Folkdemokrati
Folkdemokrati - en ny form av politisk statsorgamsation av samhället, som uppkom
i en rad europeiska och asiatiska länder efter andra världskriget som resultat
av att den antifascistiska koalitionen med Sovjetunionen i spetsen besegrade den
tyska och japanska fascismen-imperialismen, samt tack vare segern i folkens befrielserörelse.
Beroende på konkreta betingelser har folkdemokratin olika former och etapper av
sin utveckling under vilken också dess klassmässiga innehåll genomgår väsentliga
förändringar.
Dess första etapp är den antiimperialistiska, antifeodala revolutionen under vilken
det uppstår folkdemokrati som organ för den revolutionära makten, som till sitt
innehåll i huvudsak representerar arbetarklassens och böndernas diktatur under
arbetarklassens ledning. Kännetecknande för denna etapp är att udden är riktad
mot imperialismen, mot fascismen.
I Central- och Sydösteuropa föddes folkdemokratin under aktiv kamp mot främmande
och inhemsk fascism, för nationellt oberoende och demokratiska fri- och rättigheter.
Denna kamp utgjorde en beståndsdel i de progressiva krafternas världsomspännande
kamp mot de fascistiska aggressorema. Sovjetunionen hjälpte dessa länders folk
att slå sig fria från det fascistiska slaveriet och erhålla nationellt oberoende,
och utövade ett revolutionerande inflytande på händelseutvecklingen. Sovjetunionen
blandade sig inte i dessa länders inre angelägenheter, men närvaron av sovjetiska
trupper lamslog reaktionens krafter, stärkte massornas revolutionära energi och
påskyndade de historiska processerna. Folkets breda massor med kommunistiska partier
i spetsen tog till vara denna gynnsamma situation och genomförde i hård klasskamp
revolutionära omvälvningar och upprättade folkdemokratiska regimer. Denna omvälvning
innebar att kapitalisternas och godsägarnas makt krossades och att makten övergick
i folkets händer med arbetarklassen i spetsen. Arbetarklassen i de Central- och
Sydösteuropeiska länderna koncentrerade nu ansträngningarna på att fullborda de
anti-feodala, allmänt demokratiska uppgifter, i första hand inom jordbruket, som
revolutionen hade ställt. Det var nödvändigt att eliminera alla konsekvenser av
det fascistiska herraväldet såväl i ekonomi som politik och kultur, att säkerställa
en konsekvent demokratisering av alla sfärer inom samhällslivet, genomföra jordreformer
och avskaffa de feodala förhållandena. Under den agrara revolutionen konfiskerades
godsägarnas jord och enligt principen "jorden tillhör dem, som brukar den" överlämnades
den till bönderna. Godsägarklassen avskaffades och de arbetande böndernas materiella
läge förbättrades. Jordreformerna stadfäste böndernas äganderätt till jorden och
stärkte ytterligare förbundet mellan arbetare och bönder. Jämsides med agrarreformema
konfiskerades stormonopolens kapital, som hade varit intimt knutna till fascismen.
Under dessa konkreta förhållanden betraktades denna åtgärd som allmänt demokratisk,
fastän den givetvis försvagade kapitalismen och innebar ett steg i riktning mot
socialism. Genomförandet av de viktigaste demokratiska uppgifterna - krossandet
av de fascistiska krafterna, erövrandet av nationellt oberoende och demokratiska
fri- och rättigheter, avskaffandet av de feodala förhållandena - vittnade om att
revolutionens första etapp, den antiimperialistiska, antifeodala etappen, i huvudsak
var avslutad. Givetvis återstod en hel rad demokratiska uppgifter, men dessa skulle
komma att lösas under den nya etappen, den socialistiska revolutionens etapp.
Den nya, andra etappen, kännetecknades av att motsättningen mellan arbetarklassen
och bourgeoisin blev huvudmotsättning. Nu inleddes den socialistiska revolutionens
strategiska etapp. Bourgeoisin utgjorde alltjämt en betydande kraft, eftersom
den drog med sig en ganska stor del av de halvproletära, småborgerliga befolkningsskikten.
Bourgeoisin spelade en aktiv politisk roll i de folkdemokratiska länderna, hade
tillgång till egna organisationer, egen press, egna representanter i parlamenten,
i regeringarna och andra maktorgan. Bourgeoisin, som fortfarande ägde många banker,
fabriker, verkstäder osv, hade en betydande ekonomisk styrka bakom sig. Men dess
styrka och aktivitet bestod inte enbart i politiska och ekonomiska positioner
inom landet, den bestod också i betydande grad av stöd från den internationella
imperialismen. Inspirerade utifrån förde bourgeoisin i de europeiska folkdemokratiska
länderna en hårdnackad kamp om makten. Den motsatte sig förverkligandet av demokratiska
åtgärder, strävade efter att störta folkmakten och upprätta sin diktatur. För
att konsolidera och utvidga folkets landvinningar blev det nödvändigt att krossa
bourgeoisin, att slutgiltigt avgöra frågan om makten, att säkra en övergång från
arbetarklassens och böndernas diktatur till arbetarklassens diktatur., Frågan
om makten är den socialistiska revolutionens viktigaste fråga. Först och främst
krävdes det att folkmakten drog över på sin sida de folkmassor som stod under
bourgeoisins inflytande.
I långvarig och hård kamp avslöjade marxist-leninisterna inför folket bourgeoisins
folkfientliga, antinationella planer och förehavanden, och den underminerande
verksamhet som de borgerliga partierna bedrev på uppdrag från utländska imperialister.
Därmed förlorade också bourgeoisin det mesta av sitt stöd bland befolkningen.
