Idealism
- en ovetenskaplig riktning inom filosofin, som vid lösandet av filosofins
huvudfråga - frågan om förhållandet mellan tänkande
och verklighet - i motsats till materialismen anser det primära vara medvetandet,
anden. Idealismen anser världen vara ett verk av "medvetande",
"en absolut idé", "en världs-ande". Reellt existerar
enligt idealismen endast vårt medvetande, medan den materiella världen,
verkligheten, naturen endast är en produkt av medvetande, förnimmelser,
föreställningar, uppfattningar.
Den idealistiska riktningen inom filosofin sönderfaller i två huvudvarianter:
subjektiv idealism och "objektiv" idealism. Den subjektiva idealismen
tar som grund för det existerande en individs, ett subjekts förnimmelser,
föreställningar och medvetande. Denna variants främste förespråkare
var den engelske biskopen och filosofen Berkeley. Den subjektiva idealismen
förnekar att det bakom förnimmelserna finns reella, av människan
oberoende ting, som påverkar våra sinnen och som framkallar vissa
förnimmelser hos oss. Verkligheten kring oss i samhället, där
vi vid varje steg kan förvissa oss om att mänskliga förnimmelser,
uppfattningar och föreställningar avspeglar reellt existerande ting,
bevisar bättre än allt annat den subjektiva idealismens ovetenskapliga
karaktär.
Till skillnad från den subjektiva idealismen tar den "objektiva"
idealismen inte det personliga, subjektiva medvetandet som grund för det
existerande, utan något slags mystiskt, "objektivt" medvetande,
ett medvetande i allmänhet: "världsförnuftet", "den
universella viljan" osv. Detta existerar, enligt de "objektiva"
idealisterna självständigt, oberoende av människan. I själva
verket finns det inte och kan inte finnas något slags objektivt, dvs av
människan oberoende medvetande.
Idealismen är intimt förknippad med religionen och leder på
det ena eller andra sättet till idén om en Gud. Idealismen är
religionens trogna bundsförvant och hjälpreda. Lenin framhöll
att idealismen till sin kärna är prästvälde och underströk
samtidigt att "... den filosofiska idealismen ('snarare* och 'dessutom')
är en väg till prästvälde genom en av nyanserna i människars
oändligt komplicerade kunskap (den dialektiska)" (Filosofiska häften,
s. 330, ry.). Idealismen har sina rötter i samhällslivet, liksom också
i själva kunskapsprocessen. I själva kunskapsprocessen, i generaliseringen
av företeelser, kan det hända att man lösrycker medvetandet från
verkligheten, finns möjligheten att förvandla allmänna begrepp
till absoluta, från materien lösryckta begrepp, göra dem till
föremål för avgudadyrkan. En "objektiv" idealist anser
ex.vis, när han talar om reellt existerande äpplen, päron, smultron,
mandel och det för dem gemensamma begreppet "frukt", att denna
abstrahering av den reella verkligheten med begreppet "frukt" är
själva grundvalen för dessa äpplens, pärons, smultrons och
mandlars existens. Precis på samma sätt, utgående från
att man utan förnimmelse inte kan vinna kunskap om tingen, förvandlar
en subjektiv idealist förnimmelsen till den enda existerande verkligheten
och förnekar att det skulle finnas en yttre värld.
De sociala betingelserna för den filosofiska idealismens uppkomst var det
intellektuella arbetets avskiljande från det fysiska, uppkomsten av klasser
och utsugning. Det är företrädesvis de reaktionära klassernas
ideologer som utvecklat den idealistiska tolkningen av företeelserna. Därför
har, som regel, den filosofiska idealismen spelat en reaktionär roll i
samhällshistorien: den har bekämpat progressiva krafter, demokrati
och vetenskap.
Idealismen föddes i antiken. En representant för den "objektiva"
idealismen i antikens Grekland var Platon, som hävdade slavägararistokratins
intressen och var rabiat motståndare till den antika demokratin. Platon
förklarade att den verkliga världen, det var idéernas värld,
en särskild värld bortom alla känslor, medan de reella tingens
värld var en skuggornas värld, en värld av bleka reflexer från
idéerna. I det feodala samhället härskade en idealistisk religiös
skolastik, som förvandlade filosofin till prästerskapets tjänare.
