Trotskism
- en gentemot marxism-leninismen fientlig strömning, en av mensjevismens
avarter. Sin beteckning har denna strömning fått efter Trotskij -
en svuren fiende till leninismen.
Redan på Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets 2: a kongress (1903)
började Trotskij bekämpa den revolutionära linje som företräddes
av Lenin. Tillsammans med mensjevikerna förespråkade han den skrivning
av RSDAP:s stadgar (första paragrafen) som föreslogs av Martov och
som innebar att man motsatte sig organiserandet av ett marxistiskt kampparti
av ny typ, motsatte sig en sträng partidisciplin, dvs den linje Lenin företrädde.
I programfrågorna motsatte sig Trotskij att man skulle ta med proletariatets
diktatur.
Under första ryska revolutionen (1905-1907) bekämpade Trotskij tillsammans
med mensjevikerna Lenins idé om proletariatets ledarskap i revolutionen
och möjligheten av ett förbund mellan arbetare och bönder. Trotskij
hävdade att bönderna var en reaktionär klass och förde fram
den demagogiska parollen "Ingen tsar, men en arbetarregering". Trotskij
och hans anhängare bekämpade den leninska teorin om den borgerligt-demokratiska
revolutionens överväxande i en socialistisk revolution, och hävdade
sin antimarxistiska teori om den s.k. permanenta revolutionen. (Jfr Permanent
revolution). Under reaktionsåren efter revolutionens nederlag, när
bolsje-vikerna med Lenin i spetsen förde en kamp på två fronter
- mot likvidatorer och otzovister - för det marxistiska partiets beprövade
linje, stödde Trotskij konsekvent fienderna till leninismen. Lenin skrev
1914 om Trotskijs fariséiska uppträdande:
"Den talvillige Trotskij är farligare än någon fiende!
. . . Trotskij bar ännu aldrig haft en bestämd mening i någon
enda allvarlig marxistisk fråga, han har alltid 'krupit in i sprickan,
som uppstått på grund av en eller annan meningsskiljaktighet och
löpt över från ena sidan till den andra. För närvarande
befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap" (Lenin,
Om nationernas självbestämmanderätt, Valda verk 1:2, s. 390-391).
Det var under denna tid som Lenin brukade kalla Trotskij för "Judas-Trotskij".
1912 samlade Trotskij ihop ett partifientligt block - Augusti-blocket - av likvidatorer,
otzovister och trotskister. Detta block var riktat mot Lenin och leninismen.
Men sin likvidatoriska politik maskerade trotskisterna med centrism (jfr), dvs
de hävdade att de stod neutrala i kampen mellan bolsjeviker och mensjeviker
och att de arbetade för deras försoning. Detta innebar ett stöd
åt mensjevikerna.
Under första världskriget bekämpade trotskisterna den leninska
linjen i alla grundläggande frågor om krig, fred och revolution,
samtidigt som de sökte dölja sin opportunism under "vänster"-f
raser. De motsatte sig i praktiken Lenins linje om det riktiga i att kämpa
för "sin" bourgeoisis nederlag i det imperialistiska kriget,
motsatte sig Lenins linje om det riktiga i att arbeta för det imperialistiska
krigets förvandling till inbördeskrig. Trotskisterna uppträdde
här som centrister dvs som maskerade social-chauvinister. De bekämpade
Lenins teori om den socialistiska revolutionen och betecknade Lenins slutsats
om möjligheten av socialismens seger i några eller till och med ett
enda enskilt kapitalistiskt land, som "nationell begränsning".
I augusti 1917 inträdde trotskisterna tillsammans med andra mellangrupper
i bolsjevikernas parti. De förklarade då, att de i allt var överens
med bolsjevikerna och ansökte om medlemskap. Senare skulle det komma att
visa sig, att trotskisterna gjorde allt för att hos arbetarklassen och
i dess parti utså misstro om den socialistiska revolutionens styrka, misstro
beträffande förbundet mellan arbetare och bönder och möjligheten
av att omvandla Ryssland i socialistisk riktning. År 1918 motsatte sig
trotskisterna att man slöt freden i Brest. År 1920 bekämpade
de den leninska politiken i frågan om fackföreningsrörelsen.
År 1923 motsatte de sig Lenins linje i bondefrågan och förnekade
återigen förbundet mellan arbetare och bönder. Kommunistiska
partiets 13 :e partikonferens och 13 :e partikongress (1924), 14:e partikonferensen
och 14:e partikongressen (1925) fördömde den trotskistiska oppositionens
plattform som en småborgerlig avvikelse från marxismen, som en revision
av leninismen och avvisade de trotskistiska utfallen mot partiets leninska linje
för ett segerrikt uppbygge av socialismen i Sovjetunionen.
