Proletär
kulturrevolution - en revolution som äger rum under proletariatets diktatur
och som syftar till att befästa densamma. Kulturrevolutionen är en
fortsättning av klasskampen efter proletariatets maktövertagande,
då bourgeoisin och dess representanter visserligen avlägsnats från
den politiska makten men fortsätter kampen mot arbetarklassen och det arbetande
folket i förhoppningen att kunna återupprätta kapitalismen.
Kampen utspelas i första hand på ideologins område, men griper
in på samhällslivets alla områden - industrin, jordbruket,
vetenskapen, kulturen, utbildningen och undervisningen, armén etc. Den
socialistiska revolutionen innebär en revolution på tre områden:
det politiska, det ekonomiska och det ideologiskt-kulturella. Därvid är
kampen på det ideologiskt-kulturella området den mest omfattande
och långvariga. Denna kamp gäller i sista hand frågan om man
ska följa den socialistiska vägen eller slå in på en väg
som leder tillbaka till kapitalismen. Den proletära kulturrevolutionen
är ingenting specifikt kinesiskt - trots att det var i Folkrepubliken Kina
som den för första gången kom till användning. Den proletära
kulturrevolutionen är universell och allmängiltig i den meningen,
att det i varje socialistisk revolution, efter varje proletärt maktövertagande
kommer att bli nödvändigt att mobilisera folkets breda massor till
kamp mot det gamla samhällets kvarlevor, till kamp mot alla de krafter
i det socialistiska samhället som vill slå in på den kapitalistiska
vägen.
"Proletariatets diktatur är den nya klassens mest oreserverade skoningslösa krig mot en mäktigare fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande (om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser, utan även i vanans makt i småproduktionens makt. Ty av småproduktion finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång. Av alla dessa orsaker är proletariatets diktatur nödvändig. Och segern över bourgeoisin är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig på liv och död - ett krig, som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlighet och en enhetlig vilja" (Lenin 'Radikalismen' - kommunismens barnsjukdom, Valda verk, 11:2, s. 356).
Med utgångspunkt
från såväl positiva som negativa erfarenheter av det socialistiska
uppbygget i Sovjetunionen, men också i Kina och andra socialistiska länder
utarbetade Mao Tsetung teorin för den proletära kulturrevolutionen.
I Sovjetunionen hade det under det socialistiska uppbyggets gång utbildats
ett överskikt av stats- och partibyråkrater som i samband med SUKP:s
20:e kongress 1956 lyckades gripa makten i landet. Även i Kina hade det
uppstått ett överskikt av från folket isolerade byråkrater
som öppet förordade samma utvecklingsväg som den i Sovjetunionen.
"Fastän bourgeoisin har störtats, försöker den fortfarande
använda de exploaterande klassernas gamla idéer, kultur, seder och
vanor i syfte att korrumpera massorna, fånga deras sinnen och försöka
genomföra en come-back. Proletariatet måste göra precis det
motsatta: vid varje utmaning från bourgeoisin på det ideologiska
området, måste det ta tjuren vid hornen och använda proletariatets
nya idéer, kultur, seder och vanor i syfte att ändra hela samhällets
livsåskådning. För närvarande är vårt syfte
att bekämpa och krossa de personer i ansvarig ställning som har slagit
in på den kapitalistiska vägen, att kritisera och förkasta de
reaktionära borgerliga akademiska "auktoriteterna" och bourgeoisins
och alla andra exploaterande klassers ideologi och omvandla utbildning, litteratur,
konst och alla andra delar av överbyggnaden som inte överensstämmer
med den socialistiska ekonomiska basen, för att underlätta befästandet
och utvecklandet av det socialistiska systemet" (Kinas kommunistiska partis
centralkommittés kommuniké av den 8: e augusti 1966/ De sexton
punkterna om den stora proletära kulturrevolutionen).
Det är motsättningarna i det socialistiska samhället - motsättningar
mellan folket och folkets fiender och motsättningar inom folket - som framkallar
behovet av en proletär kulturrevolution. Det är ingalunda så
att det efter en viss tids socialistiskt uppbygge upphör att existera motsättningar
och klasskamp i det socialistiska samhället. "Motsättning och
kamp är allmängiltiga och absoluta, men metoderna att lösa motsättningar,
det vill säga kampformerna, skiljer sig i enlighet med olikheterna i motsättningarnas
natur. Vissa motsättningar kännetecknas av öppen antagonism,
andra inte. I överensstämmelse med tingens konkreta utveckling, utvecklas
vissa motsättningar, som ursprungligen icke var antagonistiska, till antagonistiska
sådana, medan andra, som ursprungligen var antagonistiska, utvecklas till
icke antagonistiska motsättningar" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 53).
Om man från partiets och den socialistiska statens sida förnekar
klasskampen och förekomsten av motsättningar eller försöker
sopa dem under mattan i stället för att dra fram dem i dagsljuset
och lösa motsättningarna, kan detta endast leda till allvarliga politiska
fel och bakslag och i sista hand till återupprättandet av kapitalismen.
För att undvika en sådan utveckling krävs att partiet och staten
erkänner förekomsten av klasskamp och motsättningar under socialismen
och allvarligt studerar dessa motsättningar för att rätt kunna
lösa de två typerna av motsättningar; att partiet och staten
är på det klara med att det socialistiska samhället sträcker
sig över en mycket lång historisk period och att kampen mellan socialismens
och kapitalismens väg fortsätter under hela denna period på
alla frontavsnitt; att partiet och staten håller fast vid proletariatets
diktatur med ett förbund mellan arbetarklassen och övriga arbetande;
att partiet och staten håller fast vid masslinjen "från massorna,
till massorna", dvs hyser tilltro till massorna och mobiliserar massorna
till kamp för socialismens sak; att partiet och staten ständigt bedriver
en kommunistisk fostran i mass-omfattning; att alla ledande kadrer deltar i
kollektivt produktivt arbete så att de inte urartar till byråkrater,
revisionister och dogmatiker; att löneklyf torna i samhället minskas
i stället för att vidgas; att folkets väpnade styrkor inklusive
de allmänna säkerhetsorganen ständigt står under ledning
av partiet och under massornas uppsikt; att partiet och staten i utrikespolitiken
håller fast vid den proletära internationalismen och bekämpar
stormaktschauvinism och nationalegoism; och slutligen att det kommunistiska
partiet består som arbetarklassens förtrupp så länge som
den proletära diktaturen består. Den proletära kulturrevolutionen
är medlet för att undvika att det socialistiska samhället inte
genom en fredlig "evolution" återgår till den kapitalistiska
vägen. "Ni måste gå igenom femton, tjugo, femtio Lr av
inbördeskrig och internationella drabbningar inte bara för att förändra
de rådande förhållandena utan för att också själva
förändras och bli dugliga för den politiska makten" (Marx,
Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln, citerat efter Stalins Leninismens
problem, s. 46).