Motsatsernas
kamp - en allmängiltig lagbundenhet för naturens, samhällets
och tänkandets utveckling. Lenin framhåller att läran om motsatsernas
enhet och kamp såsom källan till all utveckling är den marxistiska
dialektiska metodens kärna och väsen. All utveckling omöjliggörs
utan uppkomsten och lösandet av motsättningar. Så fort vi börjar
studera tingen, företeelserna i deras ömsesidiga samband, i deras
rörelse, utveckling och förändring - och utan ett sådant
studium kan man inte studera och förstå samhället och naturen
på ett riktigt, vetenskapligt sätt - så hamnar vi i motsättningarnas
sfär. I naturen och samhället uppstår och utvecklas alltid någonting,
förintas och dör någonting. Kampen mellan gammalt och nytt,
mellan det bortdöende och det i vardande stadda, är en objektiv utvecklingslag.
"I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen,
naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de
äger alla sin negativa och positiva sida, sitt förflutna och sitt
tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan
dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende
och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas
utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet
i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.
Därför anser den dialektiska metoden att utvecklingsprocessen från
det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk
utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottläggande av de
motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna,
i form av 'kamp' mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på grundval
av dessa motsättningar" (Stalin, Om den dialektiska och historiska
materialismen. Leninismens problem, Moskva 1952, s. 824).
Inre motsättningar betyder, att varje föremål, varje företeelse
i sig innehåller motstridande sidor, tendenser, som befinner sig i ett
tillstånd av inre samband och samtidigt är varandra uteslutande,
negerande, i ett tillstånd av kamp. Inom helhetens ram kan den ena sidan
av motsättningen inte existera utan den andra. samtidigt som det utspelas
en kamp dem emellan. Lenin framhåller den allmängiltiga karaktären
av dialektikens tes om den inre motsägelsen i företeelserna och illustrerar
detta sålunda:
" I matematiken + och -. Differential och integral. I mekaniken verkan
och motverkan. I fysiken positiv och negativ elektricitet. I kemin förening
och dissociation av atomer. I samhällsvetenskapen klasskamp" (Till
frågan om dialektiken, Samlade skrifter i urval, b.l8-19:1, s. 102).
För att riktigt förstå de historiska händelserna och processeran
i samhällslivet måste man ta hänsyn till deras inre motsättningar,
räkna med motsättningarna mellan det gamla och det nya, mellan det
bortdöende och vardande, mellan det reaktionära och progressiva. I
det klassantagonistiska samhället är samhällslivet genomsyrat
av de mest djupgående motsättningar. En klass" strävan
går stick i stäv med en annan klass". Först Marx och Engels
kunde påvisa, att källan till klassernas motstridiga strävanden
och klasskampen i det antagonistiska klassamhället är motsatserna
i samhällsställning och levnadsvillkor för de olika klasserna.
Proletariatet och bourgeoisin är alstrade av det kapitalistiska produktionssättet.
Inom ramen för detta produktionssätt är de förenade med
varandra i den meningen, att endast om dessa två klasser existerar kan
det kapitalistiska produktionssättet existera. Men samtidigt är de
varandra uteslutande och för en oförsonlig kamp mot varandra.
När den marxistiska dialektiken hävdar att varje företeelse och
varje ting kännetecknas av inre motsättningar, så lär den
också att dessa motsättningar betingar kampen dem emellan. Det nya
kan inte försona sig med det gamla, som bromsar en fortsatt utveckling,
det progressiva kan inte förhålla sig likgiltigt till det reaktionära.
Den materialistiska dialetiken framhåller att momentet av kamp mellan
motsatserna är det avgörande. Det är just kampen mellan motsatserna
som är utvecklingens källa, dess innehåll. I kampen mot allt
det som bromsar utvecklingen, segrar det nya och progressiva över de bakåtsträvande
krafterna och säkerställer därmed fortsatta framsteg. Därför
är kampen mellan motsatserna utvecklingens drivkraft. Marxismen påvisar
att kampen mellan klasserna är historiens drivkraft i alla klassantagonistiska
samhällen och att man kan lösa motsättningarna endast genom kamp,
men inte genom försoning. Lenin påvisade, att momentet av enhet,
det ömsesidiga sambandet mellan motsättningarna är temporärt
och övergående, medan kampen mellan motsatserna är absolut,
precis som rörelsen, utvecklingen är absolut. Och just för att
kampen mellan motsatserna är absolut, att den aldrig upphör, kan man
under denna kamp besegra allt föråldrat och utlevat, allt reaktionärt
som står hindrande i vägen för utvecklingen framåt.
