Frihet
och nödvändighet - kategorier i den dialektiska materialismen, som
uttrycker förhållandet mellan lagarna för den objektiva världen
och människornas verksamhet. I den förmarxistiska filosofin gick diskussionens
vågor höga mellan anhängare av läran om den mänskliga
viljans absoluta frihet och anhängarna av läran om att människans
verksamhet betingas av en absolut nödvändighet. De förstnämnda
representerade den s.k. voluntarismen, som faktiskt förnekade att det skulle
finnas några som helst objektiva lagar för naturen och samhället,
de sistnämndas åsikter ledde till fatalism.
Båda ståndpunkterna, som metafysiskt ställer friheten i motsats
till nödvändigheten, är ovetenskapliga och avvisas bestämt
av den dialektiska materialismen. Den marxistiska filosofin löser frågan
om frihet och nödvändighet på ett dialektiskt sätt. Friheten
består inte i ett tänkt oberoende av de objektivt existerande lagarna
för naturen och samhället, utan i möjligheten att lära känna
och utnyttja dessa lagar till människans fördel. Så länge
människorna inte lärt känna de lagbundenheter som styr det ena
eller andra händelseförloppet, kommer de att befinna sig i spontanitetens
makt. Men när de väl lär känna dem, så får de
också möjligheter att utnyttja dem i sitt intresse. Frihet är
sålunda att inse nödvändigheten. Under samhällsutvecklingens
gång lär sig människan att allt mera ingående känna
lagarna för naturen och samhället, och blir på det sättet
allt friare. Men i det klassantagonistiska samhället är det, på
grund av samhällsutvecklingens spontana karaktär, omöjligt för
människan att fritt utveckla sin verksamhet, dvs hon är slav under
en blind nödvändighet. Först det kommunistiska samhället
ger människan möjlighet att lämna nödvändighetens rike
och träda in i frihetens rike.
"Mänsklighetens historia är en kontinuerlig utveckling från nödvändighetens rike till frihetens rike. Denna process är utan ände. I ett samhälle där klasser finns kommer klasskampen aldrig att upphöra. I ett klasslöst samhälle kommer kampen mellan det nya och det gamla och mellan sanning och osanning aldrig att upphöra. Inom produktionens och de vetenskapliga experimentens område gör mänskligheten ständiga framsteg, och naturen undergår ständigt förändringar, de förblir aldrig på samma nivå. Därför måste människan ständigt summera sina erfarenheter och fortsätta att upptäckta, uppfinna, skapa och gå framåt. Idéer om stagnation, pessimism, slöhet och självbelåtenhet är helt felaktiga. De är felaktiga därför att de överensstämmer varken med de historiska fakta om den samhälleliga utvecklingen under de senaste en miljon åren eller med de historiska fakta om naturen så långt vi hittills känner dem (dvs. naturen såsom den uppenbaras i himlakropparnas, jordens, livets och andra naturliga företeelsers historia)" (Mao Tsetung, Citatboken s. 178-179).