Företeelsernas
allmänna samband, växelverkan. - Att alla företeelser i naturen
och i samhället hör samman och växelverkar är en av de viktigaste
satserna i den marxistiska dialektiska metoden. "I motsats till metafysiken
betraktar dialektiken naturen ej som en tillfällig anhopning av föremål
och företeelser, vilka är lösryckta från varandra, isolerade
från varandra och oberoende av varandra, utan som ett sammanhängande
enhetligt helt, varvid föremålen och företeelserna är organiskt
förbundna med varandra, är beroende av varandra och betingar varandra.
Därför anser den dialektiska metoden att ingen enda företeelse
i naturen kan förstås, om man tar den isolerat, utan samband med
de omgivande företeelserna, ty varje företeelse på vilket område
av naturen som helst kan förvandlas till en meningslöshet, om man
betraktar den utan sammanhang med de omgivande betingelserna, lösryckt
från dem, och tvärtom, varje företeelse kan förstås
och motiveras, om den betraktas i sitt oupplösliga samband med de omgivande
företeelserna, i sitt beroende av de omgivande företeelserna"
(Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, Leninismens problem,
Moskva 1952,s. 820-821).
Om man inte räknar med det objektiva sammanhanget och växelverkan
mellan företeelserna i naturen så blir denna i vårt medvetande
blott och bart en kaotisk anhopning av företeelser som inte är underordnade
några som helst lagar och som inte kan ges en rationell förklaring.
Att förstå en företeelse betyder att man blottlägger orsakssammanhanget
med andra företeelser. Man kan ex.vis inte på ett riktigt sätt
förklara växters och djurs utveckling om man förbigår betingelserna
för deras existens. Man kan inte på ett riktigt sätt förklara
en sådan företeelse som de imperialistiska krigen, om man betraktar
dem utan samband med det kapitalistiska produktionssättet, med den moderna
kapitalismens alla motsättningar, med kapitalismens ekonomiska grundlag,
ty de imperialistiska krigen är betingade av det kapitalistiska produktionssättets
objektiva ekonomiska lagar. Den marxistiska dialektiken kräver emellertid,
att man inte bara ser sambandet mellan orsak och verkan utan också att
man tar med i beräkningen, att orsak och verkan växelverkar. Varje
samhällssystem kan förstås i sammanhang med ett visst ekonomiskt
system, med den ekonomiska grundval på vilket det bygger. Men statsordningen,
den politiska makten, påverkar i sin tur i stor utsträckning ekonomin,
samhällets ekonomiska system. Man kan ex.vis inte betrakta det kapitalistiska
produktionssättet, som sönderslits av motsättningar och som förvandlas
till en broms för produktivkrafternas fortsatta utveckling, utan att ta
hänsyn till den roll som bourgeoisins statsmakt spelar. Bourgeoisin utnyttjar
sin makt för att med alla krafter söka bibehålla ett produktionssätt
som grundar sig på utsugning. Dessa exempel visar att företeelserna
måste betraktas i växelverkan, såsom ömsesidigt betingande
varandra. Det skulle vara enögt, och följaktligen också ytterst
felaktigt, att ex.vis se bara produktionsförhållandenas beroende
av produktivkraf temas karaktär; produktionsförhållandena, som
uppstår på basis av produktivkrafterna, spelar i sin tur en avgörande
roll för - befrämjande eller hämmande - produktivkrafternas fortsatta
utveckling.
Företeelsernas samband betyder, att det inte är tillfälligheter
som härskar i naturen och samhället, utan objektiva och av människors
vilja och medvetande oberoende lagar som bestämmer naturens och samhällets
utveckling. Sambandet och växelverkan mellan orsak och verkan betingar
företeelsernas nödvändiga förlopp i naturen och samhällslivet.
Varje samhällssystem och varje samhällelig rörelse i historien
måste betraktas med utgångspunkt från de betingelser som alstrade
detta system, denna rörelse, de betingelser med vilka de har ett samband.
Slavsamhället kan i vår tid förefalla meningslöst, men
mot bakgrund av det i upplösning stadda ursamhället innebar slavsamhället
en lagbunden, företeelse och betydde ett steg framåt i utvecklingen.
På precis samma sätt har det kapitalistiska produktionssättet,
som en gång under bestämda historiska betingelser var progressivt,
nu förvandlats till en broms som hindrar samhällets fortsatta utveckling.
I vår tid leder alla vägar till kommunismen, dvs till ett samhällssystem
vars förutsättningar lagbundet växer fram ur de nutida betingelserna
för samhällslivet.
Denna marxistiska lärosats har mycket stor betydelse för det kommunistiska
partiets politik och praktiska verksamhet. Den gör det möjligt att
fastställa uppgifter och paroller för kampen i full överensstämmelse
med de konkreta historiska betingelserna för samhällets utveckling,
att bygga partiets strategi och taktik med hänsyn till den objektiva utvecklingen.
Att riktigt förstå företeelserna i verkligheten betyder att
man tar hänsyn till konkreta historiska betingelser och till den plats
och tid det gäller. Utan ett konkret närmande till företeelserna
kan det inte finnas någon samhällsvetenskap och det kommunistiska
partiet kan inte dra upp en vetenskapligt grundad strategi och taktik. Antihistorismen
är marxismens fiende. Tack vare att marxismen-leninismen ser historiskt
på alla företeelser kan den utvecklas på ett skapande sätt
och den kan berikas med nya lärosatser som överensstämmer med
förändrade historiska betingelser. Sålunda ansåg ex.vis
Engels att staten måste dö bort i och med den socialistiska revolutionens
seger. De ryska marxisterna drog med hänsyn till det internationella läget
slutsatsen, att den segrande/ revolutionens land inte får försvaga
utan tvärtom måste allsidigt stärka sin stat, sina statliga
organ, säkerhets- och försvarsorgan, därest detta land inte vill
bli krossat av de imperialistiska staterna. Vid första ögonkastet
kan det verka som om det här föreligger en diametral motsättning
mellan Engels och de ryska kommunisterna. Men i själva verket råder
det ingen som helst motsättning mellan dessa teser. Engels avsåg
ett historiskt läge då socialismen kunde segra samtidigt i alla eller
flertalet kapitalistiska länder - de ryska kommunisterna avsåg ett
läge då socialismen kunde segra bara i ett eller några länder
till att börja med.
Vidare säger dialektiken att man måste skilja på väsentliga
och oväsentliga sammanhang och förhållanden dvs att man ur nätverket
av sådana sammanhang och förhållanden måste urskilja
de viktigaste, de som är avgörande. Endast genom att finna huvudmotsättningen,
endast genom att fastställa en huvuduppgift för sin verksamhet, kan
man finna den tråd med vilken man nystar upp hela härvan av sammanhang
och förhållanden. Utan att skilja på väsentliga och oväsentliga
sammanhang och förhållanden kan man inte förstå olika
företeelsers väsen, grundval och det viktigaste i deras växelverkan.
Förmår det kommunistiska partiet detta, så är det också
i stånd att i varje nytt historiskt läge beväpna proletariatet
och det arbetande folket med riktiga kampuppgifter och -paroller.