
Sovjetunionen som höjde sin varnande röst och än en gång manade till
att organisera kollektivt försvar av de av aggressionen hotade
ländernas oavhängighet. Redan den 17 mars 1938 riktade
sovjetregeringen en not till makterna, i vilken den gav uttryck åt sin
beredskap »att omedelbart börja att med de andra makterna i
Nationernas Förbund eller utanför detsamma dryfta praktiska åtgärder«,
vilka »skulle ha till syfte att stoppa aggressionens fortsatta
utveckling och undanröja den ökade faran för en ny världsslakt«.(19)
Den engelska regeringens svar på sovjetnoten vittnade om den engelska
regeringens bristande vilja att förhindra Hitlers aggressionsplaner.
Det engelska svaret löd att en konferens för att besluta om
»koordinerade aktioner mot aggressionen, enligt Hans Majestäts
regerings mening inte obetingat komme att utöva ett gynnsamt
inflytande på perspektiven för den europeiska freden.«(20)
Nästa länk i kedjan av tysk aggression och krigsförberedelse i Europa
var Tjeckoslovakiets besättande. Också detta synnerligen viktiga steg
till krigets lössläppande i Europa kunde Hitler ta endast med Englands
och Frankrikes direkta understöd.
Redan den 10 juli 1938 rapporterade den tyske ambassadören i London,
Dirksen, till Berlin, att för den engelska regeringen var detta att
»finna en kompromiss med Tyskland en av de väsentligaste punkterna
i dess program« och att »denna regering uppvisar ett sådant maximum
av förståelse gentemot Tyskland som överhuvud taget någon tänkbar
kombination av engelska politiker kan göra.«(21)
Dirksen skrev, att den engelska regeringen
»hade kommit närmare förståelsen för de väsentligaste punkterna i
de av Tyskland uppställda huvudkraven, nämligen att hålla
Sovjetunionen och likaså Nationernas Förbund utanför avgörandet av
Europas öde samt beträffande det ändamålsenliga i bilaterala
förhandlingar och överenskommelser.«
Dirksen meddelade också till Berlin, att den engelska regeringen var
beredd att bringa stora offer för att »tillfredsställa andra
berättigade krav från Tysklands sida.«
Sålunda upprättades faktiskt mellan den engelska regeringen och Hitler
ett långt gående samförstånd beträffande de utrikespolitiska planerna,
om vilket Dirksen så uttrycksfullt meddelade i sin rapport till
Berlin.
Det är onödigt att här erinra om de allmänt bekanta fakta som
omedelbart berör münchenuppgörelsen. Men det får inte glömmas, att
den brittiska och den franska regeringens representanter den 19
september 1938, d.v.s. fyra dagar efter Hitlers möte med Chamberlain
--- vilken för detta syfte anlände med flygplan till Hitlers residens
i Berchtesgaden --- av den tjeckoslovakiska regeringen krävde, att
Tyskland skulle erhålla de tjeckoslovakiska områden, som huvudsakligen
var befolkade av sudettyskar. Detta motiverade de med, att om kraven
icke fylldes skulle det vara omöjligt att upprätthålla freden och
trygga Tjeckoslovakiets vitala intressen. Hitleraggressionens
engelska och franska beskyddare försökte skyla över sitt förräderi med
löftet om internationella garantier för den tjeckoslovakiska statens
nya gränser såsom en »insats för Europas pacificering«.(22)
Den 20 september besvarade den tjeckoslovakiska regeringen de
engelsk-franska förslagen. Den förklarade att »ett antagande av
förslag av dylik natur skulle vara liktydigt med att frivilligt och
fullständigt stympa staten i alla riktningar«. Den tjeckoslovakiska
regeringen gjorde den engelska och den franska regeringen uppmärksamma
på det faktum, att »ett förlamande av Tjeckoslovakiet skulle resultera
i djupgående politiska förändringar i hela Central- och Sydösteuropa«.
»Kraftjämvikten i Centraleuropa och i Europa överhuvud«, förklarade
den tjeckoslovakiska regeringen i sitt svar, »skulle upphävas;
detta skulle medföra långt gående följder för alla övriga stater
och särskilt för Frankrike.«
Tjeckoslovakiets regering hänvände sig till Englands och Frankrikes
regeringar »med en sista vädjan« att revidera sin ståndpunkt och
underströk, att detta skulle vara inte bara i Tjeckoslovakiets utan
också i dess vänners intresse, det skulle främja »fredens sak och hela
Europas sunda utveckling«.
De engelska och franska makthavarna förblev obönhörliga. Följande dag
sände Englands regering den tjeckoslovakiska regeringen en svarsnot
med förslag att denna skulle ta tillbaka sitt svar på de ursprungliga
engelsk-franska förslagen samt »skyndsamt och allvarligt överväga
saken«, innan den skapade en situation för vilken den engelska
regeringen inte skulle kunna påtaga sig ansvaret. Till slut
underströk den engelska regeringen, att den inte kunde tro, att det
tjeckoslovakiska förslaget om skiljedomsförfarande numera vore
antagbart. Den trodde inte --- hette det i den engelska noten --- att
»den tyska regeringen skulle anse situationen sådan, att den kunde
lösas genom skiljedom, såsom den tjeckoslovakiska regeringen
föreslagit«.
Den engelska noten slutade med den hotfulla varningen till den
tjeckoslovakiska regeringen att denna, därest det engelska rådet
avvisades, »skulle ha frihet att vidtaga de åtgärder den ansåge
lämpliga för den situation, som senare skulle kunna uppkomma«.
På den konferens mellan Hitler, Chamberlain, Mussolini och Daladier,
som ägde rum den 29 och 30 september 1938, slutfördes den skamliga
uppgörelse, som de främsta deltagarna i sammansvärjningen mot freden
redan på förhand helt hade enats om. Tjeckoslovakiets öde avgjordes
utan att det själv fick deltaga. Dess representanter inbjöds till
München endast för att ödmjukt avvakta resultaten av imperialisternas
överenskommelse.
Englands och Frankrikes hela uppträdande lämnade inget tvivel öppet om
att den engelska och franska regeringens oerhörda förräderi gentemot
det tjeckoslovakiska folket och dess republik inte alls var någon
tillfällig episod i dessa staters politik, utan att det var en
synnerligen viktig länk i denna politik, vilken fullföljde syftet att
rikta hitleraggressionen mot Sovjetunionen.
Den reella innebörden i münchensammansvärjningen avslöjades vid samma
tid av J.V. Stalin som sade att »delar av Tjeckoslovakiet utlämnats
till tyskarna såsom priset för förpliktelsen att börja krig mot
Sovjetunionen«.(23)
Själva kärnan i de engelsk-franska regerande kretsarnas politik under
denna period blottades av J.V. Stalin på SUKP(b):s 18 kongress i mars
1939 i följande ord:
»Icke-inblandningspolitiken betyder att man ger efter för
aggressionen, ger kriget fria tyglar, och följaktligen låter det
förvandlas till ett världskrig. I icke-inblandningspolitiken
skymtar en strävan, en önskan att inte hindra aggressorerna att
utföra sitt smutsiga verk, att inte hindra låt oss säga Japan att
inveckla sig i krig med Kina eller ännu hellre med Sovjetunionen,
inte hindra låt oss säga Tyskland att trassla in sig i de
europeiska angelägenheterna, att inveckla sig i krig med
Sovjetunionen, att låta alla krigsdeltagare sjunka ner i krigets
moras, att i stillhet uppmuntra dem häri, låta dem försvaga och
utmatta varandra för att sedan, när de är tillräckligt försvagade,
träda fram på scenen med friska krafter, uppträda 'i fredens
intresse' --- naturligtvis --- och diktera de försvagade
krigsdeltagarna med sina villkor.«(24)
Münchenöverenskommelsen möttes med förbittring och utdömdes
eftertryckligt i de demokratiska kretsarna i skilda länder, däribland
Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike. Dessa kretsars
inställning till de engelska och franska makthavarnas münchenförräderi
framgår av sådana uttalanden, som de man möter exempelvis i Sayers och
Kahns i USA utkomna bok »Det hemliga kriget mot Sovjet-Ryssland«. Så
här skriver bokens författare om München:
»Det nazistiska Tysklands, det fascistiska Italiens, Englands och
Frankrikes regeringar undertecknade münchenöverenskommelsen --- den
dröm som världsreaktionen närt ända sedan 1918, drömmen om en
sovjetfientlig Helig allians, gick i uppfyllelse. Överenskommelsen
lämnade Ryssland utan bundsförvanter. Den fransk-sovjetiska pakten
--- hörnstenen för den kollektiva säkerheten i Europa --- hade
begravts. Det tjeckiska Sudetlandet hade blivit en del av det
nazistiska Tyskland. Porten mot öster stod vidöppen för ,,die
Wehrmacht``.«(25)
Sovjetunionen var den enda av alla stormakter, som under den
tjeckoslovakiska tragedins alla etapper aktivt uppträdde till försvar
av Tjeckoslovakiets oavhängighet och nationella rättigheter. I sina
försök att rättfärdiga sig i världsopinionens ögon förklarade Englands
och Frankrikes regeringar hycklande, att de inte hade vetat, huruvida
Sovjetunionen skulle komma att uppfylla sina förpliktelser gentemot
Tjeckoslovakiet i enlighet med fördraget om ömsesidigt bistånd. Men
detta var en uppenbar osanning, eftersom sovjetregeringen offentligt
förklarat sig beredd att komma att uppfylla sina förpliktelser
gentemot Tjeckoslovakiet i enlighet med fördraget om ömsesidigt
bistånd. Men detta var en uppenbar osanning, eftersom
sovjetregeringen offentligt förklarat sig beredd att komma
Tjeckoslovakiet till hjälp mot Tyskland i enlighet med villkoren i
detta fördrag, som krävde samtidiga aktioner från Frankrikes sida till
försvar av Tjeckoslovakiet. Men Frankrike vägrade att uppfylla sin
plikt.
Det oaktat förklarade sovjetregeringen omedelbart före
münchenuppgörelsen ånyo, att den uttalade sig för sammankallande av en
internationell konferens i syfte att bringa praktisk hjälp åt
Tjeckoslovakiet och för vidtagande av praktiska åtgärder till fredens
bevarande.
När Tjeckoslovakiets erövring blivit ett faktum, och de
imperialistiska ländernas regeringar den ena efter den andra
förklarade sig erkänna detta fait accompli, brännmärkte
sovjetregeringen i sin not av den 18 mars Tjeckoslovakiets besättande,
utfört av Hitlertyskland med hjälp av England och Frankrike, såsom en
egenmäktig akt av våld och aggression. I samma not underströk
sovjetregeringen, att Tysklands handlingar hade skapat och skärpt ett
hot mot världsfreden, »rubbat den politiska stabiliteten i
Centraleuropa, ökat de redan tidigare i Europa skapade orosmomenten
och riktat ett nytt slag mot folkens säkerhetskänsla.(26)
Men det hela inskränkte sig inte till att Tjeckoslovakiet utlämnades
till Hitler. Englands och Frankrikes regeringar skyndade sig att hals
över huvud underteckna vittgående politiska överenskommelser med
Hitlertyskland. Den 30 september 1938 undertecknade Chamberlain och
Hitler i München en engelsk-tysk deklaration, i vilken det hette:
»Vi har idag fortsatt vårt samtal och enhälligt kommit till den
övertygelsen, att frågan om de tysk-engelska relationerna är av
förstarangsbetydelse för de bägge länderna och för Europa. Vi
betraktar den igår kväll undertecknade överenskommelsen och den
tysk-engelska flottöverenskommelsen såsom en symbol för våra båda
folks önskan att aldrig mera föra krig mot varandra. Vi är fast
beslutna att genom konsultation behandla också andra frågor, som
berör våra bägge länder, och sträva att i framtiden avlägsna alla
anledningar till meningsskiljaktigheter för att sålunda bidraga
till att trygga freden i Europa.«(27)
Detta var en deklaration av England och Tyskland om ömsesidig
non-aggression.
