Nationella frågan
Nationella
frågan. - Marxism-leninismen påvisar tre perioder i den nationella
frågans utveckling. Första perioden omfattar feodalismens avskaffande
i väst och kapitalismens seger. Under denna period formades och utvecklades
nationen. Nationens uppkomst i väst sammanföll
i stort med bildandet av centraliserade stater, varför nationerna också
klädde sig i statliga former. Så uppstod nationella stater i England,
Frankrike, Italien etc. I Östeuropa (Ungern, Österrike, Ryssland) gick
den kapitalistiska utvecklingen långsammare, vilket också fördröjde
bildandet av nationer, samtidigt som skapandet av centraliserade stater påskyndades
som värn mot korståg från turkar, mongoler och andra österländska
folk. Detta ledde till att det i Östeuropa bildades mångnationella
stater, där den nation som bildades först och var mest framskriden blev
statsbärande, medan övriga nationer - som inte hunnit så långt
- blev underkastade och undertryckta nationer. Perioden då nationerna bildades
i väst kännetecknades av otaliga nationella frihetskrig vars målsättningar
var att störta absolutismen och feodalismen och att avskaffa främmande
förtryck. När dessa uppgifter var lösta upphörde den borgerligt-progressiva
rörelsen i väst. I Östeuropa, där det hade skapats ett system
av nationellt förtryck, hade den borgerligt-nationella rörelsen bara
just börjat vid den tiden. Här alstrade det nationella förtrycket
nationella konflikter, nationella rörelser vars viktigaste drivkraft var
bourgeoisin.
Andra perioden i den nationella frågans utveckling hänför sig
till imperialismens uppkomst. Före
imperialismen höll sig den nationella frågan inom ramarna för
de olika mångnationella staterna och gällde ett mindre antal, huvudsakligen
europeiska nationer (irländare, tjecker, polacker, finnar, serber etc.).
Under imperialismen förvandlas den nationella frågan till en mellan-statlig
fråga. Nu inleddes kampen mellan imperialistiska stater om rätten att
utplundra och förslava folken i koloniala, halv-koloniala och avhängiga
länder. De gamla nationella staterna i väst - England, Italien, Frankrike
osv. - blev, till följd av att de lade under sig nya territorier, mångnationella
stater, koloniala stater, vars existens kom att intimt hänga samman med kolonialt
och nationellt förtryck. Under denna period av starkt ökande nationellt
förtryck tar de förtryckta folkens nationella befrielserörelse
mot imperialismen fart. Denna rörelse, som bringar hela det imperialistiska
systemet i gungning, sammansmälter med arbetarna och hela det arbetande folkets
klasskamp i de kapitalistiska länderna. Detta gör det möjligt och
nödvändigt att skapa en enhetsfront mellan de arbetande i kapitalistiska
länder och folken i de förtryckta länderna. För proletariatet
är det en fråga om att skaffa sig bundsförvanter.
Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 inledde tredje perioden i den nationella frågans
utveckling. Det är en period då kapitalismen avskaffas tillsammans
med det nationella förtrycket, och det upprättas vänskap och broderligt
samarbete mellan folken, en period då det formas nya, socialistiska nationer.
Kapitalismens enda lösning av den nationella frågan har alltid varit
att splittra nationerna, att utså tvedräkt och hat mellan olika nationer,
att underkasta en nation en annan nation. Oktoberrevolutionen visade möjligheten
och nödvändigheten av en ny, revolutionär väg, baserad på
en broderlig sammanslutning av arbetande från olika länder. Den visade
att detta är den enda vägen för en verklig lösning av den
nationella frågan, enda sättet att få slut på den nationella
fiendskapen, som är en ofrånkomlig företeelse under kapitalismen.