Socialism och kommunism


socialism och kommunism - två faser i det kommunistiska samhällets utveckling, som skiljer sig från varandra vad beträffar ekonomisk, politisk och kulturell utvecklingsnivå i det nya och mest progressiva av alla samhällssystem - kommunismen. "... den vetenskapliga skillnaden mellan socialism och kommunism består endast i att det första ordet betecknar det första stadiet av det nya samhälle, som växer fram ur kapitalismen, det andra ordet det högre, påföljande steget av detsamma" (Lenin, Det stora initiativet. Samlade verk i urval, Stockholm 1942, b. 16, s. 174). Övergången från kapitalism till kommunism är den största omvälvningen i mänsklighetens historia. Den sker som resultat av en socialistisk revolution vari proletariatets diktatur upprättas och det skapas betingelser för uppbygget av det nya samhället. Övergången från kapitalism till socialism, och från socialismen till kommunismen, är en komplicerad och långvarig process, under vilken det skapas en ny ekonomi, nya produktionsförhållanden, en process som innefattar olika faser av utveckling och vardande för det nya samhällssystemet.

Den ekonomiska grundvalen för såväl socialismen som kommunismen är, att produktionsmedlen befinner sig i samhällets ägo. Under socialismen och kommunismen saknas utsugarklasser, under kommunismen klasser överhuvud taget. Utsugningen har avskaffats, det nationella förtrycket och rasförtrycket har upphört. Under såväl första som andra fasen av det kommunistiska samhället är arbete en lika stor rätt och skyldighet för alla samhällsmedborgare, ekonomins och kulturens utveckling är inriktad på att maximalt tillgodose hela samhällets ständigt växande materiella och kulturella behov; detta kan ske därför att den socialistiska produktionen öKar permanent genom tillämpning av vetenskapens och teknikens senaste rön.

Socialismen är kommunismens första, eller lägre stadium. Socialismen är ett sådant kommunistiskt samhälle, vars utveckling inte skett på egen grundval, utan tvärtom utvecklats ur det kapitalistiska samhällets sköte, och som därför i alla avseenden - ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt - alltjämt bibehåller det gamla samhällets födelsemärken. Förhållandena mellan människor i produktionsprocessen under socialismen kännetecknas av kamratligt samarbete och socialistisk ömsesidig hjälp mellan människor som slagit sig fria från kapitalistisk utsugning. Produktionsförhållandena överensstämmer helt med produktivkrafternas karaktär, eftersom produktionens samhälleliga karaktär stöds av att produktionsmedlen ägs av samhället. Under socialismen utvecklas därför folkhushållningen i snabbt tempo, riskerna för ekonomiska kriser är borta, de defekter och varbölder som kännetecknar kapitalismen, är borta. Socialismens ekonomiska grundval är socialistisk samhällsegendom i två former: statligt (hela folkets) ägande och kooperativt (grupp-) ägande. Socialismen upphäver gradvis skillnaderna mellan stad och land, mellan fysiskt och intellektuellt arbete. Under denna kommunismens första fas finns det dock kvar väsentliga skillnader mellan dem, och dessa kan försvinna först under den högre fasen. Socialismen bibehåller alltjämt kvarlevor av kapitalism i människors liv och medvetande. Utsugarklasserna och deras inflytande lever kvar under en viss tid och det råder klassskilma-der mellan arbetare och bönder och mellan arbetare och intellektuella. Under socialismen finns det kvar varuproduktion (jfr) på grund av att det finns två former för ägande. Men denna varuproduktion är av ett särskilt slag. Det gäller varor som produceras av förenade socialistiska producenter i form av stat och kooperativ. Då det finns varuproduktion och varucirkulation, som huvudsakligen omfattar personliga förbrukningsvaror, så gäller värdelagen (jfr) även för socialismen, men dess verkningar är starkt begränsade på grund av att samhället äger produktionsmedlen och i huvudsak ersatts av lagen om folk hus hållningens planmässiga, proportionella utveckling och de planer för folk-hushållningens utveckling som återspeglar densamma. I och med att varuproduktionen upphör under kommunismen, så upphör också värdelagen att verka. Den kommunistiska principen för fördelning av produkter efter behov utesluter varje varucirkulation och följaktligen också produkternas förvandling till varor och varornas till värde. I kommunismens högre fas mäter man den mängd arbete som nedlagts i produktion av produkter, inte med hjälp av värdet och dess former, utan direkt och omedelbart med hjälp av den tidsmängd som förbrukats vid produkternas framställning.

