Antagonistiska
och icke antagonistiska motsättningar
Antagonistiska och icke antagonistiska motsättningar. - Den marxistiska dialektiken betraktar motsatsernas kamp, kampen mellan nytt och gammalt som varje utvecklings källa och inre innehåll. Under utvecklingsprocessen uppstår det alltid motsättningar och endast en lösning av dessa motsättningar kan skapa grunden för ett fortsatt framåtskridande. Den marxistiska dialektiken skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar.
Antagonistiska motsättningar i samhället - det är motsättningar
som har sin grund i fientliga klassers, gruppers och krafters oförsonliga
intressen. Motsättningar av detta slag kan i utsugarsamhällen endast
lösas med våld, dvs genom väpnad revolutionär klasskamp
varvid en klass störtar en annan, genom krig osv. Så ex.vis löses
motsättningen under kapitalismen mellan proletariatet och bourgeoisin,
vars grundläggande intressen är diametralt motsatta, genom en väpnad
socialistisk revolutionen. Marx framhåller att "... motsättningen
mellan proletariat och bourgeoisi är en kamp mellan klass och klass,
en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution"
(Filosofins elände, Stockholm 1946, s. 188). Under övergången
från kapitalism till socialism råder det antagonistiska motsättningar
mellan arbetarklassen och övriga arbetande å ena sidan, samt kapitalist-klassen
och övriga utsugare å den andra. Denna motsättning löses
genom att den proletära diktaturens stat mobiliserar massorna till kamp
för att störta utsugarklasserna. Exempel på antagonistiska
motsättningar är också motsättningarna mellan olika imperialistiska
stater och mellan den imperialistiska bourgeoisin i olika länder. Dessa
motsättningar har sin grund i de imperialistiska ländernas inbördes
kamp om råvaru- och avsättningsmarknader, i monopolkapitalisternas
strävan att slå ut varandra och berika sig på varandras bekostnad.
Dessa antagonistiska motsättningar leder till våldsam kamp mellan
olika länders imperialister. I dessa motsättningar finner vi orsaken
till de imperialistiska krigen för en omfördelning av världen,
för råvaru- och avsättningsmarknader etc. Kännetecknande
för antagonistiska motsättningar är att de under sin utveckling
blir allt mera tillspetsade, djupgående och att de bryter ut i öppen
och häftig konflikt. Det finns dock även antagonistiska motsättningar,
som - därest de behandlas på ett riktigt sätt - kan förvandlas
till icke-antagonistiska motsättningar, dvs lösas med fredliga medel.
Icke-antagonistiska motsättningar - är sådana motsättningar,
bakom vilka det inte står utsugande och utsugna klasser med direkt motstridiga
intressen. Icke-antagonistiska motsättningar är motsättningar
inom folkets olika klasser, som inte är så genomgripande, utan
endast avser vissa, mindre grundläggande frågor. Kännetecknande
för icke-antagonistiska motsättningar är, att de till skillnad
från antagonistiska inte absolut måste förvandlas till en
fientlig motsats och att kampen mellan dem inte behöver bryta ut i väpnad
konflikt. Som exempel på sådana motsättningar kan man ta
motsättningen mellan arbetarklassen och bönderna (ja överhuvud
taget småföretagare), en motsättning mellan en klass som inte
äger några produktionsmedel och en klass som äger produktionsmedel
men som båda har grundläggande gemensamma intressen och en gemensam
fiende, nämligen monopolkapitalet.
Under socialismen är motsättningen mellan den störtade kapi-talistklassen
och de arbetande klasserna antagonistisk medan motsättningarna mellan
de arbetande klasserna är icke-antagonistiska. Den förstnämnda
motsättningen måste i allmänhet lösas genom kamp i tillspetsade
former medan motsättningarna inom folket löses genom kritik och
självkritik enligt metoden "enhet - kritik - enhet". Under
ogynnsamma betingelser kan dock motsättningarna inom folket utvecklas
till öppen antagonism även under socialismen. Ett exempel på
detta är händelserna i Ungern 1956. Ett exempel på motsatsen
är den kapitalistiska industrins socialisering i det socialistiska Kina
1952-1957 liksom kulturrevolutionen i samma land 1966-1969.
"Motsättning
och kamp är allmängiltiga och absoluta, men metoderna att lösa
motsättningarna, det vill säga kampformerna, skiljer sig i enlighet
med olikheterna i motsättningarnas natur. Vissa motsättningar kännetecknas
av öppen antagonism, andra inte. I överensstämmelse med tingens
konkreta utveckling, utvecklas vissa motsättningar, som ursprungligen
icke var antagonistiska, till antagonistiska sådana, medan andra, som
ursprungligen var antagonistiska, utvecklas till icke antagonistiska motsättningar."
(Mao Tsetung, Citatboken, s. 53).