Motsatsernas kamp


Motsatsernas kamp - en allmängiltig lagbundenhet för naturens, samhällets och tänkandets utveckling. Lenin framhåller att läran om motsatsernas enhet och kamp såsom källan till all utveckling är den marxistiska dialektiska metodens kärna och väsen. All utveckling omöjliggörs utan uppkomsten och lösandet av motsättningar. Så fort vi börjar studera tingen, företeelserna i deras ömsesidiga samband, i deras rörelse, utveckling och förändring - och utan ett sådant studium kan man inte studera och förstå samhället och naturen på ett riktigt, vetenskapligt sätt - så hamnar vi i motsättningarnas sfär. I naturen och samhället uppstår och utvecklas alltid någonting, förintas och dör någonting. Kampen mellan gammalt och nytt, mellan det bortdöende och det i vardande stadda, är en objektiv utvecklingslag. "I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin negativa och positiva sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.
Därför anser den dialektiska metoden att utvecklingsprocessen från det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottläggande av de motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna, i form av 'kamp' mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på grundval av dessa motsättningar" (Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen. Leninismens problem, Moskva 1952, s. 824).

Inre motsättningar betyder, att varje föremål, varje företeelse i sig innehåller motstridande sidor, tendenser, som befinner sig i ett tillstånd av inre samband och samtidigt är varandra uteslutande, negerande, i ett tillstånd av kamp. Inom helhetens ram kan den ena sidan av motsättningen inte existera utan den andra. samtidigt som det utspelas en kamp dem emellan. Lenin framhåller den allmängiltiga karaktären av dialektikens tes om den inre motsägelsen i företeelserna och illustrerar detta sålunda:
" I matematiken + och -. Differential och integral. I mekaniken verkan och motverkan. I fysiken positiv och negativ elektricitet. I kemin förening och dissociation av atomer. I samhällsvetenskapen klasskamp" (Till frågan om dialektiken, Samlade skrifter i urval, b.l8-19:1, s. 102).

För att riktigt förstå de historiska händelserna och processeran i samhällslivet måste man ta hänsyn till deras inre motsättningar, räkna med motsättningarna mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och vardande, mellan det reaktionära och progressiva. I det klassantagonistiska samhället är samhällslivet genomsyrat av de mest djupgående motsättningar. En klass" strävan går stick i stäv med en annan klass". Först Marx och Engels kunde påvisa, att källan till klassernas motstridiga strävanden och klasskampen i det antagonistiska klassamhället är motsatserna i samhällsställning och levnadsvillkor för de olika klasserna. Proletariatet och bourgeoisin är alstrade av det kapitalistiska produktionssättet. Inom ramen för detta produktionssätt är de förenade med varandra i den meningen, att endast om dessa två klasser existerar kan det kapitalistiska produktionssättet existera. Men samtidigt är de varandra uteslutande och för en oförsonlig kamp mot varandra.

