Spontanism och medvetenhet


Spontanism och medvetenhet. - I slutet av 1890-talet och början av 1900-talet utkämpades i Ryssland (och även i många andra länder) en hård strid mellan de revolutionära marxisterna å ena sidan och den opportunistiska falangen inom socialdemokratin, "ekonomisterna" å den andra. Kampen gällde frågan om spontanismen och medvetenheten inom arbetarrörelsen. De revolutionära marxisterna med Lenin i spetsen ansåg, att den viktigaste uppgiften för marxisterna var att organisera ett självständigt, centraliserat arbetarparti, ett parti som är beväpnat med en revolutionär teori. Utan ett sådant parti är det omöjligt att förena socialismen och arbetarrörelsen, att ge denna rörelse en socialistisk inriktning. Lenin påvisade att läran om socialismen uppstod på basis av arbetarrörelsen ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som hade skapats av intellektuella ur egendomsägande klasser. Arbetarklassen är inte i stånd att på egen hand och med egna krafter frambringa en socialistisk medvetenhet, dvs en medvetenhet som sträcker sig dithän att proletariatet förstår sina grundläggande klassintressen. Arbetarklassen kan på egen hand endast utbilda ett "tradeunionistiskt" medvetande, alltså medvetande om behovet att kämpa för sina ekonomiska dagskrav. För att kunna utbilda en socialistisk medvetenhet krävs att man står i spetsen för vetenskapen. Men så länge som arbetarklassen förblir en förtryckt klass kan den inte ställa sig i spetsen för vetenskapen och inte föra den framåt: den har vare sig tid eller medel därför. Det socialistiska medvetandet utarbetas av revolutionära socialistiska intellektuella. Men detta medvetande erhåller kraft och betydelse först när det vinner spridning inom arbetarklassen och när proletariatet, efter att ha blivit medvetet om sitt läge och sina uppgifter, går ut i medveten revolutionär kamp för en socialistisk revolution. I arbetet på att förvandla proletariatets spontana kamp till medveten revolutionär kamp spelar proletariatets marxist-leninistiska parti huvudrollen.
"Ekonomisterna" - som är bourgeoisins företrädare inom arbetarrörelsen - gör sig skyldiga till knäfall för spontanismen inom arbetarrörelsen, ignorerar den revolutionära teorins betydelse, medvetenhetens roll och anser, att om nu arbetarna spontant, automatiskt skaffar sig socialistiskt medvetande, så behöver inte det marxist-leninistiska partiet blanda sig i arbetarrörelsen och inympa socialistiskt medvetande i densamma. Revisionister och reformister av alla schatteringar förnekar medvetenhetens roll i arbetarrörelsen och behovet av att proletariatet bedriver politisk kamp mot kapitalets förtryck, vill förvandla arbetarklassen till ett politiskt bihang åt den liberala bourgeoisin, underordna arbetarklassen bourgeoisins ideologi och avväpna proletariatet ideologiskt i kampen mot kapitalismen. Lenin karakteriserade en sådan linje som en riktning av gränslös opportunism som passivt anpassar sig till spontaniteten. Detta knäfall för spontaniteten spreds i mer eller mindre grad i alla Andra internationalens partier. Endast bolsjevikerna med Lenin i spetsen förstod att i grunden avslöja och bekämpa de opportunistiska avvikelserna. Han framhöll den väldiga betydelsen av en revolutionär teori, betydelsen av massornas medvetenhet, och partiets roll som den kraft som revolutionerar och leder arbetarrörelsen, och gav en riktig tolkning av den marxistiska lärosatsen om att det marxistiska partiet är arbetarklassens förening med socialismen. Han påvisade att det utan en revolutionär teori inte kan finnas någon revolutionär rörelse och att förkämpens roll endast kan spelas av ett parti, lett av en revolutionär teori.

"Om det ska bli revolution måste det finnas ett revolutionärt parti. Utan revolutionärt parti, utan ett parti byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori och i den marxist-leninistiska stilen, är det omöjligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger över imperialismen och dess hejdukar" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 7).