Absolut
och relativ sanning
Filosofiska begrepp, som återspeglar den objektiva verklighetens historiska kunskapsprocess.
I motsats till metafysiken, som utgår från förutsättningen att mänskliga medvetandet
är oföränderligt och accepterar varje sanning som ett en gång för alla givet,
färdigt resultat av kunskapen, betraktar den dialektiska materialismen varje kunskap
som historisk process av rörelse från okunskap till kunskap, från kunskap om enskilda
företeelser, enstaka sidor av verkligheten till en mera djupgående och fullständig
kunskap, till upptäckt av allt fler och fler utvecklingslagar.
Kunskapsprocessen om världen och dess lagar är lika ändlös som naturens och samhällets
utveckling är ändlös. Våra kunskaper är på varje given etapp av vetenskapens utveckling
betingande av den historiskt uppnådda kunskapsnivån, av tekinkens, industrins
osv. utvecklingsnivå. I takt med kunskapens och praktikens fortsatta utveckling
fördjupas, preciseras och fulländas människans föreställningar om naturen.
Därför går det inte att betrakta de sanningar, som vetenskapen nått kunskap om
på den ena eller andra historiska etappen, såsom slutgiltiga och fullständiga.
De är nödvändigtvis relativa sanningar, dvs. sanningar som kräver fortsatt utveckling,
kontroll och precisering. Sålunda ansågs det så sent som i slutet av förra seklet
att atomen var odelbar, dvs. så länge som det inte hade bevisats att atomen består
av elektroner och protoner.
Teorin om att materien är uppbyggd av elektroner, vittnar om att våra kunskaper
om densamma fördjupats och vidgats. Våra dagars föreställningar om atomen skiljer
sig betydligt från den som spreds i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Men inte heller det som vetenskapen i dag känner till om materiens uppbyggnad
är någon sista och slutliga sanning: "… så håller den dialektiska materialismen
fast vid temporära, relativa, ungefärliga karaktären hos alla dessa milstolpar
för den framåtskridande mänskliga vetenskapens kunskap om naturen. Elektronen
är lika outtömlig som atomen, naturen är oändlig…" (Lenin, Materialismen
och empiriokriticism, samlade verk i urval, Stockholm 1942, b. 18-19: II, s. 402)
Sanningarna är relativa också i den meningen, att de är fyllda av konkret historiskt
innehåll, och att därför en förändring av de historiska betingelserna oundvikligen
också leder till förändringar i sanningen. Det som är sant under vissa historiska
betingelser, upphör att vara sant under andra. Marx' och Engels' tes om att socialismens
seger i ett enda land var en omöjlighet, var sålunda helt riktig under kapitalismens
förmonopoliska tidevarv. Under Imperialismen upphörde denna tes att vara riktig,
och Lenin utarbetade en ny teori för den socialistiska revolution, teorin om möjligheten
av socialismens seger i några eller till och med ett enda land, och det omöjliga
att den samtidigt skulle kunna segra i alla länder.
Samtidigt som den dialektiska materialismen understryker att varje vetenskaplig
sanning är relativ, så betraktar den varje relativ sanningen som ett steg framåt
i kunskapen om den absoluta sanningen och slår fast att varje vetenskapligt kunskapssteg
innehåller element av en absolut sanning, dvs. en fullständig sanning som inte
kommer att kunna bestridas i framtiden. Det finns ingen oöverstiglig barriär mellan
relativ och absolut sanning. Summan av relativa sanningar blir under utvecklingens
gång till absolut sanning. Alla våra sanningars relativitet betyder ingalunda
att den dialektiska materialismen skulle förneka sanningens existens, utan endast
att vi i varje givet moment inte kan vinna fullständig kunskap och uttömma hela
sanningen. Denna, den dialektiska materialismens, tes om de relativa sanningarnas
natur är av principiell betydelse. Vetenskapens utveckling leder till att det
ständigt uppkommer nya begrepp och föreställningar om den yttre världen, som ersätter
vissa gamla, utlevda begrepp och föreställningar.
Idealisterna utnyttjar detta oundvikliga och lagbundna moment i kunskapsprocessen
till att försöka bevisa det omöjliga i att det kan finnas någon objektiv sanning,
för att på det sättet driva igenom det idealistiska påfunnet att det inte skulle
finnas någon yttre, materiell värld och att världen endast består av ett komplex
av förnimmelser. Om nu sanningen är relativ - säger de - så är alltså ingenting
annat än subjektiva föreställningar och godtyckliga konstruktioner gjorda av människan;
dvs. bortom människans förnimmelser finns absolut ingenting, ingen objektiv värld,
eller också så kan vi ingenting veta om den. Detta trick kommer ofta till användning
i den moderna borgerliga filosofin. Den omständigheten, att en given sanning inte
kan betraktas som fullständig och slutlig, betyder ingalunda att den inte skulle
återspegla en objektivt existerande värld, inte skulle, inte skulle vara objektiv
sanning, utan betyder endast att återspeglingsprocessen är komplicerad, beror
på vetenskapens historiskt existerande utvecklingsnivå, och att man inte på en
enda gång kan vinna kunskap om den absoluta sanningen.
Lenin gjorde en stor insats för att klarlägga denna fråga.
"Historiskt betingande är konturerna av bilden (dvs. den bild av naturen som
tecknats av vetenskapen, red. Anm.), men att denna bild återger en objektivt existerande
modell, är obetingat. Historiskt betingat är, när och under omständigheter vi
i vår kunskap om tingens väsen trängt fram till upptäckten av alisarinet i koltjäran
eller upptäckten av elektroner i atomen, men att varje sådan upptäckt är ett steg
framåt för den 'obetingat objektiva kunskapen', det är obetingat. Kort sagt, historiskt
betingad är varje ideologi, men obetingad är, att varje vetenskaplig ideologi
(till skillnad från exempelvis den religösa ideologin) motsvarar den objektiva
sanningen, den absoluta naturen" (Lenin, a.a. s. 247)
Att erkänna en absolut sanning är därför att erkänna existensen av en yttre objektiv
värld, att erkänna att vår kunskap återspeglar en objektiv sanning. Det enda kruxet
är att kunskapen om den absoluta sannigen kommer bit för bit, i takt med den mänskliga
kunskapens utveckling.
"Således är den mänskliga tänkandet till sin natur i stånd att skänka oss,
och skänker oss också, den absoluta sanningen, som utgör en summa av relativa
sanningar. Varje stadium i vetenskapens utveckling fogar nya korn till denna den
absoluta sanningens summa; men gränserna för sanningen av varje vetenskaplig sats
är relativ, och kommer genom kunskapens fortsatta ökande att antingen utvidgas
eller sammandragas." (Lenin, a.a. s. 246).