Allmän
lag för kapitalistisk ackumulation
Allmän
lag för kapitalistisk ackumulation - Den kapitalistiska ackumulationens
allmänna lag är en ekonomisk lag för det kapitalistiska produktionssättet,
som avspeglar det ömsesidiga sambandet mellan kapitalistklassens allt
större rikedom och arbetarklassens ökande utsugning och utarmning.
Marx, som upptäckte och definierade denna lag, påvisade, att ackumulation
av rikedom vid den ena polen samtidigt innebär ackumulation av fattigdom,
arbetskval och slaveri vid den motsatta polen, dvs för arbetarklassen.
"Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen
växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets
storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta
storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas
av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen
pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns
relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande
till den aktiva arbetsarmén, desto talrikare är också den
överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion
till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen
och industrins reservarmé är, desto större är också
den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den
kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag." (Kapitalet,
Första boken, Uddevalla 1969, s. 569). Kapitalackumulationen, vars källa
är mervärdet, ökar mängden rikedom som fungerar som kapital,
bidrar till dess koncentration och centralisation och för samtidigt med
sig att antalet proletärer ökar. Teknikens utveckling, som påskyndas
av konkurrensen och utgör grundvalen för ökningen av kapitalets
organiska sammansättning, ger upphov till en ökning av arbetsproduktiviteten.
Det variabla kapitalet (jfr), som ökar i absoluta tal, växer långsammare
än det konstanta kapitalet
och det samhälleliga kapitalet i dess helhet. Arbetarklassen, som producerar
kapitalackumulationen, framställer också därmed i växande
omfattning de medel som gör den relativt sett överflödig. Denna
relativa överbefolkning bildar en industriell reservarmé, vars
bördor läggs på hela arbetarklassens axlar. Samtidigt som
kapitalisterna tvingar en del av arbetarklassen att arbeta omänskligt
hårt, så dömer de en annan del av arbetarna till fullständig
sysslolöshet, miljoner arbetsföra till arbetslöshet. Konkurrensen
från de arbetslösas armé tvingar ju de arbetare som har
ett jobb att arbeta hårdare och hårdare för att inte själva
bli arbetslösa, och därmed blir de själva allt mer och mer
utsugna av kapitalisterna. Den kapitalistiska ackumulationens verkningar kommer
till uttryck i en absolut
och relativ utarmning av proletariatet och i att massan av bönder
ruineras och proletariseras. (se Kapitalistisk
befolkningslag). Det arbetande folkets utarmning ökar under imperialismen
och kapitalismens allmänna kris. Klyftan ökar mellan den lyx och
det överflöd som den parasiterande överklassen lever i och
folkmassornas fattigdom. Detta leder till en skärpning av motsättningen
mellan arbete och kapital. Den marxist-leninistiska läran om kapitalets
ackumulation ger proletariatet ett mäktigt vapen i kampen mot kapitalets
förtryck. Kapitalismen alstrar själv sin dödgrävare -
proletariatet, som tack vare den kapitalistiska produktionsprocessen själva
mekanism gör de nödvändiga lärdomarna, sammansluter och
organiserar sig. Det blir en objektiv nödvändighet att störta
kapitalisternas makt, upprätta proletariatets diktatur, expropriera kapitalisterna
och omdana samhället i socialistisk riktning.