Kapitalismens
grundläggande motsättning - motsättningen mellan produktionsprocessens
samhälleliga karaktär och den privat-kapitalistiska formen för
tillägnande. Kapitalismens grundläggande motsättning uttrycker
motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de oupphörligt växande
produktivkrafterna och de kapitalistiska produktionsförhållandena.
I takt med produktivkrafternas utveckling ökar den samhälleliga arbetsdelningen,
stärks de ekonomiska förbindelserna mellan olika företag och
produktionsgrenar och utvecklas produktionens koncentration. Till följd
därav förvandlas näringslivet i de kapitalistiska länderna
till en enda stor produktionsprocess, i vilken tusentals och miljoner människor
ingår i ett växelverkande samspel. Men hela den mäktiga produktionsapparaten
är kapitalisters privata egendom och utnyttjas för att ge kapitalisterna
så stora profiter som möjligt. Därför utvecklas det kapitalistiska
näringslivet spontant och planlöst, och produktionsanarki är
dess främsta kännetecken. Den kapitalistiska ekonomin utvecklas i
hård konkurrens mellan olika kapitalister, mellan kapitalistgrupper inom
landet och internationellt. För att kunna dra det längsta strået
i denna kamp måste kapitalisterna utvidga produktionen, införa ny
teknik och stegra utsugningen av arbetarna. I sin profitjakt utvidgar kapitalisterna
sin produktion i oerhörd omfattning.
Samtidigt är köpkraften begränsad på grund av arbetskraftens
värde; den betydande arbetslösheten gör det t. o.m. möjligt
att hålla löner som ligger under arbetskraftens värde. Folkmassornas
konsumtion ligger ständigt efter produktionstillväxten. Samtidigt
som de kapitalistiska ländernas nationella rikedom ökar, blir det
för det arbetande folket allt svårare att få inkomster och
utgifter att gå ihop. Kapitalismens grundläggande motsättning
är orsak till de ekonomiska överproduktionskriserna. Under krisår
når denna grundläggande motsättning sin höjdpunkt. I och
med kapitalismens fortsatta utveckling blir den grundläggande motsättningen
allt skarpare. Alla de borgerliga regeringarnas försök att med olika
ekonomiska åtgärder avlägsna produktionsanarkin och undvika
kriser, är dömda att misslyckas, ty kapitalismens grundläggande
motsättning kommer trots dessa att bestå. Denna motsättning
kan inte lösas inom kapitalismens ram. Den kan lösas först i
och med att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med
socialistisk äganderätt. För detta krävs revolutionär
kamp från arbetarklassen mot kapitalisternas makt, för att störta
det kapitalistiska systemet och för att upprätta proletariatets diktatur
- arbetarklassens statsmakt.