Stat - den
ekonomiskt härskande klassens politiska organisation, vars syfte är
att bevara det rådande ekonomiska systemet och undertrycka motståndet
från andra klasser. "Staten är en maskin för att upprätthålla
en klass' herravälde över en annan" (Lenin, Om staten, V. I.
Lenin i urval, Stockholm 1965, s. 47) "ett maskineri i den härskande
klassens händer för att undertrycka dess klassfienders motstånd"
(Stalin, Om leninismens grunder. Leninismens problem, Moskva 1952, s. 48). Staten
uppkom i och med samhällets indelning i utsugande och utsugna klasser,
som en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Utsugarstaten
har två huvudfunktioner; en inre och en yttre. Den inre (som är den
viktigaste) är att undertrycka de arbetande och utsugna massorna, vilka
utgör samhällets majoritet. Den yttre är att utvidga sin stats
territorium genom att förslava främmande länder och folk och
att försvara det egna landet mot anfall utifrån. Så var förhållandet
under slavtiden och feodalismen, sådant är det under kapitalismen.
Statens maktinstrument är armén, polisen, domstolarna, spionaget
och säkerhetstjänsten, fängelserna och statsapparaten. De moderna
imperialistiska staterna förföljer varje befrielserörelse, varje
demokratisk rörelse. Den yttre funktionen är att ekonomiskt och politiskt
lägga under sig främmande länder och folk.
Historiskt känner vi till tre huvudtyper av utsugarstater: slav-ägar-staten,
feodalstaten och borgarstaten. Formerna för utsugar-nas politiska herravälde
kan variera. Formerna för bourgeoisins herravälde är sålunda
borgerlig monarki, demokratisk republik och öppen fascistisk diktatur.
Dessa tre former har samma klass-innehåll - kapitalets diktatur. T.o.m.
den mest progressiva politiska formen för den borgerliga staten - den demokratiska
republiken med parlament och formellt allmän rösträtt - förblir
ett verktyg för kapitalets makt.
I alla moderna kapitalistiska stater, som till formen är demokratiska republiker
(eller konstitutionella monarkier), ligger makten i händerna på monopolkapitalets
representanter som har nyckelpositioner i statens styre. När marxist-leninister
värderar hur progressiv eller reaktionär den ena eller andra statsformen
är tar de alltid konkreta historiska betingelser med i beräkningen.
Marxist-leninisterna anser ex.vis att den demokratiska borgerliga republiken
- trots alla sina negativa och motbjudande sidor - historiskt sett ändå
är mera progressiv än ex.vis den absoluta monarki som fanns i Ryssland
fram till 1917, eller den fascistiska diktaturen efter statskuppen i Grekland
1967.
Den mest progressiva, mest demokratiska statsformen är den socialistiska
staten. Som resultat av en socialistisk revolution avskaffar proletariatet den
borgerliga staten och upprättar en principiellt ny stat - proletariatets
diktatur. Övergången till det nya socialistiska systemet
sker genom att proletariatet i förbund med övriga arbetande med våld,
på revolutionär väg störtar utsugarnas välde, den
försvinnande minoritetens makt. Proletariatets diktatur har till uppgift
att upphäva utsugningen och klasserna och att bygga kommunismen. I och
med att det kommunistiska samhället byggts upp (se Socialism
och kommunism), dör staten bort. Frågan om statens bortdöende
måste emellertid betraktas mot bakgrund av bestämda historiska betingelser.
Engels ansåg på sin tid att staten skulle dö bort i och med
den socialistiska revolutionens seger. Stalin vidareutvecklade läran om
staten med tillämpning på de moderna historiska betingelserna. Han
påvisade att Engels med sin tes avsåg ett tillstånd då
socialismen segrat i alla länder eller flertalet av dem, och att den inte
kan tillämpas i den händelse socialismen segrat endast i några
eller t.o.m. ett enda enskilt taget land. I detta fall måste man tillämpa
en annan tes: i fall socialismen segrat i endast ett enda land - samtidigt som
kapitalism råder i övriga världen - så kan och får
inte den segerrika revolutionen försvaga sin stat, utan måste tvärtom
allsidigt stärka den. Denna tes måste gälla så länge
som det finns imperialistiska stater och följaktligen fara föreligger
för anfall utifrån. Proletariatets diktatur behövs också
för att bryta motståndet från de tidigare härskande klasserna,
för att omvandla samhället i socialistisk riktning och för att
förhindra kapitalismens restaurering. "Proletariatets diktatur är
den nya klassens mest oreserverade skoningslösa krig mot en mäktigare
fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande
(om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella
kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser,
utan även i vanans makt, i småproduktionens makt. Ty av småproduktion
finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen
föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen,
spontant och i massomfång. Av alla dessa orsaker är proletariatets
diktatur nödvändig." (Lenin, 'Radikalismen' - kommunismens barnsjukdom,
Valda verk 11:2, s. 356).