Diktatur


Diktatur - den härskande klassens av inga som helst lagar begränsade makt grundad direkt på våld. Det finns tre typer av utsugarklassers diktaturer: slavägarnas, feodalernas och borgarklassens diktatur. Med hjälp av sin diktatur höll slavägama sina slavar i schack och slog ned slavarnas resningar. Feodal-herrarna (godsägare etc.) behövde diktaturen för att kunna behålla sitt herravälde över de livegna bönderna. Bourgeoisin utnyttjar diktaturen för att undertrycka proletariatet och hela det arbetande folket. Särskilt klart framträder den borgerliga diktaturens roll i det faktum, att av den kapitalistiska statens två huvudfunktioner (den inre'och den yttre) den inre - att hålla det arbetande folket i schack - är den viktigaste. Armén, polisen, ämbetsmannakåren, domstolar, säkerhetsjänst, fängelser - allt detta tjänar som instrument för detta våldsamma undertryckande. (se Statsapparat). Bourgeoisin förnekar förekomsten av någon som helst diktatur under kapitalismen och framställer sin makt som ett "utslag av folkviljan" och döljer denna makt och sin diktatur under "demokratiska" institutioner (parlament, allmänna val etc.). Varje stat är under kapitalismen en borgerlig diktatur, vare sig den är en konstitutionell monarki, absolutistisk monarki, republik, öppet fascistisk, etc. I Staten och revolutionen skriver Lenin: "De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur" (Valda verk,b.II:l,s.232).

Borgerliga och småborgerliga teoretiker, opportunister av skilda schatteringar - reformister och revisionister - förnekar själva möjligheten av en klass' diktatur och anser att en diktatur kan utövas endast av en person eller en grupp personer. De framställer den borgerliga demokratin som en demokrati för hela folket och söker på allt sätt dölja det faktum, att den borgerliga demokratin alltid är den politiska formen för bourgeoisins diktatur, som de facto och de jure värnar monopol-kapitalisternas privilegier. Borgaren, som inte fattar klasskamps-teorin och vant sig vid att på den politiska scenen se en mängd inbördes trätande kretsar och kotterier, menar att diktatur betyder att man upphäver alla demokratiska fri- och rättigheter, betyder allt slags godtycke, maktmissbruk i diktatorns personliga intresse. Genom att förneka diktaturens klassväsen söker bour-geoisin dölja sin stats utsugarnatur och förtryckarroll. Bourgeoisins diktatur är vanligen ett maskerat herravälde. Men under imperialismens epok, under kapitalismens allmänna kris händer det att bourgeoisin kastar masken; dess diktatur blir öppen. Sådan är den fascistiska diktaturen (se Fascism). Den kapitalistiska statsapparaten, som man låter svälla ut i omåttlig grad, är det kanske främsta verktyget för imperialisternas diktatur. För kampen mot de revolutionära och progressiva krafterna bygger bourgeoisin ut armén, poliskåren, säkerhetstjänsten och andra våldsorgan. För att stärka sin diktatur i internationell omfattning förtrycker imperialisterna med USA-imperialisterna i spetsen andra länder och folk. De organiserar statskupper, avlägsnar regimer som inte faller dem i smaken och sätter in sina marionettregimer.
Marxismen-leninismen lär att det mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger en övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets diktatur och som innebär arbetarklassens politiska herravälde, utövat i förbund med andra delar av folket, över kapitalisterna.