Lagen om kapitalistiska länders ojämna ekonomiska och politiska utveckling under imperialismen


Lagen om kapitalistiska länders ojämna ekonomiska och politiska utveckling under imperialismen - en av Lenin formulerad objektiv lag för monopolkapitalismen, som går ut på att det under imperialismen sker en språngvis utveckling av en del länder i förhållande till andra, att ett land snabbt trängs ut från världsmarknaden av ett annat, att det sker periodvisa omfördelningar av den redan uppdelade världen med hjälp av krig, att det sker en skärpning av konflikterna i imperialismens läger, en försvagning av världskapitalismens front, och att socialismen har möjlighet och nödvändigtvis först kommer att segra i några eller t.o.m. i ett enda enskilt taget land. Kapitalistiskt privatägande, konkurrens och produktionsanarki ger obönhörligt upphov till ojämn ekonomisk utveckling; den är utmärkande för kapitalismen i alla dess etapper. Under den förmonopolistiska perioden, då produktionen var splittrad mellan ett stort antal relativt små företag, när fri konkurrens rådde och det inte fanns monopol, försiggick kapitalismens utveckling ganska friktionsfritt.

En del länder hann ifatt och gick ifrån andra länder på evolutionär väg, utan språng och krig. Men förhållandet förändrades radikalt i och med inträdet i imperialismen, när koncentrationen av produktion och kapital och teknikens utveckling hade nått långt, när det bildades monopol och finanskapitalet kom att dominera, när kapitalexporten uppkom, när världens territoriella och ekonomiska uppdelning mellan imperialistiska makter var slutförd och de inledde en hård kamp för omfördelning av världen. De länder som senare än andra hade slagit in på kapitalismens väg kunde under dessa förhållanden dra fördel av det tekniska framåtskridandet (mer fulländade maskiner, nya produktionsmetoder etc.) för att hinna ifatt och gå förbi sina konkurrenter. Med produktionsnivåns nivellering i olika kapitalistiska länder skapades förutsättningar för en språngvis utveckling av en del länder i förhållande tilt andra. Denna språngvisa utveckling förstärktes likaså av kapitalexporten. Imperialisterna i de stater som tidigare hade varit efterblivna, men som nu hade gått om sina konkurrenter, började ställa frågan om en omfördelning av marknader och inflytelsesfärer i enlighet med det nya styrkeförhållandet. De kapitalistiska ländernas ojämna utveckling blir den avgörande kraften i imperialismens utveckling, den direkta orsaken till allvarliga motsättningar mellan imperialisterna. Allt detta, som försvagar det kapitalistiska systemet i dess helhet, gör det lättare att bryta imperialismens kedja i dess svagaste länk. Under den förmonopolistiska kapitalismen ansåg Marx och Engels att socialismen oundvikligen måste segra samtidigt i alla eller flertalet länder. Lenin, som utvecklade den marxistiska teorin med tillämpning på imperialismen, drog, med utgångspunkt från lagen om den moderna kapitalismens ojämna ekonomiska och politiska utveckling, slutsatsen, att den socialistiska revolutionen har möjlighet att till en början segra i några eller t.o.m. i ett enda enskilt taget land. Den socialistiska revolutionens fortsatta utveckling sker då genom att det ena efter det andra kapitalistiska landet lämnar kapitalismens väg.