Nykolonialism
- de imperialistiska staternas politik gentemot tidigare kolonier, halvkolonier
och avhängiga länder som, i första hand efter andra världskriget,
erhållit formell självständighet. Imperialisterna har som resultat
av den nationella befrielserörelsens kamp i dessa länder och den statliga
självständighet dessa länders folk tillkämpat sig, tvingats
uppge det direkta koloniala herraväldet i en mycket stor del av världen.
Men samtidigt har imperialisterna med alla medel och metoder sökt tillförsäkra
sig en politisk, ekonomisk och ideologisk kontroll över tidigare kolonier,
halvkolonier och avhängiga länder. USA-imperialistema har i allt större
grad slagit ut de franska, engelska, holländska osv. imperialisterna. Först
av allt har de försökt sätta in gentemot imperialisterna lojala
marionettregimer i dessa länder. Där det har gått vägen,
har de med rikliga penningsummor och vapen hjälpt den härskande klassen
att slå ned folkets motstånd och bibehålla den feodala och
halvfeodala ordningen;
syftet är att de tidigare kolonierna, halvkolonierna och avhängiga
länderna även i fortsättningen ska fungera som råvarukällor
för imperialisterna. Där denna politik inte omedelbart gått
att genomföra har den amerikanska underrättelsetjänsten CIA satts
in för att politiskt och ideologiskt underminera mer eller mindre folkliga
regeringars ställning. CIA och USA-imperialisterna har varit inblandade
i alla de kontrarevolutionära och reaktionära statskupper som ägt
rum de senaste decennierna - i Kongo, Indonesien, Ghana, Guatemala, Dominikanska
republiken etc, etc. Har dessa båda led i samma politik ändå
misslyckats, har imperialisterna tillgripit ekonomiska och andra sanktioner.
Imperialisterna stöder aktivt olika politiska och nationella motsättningar
inom länderna, ger pengar och vapen till separatiströrelser och söker
med olika medel slå in kilar och splittra de tidigare kolonierna. Imperialisterna
inrättar olika slags "hjälporgan" såsom "fredskårer"
(vars uppgift är att sprida imperialisternas ideologi och politiskt och
ideologiskt underminera mottagarländerna), "u-hjälp" (som
i främsta rummet går ut på att tillförsäkra de stora
imperialistiska monopolen koncessioner med rätt att till förmånliga
villkor investera i de tidigare kolonierna och genom utplundring av andra länder
och folk skaffa monopolen maximalprofiter) osv. Med denna "hjälp"
köper imperialisterna upp den härskande feodalklassen och en del av
bourgeoisin (som till en del och för en tid får vara med och dela
rovet) och skaffar sig sålunda en social bas för den imperialistiska
politiken i dessa länder. Om denna nykolonialistiska politik trots allt
skulle misslyckas, är imperialisterna och i första hand USA-imperialisterna
beredda att skrida till militär intervention överallt där deras
intressen är hotade. Ett exempel är Vietnam, där USA efter fransmännens
nederlag 1954 tog över de franska imperialisternas roll och sände
hundratals "rådgivare" vars uppgift var att installera en lojal
marionettregim. Det lyckades, men när marionetterna höll på
att sopas bort av den nationella revolutionens stormvåg, satte USA-imperialisterna
in egna trupper till ett antal av 500 tusen man, med tunga bombplan, hangarfartyg,
stridsvagnar, helikoptrar, utrustade med napalm, tunga bomber, kulsplitterbomber
etc. Men även denna politik har lidit nederlag och kommer att lida ett
fullständigt nederlag.
"Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna
skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På
långt sikt sett är det inte reaktionärerna utan folket som är
de verkligt starka" (Mao Tsetung, Citatboken s. 69).