Den 6 december 1938 undertecknades Bonnet-Ribbentrops fransk-tyska
deklaration, likartad med den engelska-tyska. I densamma förklarades,
att den tyska och den franska regeringen enhälligt kommit till den
övertygelsen, att fredliga relationer och goda grannförbindelser
mellan Tyskland och Frankrike var en av de väsentligaste
förutsättningarna för en konsolidering av förhållandena i Europa och
för bevarandet av världsfreden, och att bägge regeringarna skulle
uppbjuda alla krafter för att säkra bibehållandet av sådana relationer
mellan sina länder. Deklarationen konstaterade, att det inte längre
fanns några tvistefrågor av territoriell karaktär mellan Frankrike och
att den existerande gränsen mellan deras länder var slutgiltig.
Deklarationen slutade med förklaringen att de båda regeringarna var
fast beslutna att oavsett sina separata relationer till tredje makter
upprätthålla kontakt sinsemellan därest dessa frågor i sin fortsatta
utveckling skulle kunna leda till internationella komplikationer.
Det var Frankrikes och Tysklands deklaration om ömsesidig
non-aggression.
I själva verket innebar dessa överenskommelser, att både England och
Frankrike undertecknat ickeangreppspakter med Hitler.
Av dessa överenskommelser med Hitlertyskland framgår med full evidens
den engelska och den franska regeringens strävan att avvärja hotet av
hitlerfascistisk aggression mot dem själva i den beräkningen, att
münchenöverenskommelsen och andra liknande överenskommelser redan
öppnat porten för hitleraggressionen mot öster, i riktning mot
Sovjetunionen.
På så sätt skapades de politiska betingelser, som var nödvändiga för
»Europas förenande utan Ryssland«.
Det hela utvecklade sig mot fullständig isolering av Sovjetunionen.
---
Noter till andra kapitlet:
(7) Stenografiskt protokoll av SUKP(b):s 18:e kongress, Moskva, OGIS,
1939, s. 13, ryska.
(8) Sammastädes, s. 14.
(9) A. Hitler: »Mein Kampf«, München 1936, s. 742.
(10) »Samtal mellan führern (rikskanslern) och lord Halifax i närvaro
av riksministern för utrikesärenden i Obersalzberg 19.XI.1937«,
ur Tyska utrikesministeriets arkiv.
(11) Här avses Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien
(12) Se ovan citerade samtal.
(13) »Samtal etc.«.
(14) Sammastädes.
(15) »Times« 23 februari 1938, s. 8.
(16) »Redogörelse för ett samtal mellan führern (rikskanslern) samt
britt. kungl. ambassadören i närvaro av riksministern för
utrikesärenden von Ribbentrop den 3 mars 1938 i Berlin«, ur Tyska
utrikesministeriets arkiv.
(17) »Redogörelse etc.«.
(18) Sammastädes.
(19) »Isvestija« 18 mars 1938.
(20) Not av brittiska utrikesministeriet den 24 mars 1938.
(21) »Politisk rapport den 10 juli 1938, bilaga till rapport A No 2589
av den 10 juni 1938«, ur Tyska utrikesministeriets arkiv.
(22) »Correspondence respecting Czechoslovakia, September 1938«,
London 1938, cmd 5847, p. 8--9.
(23) Stenografiskt protokoll av SUKP(b):s 18:e kongress, Moskva, OGIS,
1939, s. 14.
(24) Stenografiskt protokoll etc., s. 13.
(25) M. Sayers och A. Kahn: »Det hemliga kriget mot
Sovjet-Ryssland«, Boston, 1946, ss. 324--325.
(26) »Isvestija« 20 mars 1939.
(27) »Archiv für Aussenpolitik und Länderkunde«, September 1938,
s. 483.
------------------------------------------------------------------------
III.
Sovjetunionens isolering. Den sovjetisk-tyska ickeangreppspakten.
=================================================================
SEDAN DET fascistiska Tyskland erövrat Tjeckoslovakiet, började det
fullständigt öppet och inför hela världens ögon förbereda sig till
krig. Uppmuntrad av England och Frankrike kastade Hitler alla
ceremonier över bord och upphörde att utge sig som anhängare av en
fredlig reglering av de europeiska problemen. De mest dramatiska
månaderna under förkrigsperioden hade kommit. Redan nu var det klart,
att en oerhörd krigskatastrof för varje dag ryckte mänskligheten allt
närmare.
Vilken politik fullföljde då vid denna tidpunkt å ena sidan
Sovjetunionen och å andra sidan Storbritannien och Frankrike?
Det försök historieförfalskarna i USA gjort att undvika att besvara
denna fråga, vittnar endast om deras dåliga samvete.
Sanningen är den, att England och Frankrike med stöd av de härskande
kretsarna i USA också under den ödesdigra perioden våren och sommaren
1939, då kriget stod för dörren, fortsatte sin tidigare politiska
linje. Det var politiken att provokatoriskt egga Hitlertyskland mot
Sovjetunionen, camouflerad inte enbart med fariseiska fraser om
beredvillighet att samarbeta med Sovjetunionen, utan också med en del
enkla diplomatiska manövrer, avsedda att för folkens ögon skyla över
den verkliga karaktären av den politiska kurs man följde.
Dylika manövrer var framför allt de förhandlingar, som England och
Frankrike 1939 beslöt att inleda med Sovjetunionen. För att föra den
allmänna opinionen bakom ljuset sökte de engelska och franska
härskande kretsarna ge dessa förhandlingar sken av att vara allvarligt
menade försök att förhindra hitleraggressionens fortsatta spridning.
Men händelsernas fortsatta förlopp visade fullständigt klart, att
dessa förhandlingar för den engelsk-franska partens vidkommande ända
från början endast var ett nytt drag i deras dubbelspel.
Detta insåg också Hitlertysklands ledare, för vilka innebörden i de av
den engelska och den franska regeringen igångsatta förhandlingarna med
Sovjetunionen naturligtvis inte var någon hemlighet. Enligt vad som
framgår av dokument, vilka vid Hitlertysklands krossande föll i
sovjetarméns händer, skrev exempelvis den tyske ambassadören i London,
Dirksen, i en rapport till det tyska utrikesministeriet av den 3
augusti 1939 härom följande:
»Det rådande intrycket här var att de under de senaste månaderna
inledda förbindelserna med andra stater endast är reservmedel för
att uppnå verklig försoning med Tyskland, och att dessa
förbindelser kommer att upphöra så snart det enda viktiga mål som
är värt ansträngningar --- överenskommelse med Tyskland ---
uppnåtts.«
Denna uppfattning delades helt och hållet av samtliga tyska diplomater
som bevakade läget i London.
I en annan förtrolig rapport till Berlin skrev Dirksen:
»England vill genom rustningar och genom förvärvande av
bundsförvanter stärka sina krafter och komma i nivå med axeln, men
samtidigt vill det försöka att genom förhandlingar uppnå en
överenskommelse i godo med Tyskland.«(28)
Belackarna och historieförfalskarna försöker dölja dessa dokument,
emedan de kastar ett klart ljus över situationen under de sista
månaderna före kriget, men utan en riktig värdering av denna situation
är det inte möjligt att förstå krigets verkliga förhistoria. Då
England och Frankrike inledde förhandlingar med Sovjetunionen och
lämnade garantier åt Polen, Rumänien och en del andra stater, bedrev
de med de amerikanska härskande kretsarnas understöd ett dubbelspel,
som gick ut på att komma till samförstånd med Hitlertyskland i syfte
att rikta dess aggression österut, mot Sovjetunionen.
Förhandlingarna mellan England och Frankrike å ena sidan och
Sovjetunionen å den andra inleddes i mars 1939 och fortgick omkring
fyra månader.
Dessa förhandlingars hela förlopp visade tydligt och klart att medan
Sovjetunionen strävade att uppnå en bred och på jämlikhet baserad
överenskommelse med västmakterna vilken, ehuru det var i sista
ögonblicket, skulle kunna hindra Tyskland att släppa lös ett krig i
Europa --- satte sig Englands och Frankrikes regeringar, förlitande
sig på stöd i Förenta Staterna, helt andra mål. De engelska och
franska härskande kretsarna, som är vana att låta andra kratsa
7kastanjerna ur elden åt sig, försökte också denna gång att påtruga
Sovjetunionen förpliktelser, i kraft av vilka SSSR skulle ha påtagit
sig hela bördan av de offer som krävts för att slå tillbaka en
eventuell hitleraggression, medan England och Frankrike inte alls
ville binda sig genom några som helst förpliktelser gentemot
Sovjetunionen.
Om de engelska och franska makthavarna hade lyckats med denna manöver,
skulle de ha kommit betydligt närmare förverkligandet av sitt
huvudsyfte, som bestod i att så snart som möjligt få till stånd en
sammandrabbning mellan Tyskland och Sovjetunionen. Men
sovjetregeringen genomskådade denna plan och mötte under
förhandlingarnas alla faser västmakternas diplomatiska tricks och
undanflykter med öppna och klara förslag, som avsåg att tjäna endast
ett syfte --- att skydda freden i Europa.
Det är överflödigt att erinra om alla växlingar i dessa
förhandlingar. Vi behöver bara återkalla i minnet några av de
viktigaste momenten. Det räcker med att erinra om de villkor
sovjetregeringen ställde under förhandlingarna: att en effektiv pakt
om ömsesidigt bistånd mot aggression skulle ingås mellan England,
Frankrike och SSSR; att England, Frankrike och SSSR skulle lämna
garantier åt staterna i Central- och Östeuropa, inbegripet alla till
SSSR gränsande europeiska länder utan undantag; att England, Frankrike
och SSSR skulle ingå en konkret militär överenskommelse om formerna
och omfattningen av en omedelbar och effektiv hjälp till varandra och
till de stater, som erhållit garantier, i händelse av angrepp från
aggressorernas sida.(29)
På SSSR:s Högsta Sovjets tredje session den 31 maj 1939 framhöll
V.M. Molotov, att i en del av de engelsk-franska förslag, som
framlagts under förhandlingarna, saknades den elementära principen om
ömsesidighet och lika förpliktelser, en princip som är obligatorisk i
alla överenskommelser mellan likaberättigade parter. V.M. Molotov
yttrade:
»Medan engelsmännen och fransmännen garanterat sig mot ett direkt
angrepp från aggressorernas sida genom pakter om ömsesidigt bistånd
inbördes och med Polen och strävade att säkra sig Sovjetunionens
hjälp vid ett angrepp av aggressorerna mot Polen och Rumänien,
lämnade engelsmännen och fransmännen den frågan öppen, huruvida
SSSR å sin sida skulle kunna räkna med deras hjälp vid ett direkt
angrepp av aggressorerna mot Sovjetunionen. Likaså lämnade de en
annan fråga öppen, nämligen huruvida engelsmännen och fransmännen
skulle deltaga i garantier åt Sovjetunionens små grannstater, vilka
täcker dess nordvästgränser, därest dessa inte skulle vara i stånd
att försvara sin neutralitet mot ett angrepp av aggressorerna.
Resultatet blev alltså att Sovjetunionen försattes i en icke
jämställd parts läge.«
Till och med då de engelsk-franska representanterna i ord började gå
med på principen om inbördes bistånd mellan England, Frankrike och
SSSR på ömsesidighetens grundval i händelse av ett direkt angrepp av
en aggressor, ingärdade de sitt medgivande med en mängd sådana
förbehåll, att detta blev fiktivt.
Dessutom förutsågs i de engelsk-franska förslagen hjälp från
Sovjetunionens sida åt de länder vilka engelsmännen och fransmännen
utlovat garantier, men där sades ingenting om att de själva skulle
komma länderna vid Sovjetunionens nordvästgräns --- de baltiska
staterna --- till bistånd, ifall en aggressor skulle angripa dem.
