Proletariatets
diktatur. - "Proletariatets diktatur betyder - om man översätter
detta latinska, vetenskapliga, historiskt-filosofiska uttryck till ett enklare
språk - följande:
I kampen för att störta kapitalets ok, under själva störtandet,
i kampen för att behålla och befästa segern, under upprättandet
av den nya, socialistiska samhällsordningen, under hela kampen för
klassernas fullständiga avskaffande är endast en bestämd klass,
nämligen industriarbetarna i städerna och i fabrikerna överhuvud
taget, i stånd att leda hela de arbetandes och utsugnas massa" (Lenin,
Det stora initiativet. Samlade skrifter i urval, Stockholm 1942, b. 16, s. 173-174).
Proletariatets diktatur förkroppsligas i och utövas av den proletära
staten. Den högsta principen för proletariatets diktatur är förbundet
mellan arbetarklassen och övriga arbetande under arbetarklassens ledning.
Endast i ett sådant förbund kan proletariatet nå sina mål,
hela det arbetande folkets mål - avskaffandet av kapitalismen och uppbygget
av kommunismen.
Stalin har på följande sätt definierat de tre viktigaste uppgifterna
för proletariatets diktatur:
"l. Proletariatet utnyttjar makten för att undertrycka utsugama, för
landets försvar, för att befästa förbindelserna med andra
länders proletärer, för revolutionens utveckling och seger i
alla länder.
2. Proletariatet utnyttjar makten till att definitivt lösrycka de arbetande
och utsugna massorna från bourgeoisin, till att befästa proletariatets
förbund med dessa massor, till att draga in dessa massor i det socialistiska
uppbyggnadsarbetet, till proletariatets statliga ledning av dessa massor.
3. Proletariatet utnyttjar makten till att organisera socialismen, till att
avskaffa klasserna och övergå till ett samhälle utan klasser,
till det socialistiska samhället.
Proletariatets diktatur är sammanfattningen av alla dessa tre sidor. Ingen
enda av dessa sidor kan framhävas såsom den proletära diktaturens
enda utmärkande kännetecken, och omvänt, det behövs bara
att ett enda av dessa kännetecken fattas, för att proletariatets diktatur
skall upphöra att vara en diktatur i en situation som den kapitalistiska
omgivningen skapat... Endast alla dessa tre sidor tillsammans ger oss fullt
och helt begreppet proletariatets diktatur" (Till leninismens frågor,
Leninismens problem, Moskva 1952, s. 176-177).
Marxism-leninismen lär att proletariatets diktatur långt ifrån
är bara våld, ja inte ens huvudsakligen våld. Under inbördeskrig
är diktaturens våldssida mest markant, men endast gentemot de utsugare
som med våld försöker upprätthålla utsugningen. Men
inte ens då är fredligt arbete inom folkhushållningen uteslutet.
Under det socialistiska uppbygget är fredligt, organisatoriskt, kulturellt
arbete huvudsidan, men inte heller då är det uteslutet att våld
måste användas mot de tidigare utsugarklasserna. Det väsentliga
i proletariatets diktatur är inte formerna för dess utövande
utan dess politiska innehåll, dvs att proletariatets diktatur kan och
måste utövas endast av arbetarklassen.
I Sovjetunionen var sovjeterna den statliga formen för proletariatets diktatur.
Den viktigaste kraft som ger ledning och inriktning åt proletariatets
diktatur är arbetarklassens politiska förtrupp, det kommunistiska
partiet. I sin dagliga verksamhet stöder sig proletariatets diktatur på
de arbetandes massorgani-sationer - fackföreningar, kooperativa föreningar,
ungdomsorganisationer etc. Alla dessa organisationer fungerar som "hävstänger",
som förbindelselänkar mellan den proletära staten och de arbetande
massorna. Med hjälp av dessa organisationer utövar arbetarklassen
sin statliga ledning av samhället. I Sovjetunionen har proletariatets diktatur
avskaffats av den nuvarande ledningen och ersatts med "hela
folkets stat".
Uppkomsten av folkdemokratier i en rad östeuropeiska och asiatiska länder
efter andra världskriget skapade en ny form för proletariatets diktatur.
Folkdemokratin, som uppstod under speciella
historiska förhållanden präglade av nationell befrielsekamp
mot fascistiska inkräktare och inhemsk reaktion, har samma mål som
proletariatets diktatur: "Övergången från kapitalismen
till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd
rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem
alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur." (Lenin,
Staten och revolutionen, Valda verk II-l, s. 232).