Statsmonopolistisk kapitalism


Statsmonopolistisk kapitalism - en form för monopolkapitalets herravälde, vars grundval är hög koncentration och centralisation av kapitalet, monopolens allmakt i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik som leder till en sammansmältning av monopolens apparat och statsapparaten, till att finansoligar-kin lägger under sig den borgerliga staten. Detta underlättar inblandningen i landets alla angelägenheter och säkerställer höga monopolprofiter, stärker finanskapitalets allmakt och skapar betingelser för dess imperialistiska expansion. Mest utvecklad är den statsmonopolistiska kapitalismen under kapitalismens allmänna kris. Den borgerliga staten är under imperialismen detsamma som monopolkapitalets diktatur och den står helt i dess tjänst. Den statsmonopolistiska kapitalismen har flera former: "personalunioner", dvs att inflytelserika statstjänstemän dras in i monopolens styrelser och monopolens representanter direkt bereds plats i de borgerliga staternas regeringar; monopolen lägger under sig "statshushållet", antingen genom att de bygger statliga företag, järnvägar etc. eller genom borgerligt förstatligande; via skattesystemet och profitgivande militära beställningar tillägnar sig monopolkapitalet väldiga summor ur statsbudgeten, summor som slukar allt större del av nationalinkomsten; "statlig reglering" både i fredstid och i synnerhet under krigstid och perioder av ökande militarisering av näringslivet; samarbete och statligt bistånd vid monopolens expansion utomlands; bildandet av internationella monopolsammanslutningar vars medlemmar är de borgerliga staterna; statliga ingripanden i arbetsmarknadskonflikter och statlig antifacklig lagstiftning etc.

Den statsmonopolistiska kapitalismens utveckling skärper ytterligare kapitalismens motsättningar. Den statsmonopolistiska kapitalismen växer därför kraftigast i tider av krig, krigsförberedelser och ekonomiska kriser. Den borgerliga statens inblandning i det ekonomiska livet avlägsnar inte det kapitalistiska systemets grundläggande motsättningar. Tvärtom framträder produktionens anarki och kapitalismens alla motsättningar ännu tydligare. Olika grupper monopolkapitalister dras in i kamp om herraväldet över statsapparaten, för poster i statliga organ och för att kapa åt sig så mycket som möjligt av den "statliga kakan". Den statsmonopolistiska kapitalismen leder till ökad utsugning av arbetarklassen. Lenin betecknade den militaristiska statsmonopolistiska kapitalismen som militärt straffarbete för arbetarna, som militärt värn av kapitalisternas paradis och profiter. Med stöd av den borgerliga staten stegrar monopolen utsugningsgraden och utplundringen av det arbetande folket genom höga skatter och profiter och inför rena straffrege-menten i sina företag. Allt detta gör att kampen skärps mellan kapital och arbete. Den statsmonopolistiska kapitalismens utveckling är resultatet av kapitalismens förruttnelse, av konflikten mellan de växande produktivkrafterna och de historiskt utlevade kapitalistiska produktionsförhållandena. Samtidigt utgör den statsmonopolistiska kapitalismen, som Lenin framhöll, en fullständig materiell förberedelse för socialism, socialismens tröskel. För att det ska kunna bli en övergång till socialism krävs emellertid en revolutionär omvälvning, dvs att arbetarklassen griper makten.