Arbete
Arbete - en process mellan människorna och den natur som omger dem, och i vilken människorna med hjälp av produktionsredskap och en viss produktionsskicklighet förändrar denna natur, anpassar arbetsmaterialen för sina behov och även förändrar sig själva. De viktigaste beståndsdelarna i arbetsprocessen är: l) människors ändamålsenliga verksamhet, 2) arbetsmaterial och 3) produktionsredskap, med vars hjälp människan bearbetar arbetsmaterialen. Arbetet är den viktigaste förutsättningen för det mänskliga samhällets existens. Det var tack vare arbetet som människan kunde lämna djurriket; och den väsentligaste skillnaden mellan människor och djur är att människorna lärt sig förfärdiga arbetsredskap. Arbetsprocessen innebär inte bara att människan inverkar på den omgivande naturen; i arbetsprocessen inträder också människorna i bestämda ömsesidiga förhållanden, produktionsförhållanden. Arbetet uppträder i olika former beroende på vilket produktionssätt som tillämpas. Under ursamhällets produktionssätt existerade ett allmänt, kollektivt arbete och människorna ägde gemensamt produktionsmedlen och tillägnade sig gemensamt produkterna av arbetet. Då fanns ingen utsugning av arbete. Uppkomsten av privatäganderätt till produktionsmedlen innebar att arbetet blev en privat angelägenhet. I och med varuproduktionens uppkomst fick varuproducenternas arbete en dubbel karaktär. Under de klassantagonistiska produktionssätten, vilka grundar sig på privat äganderätt till produktionsmedlen (slavägarsamhället, feodalismen, kapitalismen), utsätts det arbetande folket för hård utsugning och större delen av deras arbete tillfaller obetalt utsugarklasserna. I slavägarsamhället uppkom motsatsen mellan intellektuellt och fysiskt arbete, som sedan får sin yttersta skärpning under kapitalismen. Den samhälleliga arbetsdelningen mellan människorna, som uppstod och utvecklades i takt med den samhälleliga produktionens tillväxt och fulländning, deformerar under kapitalismen allt mer arbetaren. Den tvingar arbetaren att under hela sitt liv utföra enahanda och enkla arbetsmoment och förvandlar arbetaren till ett bihang till maskinen. Arbetets organisering under kapitalismen vilar på de arbetandes fruktan för att inte kunna försörja sig och sin familj och denna fruktan tvingar arbetaren att sälja sin arbetskraft till kapitalisten. Ehuru arbetaren formellt är fri så tvingas arbetaren att mot sin vilja bli löneslav åt kapitalisten.
Arbetets karaktär ändras radikalt under socialismen
och kommunismen; samhället äger produktionsmedlen, utsugningen
har avskaffats, motsättningen mellan privat och samhälleligt arbete
har upphävts och arbetet har en direkt samhällelig karaktär.
De socialistiska produktionsförhållandena, en kamratlig samverkan
och ömsesidig hjälp mellan människor som slagit sig fria från
utsugning och förtryck, kooperativt socialistiskt arbete etc. skapar
ett nytt förhållande och en ny inställning till arbetet. Arbetet
blir en samvetssak för varje arbetsför medlem i det socialistiska
samhället. Arbetsdisciplinen ligger, jämfört med utsugarsamhällena,
på ett radikalt annat och högre plan. Den baserar sig på
människornas fria och medvetna vilja att bygga socialismen och kommunismen.
Under socialismen utraderas gradvis motsättningen mellan intellektuellt
och fysiskt arbete, mellan kvalificerat och okvalificerat arbete, även
om det också består vissa skillnader. Under socialismen har samhällets
ekonomiska utveckling ännu inte nått en sådan nivå,
att varje samhällsmedborgare skulle kunna erhålla produkter efter
sitt behov. Principen är i stället: "den som inte arbetar,
ska heller inte äta". Det betyder att var och en får så
mycket konsumtionsvaror som motsvarar arbetets kvantitet och kvalitet, dvs
under socialismen kommer det att existera vissa löneskillnader, som emellertid
gradvis måste utjämnas. Detta krav på att alla arbetsföra
ska arbeta förutsätter givetvis att alla garanteras arbete. Borgen
för denna rätt till arbete är det socialistiska ekonomiska
systemet, den samhälleliga produktionens planmässiga karaktär
och att arbetslösheten avskaffas. Arbetet blir ett livsbehov, dvs kommer
att komma i första hand i människors medvetande, när samhällets
produktivkrafter och produktionen utvecklats så långt, att samhället
kan börja tillämpa kommunismens princip: "Av var och en efter
förmåga, åt var och en efter behov!" Under kommunismen
kommer människorna att arbeta därför att de gillar det (inte
därför att man måste för att inte svälta ihjäl),
arbeta frivilligt för alla människors bästa.