Reformism


Reformism - en till marxismen och proletariatets verkliga klassintressen fientligt inställd politisk strömning inom arbetarrörelsen, som har ersatt kampen mot kapitalismen för proletariatets diktatur och för socialismen med "kamp" för små reformer som inte angriper det borgerliga utsugninssystemets grundvalar.

Reformismen uppkom under sista fjärdedelen av 1800-talet. Dess sociala bas är det av kapitalisterna uppköpta toppskiktet inom arbetarklassen, den s.k. arbetararistokratin. Reformismen, opportunismen, framhöll Lenin ". . . föddes till världen under loppet av decennier av säregenheterna i en sådan epok av kapitalismens utveckling, då det priviligerade arbetarskiktets relativt fredliga och kulturella existens 'förborgerligade' det, gav det smulor av profiten från sitt inhemska kapital, ryckte bort det från. den ruinerade och fattiga massans nöd, umbäranden och revolutionära stämningar" (Andra internationalens sammanbrott, Skrifter b. 21, s. 216, ry.).
Det var den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein som grundlade reformismen och opportunismen inom arbetarrörelsen. Men reformismen är en internationell företeelse. Bernsteinianer och kautskyaner i Tyskland, "ekonomister" och mensjeviker i Ryssland, "österrikisk-marxisterna" i Österrike, labouristerna i England, högersocialisterna i Frankrike, socialdemokraterna i Sverige etc. - allesammans är de företrädare för reformismen, bourgeoisins företrädare inom arbetarrörelsen. Huvudmålet för reformismen är att rycka bort arbetarna från konsekvent proletär kamp och försona arbetarklassen och kapitalistklassen ("vi sitter ju ändå i samma båt"). Andra internationalens partier förvandlades alla - med undantag av det ryska bolsjevikpartiet - till reformistiska partier som bedrev en borgerlig politik inom arbetarrörelsen. Det viktigaste i reformismen och opportunismen är idén om klassamarbete, om klassintressenas "harmoni". Gentemot den marxist-leninistiska klasskampsteorin, som beväpnar arbetarna med insikt om den enda riktiga vägen till avskaffande av det kapitalistiska slaveriet och till socialismens seger, ställer reformisterna sin idé om försoning mellan arbetarklassen och bour-geoisin. Därför förnekar de proletariatets diktatur, förutan vilken en övergång till socialismen är en omöjlighet. RefornrisTerna vill intala arbetarna att det för övergång till socialism (som de bara i ord bekänner sig till) inte är nödvändigt att i grunden omstörta kapitalismen, avskaffa den borgerliga staten och dess våldsorgan och beröva bourgeoisin äganderätten till produktionsmedlen. Reformisterna (likaså revisionisterna) predikar kapitalismens fredliga inväxande i socialismen genom parlamentarisk aktivitet, "företagsdemokrati", "medinflytande" etc., etc. Detta är den s.k. demokratiska socialismens teori och praktik.

Marxism-leninismen har avslöjat de reformistiska idéernas borgerliga väsen. Marxist-leninister förnekar inte nödvändigheten av att det proletära partiet och arbetarklassen kämpar för reformer, för dagskrav, för att förbättra arbetarnas ekonomiska, politiska och kulturella läge under kapitalismen men anser reformerna vara endast en biprodukt av den klasskamp som syftar till att på revolutionär väg avskaffa kapitalismen. Med reformers hjälp kan arbetarklassen endast uppnå partiella och temporära förbättringar i sitt läge men de kan inte avskaffa kapitalets herravälde eftersom den under kapitalismen inte innehar den politiska och därför inte heller den ekonomiska makten.
I kampen mot marxismen har reformisterna också reviderat dess filosofisk-teoretiska grunder och ersatt dem med borgerliga teorier. Reformister och revisionister har ersatt den revolutionära dialektiken med platt evolutionism, som betraktar rörelsen som endast en enkel tillväxtprocess, en långsam och gradvis kvantitativ utveckling, och de förnekar den dialektiska och historiska materialismen. Typiska revisionister på filosofins område var Karl Kautsky o.a. av Andra internationalens teoretiker. Deras filosofiska revisionism var ett uttryck för deras politiska opportunism och förräderi mot den proletära revolutionen. Alla revisionister har under alla tider sökt bevisa att man mycket väl kan förena en vetenskaplig socialism med en idealistisk filosofi. De moderna reformisterna - socialdemokrater, högersocialister - har helt förkastat den marxistiska filosofin och propagerar nu öppet borgerligt-idealistiska åsikter.

Det enda parti i Andra internationalen, som inte blev revisionistiskt och reformistiskt, var det ryska bolsjevikpartiet, som med Lenin och Stalin i spetsen bekämpade revisionisterna vid deras attacker mot marxismens grunder, och som förstod att tillämpa marxismen i en ny historisk epok. Kampen mot revisionism, reformism och opportunism är nödvändig för varje äkta proletärt parti. En av de främsta orsakerna till det ryska bolsjevikpartiets segerrika utveckling fram till Oktoberrevolutionen och därefter så länge Sovjetunionen förblev ett socialistiskt land, var just dess oförsonliga kamp mot reformismen och opportunismen inom partiet, mot mensjeviker, likvidatorer, höger-och "vänster"opportunister, trotskister, Zinovjev- och Bucharin-anhängare och andra marxismens fiender.

Den moderna kapitalismens växande motsättningar, socialismens seger och frammarch i Kina och Albanien, den växande nationella befrielserörelsen och den kommunistiska rörelsens framgångar i de kapitalistiska länderna, krymper basen för de moderna revisionisterna och reformisterna och avslöjar dem som socialismens fiender (jfr "Demokratisk socialism", Modern revisionism).