Imperialism


Imperialism - kapitalismen på dess högsta och sista stadium, den monopolistiska kapitalismen. Imperialismens grunddrag är att den fria kapitalistiska konkurrensen ersatts av monopolens herravälde. Produktivkraftemas utveckling, produktionens och kapitalets koncentration, banade under sista tredjedelen av 1800-talet väg för den monopolistiska kapitalismen. I slutet av 1800-och början av 1900-talet hade den slutgiltigt konsoliderats. Den historiska förtjänsten av att vetenskapligt ha analyserat imperialismen tillkommer Lenin, som gav följande klassiska definition av imperialismen: l) koncentrationen av produktion och kapital har nått en sådan utvecklingsnivå att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet; 2) sammansmältning av bankkapital och industrikapital så att det skapats "finanskapital", en finansoligarki; 3) kapitalexport får till skillnad från varuexporten särskilt stor betydelse; 4) det har bildats internationella monopolsammanslutningar av kapitalister som delat upp världen mellan sig; 5) världens territoriella uppdelning mellan de största kapitalistiska staterna har fullbordats och kampen för dess omfördelning har börjat.

De stora företag som uppstått till följd av kapitalets koncentration och centralisation, besegrar oundvikligen de mellanstora och små företagen i konkurrenskampen. Den överväldigande delen av de kapitalistiska ländernas industriproduktion samlas hos ett fåtal jättelika företag. Produktionens koncentration banar väg för monopolens herravälde. Storkapitalisterna, som sinsemellan bildar skilda slags sammanslutningar, upprättar monopol vilka blir allenarådande inom den ena eller andra produktionsgrenen. Monopolen besätter nyckelpositionerna i de kapitalistiska ländernas ekonomi. Konkurrensen försvinner inte i och med uppkomsten av monopol, utan blir tvärtom allt skarpare. Konkurrenskampen tar allt mer fördärvbringande och parasitära former. Monopolens herravälde bara ökar anarkin inom produktionen. Kapitalismens grundläggande motsättning blir allt skarpare. Monopol uppstår likaså inom bankväsendet. Sammansmältningen av bank- och industrikapital leder till finanskapital. En liten grupp finanskapitalister (finansoligarkin) dominerar helt i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik. Monopolens allmakt i ekonomin leder till att landet driver en reaktionär politik. Statsapparaten står helt till finanskapitalisternas förfogande och utnyttjas av dem för att stärka sin maktställning i landets ekonomi för att på så sätt säkerställa jättelika monopolprofiter. Kapitalexport är typisk för imperialismen. I jakten på maximal-profiter exporterar monopolkapitalisterna kapital till utlandet eftersom de i det egna landet har ett kapitalöverskott. På grund av den sjunkande profitkvoten och befolkningens låga köpkraft är verksamhetsfältet otillräckligt för profitgivande kapitalplaceringar inom det egna landet. Kapitalexport sker i första hand till underutvecklade länder, där billiga råvaror, låga löner och jordbrukspriser säkrar högre vinster. Kapitalexporten skärper motsättningarna mellan de kapitalistiska länderna om avsättningsmarknader. De mäktigaste monopolkapitalisterna i skilda länder upprättar sinsemellan avtal om marknader, priser och produktionsvolym och skapar internationella monopol. Världens territoriella uppdelning mellan imperialistiska makter, som gjorde att det vid 1900-talets början inte fanns några "fria" länder, förde frågan om världens omfördelning upp på dagordningen. Denna kamp för en omfördelning av den redan uppdelade världen medför oundvikligen väpnade konflikter och imperialistiska krig. På det mest barbariska sätt utsuger och förtrycker imperialisterna kolonier, halvkolonier och beroende länder. De förtryckta folken har dock börjat att med allt större kraft kämpa för sin frihet och självständighet. Den nationella befrielsekampen skakar världsimperialismen i dess grundvalar.
Lenin framhöll imperialismens trefaldiga säregenhet. Imperialismen är den monopolistiska, ruttnande, parasitära eller döende kapitalismen. Kapitalismens ruttenhet och parasitära natur under dess imperialistiska stadium uppträder i en allmän sänkning av produktionens utvecklingstempo, i en tendens till stagnation och förruttnelse samtidigt som produktionen ökar i vissa industrigrenar i enskilda kapitalistiska länder; i att teknikens utveckling bromsas och får en ojämn och oproportionell utveckling; i att de väldiga möjligheter som den moderna tekniken och vetenskapen öppnar inte utnyttjas; i uppkomsten av ett stort skikt ren-tiärer och rentiär-stater (jfr); i kroniskt underutnyttjande av produktionsapparaten och förekomsten av permanent arbetslöshet; i en förstärkning av militarismen och militarisering av de kapitalistiska ländernas ekonomi osv. Imperialismen skärper till det yttersta kapitalismens alla motsättningar på tröskeln till den socialistiska revolutionen. Imperialismens grundläggande motsättningar är: l) motsättningen mellan arbete och kapital (mellan arbetare och bourgeoisi) som får sitt uttryck i stegrad utsugning och förtryck av de arbetande massorna från monopolkapitalets sida, vilket framkallar en skärpning av klasskampen och leder arbetarklassen fram till den socialistiska revolutionen; 2) motsättningen mellan de imperialistiska makterna på grund av intressekonflikter mellan olika länders stormonopol i deras kamp för höga monopolprofiter och avsättningsmarknader, vilket ofta leder till väpnade konflikter mellan imperialisterna, försvagar kapitalismen i dess helhet och inspirerar arbetarna och de arbetande massorna till beslutsam kamp mot imperialismen; 3) som följd av ökat imperialistiskt förtryck i kolonier, halvkolonier och beroende länder ökar och utvecklas, växer och skärps också motsättningen mellan de imperialistiska staterna och världens förtryckta folk (detta är huvudmotsättningen i dag i världen); 4) motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret. Med uppkomsten av socialimperialismen (jfr) har de grundläggande motsättningarna i världen blivit: l) Motsättningarna mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra; 2) Motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i de kapitalistiska och revisionistiska länderna; 3) Motsättningen mellan imperialistiska och socialimperialistiska länder samt de imperialistiska länderna emellan; 4) Motsättningen mellan de socialistiska länderna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.

