Förstatligande
(nationalisering) under kapitalismen - överförande av tidigare privatkapitalistiskt
ägda produktionsmedel i den borgerliga statens ägo. Kapitalistiskt
förstatligande förändrar inte det kapitalistiska systemets karaktär.
Företagen blir endast statskapitalstiska (se Statskapitalism).
De förstatligade kapitalistiska företagens sociala natur förändras
inte, eftersom det borgerliga samhället fortsätter att bestå
med sin grundläggande motsättning mellan kapital och arbete. Förstatliganden
av företag eller enstaka branscher är för det mesta ett försök
från den borgerliga statens sida att rädda kapitalister från
konkurs. Staten betalar de tidigare ägarna hela värdet av företagen
och ofta betalas också ränta under många år. Då
brukar staten prångla ut obligationer som växlas mot aktier i de
förstatligade företagen, och de tidigare ägarna kan under flera
decennier med dessa obligationer erhålla både kompensation för
företagens kapital och en viss ränta. Ofta händer det att de
gamla ägarna (eller den gamla företagsledningen) på uppdrag
av staten fortsätter att styra de förstatligade företagen, varvid
de erhåller mycket höga löner. Kapitalistiskt förstatligande
kan också ha sin grund i militär-strategiska motiv. Ofta förstatligas
företag som inte bär sig på grund av teknisk efterblivenhet
och svag konkurrensförmåga. Den borgerliga staten ger inte bara de
gamla ägarna en "skälig" kompensation, utan rustar också
upp dessa företag med skattemedel.
Det
händer också att bourgeoisin - när den anser det lämpligt
- avnationaliserar tidigare statliga företag. Då brukar kapitalister
eller kapitalistiska sammanslutningar kunna köpa upp företagen till
priser som ligger betydligt under deras marknadsvärde, och på så
sätt skaffar sig kapitalisterna goda vinster på såväl
förstatligande som avnationaliseringar.
Förstatliganden under kapitalismen kan aldrig leda till socialism, kan
aldrig utgöra någon "socialisering":
"Men varken förvandlingen till aktiebolag och truster eller till statsegendom
upphäver produktionskrafternas kapitalegenskap. Hos aktiebolagen och trusterna
ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten åter är blott
den organisation, som det borgerliga samhället skapar sig för att
upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna
yttre betingelser mot övergrepp såväl från arbetarnas
som de enskilda kapitalisternas sida. Den moderna staten, vilken form den än
antagit, är en rent kapitalistisk maskin, kapitalisternas stat, den ideelle
totalkapitalisten. Ju mer produktivkrafter den gör till sin egendom, desto
mer blir den en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den.
Arbetarna förblir lönearbetare, proletärer. Kapitalförhållandet
upphäves inte, det drives tvärtom till sin spets. Men där slår
det om. Statens ägande av produktivkraf terna är inte en lösning
på konflikten, men det döljer inom sig det formella medlet till lösningen."
(Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, Arbetarkulturs
förlag, 1938, s. 62-63).
Vad är då det "formella medlet till lösningen"? Lenin
säger att förstatliganden, statskapitalism "... utgör ett
bevis för den socialistiska revolutionens närhet, lätthet, genomförbarhet
och ouppskjutbarhet, men alls inte något motiv för att tolerera,
att man förnekar denna revolution och skönmålar kapitalismen,
såsom alla reformister gör". (Lenin, Staten och revolutionen,
Valda verk, b. II-l, s. 268).