Form
och innehåll - en kategori i den materialistiska dialektiken, som har
stor betydelse för att förstå utvecklingsprocessen. Varje ting,
varje företeelse i naturen och samhället har sitt innehåll och
sin form. Med innehåll bör man förstå den viktigaste sidan
av tinget, som kännetecknar tingets själva väsen, själva
grunden, som kommer till uttryck i egenskaper och kännetecken hos tinget.
Formen är tingets inre organisation, det som sammankopplar tingens element
till en helhet och förutan vilket ett innehåll skulle vara omöjligt.
För flertalet idealistiska och metafysiska filosofiska system gäller,
att form och innehåll behandlas lösryckta från varandra. Den
dialektiska materialismen betraktar form och innehåll som en enhet, vari
innehållet är bestämmande. Sålunda är ex.vis produktionssättets
innehåll de materiella produktivkrafterna. Men de materiella produktivkrafterna
utgör endast den ena sidan av produktionen. Den andra sidan, dess form,
utgörs av människornas förhållande till varandra under
produktionsprocessen, dvs produktionsförhållanden. Det är produktivkrafterna
(såsom varande produktionens innehåll) som bestämmer produktionsförhållandena
(såsom dess form). Sådan produktivkrafternas nivå och karaktär
är, sådan är också typen av produktionsförhållanden.
Marx framhöll att vattenkvarnen gav ett samhälle med feodala jordägare,
medan ångkvarnen gav ett samhälle med kapitalister. Samtidigt som
den dialektiska metoden hävdar innehållets prioritet gentemot formen,
så framhåller den att formen inte är någonting likgiltigt
och passivt i förhållande till innehållet. Om det utan innehåll
inte finns någon form, så finns det heller ingen form utan innehåll.
Ett formlöst innehåll upphör att vara innehåll: endast
tillsammans med en bestämd form finns det ett konkret innehåll. Det
marxist-leninistiska partiet kan förverkliga sina till innehållet
revolutionära målsättningar först i den händelse det
har en bestämd form av organisation, dvs är en organisation som är
uppbyggt enligt den demokratiska centralismens principer, med sträng partidisciplin
osv. Utan en sådan organisationsform är det omöjligt för
proletariatets parti att förverkliga sina målsättningar. Formen
påverkar aktivt innehållet, den antingen befrämjar eller bromsar
dess utveckling.
De kapitalistiska produktionsförhållandena uppträder under imperialismen som fjättrar för produktivkrafternas utveckling. Och tvärtom: nya, socialistiska produktionsförhållanden - som står i samklang med produktivkrafternas karaktär - utgör den avgörande kraften för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Enheten mellan innehåll och form utesluter inte utan förutsätter tvärtom motsättningar dem emellan. Saken är den att tingens utveckling alltid börjar med att deras innehåll utvecklas, såsom det mest rörliga elementet i tingen och processerna. På grund av att innehållet befinner sig i ett tillstånd av oavbruten utveckling, kan det inte råda full överensstämmelse mellan innehåll och form. Under tingens utvecklingsprocess uppstår därför en motsättning mellan innehåll och form, som under första tiden inte kräver en ändrad form. Men efter en viss tid ökar denna motsättning och den dag kommer då formens möjligheter sinar och den förvandlas till en broms för utvecklingen. Denna tes måste förstås på det sättet, att det inte handlar om en konflikt mellan innehåll och form i allmänhet, utan mellan en gammal form och ett nytt innehåll, som söker och strävar efter en ny form. Revisionismen uppstod som en mot marxismen riktad rörelse inom marxismen. Dess politiska innehåll var diametralt motsatt marxismens. Men till en början använde den olika begrepp och former hämtade från marxismen för att legitimera sitt innehåll. När revisionismens politiska innehåll så småningom avslöjats för massorna, kastade den också helt de tidigare, från marxismen övertagna begreppen och formerna och skapade sig nya (se "Demokratisk socialism"). Men man bör också komma ihåg att ett nytt innehåll mycket väl kan utnyttja en gammal form utan att förstöra den, men genom att tränga in i den, ändra dess natur och anpassa den efter nya behov. Under socialismen använder man ex.vis sådana gamla former som pengar, varor, banker. Men deras innehåll, deras funktioner, är någonting helt annat än vad de har i det kapitalistiska samhället.