Lagen om motsatsernas kamp har avgörande betydelse för det proletära
partiets taktik och strategi, för hela dess politik. Om det avgörande
momentet i utvecklingen är kampen mellan motsatser, så måste
människornas organiserade och medvetna kamp för att övervinna
motsättningarna följaktligen vara av största betydelse. Dvs,
man ska inte vara rädd för motsättningar, utan i stället
gäller det att dra fram dem i dagsljuset och lösa dem genom kamp.
"Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer
ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet
av motsättningarna mellan klasserna och mellan det nya och det gamla i
samhället. Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för
att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut"
(Mao Tsetung, Citatboken, s. 229). Allmängiltigheten av motsatsernas kamp
gäller i alla sammanhang. När nu utvecklingen sker i form av kampen
mellan motsatser och deras lösning genom denna kamp, så betyder det,
att man inte ska skönmåla motsättningarna i det kapitalistiska
samhället, utan tvärtom blottlägga dem, inte undertrycka klasskampen,
utan föra den till slutet, till seger för arbetarklassen och det arbetande
folket.
För att undvika fel i politiken måste man driva en oförsonlig
proletär klasspolitik och inte en reformistisk politik av klass-samarbete
mellan proletariat och bourgeoisi, måste man avslöja allt reformistiskt
och revisionistiskt struntprat om kapitalismens fredliga "inväxande"
i socialismen. Marxism-leninismen för därför en skoningslös
kamp mot alla metafysiska teorier som betraktar utvecklingen som en försoning
mellan motsatser. Teorin om klassmotsättningarnas försoning är
grundvalen för all slags opportunism, reformism och revisionism. Med denna
"teori" hjälper reformister och revisionister imperialisterna
att föra sin reaktionära politik och att hålla folket i slaveri.
Den marxistiska dialektiken skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska
motsättningar, eftersom lagen om motsatsernas kamp kommer till uttryck
på olika sätt under skilda samhällsbetingelser. I det klassantagonistiska
samhället tenderar motsättningarna att växa, skärpas och
fördjupas. Under sin utveckling framkallar de mycket djupgående sociala
konflikter som endast kan lösas genom sociala revolutioner. Under det kapitalistiska
produktionssättets utveckling uppstår det ex.vis en motsättning
mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. På grund
av det kapitalistiska produktionssättets antagonistiska karaktär skärps
och fördjupas denna motsättning, och förvandlas till en fullständig
motsats, dvs den når ett sådant stadium då produktionsförhållandena
blir fjättrar för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Ett uttryck
för denna motsättning är en allt hårdare klasskamp mellan
proletariat och bourgeoisi. Bour-geoisin söker med alla medel behålla
kapitalismens reaktionära produktionsförhållanden och endast
en proletär revolution är i stånd att störta det föråldrade
borgerliga systemet. Kampen mellan proletariat och bourgeoisi slutar obönhörligen
med proletariatets seger. Kapitalismen avskaffas, och i dess ställe träder
ett nytt samhällssystem - socialismen.
Motsättningarna utvecklas och löses på ett annat sätt i
det socialistiska samhället, där utsugarklassema fått lämna
makten ifrån sig. Även under socialismen existerar motsättningar,
men deras antagonistiska karaktär försvinner (eller de behöver
inte utvecklas till antagonistiska motsättningar). Dessa motsättningar
skiljer sig principiellt från de antagonistiska motsättningarna under
kapitalismen. Under det socialistiska produktionssättets utveckling uppstår
det en motsättning ex.vis mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.
Men denna motsättning behöver inte och kan inte förvandlas till
en antagonistisk motsats eftersom man avskaffat det privatkapitalistiska ägandet
av produktionsmedlen och tillägnandet av produktionens frukter. Även
under socialismen löses motsättningarna i kamp. Och även här
är kampen mellan det nya, progressiva och det gamla, utlovade utvecklingens
enda drivkraft. Under socialismen verkar alltjämt en rad indirekta tröghetskrafter
som hindrar utvecklingen framåt, kvarlevor av kapitalismen består
i folks medvetande och liv, kvarlevor av en icke-socialistisk inställning
till arbetet, till socialistisk samhällsegendom, kvarlevor av religiösa
fördomar, byråkrati, nationalism osv. i människors medvetande.
Utan kamp mot alla dessa kvarlevor från kapitalismen, som står i
motsättning till socialismen, är det omöjligt att framgångsrikt
lösa de uppgifter som det socialistiska och kommunistiska uppbygget ställer.
(se även Antagonistiska
och icke-antagonistiska motsättningar, Motsättningar).