Feodalismen
Feodalism, den samhällsekonomiska formation, som är den andra formen av klassamhälle
efter slavägarsamhället, och föregångaren till den tredje och sista formation
som grundar sig på utsugning - kapitalismen. Livegenskap är en form av feodalism
som varit dominerande i de flesta länder.
Om man jämför det feodala samhällets produktivkrafter med kapitalismens, kan man
beteckna den som lågtstående och rudimentära, men gemfört med slavägarsamhällets
utgjorde de ett betydande framsteg. Bl.a. lärde man sig under feodalismen att
bättre smälta och bearbeta järn, plogen med bill av järn vann stor spridning.
Liksom andra verktyg av järn, man uppfann vattenkvarnen etc. På ett visst stadium
av feodalismens utveckling skedde en avgörande uppdelning mellan lantbruk och
hantverk, det uppstod hantverksproduktion i städerna med differentierad manuell
teknik. Slutligen uppstod i ett högre stadium av det feodala samhällets utveckling
manufakturer. Före uppkomsten av manufakturen stod det feodala produktionsförhållandena
i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär och tjänade som drivkraft
för deras utveckling. Detta berodde främst på att greppet över den direkte producenten
hade lossat en aning: eftersom feodalherren inte längre hade rätten att döda den
livegne (han kunde dock köpa och sälja honom). Eftersom den livegne hade ett eget
hushåll och familj, var han i viss utsträckning intresserad av sitt arbete. Han
visade ett initiativ i arbetet, initiativ som krävdes av de nya produktivkrafterna.
Grunden för de feodala produktionsförhållandena var feodalherrarna (godsägare
etc.) äganderätt till det viktigaste dåtida produktionsmedlet, jorden, samt de
som brukade jorden inte ägde denna jord. Ett annat karaktärsdrag för det feodala
äganderätten till produktionsmedlen var likaså att feodalherren inte helt ägde
bönderna och att bönder och hantverkare i viss utsträckning ägde produktionsredskap
och produktionsmedel. Ur detta feodalismens egendomsförhållande framgick det feodala
samhällets två huvudklasser: feodalherrarna och bönderna. På det ena eller det
andra sätet utrustades feodalherrarna bönderna med jord och tvingade dem att arbeta
åt sig, och tillägnade sig på så sätt en del av deras arbete eller arbetsprodukter
i form av feodalränta (pålagor). Bönder och hantverkare hörde i vid mening till
samma klass i det feodala samhället och deras inbördes förhållande var inte antagonistiskt.
Klasserna och grupperna i det feodala samhället hade formen av stånd och formerna
för fördelning av produkterna från produktionen var av helt avhängande de sociala
gruppernas ställning inbördes förhållande i produktionen. Kännetecknande för den
tidiga feodalismen var naturhushushållningens fullständiga dominans. I och med
att det uppkom hantverk började varuproduktionen i städerna och på landet att
få allt större betydelse. Den varuproduktion som existerade under feodalismen
får inte, trots den utbildade vissa förutsättningar för kapitalistisk produktion,
sammanblandades med den kapitalistiska varuproduktionen.
Den viktigaste formen för utsugning under feodalismen var feodalräntan, som steg
i takt med att den tre gånger växlande form: arbetsräntan (dagsverket), produkträntan
(naturaskatt) och penningränta (penningskatt). I och med manufakturens uppkomst
(på 1500-talet) uppstod i feodalsamhällets sköte växande motsättningar mellan
produktivkrafternas nya karaktär och de feodala produktionsförhållandena som kom
att bromsa utvecklingen. Den så kallade ursprungliga ackumulationen förberedde
uppkomsten av lönearbetarnas klass och kapitalismens klass.
I överensstämmelse med den feodala ekonomins antagonistiska klasskaraktär genomstyrdes
hela feodalsamhället av klasskamp. Över den feodala basen reste sig en motsvarande
byggnad - den feodala staten, kyrkan, den feodala ideologin, en överbyggnad som
stod i aktiv tjänst hos den härskande klassen, och hjälpte till att slå ned det
arbetande folkets resningar mot det feodala förtrycket. Den härskande ideologin
under feodalismen var religionen ( i Europa den kristna religionen ).
Den allt skarpare klasskampen gjorde det möjligt för den unga bourgeoisien, som
ställde sig i spetsen för böndernas och stadsplebejernas resning, att gripa makten
och att avskaffa de feodala produktionsförhållandena. De borgerliga revolutionerna
i Nederländerna på 1500-talet, i England på 1600-talet och i Frankrike på 1700-talet
säkerställde den då progressiva bourgeoisiens makt och återställde harmonin mellan
produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
Den imperialistiska bourgeoisiens stödjer och konsoliderar idag kvarlevorna av
feodalismen. dessa kvarlevor är i många kapitalistiska länder mycket betydande.
I kolonier, halvkolonier och avhängiga länder bekämpar folket samtidigt så väl
den feodala ordningen som imperialismen; varje slag mot feodalismens ställningar
utgör samtidigt slag mot imperialismen.