Kultur


Kultur - summan av materiella och andliga värden som skapats av mänskligheten under den samhällshistoriska praktiken. Kultur är en samhällsföreteelse, som uttrycker det givna historiska utvecklingsstadiets nivå inom tekniskt framåtskridande, produktionserfarenhet och arbetsvana hos människorna, inom utbildning och undervisning, vetenskap, litteratur, konst och motsvarande institutioner. I mera snäv mening avses med kultur summan av former för andligt samhällsliv på grundval av ett historiskt bestämt samhälleligt produktionssätt. Därför brukar man till kultur hänföra den av samhället uppnådda utvecklingsnivån inom utbildning och undervisning, vetenskap, litteratur, konst, filosofi, moral och motsvarande institutioner. De viktigaste vittnesbörden om kulturens historiskt uppnådda utvecklingsnivå är graden av tekniskt framåtskridande, i vilken grad vetenskapliga och tekniska uppfinningar kommer till användning i den samhälleliga produktionen, den kulturellt-tekniska nivån vid produktion av materiella nyttigheter, liksom även i vilken grad utbildning, litteratur, konst etc. vunnit spridning bland befolkningen.

Marxism-leninismen definierade för första gången frågan om kulturen på ett vetenskapligt sätt, frågan om dess sociala och historiska innebörd och fann att människornas andliga verksamhet är betingad av det materiella samhällslivets villkor och av samhälls- och statssystemet. Idealister anser att grunden för kulturens utveckling inte är den materiella produktionen, utan medvetande, själen, framstående personligheters verksamhet osv. De hävdar att kulturen inte är beroende av klasskampen och politiken och att den inte har något samband med de arbetande massornas historia. Marxismen-leninismen för en oförsonlig kamp mot alla slags idealistiska teorier, som framställer borgerlig kultur som någonting allmängiltigt och evigt, som döljer kulturens klasskaraktär och som därför i praktiken går ut på att påtvinga massorna bourgeoisins kultur.

När marxism-leninismen definierar kulturen som en samhällsföreteelse, utgår den från den historiska materialismens viktiga lärosats om att sättet av producera materiella nyttigheter betingar livets sociala, politiska och andliga processer överhuvud taget. Produktionen av materiella nyttigheter ger under sin utveckling upphov till övergång från en samhällsordning med dess kultur till en annan och högre samhällsordning med en kultur som denna nya samhällsordning alstrar. Kulturen är m.a.o. en historisk företeelse, en företeelse stadd i utveckling. Till grund för den materiella och andliga kulturens utveckling i samhället ligger den lag som bestämmer produktionssättens utveckling, lagen om produktivkrafternas och produktionsförhållandens utveckling. Kulturens utveckling sker inte godtyckligt och är inte beroende av människors vilja, dvs kulturens utvecklingslagar är objektiva. En ny kultur uppstår först när objektiva betingelser för densamma mognat, objektiva betingelser i det materiella samhällslivet. Samtidigt är varje ny kultur historiskt sammanbunden med det förgångnas kultur. Historisk succession i den materiella produktionens utveckling är grunden för den historiska successionen i kulturens utveckling, Lenin lärde därför att ". . . den proletära kulturen måste vara en lagbunden utveckling av de kunskapsförråd, som mänskligheten frambringat under det kapitalistiska samhällets, godsägarsamhällets, ämbetsmannasam-hällets förtryck" (Skrifter, b. 31, s. 262, Moskva 1950, ry.).