När den marxistiska dialektiken hävdar att varje företeelse och varje ting kännetecknas av inre motsättningar, så lär den också att dessa motsättningar betingar kampen dem emellan. Det nya kan inte försona sig med det gamla, som bromsar en fortsatt utveckling, det progressiva kan inte förhålla sig likgiltigt till det reaktionära. Den materialistiska dialetiken framhåller att momentet av kamp mellan motsatserna är det avgörande. Det är just kampen mellan motsatserna som är utvecklingens källa, dess innehåll. I kampen mot allt det som bromsar utvecklingen, segrar det nya och progressiva över de bakåtsträvande krafterna och säkerställer därmed fortsatta framsteg. Därför är kampen mellan motsatserna utvecklingens drivkraft. Marxismen påvisar att kampen mellan klasserna är historiens drivkraft i alla klassantagonistiska samhällen och att man kan lösa motsättningarna endast genom kamp, men inte genom försoning. Lenin påvisade, att momentet av enhet, det ömsesidiga sambandet mellan motsättningarna är temporärt och övergående, medan kampen mellan motsatserna är absolut, precis som rörelsen, utvecklingen är absolut. Och just för att kampen mellan motsatserna är absolut, att den aldrig upphör, kan man under denna kamp besegra allt föråldrat och utlevat, allt reaktionärt som står hindrande i vägen för utvecklingen framåt.
Lagen om motsatsernas kamp har avgörande betydelse för det proletära partiets taktik och strategi, för hela dess politik. Om det avgörande momentet i utvecklingen är kampen mellan motsatser, så måste människornas organiserade och medvetna kamp för att övervinna motsättningarna följaktligen vara av största betydelse. Dvs, man ska inte vara rädd för motsättningar, utan i stället gäller det att dra fram dem i dagsljuset och lösa dem genom kamp. "Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och mellan det nya och det gamla i samhället. Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 229). Allmängiltigheten av motsatsernas kamp gäller i alla sammanhang. När nu utvecklingen sker i form av kampen mellan motsatser och deras lösning genom denna kamp, så betyder det, att man inte ska skönmåla motsättningarna i det kapitalistiska samhället, utan tvärtom blottlägga dem, inte undertrycka klasskampen, utan föra den till slutet, till seger för arbetarklassen och det arbetande folket.
För att undvika fel i politiken måste man driva en oförsonlig proletär klasspolitik och inte en reformistisk politik av klass-samarbete mellan proletariat och bourgeoisi, måste man avslöja allt reformistiskt och revisionistiskt struntprat om kapitalismens fredliga "inväxande" i socialismen. Marxism-leninismen för därför en skoningslös kamp mot alla metafysiska teorier som betraktar utvecklingen som en försoning mellan motsatser. Teorin om klassmotsättningarnas försoning är grundvalen för all slags opportunism, reformism och revisionism. Med denna "teori" hjälper reformister och revisionister imperialisterna att föra sin reaktionära politik och att hålla folket i slaveri.

Den marxistiska dialektiken skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, eftersom lagen om motsatsernas kamp kommer till uttryck på olika sätt under skilda samhällsbetingelser. I det klassantagonistiska samhället tenderar motsättningarna att växa, skärpas och fördjupas. Under sin utveckling framkallar de mycket djupgående sociala konflikter som endast kan lösas genom sociala revolutioner. Under det kapitalistiska produktionssättets utveckling uppstår det ex.vis en motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. På grund av det kapitalistiska produktionssättets antagonistiska karaktär skärps och fördjupas denna motsättning, och förvandlas till en fullständig motsats, dvs den når ett sådant stadium då produktionsförhållandena blir fjättrar för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Ett uttryck för denna motsättning är en allt hårdare klasskamp mellan proletariat och bourgeoisi. Bour-geoisin söker med alla medel behålla kapitalismens reaktionära produktionsförhållanden och endast en proletär revolution är i stånd att störta det föråldrade borgerliga systemet. Kampen mellan proletariat och bourgeoisi slutar obönhörligen med proletariatets seger. Kapitalismen avskaffas, och i dess ställe träder ett nytt samhällssystem - socialismen.

Motsättningarna utvecklas och löses på ett annat sätt i det socialistiska samhället, där utsugarklassema fått lämna makten ifrån sig. Även under socialismen existerar motsättningar, men deras antagonistiska karaktär försvinner (eller de behöver inte utvecklas till antagonistiska motsättningar). Dessa motsättningar skiljer sig principiellt från de antagonistiska motsättningarna under kapitalismen. Under det socialistiska produktionssättets utveckling uppstår det en motsättning ex.vis mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men denna motsättning behöver inte och kan inte förvandlas till en antagonistisk motsats eftersom man avskaffat det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och tillägnandet av produktionens frukter. Även under socialismen löses motsättningarna i kamp. Och även här är kampen mellan det nya, progressiva och det gamla, utlovade utvecklingens enda drivkraft. Under socialismen verkar alltjämt en rad indirekta tröghetskrafter som hindrar utvecklingen framåt, kvarlevor av kapitalismen består i folks medvetande och liv, kvarlevor av en icke-socialistisk inställning till arbetet, till socialistisk samhällsegendom, kvarlevor av religiösa fördomar, byråkrati, nationalism osv. i människors medvetande. Utan kamp mot alla dessa kvarlevor från kapitalismen, som står i motsättning till socialismen, är det omöjligt att framgångsrikt lösa de uppgifter som det socialistiska och kommunistiska uppbygget ställer. (se även Antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, Motsättningar).