Feodalismen


Feodalism, den samhällsekonomiska formation, som är den andra formen av klassamhälle efter slavägarsamhället, och föregångaren till den tredje och sista formation som grundar sig på utsugning - kapitalismen. Livegenskap är en form av feodalism som varit dominerande i de flesta länder.

Om man jämför det feodala samhällets produktivkrafter med kapitalismens, kan man beteckna den som lågtstående och rudimentära, men gemfört med slavägarsamhällets utgjorde de ett betydande framsteg. Bl.a. lärde man sig under feodalismen att bättre smälta och bearbeta järn, plogen med bill av järn vann stor spridning. Liksom andra verktyg av järn, man uppfann vattenkvarnen etc. På ett visst stadium av feodalismens utveckling skedde en avgörande uppdelning mellan lantbruk och hantverk, det uppstod hantverksproduktion i städerna med differentierad manuell teknik. Slutligen uppstod i ett högre stadium av det feodala samhällets utveckling manufakturer. Före uppkomsten av manufakturen stod det feodala produktionsförhållandena i överensstämmelse med produktivkrafternas karaktär och tjänade som drivkraft för deras utveckling. Detta berodde främst på att greppet över den direkte producenten hade lossat en aning: eftersom feodalherren inte längre hade rätten att döda den livegne (han kunde dock köpa och sälja honom). Eftersom den livegne hade ett eget hushåll och familj, var han i viss utsträckning intresserad av sitt arbete. Han visade ett initiativ i arbetet, initiativ som krävdes av de nya produktivkrafterna. Grunden för de feodala produktionsförhållandena var feodalherrarna (godsägare etc.) äganderätt till det viktigaste dåtida produktionsmedlet, jorden, samt de som brukade jorden inte ägde denna jord. Ett annat karaktärsdrag för det feodala äganderätten till produktionsmedlen var likaså att feodalherren inte helt ägde bönderna och att bönder och hantverkare i viss utsträckning ägde produktionsredskap och produktionsmedel. Ur detta feodalismens egendomsförhållande framgick det feodala samhällets två huvudklasser: feodalherrarna och bönderna. På det ena eller det andra sätet utrustades feodalherrarna bönderna med jord och tvingade dem att arbeta åt sig, och tillägnade sig på så sätt en del av deras arbete eller arbetsprodukter i form av feodalränta (pålagor). Bönder och hantverkare hörde i vid mening till samma klass i det feodala samhället och deras inbördes förhållande var inte antagonistiskt. Klasserna och grupperna i det feodala samhället hade formen av stånd och formerna för fördelning av produkterna från produktionen var av helt avhängande de sociala gruppernas ställning inbördes förhållande i produktionen. Kännetecknande för den tidiga feodalismen var naturhushushållningens fullständiga dominans. I och med att det uppkom hantverk började varuproduktionen i städerna och på landet att få allt större betydelse. Den varuproduktion som existerade under feodalismen får inte, trots den utbildade vissa förutsättningar för kapitalistisk produktion, sammanblandades med den kapitalistiska varuproduktionen.

Den viktigaste formen för utsugning under feodalismen var feodalräntan, som steg i takt med att den tre gånger växlande form: arbetsräntan (dagsverket), produkträntan (naturaskatt) och penningränta (penningskatt). I och med manufakturens uppkomst (på 1500-talet) uppstod i feodalsamhällets sköte växande motsättningar mellan produktivkrafternas nya karaktär och de feodala produktionsförhållandena som kom att bromsa utvecklingen. Den så kallade ursprungliga ackumulationen förberedde uppkomsten av lönearbetarnas klass och kapitalismens klass.

I överensstämmelse med den feodala ekonomins antagonistiska klasskaraktär genomstyrdes hela feodalsamhället av klasskamp. Över den feodala basen reste sig en motsvarande byggnad - den feodala staten, kyrkan, den feodala ideologin, en överbyggnad som stod i aktiv tjänst hos den härskande klassen, och hjälpte till att slå ned det arbetande folkets resningar mot det feodala förtrycket. Den härskande ideologin under feodalismen var religionen ( i Europa den kristna religionen ).

Den allt skarpare klasskampen gjorde det möjligt för den unga bourgeoisien, som ställde sig i spetsen för böndernas och stadsplebejernas resning, att gripa makten och att avskaffa de feodala produktionsförhållandena. De borgerliga revolutionerna i Nederländerna på 1500-talet, i England på 1600-talet och i Frankrike på 1700-talet säkerställde den då progressiva bourgeoisiens makt och återställde harmonin mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

Den imperialistiska bourgeoisiens stödjer och konsoliderar idag kvarlevorna av feodalismen. dessa kvarlevor är i många kapitalistiska länder mycket betydande. I kolonier, halvkolonier och avhängiga länder bekämpar folket samtidigt så väl den feodala ordningen som imperialismen; varje slag mot feodalismens ställningar utgör samtidigt slag mot imperialismen.