Vetenskaplig kommunism

Vetenskaplig kommunism - läran om kommunismen, skapad av Marx och Engels på grundval av den materialistiska historieuppfattningen och ingående studier av lagarna för det kapitalistiska samhällets utveckling.

När livegenskapen hade störtats och det uppstått ett kapitalistiskt samhälle, uppstod det nya, mera förfinade system för utsugning av det arbetande folket. Som protest mot förtryck och utsugning uppkom skilda slags socialistiska läror. Men denna socialism var till sin natur en utopisk socialism. Den kunde inte kartlägga lagarna för kapitalismens utveckling, förklara löneslaveriets innebörd, och kunde inte finna den nya samhällskraft som skulle kunna bli det socialistiska samhällets skapare. "Det mänskliga tänkandet har fått genomleva många strapatser, kval och förändringar, innan det kunde komma fram till en vetenskapligt genomtänkt och välgrundad socialism. De västeuropeiska socialisterna fick mycket länge treva omkring i den utopiska (livsfrämmande, ogenomförbara) socialismens öken, innan de lyckades bana sig väg, innan de lyckades utforska och tolka samhällslivets lagar och därav dra slutsatsen om socialismens nödvändigheter för mänskligheten" (Stalin, Ryska socialdemokratiska partiet och dess närmaste uppgifter. Skrifter b. l, s. 11, ry.).
Trots sina svagheter och sin omognad spelade den utopiska socialismen, med sina framstående tänkare sådana som Owen, Fourier och Saint-Simon, en betydelsefull roll i befrielserörelsens historia och blev en av marxismens teoretiska källor. Före Marx var arbetarrörelsen och socialismen lösryckta från varandra. Marx och Engels gjorde också en av sina stora insatser däri, att de förenade socialismen med arbetarrörelsen. I kontrast till den utopiska socialismen bevisade de, att socialismen inte är någon godhj artad önskan från människornas sida, utan ett lag-bundet, nödvändigt resultat av det kapitalistiska samhällets och den proletära klasskampens utveckling. Marx och Engels påvisade att proletariatet är den enda verkligt och konsekvent revolutionära klassen, att endast den är i stånd att störta kapitalismen och uppnå socialismen på revolutionär väg, genom en proletär revolution. Marx och Engels slog fast att övergången från kapitalism till kommunism oundvikligen måste vara en period av proletär diktatur, vars målsättning är att krossa motståndet från utsugarklasserna och skapa ett nytt, klasslöst kommunistiskt samhälle. Från att ha varit utopiska idéer och drömmar om ett framtida samhälle, förvandlades socialismen till en vetenskaplig och revolutionär teori. "Den oövervinnerliga kraft, som drar socialister från alla länder till denna teori, består just i att den sammansmälter sträng och hög vetenskaplighet (såsom samhällsvetenskapens senaste rön) med en revolutionär anda ..." (Lenin, Vad är 'folkvännerna'?, Bilaga III, Skrifter, b. l, s. 308, ry.). Den vetenskapliga kommunismen är oupplösligt förknippad med den dialektiska och historiska materialismen, som är kommunismens teoretiska fundament.

Den vetenskapliga kommunismens teori berikas ständigt i sin utveckling av nya erfarenheter, nya kunskaper. Efter Marx och Engels har Lenin, Stalin och Mao Tsetung tillfört den vetenskapliga kommunismen ovärderliga bidrag. Denna utveckling av teorin har skett mot bakgrund av nya betingelser under imperialismens och de proletära revolutionernas epok och av erfarenheterna från det socialistiska uppbygget och den internationella arbetarrörelsen.

Lenin beväpnade proletariatet med en ny teori för den socialistiska revolutionen, enligt vilken socialismen under de imperialistiska förhållandena till en början kan segra i några eller t.o.m. ett enda land och inte samtidigt i alla länder. Lenin utarbetade en sammanhängande teori om vägar och medel för uppbygget av ett socialistiskt samhälle och om den socialistiska statens och det kommunistiska partiets roll i uppbygget av socialismen. Han grundlade också läran om partiet och dess teoretiska, organisatoriska, politiska och taktiska principer.

Stalin gjorde stora insatser för att vidareutveckla den vetenskapliga kommunismens teori under det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen efter Lenins död, främst teorin om socialismen i ett enskilt land, teorin om den socialistiska industrialiseringen och kollektiviseringen och teorin om socialismens ekonomiska lagar.

Den som givit den vetenskapliga kommunismen dess största bidrag efter Lenin är Mao Tsetung, som "... övertagit, försvarat och på ett genialt, skapande och omfattande sätt utvecklat marxismen-leninismen samt fört den upp i ett högre och helt nytt skede" (Förord till Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk, s. l). Det viktigaste som Mao Tsetung tillfört den vetenskapliga kommunismens teori är: läran om motsättningar, särskilt under proletariatets diktatur (se Motsättningar), om klasståndpunkten och om masslinjen; framför allt utgick Mao från dessa tre läror när han utarbetade teorin för den proletära kulturrevolutionen. Vidare har Mao Tsetung vidareutvecklat Lenins teori om det kommunistiska partiet. Han har också sammanfattat och generaliserat folkkrigets erfarenheter och utarbetat en allsidig lära om den nationellt-demokratiska revolutionen. (se också marxism-leninismen-Mao Tsetungs tänkande).