Utgående från nyss angivna synpunkter förklarade V.M. Molotov, att
Sovjetunionen inte kunde påtaga sig förpliktelser gentemot en del
länder utan att likadana garantier gavs också beträffande de vid
Sovjetunionens nordvästgräns belägna länderna.
Det bör också erinras om, att då den brittiske ambassadören i Moskva,
Seeds, den 18 mars 1939 frågade folkkommissarien för utrikesärenden,
vilken ställning Sovjetunionen skulle komma att intaga i händelse av
en hitleraggression mot Rumänien --- om vars förberedande engelsmännen
hade informationer --- och då från sovjetsidan den frågan ställdes,
vilken position England under dylika omständigheter skulle komma att
intaga, så slingrade sig Seeds undan svaret med den anmärkningen, att
Rumänien geografiskt låg närmare Sovjetunionen än England.
Sålunda var det ända från början klart, att de härskande kretsarna i
England strävade att binda Sovjetunionen medelst bestämda
förpliktelser, men själva hålla sig utanför. Detta enkla knep
upprepades sedan systematiskt, gång på gång under förhandlingarnas
lopp.
Som svar på den engelska förfrågan framlade sovjetregeringen ett
förslag att sammankalla en konferens av representanter för de mest
intresserade staterna, nämligen Storbritannien, Frankrike, Rumänien,
Polen, Turkiet och Sovjetunionen. Enligt sovjetregeringens mening
skulle en dylik konferens erbjuda de största möjligheterna att
klargöra alla de deltagandes verkliga läge och fastställa deras
position. Emellertid svarade den brittiska regeringen, att den ansåg
sovjetförslaget vara för tidigt rest.
I stället för att sammankalla en konferens, som skulle ha gjort det
möjligt att träffa överenskommelse om konkreta kampåtgärder mot
aggression, föreslog Englands regering den 21 mars 1939
sovjetregeringen att gemensamt med England, Frankrike och Polen
underteckna en deklaration, i vilken signatärregeringarna skulle
förplikta sig »att rådgöra om åtgärder, som borde vidtagas för
gemensamt motstånd« därest »någon europeisk stats oavhängighet« skulle
hotas. I sina försök att bevisa det antagbara i sitt förslag framhöll
den brittiske ambassadören med särskilt eftertryck den omständigheten,
att deklarationen var formulerad i föga förpliktande ordalag.
Det var fullständigt uppenbart, att en dylik deklaration inte skulle
kunna tjäna som ett effektivt kampmedel mot det överhängande
aggressionshotet. Då sovjetregeringen emellertid menade, att till och
med en dylik föga hoppgivande deklaration kunde bli åtminstone ett
litet steg framåt ifråga om tyglandet av angriparen, förklarade den
sig villig att acceptera det engelska förslaget. Men redan den 1
april 1939 meddelade den engelske ambassadören i Moskva att England
ansåg frågan om en gemensam deklaration vara förfallen.
Efter ytterligare två veckors förhalande gjorde den engelske
utrikesministern Halifax genom ambassadören i Moskva sovjetregeringen
ett nytt förslag, vilket gick ut på, att denna skulle avge en
förklaring att »i händelse av en aggressionsakt mot någon av
Sovjetunionens europeiska grannar som ville bjuda motstånd, man skulle
kunna räkna med sovjetregeringens hjälp, därest denna önskades«.
Huvudinnebörden i detta förslag var, att Sovjetunionen --- i händelse
av en tysk aggressionsakt mot Lettland, Litauen, Estland eller Finland
--- skulle vara förpliktad att komma dem till bistånd utan någon som
helst hjälpförpliktelse från Englands sida, med andra ord,
Sovjetunionen skulle inlåta sig i krig med Tyskland en mot en. Vad
beträffar Polen och Rumänien, som England lämnat garantier, så skulle
Sovjetunionen lämna även dem hjälp mot en aggressor. Men inte heller
i detta fall ville England påtaga sig några förpliktelser gemensamt
med Sovjetunionen utan förbehöll sig fria händer och fritt spelrum för
manövrer, för att nu inte tala om att enligt detta förslag Polen,
Rumänien och de baltiska staterna inte skulle påtaga sig några som
helst förpliktelser gentemot Sovjetunionen.
Sovjetregeringen ville emellertid inte låta en enda möjlighet gå sig
ur händerna att uppnå en överenskommelse med andra makter om samfälld
kamp mot hitleraggressionen. Utan minsta dröjsmål förelade den den
brittiska regeringen ett motförslag. Detta förslag gick ut på, för
det första att Sovjetunionen, England och Frankrike ömsesidigt skulle
förplikta sig att omedelbart lämna varandra all möjlig hjälp,
inklusive militär sådan, i händelse av aggression mot en av dem; för
det andra att Sovjetunionen, England och Frankrike skulle förplikta
sig att lämna all hjälp, inklusive militär sådan, till de till
Sovjetunionen angränsande östeuropeiska staterna mellan Östersjön och
Svarta havet i händelse av en aggression mot dessa stater. För det
tredje slutligen, skulle Sovjetunionen, England och Frankrike
förplikta sig att utan dröjsmål fastställa omfattningen av och
formerna för den militära hjälp, som skulle lämnas var och en av dessa
stater i nyssnämnda två fall.
Detta var de viktigaste punkterna i sovjetförslaget. Det är inte
svårt att se den fundamentala skillnaden mellan sovjetförslaget och
det brittiska förslaget, då ju sovjetförslaget innebar verkligt
effektiva åtgärder för gemensamt motstånd mot aggressionen.
Under tre veckors tid lämnade den engelska regeringen inget svar på
detta förslag. Detta framkallade en växande oro i England, vilket
hade till följd att den engelska regeringen sist och slutligen såg sig
tvungen att tillgripa en ny manöver för att föra den allmänna
opinionen bakom ljuset.
Den 8 maj ingick det engelska svaret, eller rättare sagt det engelska
motförslaget till Moskva. Återigen föreslog man sovjetregeringen att
ensam avge en förklaring, enligt vilken den »skulle förplikta sig, att
--- om Storbritannien och Frankrike indrogs i krigshandlingar vid
uppfyllandet av de förpliktelser de påtagit sig« (gentemot Belgien,
Polen, Rumänien, Grekland och Turkiet) --- »lämna omedelbart bistånd,
om detta visade sig önskvärt, varvid detta bistånds karaktär och de
betingelser, under vilka det skulle lämnas borde bli föremål för en
överenskommelse«.
Också i detta förslag gällde det förpliktelser enbart från
Sovjetunionens sida. SSSR skulle åtaga sig att hjälpa England och
Frankrike, medan dessa å sin sida absolut inte ville påtaga sig några
förpliktelser gentemot Sovjetunionen med hänsyn till de baltiska
republikerna. England föreslog sålunda att Sovjetunionen skulle
försättas i ett icke likaberättigat läge, något som är oantagbart och
oförenligt med varje oberoende stats värdighet.
Det är lätt att förstå, att det engelska förslaget i själva verket var
adresserat inte så mycket till Moskva som till Berlin. Det var en
invit till tyskarna att angripa Sovjetunionen, och man lät dem förstå,
att England och Frankrike skulle iakttaga neutralitet, om bara det
tyska angreppet företogs över Baltikum.
Den 11 maj komplicerades förhandlingarna mellan Sovjetunionen, England
och Frankrike ytterligare genom en förklaring av den polske
ambassadören i Moskva, Grzybowski, att »Polen inte anser det möjligt
att ingå en pakt om ömsesidigt bistånd med Sovjetunionen...«
Det är klart, att en dylik förklaring av en polsk representant kunde
avges endast med de härskande engelska och franska kretsarnas vetskap
och gillande.
De engelska och franska representanternas uppträdande under
förhandlingarna i Moskva bar en så provokatorisk karaktär, att det
till och med i västmakternas härskande läger fanns personer, som
häftigt kritiserade detta grova spel. Så offentliggjorde exempelvis
Lloyd George sommaren 1939 i den franska tidningen Ce Soir en artikel,
som skarpt gick till rätta med den engelska politikens ledare.
Beträffande orsakerna till Englands och Frankrikes ändlösa förhalande
av förhandlingarna med Sovjetunionen skrev Lloyd George, att det fanns
endast en förklaring till denna företeelse:
»Neville Chamberlain, Halifax och John Simon önskar överhuvud ingen
överenskommelse med Ryssland.«
Det som stod klart för Lloyd George var naturligtvis inte mindre
uppenbart för Hitlertysklands makthavande vilka utmärkt väl förstod,
att västmakterna inte hade någon allvarlig avsikt att uppnå en
överenskommelse med Sovjetunionen, utan fullföljde ett helt annat
syfte. Det var att förmå Hitler att skynda på med angreppet mot
Sovjetunionen och så att säga skänka honom en premie för detta angrepp
genom att skapa så ogynnsamma betingelser som möjligt för
Sovjetunionen i händelse av ett krig med Tyskland.
Det var därför västmakterna i det oändliga förhalade förhandlingarna
med Sovjetunionen och sökte dränka de väsentliga frågorna i ett moras
av småändringar och otaliga varianter. Varje gång frågan om reella
förpliktelser kom på tal, låtsades dessa makters representanter som om
de inte alls förstod vad det hela gällde.
I slutet av maj kom England och Frankrike med nya förslag, vilka i
någon mån förbättrade den tidigare varianten men alltjämt lämnade den
för Sovjetunionen synnerligen väsentliga frågan om garantier för de
tre baltiska republikerna vid Sovjetunionens nordvästgräns öppen.
Samtidigt som Englands och Frankrikes makthavare under trycket av den
allmänna opinionen i sina länder gick med på en del eftergifter i ord,
bibehöll de sålunda sin tidigare linje och flätade in sina förslag i
sådana förbehåll, som de visste skulle göra dem oantagbara för
Sovjetunionen.
De engelska och franska representanternas uppträdande under
förhandlingarna i Moskva var så olidligt, att V.M. Molotov den 27 maj
1939 såg sig tvungen att förklara för den engelske ambassadören Seeds
och Frankrikes chargé d'affaires Payart, att det av dem framlagda
projektet till en överenskommelse om gemensamma aktioner mot
angriparen i Europa inte innehöll någon plan för att organisera ett
effektivt ömsesidigt bistånd mellan Sovjetunionen, England och
Frankrike och inte ens vittnade om att den engelska och den franska
regeringen var allvarligt intresserade av en pakt av sådan innebörd
med Sovjetunionen. Det sades vidare rent ut att man av det
engelsk-franska förslaget fick det intrycket, att Englands och
Frankrikes regeringar inte så mycket intresserade sig för själva
pakten som för att tala om den. Möjligen hade England och Frankrike
behov av dessa samtal för vissa egna syften. Vilka dessa syften var
kände sovjetregeringen inte till. Men sovjetregeringen var inte
intresserad av samtal om en pakt, utan av att ett effektivt,
ömsesidigt bistånd mellan Sovjetunionen, England och Frankrike mot
aggression i Europa blev organiserat. De engelska och franska
representanterna underrättades om, att sovjetregeringen inte hade för
avsikt att deltaga i samtal om en pakt, då syftet med dessa samtal
inte var bekant för SSSR, samt att engelska och franska regeringarna
kunde föra dylika samtal med lämpligare partners än Sovjetunionen.
Moskvaförhandlingarna drog ut i det oändliga. Orsakerna till detta
olidlig förhalande av förhandlingarna förrådde Londontidningen Times,
då den skrev: »En snabb och beslutsam allians med Ryssland skulle
kunna hindra andra förhandlingar...«(30) Med »andra förhandlingar«
avsåg Times uppenbarligen de förhandlingar, som Robert Hudson,
engelske ministern för den transoceana handeln, förde med doktor
Helmut Wohltat, Hitlers ekonomiske rådgivare, angående möjligheten för
ett synnerligen betydande engelskt lån till Hitlertyskland, till
vilket vi senare skall återkomma.