Under den period då feodalismen var
stadd i upplösning och det bildades nya, kapitalistiska förhållanden
förde bourgeoisin i de ekonomiskt mest framskridna länderna (England,
Holland o.a.) fram en hel rad materialistiska filosofer (F. Bacon, Spinoza,
Hobbes o.a.). Former för kampen mellan idealism och materialism bland de
engelska filosoferna i en tid då de kapitalistiska förhållandena
började befästa sina ställningar i England, var Berkeleys idealism
och Humes skepticism.
Som en reaktion på den franska revolutionen och den franska materialismen
på 1700-talet, utformades i Tyskland på 1700-talet och under första
tredjedelen av 1800-talet en idealistisk filosofi: Kant, Fichte, Schelling,
Hegel. Hegel förde den filosofiska idealismen till en extrem yttring: enligt
honom är allt idéer eller idéer av en annan form av verklighet.
Hegel var en konsekvent företrädare för en idealistisk filosofi,
i vilken det i motsats till idealismen fanns betydande progressiva element (den
hegelska dialektikens "rationella kärna"),
Stor roll i kampen mot den filosofiska idealismen spelade den store tyske 1800-talsfilosofen
och materialisten Feuerbach.
I sin fortsatta utveckling urartade den idealistiska filosofin och lånade
från gamla filosofiska system de mest reaktionära och mystiska idéer.
Särskilt reaktionär blev den filosofiska idealismen i och med kapitalismens
inträde i imperialism. I slutet av 1800- och början av 1900-talet
vann Machs och Avenarius' empiriokriticism spridning. Lenin, som utsatte empiriokritiscismen
för en förintande kritik, skrev att "... man inte kan undgå
att bakom empiriokriticismens kunskapsteoretiska skolastik se partikampen i
filosofin, en kamp, som i sista hand ger uttryck åt tendenserna och ideologin
hos det moderna samhällets mot varandra fientliga klasser" (Samlade
skrifter i urval, Stockholm 1942, b. 18-19: II, s. 518). De ledande riktningarna
inom modern idealistisk filosofi är avläggare till Machs och Avenarius'
empirio-kriticism.
Arbetarklassens renegater och förrädare har alltid utnyttjat den idealistiska
ideologin som ett verktyg för sin revisionism och opportunism. Revisionister
och reformister, som försvarar idén om klassamarbete och bekämpar
den proletära revolutionens idé, har förkastat den materialistiska
dialektiken och försöker eklektiskt förena Marx' lära med
den ena eller andra idealistiska filosofin. Det var ex.vis fallet med revisionismens
fader Eduard Bernstein, som öppet anknöt till den idealistiska nykantianska
filosofin. De främsta revisionisterna och reformisterna propagerar i dag
öppet en filosofisk idealism. Men idealisternas försök att försvara
sin reaktionära sak är fåfänga. Socialismens och revolutionens
frammarsch leder till att idealismen förlorar den ena ställningen
efter den andra. Kapitalismens undergång kommer också att betyda
att den klassmässiga basen för idealism går förlorad.
I sina tolkningar av samhällsföreteelserna intog filosoferna före
Marx och Engels, även de förmarxistiska materialisterna, idealistiska
ståndpunkter i det de hävdade att historiens viktigaste drivkrafter
är bildade människor, "hjältar", som skapar historia
utan folket, och att folket är passivt, en trög kraft som inte kan
höja sig upp till historiskt handlande. Dagens borgerliga filosofer utnyttjar
i monopolkapitalistemas intresse de mest reaktionära idéer, som
rasism, malthusianism etc. Marx och Engels drev idealismen från dess sista
fäste - samhällsvetenskapens område. Marxismen påvisar
att sättet att producera materiella nyttigheter är samhällsutvecklingens
huvudkraft och att det är folket, de arbetande massorna, som skapar historien.
Marxismens grundläggare skapade för första gången en konsekvent
materialistisk världsåskådning, diametralt motsatt idealismen.
Uppkomsten av den marxistiska filosofiska materialismen betydde en hel revolution
i den materialistiska filosofins månghundraåriga historia.