Diktatur
- den härskande klassens av inga som helst lagar begränsade makt grundad
direkt på våld. Det finns tre typer av utsugarklassers diktaturer:
slavägarnas, feodalernas och borgarklassens diktatur. Med hjälp av
sin diktatur höll slavägama sina slavar i schack och slog ned slavarnas
resningar. Feodal-herrarna (godsägare etc.) behövde diktaturen för
att kunna behålla sitt herravälde över de livegna bönderna.
Bourgeoisin utnyttjar diktaturen för att undertrycka proletariatet och
hela det arbetande folket. Särskilt klart framträder den borgerliga
diktaturens roll i det faktum, att av den kapitalistiska statens två huvudfunktioner
(den inre'och den yttre) den inre - att hålla det arbetande folket i schack
- är den viktigaste. Armén, polisen, ämbetsmannakåren,
domstolar, säkerhetsjänst, fängelser - allt detta tjänar
som instrument för detta våldsamma undertryckande. (se Statsapparat).
Bourgeoisin förnekar förekomsten av någon som helst diktatur
under kapitalismen och framställer sin makt som ett "utslag av folkviljan"
och döljer denna makt och sin diktatur under "demokratiska" institutioner
(parlament, allmänna val etc.). Varje stat är under kapitalismen en
borgerlig diktatur, vare sig den är en konstitutionell monarki, absolutistisk
monarki, republik, öppet fascistisk, etc. I Staten och revolutionen skriver
Lenin: "De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga,
men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på
ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur"
(Valda verk,b.II:l,s.232).
Borgerliga och småborgerliga teoretiker, opportunister av skilda schatteringar
- reformister och revisionister - förnekar själva möjligheten
av en klass' diktatur och anser att en diktatur kan utövas endast av en
person eller en grupp personer. De framställer den borgerliga demokratin
som en demokrati för hela folket och söker på allt sätt
dölja det faktum, att den borgerliga demokratin alltid är den politiska
formen för bourgeoisins diktatur, som de facto och de jure värnar
monopol-kapitalisternas privilegier. Borgaren, som inte fattar klasskamps-teorin
och vant sig vid att på den politiska scenen se en mängd inbördes
trätande kretsar och kotterier, menar att diktatur betyder att man upphäver
alla demokratiska fri- och rättigheter, betyder allt slags godtycke, maktmissbruk
i diktatorns personliga intresse. Genom att förneka diktaturens klassväsen
söker bour-geoisin dölja sin stats utsugarnatur och förtryckarroll.
Bourgeoisins diktatur är vanligen ett maskerat herravälde. Men under
imperialismens epok, under kapitalismens
allmänna kris händer det att bourgeoisin kastar masken; dess
diktatur blir öppen. Sådan är den fascistiska diktaturen (se
Fascism). Den kapitalistiska statsapparaten,
som man låter svälla ut i omåttlig grad, är det kanske
främsta verktyget för imperialisternas diktatur. För kampen mot
de revolutionära och progressiva krafterna bygger bourgeoisin ut armén,
poliskåren, säkerhetstjänsten och andra våldsorgan. För
att stärka sin diktatur i internationell omfattning förtrycker imperialisterna
med USA-imperialisterna i spetsen andra länder och folk. De organiserar
statskupper, avlägsnar regimer som inte faller dem i smaken och sätter
in sina marionettregimer.
Marxismen-leninismen lär att det mellan det kapitalistiska och det kommunistiska
samhället ligger en övergångsperiod, vars stat inte kan vara
någonting annat än proletariatets
diktatur och som innebär arbetarklassens politiska herravälde,
utövat i förbund med andra delar av folket, över kapitalisterna.