Anarkism


Småbourgeoisiens och transproletariatets ideologi, som i grunden är antagonistisk till den vetenskapliga kommunismens teori, och som propagerar avskaffandet av varje politisk makt i samhället under alla historiska betingelser. Anarkisterna proklamerar sig som fiender till all statsmakt överhuvudtaget, och är i synnerhet svurna fiender till proletariatets diktatur.
Under sken av att de förnekar politiken handlar anarkisterna i stället så att de underställer "...arbetarklassen en borgerlig politik..." (Lenin, Anarkism och socialism, utkast, Skrifter, b. 5, s. 303, ry.)
Lenin framhöll att anarkismen inte ställt annat än allmänna fraser mot utsugningen och inte fattat utsugningens orsaker, inte insett att samhällets utveckling obönhörligen leder till socialism, inte förstått "... klasskampen som drivkraften för socialismens förvekligande."
(Lenin, a.a., b. 5, s. 300).

Det finns olika arter av anarkism: anarkonindividualism, anarkisyndikalism och anarkikommunism.

Anarkiindividualismen är den extremaste formen av anarkism.
Den tidiga anarkoindividualismens ideologi, Campar Schmidt (1806 - 1856) - mera känd under pseudonymen Max Stirner - skrev: "För mig finns Ingeting högre än jag själv... Jag förklarar krig mot varje stat, t.o.m. den mest demokratiska." Anarkisten Proudhon sökte inympa anarkismen ideologi i arbetarklassen i Frankrike o.a. länder med sin teori om "ömsesidiga tjänster" , om frivilliga avtal mellan autonoma personligheter. Proudhonisterna predikade den småborgerligt utopiska idén om skapandet av en "folkbank" genom vilken det mellan arbetarna skulle ordnas ett utbyte av deras arbetsprodukter och vars hjälp det skulle gå att avskaffa utsugningen inom ramen för det borgerliga systemet. Denna idé passade bourgeoisien som hand i handske, då den ju avledde arbetarklassen från kamp för ett maktövertagande, för en socialistisk revolution.

Anarkisyndikalism (Fackföreningarna kallas "syndikat" i Frankrike o.a. länder) vann sin största spridning i Frankrike, Spanien, Italien och en del andra länder före första världskriget. Precis som alla andra anarkister förnekar anarkisyndikalisterna proletariatets diktatur. Överhuvudtaget är de motståndare till arbetarklassens politiska kamp och politiska partier. Förstarangsbetydelse tillskriver de fackföreningarna, och anser strejken vara den främsta metoden för kamp mot bourgeoisien. Anarkisyndikalisterna splittrade arbetarrörelsen, bekämpade marxismen, stödde trotskisterna, och en del anarkosyndikaliska ledare tog också parti för fascismen. En av de mest kända anarkisyndikalisterna var Bakunin.

Anarkikommunism skapades av P. A. Kropotkin (1852 - 1921). Han ställde visserligen samhällets intressen över personlighetens egoistiska intressen, men som idealist i sin historieuppfattning och motståndare till den vetenskapliga kommunismen, ansåg han det viktigaste vara att moralsikt påverka utsugarklasserna och regeringen.

Marxismen-leninismen har påvisat att anarkismen i teori och praktik är en gentemot arbetarklassens grundläggande intressen fientligt inställd strömning. Anarkismen sätter personligheten och dess intressen i centrum, medan marxismen-leninismen sätter de arbetande massornas befrielse från kapitalets förtryck och slaveri kan också befria personligheten och skapa betingelser för individens allsidiga fysiska och intellektuella förkovran.
Marxismen-leninismen har gentemot bl.a. anarkismen bevisat, att det klasslösa kommunistiska samhället endast kan upprättas genom att arbetarklassen krossar den kapitalistiska staten med hjälp av sin egna statsmakt, proletariatets diktatur, och med denna stat som hävstång avskaffar de utsugande klasserna och därmed också behovet av en statsmakt överhuvudtaget, inklusive proletariatets diktatur.

Med kommunism dör staten bort.