Kritik och självkritik


Kritik och självkritik - den viktigaste metoden för att avslöja och övervinna fel och brister i det marxist-leninistiska partiets arbete och i andra massorganisationers verksamhet.
Redan Marx betonade, att ett utmärkande drag hos den socialitiska, proletära revolutionen - till skillnad från alla tidigare revolutioner - är, att den utsätter sig för självkritisk granskning för att på så sätt säkerställa segern. Denna tes har sedan vidareutvecklats av Lenin och Stalin och framför allt av Mao Tsetung. De framhåller, att självkritik kännetecknar ett verkligt proletärt parti i motsats till alla opportunistiska, revisionistiska och reformistiska partier. Lenin ansåg kritik och självkritik vara en av de viktigaste grundprinciperna för ett kommunistiskt parti. Lenin underströk att mensjevikernas, socialistrevolutionärernas, kauts-kyanernas, högersocialisternas och andra antimarxistiska riktningars fruktan för kritik och självkritik var källan till dessa partiers oförmåga att verkligen vinna massornas förtroende och att varje levande och livsdugligt parti ofrånkomligen behöver självkritikens vapen. Partier som isolerar sig från massorna och sluter sig inom sitt skal, fruktar kritik och självkritik. Marxist-leninistiska partier, som är förtruppen för arbetarklassen och alla arbetande, skolar sina kadrer och folkmassorna i att kritisera fel och brister och kan på så sätt, med hjälp av kritikens och självkritikens vapen övervinna de hinder som står i vägen för en riktig politisk linje och därmed socialismens seger. Ingen utveckling kan ske utan att det uppstår motsättningar och man löser dessa motsättningar. "Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och mellan det nya och det gamla i samhället. Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 229).

Vid kritik och självkritik är det av största vikt att skilja mellan antagonistiska (oförsonliga) och icke-antagonistiska motsättningar; motsättningar mellan folket och folkets fiender, och motsättningar inom folket. Kritik och självkritik måste inom partiet tillämpas utgående från att det gäller motsättningar inom folket. Därför måste kritik och självkritik ha en bestämd karaktär: "Denna demokratiska metod att lösa motsättningar inom folket sammanfattades år 1942 i formeln 'enhet-kritik-enhet'. Innebörden är den, att vi utgår från en önskan om enhet och löser motsättningarna genom kritik eller kamp, så att vi uppnår ny enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är en riktig metod att lösa motsättningar inom folket" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 221).

Ett riktigt marxist-leninistiskt parti måste, lyssna på all slags kritik, vänskaplig likaväl som fientlig: Om kritiken är riktig, rättar det felen; den oriktiga kritiken avvisas; om den kommer från folket och partiets medlemmar måste dess orsaker uppdagas och korrigeras. Inte all slags kritik är riktig, utan endast den som visar sig förbättra partiets politiska linje och organisation, och gör partiet kampdugligare, så att det bättre kan leda arbetarklassen och det arbetande folket i kamp för näraliggande mål och för socialismens seger. Man måste strängt hålla isär denna kritik och klassfiendens kritik, som syftar till att påtvinga partiet anti-kommunistiska idéer och åsikter. Självkritiken får heller aldrig bli någon formalistisk "avbön", varefter man kan fortsätta i samma stil som tidigare. Kommunister måste lära sig att både ge och ta kritik och att använda kritikens och självkritikens vapen i det enda syftet att föra kommunismens sak framåt. Om kritik undertrycks, kommer det kommunistiska partiet på avvägar och kan till slut förvandlas till ett borgerligt parti.

Behovet av kritik och självkritik försvinner inte i och med att kapitalismen störtas och den socialistiska revolutionen segrar. Tvärtom, kommer den nu att inte bara gälla partiet och massorganisationerna utan också formen för den socialistiska statens styre. Genom att mobilisera massorna och använda kritikens och självkritikens vapen löser den socialistiska staten de motsättningar som ofrånkomligen uppstår även i det socialistiska samhället. Utan kamp mellan det nya och det gamla, mellan progressivt och konservativt, utan kamp för att övervinna byråkrati, kvarlevor av nationalism, en icke-socialistisk inställning till arbetet, utan kamp mot allt det som står hindrande i vägen för samhällets socialistiska framåtskridande, är det omöjligt att framgångsrikt bygga socialismen och kommunismen. "Under vanliga förhållanden är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte löser dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar av i vår uppmärksamhet och sänker garden, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land är en sådan utveckling vanligen bara en lokal och tillfällig företeelse. Det beror på att i ett sådant land människans utsugning av människan har avskaffats och folkets grundläggande intressen är identiska" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 53)