Dessutom är det bekant, att pressen samma dag som hitlerarmén drog in
i Prag innehöll ett meddelande om att en delegation från Engelska
Industrifederationen i Düsseldorf förhandlade om en omfattande
överenskommelse med den tyska storindustrin.
En annan omständighet, som tilldrog sig uppmärksamhet var att
Storbritannien vid förhandlingarna i Moskva representerades av
andrarangspersoner, medan Chamberlain själv upprepade gånger hade rest
till Tyskland för att underhandla med Hitler. Det är också viktigt
att notera att Strang, den engelske representanten för förhandlingarna
med SSSR, inte var befullmäktigad att underteckna några som helst
överenskommelser med Sovjetunionen.
Med hänsyn till Sovjetunionens krav, att parterna skulle övergå till
konkreta förhandlingar rörande åtgärder för att bekämpa en eventuell
aggressor, nödgades Englands och Frankrikes regeringar gå med på att
sända militärdelegationer till Moskva. Det tog emellertid ovanligt
lång tid för dessa delegationer att komma till Moskva och då de
anlänt, visade det sig att de bestod av andrarangspersoner, som
dessutom inte var befullmäktigade att underteckna någon
överenskommelse. Under dessa betingelser blev de militära
förhandlingarna lika resultatlösa som de politiska.
Västmakternas militärdelegationer visade redan från början att de inte
ens på allvar önskade tala om medlen för ömsesidigt bistånd i händelse
av tysk aggression. Sovjetmilitärdelegationen utgick ifrån att då
SSSR inte hade någon gemensam gräns med Tyskland, skulle den om ett
krig utbröt, kunna komma England, Frankrike och Polen till hjälp
endast om sovjettrupper tilläts passera genom polskt territorium. Men
den polska regeringen förklarade, att den inte skulle komma att ta
emot militär hjälp från Sovjetunionen och visade därmed, att den
fruktade Sovjetunionens växande styrka mer än Hitleraggressionen.
Polens inställning stöddes av såväl den engelska som den franska
militärdelegationen.
Under de militära förhandlingarnas förlopp restes också frågan om
omfattningen av de stridskrafter, som parterna i överenskommelsen
omedelbart skulle ställa upp i händelse av aggression. Engelsmännen
nämnde då en löjligt låg siffra --- de förklarade att de kunde ställa
upp fem infanteridivisioner och en mekaniserad division. Det var vad
engelsmännen erbjöd, samtidigt som Sovjetunionen förklarade sig beredd
att sända i fält mot aggressorn 136 divisioner, 5.000 medeltunga och
tunga artilleripjäser, inemot 10.000 tunga och lätta stridsvagnar,
över 5.000 stridsflygplan etc. Ovanstående visar hur föga allvarligt
den engelska regeringen tog förhandlingarna om en
militäröverenskommelse med SSSR.
Ovan relaterade fakta är tillräckliga för att bekräfta den slutsats,
som automatiskt inställer sig, nämligen:
För det första. Under förhandlingarnas hela förlopp strävade
sovjetregeringen med yttersta tålamod att trygga ett avtal med England
och Frankrike om ömsesidigt bistånd mot aggressorn på jämlikhetens
grundval och under betingelsen att den ömsesidiga hjälpen skulle bli
verkligt effektiv d.v.s. att ingåendet av ett politiskt fördrag skulle
åtföljas av signerandet av en militär konvention, vilken skulle
fastställa omfattningen, formerna och tidsfristerna för hjälpen, ty
hela det föregående händelseförloppet hade tillräckligt klart visat,
att endast en dylik överenskommelse kunde vara effektiv och äntligen
förmå bringa hitleraggressorn till förnuft sedan denne, uppmuntrad av
västmakternas efterlåtenhet, under många år kunnat operera
fullständigt ostraffat.
För det andra. Englands och Frankrikes hållning under
förhandlingarna med Sovjetunionen bekräftade helt och fullt, att de
inte ens hade en tanke på att komma till en allvarlig överenskommelse
med SSSR, eftersom Englands och Frankrikes politik fullföljde helt
andra syften, som inte hade något gemensamt med fredens intressen och
kampen mot aggressionen.
För det tredje. Den engelsk-franska politikens lömska baktanke var
att låta Hitler förstå, att Sovjetunionen inte hade några
bundsförvanter, att den var isolerad och att han kunde angripa SSSR
utan att riskera att stöta på motstånd från Englands och Frankrikes
sida.
Med hänsyn härtill bör det inte förvåna någon, att de
engelsk-fransk-sovjetiska förhandlingarna slutade med ett fiasko.
Detta misslyckande var naturligtvis ingen tillfällighet. Det blev
allt mera uppenbart, att sprängningen av förhandlingarna på förhand
planerats av västmakternas representanter som ett led i deras
dubbelspel. Det förhöll sig nämligen så, att engelsmännen vid sidan
av de öppna förhandlingarna med Sovjetunionen bedrev förhandlingar
bakom kulisserna med Tyskland och tillmätte dessa senare ojämförligt
mycket större betydelse.
Medan västmakternas härskande kretsar genom sina förhandlingar i
Moskva framför allt strävade efter att insöva vaksamheten hos den
allmänna opinionen i sina länder och bedraga folken, vilka höll på att
dragas in i kriget, så har förhandlingarna med hitleristerna en annan
karaktär.
Programmet för de engelsk-tyska förhandlingarna formulerades
tillräckligt klart av den engelske utrikesministern Halifax, vilken
riktade otvetydiga anbud till Hitlertyskland, samtidigt som hans
tjänstemän fortsatte förhandlingarna i Moskva. I ett tal på en
bankett i kungliga institutet för internationella förbindelser den 29
juni 1939 gav Halifax uttryck för sin beredvillighet att komma till
samförstånd med Tyskland i alla frågor, »som i dag väcker oro i
världen«. Han yttrade:
»I en dylik ny atmosfär skulle vi kunna diskutera
kolonialproblemet, råämnesfrågan, frågan om handelsskrankorna, om
'livsrummet', om rustningsbegränsningar och alla andra frågor, som
berör de europeiska medborgarnas liv.«(31)
Om man erinrar sig hur den konservativa tidningen Daily Mail, som är
nära förbunden med Halifax, redan 1933 behandlade problemet
»livsrummet« genom att föreslå hitlerfascisterna att erövra »livsrum«
från SSSR, kan det inte råda det ringaste tvivel om den verkliga
innebörden i Halifax förklaring. Det var ett öppet förslag till
Hitlertyskland att komma överens om en uppdelning av världen och
inflytelsesfärerna, ett förslag att avgöra alla frågor utan
Sovjetunionen och i huvudsak på Sovjetunionens bekostnad.
Redan i juni 1939 inledde Englands representanter strängt
konfidentiella förhandlingar med Tyskland genom Hitlers
befullmäktigade för fyraårsplanen, Wohltat, som hade anlänt till
London. Han hade samtal med den engelske ministern för den
transoceana handeln, Hudson, och Chamberlains närmaste rådgivare,
G. Wilson. Innehållet i dessa juniförhandlingar är fortfarande
begravet i de diplomatiska arkivens gömmor. Men i juli besökte
Wohltat ånyo London och förhandlingarna återupptogs. Innehållet i
denna andra omgång av förhandlingarna har nu blivit bekant genom
beslagtagna dokument, vilka befinner sig i sovjetregeringens ägo och
som inom kort kommer att offentliggöras.
Hudson och G. Wilson föreslog Wohltat och senare även den tyske
ambassadören i London, Dirksen, att inleda hemliga förhandlingar om en
vittgående överenskommelse, vilken skulle innehålla ett avtal om
uppdelning av inflytelsesfärerna i världen och om avlägsnande av »den
mördande konkurrensen på de gemensamma marknaderna«. Härvid förutsågs
att Tyskland skulle erhålla dominerande inflytande i Sydösteuropa. I
en rapport till det tyska utrikesministeriet av den 21 juli 1939
framhöll Dirksen, att det program, som hade dryftats av Wohltat och
Wilson, omfattade politiska, militära och ekonomiska punkter. Bland
de politiska hade, vid sidan om en ickeangreppspakt, vilken skulle
inbegripa »en gränsdragning mellan stormakternas livsrum, särskilt då
mellan England och Tyskland«.(32)
Vid dryftandet av de med ingåendet av dessa två pakter förknippade
frågorna lovade de engelska representanterna, att om pakterna
undertecknades, skulle England ignorera de garantier det nyss lämnat
Polen.
Engelsmännen var beredda att --- om den engelsk-tyska överenskommelsen
ingicks --- låta Tyskland ensamt med Polen lösa Danzigfrågan och
frågan om den polska korridoren, samt förpliktade sig att inte blanda
sig i deras lösande.
Vidare bekräftade Wilson, att den engelska garantipolitiken de fakto
skulle likvideras, därest nyssnämnda pakter ingicks mellan England och
Tyskland. Också detta är dokumentariskt styrkt genom Dirksens
rapporter, vilka inom kort kommer att offentliggöras.
»Polen skulle då«, anmärker Dirksen i sin rapport, »så att säga bli
ställd ensam, ansikte mot ansikte med Tyskland.«
Allt detta innebar, att Englands styresmän var beredda att redan innan
det bläck hunnit torka, med vilket de engelska garantierna till Polen
hade undertecknats, utlämna Polen som byte åt Hitler.
Samtidigt skulle --- om den engelsk-tyska överenskommelsen ingicks ---
det mål uppnås, som England och Frankrike hade uppställt för sig, när
de började förhandlingarna med Sovjetunionen, och möjligheten att
påskynda sammanstötningen mellan Tyskland och SSSR skulle ytterligare
ha underlättats.
Slutligen förutsågs att den politiska överenskommelsen mellan England
och Tyskland skulle kompletteras med en ekonomisk överenskommelse, som
skulle inbegripa en hemlig uppgörelse i kolonialfrågorna, beträffande
fördelning av råämnena och uppdelning av marknaderna, samt om ett
stort engelskt lån till Tyskland.
För Englands styresmän avtecknade sig sålunda det lockande perspektivet
av en varaktig överenskommelse med Tyskland och den tyska
aggressionens »kanalisering« österut, mot Polen, som nyligen fått
engelska »garantier«, och mot Sovjetunionen.
Kan det då förvåna, att belackarna och historieförfalskarna så
omsorgsfullt förtiger och försöker dölja dessa fakta, vilka har
avgörande betydelse för förståelsen av den situation, i vilken kriget
blev oundvikligt.
Vid denna tid kunde det inte längre råda något tvivel om, att England
och Frankrike sannerligen inte hade för avsikt att på allvar företaga
sig något för att hindra Hitlertyskland att släppa lös kriget utan att
de tvärtom gjorde allt som stod i deras förmåga för att genom hemliga
överenskommelser och uppgörelser, genom all möjliga provokationer
hetsa Hitlertyskland mot Sovjetunionen.
Inga falskmyntare skall kunna vare sig ur historien eller ur folkens
medvetande utplåna det avgörande faktum, att det val, inför vilket
Sovjetunionen under dessa betingelser ställdes, var detta:
antingen att i självförsvarssyfte antaga det av Tyskland
gjorda förslaget att ingå en ickeangreppspakt och därmed säkra
Sovjetunionen en förlängning av freden under en viss tid, som
sovjetstaten skulle kunna utnyttja till att bättre förbereda sina
krafter för att slå tillbaka ett eventuellt angrepp av aggressorn;
eller att avvisa Tysklands förslag om en ickeangreppspakt och
därmed tillåta krigsprovokatörerna från västmakternas läger att
omedelbart driva Sovjetunionen i en väpnad konflikt med Tyskland i en
för SSSR alltigenom ogynnsam situation, då Sovjetunionen vore
fullständigt isolerad.
