Lagen om profitkvotens fallande tendens
Lagen om profitkvotens fallande tendens - en ekonomisk lag, i kraft av vilken
den genomsnittliga profitkvoten har
en tendens att falla i takt med kapitalismens utveckling. Varje kapitalist
strävar efter att utvidga och förbilliga sin produktion, utvidga
avsättningen och på så sätt erhålla extraprofit.
Denna strävan till största möjliga profit och konkurrenskampen
är det tekniska framåtskridandets enda drivkraft i det kapitalistiska
samhället. Den fortlöpande tekniska förbättringen av företagen
leder till att kapitalets
organiska sammansättning ökar, vilket till slut leder till
en allmänt fallande profitkvot. Profitkvoten (p') utrycks med mervärdets
förhållande till hela det investerade
kapitalet: p' = m/c+v. (m - mervärde; c - konstant kapital; v - variabelt
kapital.)
Detta
betyder, att när det konstanta kapitalet
ökar snabbare än det variabla
kapitalet så kommer profitkvoten att sjunka, även om också
hela mervärdemängden kommer att öka; under förutsättning
att mervärdekvoten (m/v) är konstant eller ökar mindre snabbt
än kapitalets organiska sammansättning. Låt oss anta att det
samhälleliga kapitalet består av 300 enheter (200 c + 100 v). Kapitalets
organiska sammansättning (c/v) är lika med 2:1. Vid en mervärdekvot
på 100 % produceras 100 m och då blir profitkvoten lika med 33,3
% (p9 = 100m/200c+100v). Ifall nu kapitalisterna genom att använda maskiner
ökar kapitalet till 1200 enheter (1000 c + 200 v), så ökar
kapitalets organiska sammansättning till 5:1. Mervärdet och profitmängden
fördubblas (vid samma utsugningsgrad), medan profitkvoten sjunker till
16,6 % (200m/1000c+200v).
I takt med att det kapitalistiska samhällets produktivkrafter utvecklas
får alltså profitkvoten (den genomsnittliga) en fallande tendens.
Men den totala profitmängden växer, därför att det totala
antalet arbetare, som utsugs av kapitalisterna motsvarande det variabla kapitalets
(v) absoluta storlek ökar. Dessutom växer profitmängden också
på grund av stigande mervärdekvot (förhållandet m).
För att motverka profitkvotens fall gör kapitalisterna följande:
de stegrar utsugningsgraden, sänker lönen under arbetskraftens värde,
sänker produktionsmedlens (maskinernas, utrustningens, råvarornas
etc.) värde till följd av ökad arbetsproduktivitet, vilket
bromsar kapitalets stigande organiska sammansättning; gör besparingar
i det konstanta kapitalet (vilket sker till priset av arbetarnas liv och lem);
och bedriver ett icke-ekvivalent handelsutbyte med koloniala, halvkoloniala
och av-hängiga länder, vilket ger industriländernas kapitalister
extraprofiter. Dessa motdrag kan dock inte varaktigt upphäva utan endast
försvaga tendensen till fallande profitkvot. Lagen om profitkvotens fallande
tendens leder till en skärpning av kapitalismens alla motsättningar;
först och främst motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin
på grund av att den tvingar kapitalisterna till ökad utsugning
av arbetarklassen. Kampen om hur totalprofiten ska fördelas skärper
också motsättningarna inom bourgeoisins läger. I jakten på
högsta möjliga profiter håller kapitalisterna mycket höga
varupriser, sammansluter sig i allianser av olika slag, exporterar kapital
till kolonier, halv-kolonier och avhängiga länder, där arbetskraften
är billig etc. Detta leder i sin tur till att motsättningarna mellan
imperialistländerna och de avhängiga länderna också skärps.
I försöken att hålla sig skadeslösa i samband med profitkvotens
fall, utvidgar kapitalisterna produktionen i en omfattning som är vida
större än den betalningskraftiga efterfrågan är, samtidigt
som de skärper utsugningen av arbetarna. Allt detta leder till att de
ekonomiska kriserna blir mera djupgående. Lagen om profitkvotens fallande
tendens påvisar det kapitalistiska produktionssättets historiska
begränsning.