Från och med Lenins död (j an. 1924) blev Stalin den främste
förespråkaren för marxismen-leninismen i partiets kamp mot trotskismen.
Stalin hade dock redan tidigare tillsammans med Lenin gått i spetsen för
denna kamp. Sommaren 1926 förenade sig trotskister och zinovjeviter i ett
partifientligt block, som kring sig samlade resterna av alla möjliga partifientliga
grupper. Detta block var en principlös sammanslutning av opportunister
vars enda gemensamma nämnare var hatet mot den leninska parti-linjen och
partiledningen. Blocket försökte i strid med partistad-garna och beslut
från partikonferenser och kongresser, som förbjöd fraktionsverksamhet,
att bilda ett underjordiskt parti och utförde all slags undermineringsverksamhet
mot det kommunistiska partiet. Trotskister och zinovjeviter förnekade möjligheten
av att uppbygga socialismen i Sovjetunionen och att den statliga industrin skulle
vara socialistisk, motsatte sig de facto den socialistiska industrialiseringspolitiken.
De försökte också sabotera förbundet mellan arbetare och
bönder.
Trotskisterna och zinovjeviterna mötte dock ingen större förståelse
i partiet. Överallt där de försökte dra igång en diskussion
i än den ena, än den andra frågan, tillbakavisade partiets medlemmar
deras linje. Partiets 15 :e partikonferens i november 1926 och Kommunistiska
internationalens exekutivkommitté i december samma år fördömde
detta block och brännmärkte dess anhängare som splittrare och
konstaterade att oppositionens åsikter var oförenliga med marxismen-leninismen.
Under 1927 intensifierade blocket sina angrepp på partiet och började
sprida en antileninistisk plattform - "de 83 :s plattform". I oktober
1927, två månader före 15 :e partikongressen, inleddes stadgeenligt
en partidiskussion gällande tvistefrågorna Under denna diskussion
led det trotskistisk-zinovjevitiska b eket ett förkrossande nederlag. För
partiets politik röstade 724 000 av partiets medlemmar, medan trotskisterna
och zinovjeviterna lyckades samla endast 4 000 röster, dvs drygt en halv
procent. Redan innan partidiskussionen var klar, satte blocket igång en
frenetisk kamp mot partiet. När partifienderna såg att de skulle
komma att lida nederlag började de hålla illegala möten, startade
underjordiska tryckerier etc. På Oktoberrevolutionens 10-årsdag
den 7 november 1927, försökte de i Moskva och Leningrad organisera
en paralleUdemonstration, men även detta försök slöt i totalt
fiasko.
På ett förenat plenum med partiets centralkommitté och centrala
kontrollkommission den 14 november 1927, uteslöts Trotskij och Zinovjev
ur partiet. Partiets 15: e kongress i december samma år bekräftade
uteslutningen och fann att "oppositionen ideologiskt har brutit med leninismen,
förvandlats till en mensjevistisk grupp, slagit in på kapitulationens
väg inför den internationella och inhemska bourgeoisins krafter och
objektivt blivit ett verktyg för den tredje kraften mot den proletära
diktaturens regim" (SUKP i resolutioner, Andra delen, 7:e upplagan, 1954,
s. 441, ry.). 15 :e partikongressen konstaterade, att meningsskiljaktigheterna
mellan partiet och oppositionen, från att tidigare ha gällt taktiken
nu kommit att gälla programfrågor, att den trotskistiska oppositionen
inlett antisovjetisk verksamhet, och förklarade medlemskap i den trotskistiska
oppositionen och propaganda för dess åsikter som oförenligt
med medlemskap i kommunistiska partiet. Förutom Trotskij och Zinovjev beslöt
partiets kongress att också utesluta alla andra aktiva medlemmar av det
partifientliga blocket. Det ideologiska krossandet av det trotskistisk-zinovjevitiska
blocket fick stor positiv betydelse för det kommunistiska partiets och
sovjetstatens fortsatta konsolidering.
År 1929 landsförvisades Trotskij för illegal antisovjetisk verksamhet.
Trotskismen har allt sedan sin uppkomst fört en tynande tillvaro. Dock
har den ibland spelat en roll i en del länder, men alltid som broms för
den revolutionära rörelsen. Typiskt är också att det i
tider av revolutionärt uppsving dyker upp trotskistiska grupper och sekter
än här, än där i världen. Objektivt har trotskismen
alltid spelat antikommunismen i händerna.