I det klassantagonistiska samhället är den andliga kulturen av klasskaraktär. Det är den härskande klassens kultur som är den dominerande kulturen. I klassamhället utvecklas kulturen på basis av klasskampen och klassmotsättningarna och utgör ett instrument i klasskampen. I denna kamp utnyttjar klasserna alla kulturens medel - skolan, vetenskapen, pressen, konsten osv - för att uppnå sina klassmässiga - politiska - målsättningar.
I och med nationernas uppkomst och utveckling fick kulturen en nationell prägel och började utvecklas i nationella former. Den nationella kulturens former är: ett nationellt språk, gemenskap i fråga om mentalitet inom nationen eller nationell karaktär, nationella traditioner, levnadssätt osv. Under kapitalismen finns inom varje nationell kultur två kulturer. Jämsides med den härskande, till sin natur borgerliga kulturen, finns också ansatser till en demokratisk och socialistisk kultur, ty inom varje nation finns en arbetande och utsugen massa, vars levnadsbetingelser oundvikligen alstrar en demokratisk och socia-litisk ideologi. De demokratiska och socialistiska riktningarnas kamp inom den nationella kulturen mot borgerlig kultur är ett uttryck för de arbetande och utsugna massornas kamp under arbetarklassens och det marxist-leninistiska partiets ledning mot bourgeoisin. I den socialistiska kultur som skapas av arbetarklassen och de arbetande massorna efter kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur sker en sammansmältning av progressiva, demokratiska och revolutionära kulturella traditioner och det arbetande folkets nya proletära kultur.

Ett viktigt inslag i kulturens nationella form är språket. Men det finns en väsentlig skillnad mellan kulturen i dess helhet och språket, nämligen att kulturen är en Masskultur i klassamhället, medan språket i grund och botten är klasslöst, dvs gemensamt för alla klasser. Språket kan betjäna såväl den borgerliga som socialistiska kulturen. I och med att det uppkommer nya samhällssystem genomgår kulturen stora förändringar, medan språket i huvudsak förblir detsamma under flera samhällsekonomiska formationer.
Gemensam mentalitet hos nationen, de speciella andliga särdrag som kännetecknar de människor som är sammanslutna till en nation, kommer till uttryck i den säregna kulturen hos varje given nation. Denna gemensamma mentalitet är ett av de viktigaste kännetecknen för en nation och utgör formen för nationell kultur. Nationens mentalitet, eller dess nationalkaraktär, avspeglar de gemensamma betingelserna för de människor som ingår i den givna nationen; i klassamhället finner de olika klassernas ställning och levnadsbetingelser sitt uttryck i skillnader i deras sociala mentalitet. Säregenheter för den nationella kulturen kommer också till synes i människornas levnadssätt. Detta levnadssätt är hos varje nation historiskt uppkommet och kännetecknas av för det ena eller andra folket karakteristiska sociala, familj e- och släktförhållanden, liksom av ärvda eller nyförvär-vade moraliska begrepp, seder, traditioner, klädsel, sätt att bygga bostäder osv. I och med att ett samhällssystem utvecklas, förändras och ersätts med ett nytt, sker också förändringar i folkets levnadssätt, i människornas samhälleliga såväl som personliga levnadssätt.

Klasskampen, som får till följd att ett gammalt samhällssystem ersätts med ett nytt och progressivt samhällssystem, leder också helt lagbundet till att en gammal och utlevad kultur ersätts med en ny och progressiv kultur. Den imperialistiska bourgeoisins moderna kultur är reaktionär - den bromsar samhällets fortsatta utveckling. Kännetecknande för densamma är att den är antifolklig, att den förnekar det värdefulla och progressiva som skapades av den borgerliga kulturen under kapitalismens progressiva utveckling, förnekar den demokratiska, revolutionära och socialistiska kulturens värde, förespråkar nationell nihilism, förnekar den nationella suveräniteten och propagerar kosmopoli-tism, bakom vilket döljer sig imperialisternas strävan att lägga under sig främmande länder och folk (ex. vis genom "amerikani-sering" av kulturen). Som motvikt mot den reaktionära borgerliga kulturen står den socialistiska kulturen. Den socialistiska kulturen försvarar och använder alla kulturens stora landvinningar från tidigare epoker och befruktar dem med erfarenheterna från kampen för samhällets revolutionära omdaning, för kommunismen.