Folkkommun.
- Folkkommuner började i stor omfattning grundas på landsbygden i
Folkrepubliken Kina på hösten 1958. De blev en naturlig följd
av den politiska och ekonomiska utvecklingen i Kina. Strax efter befrielsen
1949 genomförde Kinas bönder en jordreform ledda av ordförande
Mao Tsetung och Kommunistiska partiet. Därefter, och i linje med frivillighetsprincipen
och med hänsyn till allas nytta, började de reorganisera livet på
landsbygden i enlighet med partiets huvudlinje för jordbrukets utveckling.
Det första steget innebar kollektivisering, det andra en mekanisering och
elektrifiering på basis av kollektiviseringen. Mellan jordreformen och
1957 utvecklades Kinas jordbruk från arbetslag för ömsesidig
hjälp till halvsocialistiska kooperativ för jordbruksprodukter och
därefter till helsocialistiska kooperativ. Arbetslagen för ömsesidig
hjälp hade inslag av socialism - de bestod av från ett par och upp
till ett dussintal hushåll. Produktionsmedlen - jord, dragdjur, redskap
- ägdes förfarande privat. Medlemmarna hjälpte varandra i det
produktiva arbetet och utbytte arbete mot arbete. De halvsocialistiska kooperativen
var större än arbetslagen för ömsesidig hjälp. Dess
medlemmar slog nu samman sina jordlotter och de viktigaste produktionsmedlen,
som brukades och sköttes av kooperativet. De tidigare ägarna erhöll
en viss kompensation beroende på hur mycket de hade satsat. Inkomsterna
från det kollektiva produktiva arbetet fördelades i enlighet med
den socialistiska principen "Av var och en efter förmåga, åt
var och en efter prestation". De helsocialistiska kooperativen bestod i
allmänhet av omkring 200 hushåll. Jorden och andra viktiga produktionsmedel
ägdes kollektivt och brukades och sköttes under kollektivets enade
ledarskap. Inkomsterna fördelades i enlighet med ovan anförda socialistiska
princip. Genom att delta i kollektivt produktivt arbete övervann bönderna
gradvis privatäganderättens hämningar, som var grundad på
individuellt jordbruk och gick mer och mer entusiastiskt in för att bygga
kollektiv. Kollektiviseringen främjade i stor utsträckning produktionen.
Efter det att helsocialistiska kooperativ hade upprättats i större
delen av Kina så kunde man 1957 inhösta en större skörd
av säd, bomull och andra kulturer för industrin än någonsin
tidigare. År 1957 genomförde partiet en socialistisk skolningsrörelse
som fördjupade böndernas socialistiska medvetenhet. År 1958
formulerade Mao Tsetung den allmänna linjen på grundval av den utmärkta
inre politiska och ekonomiska situationen. Den allmänna linjen innebar
att man skulle sätta full fart framåt, sikta högt och uppnå
större, snabbare, bättre och mera ekonomiska resultat i det socialistiska
uppbygget. Bönderna gick entusiastiskt in för denna uppgift och för
att snabbt förändra den efterblivna landsbygden. Från vintern
1957 till sommaren 1958 genomfördes omfattande grundläggande jordförbättringar
och man koncentrerade sig på bevattningsanlägningar. Mycket gjordes
för att utveckla industrin, transportväsendet, kommunikationerna,
handeln, kulturen, utbildningen och hälsovården - allt inriktat på
att tjäna jordbruket - och för att organisera den lokala milisen.
De helsocialistiska kooperativen, som hade organiserats huvudsakligen för
jordbruk, blev allt mer otillräckliga för produktion i stor skala.
I många områden av landet sammansmälte de mindre kooperativen
till större eller bildade kooperativa federationer. Eftersom en sådan
kooperativ federation ofta omfattade hushållen i en hel kommun, sammanlagt
flera tusen människor, så kom dess ledning att sammansmälta
med kommunstyrelsen och resultatet blev en enhet av både politisk och
ekonomisk organisation. Detta blev prototypen för folkkommunerna. Ordförande
Mao summerade snabbt betydelsen av den nya skapelsen från massorna och
deras erfarenheter i orden: "Folkkommuner är bra!". Partiets
centralkommitté utfärdade en resolution som skisserade mått
och steg för bildandet av folkkommuner. Folkkommuner började nu bildas
i tiotusental.