I denna situation var sovjetregeringen tvungen att träffa sitt val och
ingå en ickeangreppspakt med Tyskland.
Under den situation som uppstått vid denna tid var detta val ett
vidsynt och klokt steg i Sovjetunionens utrikespolitik. Detta steg av
sovjetregeringen förutbestämde i hög grad den gynnsamma utgången av
andra världskriget för Sovjetunionen och alla frihetsälskande folk.
Det skulle vara grovt förtal att påstå, att pakten med
hitlerfascisterna ingick i Sovjetunionens utrikespolitiska planer.
Tvärtom eftersträvade SSSR hela tiden en överenskommelse med de
icke-aggressiva staterna i väster mot de tyska och italienska
aggressorerna för att få till stånd en kollektiv säkerhet på
jämlikhetens grundval. Men för en överenskommelse måste det finnas
två parter. Och medan SSSR eftersträvade en överenskommelse om kamp
mot aggressionen, så avvisade England och Frankrike systematiskt en
dylik och föredrog att bedriva en politik som gick ut på att isolera
SSSR, en politik av eftergifter för aggressorerna, en politik i syfte
att rikta aggressionen österut, mot SSSR. Förenta Staterna
motarbetade inte denna ödesdigra politik utan understödde den tvärtom
på alla sätt. Vad de amerikanska miljardärerna beträffar, fortsatte
de att investera sitt kapital i den tyska tungindustrin, hjälpte
tyskarna att utveckla sin rustningsindustri och försåg på så sätt den
tyska aggressionen med vapen. Det var ungefär som att säga: »Fortsätt
ni, herrar européer, att slåss av hjärtans lust, och Gud vare med er!
Under tiden skall vi, anspråkslösa amerikanska miljardärer, berika oss
på ert krig och håva in hundratals miljoner dollar i extraprofiter«.
Det är klart att såsom läget var i Europa hade Sovjetunionen endast en
utväg: att antaga tyskarnas förslag om en pakt. Det var i betraktande
av omständigheterna den bästa av de utvägar som stod till buds.
Liksom Sovjetunionen 1918 till följd av västmakternas fientliga
politik blev tvungen att ingå Brestfreden med tyskarna, så var
Sovjetunionen också nu år 1939, tjugu år efter Brestfreden, tvungen
att ingå pakt med tyskarna på grund av samma fientliga politik från
Englands och Frankrikes sida.
Olika belackares prat om att Sovjetunionen ändå inte borde ha gått med
på en pakt med tyskarna är enbart löjeväckande. Varför kunde Polen,
som hade England och Frankrike till bundsförvanter, ingå en
ickeangreppspakt med tyskarna år 1934, medan Sovjetunionen som befann
sig i långt mindre gynnsamma betingelser inte skulle kunna ingå en
sådan pakt år 1939? Varför kunde England och Frankrike, som utgjorde
den dominerande kraften i Europa, år 1938 underteckna en
ickeangreppsdeklaration gemensamt med tyskarna, medan Sovjetunionen,
som till följd av Englands och Frankrikes fientlig politik var
isolerad, inte skulle kunna ingå en pakt med tyskarna?
Är det inte ett faktum, att Sovjetunionen var den sista av alla
icke-aggressiva stormakter i Europa, som gick med på att sluta en pakt
med tyskarna?
Naturligtvis är historieförfalskarna och liknande reaktionärer
missnöjda med, att Sovjetunionen lyckades på ett skickligt sätt
utnyttja den sovjetisk-tyska pakten till att stärka sitt försvar, att
den lyckades flytta fram sina gränser långt västerut och spärra vägen
för den tyska aggressionens obehindrade framträngande mot öster, att
hitlertrupperna fick börja sin östoffensiv inte från linjen
Narva--Minsk--Kiev utan från en linje som gick hundratals kilometer
västligare, att SSSR inte förblödde i det fosterländska kriget utan
utgick som segrare ur kriget. Men detta missnöje hör snarast in under
rubriken misslyckade politikers maktlösa ilska.
Dessa herrars ondskefulla missnöje kan endast betraktas som en
demonstration av det obestridliga faktum, att Sovjetunionens politik
var och förblir en riktig politik.
---
Noter till tredje kapitlet:
(28) Dirksens memorandum »Om utvecklingen av de politiska relationerna
mellan Tyskland och England under min tjänstetid i London«,
utarbetad i september 1939.
(29) Se V.M. Molotovs referat på SSSR:s Högsta Sovjets III session 31
maj 1939, ryska.
(30) Sayers och Kahn: »Det hemliga kriget mot Sovjet-Ryssland«,
Moskva, 1947, s. 371, ryska.
(31) »Lord Halifax' utrikespolitiska tal«, Oxford University Press,
London 1940, s. 296.
(32) »Memorandum av tyske ambassadören i England, Dirksen, av den 21
juli 1939«, Tyska utrikesministeriets arkiv.
------------------------------------------------------------------------
IV.
Upprättandet av en »öst«-front. Tysklands angrepp på SSSR.
Antihitlerkoalitionen och frågan om de interallierades skyldigheter.
===================================================================
DÅ SOVJETUNIONEN i augusti 1939 ingick den sovjetisk-tyska
ickeangreppspakten, tvivlade den inte för ett ögonblick på att Hitler
förr eller senare skulle angripa SSSR. Denna övertygelse var baserad
på hitleristernas grundläggande politiska och militära inriktning.
Den bekräftades av hitlerregeringens praktiska verksamhet under hela
förkrigsperioden.
Sovjetregeringens första uppgift var därför att skapa en »öst«-front
mot hitleraggressionen, anlägga en försvarslinje längs det bjeloryska
och det ukrainska territoriets västra gränser och sålunda organisera
en barriär mot de tyska truppernas obehindrade framryckning mot
öster. I detta syfte var det nödvändigt att med Sovjetbjeloryssland
och Sovjetukraina återförena västra Bjeloryssland och västra Ukraina,
vilka panernas Polen 1920 hade besatt, och att låta sovjettrupper
rycka in i dessa områden. Saken tålde inget uppskov, eftersom de illa
utrustade polska trupperna vacklade, den polska arméledningen och den
polska regeringen redan befann sig på flykt, och hitlertrupperna utan
att stöta på allvarligt motstånd skulle kunna besätta de bjeloryska
och ukrainska områdena, innan sovjettrupperna hunnit dit.
Den 17 september 1939 övergick sovjettrupperna på sovjetregeringens
order den sovjetisk-polska förkrigsgränsen, besatte Västbjeloryssland
och Västukraina och igångsatte där försvarsanläggningar längs de
ukrainska och bjeloryska territoriernas västra linje. Det var i
huvudsak samma linje som i historien är bekant under namnet
Curzonlinjen och som fastställdes på de allierades konferens i
Versailles.
Några dagar senare undertecknade sovjetregeringen pakter om ömsesidigt
bistånd med de baltiska staterna, i vilka förutsågs att garnisoner av
sovjetarmén skulle förläggas till Estlands, Lettlands och Litauens
territorier och att sovjetflygplatser och marinbaser skulle
organiseras därstädes.
På detta sätt skapades fundamentet för »öst«-fronten.
Det var inte svårt att förstå, att skapandet av en »öst«-front var ett
betydelsefullt bidrag inte bara till de mot hitleraggressionen
kämpande fredsälskande staternas gemensamma sak. Inte desto mindre
besvarade de engelsk-fransk-amerikanska kretsarna till sin övervägande
majoritet sovjetregeringens steg med att sätta igång en hätsk
sovjetfientlig kampanj, varvid detta steg kvalificerades som
aggression.
Det fanns emellertid också politiker, vilka var tillräckligt
skarpsynta för att förstå sovjetpolitikens innebörd och erkänna det
riktiga i »öst«-frontens upprättande. Den främste bland dem var
W. Churchill, som vid denna tid var marinminister. I ett
radioanförande den 1 oktober 1939 yttrade han efter en rad ovänliga
utfall mot Sovjetunionen:
»Att de ryska arméerna skulle befinna sig vid denna linje var
uppenbart nödvändigt för Rysslands säkerhet mot det tyska hotet. I
varje fall är linjen där och en Östfront har skapats, som det
nazistiska Tyskland inte vågar angripa. Då herr von Ribbentrop i
förra veckan kallades till Moskva, var det för att han skulle ta
del av detta faktum och erkänna detta faktum, att nazisternas
planer beträffande de baltiska staterna och Ukraina måste
skrinläggas.«
Om Sovjetunionens säkerhet mer eller mindre tillfredsställande
tryggats vid dess västgränser på ett betydande avstånd från Moskva,
Minsk och Kiev, så kunde detsamma inte sägas beträffande
Sovjetunionens gräns i norr. På ungefär 32 kilometers avstånd från
Leningrad stod här finska trupper, vilkas befäl till största delen var
hitlertyskt orienterat. Sovjetregeringen kände mycket väl till, att
de fascistiska elementen bland Finlands ledande kretsar, som var nära
lierade med hitlerfascisterna och hade stort inflytande i den finska
armén, strävade att bemäktiga sig Leningrad. Det kan inte betraktas
som en tillfällighet, att hitlerarméns generalstabschef, Halder, så
tidigt som sommaren 1939 reste till Finland för att instruera den
finska arméns högsta ledare. Det kunde knappast råda något tvivel om
att de finska ledande kretsarna var i förbund med hitleristerna, att
de ville förvandla Finland till uppmarschområde för Hitlertysklands
angrepp mot SSSR.
Det är därför inte att undra på, att Sovjetunionens alla försök att
finna ett gemensamt språk med Finlands regering, då det gällde att
förbättra relationerna mellan de båda länderna, blev resultatlösa.
Finlands regering avvisade det ena efter det andra av
sovjetregeringens alla vänskapliga förslag i syfte att trygga
Sovjetunionens och särskilt Leningrads säkerhet, och detta trots det
faktum att Sovjetunionen gick Finland till mötes vid
tillfredsställandet av dess legitima intressen.
Finlands regering tillbakavisade Sovjetunionens förslag att dra
tillbaka den finska gränsen på Karelska näset några tiotal kilometer,
ehuru sovjetregeringen var villig att i utbyte avstå ett dubbelt så
stort territorium av Sovjetkarelen till Finland.
Likaså avvisade Finlands regering Sovjetunionens förslag att ingå en
pakt om ömsesidigt bistånd, vilket visade att Sovjetunionens säkerhet
alltjämt icke var tryggad från Finlands sida.
Med dessa och andra liknande fientliga handlingar samt provokationer
vid den sovjetisk-finska gränsen släppte Finland lös kriget mot
Sovjetunionen.
Resultaten av det sovjetisk-finska kriget är bekanta. Sovjetunionens
gränser i nordväst, och särskilt i trakten av Leningrad, flyttades
längre bort, och Sovjetunionens säkerhet befästes. Detta var en
betydelsefull faktor i Sovjetunionens försvar mot hitleraggressionen,
eftersom Hitlertyskland och dess finska medhjälpare måste börja sin
offensiv vid Sovjetunionens nordvästra del inte utanför själva
Leningrad utan från en linje, som låg nära 150 kilometer nordväst om
staden.
I sitt tal på SSSR:s Högsta Sovjets session den 29 mars 1940 yttrade
V.M. Molotov:
»... Sedan den finska armén krossats, skulle Sovjetunionen haft
full möjlighet att besätta hela Finland, men den gjorde inte detta
och krävde ingen kontribution till gottgörelse för sina
krigskostnader, såsom varje annan makt skulle ha gjort, utan
inskränkte sina önskemål till ett minimum...«
»Vi fullföljde i fredsfördraget inga andra syften än att trygga
Leningrads, Murmansks och Murmanskjärnvägens säkerhet.«
Det bör framhållas, att Nationernas Förbunds engelsk-franska ledare
--- trots det faktum att de finska styrande kretsarna genom hela sin
politik gentemot Sovjetunionen spelade Hitlertyskland i händerna ---
genast tog parti för finländska regeringen, förklarade genom
Nationernas Förbund att Sovjetunionen var »aggressorn« och härmed
öppet godkände och understödde det krig som de finska makthavarna
inlett mot Sovjetunionen. Nationernas Förbund, som hade
komprometterat sig genom att se genom fingrarna med och uppmuntra de
japanska och tysk-italienska aggressorerna, antog på de
engelsk-franska ledarnas order lydigt en resolution mot Sovjetunionen,
varvid SSSR demonstrativt »uteslöts« ur Nationernas Förbund.
