Imperialism
- kapitalismen på dess högsta och sista stadium, den monopolistiska
kapitalismen. Imperialismens grunddrag är att den fria kapitalistiska konkurrensen
ersatts av monopolens herravälde. Produktivkraftemas utveckling, produktionens
och kapitalets koncentration, banade under sista tredjedelen av 1800-talet väg
för den monopolistiska kapitalismen. I slutet av 1800-och början av
1900-talet hade den slutgiltigt konsoliderats. Den historiska förtjänsten
av att vetenskapligt ha analyserat imperialismen tillkommer Lenin, som gav följande
klassiska definition av imperialismen: l) koncentrationen av produktion och
kapital har nått en sådan utvecklingsnivå att den skapat monopol
som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet; 2) sammansmältning
av bankkapital och industrikapital så att det skapats "finanskapital",
en finansoligarki; 3) kapitalexport får till skillnad från varuexporten
särskilt stor betydelse; 4) det har bildats internationella monopolsammanslutningar
av kapitalister som delat upp världen mellan sig; 5) världens territoriella
uppdelning mellan de största kapitalistiska staterna har fullbordats och
kampen för dess omfördelning har börjat.
De stora företag som uppstått till följd av kapitalets koncentration
och centralisation, besegrar oundvikligen de mellanstora och små företagen
i konkurrenskampen. Den överväldigande delen av de kapitalistiska
ländernas industriproduktion samlas hos ett fåtal jättelika
företag. Produktionens koncentration banar väg för monopolens
herravälde. Storkapitalisterna, som sinsemellan bildar skilda slags sammanslutningar,
upprättar monopol vilka blir allenarådande inom den ena eller andra
produktionsgrenen. Monopolen besätter nyckelpositionerna i de kapitalistiska
ländernas ekonomi. Konkurrensen försvinner inte i och med uppkomsten
av monopol, utan blir tvärtom allt skarpare. Konkurrenskampen tar allt
mer fördärvbringande och parasitära former. Monopolens herravälde
bara ökar anarkin inom produktionen. Kapitalismens grundläggande motsättning
blir allt skarpare. Monopol uppstår likaså inom bankväsendet.
Sammansmältningen av bank- och industrikapital leder till finanskapital.
En liten grupp finanskapitalister (finansoligarkin)
dominerar helt i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik. Monopolens
allmakt i ekonomin leder till att landet driver en reaktionär politik.
Statsapparaten står helt till finanskapitalisternas förfogande och
utnyttjas av dem för att stärka sin maktställning i landets ekonomi
för att på så sätt säkerställa jättelika
monopolprofiter. Kapitalexport är typisk för imperialismen. I jakten
på maximal-profiter exporterar monopolkapitalisterna kapital till utlandet
eftersom de i det egna landet har ett kapitalöverskott. På grund
av den sjunkande profitkvoten och befolkningens låga köpkraft är
verksamhetsfältet otillräckligt för profitgivande kapitalplaceringar
inom det egna landet. Kapitalexport sker i första hand till underutvecklade
länder, där billiga råvaror, låga löner och jordbrukspriser
säkrar högre vinster. Kapitalexporten skärper motsättningarna
mellan de kapitalistiska länderna om avsättningsmarknader. De mäktigaste
monopolkapitalisterna i skilda länder upprättar sinsemellan avtal
om marknader, priser och produktionsvolym och skapar internationella monopol.
Världens territoriella uppdelning mellan imperialistiska makter, som gjorde
att det vid 1900-talets början inte fanns några "fria"
länder, förde frågan om världens omfördelning upp
på dagordningen. Denna kamp för en omfördelning av den redan
uppdelade världen medför oundvikligen väpnade konflikter och
imperialistiska krig. På det mest barbariska sätt utsuger och förtrycker
imperialisterna kolonier, halvkolonier och beroende länder. De förtryckta
folken har dock börjat att med allt större kraft kämpa för
sin frihet och självständighet. Den nationella befrielsekampen skakar
världsimperialismen i dess grundvalar.
Lenin framhöll imperialismens trefaldiga säregenhet. Imperialismen
är den monopolistiska, ruttnande, parasitära eller döende kapitalismen.
Kapitalismens ruttenhet och parasitära natur under dess imperialistiska
stadium uppträder i en allmän sänkning av produktionens utvecklingstempo,
i en tendens till stagnation och förruttnelse samtidigt som produktionen
ökar i vissa industrigrenar i enskilda kapitalistiska länder; i att
teknikens utveckling bromsas och får en ojämn och oproportionell
utveckling; i att de väldiga möjligheter som den moderna tekniken
och vetenskapen öppnar inte utnyttjas; i uppkomsten av ett stort skikt
ren-tiärer och rentiär-stater (jfr); i kroniskt underutnyttjande av
produktionsapparaten och förekomsten av permanent arbetslöshet; i
en förstärkning av militarismen och militarisering av de kapitalistiska
ländernas ekonomi osv. Imperialismen skärper till det yttersta kapitalismens
alla motsättningar på tröskeln till den socialistiska revolutionen.
