Spontanism
och medvetenhet. - I slutet av 1890-talet och början av 1900-talet utkämpades
i Ryssland (och även i många andra länder) en hård strid
mellan de revolutionära marxisterna å ena sidan och den opportunistiska
falangen inom socialdemokratin, "ekonomisterna" å den andra.
Kampen gällde frågan om spontanismen och medvetenheten inom arbetarrörelsen.
De revolutionära marxisterna med Lenin i spetsen ansåg, att den viktigaste
uppgiften för marxisterna var att organisera ett självständigt,
centraliserat arbetarparti, ett parti som är beväpnat med en revolutionär
teori. Utan ett sådant parti är det omöjligt att förena
socialismen och arbetarrörelsen, att ge denna rörelse en socialistisk
inriktning. Lenin påvisade att läran om socialismen uppstod på
basis av arbetarrörelsen ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier
som hade skapats av intellektuella ur egendomsägande klasser. Arbetarklassen
är inte i stånd att på egen hand och med egna krafter frambringa
en socialistisk medvetenhet, dvs en medvetenhet som sträcker sig dithän
att proletariatet förstår sina grundläggande klassintressen.
Arbetarklassen kan på egen hand endast utbilda ett "tradeunionistiskt"
medvetande, alltså medvetande om behovet att kämpa för sina
ekonomiska dagskrav. För att kunna utbilda en socialistisk medvetenhet
krävs att man står i spetsen för vetenskapen. Men så länge
som arbetarklassen förblir en förtryckt klass kan den inte ställa
sig i spetsen för vetenskapen och inte föra den framåt: den
har vare sig tid eller medel därför. Det socialistiska medvetandet
utarbetas av revolutionära socialistiska intellektuella. Men detta medvetande
erhåller kraft och betydelse först när det vinner spridning
inom arbetarklassen och när proletariatet, efter att ha blivit medvetet
om sitt läge och sina uppgifter, går ut i medveten revolutionär
kamp för en socialistisk revolution. I arbetet på att förvandla
proletariatets spontana kamp till medveten revolutionär kamp spelar proletariatets
marxist-leninistiska parti huvudrollen.
"Ekonomisterna" - som är bourgeoisins företrädare inom
arbetarrörelsen - gör sig skyldiga till knäfall för spontanismen
inom arbetarrörelsen, ignorerar den revolutionära teorins betydelse,
medvetenhetens roll och anser, att om nu arbetarna spontant, automatiskt skaffar
sig socialistiskt medvetande, så behöver inte det marxist-leninistiska
partiet blanda sig i arbetarrörelsen och inympa socialistiskt medvetande
i densamma. Revisionister och reformister av alla schatteringar förnekar
medvetenhetens roll i arbetarrörelsen och behovet av att proletariatet
bedriver politisk kamp mot kapitalets förtryck, vill förvandla arbetarklassen
till ett politiskt bihang åt den liberala bourgeoisin, underordna arbetarklassen
bourgeoisins ideologi och avväpna proletariatet ideologiskt i kampen mot
kapitalismen. Lenin karakteriserade en sådan linje som en riktning av
gränslös opportunism som passivt anpassar sig till spontaniteten.
Detta knäfall för spontaniteten spreds i mer eller mindre grad i alla
Andra internationalens partier. Endast bolsjevikerna med Lenin i spetsen förstod
att i grunden avslöja och bekämpa de opportunistiska avvikelserna.
Han framhöll den väldiga betydelsen av en revolutionär teori,
betydelsen av massornas medvetenhet, och partiets roll som den kraft som revolutionerar
och leder arbetarrörelsen, och gav en riktig tolkning av den marxistiska
lärosatsen om att det marxistiska partiet är arbetarklassens förening
med socialismen. Han påvisade att det utan en revolutionär teori
inte kan finnas någon revolutionär rörelse och att förkämpens
roll endast kan spelas av ett parti, lett av en revolutionär teori.
"Om det ska bli revolution måste det finnas ett revolutionärt
parti. Utan revolutionärt parti, utan ett parti byggt på marxismen-leninismens
revolutionära teori och i den marxist-leninistiska stilen, är det
omöjligt att leda arbetarklassen och folkets breda massor till seger över
imperialismen och dess hejdukar" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 7).