Under det att jordbruksproducentkooperativen huvudsakligen engagerade sig i
jordbruk så organiserar folkkommunerna såväl ekonomin som att
de leder det lokala regeringsarbetet. Kommunen är en grundenhet i det socialistiska
samhället i Kina och för proletär politisk makt på landsbygden.
Kommunmedlemmarnas representativa församling fungerar som kommunens folkkongress
(parlament). Kommunen har inte bara jordbruk på sitt program, utan också
industri och handel och den leder uppfostran, utbildning, hälsovård
och milis. Dess partikadrer och administrativa kadrer leder och organiserar
såväl det politiskt-ideologiska arbetet som produktionen. Kort sagt:
folkkommunen är en helt ny samhällsorganisation med gemensam ledning
för politik, ekonomi, försvar och kultur.
Folkkommunen är ett stort kollektiv som ägs av alla dess medlemmar.
Med större jordarealer, fler händer och bättre tillgångar
än ett kooperativ kan den bättre genomföra grundläggande
jordförbättringar i stor skala, experimentera med vetenskapligt jordbruk
och bekämpa naturkastrofer. Dess långt större ekonomiska styrka
gör det möjligt att snabbare bygga bevattningsanläggningar, liksom
snabbare framsteg när det gäller mekanisering och elektrifiering,
samt användning av konstgödsel och insektsbekämpningsmedel. Den
starka ekonomin på landsbygden påskyndar byggandet av socialismen
och höjer snabbare böndernas levnadsstandard.
Folkkommunerna kan bättre genomföra politiken att "ta spannmålen
som en nyckellänk och försäkra sig om en allsidig utveckling",
dvs att utveckla en mångsidig ekonomi med jordbruk, skogsbruk, boskapsskötsel,
fiske och binäringar, samt att anlägga industrier, verkstäder
och transport för att tjäna jordbruket.
Jordbruksproducentkooperativen hade två organisationsnivåer - dels
kooperativet och produktionslagen som lydde under kooperativet. Äganderätten
var förlagd till kooperativ nivå. Folkkommunen har tre organisationsnivåer:
kommunen, ett antal produktionsbrigader under kommunen, och under varje produktionsbrigad
ett antal produktionslag. Det finns kollektivt ägarskap på alla dessa
tre nivåer. Produktionslaget är det man utgår ifrån och
det äger jorden, dragdjuren, smärre jordbruksmaskiner och det organiserar
självt sina medlemmars arbetskraft. Produktionslaget sköter sin egen
ekonomi, tar självt hand om eventuella förluster och större delen
av inkomsterna. Ekonomiska företag som drivs av produktionsbrigaderna är
sådana som produktionslagen inte kan klara själva eller som kan skötas
bättre av brigaderna: små dammar och andra vattenreservoarer som
tjänar produktionslagen under brigaden, verkstäder som framställer
jordbruks- och binäringsprodukter, fruktträdgårdar, skolor,
hälsovårdsinrättningar etc. En del brigader äger traktorer
och andra maskiner.
Ekonomiska företag som kommunerna driver är sådana som brigaderna
inte kan sköta eller som kan skötas bättre av kommunerna. Dessa
företag tjänar hela kommunen och det gäller bl.a. traktorstationer,
vattenkraftverk, bevattningsanläggningar, fabriker för tillverkning
av jordbruksmaskiner, verkstäder, skogsbruksanläggningar, experimentstationer
för att förbättra sädessorterna, mellanskolor och sjukhus.
F.n. utgör de företag som sköts av produktionslagen den största
delen av kommunens tillgångar. De som sköts av brigaderna respektive
kommunen är relativt färre till antalet, men i stället spelar
de en större roll när det gäller att befästa och utveckla
den socialistiska ekonomin på landsbygden.
