Revisionism


Revisionism - en antimarxistisk strömning som upptod i arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet. Revisionisterna strävade efter att banalisera och förvanska marxismen genom en "revidering", dvs genom att omvärdera dess viktigaste teser. Såsom ideologisk och teoretisk täckmantel för opportunismen, reformismen uppkom revisionismen i det ögonblick då marxismen redan hade besegrat alla gentemot arbetarklassen fientliga ideologiska strömningar. Marxismens fiender sökte vid denna tid under förevändning av att man ville "tillrättalägga" och "komplettera" marxismen, urholka dess revolutionära innehåll. För marxismens fiender var revisionismen en bekväm form för att dölja och maskera sina syften. I artikeln Den marxska lärans historiska öden skrev Lenin 1913: "Historiens dialektik är sådan, att marxismens teoretiska seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister" (V. I. Lenin i urval, Halmstad 1965, s. 18). Revisio-nisterna bekände sig formellt till marxismen, men det var en läpparnas bekännelse och syftade endast till att undergräva marxismen inifrån, för att under marxismens flagg påtvinga den revolutionära proletära rörelsen allehanda reaktionära teorier. Revisionisterna förde med sig det borgerliga inflytandet in i arbetarklassen.

På filosofins område sökte revisionisterna urholka marxismens revolutionära innehåll och förvanska den dialektiska och historiska materialismen och ersätta marxismens filosofi med den ena eller andra varianten av reaktionära borgerliga filosofier: ny-kantism (E. Bernstein, K. Kautsky o.a.) machism (F. Adler, O. Bauer o.a.) och andra borgerligt-idealistiska teorier. I artikeln Marxismen och revisionismen (1908) underströk Lenin att revisionismen utgör den borgerliga professors"vetenskapens" lilla svans. Under stridsropet "Tillbaka till Kant!" förvrängde revisionisterna marxismens grunder till de reaktionära klassernas fördel, sökte ersätta den revolutionära dialektiken med en banaliserad evolutionär sådan, varvid de betraktade rörelsen som blott och bart en enkel tillväxtprocess, som en långsam och successiv utveckling. De hävdade att den marxistiska teorin för den vetenskapliga socialismen var "ovetenskaplig" och inte avspeglade den objektivt existerande världen, utan utgjorde endast ett "moraliskt problem".

Den filosofiska revisionismens klassmässiga innehåll gick ut på att ge opportunismen en teoretisk grundval, att underordna proletariatet bourgeoisins intressen och att förråda den socialistiska revolutionens sak. " 'Slutmålet är intet, rörelsen allt - detta Bernsteins bevingade ord uttrycker bättre än många långa resonemang revisionismens väsen. Att bestämma sin hållning från fall till fall, att anpassa sig till dagshändelserna, till de politiska bagatellernas ebb och flod, att glömma proletariatets grundläggande intressen och hela det kapitalistiska systemets, hela den kapitalistiska evolutionens väsentligaste drag, att offra dessa grundläggande intressen för ögonblickets verkliga eller inbillande fördelar - sådan är den revisionistiska politiken. Och av själva denna politiks väsen följer uppenbart, att den kan anta oändligt skiftande former och att varje något så när 'ny' fråga, varje något så när oväntad och oförutsedd vändning i händelsernas lopp - även om denna vändning endast i minimal grad och endast för en ytterst kort tidrymd skulle förändra utvecklingens huvudlinje - alltid och oundvikligen kommer att ge upphov till en eller annan variant av revisionismen" (Lenin, Marxismen och revisionismen, V. I. Lenin i urval, Halmstad 1965, s. 86).

På den politiska ekonomins område sökte revisionistema hävda, att monopolkapitalismen för med sig en "demokratisering" av den kapitalistiska äganderätten (aktiebolagen), att karteller och truster skulle kunna eliminera den kapitalistiska konkurrensen, upphäva kriserna osv, och att klassmotsättningarna i takt med kapitalismens utveckling inte skulle skärpas utan tvärtom mildras. Därmed lämnade revisionistema den marxska kris- och katastrofteorin.

På politikens område förkastade revisionistema revolutionsteorin, proletariatets övertagande av makten med våld, den marxistiska klasskampsteorin, teorin om den proletära diktaturen osv. Revisionistema började istället predika klassintressenas "harmoni".
Revisionismens sociala och ekonomiska grundval utgjordes av arbetararistokratin, som mutades av den imperialistiska bour-geoisin med smulor från deras koloniala extraprofiter, samt allehanda småborgerliga medlöpare. Revisionismens oundviklighet i det kapitalistiska samhället förklaras med - som Lenin betonade - att det i varje kapitalistiskt land vid sidan av proletariatet också finns betydande och breda småborgerliga skikt. Revisionismen vann i större eller mindre grad insteg i alla Andra intemationalens partier, där den antog olika former beroende på konkreta historiska förhållanden. I Tyskland propagerades revisionismen på 1890-talet av i första hand Eduard Bemstein. I Frankrike företräddes revisionismen av framför allt Millerand. "Den franska millerandismen - det största försöket att tillämpa den revisionistiska politiska taktiken i bred, verkligt nationell skala - har resulterat i en praktisk värdering av revisionismen, som världsproletariatet aldrig kommer att glömma" (Lenin, a.a., s. 86). I österike antog revisionismen en egenartat form i den s.k. austromarxismen. som var den mest förfinade och bäst maskerade revideringen av marxismen. En särskilt farlig form av revisionism var kautskvanismen - en maskerad revidering av marxismen under hycklande bekännelser till marxismen.