Jämfört med kapitalismen förverkligar socialismen en högre typ av samhälleliga förhållanden. Socialismen besegrar kapitalismen i sista hand tack vare en högre arbetsproduktivitet, tack vare att socialismen förmår ge samhället större mängder produkter och göra det rikare än kapitalismen kan. Trots att socialismen innebär ett gigantiskt framsteg i jämförelse med kapitalismen, är emellertid produktivkrafternas och arbetsproduktivitetens utveckling ännu inte så långt framskriden, att socialismen skulle kunna trygga ett överflöd av produkter för att fullständigt och allsidigt tillgodose människornas växande materiella och kulturella behov. Därför sker fördelningen av materiella nyttigheter under socialismen enligt arbetets kvantitet och kvalitet. Under det socialistiska stadiet av kommunismen förekommer också klasser och klasskamp i olika former. Först kommunismen skapar ett klasslöst samhälle.

Lenin betonade ständigt, att när man väl har startat samhällets socialistiska omvandling, så måste man klart se det mål till vilket denna omvandling sist och slutligen måste leda, nämligen uppbygget av ett kommunistiskt samhälle. Detta uppbygge av det kommunistiska samhällets högre fas, kan på allvar påbörjas först sedan socialismen slutgiltigt segrat i världsmåttstock. "I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkraftema vuxit och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov " (Marx, Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm 1946, s. 18).

Stalin vidareutvecklade Marx och Lenins programförklaring om socialismens gradvisa övergång i kommunism. I ett samtal med den första amerikanska arbetardelegation som besökte Sovjetunionen (1927), definierade Stalin det kommunistiska samhället som följer: "Om man i korthet ska beskriva det kommunistiska samhällets anatomi, så blir det ett sådant samhälle: a) där det inte kommer att finnas privatäganderätt till produktionsredskap och produktionsmedel, utan ägandet blir samhälleligt, kollektivt; b) där det inte kommer att finnas klasser och statsmakt, utan kommer att finnas arbetande inom industri och jordbruk, som själva styr sin ekonomiska verksamhet såsom en fri association av arbetande; c) där folkhushållningen, som är planmässigt organiserad, kommer att grundas på den högsta teknik såväl på industrins som jordbrukets område; d) där det inte kommer att råda motsättningar mellan stad och land, mellan industri och jordbruk; e) där produkterna kommer att fördelas enligt de gamla franska kommunisternas princip 'av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov'; f) där vetenskap och kultur kommer att åtnjuta betingelser som är tillräckligt gynnsamma för deras fullständiga blomstring; g) där personligheten, fri från bekymmer för brödfödan och nödvändigheten av att rätta sig efter 'världens store5, blir verkligt fri. Osv., etc." (Stalin, Skrifter, b. 10, s. 134 ry.).

För att kommunismen ska kunna förverkligas krävs, att det först uppfylls en rad betingelser. Det måste säkerställas en oavbruten tillväxt inom hela den samhälleliga produktionen med prioritet för produktion av produktionsmedel, förutan vilken en allsidig reproduktion inte kan ske. I första hand gäller det den tunga industrins utveckling; det sker genom ett permanent tekniskt framåtskridande, genom mekanisering och automatisering av produktionen. Endast tack vare en prioritering av den tunga industrin kan det ske en snabb utveckling inom alla grenar av folkhushållningen.

Under kommunismen kommer att gälla en enhetlig, kommunistisk form av egendom för såväl industri som jordbruk. Dvs. den uppdelning i statligt och kollektivt ägande, som råder under socialismen, upphör. Det kollektiva ägandet har då stegvis utvecklats till hela folkets ägande. En mellanform mellan kollektiv egendom och hela folkets egendom representeras av folkkom-munen, som uppstod i Kina 1958. Vidare krävs att samhället genomgår ett sådant kulturellt uppsving, så att alla medborgare får möjligheter att allsidigt utveckla sin fysiska och intellektuella talang, att alla får möjligheter att studera tillräckligt för att aktivt kunna delta i samhällsupp bygget, att de har möjligheter att fritt välja yrke så att de inte för alltid är hänvisade till ett yrke på grund av arbetsdelningen osv.

Men det viktigaste villkoret för att folket på allvar ska kunna ta itu med det kommunistiska uppbygget, är att imperialismen krossas. Så länge imperialismen består och så länge den kan fortsätta med sin ideologiska, politiska och ekonomiska underminering, så länge måste de socialistiska länderna behålla staten - vars form är proletariatets diktatur - för att skydda sig mot yttre och inre fiender och för att förhindra en restauration av kapitalismen. Först när imperialismen krossats och alla eller det stora flertalet av världens länder och folk slagit in på socialismens väg och hunnit långt i sin socialistiska utveckling, först då kan det bli tal om att börja bygga det kommunistiska samhället.