Öl i världen Det finns många sätt att dela in världens öltyper. Denna indelning gör inte anspråk på att vara den enda rätta, och är med nödvändighet förenklad.

Vi på systembolaget har i vårt sortiment delat in ölen i smaktyper, på liknande sätt som vinerna är indelade. Men det finns också en traditionell indelning i olika typer eller stilar. Många av namnen på typerna har ett geografiskt ursprung, men det finns ingen lag om ursprungsbeteckning, varför samma öltyp idag kan bryggas på många olika ställen. Eftersom varje bryggeri vill sätta sin prägel på produkten kan det bli ganska stora variationer mellan olika märken av samma typ och gränserna mellan öltyperna har blivit ganska luddiga med tiden. Ett kriterium som inte går att diskutera är vilken typ av jäst som använts. En klar gräns kan alltså dras mellan underjästa respektive överjästa öl. Inom dessa båda grupper finns sedan ett flertal olika typer. Enligt den traditionella indelningen finns även gruppen spontanjästa öl.

Underjästa öltyper
Uppskattningsvis 95 procent av allt öl som dricks i världen är underjäst öl, lager. Här hittar vi många olika typer, såsom pilsner, wieneröl, dortmunder och schwarzbier. De har en stor spännvidd i beska, från en mycket mild mexikansk öl till en kraftigt humlad pilsner, och kan vara allt från mycket ljusa till svarta.

Lager
En samlingsbeteckning som innefattar allt underjäst öl. Olika länder har dock olika definitioner på lager, på de brittiska öarna är lager alltid ett ljust underjäst öl medan det t ex i Danmark är ett mörkt öl. Termen internationell lager står för ett ljust öl som har sitt ursprung i pilsner, men är bryggt till en mildare stil, med lätt humling och ofta en liten sötma. Denna öltyp har mycket stor internationell spridning.

Pils/pilsener/pilsner
Det kanske mest berömda namnet står i strikt bemärkelse för ett torrt, ljust öl med utpräglad humlearom och hög beska. Alkoholhalt ca 4%. Stilen härstammar från staden Pilsen i tjeckiska Böhmen. Eftersom namnet ursprungligen är förknippat med öl av hög kvalitet, har det blivit ett försäljningsargument och är numera ett ganska urvattnat begrepp som mer och mer kommit att stå för ljus lager i allmänhet.

Münchener
I München skiljer man på helles (ljus) och dunkel (mörk) münchener. Internationellt används beteckningen endast för den mörkare varianten som kan vara från bärnstensfärgad till mörkbrun. Båda typerna kännetecknas av mild beska, viss maltsmak och lite sötma. Det mörkare ölet brukar dock vara något starkare, drygt 4% respektive runt 3% för det ljusa.

Dortmunder
Kallas i Tyskland också Export. En typ av öl mellan pils och ljus münchener, lite mildare beska, lite fylligare och lite mindre torrt än pils, men inte så sött som münchener. Något högre alkoholhalt upp mot 4,5 viktprocent. De flesta svenska starköl hamnar ganska nära dortmunder.

Bock/doppelbock
Tyska extrastarka öl. Alkoholhalten för bocköl ligger mellan 5 och 6 viktprocent, för doppelbock över 6 procent ända upp till 10.9 (Kulminator 28). Namnen på doppelbock slutar alltid med ändelsen -ator.
Eisbock är en typ av öl vars alkoholhalt höjs genom frysning, vattnet fryser före alkoholen och man kan ta bort isen. Detta sista är en mycket lokal specialitet för bl a bryggeriet Reichelbräu i Franken.

Märzen
Tyskt öl som påminner om klassiska wieneröl med maltig arom och knappt 4,5 viktprocent alkohol. Det har sitt ursprung i öl som förr bryggdes i mars och lagrades i svala grottor för att drickas under sommaren, eftersom man inte kunde brygga hållbart öl om det var för varmt. Framställs idag till den årliga oktoberfesten i München.

Light beer
I Amerika används beteckningen för öl med lägre energiinnehåll. Ofta ligger alkoholhalten lågt, drygt 2 procent, men varianter upp till 3,5 procent förekommer. Eftersom alkohol ger mycket energi har man i de senare fallen reducerat halten av kolhydrater/restsocker, vilket gör ölen mycket lätta. Termen light används internationellt också som beteckning på öl med låg alkoholhalt (jmf lättöl).

Överjästa öltyper
Är den mer traditionella jäsningsmetoden. Den ger mer smakrikedom och skillnader mellan olika sorters öl än underjäsning. Idag är det på Brittiska öarna och i Belgien som metoden har sina starkaste fästen.

