Kapitalistiskt produktionssätt


Kapitalistiskt produktionssätt - ett sätt att producera materiella nyttigheter baserat på privatkapitalistiskt ägande av produktionsmedlen, på utsugning av avlönad arbetskraft. Det kapitalistiska systemet, som avlöste det feodala, utgör en samhällsordning i vilken samhället är uppspaltat i två huvudklasser: den klass som äger produktionsmedel, och den klass, vars medlemmar visserligen juridiskt är fria, men inte har någon egendom och existensmöjlighet, och som därför - för att inte dö av hunger - är tvungna att ständigt sälja sin arbetskraft åt kapitalisterna. Det kapitalistiska produktionssättet är historiskt begränsat. Det är den sista samhällsekonomiska formation som är baserad på människors utsugning. Dess drivkraft och viktigaste stimulans är att kapitalisterna kan tillägna sig profit, vars källa är mervärdet, som arbetarna skapar med obetalt arbete. Jämfört med feodalismen är det kapitalistiska produktionssättet progressivare, eftersom det i betydande grad har höjt produktivkrafternas utvecklingsnivå och det samhälleliga arbetets produktivitet, i oerhörd omfattning gjort arbetet och produktionen samhällelig och snabbt ökat industriproduktionen och höjt dess tekniska nivå. Införandet av all ny teknik sker dock bara med hänsyn till kapitalisternas profiter och utnyttjas främst för att stegra utsugningen av arbetarna. Samtidigt som samhällets produktivkrafter utvecklats som aldrig förr, har det kapitalistiska produktionssättet i kraft av sina oförsonliga motsättningar dömt en stor del av befolkningen till ruinering och fattigdom, eftersom frukterna av den ökade samhällsproduktionen tillfaller kapitalisterna.
Det kapitalistiska produktionssättet skärper till det yttersta motsättningen mellan stad och land och mellan intellektuellt och fysiskt arbete. Den kapitalistiska hushållningen regleras av spontant verkande ekonomiska lagar och präglas av anarki. Kapitalets ökande koncentration och centralisation leder till att en liten grupp kapitalister berikar sig, till att kapital samlas vid ena polen, proletariatets utarmning och massornas ruinering vid den andra.

Det kapitalistiska produktionssättets huvudmotsättning är den mellan produktionens samhälleliga karaktär och det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen, som gör att kapitalisterna helt kan tillägna sig produktionens frukter. Därför uppstår under kapitalismen oundgängligen ekonomiska överproduktionskriser, överproduktion av varor som inte finner avsättning på grund av den arbetande befolkningens begränsade köpkraft. De arbetandes levnadsstandard under kapitalismen pendlar ständigt kring en i förhållande till produktionsökningen låg nivå. Under ekonomiska kriser förstörs samhällets produktivkrafter i massomfattning, arbetslösheten ökar språngartat och väldiga människomassor dras bort från produktivt arbete, produktionen stoppas och utrustning står oanvänd och förstörs ofta. I takt med kapitalismens utveckling ökar utsugningsgraden, skärps alla kapitalismens motsättningar, ökar och skärps klasskampen mellan kapitalister och arbetare, fördjupas motsättningen mellan stad och land. Dessa motsättningar blir särskilt skarpa under imperialismen. Monopolkapitalets dominans skärper därför till det yttersta klassmotsättningarna i samhället. Tendensen till förruttnelse, parasitism och de kapitalistiska ländernas ojämna ekonomiska och politiska utveckling försvagar under imperialismen allt mer och mer det kapitalistiska produktionssättets grundval. Imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen. Motsättningen mellan de kapitalistiska produktionsförhållandena och samhällets växande produktivkrafter når sin kulmen under imperialismen. Kapitalismen kan inte bemästra de produktivkrafter den själv frammanat.

Det kapitalistiska produktionssättet är historiskt utlevat och måste ersättas med ett nytt, mer progressivt samhällssystem - socialismen. I det kapitalistiska samhällets sköte skapar utvecklingen av produktionens samhälleliga karaktär de objektiva betingelserna för övergången till ett nytt, socialistiskt produktionssätt. Under kapitalismen bildas, sammansluter och organiserar sig arbetarklassen, som i förbund med övriga arbetande utgör den samhällskraft som blir i stånd att krossa det utlevade samhällssystemet och ersätta kapitalismen med socialism.