Men inte nog med det. I det krig de finska reaktionärerna satt igång
mot Sovjetunionen stödde England och Frankrike på allt sätt den finska
militärklicken. De engelska och franska härskande kretsarna hetsade
oavbrutet Finlands regering att fortsätta krigshandlingarna.
De engelska och franska makthavarna försåg systematiskt Finland med
vapen och bedrev energiska förberedelser för att sända en
expeditionskår på hundra tusen man till Finland.
Enligt en uppgift, som lämnades av Chamberlain i underhuset den 19
mars 1940, överlämnade England under krigets tre första månader till
Finland 101 flygplan, över 200 kanoner, hundratusentals
artilleriprojektiler, flygbomber och antitanksminor. Samtidigt
meddelade Daladier i deputeradekammaren, att Frankrike hade överlämnat
till Finland 175 flygplan, omkring 500 kanoner, över 5.000 kulsprutor,
en miljon artilleriprojektiler samt handgranater och andra vapen av
olika slag.
En klar föreställning om den brittiska och den franska regeringens
planer vid denna tid ger ett memorandum som engelsmännen den 2 mars
överlämnade till svenskarna och i vilket det hette:
»De allierade regeringarna förstår, att Finlands militära läge
håller på att bli förtvivlat. Efter att omsorgsfullt ha övervägt
alla möjligheter har de kommit till den slutsatsen, att det enda
sätt på vilket de effektivt kan hjälpa Finland är att sända
allierade trupper, och de är beredda att sända dylika trupper på en
finsk anhållan.«(33)
Vid denna tid bedrevs, såsom Chamberlain den 19 mars meddelade i
parlamentet,
»med maximal snabbhet förberedelserna till expeditionsstyrkornas
avsändande, och expeditionsarmén var klar att avgå i början av
mars... två månader före den tidpunkt, som fältmarskalk Mannerheim
angivit för deras ankomst«.
Chamberlain tillade att styrkornas numerär uppgick till 100.000 man.
Samtidigt förberedde också den franska regeringen en första
expeditionskår på 50.000 man, som skulle sändas till Finland över
Narvik.
Och denna krigiska aktivitet utvecklade de engelska och franska
makthavarna vid en tidpunkt, då England och Frankrike inte uppvisade
någon som helst aktivitet vid fronten mot Hitlertyskland, och då det
s.k. »låtsas-kriget« pågick där.
Men den militära hjälpen till Finland mot Sovjetunionen var endast en
del av en mera omfattande plan, som de engelska och franska
imperialisterna närde.
I det svenska utrikesdepartementets nyss nämnda Vita bok finnes ett
dokument, som emanerar från utrikesminister Günther. I detta dokument
heter, att
»avsändandet av denna truppkontingent ingick i den allmänna planen
för ett angrepp mot Sovjetunionen«, och att denna plan »med början
den 15 mars kommer att sättas i verket mot Baku, och ännu tidigare
--- över Finland«.(34)
I sin bok »De Gaulle Dictateur« skrev Henri de Kerillis följande om
denna plan:
»Enligt denna plan, som Paul Reynaud(35) skisserade för mig i ett
brev, vilket befinner sig i min ägo, skulle den motoriserade
expeditionskåren efter ankomsten till Finland över Norge, snabbt
kasta Rysslands oordnade horder överända och marschera mot
Leningrad...«(36)
Denna plan hade utarbetats i Frankrike av de Gaulle och general
Weygand, som vid denna tid var befälhavare över de franska trupperna i
Syrien och som skröt med, att
»han med en del förstärkningar och 200 flygplan skulle bemäktiga
sig Kaukasien och tränga in i Ryssland som ,,en kniv genom smör``.«
Det är också känt, att den franske general Gamelin år 1940 utarbetade
en plan för engelsk-franska krigsoperationer mot SSSR, i vilken en
särskild uppmärksamhet ägnades bombning av Baku och Batumi.
De engelska och franska makthavarnas förberedelser till ett angrepp
mot SSSR pågick för fullt. I Englands och Frankrikes generalstaber
arbetade man ivrigt på planerna för detta angrepp. Dessa herrar ville
i stället för kriget mot Hitlertyskland börja ett krig mot
Sovjetunionen.
Men dessa planer var dömda att inte gå i verkställighet. Finland
besegrades vid denna tidpunkt av sovjettrupperna och var tvunget att
sträcka vapen, trots alla bemödanden från Englands och Frankrikes sida
att förhindra dess kapitulation.
Den 12 mars 1940 undertecknades det sovjetisk-finska fredsfördraget.
Sålunda förbättrades Sovjetunionens försvar mot hitleraggressionen
också i norr, i Leningradräjongen, där försvarslinjen flyttades fram
150 kilometer norr om Leningrad och på andra sidan om Viborg.
Detta betydde emellertid inte att formerandet av en »öst«-front från
Östersjön till Svarta havet hade slutförts. Pakter hade ingåtts med
de baltiska staterna, men där fanns ännu inte sovjettrupper, som
skulle vara i stånd att hålla försvarslinjen. Moldavien och Bukovina
hade formellt återförenats med Sovjetunionen, men inte heller där
fanns ännu sovjettrupper, som skulle kunnat hålla försvarslinjen. I
mitten av juni 1940 ryckte sovjettrupper in i Estland, Lettland och
Litauen. Den 27 juni samma år ryckte sovjettrupper in i Bukovina och
Moldavien, vilket Rumänien hade frånryckt Sovjetunionen efter
Oktoberrevolutionen.
På detta sätt slutfördes formerandet av en »öst«-front mot
hitleraggressionen från Östersjön till Svarta havet.
De engelska och franska härskande kretsarna, som fortsatte att skymfa
Sovjetunionen och beteckna den som aggressor därför att den skapat en
»öst«-front, var tydligen inte på det klara med att uppkomsten av en
»öst«-front innebar en genomgripande vändning i krigets utveckling ---
mot hitlertyranniet och till förmån för demokratins seger.
De förstod inte, att det här inte var fråga om kränkning eller icke
kränkning av Finlands, Litauens, Lettlands, Estlands eller Polens
nationella rättigheter, utan om att förebygga att dessa länder
förvandlades till rättslösa kolonier åt Hitlertyskland, att detta
förebyggdes genom att segern över nazisterna organiserades.
De förstod inte, att det var fråga om att sätta en damm för de tyska
truppernas framträngande i alla områden där detta var möjligt, att
organisera ett starkt försvar och sedan gå till motangrepp, krossa
hitlertrupperna och därmed skapa möjlighet för dessa länders fria
utveckling.
De förstod inte, att det inte fanns någon annan väg att besegra
hitleraggressionen.
Handlade den engelska regeringen riktigt, då den under kriget förlade
trupper i Egypten, trots egypternas protester och till och med
motstånd från vissa element i Egypten? Den handlade absolut riktigt.
Det var ett ytterst viktigt medel att spärra vägen för
hitleraggressionen i riktning mot Suezkanalen, att skydda Egypten mot
Hitlers attacker, att organisera seger över Hitler och sålunda
förebygga att Egypten förvandlades till en hitlerkoloni. Endast
fiender till demokratin eller dårar kan påstå att den engelska
regeringens handlingar i detta fall var en aggression.
Handlade Förenta Staternas regering riktigt, då den landsatte trupper
i Casablanca trots marockanernas protester och direkt militärt
motstånd från Pétainregeringen i Frankrike, vars makt utsträcktes till
Marocko? Det var absolut riktigt. Det var ett ytterst betydelsefullt
medel att skapa en bas för motaktioner mot den tyska aggressionen i
omedelbar närhet till Västeuropa, att organisera seger över
hitlertrupperna och sålunda skapa möjlighet att befria Frankrike från
det koloniala hitleroket. Endast fiender till demokratin eller dårar
kunde beteckna dessa de amerikanska truppernas operationer som
aggression.
Men då måste detsamma sägas om sovjetregeringens aktioner, då den
sommaren 1940 organiserade en »öst«-front mot hitleraggressionen och
förlade sina trupper så långt västerut från Leningrad, Moskva och Kiev
som möjligt. Det var det enda medlet att spärra vägen för de tyska
truppernas obehindrade framryckning mot öster, att skapa ett starkt
försvar och sedan övergå till motangrepp för att gemensamt med de
allierade krossa hitlerarmén och därigenom förebygga att Europas
fredsälskande länder, bland dem Finland, Estland, Lettland, Litauen
och Polen, förvandlades till Hitlertysklands kolonier. Endast fiender
till demokratin eller dårar kunde kvalificera dessa sovjetregeringens
handlingar som aggression.
Men härav följer, att Chamberlain, Daladier och deras omgivning, som
kvalificerade denna sovjetregeringens politik som aggression och
organiserade Sovjetunionens uteslutande ur Nationernas Förbund,
handlade som demokratins fiender eller som dårar.
Härav följer vidare, att de nuvarande belackarna och
historieförfalskarna, vilka verkar i broderlig endräkt med herrar
Bevin och Bidault och kvalificerar skapandet av »öst«-fronten mot
Hitler som aggression, också handlar som demokratins fiender eller som
dårar.
Hur skulle det ha gått, om inte SSSR redan före Hitlers angrepp hade
skapat en »öst«-front långt väster om de gamla sovjetgränserna, om
denna front inte hade gått längs linjen
Viborg--Kaunas--Bjelostok--Brest--Lvov, utan längs den gamla gränsen
Leningrad--Narva--Minsk--Kiev?
Detta skulle ha satt Hitlers stridskrafter i stånd att vinna en
sträcka på hundratals kilometer och med 200--300 kilometer närmat den
tyska fronten till Leningrad--Moskva--Minsk--Kiev, det skulle i hög
grad ha påskyndat tyskarnas inträngande i Sovjetunionens inre områden,
påskyndat Kievs och Ukrainas fall, det skulle ha lett till att
tyskarna intagit Moskva och att tyskarna och finnarna med förenade
krafter hade intagit Leningrad, det skulle ha tvingat SSSR att övergå
till långvarigt försvar, vilket skulle ha gett tyskarna möjlighet att
i öster frigöra ett femtiotal divisioner för landsättning på de
brittiska öarna och för att förstärka den tysk-italienska fronten i
Egyptenområdet. Det är fullt troligt, att den engelska regeringen
skulle ha varit tvungen att evakuera till Kanada och att Egypten och
Suezkanalen skulle ha fallit i Hitlers händer.
Men det är inte allt. SSSR skulle ha tvingats att förflytta en stor
del av sina trupper från den mansjuriska gränsen till »öst«-fronten
för att förstärka sitt försvar, och detta skulle ha satt japanerna i
stånd att frigöra inemot 30 divisioner i Mandsjuriet och sända dem mot
Kina, mot Filippinerna, mot Sydöst-Asien överhuvud taget, och i sista
hand mot de amerikanska stridskrafterna i Fjärran Östern.
Allt detta skulle ha lett till, att kriget hade förlängts med
åtminstone ytterligare två år och det andra världskriget skulle inte
ha slutat 1945 utan 1947 eller något senare.
Så förhöll det sig med frågan om »öst«-fronten.