Ale
Brittisk beteckning för överjäst öl. Huruvida begreppet innefattar överjästa öl från andra länder är lite oklart, efter som det knappast går att få tag i "utländskt" överjäst öl. Det finns många olika varianter av ale.

Bitter ale
Som namnet antyder en välhumlad ale med framträdande beska. Stora variationer, både vad gäller ölets allmänna karaktär samt kvaliteten. Bitter tappas vanligen på fat och är väl grundpelaren i engelsk pubkultur. Bitter klassas som 'ordinary', 'best', 'special' eller 'extra special' beroende på alkoholhalten (knappt 3 till knappt 5 procent).

Brown ale
Mörka, ganska söta öl som varierar något beroende på om de bryggs i nordöstra eller södra England. De från nordöst är oftast starkare (3.5 - 4 %) och något mindre söta än de alkoholsvagare brygderna (knappt 2.5 till strax under 3 procent) från söder.

Mild ale
Alkoholsvagt öl med mycket liten beska och oftast ganska mörk färg. Trots att alkoholhalten sällan går över 2,5 procent kan öltypen vara ganska fyllig. Mild ale har minskat kraftigt i popularitet på senare tid.

Pale ale
Traditionell term för bitter tappad på flaska. Idag är definitionen något mera oklar eftersom det förekommer både bitter på flaska och burk respektive pale ale på fat.

Old ale och barley wine
Som så ofta är gränsen svävande mellan dessa två öltyper. Båda är ovanligt alkoholstarka för att vara brittiska, möjligen är barley wine generellt något starkare (från drygt 4,5 till nära 9 procent). En old ale är ofta lagrad längre än andra aletyper.

Porter
Mycket mörkt öl med påtagligt rostad karaktär. Typen härstammar från London där den blev särskilt populär bland stadsbuden (eng porters). Idag har typen försvunnit från brittiska öarna och ersatts av ännu mörkare och kraftigare stout. I Sverige däremot finns typen kvar, även om Carnegie är något fylligare än originalet. Namnet porter används idag också för många extra mörka underjästa öl.

Stout
Mycket mörkt, nästan svart öl bryggt av hårt rostad malt. I England bryggs företrädesvis sweet stout, påminnande om Carnegie porter klass II med en alkoholhalt på ca 3 procent. På Irland däremot brygger man dry stout, som är torr och rejält besk av både humle och den rostade malt som används. Imperial stout som är alkoholstark, upp mot strax över 8 procent, och en aning söt, har fått sitt namn av den ursprungligen bryggdes för export till ryska hovet. Oatmeal stout är engelsk variant där havre ingår som råvara.

Kölsch
Ljust öl med medelstor beska och fruktig arom av överjäsning. Namnet betyder ölet från Köln och får bara användas av bryggare i eller i omedelbar närhet av Köln. Alkoholhalt strax under 4 procent. Det är ovanligt ljust för att vara överjäst öl av kornmalt.

(Düsseldorfer) Altbier
I Düsseldorf och Münster bryggs ett liknande öl med den enda men väsentliga skillnaden att man delvis använder rostad malt i Düsseldorf.

Weizenbier
Veteöl från sydtyskland. Kornmalten ersätts till mellan en tredjedel och hälften med mältat vete. Weize betyder vete på tyska. Ölet får en tämligen lätt och frisk smak av vetemalten och det brukar inte vara särskilt beskt, men det finns ganska stora variationer inom öltypen. Traditionellt tappas ölet ofiltrerat på flaska, men som en anpassning till framför allt exportmarknaden tillverkas idag även filtrerat weizenbier. Det får ofta tillägget Kristall på etiketten, medan öl med jästfällning i flaskan betecknas 'mit Hefe' (jäst). Grundformen är mycket ljus varför ölet också kallas för Weissbier, som betyder vitt öl. Det finns dock även mörka varianter, Dunkles Weizenbier. I staden Leuven i Belgien bryggs också veteöl, ofta kallat Hoegaarden wit efter det mest kända bryggeriet. Det belgiska veteölet skiljer sig från det tyska genom att endast kornet, som utgör hälften av den förjäsningsbara råvaran, är mältat. Det kan också vara smaksatt enligt gamla traditioner med bland annat koriander.

Berliner Weisse
Detta är också ett veteöl, med en fjärdedel vetemalt som råvara. Det är ganska olikt det sydtyska Weizen. Efterjäsningen sker med hjälp av mjölksyrabakterier, och det ger ölet en mycket syrlig smak. Alkoholhalten är dessutom betydligt lägre, mellan 2 och 2,5 procent. Ölet har ovanligt hög kolsyrehalt, varför det kommit att kallas ölets Champagne. Berliner weisse serveras ofta som drink blandad med hallonsaft eller myskmadra.

