"Eviga sanningar". - Metafysiker betraktar varje sanning som en "evig
sanning", dvs. som någonting för alltid givet och oföränderligt.
"Verkliga sanningar är överhuvudtaget oföränderliga"
- skrev metafysikern Duhring. I sin kritik av Dtihring påvisade Engels
att verkligt vetenskapliga sanningar utvecklas, förändras och fulländas
genom att människornas kunskaper ökar och till följd av deras
praktiska verksamhet. Genom att analysera vetenskapens tre huvudavsnitt - vetenskapen
om den döda naturen, om den levande naturen och om samhället - påvisade
Engels att de vetenskapliga sanningarna i var och en av dem befinner sig i ett
tillstånd av utveckling och att vetenskapens styrka just består
i att den inte erkänner några orubbliga kunskaper. Visst finns det
"eviga sanningar" som ex. vis sanningen att Paris ligger i Frankrike
osv, men sanningar av dylikt slag är ytterst okomplicerade och inte alls
jämförbara med de komplicerade sanningar som vetenskapen har att göra
med och som man inte omedelbart vinner kunskap om, utan först efter mödosamt
och långvarigt arbete under den vetenskapliga kunskapsprocessen.
"Eviga sanningar" omhuldas av dem som ur det faktum att det finns
enstaka eviga sanningar söker dra slutsatsen att det i mänsklighetens
historia existerar eviga sanningar, en evig moral, en evig rättvisa etc.
Detta gör utsugarklassernas ideologer som med fraser om "evig"
rättvisa, moral osv. söker dölja de grundläggande klassmotsättningarna,
förneka de utsugna klassernas rätt att kämpa för ett bättre
liv, och framställer utsugarsystemen som rättfärdiga "eviga"
system.
Den dialektiska materialismen tillbakavisar den metafysiska teorin om "eviga
sanningar" och har skapat den enda vetenskapliga teorin om hur kunskap
om vetenskapliga sanningar förvärvas. (se också Absolut
och relativ sanning. Kunskap, Teori
och praktik).