Borgerligt-demokratisk revolution - en borgerlig revolution, i vilken de breda
folkmassorna, arbetarklassen och övriga arbetande i stad och på land,
ställer sina egna ekonomiska och politiska krav och därmed kommer
att prägla hela denna revolution. De arbetande massorna upphäver därmed
de begränsningar och de snäva uppgifter som bourgeoisin vill ge revolutionen.
Den borgerligt-demokratiska revolutionen ställer inte upp som sitt direkta
mål att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, men den tillintetgör
på det mest beslutsamma sätt alla kvarlevor av feodalismen och skapar
förutsättningar för klasskampens fortsatta utveckling och därmed
också för att störta kapitalismen. Under imperialismen, när
bourgeoisin slutgiltigt har förvandlats till en reaktionär klass,
har det skapats ett nytt styrkeförhållande mellan klasserna, ett
läge i vilket proletariatet kan och måste uppträda som ledare
i den borgerligt-demokratiska revolutionen. Revolutionens öde beror nu
på i vilken grad proletariatet deltar i och leder revolutionen, om proletariatet
har ett självständigt politiskt parti, beror på hur organiserat
proletariatet är och om det har en riktig politisk linje, som är i
stånd att samla de arbetande massorna till kamp. I den händelse proletariatet
är oorganiserat, eller har en dålig organisation och saknar ideologisk
enhet, kommer bourgeoisin att uppträda som den borgerligt-demokratiska
revolutionens ledare. Sådant var ex.vis fallet i Tyskland 1848. I den
ryska revolutionen 1905-1907 och under Februarirevolutionen 1917 (som båda
var borgerligt-demokratiska revolutioner) var det proletariatet som utövade
ledarskapet i revolutionen. Dessa revolutioner syftade till att avskaffa tsarismen
och fullständigt eliminera alla rester av livegenskapen, att upprätta
en demokratisk republik och förverkliga en rad demokratiska reformer (8-timmars
arbetsdag, konfiskering av godsägarnas, kronans och kyrkans jordegendomar
osv). Med utgångspunkt från de förskjutningar i det inbördes
styrkeförhållandet mellan klasserna, som hade ägt rum i och
med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium, vidareutvecklade
Lenin Marx' idé om den oavbrutna revolutionen, och utarbetade teorin
om den borgerligt-demokratiska revolutionens övergång i en socialistisk.
Proletariatet kan, efter feodalmaktens störtande, paralysera bourgeoisin,
göra den handlingsoduglig, förena kring sig de arbetande massorna
och slutföra den demokratiska omvälvningen. Efter det att de viktigaste
demokratiska reformerna genomförts slutför proletariatet den socialistiska
revolutionen genom att dra till sig alla halvproletära element bland befolkningen
i stad och på land och vinna över alla vacklande element såväl
inom bondeklassen som bland småbourgeoisin, samt genom att helt isolera
storbourgeoisin.
Riktigheten av den leninska teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk revolution har bekräftats av erfarenheterna från Februari-Oktober-revolutionerna i Ryssland 1917, liksom av erfarenheterna från de revolutioner som ledde till folkdemokrati och därefter till proletariatets diktatur i en rad europeiska och asiatiska länder efter andra världskriget. (se även Folkdemokrati, Social revolution. Proletär, socialistisk revolution).