Allt eftersom tiden går kommer proletariatets diktatur att befästas
allt mer, kommunmedlemmarnas socialistiska medvetenhet kommer att fortsätta
att stiga och den kollektiva ekonomin kommer att bli ännu starkare. De
relativt sett fattigare produktionslagen kommer också steg för steg
att nå upp till de mera välbeställda produktionslagens nivå
och jordbruket kommer att bli mer och mer mekaniserat. Med dessa förutsättningar
kommer produktionsbrigaden med tiden och kanske också kommunen så
småningom att bli den grundläggande enheten. Det kollektiva ägarskapets
system kommer kanske att ersättas med hela folkets ägarskap (statens).
Fördelningen av folkkommunernas inkomster sker i enlighet med den politik
som rekommenderats av partiet och där man fäster uppmärksamheten
vid tre saker: statens intressen, kollektivets intressen och individens intressen.
Huvudsakligen sköts fördelningen av produktionslaget som ju utgör
grundenhet. Efter det att produktions- och driftskostnader dragits av från
produktionslagets årsinkomst så betalas en mindre del som skatt
till staten, en mindre del satsas till de allmänna reservfonderna inom
kollektivet och den största delen fördelas bland medlemmarna. Statsskatten
och bidragen till reservfonderna söker man hålla på så
låg nivå så att ökad produktion som regel också
leder till ökade inkomster för medlemmarna. För att kunna omsätta
denna politik har staten linjen att inte höja skatterna ens när produktionen
stiger. Under de senaste åren har statsskatterna hållits oförändrade
även under de år då skörden varit rekordhög. Detta
betyder att skatten kommer att ta en allt mindre del av inkomsterna i de produktionslag
där produktionen ständigt ökar - f.n. tar skatten högst
7 procent av inkomsterna, Jordbruksproduktionens ökning i Kina sker planmässigt
och i enlighet med ekonomins behov. När det uppkommer ett överskott
inom jordbruket utöver de uppställda målen, så köper
staten upp överskottet till fasta eller till och med högre priser,
dvs när man får en rekordskörd så behöver produktionslagen
inte bekymra sig för avsättningen och inte sälja till förlust.
I stället kommer kollektivets inkomster och allmänna reservfonder
att öka och medlemmarnas levnadsstandard att förbättras. Denna
statliga politik håller priserna stabila och underlättar utbyggnaden
av de nationella reserverna som är grunden för en konstant tillgång
på livsmedel.
Produktionslagens reservfonder består av dels reserv- och dels välfärdsfonder.
De används för att köpa smärre eller mellanstora jordbruksmaskiner,
för kapitalanläggningar och reproduktion. Välfärdsfonderna
täcker kostnaderna för kultur, uppfostran, kollektiva arrangemang,
för hjälp till medlemmar som är sjuka, dragit sig tillbaka eller
är arbetsoförmögna. Välfärdsfonden betalar exempelvis
hälsovården enligt ett system där medlemmarna bara betalar en
yuan per år för fullständig medicinsk service. Välfärdsfonden
betalar likaså det allt mer expanderande
l radionätet. Den täcker också kostnaderna för medlemmar
som har ekonomiska svårigheter, särskilt för de revolutionära
martyrernas familjer, militärernas anhöriga, åldringar som inte
har familjer, föräldralösa barn, invalider eller sjuka medlemmar.
