Statsmonopolistisk
kapitalism - en form för monopolkapitalets herravälde, vars grundval
är hög koncentration och centralisation av kapitalet, monopolens allmakt
i de kapitalistiska ländernas ekonomi och politik som leder till en sammansmältning
av monopolens apparat och statsapparaten, till att finansoligar-kin lägger
under sig den borgerliga staten. Detta underlättar inblandningen i landets
alla angelägenheter och säkerställer höga monopolprofiter,
stärker finanskapitalets allmakt och skapar betingelser för dess imperialistiska
expansion. Mest utvecklad är den statsmonopolistiska kapitalismen under
kapitalismens allmänna kris.
Den borgerliga staten är under imperialismen detsamma som monopolkapitalets
diktatur och den står helt i dess tjänst. Den statsmonopolistiska
kapitalismen har flera former: "personalunioner", dvs att inflytelserika
statstjänstemän dras in i monopolens styrelser och monopolens representanter
direkt bereds plats i de borgerliga staternas regeringar; monopolen lägger
under sig "statshushållet", antingen genom att de bygger statliga
företag, järnvägar etc. eller genom borgerligt förstatligande;
via skattesystemet och profitgivande militära beställningar tillägnar
sig monopolkapitalet väldiga summor ur statsbudgeten, summor som slukar
allt större del av nationalinkomsten; "statlig reglering" både
i fredstid och i synnerhet under krigstid och perioder av ökande militarisering
av näringslivet; samarbete och statligt bistånd vid monopolens expansion
utomlands; bildandet av internationella monopolsammanslutningar vars medlemmar
är de borgerliga staterna; statliga ingripanden i arbetsmarknadskonflikter
och statlig antifacklig lagstiftning etc.
Den statsmonopolistiska kapitalismens utveckling skärper ytterligare kapitalismens
motsättningar. Den statsmonopolistiska kapitalismen växer därför
kraftigast i tider av krig, krigsförberedelser och ekonomiska kriser. Den
borgerliga statens inblandning i det ekonomiska livet avlägsnar inte det
kapitalistiska systemets grundläggande motsättningar. Tvärtom
framträder produktionens anarki och kapitalismens alla motsättningar
ännu tydligare. Olika grupper monopolkapitalister dras in i kamp om herraväldet
över statsapparaten, för poster i statliga organ och för att
kapa åt sig så mycket som möjligt av den "statliga kakan".
Den statsmonopolistiska kapitalismen leder till ökad utsugning av arbetarklassen.
Lenin betecknade den militaristiska statsmonopolistiska kapitalismen som militärt
straffarbete för arbetarna, som militärt värn av kapitalisternas
paradis och profiter. Med stöd av den borgerliga staten stegrar monopolen
utsugningsgraden och utplundringen av det arbetande folket genom höga skatter
och profiter och inför rena straffrege-menten i sina företag. Allt
detta gör att kampen skärps mellan kapital och arbete. Den statsmonopolistiska
kapitalismens utveckling är resultatet av kapitalismens förruttnelse,
av konflikten mellan de växande produktivkrafterna och de historiskt utlevade
kapitalistiska produktionsförhållandena. Samtidigt utgör den
statsmonopolistiska kapitalismen, som Lenin framhöll, en fullständig
materiell förberedelse för socialism, socialismens tröskel. För
att det ska kunna bli en övergång till socialism krävs emellertid
en revolutionär omvälvning, dvs att arbetarklassen griper makten.