Politik - det är deltagande i statens angelägenheter, statens inriktning,
definitionen av former, uppgifter och innehåll för den statliga verksamheten.
Till politik räknas frågor om statssystemet, statsstyret, ledningen
av klasserna, frågor gällande kampen mellan partierna etc. I politiken
uttrycks klassernas grundläggande intressen och klassernas ömsesidiga
relationer. Politiken uttrycker också relationerna mellan nationer och
stater (utrikespolitiken). Klassförhållandena, och följaktligen
också klassernas politik, är framsprungna ur deras ekonomiska läge.
Det var därför som Lenin definierade politik som "ekonomins koncentrerade
uttryck". Politiska idéer och mot dem motsvarande politiska institutioner
utgör överbyggnaden på den ekonomiska basen i samhället.
Förändringar i de politiska institutionerna, i statsskicket, sker
på grundval av förändringar i den ekonomiska basen. (se Bas
och överbyggnad). Detta betyder emellertid ingalunda att politiken
skulle vara passiv i förhållande till ekonomin. Samhälleliga
idéer, teorier och politiska institutioner, som uppstått till följd
av den ekonomiska utvecklingen, påverkar sedan i sin tur aktivt densamma.
Därest de är progressiva så skapar de nödvändiga förutsättningar
för att lösa det materiella samhällslivets historiska uppgifter,
gör en vidareutveckling av detsamma möjlig. Samhällssystemets
omvandling, som förberetts av den ekonomiska utvecklingen, sker inte av
sig själv utan förverkligas genom de progressiva klassernas och partiernas
medvetna verksamhet, och denna verksamhet styrs av politiken. Med hänsyn
till denna politikens aktiva roll betonade Lenin, att man måste ha en
politisk inställning till alla frågor.
För att politiken ska kunna bli en mäktig kraft i stånd att
omvandla världen, måste den riktigt återspegla det materiella
samhällslivets utvecklingsbehov. Den reaktionära bourgeoisins politik
bromsar samhällets progressiva utveckling, eftersom den är uppbyggd
stick i stäv med de objektiva behoven hos det materiella samhällslivet
i dagens värld. Det kommunistiska partiets styrka ligger just i, att den
bygger på en riktig värdering av dessa behov. Det är en vetenskapligt
grundad politik. Det kommunistiska partiets politik bygger på samhällsutvecklingens
objektiva lagar, i första hand de ekonomiska lagarna. Det stödjer
sig på dessa lagar och utnyttjar dem i samhällets intresse. Det kommunistiska
partiets styrka består i att dess politik motsvarar folkets grundläggande
intressen, finner ett ständigt stöd hos de arbetande massorna.
Marxism-leninismen lär att det första och det viktigaste för
det kommunistiska partiet är, att ha en riktig politisk linje. Men detta
är inte tillräckligt. För att kunna omsätta en riktig politisk
linje krävs, att denna konsolideras genom ett motsvarande organisatoriskt
arbete, krävs människor som förstår partiets politik, som
kan förverkliga den och som är i stånd att försvara den,
att kämpa för den. Detta är borgen för att politiken själv
är realistisk och för att den framgångsrikt ska kunna genomföras.
Det är därför som partiet måste fästa sådan
vikt vid att bland medlemmar och sympatisörer, bland massorna organisera
studier i marxism-leninismen, fostra kadrer för partiet och ständigt
tillämpa masslinjen. Därför måste partiet ständigt
föra en teoretisk och ideologisk kamp mot alla avvikelser från marxismen-leninismen
och bekämpa bourgeoisins inflytande i de egna leden. "Ideologisk fostran
är kärnpunkten som man måste fatta för att ena hela partiet
för stora politiska strider. Om detta inte görs kan partiet inte verkställa
några av sina politiska uppgifter" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 128).