Kapitalismens allmänna kris
Kapitalismens
allmänna kris - en kris för det kapitalistiska världssystemet i
dess helhet, som omfattar alla sidor av det moderna borgerliga samhällets
ekonomi och politik. Kapitalismens | allmänna kris utgör "... kapitalismens
fullständiga sammanbrott och det socialistiska samhällets födelse"
(Lenin, Skrifter b.27, s. 106, ry.). Den kännetecknas av krig och revolutioner,
av kamp mellan den döende kapitalismen och den framväxande socialismen.
Den omfattar en förhållandevis lång period av kapitalismens upplösning
och undergång, från socialismens uppkomst och fram till dess seger
i världsmåttstock. Det sker därför att "förutsättningarna
för övergången till socialism mognar vid olika tidpunkter i olika
länder. Det viktigaste kännetecknet för kapitalismens allmänna
kris är att världen spaltas upp i två diametralt motsatta samhällsekonomiska
system. Dess grundläggande kännetecken är likaså att imperialismens
koloniala system råkar in i en kris och att världens förtryckta
folk i allt högre grad reser sig för att slå sig fria från
imperialismens ok (motsättningen mellan världens förtryckta folk
och imperialismen är huvudmotsättningen i dagens värld). Vidare
att det sker en skarp tillspetsning av marknadsproblemet och i samband därmed
uppkomsten av ett kroniskt underutnyttjande av produktionskapaciteten och kronisk
massarbetslöshet i de kapitalistiska länderna. Kort sagt - kapitalismens
alla motsättningar skärps och fördjupas.
Kapitalismens allmänna kris började under första världskriget
och i samband med den stora socialistiska oktoberrevolutionens seger i Ryssland
1917. Oktoberrevolutionen innebar en radikal omsvängning i det mänskliga
samhället från kapitalism till socialism, inledde de proletära
revolutionernas era i de kapitalistiska länderna och en era av koloniala
revolutioner i de av imperialismen förtryckta länderna. Sovjetunionens
erfarenheter efter revolutionen visade det arbetande folket i hela världen,
att folkhushållningen kan utvecklas också utan kapitalister och att
detta land lett av arbetarklassen utvecklades mycket snabbare och framgångsrikare
än under kapitalisternas välde. Socialismens snabba framsteg i Sovjetunionen,
sovjetarméns seger över fascismen och den nationella befrielserörelsens
snabba tillväxt och framgångsrika kamp mot imperialismen, gjorde att
kapitalismens allmänna kris ytterligare skärptes och fördjupades.
En rad länder i Europa och Asien lämnade kapitalismen och slog in på
socialismens väg. Av världshistorisk betydelse var det kinesiska folkets
seger över den inhemska reaktionen och imperialismen och skapandet av Folkrepubliken
Kina; när Sovjetunionen nu beträtt vägen tillbaka till kapitalismen
har Folkrepubliken Kina övertagit rollen som bålverk för revolutionen
och som basområde för de förtryckta folken i deras nationella
och sociala befrielsekamp.
Under kapitalismens allmänna kris ökar de kapitalistiska ländernas
ojämna utveckling och skärps ofrånkomligen motsättningarna
inom imperialismens och socialimperialismens läger. Därtill kommer de
allt större svårigheterna att bemästra de växande motsättningarna
mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden och mellan den
härskande bourgeoisin och folken i de imperialistiska och socialimperialistiska
länderna med USA respektive Sovjetunionen i spetsen. Den sovjetiska socialimperialismen
och imperialismen med USA i spetsen har gemensamma intressen av att förtryckta
världens folk. Men det råder också skarpa motsättningar
dem emellan i deras strävan att uppnå världsherravälde. Ekonomin
i de imperialistiska länderna utvecklas i riktning mot att allt större
rikedomar hopas hos monopolen, att det sker en snabbare utsugning av det arbetande
folket, att näringslivet allt mer militariseras och att konkurrenskampen
skärps mellan de kapitalistiska och socialimperialistiska staterna. De arbetande
massornas försämrade läge kommer till uttryck i sänkt reallön
för arbetarna, ökad arbetslöshet, stegrad arbetsintensitet, prisstegringar
till följd av inflation och näringslivets militarisering, stigande hyror
och skatter etc. Militariseringen av näringslivet skärper alla kapitalismens
motsättningar. Den kapitalistiska produktionsökningen stöter på
allt större svårigheter i samband med att avsättningsmarknaden
är så begränsad. Det skapas betingelser för allt allvarligare
överproduktionskriser. Kännetecknande för kapitalismen under dess
allmänna kris är ökande reaktionära inslag i politik och ideologi,
är att den borgerliga demokratin allt mer faller sönder och den härskande
klassen allt mer strävar efter en öppen borgerlig diktatur - fascism.