Modern
revisionism - de revisionistiska och reformistiska strömningar som under
de senaste decennierna vunnit insteg i den kommunistiska arbetarrörelsen;
framförallt den revidering av grundläggande principer som inleddes
och fick stark näring i och med SUKP:s 20:e kongress 1956 och den s.k.
avstalinise-ringen. Den moderna revisionismen förnekar i teori och praktik
marxism-leninismens grundläggande principer. Den förklarar att den
proletära revolutionen och proletariatets diktatur inte är någon
historisk nödvändighet för övergången från kapitalism
till socialismen och kommunismen, den förnekar det marxist-leninistiska
partiets ledande roll och den motsätter sig de leninistiska principerna
för partiets uppbyggnad, i första hand den demokratiska centralismen.
Den moderna revisionismen fick sitt första programmatiska uttryck i den
särskilda linje och politik som antogs av Jugoslaviens kommunisters förbund.
Vid kommunist- och arbetarpartiernas värlskonferenser i Moskva 1957 och
1960 fördömdes den jugoslaviska revisionismen mycket skarpt och det
gjordes till en uppgift för partierna att ytterligare avslöja de jugoslaviska
revisionisterna och aktivt bekämpa deras mot marxism-leninismens riktade
idéer. Men det dröjde inte länge förrän Chrusjtjov-revisionistema,
som till vållat sig makten i Sovjetunionens kommunistiska parti och sovjetstaten,
fann sina meningsfränder just i Tito-revisionistema. SUKP-ledningen strök
ett streck över alla politiska och ideologiska meningsskiljaktligheter
och inlemmade utan övriga marxist-leninistiska partiers hörande de
jugoslaviska revisionisterna i den kommunistiska gemenskapen. Detta var ingen
tillfällighet. Redan tidigare hade SUKP-ledningen annammat vissa revisionistiska
åsikter, som t. ex. teorin om den fredliga parlamentariska övergången
till socialismen och förvanskat den leninska läran om krig och fred,
fredlig samlevnad m.m. Efter 1960 skedde en snabb reträtt bort från
marxism-leninismen. SUKP fastslog programmatiskt möjligheten av en socialistisk
seger genom att kommunistiska partier vinner majoritet i borgerliga parlament;
proletariatets diktatur ersattes med "hela folkets stat", proletariatets
klassparti ersattes med "hela folkets parti" och profitsystemets och
den personliga vinningens principer återinfördes. I och med denna
utveckling öppnades portarna på vid gavel för en allmän
flykt från marxism-leninismen i de flesta kommunist- och arbetarpartier.
I dag har de flesta av de gamla kommunist- och arbetarpartierna såväl
i teori som praktik förvandlats till reformistiska partier och bihang till
de socialdemokratiska partierna. Sovjetunionen och de socialistiska länder
som följde Sovjetunionens exempel, har tagit stora kliv tillbaka till kapitalismen;
det arbetande folkets makt har gått förlorad och i dag styrs dessa
länder av en byråkratbourgeoisi bestående av byråkrater,
teknokrater och partifunktionärer. Endast i Folkrepubliken Kina, Albanien,
Demokratiska folkrepubliken Korea, Demokratiska republiken Vietnam har de revolutionära
marxist-leninistiska krafterna visat sig starka nog att slå tillbaka revisionisternas
attacker mot marxism-leninismen och upprätthålla arbetarklassens
och det arbetande folkets makt; endast ett fåtal kommunistiska partier
i den kapitalistiska världen lyckades avvärja en revisionistisk utveckling.
Men över hela världen har det i samma takt som de gamla kommunistiska
partierna blivit revisionistiska, uppstått nya marxist-leninistiska partier
och organisationer som startat arbetet på att bygga upp en ny revolutionär
kommunistisk världsrörelse. (se också Revisionism).