Opportunism


opportunism - l) högeropportunism, 2) "vänster"opportunism:
antimarxistiska strömningar inom arbetarrörelsen, som allvarligt skadar arbetarklassens, socialismens och kommunismens sak.
Högeropportunismen kommer till uttryck i förräderi mot proletariatets och socialismens sak, i avståndstagande från revolutionära kampmedel, från kamp för en socialistisk revolution, proletariatets diktatur och socialismens seger, i att arbetarklassens intressen underordnas bourgeoisins intressen, i samförstånd och samarbete med bourgeoisin, i försök att skyla över kapitalismens motsättningar och varbölder, och i direkta tjänster åt imperialismen. Den kommer också till uttryck i en teoretisk revidering av marxismens-leninismens viktigaste principfrågor och allmängiltiga sanningar (se Revisionism, Modern revisionism, Reformism), i försök att "omvärdera", stympa och förvanska marxism-leninismen till utsugarklassernas fördel. Opportunismens klassmässiga bas inom arbetarrörelsen, dess ekonomiska grundval, är ett litet skikt av priviligerade arbetare, den s.k. arbetararistokratin och dess samarbete med "sin" bourgeoisi. Dess politiska innehåll och det viktigaste i denna form av opportunism är avståndstagande från revolutionär kamp och idén om klassamarbete med bourgeoisin. Dessa opportunister är den proletära revolutionens fiender, som under fredliga tider utför sitt borgerliga arbete i hemlighet och som vegeterar inom arbetarpartierna, men som under kriser plötsligt visar sig vara öppna bundsförvanter till hela den samlade bourgeoisin. Denna högeropportunism uppkom inom arbetarrörelsen under sista fjärdedelen av 1800-talet. Det var den relativt "fredliga" kapitalistiska utvecklingen från 1871 till 1914 som gav näring åt först en opportunistisk stämning, sedan en opportunistisk riktning och därefter en opportunistisk grupp eller opportunistiskt skikt av arbetarbyråkrater och småborgerliga medlöpare. Särskilt kraftig spridning har högeropportunismen vunnit i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium. Till att börja med tog den formen av reformism och centrism, riktningar som kom att dominera Andra internationalen och som också ledde till dess sammanbrott. Sedan växte opportunismen över i socialchauvinism, dvs det stora flertalet partier i internationalen tog parti för "sin" bourgeoisi i och med första världskrigets utbrott och svek alla revolutionära principer i fråga om krig, fred och revolution som de själva hade omfattat. Högeropportunismen har för länge sedan blivit ledstjärna för de socialdemokratiska partierna och har även förvandlat många tidigare revolutionära, kommunistiska partier till bihang åt socialdemokratin. Högeropportunismen kommer till uttryck i ett överskattande av det borgerliga samhällets demokratiska fri- och rättigheter; i ett överskattande av reformers betydelse och möjligheten att med reformers hjälp nå bestående framgångar för arbetarklassen. Den kommer till uttryck i tro på möjligheten av "socialismens fredliga in växande i socialism", möjligheten att med "fredliga, parlamentariska medel" kunna ta steget in i socialismen. Högeropportunisterna har en felaktig syn på staten och dess klasskaraktär, de underskattar monopolkapitalets och bourgeoisins makt och styrka, de drar inga skiljelinjer mellan kommunister och socialdemokrater utan hänför såväl de ena som de andra till det diffusa begreppet "socialister" osv.

"Vänster" opportunismen kommer främst till uttryck i ett överskattande av massornas medvetenhet, i ett överskattande av den takt med vilken massorna lämnar de reformistiska illusionerna. Med allmänna revolutionära slagord som enda vapen och utan konkret anknytning till massornas medvetenhetsnivå och massornas kamp, blir de revolutionära parollerna endast slag i tomma luften. "Vänster"opportunismen är, precis som högeropportunismen, en småborgerlig strömning, som har sin grund i småborgerlig otålighet och förakt för långvarigt och hårt arbete, långvarig och hård kamp för att vinna massorna för socialismen och kommunismen. De föraktar massornas kamp för att förbättra sitt läge under kapitalismen, de förnekar vikten av deltagande i reformistiska fackföreningar och andra massorganisationer som domineras av reformister. De hemfaller åt dogmatism och testuggande och har inte förmåga att tillämpa marxismen-leninismens allmängiltiga sanningar på det egna landets konkreta praktik, osv.

Höger- och "vänster"opportunismen är siamesiska tvillingar, två sidor av samma medalj, för båda dessa riktningar leder sist och slutligen till samma sak: att kampen för den socialistiska revolutionen läggs på is.

"Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen för reformer, dvs för sådana förbättringar i de arbetandes läge, som låter makten som förut förbli i den härskande klassens hand. Men samtidigt bekämpar marxisterna på det mest beslutsamma sätt reformisterna, som direkt eller indirekt inskränker arbetarklassens strävanden och aktivitet till reformer. Reformismen är ett borgerligt bedrägeri mot arbetarna, som alltid förblir lejda slavar trots enskilda förbättringar, så länge kapitalets herravälde varar' (Lenin, Marxism och reformism, V. I. Lenin i urval, Stockholm 1965, s. 97).