Absolut och relativ sanning


Filosofiska begrepp, som återspeglar den objektiva verklighetens historiska kunskapsprocess. I motsats till metafysiken, som utgår från förutsättningen att mänskliga medvetandet är oföränderligt och accepterar varje sanning som ett en gång för alla givet, färdigt resultat av kunskapen, betraktar den dialektiska materialismen varje kunskap som historisk process av rörelse från okunskap till kunskap, från kunskap om enskilda företeelser, enstaka sidor av verkligheten till en mera djupgående och fullständig kunskap, till upptäckt av allt fler och fler utvecklingslagar.

Kunskapsprocessen om världen och dess lagar är lika ändlös som naturens och samhällets utveckling är ändlös. Våra kunskaper är på varje given etapp av vetenskapens utveckling betingande av den historiskt uppnådda kunskapsnivån, av tekinkens, industrins osv. utvecklingsnivå. I takt med kunskapens och praktikens fortsatta utveckling fördjupas, preciseras och fulländas människans föreställningar om naturen.
Därför går det inte att betrakta de sanningar, som vetenskapen nått kunskap om på den ena eller andra historiska etappen, såsom slutgiltiga och fullständiga. De är nödvändigtvis relativa sanningar, dvs. sanningar som kräver fortsatt utveckling, kontroll och precisering. Sålunda ansågs det så sent som i slutet av förra seklet att atomen var odelbar, dvs. så länge som det inte hade bevisats att atomen består av elektroner och protoner.
Teorin om att materien är uppbyggd av elektroner, vittnar om att våra kunskaper om densamma fördjupats och vidgats. Våra dagars föreställningar om atomen skiljer sig betydligt från den som spreds i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Men inte heller det som vetenskapen i dag känner till om materiens uppbyggnad är någon sista och slutliga sanning: "… så håller den dialektiska materialismen fast vid temporära, relativa, ungefärliga karaktären hos alla dessa milstolpar för den framåtskridande mänskliga vetenskapens kunskap om naturen. Elektronen är lika outtömlig som atomen, naturen är oändlig…" (Lenin, Materialismen och empiriokriticism, samlade verk i urval, Stockholm 1942, b. 18-19: II, s. 402)

Sanningarna är relativa också i den meningen, att de är fyllda av konkret historiskt innehåll, och att därför en förändring av de historiska betingelserna oundvikligen också leder till förändringar i sanningen. Det som är sant under vissa historiska betingelser, upphör att vara sant under andra. Marx' och Engels' tes om att socialismens seger i ett enda land var en omöjlighet, var sålunda helt riktig under kapitalismens förmonopoliska tidevarv. Under Imperialismen upphörde denna tes att vara riktig, och Lenin utarbetade en ny teori för den socialistiska revolution, teorin om möjligheten av socialismens seger i några eller till och med ett enda land, och det omöjliga att den samtidigt skulle kunna segra i alla länder.

Samtidigt som den dialektiska materialismen understryker att varje vetenskaplig sanning är relativ, så betraktar den varje relativ sanningen som ett steg framåt i kunskapen om den absoluta sanningen och slår fast att varje vetenskapligt kunskapssteg innehåller element av en absolut sanning, dvs. en fullständig sanning som inte kommer att kunna bestridas i framtiden. Det finns ingen oöverstiglig barriär mellan relativ och absolut sanning. Summan av relativa sanningar blir under utvecklingens gång till absolut sanning. Alla våra sanningars relativitet betyder ingalunda att den dialektiska materialismen skulle förneka sanningens existens, utan endast att vi i varje givet moment inte kan vinna fullständig kunskap och uttömma hela sanningen. Denna, den dialektiska materialismens, tes om de relativa sanningarnas natur är av principiell betydelse. Vetenskapens utveckling leder till att det ständigt uppkommer nya begrepp och föreställningar om den yttre världen, som ersätter vissa gamla, utlevda begrepp och föreställningar.

Idealisterna utnyttjar detta oundvikliga och lagbundna moment i kunskapsprocessen till att försöka bevisa det omöjliga i att det kan finnas någon objektiv sanning, för att på det sättet driva igenom det idealistiska påfunnet att det inte skulle finnas någon yttre, materiell värld och att världen endast består av ett komplex av förnimmelser. Om nu sanningen är relativ - säger de - så är alltså ingenting annat än subjektiva föreställningar och godtyckliga konstruktioner gjorda av människan; dvs. bortom människans förnimmelser finns absolut ingenting, ingen objektiv värld, eller också så kan vi ingenting veta om den. Detta trick kommer ofta till användning i den moderna borgerliga filosofin. Den omständigheten, att en given sanning inte kan betraktas som fullständig och slutlig, betyder ingalunda att den inte skulle återspegla en objektivt existerande värld, inte skulle, inte skulle vara objektiv sanning, utan betyder endast att återspeglingsprocessen är komplicerad, beror på vetenskapens historiskt existerande utvecklingsnivå, och att man inte på en enda gång kan vinna kunskap om den absoluta sanningen.

Lenin gjorde en stor insats för att klarlägga denna fråga.
"Historiskt betingande är konturerna av bilden (dvs. den bild av naturen som tecknats av vetenskapen, red. Anm.), men att denna bild återger en objektivt existerande modell, är obetingat. Historiskt betingat är, när och under omständigheter vi i vår kunskap om tingens väsen trängt fram till upptäckten av alisarinet i koltjäran eller upptäckten av elektroner i atomen, men att varje sådan upptäckt är ett steg framåt för den 'obetingat objektiva kunskapen', det är obetingat. Kort sagt, historiskt betingad är varje ideologi, men obetingad är, att varje vetenskaplig ideologi (till skillnad från exempelvis den religösa ideologin) motsvarar den objektiva sanningen, den absoluta naturen" (Lenin, a.a. s. 247)

Att erkänna en absolut sanning är därför att erkänna existensen av en yttre objektiv värld, att erkänna att vår kunskap återspeglar en objektiv sanning. Det enda kruxet är att kunskapen om den absoluta sannigen kommer bit för bit, i takt med den mänskliga kunskapens utveckling.

"Således är den mänskliga tänkandet till sin natur i stånd att skänka oss, och skänker oss också, den absoluta sanningen, som utgör en summa av relativa sanningar. Varje stadium i vetenskapens utveckling fogar nya korn till denna den absoluta sanningens summa; men gränserna för sanningen av varje vetenskaplig sats är relativ, och kommer genom kunskapens fortsatta ökande att antingen utvidgas eller sammandragas." (Lenin, a.a. s. 246).