När arbetarklassen hade berövat bourgeoisin dess sociala stöd gick den till kamp
för att krossa den också politiskt: borgerliga partier, som stod i utländska imperialisters
tjänst, upplöstes, bourgeoisins press fick slå igen, borgerliga representanter
fick lämna regeringar och statsapparat. Samtidigt nationaliserades industrin,
bankerna, transport- och kommunikationsväsendet, naturrikedomar osv. Under den
revolutionära kampen krossades den gamla borgerliga statsapparaten och skapades
en ny, folklig statsapparat som blev i stånd att fylla den proletära diktaturens
funktioner. Stor betydelse för samhällslivet i folkdemokratierna hade elimineringen
av arbetarklassens splittring; det skedde genom att kommunistiska och socialdemokratiska
partier gick samman i enhetliga arbetarpartier på basis av marxismen-leninismen.
Detta samgående åtföljdes av att bourgeoisins agentur inom arbetarrörelsen - de
socialdemokratiska partiernas högerflygel - krossades politiskt. Alla de uppräknade
sociala, ekonomiska och politiska åtgärder som genomfördes i de europeiska folkdemokratierna,
innebar en revolutionär socialistisk omvälvning, dvs upprättandet av proletariatets
diktatur, arbetarklassens stat.
Folkdemokratin segrade också i en rad asiatiska länder - i Kina, Vietnam och Korea.
Segern for folkdemokratin skedde i dessa länder mot bakgrund av ae japanska imperialisternas
nederlag, en försvagning av hela det imperialistiska systemet och som resultat
av folkmassornas hjältemodiga befrielsekamp. Folkdemokratins seger i Kina, Vietnam
och Korea innebar ännu ett mäktigt slag mot hela det imperialistiska systemet.
De revolutioner som ägde rum i de asiatiska folkdemokratierna har sina särdrag
eftersom dessa länder var koloniala; utländska imperialister härskade i dem tillsammans
med compradorbourgeoisi och feodalherrar.
Den folkdemokratiska vägen öppnade väldiga perspektiv för Kina, Vietnam och Korea.
De kinesiska folkmassorna förde under många år en hjältemodig kamp för demokratiska
fri- och rättigheter, för nationellt oberoende och folkdemokrati. Revolutionen
i Kina hade två utvecklingsetapper. Den första var den nydemokratiska, som till
sin innebörd var antiimperialistisk, anti-feodal. Denna revolutions uppgift var,
att folkmassorna med arbetarklassen i spetsen skulle krossa imperialisternas,
feodal-herrarnas och byråkratkapitalets herravälde och förvandla det halvkoloniala,
halvfeodala Kina till en nydemokratisk stat. Denna uppgift löstes framgångsrikt
av det kinesiska folket. Utropandet av Folkrepubliken Kina (l. 10. 1949) och genomförandet
av de viktigaste demokratiska reformerna fullbordade i huvudsak den kinesiska
revolutionens första etapp och inledde den andra etappen - den socialistiska revolutionens
etapp. Uppgiften för den etappen är uppbygget av ett socialistiskt samhälle i
Kina.
Marxismen-leninismen lär att vägen från kapitalism till socialism går via en socialistisk
revolution under vilken arbetarklassen tar makten i sina händer, upprättar proletariatets
diktatur, avskaffar det kapitalistiska systemet och skapar ett socialistiskt samhälle.
Formerna för proletariatets diktatur kan - som också Lenin ofta framhöll - ha
olika former, uppvisa en mångfald av olika politiska former, men det väsentliga
i dem (klassinnehållet) måste alltid vara att de är proletära diktaturer.
Folkdemokratin innebär folkets makt, dvs hela arbetande folkets makt med arbetarklassen
i spetsen. Folkdemokratins klass-mässiga bas är förbundet mellan arbetarklass
och övriga arbetande i stad och på land. Den politiska grundvalen för folkdemokratin
är representativa församlingar som väljs av folket vid allmänna, lika, direkta
och hemliga val, organ som innehar hela statsmakten, uppifrån och ner, i sina
händer. I folkdemo-kratiska länder kan det finnas flera partier, med det parti
som står i spetsen för utvecklingen är det revolutionära kommunistiska partiet,
dvs arbetarklassens parti. Detta är en återspegling av arbetarklassens ledande
roll i förbundet mellan alla arbetande klasser. Oavsett om regeringen i en folkdemokrati
är en koalitionsregering, så är det alltså arbetarklassen och dess parti som spelar
den ledande rollen i en sådan regering, l de europeiska folkdemokratierna fanns
tre ekonomiska strukturer: en socialistisk, en småproduktionssektor och en kapitalistisk
sektor. I Kina fanns förutom ovan nämnda också en kooperativ och en stats-kapitalistisk
sektor. Därav följer att det i samtliga folkdemokratier funnits tre klasser: arbetarklassen,
bönderna och bourgeoisin, samt intelligentian som framsprungit ur dessa tre klasser.
Det är fel, som en del "teoretiker" påstår, att de folkdemokratiska länderna skulle
utvecklats genom klassintressenas "harmoni" och "försoning", genom kapitalismens
"fredliga inväxande" i socialism; sådana idéer är antimarxistiska, antikommunistiska.
Trots vissa skillnader, som beror på konkreta historiska förhållanden i varje
land, utvecklades i samtliga folkdemokratier en hårdnackad klasskamp i alla former
- på det politiska, ekonomiska och ideologiska området. De historiska erfarenheterna
från länderna i Central- och Sydösteuropa, Folkrepubliken Kina, Demokratiska folkrepubliken
Korea och Demokratiska republiken Vietnam har bevisat folkdemokratins livsduglighet
såsom en ny form av folkmakt men också att denna folkmakt temporärt kan förloras
till bourgeoisin (se Modern revisionism
och Socialimperialism).