Nationernas självbestämmanderätt
Nationernas
självbestämmanderätt - en av varje nations viktigaste suveräna
rättigheter, rätt till avskiljande och bildandet av en självständig
nationalstat; ett av de grundläggande kraven i det marxist-leninistiska programmet
för en lösning av den nationella frågan. "... med nationernas
självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv
av annan nationalitet och upprättandet av en självständig nationell
stat" (Lenin, Om nationernas självbestämmanderätt, Samlade
verk i Urval, Stockholm 1954, b.7, s. 275).
Kravet på nationernas rätt till självbestämmande har sin
historiska källa i de borgerliga revolutionerna i Europa på 1800-talet,
då de till nationer sammanslutna folken kämpade för att skapa
sina centralstater mot den feodala aristokratin och främmande förtryckare.
Detta demokratiska krav var då till sin klassinnebörd borgerligt, eftersom
den nationella rörelsen leddes av bourgeoisin och dess ekonomiska grundval
var bourgeoisins strävan att lägga beslag på den inhemska marknaden,
sammansluta det nationella territoriet till en enhetlig stat som skulle utgöra
garantin för bourgeoisins herravälde på den inhemska marknaden
och bli ett mäktigt vapen för kampen mot utländska konkurrenter.
Kravet på nationernas självbestämmanderätt var på 1800-talet
hela den europeiska demokratins krav. Marx och Engels stödde aktivt den nationella
rörelsen i Tyskland och Italien. Men till skillnad från de borgerliga
liberalerna och nationalisterna, ansåg de att uppgiften endast kunde lösas
på revolutionär väg, i kamp mot såväl inhemsk som utländsk
reaktion, och genom att i den nationella rörelsen dra med "plebej"massoma.
Samtidigt som Marx och Engels stödde den allmänt demokratiska nationella
rörelsen, så underströk de proletariatets särskilda intressen
och uppgifter och betydelsen av proletär internationalism.
Marx och Engels ansåg den viktigaste förutsättningen för
de förtryckta nationernas befrielse vara revolutionär kamp mot feodalismen
och absolutismen, upprättandet av en demokratisk republik med en regering
som åtnjöt folkets stöd och handlade i dess intressen. De framhöll
att man inte kan föra en demokratisk politik utåt, om demokratin inom
landet är bunden till händer och fötter. Å andra sidan betraktade
de tillerkännandet av frihet för de förtryckta nationerna på
basis av självbestämmande som en nödvändig förutsättning
för det arbetande folkets befrielse i den förtryckande nationen. "Ett
folk kan inte vara fritt om det förtrycker andra folk". Detta är
den yttersta konsekvensen av en äkta proletär internationalism.
Bourgeoisin, som skapade sina stater i Västeuropa i de all-nationella intressenas
namn, började emellertid snart att söka driva igenom sina egennyttiga
klassintressen - den skaffade sig stadigt fotfäste på den inhemska
marknaden och konsoliderade sig vid makten. Skapandet av borgerliga nationalstater
kunde inte lösa den nationella frågan, för det första för
att det i Östeuropa hade skapats mångnationella stater, där det
rådde nationellt förtryck och pågick internationell kamp, och
för det andra för att även länderna i Västeuropa var
mångnationella stater som ägde kolonier.
I och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium stegrades
det nationella förtrycket i oerhörd grad. Det skedde på en ny
historisk grundval, på grundval av monopolkapitalets herravälde. Den
nationella frågan kom att gälla det stora folkflertalets öde på
vår jord. I takt med de borgerliga samhällsförhållandenas
utveckling i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder, inleds en
process i vilken dessa länders folk konsolideras, den nationella befrielserörelsens
kamp mot imperialismen ökar i styrka. Kravet på nationernas rätt
till självbestämmande får allt aktuellare betydelse.
Lenin framhöll att detta krav är det marxist-leninistiska partiets huvudkrav
när det gäller den nationella frågan. Lenin och Stalin utarbetade
allsidigt partiets program i denna fråga. De blottlade alla aspekter av
densamma. De framhöll den stora betydelsen av kravet på nationernas
rätt till självbestämmande när det gäller att sammansvetsa
det arbetande folket i förtryckta och förtryckande nationer och förena
dem till en enhetsfront i kampen mot imperialismen för att befria folken
från det imperialistiska oket.
Kravet på nationernas rätt till självbestämmande ända
fram till statligt avskiljande, uttrycker mest fullständigt och konsekvent
det demokratiska och samtidigt internationalistiska i den nationella frågan.