I Ryssland föll de revisionismen samma väg som i Västeuropa men i andra former. De "legala marxisterna" (Struve, Bulgakov), "ekonomisterna" (Prokopoviti, Kuskova) hävdade samma slags åsikter som bernsteinianema och utsiorde den ryska varianten av revisionism. Mensievismen, trotskismen. utgiorde fortsatta steg i revisionismens utveckling i Ryssland och reviderade marxismens ideologiska, taktiska och organisatoriska principer. Reaktionsåren efter revolutionens nederlag 1905-1907 gav upphov till nya försök att revidera marxismen. Åren 1908-1912 uppkom en hel grupp av författare och filosofer som sysslade med revidering av marxismen.
De revolutionära marxisterna stod nu inför den omedelbara uppgiften att slå tillbaka alla revisionistiska angrepp mot marxismen. Det gjorde Lenin i sin bok Materialismen och empirio-kriticismen som utkom 1909. Även andra marxister, sådana som G. Plechanov, R. Luxemburg, F. Mehring o.a. tog strid mot Bernsteins revisionism och för den materialistiska dialektiken. Men i en hel rad ytterst viktiga frågor undvek de att gå i närkamp med Bernsteins opportunistiska åsikter. Plechanov förteg problemet om staten och proletariatets diktatur och undvek att avslöja Bernsteins förfalskningar av Marx" åsikter i dessa frågor.

En konsekvent revolutionär kamp mot revisionismen förde Lenin och Stalin i spetsen för det ryska bolsjevikpartiet. Redan vid sina första steg på den revolutionära banan och långt före Plechanov tog Lenin upp kampen mot den ryska varianten av revisionism, den s.k. legala marxismen. Redan i sin berömda artikel Protest av ryska socialdemokrater - som var riktad mot den ryska "ekonomismens" programförklaring Credo - gjorde Lenin en politisk värdering av revisionismen, som "... innebär ett försök att tränga ihop marxismens teori, ett försök att förvandla det revolutionära arbetarpartiet till ett reformistiskt parti" (a.a., Samlade skrifter i urval, Stockholm 1941, b. 2, s. 171). I Vad bör göras? (1901-1902) vidareutvecklade Lenin kampen mot revisionismen, såväl den inhemska som internationella. Tack vare Lenins ihärdiga yrkande tog redan RSDAP:s andra kongress (1903) för första gången efter Marx och Engels upp en punkt i programmet om proletariatets diktatur. Lenin avslöjade revisionismen som maskerad borgerlig liberalism och blottlade dess klassmässiga rötter. Lenin höll ihärdigt och systematiskt fast vid linjen att de revolutionära marxisterna måste bryta med revisio-nisterna och de till dem försonligt inställda i såväl RSDAP som Andra internationalen. I kamp mot såväl den ryska revisionismen (mensjevismen, trotskismen, likvidatorrörelsen) som den internationella revisionismen och de försonligt inställda (centrismen), mejslade Lenin ut ett parti av ny typ, ett parti beväpnat med den revolutionära marxismens teori. Under denna kamp förde Lenin upp marxismen till ett nytt stadium. De ryska kommunisterna lyckades också med att driva ut revisionisterna ur sina led och ställa sig i spetsen för det ryska folkets kamp för att störta tsarismen och kapitalismen.

Lenin förutsåg att "Den revolutionära marxismens ideologiska kamp mot revisionismen i slutet av 1800-talet är endast inledningen till proletariatets stora revolutionära strider under frammarschen till full seger för sin sak trots kälkbourgeoisins alla vacklanden och svagheter" (Marxismen och revisionismen, V. I. Lenin i urval, Halmstad 1965, s. 88). Lenin fick helt rätt. Efter Oktoberrevolutionens seger - då revisionismen blev officiell ideologi för Andra internationalen - började revisionismen också uppträda som en öppet antimarxistisk strömning och tog helt avstånd från marxismen-leninismens ideologiska och teoretiska såväl som programmatiska och politiska grunder.
Efter Lenins död fortsatte det sovjetiska bolsjevikpartiet och dess centralkommitté under Stalins ledning kampen mot revisionismen på alla fronter. Stalin hade redan på ett mycket tidigt stadium tagit ställning för Lenins kamp mot revisionisterna i början av 1900-talet och skrivit en rad artiklar i partipressen mot revisionisternas förvanskningar av marxismen. Det var därför naturligt att Stalin kom att stå vid Lenins sida vid uppgörelsen med revisionismen under och efter Oktoberrevolutionen och att han ställde sig i spetsen för denna kamp efter Lenins frånfälle. Stalin ledde nu bolsjevikerna till kamp mot trotskister, bucharia-ner och övriga renegater och krossade deras antimarxistiska "teorier" och planer. Det är även idag en högaktuell uppgift för marxist-leninister att på det mest beslutsamma sätt bekämpa all slags revisionism och revisionismen i alla olika varianter. (se även Modern revisionism).