Sanningens kriterier


Sanningens kriterier - måttstock för att bestämma sanningshalten, tillförlitligheten i vår kunskap, ett kännetecken som bekräftar, styrker riktigheten av våra föreställningar, graden av överensstämmelse mellan våra förnimmelser, föreställningar, begrepp och den objektiva verkligheten. Idealismen ser sanningens kriterium inte som en överensstämmelse mellan de teorier som mänskligt tänkande utarbetat och den objektiva verkligheten, utan i subjektens förnimmelser, idéer, i "begreppens klarhet och precision" osv. Sålunda anser de subjektiva idealisterna att sanningens kriterium är "erfarenheten" men denna erfarenhet ser de inte som en materialistisk sådan, inte som ett resultat av människans och naturens växelverkan vid den praktiska omdaningen av naturen, utan som summan av förnimmelser, subjektiva upplevelser hos människan. Enligt detta resonemang ska alltså förnimmelser bekräftas och styrkas av förnimmelserna själva. För att komma ur detta ohållbara läge framför de bl. a. som sanningskriterium den "kollektivt organiserade erfarenheten". Enligt denna teori skulle allt som är allmänt "vedertaget", som erkänns av alla, vara sanning. Lenin avslöjade denna idealistiska fördom och påvisade att man med en "kollektivt organiserad erfarenhet" som grund lätt kan räddfärdiga de mest befängda och fantastiska föreställningar, ex.vis tron på tomtar och troll, ty denna tro är ju en form av "erfarenhet". Religionen är också "allmänt vedertagen", ty miljoner och tiotals miljoner människor tror på Gud, på olika slags "under" osv, men religionen kommer ändå aldrig att bli sanning. I den moderna borgerliga filosofin är det subjektivt idealistiska "sanningskriteriet" dominerande.

Endast den marxistiska filosofin beväpnar den mänskliga kunskapen med ett verkligt vetenskapligt kriterium, som gör det möjligt att skilja på vad som är sant och vad som är en förvillelse. Detta kriterium är den mänskliga praktiken, människornas praktiska verksamhet i produktionen, industrin, massornas revolutionära verksamhet. Med sin uppfattning om praktiken som grundvalen för kunskap och som kriterium för kunskapens sanningshalt, innebar marxismen en verklig omvälvning i kunskapsteorin. Den gamla, förmarxistiska materialismen var kontempla-tiv, den förband inte kunskapen med praktiken, med människornas praktiska verksamhet. Om också vissa materialister före Marx framförde praktiken som sanningens kriterium, så uppfattade de den i snäv bemärkelse, inte som historisk praktik, inte som människornas produktionspraktik. Först marxismen påvisade det intima sambandet mellan kunskap och praktik och gav därmed den enda riktiga lösningen på frågan om vad som är sanningens kriterium. "Frågan huruvida det mänskliga tänkandet besitter objektiv sanning är inte en fråga för teorin utan en praktisk fråga. Människan måste i praktiken bevisa sitt tänkandes sanning, d.v.s. verklighet och makt, dess egenskap av något som hör till jordelivet. Tvisten om det verkliga eller icke-verkliga hos ett tänkande, som isolerar sig från praktiken, är en rent skolastisk fråga" (Marx, Teser om Feuerbach, Karl Marx & Friedrich Engels i urval, Stockholm 1965, s. 13). Marxismen bevisade det absurda och ogrundade i agnosticismen, som förnekar möjligheten av en sanningsenlig kunskap. I den händelse våra kunskaper om ett ting eller en företeelse bekräftas av praktiken, så måste det betyda att de är sanningsenliga, och ingen som helst agnosticism kan bestrida detta. Praktiken, det är prövo-stenen för varje teori. Praktiken avslöjar obönhörligt varje felaktig och falsk teori. Detta gäller för varje del av den vetenskapliga kunskapen, varje del av samhällsvetenskapen. Borgerliga ideologer ansåg den vetenskapliga socialismen vara en fantasiprodukt, ett påhitt. Men folkens historiska praktik i de länder som bygger socialismen bevisar, att den vetenskapliga socialismen är vårt tidevarvs stora sanning, och att de borgerliga ideologernas teorier är en lögn i de döende utsugar klassernas tjänst. Varje vetenskaplig sanning prövas och bekräftas av praktiken och varje felaktig och lögnaktig teori förkastas av praktiken.

Samtidigt som marxismen för fram praktiken som ett obestridligt sanningskriterium, framhåller den att man måste ta hänsyn till den utveckling som praktiken själv genomgår. Denna utveckling kräver att man reviderar den ena eller andra sanningen, därest de är baserade på en gammal praktik som redan passerats av en ny, högre nivå i människornas praktiska verksamhet. Denna uppfattning om praktiken leder det mänskliga tänkandet framåt, hindrar det från att bli stelbent, hindrar att de sanningar det frambringat förvandlas till dogmer. Varje nytt steg i praktiken fullkomnar våra kunskaper, preciserar och konkretiserar den ena eller andra sanningen på basis av en mera utvecklad praktik. (seäven Teori och praktik).