Emellertid gick händelserna i väster sin gång. I april 1940 besatte
tyskarna Danmark och Norge. I mitten av maj trängde de tyska trupperna
in i Holland, Belgien och Luxemburg. Den 21 maj nådde tyskarna fram
till Engelska kanalen och avskar de allierades trupper i Flandern. I
slutet av maj evakuerade de engelska trupperna Dunkerque och drog sig
tillbaka från Frankrike till England. I mitten av juni föll Paris.
Den 22 juni kapitulerade Frankrike för Tyskland.
På så sätt trampade Hitler samtliga ickeangreppsdeklarationer med
Frankrike och England under fötterna.
Det var ett fullständigt fiasko för försoningspolitiken, politiken att
överge den kollektiva säkerheten, politiken att isolera SSSR.
Det blev uppenbart, att Frankrike och England genom att isolera SSSR
hade brutit de frihetsälskande ländernas enhetsfront, försvagat sig
själva och nu själva blivit isolerade.
Den 1 mars 1941 besatte tyskarna Bulgarien.
Den 5 april undertecknade Sovjetunionen en ickeangreppspakt med
Jugoslavien.
Den 22 juni samma år angrep Tyskland Sovjetunionen.
Italien, Rumänien, Ungern och Finland inträdde i kriget mot
Sovjetunionen på Tysklands sida.
Sovjetunionen inträdde i frihetskriget mot Hitlertyskland.
Inställningen till denna händelse varierade i skilda kretsar i Europa
och Amerika.
De av Hitler underkuvade folken drog en lättnadens suck i
förhoppningen att Hitler skulle komma att bryta nacken av sig mellan
de två fronterna, västfronten och »öst«-fronten.
Frankrikes härskande kretsar jublade skadeglatt då de inte tvivlade
på, att »Ryssland skulle krossas« på mycket kort tid.
En framträdande medlem av den amerikanska senaten, USA:s nuvarande
president, Mr. Truman, förklarade två dagar efter Tysklands angrepp på
Sovjetunionen:
»Om vi ser, att Tyskland vinner, bör vi hjälpa Ryssland, och om
Ryssland vinner, bör vi hjälpa Tyskland, och låta dem på så sätt
döda så många som möjligt.«(37)
Ett liknande uttalande gjordes 1941 i Storbritannien av den dåvarande
flygindustriministern Moore Brabazon. Han yttrade, att för
Storbritanniens vidkommande den bästa utgången av kampen vid
östfronten vore att Tyskland och Sovjetunionen ömsesidigt utmattade
varandra, vilket skulle ha till följd att England skulle kunna intaga
den dominerande ställningen.
Dessa uttalanden återspeglade utan tvivel den position de reaktionära
kretsarna i USA och Storbritannien intog.
Men den övervägande majoriteten av det engelska och det amerikanska
folket var sympatiskt inställd gentemot SSSR och krävde sammanslutning
med Sovjetunionen för en framgångsrik kamp mot Hitlertyskland.
Som ett uttryck för dessa stämningar bör den förklaring betraktas, som
Storbritanniens premiärminister, Mr. Churchill, den 22 juni 1941
avgav. Han sade:
»Rysslands fara är vår fara och USA:s fara, alldeles som varje för
sin jord och sitt hem kämpande ryss' sak är de fria människornas
och de fria folkens sak i alla delar av världen.«
Samma inställning till SSSR hade också Roosevelts regering i USA.
Härmed lades grunden till den engelsk-sovjetisk-amerikanska
koalitionen mot Hitlertyskland.
Antihitlerkoalitionen föresatte sig målet att krossa hitlerregimen och
befria de av Hitlertyskland underkuvade folken. Trots skillnaden i
ideologi och ekonomiskt system mellan de allierade staterna, blev den
engelsk-sovjetisk-amerikanska koalitionen en mäktig allians av de
folk, som förenade sina krafter i frihetskampen mot hitlerismen.
Naturligtvis förekom också vid denna tid, under kriget,
meningsskiljaktigheter mellan de allierade i vissa frågor. Det är
bekant vilken betydelse exempelvis de meningsskiljaktigheter hade, som
rådde i sådana viktiga frågor som frågan om den andra frontens
öppnande, om de allierades ömsesidiga skyldigheter, deras moraliska
plikt mot varandra.
Historieförfalskarna och belackare av alla slag hakar nu fast vid
dessa meningsskiljaktigheter och försöker --- tvärtemot uppenbara
fakta --- »bevisa« att SSSR inte var och inte kunde vara en trofast
och uppriktig bundsförvant i kampen mot hitleraggressionen. Men då
den gemensamma kampen mot Hitlertyskland och Sovjetunionens
förhållande i denna kamp inte levererar något som helst material för
en dylik anklagelse, vänder de sig till det föregående skedet, till
förkrigsperioden, och påstår att Sovjetunionens representanter under
»förhandlingarna« med Hitler i Berlin 1940 uppträdde svekfullt och
inte som det anstår allierade.
Historieförfalskarna och belackarna försäkrar, att man under
»förhandlingarna« i Berlin diskuterade och antog lömska »planer för
Europas delning«, territoriella krav av Sovjetunionen »söder om
Sovjetunionen i riktning mot Indiska oceanen«, »planer« rörande
Turkiet, Iran, Bulgarien och andra »problem«. Belackarna utnyttjar i
dessa syften rapporter från tyska ambassadörer och andra
hitlerämbetsmän, allehanda memoranda och tyska projekt till
»protokoll« och andra liknande »dokument«.
Vad var det då i själva verket som ägde rum i Berlin? Det bör sägas,
att de s.k. »Berlinförhandlingarna« 1940 i själva verket inte var
något annat än en svarsvisit av V.M. Molotov på Ribbentrops två resor
till Moskva. De samtal som ägde rum berörde huvudsakligen de
sovjetisk-tyska förbindelserna. Hitler försökte göra dem till basis
för en bred överenskommelse mellan den tyska parten och sovjetparten.
Sovjetparten sökte däremot utnyttja dem till sondering, till
utforskande av den tyska partens position, utan avsikt att ingå någon
som helst överenskommelse med tyskarna. Under dessa samtal förfäktade
Hitler den meningen, att Sovjetunionen borde förvärva sig utgång till
Persiska viken genom att besätta västra Iran och engelsmännens
oljefält i Iran. Han sade vidare, att Tyskland skulle kunna hjälpa
Sovjetunionen att reglera frågan om sina krav gentemot Turkiet,
inklusive en rättelse av Montreux-fördraget om Svartahavssunden. Han
ignorerade därvid fullständigt Irans intressen men skyddade
omsorgsfullt Turkiets intressen, då han tydligen betraktade Turkiet
som en dåvarande eller i varje fall framtida bundsförvant. Vad
beträffar Balkanländerna och Turkiet, betraktade Hitler dem som
Tysklands och Italiens inflytelsesfär.
Av dessa samtal drog sovjetregeringen följande slutsatser: Tyskland
ansåg sig inte ha något större intresse av sina förbindelser med Iran;
Tyskland hade inte bundit sig och tänkte inte binda sig vid England
--- således kunde Sovjetunionen i England finna en pålitlig
bundsförvant mot Hitlertyskland; Balkanstaterna var antingen redan
köpta och förvandlade till Tysklands vasaller (Bulgarien, Rumänien och
Ungern) eller hade underkuvats som Tjeckoslovakiet eller höll på att
underkuvas som Grekland; Jugoslavien var det enda Balkanland, på
vilket man kunde räkna som framtida allierad i antihitlerlägret;
Turkiet var antingen redan nära förbundet med Hitlertyskland eller
hade för avsikt att knyta dylika band.
Efter att ha gjort dessa nyttiga slutsatser återupptog
sovjetregeringen inte mer några samtal i nämnda frågor, trots
Ribbentrops upprepade påminnelser.
Som man ser var detta en sondering, ett utforskande av
hitlerregeringens position från sovjetregeringens sida, vilket inte
ledd till och inte kunde leda till en överenskommelse av något slag.
Är då en dylik sondering av en motståndares position tillåtlig från en
fredsälskande stats sida? Ja, obetingat. Och inte bara tillåtlig,
understundom kan en sådan vara direkt politiskt nödvändig. Men en
sådan sondering måste företagas med de allierades vetskap och
samförstånd, och resultaten av densamma måste meddelas de allierade.
Men Sovjetunionen hade vid denna tidpunkt inga allierade, den var
isolerad och hade tyvärr ingen som den kunde delge resultaten av
sonderingen.
Det bör noteras att en analog, om också synnerligen skum sondering av
Hitlertysklands position företogs av Englands och Förenta Staternas
representanter under själva kriget, efter det att
antihitlerkoalitionen: England, Förenta Staterna och SSSR formerats.
Detta framgår av dokument, som fallit i händerna på sovjettrupperna i
Tyskland.
Av dessa dokument framgår, att hösten 1941 och även 1942 och 1943
bakom Sovjetunionens rygg förhandlingar ägde rum i Lissabon och i
Schweiz mellan representanter för England och Tyskland, och senare
mellan representanter för Förenta Staterna och Tyskland beträffande
frågan om fred med Tyskland.
I ett av dessa dokument --- en bilaga till en rapport från tyske
utrikesministerns ställföreträdare Weizsäcker --- refereras förloppet
av förhandlingarna i Lissabon i september 1941. Det framgår av
dokumentet, att den 13 september ett sammanträffande ägde rum mellan
lord Beaverbrooks son Aitken --- engelsk officer och senare
parlamentsmedlem --- vilken representerade England, och ungraren
Gustav von Koever, vilken handlade på uppdrag av det tyska
utrikesministeriet, något som framgår av ett brev från den tyske
generalkonsuln i Genève, Krauel, till Weizsäcker.
Under dessa förhandlingar ställde Aitken rakt på sak frågan: »Skulle
man inte kunna utnyttja den förestående vintern och våren till en
konfidentiell diskussion angående möjligheterna till fred?«
Andra dokument förtäljer om förhandlingar, som i februari 1943 ägde
rum i Schweiz mellan representanter för USA:s och Tysklands
regeringar. Förhandlingarna bedrevs från amerikansk skida av den
amerikanska regeringens specielle befullmäktigade, Allen Dulles (bror
till John Foster Dulles), vilken figurerade under täcknamnet »Bull«
och hade »direkta uppdrag och fullmakter av Vita Huset«. Den tyska
parten representerades av furst M. Hohenlohe, som stod Hitlertysklands
härskande kretsar nära och såsom hitlerrepresentant uppträdde under
det fingerade namnet »Pauls«. Det dokument, som innehåller referatet
av dessa förhandlingar, tillhörde den hitlerfascistiska
säkerhetstjänsten (S.D.).
Såsom framgår av dokumentet berördes under samtalet viktiga frågor
gällande Österrike, Tjeckoslovakiet, Polen, Rumänien, Ungern och ---
vad som är särskilt viktigt --- frågan om avslutande av fred med
Tyskland.
Under samtalet förklarade A. Dulles (Bull), att
»det framdeles aldrig mera kommer att tolereras, att folk såsom det
tyska tvingas till förtvivlade experiment och heroism till följd av
orättfärdighet och nöd. Den tyska staten måste fortbestå som en
ordningens och återuppbyggandets faktor. Om en delning av den
tyska staten eller om ett avskiljande av Österrike kan det inte bli
tal.«
Beträffande Polen förklarade Dulles (Bull), att
»...man genom att utvidga Polen åt öster och bevara Rumänien och
ett starkt Ungern bör understödja skapandet av en cordon sanitaire
mot bolsjevismen och panslavismen.«(38)
Vidare heter det i referatet av samtalet, att
»Mr. Bull är mer eller mindre ense med Europas statliga och
industriella organisering på grundval av stor-rum, och menar att ett
federativt Stortyskland (i likhet med USA) med en till detsamma
ansluten Donau-konfederation skulle vara den bästa garantin för
ordningen och återuppbyggandet i Central- och Östeuropa.«(39)
Dulles (Bull) förklarade också, att han helt erkände det berättigade i
den tyska industrins anspråk på att inneha den ledande rollen i
Europa.