Lenin och Stalin underströk, att utan frihet för nationerna att bilda
en egen stat är frasen om nationellt likaberättigande innehållslös
och hycklande och kommer det nationella förtrycket att bestå. "Proletärernas
sammanslutning, deras klassolidaritetsintresse kräver att nationernas rätt
till avskiljande erkännes ..." (Lenin, a.a. s. 308-309).
När Lenin avslöjade socialchauvinismen hos Andra internationalens ledare,
påvisade han att stolta deklarationer om "nationellt likaberättigande",
som inte åtföljs av resolut stöd åt den nationella befrielserörelsen
och erkännande av folkens rätt till avskiljande från de imperialistiska
staterna betyder stöd åt den imperialistiska bourgeoisins erövringspolitik,
betyder försvar för annektioner och nationellt förtryck.
Nationernas rätt till självbestämmande betyder, att varje nation
själv och som uttryck för folkmajoritetens fria vilja, utan våldsam
inblandning utifrån, bestämmer karaktären av och formerna för
sin stat, sin författning och sina relationer till andra länder. Historiska
erfarenheter visar emellertid, att inte varje skapande av en ny stat eller återupprättande
av en gammal innebär verkligt självbestämmande för en nation
eller en lösning av den nationella frågan. Imperialisterna har i förbund
med reaktionära delar av den nationella bourgeoisin mer än en gång,
med hjälp av olika slags manipulationer och sammansvärjningar, och genom
att undertrycka folket, i den "nationella självständighetens"
och "självbestämmanderättens" namn skapat stater som
inte varit i hela nationens intresse, utan i den nationella bourgeoisins och världsimperialismens
intresse.
En verklig självbestämmanderätt för nationerna betyder, att
folkmassorna tar hand om nationens öde och att de i samklang med folkmajoritetens
intressen och vilja och i överensstämmelse med självbestämmandets
verkliga innebörd löser frågor gällande samhälls- och
statssystemet, inrikes- och utrikespolitiken.
Nationernas rätt till självbestämmande betyder ingalunda att de
absolut måste avskilja sig från varandra. Den betyder inte alls att
nationen alltid och i alla sammanhang måste utnyttja denna rätt. Rätten
till självbestämmande avser i lika hög grad såväl frihet
till avskiljande som frihet till närmande och förenande. Marxism-leninismen
håller strängt i sär rätten till avskiljande och frågan
om det ändamålsenliga i ett sådant avskiljande. Frågan
om det är ändamålsenligt eller ej avgör marxismen-leninismen
i varje konkret fall med hänsyn till om det är bra eller inte när
det gäller kampen för frihet, demokrati och socialism. Vid lösandet
av den nationella frågan utgår marxismen-leninismen från en
allsidig analys av alla samhällshistoriska betingelser, såväl
inom som utom landet, tagna i sitt förlopp av förändringar och
utveckling.
En riktig lösning av den nationella frågan består däri,
att man i full överensstämmelse med kravet om nationernas rätt
till självbestämmande genomför en konkret plan för en lösning
av den nationella frågan, så att den blir så fördelaktig
som möjligt för folkets breda massor och det blir möjligt att lösrycka
folkmassorna från de nationalistiska kretsarnas inflytande.
Betydelsen av den nationella frågan och kravet på nationernas rätt
till självbestämmande har efter andra världskriget blivit allt
större. Vissa imperialistiska ideologer propagerar vitt och brett rasismens
och kosmopolitismens idéer och söker bevisa att sådana begrepp
som nationell oavhängighet och statlig suveränitet är "föråldrade".
Den nationella bourgeoisin i de kapitalistiska länderna har till sin överväldigande
majoritet för länge sedan förrått sin paroll om självbestämmande.
De reaktionära kretsarna föredrar i stället förbund med utländska
imperialister mot sitt eget folk.
På SUKP:s 19:e kongress (1952) sa Stalin: "Förut betraktades bourgeoisin
som nationernas ledare, den försvarade nationernas rättigheter och oavhängighet
och satte dessa ting "högst av allt'. Idag återstår inte
ett spår av 'den nationella principen'. I dag säljer bourgeoisin nationernas
rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens
och den nationella suveränitetens fana har kastats över bord. Det råder
inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för
de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara
patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen
annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande".
Arbetarna och hela det arbetande folket i de kapitalistiska länderna och
de förtryckta folken i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder
har samma grundläggande intressen, nämligen befrielse från det
imperialistiska oket.