Fördelningen är grundad på principen "Av var och en efter
förmåga, åt var och en efter prestation". Vid slutet av
varje år erhåller medlemmarna så mycket av inkomsterna som
de har rätt till enligt deras arbetspoäng, dvs den enhet som ligger
till grund för deras förtjänster. De erhåller sin lön
i enligthet med den mängd arbete, den sorts arbete de utfört, arbetets
kvalitet och medlemmens attityd till kollektiv produktion. Kadrer på alla
nivåer i en folkkommun måste i enlighet med statliga bestämmelser
delta aktivt i det kollektiva produktiva arbetet. Detta därför att
man vill försäkra sig om att kadrerna inte isolerar sig från
den verkliga produktionen och verkligheten och att de upprätthåller
ständiga och nära band med massorna och sålunda undviker att
bli subjektiva och byråkratiska i sitt arbete. Det är en grundläggande
åtgärd för att förhindra kapitalismens återupprättande
och för att konsolidera proletariatets diktatur. Kadrer på kommunnivå
måste delta i produktivt arbete under inte mindre än 60 dagar per
år. Brigad- och produktionslagskadrer deltar i arbetet för arbetspoäng
på samma sätt som vanliga kommunmedlemmar. För den tid kadrer
lägger ned på allmänna angelägenheter erhåller de
arbetspoäng eller kontant betalning med pengar som sparas efter diskussioner
bland medlemmarna. Dessa fördelningsmetoder förser både staten
och den kollektiva ekonomin med medel och förbättrar likaså
ständigt kommunmedlemmarnas liv.
Folkkommunen styrs enligt den demokratiska centralismens princip. De representativa
församlingarna i produktionslaget, brigaden och kommunen är folkmaktens
organ på dessa nivåer. Representanter till dessa väljs efter
grundliga diskussioner bland medlemmarna. Varje medlem har rösträtt
och är valbar. Mellan de representativa församlingarnas sammanträden
sköts arbetet av permanenta kommittéer (utskott). I produktionslaget
betecknas den som Ledande gruppen och i brigaden och kommunen Revolutionära
kommittén. Dessa permanenta ledande organ väljs också av medlemmarna.
Innan ett nytt arbetsår börjar så skisserar dessa ledande organ
på varje nivå produktionsplaner som grundas på de mål
staten sätter, de verkliga förhållandena i varje enhet och medlemmarnas
behov. Skisserna lämnas ut till medlemmarna för grundliga diskussioner,
revideras efter förslag och kritik som medlemmarna inkommer med och först
därefter fastställs de. Sif forna för inkomster och utgifter
offentliggörs varje år. Det är alla kommunmedlemmars rättighet
att delta i diskussionerna, godkänna planer och andra åtgärder,
kritisera och övervaka det sätt på vilket planerna omsätts
i praktiken, och denna rättighet är lagstadgad. Förutom dessa
demokratiska rättigheter på det politiska och ekonomiska området,
så har också varje kommunmedlem rätt till arbete, vila, uppfostran,
utbildning och att få del av den sociala välfärden. Varje arbetsför
medlem har rätt att delta i det produktiva arbetet. Män och kvinnor
får lika lön för lika arbete. När de sistnämnda tilldelas
ett arbete så sker det med lämplig hänsyn till kvinnornas speciella
fysiska problem. Tid för arbete och vila fastställs i enlighet med
lokala seder och bruk och varierar i enlighet med säsongen. Kommunmedlemmarna
ägnar sin största uppmärksamhet åt att uppfylla de fastställda
kollektiva målen. På sin fritid kan de arbeta på små
privata jordlotter som de tilldelas genom produktionslaget, där de kan
uppföda höns, boskap, syssla med hantverk osv, och vars avkastning
de kan göra vad de vill med. En viktig demokratisk rättighet för
varje person är möjligheter att studera marxism-leninismen-Mao Tsetungs
tänkande och få socialistisk skolning. En viss tid varje vecka avsätts
för politiska studier. Partiorganisationerna på skilda nivåer
är ansvariga inte bara för att genomföra partiets principer och
politik, utan också för att leda och organisera kadrerna och massorna
i politiska studier. De hjälper på allt sätt kommunmedlemmarna
att förstå och fördjupa sina kunskaper i marxism-leninismen-Mao
Tsetungs tänkande, ständigt höja sin socialistiska medvetenhet
och utveckla sin proletära klassståndpunkt att helhjärtat tjäna
folket.
Det är den andliga kraften i marxism-leninismen-Mao Tsetungs tänkande,
översatt till materiell energi, som gjort det möjligt för Kinas
miljontals kommunmedlemmar att med förlitande på egna krafter bekämpa
naturkatastrofer och övervinna svårigheter och att bärga rekordskördar
år efter år.