Nytt och gammalt


Nytt och gammalt. - Med nytt menar den marxistiska filosofin inte allt det som uppstår och existerar i verkligheten, utan endast det som uppstår och utvecklas, det som har en framtid, det som bidrar till en snabbare progressiv utveckling av samhället i dess helhet eller av den ena eller andra sidan av samhället. Det nya är utvecklingens motor. Denna uppfattning om vad som är nytt, gör det möjligt att riktigt fastställa vad som är nytt till skillnad från skenbart nytt, från sådant som bara förefaller nytt vid första ögonkastet. Det gamla, som redan överlevt sig själv, kan också uppträda i form av "nytt", men inte desto mindre är det fortfarande gammalt. För att kunna bedra folket iklädde sig sålunda de tyska nazisterna "nationalsocialismens" toga, och utgav sin fanatiska rasism för någonting "nytt", men i själva verket är fascismen endast en ny form av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.

Med gammalt menar den marxistiska filosofin allt det, som upphör att fungera som utvecklingens motor och som förvandlas till ett hinder, en broms för en fortsatt progressiv utveckling. Genom att de är uttryck för olika tendenser i verkligheten - förgången tid och nutid, utlevat och spirande, negativt och positivt, konservativt och revolutionärt - befinner sig gammalt och nytt i oförsonligt kamp med varandra. Det nyas, det progressivas kamp mot det gamla, det utlovade är en form av motsatsernas kamp (se Motsatsernas kamp).
Kampen mellan nytt och gammalt slutar alltid med att det nya, det progressiva segrar, ty det nyas, det progressivas styrka är oövervinnelig. "För den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick synes ovaraktigt, ty obetvingligt är för den endast det som uppstår och utvecklas." (Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 821). När det nya besegrar det gamla, så förkastas inte det gamla helt och hållet, utan det nya tar vara på allt det värdefulla som mänskligheten åstadkommit under århundradenas lopp. Mellan det nya och det gamla finns ett lagbundet samband, succession. Marxismen står främmande för den vulgära föreställningen om att utvecklingen skulle vara en mekanisk summa av steg, som inte hänger samman och som inte framgår ur varandra. Marxismen gör inte heller den ena eller andra nya företeelsen till något absolut. Det nya genomgår själv en utveckling under vilken det åldras och förvandlas från att ha varit utvecklingens motor till dess broms. Det nya som upphör att växa, som inte fulländas, som inte strävar framåt, förlorar med all säkerhet sina framskridna positioner.