Det bör framhållas, att engelsmännen och amerikanerna företog denna
sondering utan sin allierade Sovjetunionens vetskap och medgivande,
och att sovjetregeringen inte erhöll något meddelande om resultaten av
sonderingen ens i form av en efterhandsinformation.
Detta kunde betyda, att USA:s och Englands regeringar i detta fall
gjorde ett försök att inleda förhandlingar med Hitler angående en
separatfred.
Det är klart, att ett dylikt uppträdande av Englands och USA:s
regeringar inte kan betraktas annorlunda än som en kränkning av de
mest elementära plikter och skyldigheter gentemot bundsförvanterna.
Slutsatsen blir att historieförfalskarna, som anklagar SSSR för
»bristande uppriktighet« härvidlag försöker tillskriva andra sina egna
försyndelser.
Det kan inte råda något tvivel om att historieförfalskarna och övriga
belackare känner till dessa dokument. Och om de döljer dem för den
allmänna opinionen, förtiger dem i sin smutskastningskampanj mot
Sovjetunionen --- gör de det därför att de fruktar historiens sanning
som pesten.
Vad beträffar meningsskiljaktigheterna i frågan om öppnandet av den
andra fronten, så kom här skilda uppfattningar om de allierades
förpliktelser gentemot varandra till uttryck. Sovjetmänniskorna
anser, att man bör hjälpa en nödställd allierad med alla till buds
stående medel, att man bör behandla sin allierade som en vän och
glädja sig över hans framgångar, över hans växande styrka.
Engelsmännens och amerikanarnas representanter är inte ense med etta
och anser en dylik moral naiv. De utgår ifrån att en stark
bundsförvant är farlig, att bundsförvanters stärkande inte är i deras
intresse, att det är bättre att ha en svag allierad än en stark, och
att om han ändå blir starkare --- bör man vidtaga åtgärder för att
försvaga honom.
Det är allmänt bekant, att engelsmännen och amerikanarna i den
engelsk-sovjetiska kommunikén i juni 1942 påtog sig förpliktelsen att
öppna den andra fronten i Europa redan 1942. Det var ett högtidligt
löfte, en ed om man så vill, som borde ha uppfyllts i rätt tid för att
underlätta läget för Sovjetunionens trupper, vilka under krigets
första period ensamma måste hålla stånd mot den tyska fascismen. Men
det är också bekant, att detta löfte inte uppfylldes vare sig 1942
eller 1943, ehuru sovjetregeringen upprepade gånger förklarade att
Sovjetunionen inte kunde finna sig i att den andra frontens bildande
uppsköts.
Politiken att förhala den andra frontens bildande var ingalunda en
tillfällighet. Den dikterades av strävandena hos de reaktionära
kretsarna i England och USA, vilka fullföljde sina egna syften i
kriget mot Tyskland, syften som inte hade något gemensamt med de
befriaruppgifter, som kampen mot den tyska fascismen gällde. I deras
planer ingick inte uppgiften att fullständigt krossa den tyska
fascismen. De var intresserade av att undergräva Tysklands styrka,
och framför allt att eliminera Tyskland som en farlig konkurrent på
världsmarknaden, varvid de utgick från sina trånga, egennyttiga
syften. Men i deras avsikter ingick ingalunda att befria Tyskland och
de andra länderna från de reaktionära krafternas herravälde, dessa
krafter som är ständiga exponenter för imperialistisk aggression och
fascism. I deras avsikter ingick inte heller att förverkliga
genomgripande demokratiska omgestaltningar.
Samtidigt räknade de med att Sovjetunionen skulle försvagas, förblöda,
och att den till följd av det utmattande kriget för en lång tid skulle
förlora sin betydelse som stark och mäktigt makt och efter kriget råka
i beroende av Förenta Staterna och Storbritannien..
Det är förståeligt att Sovjetunionen inte kan anse en dylik
inställning till en allierad som normal.
En fullständig kontrast till denna politik är den politik, som SSSR
genomför i de interallierade relationerna. Denna politik kännetecknas
av ett ständigt oegennyttigt, konsekvent och ärligt uppfyllande av de
påtagna förpliktelserna, av beredvillighet att alltid lämna sin
bundsförvant kamratlig hjälp. Även under det senaste kriget gav
Sovjetunionen exempel på en dylik verkligt allierad inställning till
andra länder --- stridskamraterna i kriget mot den gemensamma fienden.
Här är ett exempel.
Som bekant företog hitlertrupperna i slutet av december 1944 en
offensiv vid västfronten i Ardennerna, bröt igenom fronten och
försatte de engelska och amerikanska trupperna i ett svårt läge.
Enligt de allierades påstående ville tyskarna rikta ett slag mot
Liège, krossa 1:a amerikanska armén, nå fram till Antwerpen, avskära
9:e amerikanska, 2:a brittiska och 1:a kanadensiska arméerna samt
organisera ett andra Dunkerque för de allierade för att försätta
England ur kriget.
I samband härmed hänvände sig Winston Churchill den 6 januari 1945
till J.V. Stalin med följande skrivelse:
»I väster pågår mycket hårda strider, och varje ögonblick kan stora
avgöranden krävas av Överkommandot. Ni vet själv av egen
erfarenhet hur oroväckande ett läge är, då man måste försvara en
mycket bred front efter att temporärt ha förlorat initiativet. Det
är för general Eisenhower mycket önskvärt och nödvändigt att i
allmänna drag veta, vad Ni ämnar företaga, då detta naturligtvis
kommer att återverka på alla hans och våra viktigaste beslut.
Enligt ett ingånget meddelande befann sig vår emissarie, förste
flygmarskalk Tedder, igår kväll i Kairo, där han på grund av vädret
kvarhållits. Hans resa har avsevärt dragit ut på tiden utan Er
förskyllan. Om han ännu inte anlänt till Er, skulle jag vara
tacksam om Ni kunde meddela mig, huruvida vi kan räkna med en stor
rysk offensiv vid Weichselfronten eller på något annat håll under
januari månad samt andra moment, som Ni möjligen skulle vilja
nämna. Jag kommer inte att meddela denna ytterst konfidentiella
information till någon annan än fältmarskalk Brooke och general
Eisenhower, och detta endast under betingelse av strängaste
sekretess. Jag anser saken brådskande.«
Den 7 januari 1945 sände J.V. Stalin W. Churchill följande svar:
»På kvällen den 7 januari erhöll jag Er skrivelse av den 6 januari
1945.
Tyvärr har förste flygmarskalken Mr. Tedder ännu inte anlänt till
Moskva.
Det är av stor vikt att utnyttja vår överlägsenhet över tyskarna i
artilleri och flyg. Detta kräver klart väder för flyget och att
icke låg molnighet hindrar artilleriets inskjutning. Vi förbereder
oss till en offensiv, men vädret är för närvarande inte gynnsamt
för vår offensiv. Emellertid har Högsta Överbefälets Högkvarter
med hänsyn till våra allierades läge vid västfronten beslutat att i
forcerat tempo avsluta förberedelserna och utan hänsyn till vädret
inleda breda offensivoperationer mot tyskarna längs hela
centralfronten icke senare än under andra hälften av januari. Ni
behöver inte betvivla att vi kommer att göra allt som över huvud
taget kan göras för att hjälpa våra allierades ärorika trupper.«
I sitt svarsbudskap till J.V. Stalin skrev W. Churchill den 9 januari:
»Jag är Er mycket tacksam för Ert stimulerande budskap. Jag har
översänt det till general Eisenhower för att han ensam må ta del av
det. Må Ert ädla företag krönas med full framgång!«
I sin önskan att påskynda hjälpen till de allierade styrkorna i väster
beslöt sovjetarméns Högsta Överbefäl att ändra tidpunkten för
offensiven mot tyskarna vid den sovjetisk-tyska fronten från den 20
januari till den 12 januari. Den 12 januari inledde sovjetarméerna en
stor offensiv längs en bred front från Östersjön till Karpaterna. 150
sovjetdivisioner, försedda med stora mängder artilleri och flyg,
sattes i rörelse. De bröt igenom den tyska fronten och drev tyskarna
hundratals kilometer tillbaka.
Den 12 januari inställde de tyska trupperna vid västfronten, bland dem
5:e och 6:e pansararméerna, som satts in för en ny framstöt, sin
offensiv. Under loppet av 5--6 dagar drogs de tillbaka från fronten
och kastades österut --- mot de angripande sovjettrupperna. Den tyska
offensiven i väster hade omintetgjorts.
Den 17 januari 1945 skrev W. Churchill till J.V. Stalin:
»Jag är Er mycket tacksam för Ert budskap och är mycket glad, att
flygmarskalk Tedder gjort ett så gynnsamt intryck på Er.
I Hans Majestäts regerings namn och av hela mitt hjärta vill jag ge
uttryck åt min tacksamhet till Er och lyckönska Er med anledning av
den gigantiska offensiv Ni börjat vid Östfronten.
Ni känner numera utan tvivel till general Eisenhowers planer och i
vilken mån deras förverkligande försenats till följd av Rundstedts
desorganiserande offensiv. Jag är förvissad om att striderna vid
hela vår front kommer att pågå oavbrutet. Den brittiska 21:a
armégruppen under fältmarskalk Montgomerys befäl har idag börjat en
offensiv i området söder om Roermond.«
I en dagorder av J.V. Stalin till sovjettrupperna i februari 1945 om
denna sovjetoffensiv hette det:
»I januari i år riktade Röda armén ett till sin styrka enastående
slag mot fienden längs hela fronten från Östersjön till
Karpaterna. Längs en sträcka av 1.200 kilometer bröt den igenom
tyskarnas starka försvar, vilket de byggt upp under loppet av flera
år. Under offensivens gång har Röda armén med sina snabba och
skickliga operationer kastat fienden tillbaka långt västerut.
Framgångarna för vår vinteroffensiv har framför allt lett till att
tyskarnas vinteroffensiv i väster, som syftade till att besätta
Belgien och Elsass, omintetgjorts, och att våra allierades arméer
fått möjlighet att i sin tur övergå till offensiv mot tyskarna och
därmed koordinera sina offensivoperationer i väster med Röda arméns
offensivoperationer i öster.«
Så handlade J.V. Stalin.
Så handlar verkliga allierade i den gemensamma kampen.
* * *
Detta är fakta.
Naturligtvis hyser historieförfalskare och belackare ingen aktning för
fakta --- det är därför de kallas historieförfalskare och belackare.
De föredrar att syssla med sladder och förtal. Men det finns ingen
anledning att betvivla, att dessa herrar ändå till slut kommer att få
erkänna den allbekanta sanningen, att sladder och förtal förgår men
fakta består.
SOVJETUNIONENS INFORMATIONSBYRÅ.
---
Noter till fjärde kapitlet:
(33) »Engelska legationens not av den 2 mars 1940«. Svenska
utrikesdepartementets »Vita bok«, Stockholm 1947, s. 120.
(34) »Günthers promemoria den 2 mars 1940«. Svenska
utrikesdepartementets »Vita bok«, Stockholm 1947, s. 119.
(35) Vid denna tid medlem av den franska regeringen.
(36) Henri de Kerillis: »De Gaulle Dictateur«, Montreal 1945,
ss. 363--364.
(37) »New York Times« 24 juni 1941.
(38) »Samtalet Pauls-Mr. Bull«, ur de tyska arkivdokumenten.
(39) Sammastädes.
------------------------------------------------------------------------
»Historieförfalskare«
(Historisk överblick)
Sovjetunionens informationsbyrå om det andra världskriget.
Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1948.
------------------------------------------------------------------------
Avskriften senast rättad 30 Aug 16:39
Denna sida senast bearbetad Ons 30 Aug 2006 16:40:32 CEST.
Denna text är hämtad ifrån Damaskus bokeri Egon Olsen <damaskus@nm.ru>
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
