Produktionssätt
- sättet att skaffa de existensmedel (föda, kläder, bostäder,
produktionsredskap etc.), som är nödvändiga för att människorna
ska kunna leva och för att samhället ska kunna existera och utvecklas.
Produktionssättet utgör grundvalen för samhällssystemet
och bestämmer detta systems karaktär. Sådant produktionssättet
är, sådant är också samhället. Varje nytt, högre
produktionssätt betyder ett nytt, högre stadium i mänsklighetens
historia.
Allt sedan det mänskliga samhällets uppkomst har en rad produktionssätt
existerat och avlöst varandra: ursamhället,
slavägarsamhället, feodalismen
och kapitalismen. I
modern historisk tid har det utlovade kapitalistiska produktionssättet
i en rad länder fått ge plats åt det socialistiska produktionssättet
(se Socialistiskt system).
Produktionssättet har två sidor. Den ena sidan av produktionssättet
utgörs av samhällets produktivkrafter.
I dessa uttrycks människans förhållande till naturens föremål
och krafter, som hon utnyttjar för att skaffa sig de för livet nödvändiga
materiella nyttigheterna. Den andra sidan av produktionssättet är
produktionsförhållanden.
Dessa är förhållanden mellan människor i den materiella
samhälleliga produktionsprocessen. Dessa förhållandens tillstånd
ger svar på frågan i vems händer produktionsmedlen befinner
sig: ägs de av hela samhället eller av enskilda personer, grupper
eller klasser, som utnyttjar dem för att utsuga andra personer, grupper
och klasser? Marxismen har skarpt kritiserat alla föreställningar
om att produktionssättet kan likställas med produktivkrafter (t.ex.
teorin om "industrisamhället"), och att de sistnämnda kan
existera utan produktionsförhållanden.
I själva verket är produktionssättets två sidor intimt
förknippade med varandra och kan inte existera utan varandra. Varje historiskt
bestämt produktionssätt utgör en enhet av produktivkrafter och
produktionsförhållanden. Men denna enhet är dialektisk. Produktionsförhållandena,
som uppstår på grundval av produktivkrafternas utveckling, utövar
i sin tur ett väldigt inflytande på själva produktivkrafternas
utveckling. Under produktionssättets utveckling kommer produktionsförhållandena
helt lagbundet på efterkälken i förhållande till produktivkrafterna,
vilka utgör produktionens mest rörliga och revolutionära element.
På ett visst stadium av produktionssättets utveckling uppstår
därför motsättningar mellan dess båda sidor. De föråldrade
produktionsförhållandena börjar bromsa produktivkrafternas fortsatta
utveckling. Motsättningen mellan produktivkrafternas nya nivå och
de gamla produktionsförhållandena kan lösas först i och
med att dessa produktionsförhållanden ersätts med nya förhållanden,
som motsvarar de nya produktivkrafterna. Nya produktionsförhållanden
är den avgörande förutsättningen för att produktivkrafterna
snabbt ska kunna vidareutvecklas. Motsättningen mellan produktivkrafter
och produktionsförhållanden inom ramen för ett produktionssätt
utgör den främsta orsaken till sociala revolutioner i klassamhället.
Under socialismen behöver denna motsättning inte bli antagonistisk.
Den socialistiska staten, det kommunistiska partiet, har möjlighet att
utgående från de objektiva ekonomiska lagarna och genom att mobilisera
massorna, i rätt tid lösa de växande motsättningarna mellan
produktionsförhållandena och de nya produktivkrafterna, och att få
dem i överensstämmelse med varandra.