Anarkism
Småbourgeoisiens och transproletariatets
ideologi, som i grunden är antagonistisk till den vetenskapliga kommunismens teori,
och som propagerar avskaffandet av varje politisk makt i samhället under alla
historiska betingelser. Anarkisterna proklamerar sig som fiender till all statsmakt
överhuvudtaget, och är i synnerhet svurna fiender till proletariatets diktatur.
Under sken av att de förnekar politiken handlar anarkisterna i stället så att
de underställer "...arbetarklassen en borgerlig politik..." (Lenin, Anarkism
och socialism, utkast, Skrifter, b. 5, s. 303, ry.)
Lenin framhöll att anarkismen inte ställt annat än allmänna fraser mot utsugningen
och inte fattat utsugningens orsaker, inte insett att samhällets utveckling obönhörligen
leder till socialism, inte förstått "... klasskampen som drivkraften för
socialismens förvekligande."
(Lenin, a.a., b. 5, s. 300).
Det finns olika arter av anarkism: anarkonindividualism, anarkisyndikalism och
anarkikommunism.
Anarkiindividualismen är den extremaste formen av anarkism.
Den tidiga anarkoindividualismens ideologi, Campar Schmidt (1806 - 1856) - mera
känd under pseudonymen Max Stirner - skrev: "För mig finns Ingeting högre
än jag själv... Jag förklarar krig mot varje stat, t.o.m. den mest demokratiska."
Anarkisten Proudhon sökte inympa anarkismen ideologi i arbetarklassen i Frankrike
o.a. länder med sin teori om "ömsesidiga tjänster" , om frivilliga avtal mellan
autonoma personligheter. Proudhonisterna predikade den småborgerligt utopiska
idén om skapandet av en "folkbank" genom vilken det mellan arbetarna skulle ordnas
ett utbyte av deras arbetsprodukter och vars hjälp det skulle gå att avskaffa
utsugningen inom ramen för det borgerliga systemet. Denna idé passade bourgeoisien
som hand i handske, då den ju avledde arbetarklassen från kamp för ett maktövertagande,
för en socialistisk revolution.
Anarkisyndikalism (Fackföreningarna kallas "syndikat" i Frankrike o.a.
länder) vann sin största spridning i Frankrike, Spanien, Italien och en del andra
länder före första världskriget. Precis som alla andra anarkister förnekar anarkisyndikalisterna
proletariatets diktatur. Överhuvudtaget är de motståndare till arbetarklassens
politiska kamp och politiska partier. Förstarangsbetydelse tillskriver de fackföreningarna,
och anser strejken vara den främsta metoden för kamp mot bourgeoisien. Anarkisyndikalisterna
splittrade arbetarrörelsen, bekämpade marxismen, stödde trotskisterna, och en
del anarkosyndikaliska ledare tog också parti för fascismen. En av de mest kända
anarkisyndikalisterna var Bakunin.
Anarkikommunism skapades av P. A. Kropotkin (1852 - 1921). Han ställde
visserligen samhällets intressen över personlighetens egoistiska intressen, men
som idealist i sin historieuppfattning och motståndare till den vetenskapliga
kommunismen, ansåg han det viktigaste vara att moralsikt påverka utsugarklasserna
och regeringen.
Marxismen-leninismen har påvisat att anarkismen i teori och praktik är en gentemot
arbetarklassens grundläggande intressen fientligt inställd strömning. Anarkismen
sätter personligheten och dess intressen i centrum, medan marxismen-leninismen
sätter de arbetande massornas befrielse från kapitalets förtryck och slaveri kan
också befria personligheten och skapa betingelser för individens allsidiga fysiska
och intellektuella förkovran.
Marxismen-leninismen har gentemot bl.a. anarkismen bevisat, att det klasslösa
kommunistiska samhället endast kan upprättas genom att arbetarklassen krossar
den kapitalistiska staten med hjälp av sin egna statsmakt, proletariatets diktatur,
och med denna stat som hävstång avskaffar de utsugande klasserna och därmed också
behovet av en statsmakt överhuvudtaget, inklusive proletariatets diktatur.
Med kommunism dör staten bort.