Negationens negation
Negationens
negation - ett filosofiskt begrepp som uttrycker den ena sidan i dialektiska utvecklingsprocessen.
Det var Hegel som först använde begreppet "negationens negation"
och det betydde utveckling från lägre till högre under bibehållande
av vissa positiva sidor och drag från det gamla. Hela utvecklingsprocessen
hänför sig enligt Hegel till en "triad" (tes, antites, syntes).
Tesen negeras av antitesen, som i sin tur negeras av syntesen ("negationens
negation"). I syntesstadiet skulle utvecklingen liksom återvända
till utgångspunkten, men på ett högre plan. Hos Hegel uppträder
"negationens negation" som i första hand ett verktyg med vars hjälp
han skapar sina konstlade idealistiska konstruktioner. Marxismens fiender har
i syfte att diskreditera den marxistiska dialektiken sökt hävda (och
hävdar alltjämt), att Marx och Engels skulle ha byggt sin teori på
basis av den hegelska triaden, och att de med triadens hjälp ("negationens
negation") skulle ha bevisat kapitalismens oundvikliga undergång. I
polemik mot dessa framhöll Lenin, att materialisternas uppgift är att
på ett riktigt sätt och exakt beskriva den verkliga historiska processen,
att den vetenskapliga kommunismen just bygger på en sådan grundval
och att "triaden" inte är någonting annat än rester
av det hegelska sättet att uttrycka sig. Hos Marx och Engels erhöll
begreppet "negationens negation" ett materialistiskt innehåll
och uttrycker ingenting annat än den progressiva karaktären hos den
objektiva verklighetens utveckling, en utveckling som inkluderar en viss grad
av upprepning av redan tillrygga-lagda steg, men en upprepning på ett högre
plan. Sålunda påvisar Marx i Kapitalet, att den kapitalistiska privatäganderätten
utgör den första negationen av den individuella äganderätten
till produktionsmedlen, som grundar sig på eget arbete. Men på grund
av lagarna för kapitalismens utveckling banar kapitalismen därefter
väg och skapar betingelser för sin egen undergång; kapitalets
expropriering är en negationens negation, ett återupprättande
av det individuella ägandet, dvs de arbetandes äganderätt till
produktionsmedlen - men nu på ett högre plan, på basis av fria
arbetares kooperation och deras gemensamma ägande av jord och de produktionsmedel
som de själva framställt. Den progressiva rörelsen betingas av
alla dialektikens lagar, i synnerhet lagen om kvantitativa
förändringars övergång i kvalitativa förändringar,
den dialektiska karaktären av det gamlas, döendes negation och uppkomsten
av nytt (se Nytt och gammalt), övergången
från en gammal kvalitet till en ny betyder inte bara ett enkelt förintande
av allt det som skapats tidigare. Den dialektiska uppfattningen om negationen
är inte, som Lenin också framhåller, någon naken negation,
någon negation "förgäves", inget enkelt förkastande
av det gamla. I dialektiken betydel negationen inte bara att säga "nej"
och förklara att ett ting inte längre existerar, eller att förinta
det med alla medel. Sålunda är ex.vis socialismen en genomgripande
negation av det kapitalistiska systemet. Men samtidigt bibehåller socialismen
allt det positiva, värdefulla som skapats under kapitalismen - produktivkrafter-na,
en avancerad kultur etc. övergången från en gammal kvalitet till
en ny, det nyas uppkomst, sker sålunda alltid på grundval av det som
uppnåtts tidigare, och det nya stöder sig på allt det positiva
som tidigare uppnåtts, svingar sig högre, utgör ett högre
stadium jämfört med det gamla, ett nytt och fortsatt steg i en enhetlig
och sammanhängande, lagbunden utvecklingsprocess. Detta är betingelsen
för utvecklingens progressiva karaktär, för utvecklingen enligt
en uppåtgående linje.