Belgien har en mycket speciell ölkultur med ett flertal öltyper som knappast skulle vara tänkbara i något annat land. Helt unika är de spontanjästa ölen, som alltså jäses med hjälp av de mikroorganismer som finns naturligt i luften på bryggeriet. Många belgiska öl är också smaksatta på ett annorlunda sätt, man använder ibland gammaldags ölkryddor som koriander och curacao. De underjästa ölen av pilsnertyp dominerar dock marknaden totalt med runt 75% av försäljningen.

När det gäller att kategorisera belgiska öl i olika typer kommer man lätt ut på hal is, och denna indelning är inget försök att vara den "rätta".

Belgisk ale
Belgien och England har haft ganska starka kulturella band genom tiderna och belgisk och engelsk ale har samma ursprung. De har dock utvecklats lite olika och belgisk ale är ofta lite mer fruktigt aromatisk än engelsk. Det är ganska stora variationer mellan de omkring 60 olika märken som tillverkas. ärgen kan vara från ljust gyllene till koppar.

Trappistöl
Dessa öl är kanske de mest välkända av Belgiens starka öl. Trappistorden är en utbrytning från Cistercienserorden, en klosterorden som är känd för sin stränghet och sin fallenhet för praktiska ting (det var t ex de som utvecklade vinodlingen i Bourgogne på medeltiden). Bryggerierna på sex stycken trappistkloster (varav ett i Nederländerna) är de enda som får använda beteckningen Trappist på sina etiketter. Ölen är kända under namnen: Orval, Chimay, Westmalle, Rochefort, Westvleteren och La Trappe (det sistnämnda från Nederländerna). Själva klostren har dock oftast andra namn.

Egentligen är trappist inte en typ av öl, utan snarare ett ursprung. De flesta kloster gör dessutom flera olika öl av varierande styrka Det som förenar dem är att alla är överjästa och får efterjäsa på flaskan. Några är torra och ljusa, men de flesta är mörka och starka öl med viss sötma.

"Kloster"-öl
Många andra kloster låter ett vanligt bryggeri "licens"-brygga ett öl under klostrets namn. Dessa betecknas abbey på etiketten. Här finns en mängd karaktärsfulla öl i samma stilar som trappistölen, mer kända exempel är t ex Leffe och Grimbergen.

Det finns också en mängd "kloster"-öl med fantasinamn, som inte är anknutet till något existerande kloster. Det är öl bryggda i samma stil som trappist- och abbey-ölen, men har tagit sitt namn från en klosterruin, kyrkoruin eller är rent påhittade namn.

Dubbel och trippel
Dubbel och trippel är två relativt väldefinierade undergrupper bland trappist/abbey/klosterölen. En dubbel är mellanmörk till mörk, relativt maltig och har en alkoholstyrka på sex till åtta procent. En trippel är ljus (oftast gjord enbart på pilsnermalt) och har en alkoholstyrka på sju till tio procent. Termerna syftar troligtvis ursprungligen på stamvörtstyrkan, en dubbel skulle då ha ungefär dubbla vörtstyrkan mot en singel (som nästan inte existerar idag), och en trippel tre gånger singelns vörtstyrka. I dag har en dubbel en stamvörtstyka på ca 16 procent, och en trippel upp emot 24 procent.

Oudenaarde bruin
Bruna öl bryggs på flera håll i både Nederländerna och Belgien, men det når längst i särart i sydvästra Flandern. Ett mycket komplext öl med maltarom och torr, ofta syrlig smak.

I västra Flandern tillverkas också en typ av rött öl, som närmast påminner om rödvin i färgen. På grund av mjölksyrejäsning får det en markant syrlig smak och är med sin speciella karaktär är det ett öl som många ryggar tillbaka inför.

Spontanjästa öltyper:
Lambic
Grundformen av spontanjäst öl. Vid normal ölbryggning använder man idag kontrollerad jäst, specifik till varje öl. Lambic jäses i stället med hjälp av de mikroorganismer som finns naturligt i luften på bryggeriet. Detta förfarande ger som resultat ett torrt, syrligt öl med vinliknande karaktär. Spontanjäsningen innebär också att det blir större variationer mellan varje brygd än då kontrollerad jäst används. Variationerna är dock knappast märkbara för normalkonsumenten. Jong lambic är endast lagrad 3-6 månader, men det vanliga är en lagringstid på två till tre år.

Faro
Lambic med en tillsats av oraffinerat socker för att göra den mildare och fylligare.

Geuze-Lambic
Är en blandning av ung och gammal lambic, som sedan lämnas att efterjäsa på flaska.
TILLBAKA