Imperialismens grundläggande motsättningar är: l) motsättningen
mellan arbete och kapital (mellan arbetare och bourgeoisi) som får sitt
uttryck i stegrad utsugning och förtryck av de arbetande massorna från
monopolkapitalets sida, vilket framkallar en skärpning av klasskampen och
leder arbetarklassen fram till den socialistiska revolutionen; 2) motsättningen
mellan de imperialistiska makterna på grund av intressekonflikter mellan
olika länders stormonopol i deras kamp för höga monopolprofiter
och avsättningsmarknader, vilket ofta leder till väpnade konflikter
mellan imperialisterna, försvagar kapitalismen i dess helhet och inspirerar
arbetarna och de arbetande massorna till beslutsam kamp mot imperialismen; 3)
som följd av ökat imperialistiskt förtryck i kolonier, halvkolonier
och beroende länder ökar och utvecklas, växer och skärps
också motsättningen mellan de imperialistiska staterna och världens
förtryckta folk (detta är huvudmotsättningen i dag i världen);
4) motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska
lägret. Med uppkomsten av socialimperialismen (jfr) har de grundläggande
motsättningarna i världen blivit: l) Motsättningarna mellan de
förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen
å den andra; 2) Motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin
i de kapitalistiska och revisionistiska länderna; 3) Motsättningen
mellan imperialistiska och socialimperialistiska länder samt de imperialistiska
länderna emellan; 4) Motsättningen mellan de socialistiska länderna
å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den
andra.
Imperialismens alla motsättningar vidareutvecklas och skärps i och
med uppkomsten av statsmonopolistisk kapitalism Kapitalismens utveckling sker
ojämnt och språngvis under imperialismen (se Lagen
om kapitalistiska länders ojämna ekonomiska och politiska utveckling
under imperialismen). Detta leder till att förutsättningarna
för en socialistisk revolution mognar vid olika tidpunkter i olika länder.
De snabbt växlande ekonomiska och militära styrkeförhållandena
mellan kapitalistiska länder leder samtidigt till konflikter om en omfördelning
av kolonier och inflytelsesfärer. De skärpta motsättningarna
och uppblossande militära konflikterna leder till en ömsesidig försvagning
av imperialismen och gör imperialismens front sårbar för ett
genombrott genom en socialistisk revolution i dess svagaste länk. Lenin
påvisade att socialismen under de förhållanden imperialismen
har skapat kan segra till en början i några, ja t.o.m. i ett enskilt
land.
Under första världskriget och som resultat av Oktoberrevolutionens
seger i Ryssland 1917 inträdde kapitalismen i kapitalismens
allmänna kris,
vars huvuddrag är att världen spaltades upp i två system - ett
socialistiskt och ett kapitalistiskt. Efter andra världskriget föll
ett antal länder i Östeuropa och Asien ifrån kapitalismen och
bildade socialismens världssystem. Som resultat av de segrar folken i kolonier,
halvkolonier och beroende länder vunnit har imperialismens kolonialsystem
börjat falla samman, och det har bildats en rad formellt fria nationalstater.
De flesta av dessa är dock politiskt och ekonomiskt underkuvade, förtryckta
och utsugna av imperialismen som bedriver en politik präglad av nykolonialism.
Under de senaste decennierna har de imperialistiska staterna med USA i spetsen
intervenerat militärt vid ett otal tillfällen i länder där
deras intressen varit hotade. Brännpunkten i kampen mot imperialismen har
under 60-talet varit Sydostasien, där de indokinesiska folken vunnit seger
efter seger i kampen mot USA-imperialismen. De förtryckta folkens mäktigaste
stöd och basområde i kampen mot imperialismen är Folkrepubliken
Kina. Lenin förutsåg att den socialistiska revolutionen, efter att
till en början ha segrat i ett land, kommer att utvecklas vidare genom
att det ena landet efter det andra på revolutionär väg lämnar
det kapitalistiska lägret. Den marxist-leninistiska teorin har visat att
socialismens seger i hela världen är historiskt nödvändig
och oundviklig och att vi lever i "... den era i vilken imperialismen går
mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande
seger." (Lin Piao, Förord till andra kinesiska upplagan av Citat ur
ordförande Mao Tsetungs verk, s. l)