Samhällelig arbetsdelning


Samhällelig arbetsdelning - avsöndring av olika slags arbete i samhället; producenterna är sysselsatta med skiftande produktionsverksamhet; folkhushållningens delning i olika grenar: industri, lantbruk, transportväsende etc.; dessa grenars delning i olika branscher: tungindustri och lättindustri, livsmedelsindustri, jordbruk, boskapsskötsel etc. Den samhälleliga arbetsdelningen, liksom arbetsdelningen i varje enskilt företag, har att göra med att olika människor specialiserat sig på olika yrken. Den samhälleliga arbetsdelningens utveckling kännetecknar ett bestämt stadium i produktivkrafternas utveckling. För ursamhället var den enklaste formen av arbetsdelning, en naturlig arbetsdelning efter kön och ålder. Vuxna män jagade och fiskade, kvinnor plockade bär, frukter, skötte hushållet och sysslade med primitivt jordbruk och boskapsskötsel, medan åldringarna förfärdigade arbetsredskap. Den första stora samhälleliga arbetsdelningen skedde när herdestammar avsöndrades från den stora massan av stammar. Detta ledde till en betydligt högre arbetsproduktivitet och skapade de materiella betingelserna för privatägandets uppkomst och för samhällets splittring i utsugande och utsugna klasser. Den andra stora samhälleliga arbetsdelningen skedde när hantverket avskildes från jordbruket; hantverket hade dittills varit en bisyssla för jordbrukaren. Detta ledde till att arbetsproduktiviteten gjorde ytterligare framsteg. Man började producera produkterna - inte för egen konsumtion - utan för försäljning, för marknaden. Så utformades en varuproduktion. I takt med varuproduktionens utveckling och att marknaden blev allt vidare, så skedde den tredje stora arbetsdelningen: det uppstod en köpmannaklass. Hantverkets avskiljande från jordbruket inledde stadens avskiljande från landet. Denna process spelade en väldig roll för att fördjupa den samhälleliga arbetsdelningen och den går som en röd tråd genom alla klassamhällen. Det uppstår nu en antagonistisk motsättning mellan stad och land, en motsättning som blir allt djupare. Samtidigt därmed sker en uppspaltning i intellektuellt och fysiskt arbete, vilken också förvandlas till en antagonistisk motsättning. (Jämför Motsatsen mellan stad och land, Motsatsen mellan intellektuellt och fysiskt arbete). I och med kapitalismens uppkomst fördjupades den samhälleliga arbetsdelningen i enorm omfattning. Maskinproduktionens utveckling ledde till industrins slutliga avskiljande från jordbruket och skapade betingelser för en arbetsdelning inom dessa grenar. Industrin spaltades upp i ett flertal branscher, som blev allt fler. Lenin skrev att det samhälleliga arbetets specialisering "... till själva sitt väsen är lika oändlig som teknikens utveckling. För att kunna höja arbetsproduktiviteten hos det mänskliga arbete som ex.vis inriktade sig på framställning av någon slags liten del av hela produktionen, blev det nödvändigt, att produktionen av denna lilla del specialiserades, blev en särskild produktion som har att göra med en massprodukt och som därför förutsatte (och framkallade) användning av maskiner etc." (Lenin, Med anledning av den s.k. marknadsfrågan, Skrifter, b. l, s. 84, ry.). Denna process får alltså samtidigt ses mot bakgrund av en vidareutveckling av produktionens samhälleliga karaktär. I samhällen som baseras på utsugning har den samhälleliga arbetsdelningen klassantagonistisk karaktär. Under kapitalismen hänger produktionens specialisering samman med de oförsonliga motsättningar som genomsyrar samhället och genomförs i profitens namn. Kännetecknande för kapitalismen är en ojämn, spontan utveckling inom olika grenar och branscher, som ständigt leder till disproportioner och slöseri med samhälleligt arbete. Den av den samhälleliga arbetsdelningen orsakade samhälleliga karaktären hos produktionen råkar i motsättning till det privata ägandet av produktionsmedlen. Den fortsatta utveckling som produktionsprocessens samhälleliga karaktär genomgår skapar de materiella förutsättningarna för socialismens genomförande.