Objektiv sanning


Objektiv sanning - en riktig återspegling av den objektiva världen, den objektiva verkligheten i människors medvetande, i vetenskapen. Sådana sanningar är ex.vis naturvetenskapens konstateranden, att jorden fanns redan före människan, att världen är materiell, att människan tänker med hjälp av hjärnan etc. Idealisterna, som förnekar den objektiva världen, dvs att världen existerar utanför och oberoende av medvetandet, erkänner heller inte den objektiva sanningen; för dem är sanningen någonting subjektivt, godtyckligt. Frågan om den objektiva sanningen är en av de viktigaste frågor, kring vilken pågått och pågår en hård strid mellan två motsatta läger, partier och filosofier - materialismen och idealismen. Förnekandet av den objektiva sanningen är i idealisternas händer ett medel för kamp mot vetenskapen och den vetenskapliga kunskapsprocessen. Såväl tidigare som nuvarande subjektiva idealister påstår, att förnimmelser, föreställningar, kunskaper endast är tecken, symboler, instrument som människan skapar i syfte att göra kunskapen "bekväm", men att de inte återspeglar objektiva saker, föremål, företeelser. En del förklarade ex.vis att det inte finns och inte kan finnas någon objektiv sanning, utan sanningen är endast den mänskliga erfarenhetens ideologiska, organiserade form. Från den utgångspunkten kan man som objektiva sanningar proklamera vilka fördomar som helst ex.vis tron på tomtar och och troll, ty denna tro är ju också "erfarenhetens ideologiska form". Lenin avslöjade det reaktionära i den idealistiska sanningsteorin och visade att den är oförenlig med naturvetenskapen och betonade att förnekandet av den objektiva sanningen är subjektivism. "Naturvetenskapens påstående, att jorden existerat före mänskligheten, är en objektiv sanning. Med machisternas filosofi och deras lära om sanningen är denna naturvetenskapens sats oförenlig: om sanningen är den organiserade formen för den mänskliga erfarenheten, så kan påståendet att jorden existerar utanför varje mänsklig erfarenhet inte vara sant" (Lenin, Materialism och empiriokriticism, Samlade verk i urval, Stockholm 1942, b.18-19:!, s. 232.).
De moderna borgerliga idealisterna - pragmatister, logiska positivister osv - har gjort förnekandet av den objektiva sanningen till huvudtema för sin filosofi. Just genom att förneka den objektiva sanningen vill de så "bearbeta" vetenskapens senaste landvinningar, att de kan dra slutsatsen att det utanför de mänskliga förnimmelserna och föreställningarna inte finns någon värld, att den yttre världen endast är ett komplex av förnimmelser. Den "fysiska" idealismen baserar sig helt på en sådan "bearbetning" av vetenskapliga data. Den dialektiska materialismen har avslöjat dessa idealistiska trick och vetenskapligt utarbetat frågan om den objektiva sanningen som en fråga om det "... i de mänskliga föreställningarna kan finnas ett innehåll, som ej är beroende av subjektet, som ej är beroende vare sig av människan eller av mänskligheten?" (Lenin, a.a. s. 230).

Vetenskap och praktik visar att varje vetenskaplig sanning som riktigt återspeglar verkligheten och beprövats i praktiken, är en objektiv sanning. Den marxistiska filosofin lär ex.vis att materia och rörelse är oupplösligt förknippade med varandra, att det inte kan finnas någon materia utan rörelse. Den moderna fysikens lära om atomen, om atomens inre energi bekräftar helt och fullt denna tes. Den praktiska tillämpningen av lagarna för atomklyvning och atomenergins användning är det bästa kriteriet på att denna tes är sann. Följaktligen är tesen om materiens och rörelsens oupplöslighet en objektiv sanning, ty i denna tes återspeglas ett innehåll som tagits ur den mest objektiva värld, helt oberoende av subjektet.

En liknande objektiv sanning är marxism-leninismens lära om socialismens nödvändighet. Denna lära uttrycker de objektiva lagarna för mänsklighetens historiska utveckling och har bekräftats av samhällsutvecklingen.