Imperialismens alla motsättningar vidareutvecklas och skärps i och med uppkomsten av statsmonopolistisk kapitalism Kapitalismens utveckling sker ojämnt och språngvis under imperialismen (se Lagen om kapitalistiska länders ojämna ekonomiska och politiska utveckling under imperialismen). Detta leder till att förutsättningarna för en socialistisk revolution mognar vid olika tidpunkter i olika länder. De snabbt växlande ekonomiska och militära styrkeförhållandena mellan kapitalistiska länder leder samtidigt till konflikter om en omfördelning av kolonier och inflytelsesfärer. De skärpta motsättningarna och uppblossande militära konflikterna leder till en ömsesidig försvagning av imperialismen och gör imperialismens front sårbar för ett genombrott genom en socialistisk revolution i dess svagaste länk. Lenin påvisade att socialismen under de förhållanden imperialismen har skapat kan segra till en början i några, ja t.o.m. i ett enskilt land.
Under första världskriget och som resultat av Oktoberrevolutionens seger i Ryssland 1917 inträdde kapitalismen i kapitalismens allmänna kris
, vars huvuddrag är att världen spaltades upp i två system - ett socialistiskt och ett kapitalistiskt. Efter andra världskriget föll ett antal länder i Östeuropa och Asien ifrån kapitalismen och bildade socialismens världssystem. Som resultat av de segrar folken i kolonier, halvkolonier och beroende länder vunnit har imperialismens kolonialsystem börjat falla samman, och det har bildats en rad formellt fria nationalstater. De flesta av dessa är dock politiskt och ekonomiskt underkuvade, förtryckta och utsugna av imperialismen som bedriver en politik präglad av nykolonialism. Under de senaste decennierna har de imperialistiska staterna med USA i spetsen intervenerat militärt vid ett otal tillfällen i länder där deras intressen varit hotade. Brännpunkten i kampen mot imperialismen har under 60-talet varit Sydostasien, där de indokinesiska folken vunnit seger efter seger i kampen mot USA-imperialismen. De förtryckta folkens mäktigaste stöd och basområde i kampen mot imperialismen är Folkrepubliken Kina. Lenin förutsåg att den socialistiska revolutionen, efter att till en början ha segrat i ett land, kommer att utvecklas vidare genom att det ena landet efter det andra på revolutionär väg lämnar det kapitalistiska lägret. Den marxist-leninistiska teorin har visat att socialismens seger i hela världen är historiskt nödvändig och oundviklig och att vi lever i "... den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger." (Lin Piao, Förord till andra kinesiska upplagan av Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk, s. l)