Kritik och självkritik - den viktigaste metoden för att avslöja
och övervinna fel och brister i det marxist-leninistiska partiets arbete
och i andra massorganisationers verksamhet.
Redan Marx betonade, att ett utmärkande drag hos den socialitiska, proletära
revolutionen - till skillnad från alla tidigare revolutioner - är,
att den utsätter sig för självkritisk granskning för att
på så sätt säkerställa segern. Denna tes har sedan
vidareutvecklats av Lenin och Stalin och framför allt av Mao Tsetung. De
framhåller, att självkritik kännetecknar ett verkligt proletärt
parti i motsats till alla opportunistiska, revisionistiska och reformistiska
partier. Lenin ansåg kritik och självkritik vara en av de viktigaste
grundprinciperna för ett kommunistiskt parti. Lenin underströk att
mensjevikernas, socialistrevolutionärernas, kauts-kyanernas, högersocialisternas
och andra antimarxistiska riktningars fruktan för kritik och självkritik
var källan till dessa partiers oförmåga att verkligen vinna
massornas förtroende och att varje levande och livsdugligt parti ofrånkomligen
behöver självkritikens vapen. Partier som isolerar sig från
massorna och sluter sig inom sitt skal, fruktar kritik och självkritik.
Marxist-leninistiska partier, som är förtruppen för arbetarklassen
och alla arbetande, skolar sina kadrer och folkmassorna i att kritisera fel
och brister och kan på så sätt, med hjälp av kritikens
och självkritikens vapen övervinna de hinder som står i vägen
för en riktig politisk linje och därmed socialismens seger. Ingen
utveckling kan ske utan att det uppstår motsättningar och man löser
dessa motsättningar. "Motsättningar och kamp mellan olika slag
av idéer förekommer ständigt inom partiet. Detta är en
återspegling inom partiet av motsättningarna mellan klasserna och
mellan det nya och det gamla i samhället. Om inga motsättningar och
ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle
partiets liv ta slut" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 229).
Vid kritik och självkritik är det av största vikt att skilja
mellan antagonistiska (oförsonliga) och icke-antagonistiska motsättningar;
motsättningar mellan folket och folkets fiender, och motsättningar
inom folket. Kritik och självkritik måste inom partiet tillämpas
utgående från att det gäller motsättningar inom folket.
Därför måste kritik och självkritik ha en bestämd
karaktär: "Denna demokratiska metod att lösa motsättningar
inom folket sammanfattades år 1942 i formeln 'enhet-kritik-enhet'. Innebörden
är den, att vi utgår från en önskan om enhet och löser
motsättningarna genom kritik eller kamp, så att vi uppnår ny
enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är en
riktig metod att lösa motsättningar inom folket" (Mao Tsetung,
Citatboken, s. 221).
Ett riktigt marxist-leninistiskt parti måste, lyssna på all slags
kritik, vänskaplig likaväl som fientlig: Om kritiken är riktig,
rättar det felen; den oriktiga kritiken avvisas; om den kommer från
folket och partiets medlemmar måste dess orsaker uppdagas och korrigeras.
Inte all slags kritik är riktig, utan endast den som visar sig förbättra
partiets politiska linje och organisation, och gör partiet kampdugligare,
så att det bättre kan leda arbetarklassen och det arbetande folket
i kamp för näraliggande mål och för socialismens seger.
Man måste strängt hålla isär denna kritik och klassfiendens
kritik, som syftar till att påtvinga partiet anti-kommunistiska idéer
och åsikter. Självkritiken får heller aldrig bli någon
formalistisk "avbön", varefter man kan fortsätta i samma
stil som tidigare. Kommunister måste lära sig att både ge och
ta kritik och att använda kritikens och självkritikens vapen i det
enda syftet att föra kommunismens sak framåt. Om kritik undertrycks,
kommer det kommunistiska partiet på avvägar och kan till slut förvandlas
till ett borgerligt parti.
Behovet av kritik och självkritik försvinner inte i och med att kapitalismen
störtas och den socialistiska revolutionen segrar. Tvärtom, kommer
den nu att inte bara gälla partiet och massorganisationerna utan också
formen för den socialistiska statens styre. Genom att mobilisera massorna
och använda kritikens och självkritikens vapen löser den socialistiska
staten de motsättningar som ofrånkomligen uppstår även
i det socialistiska samhället. Utan kamp mellan det nya och det gamla,
mellan progressivt och konservativt, utan kamp för att övervinna byråkrati,
kvarlevor av nationalism, en icke-socialistisk inställning till arbetet,
utan kamp mot allt det som står hindrande i vägen för samhällets
socialistiska framåtskridande, är det omöjligt att framgångsrikt
bygga socialismen och kommunismen. "Under vanliga förhållanden
är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte löser
dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar av i vår uppmärksamhet
och sänker garden, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land
är en sådan utveckling vanligen bara en lokal och tillfällig
företeelse. Det beror på att i ett sådant land människans
utsugning av människan har avskaffats och folkets grundläggande intressen
är identiska" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 53)