Modern revisionism


Modern revisionism - de revisionistiska och reformistiska strömningar som under de senaste decennierna vunnit insteg i den kommunistiska arbetarrörelsen; framförallt den revidering av grundläggande principer som inleddes och fick stark näring i och med SUKP:s 20:e kongress 1956 och den s.k. avstalinise-ringen. Den moderna revisionismen förnekar i teori och praktik marxism-leninismens grundläggande principer. Den förklarar att den proletära revolutionen och proletariatets diktatur inte är någon historisk nödvändighet för övergången från kapitalism till socialismen och kommunismen, den förnekar det marxist-leninistiska partiets ledande roll och den motsätter sig de leninistiska principerna för partiets uppbyggnad, i första hand den demokratiska centralismen.

Den moderna revisionismen fick sitt första programmatiska uttryck i den särskilda linje och politik som antogs av Jugoslaviens kommunisters förbund. Vid kommunist- och arbetarpartiernas värlskonferenser i Moskva 1957 och 1960 fördömdes den jugoslaviska revisionismen mycket skarpt och det gjordes till en uppgift för partierna att ytterligare avslöja de jugoslaviska revisionisterna och aktivt bekämpa deras mot marxism-leninismens riktade idéer. Men det dröjde inte länge förrän Chrusjtjov-revisionistema, som till vållat sig makten i Sovjetunionens kommunistiska parti och sovjetstaten, fann sina meningsfränder just i Tito-revisionistema. SUKP-ledningen strök ett streck över alla politiska och ideologiska meningsskiljaktligheter och inlemmade utan övriga marxist-leninistiska partiers hörande de jugoslaviska revisionisterna i den kommunistiska gemenskapen. Detta var ingen tillfällighet. Redan tidigare hade SUKP-ledningen annammat vissa revisionistiska åsikter, som t. ex. teorin om den fredliga parlamentariska övergången till socialismen och förvanskat den leninska läran om krig och fred, fredlig samlevnad m.m. Efter 1960 skedde en snabb reträtt bort från marxism-leninismen. SUKP fastslog programmatiskt möjligheten av en socialistisk seger genom att kommunistiska partier vinner majoritet i borgerliga parlament; proletariatets diktatur ersattes med "hela folkets stat", proletariatets klassparti ersattes med "hela folkets parti" och profitsystemets och den personliga vinningens principer återinfördes. I och med denna utveckling öppnades portarna på vid gavel för en allmän flykt från marxism-leninismen i de flesta kommunist- och arbetarpartier. I dag har de flesta av de gamla kommunist- och arbetarpartierna såväl i teori som praktik förvandlats till reformistiska partier och bihang till de socialdemokratiska partierna. Sovjetunionen och de socialistiska länder som följde Sovjetunionens exempel, har tagit stora kliv tillbaka till kapitalismen; det arbetande folkets makt har gått förlorad och i dag styrs dessa länder av en byråkratbourgeoisi bestående av byråkrater, teknokrater och partifunktionärer. Endast i Folkrepubliken Kina, Albanien, Demokratiska folkrepubliken Korea, Demokratiska republiken Vietnam har de revolutionära marxist-leninistiska krafterna visat sig starka nog att slå tillbaka revisionisternas attacker mot marxism-leninismen och upprätthålla arbetarklassens och det arbetande folkets makt; endast ett fåtal kommunistiska partier i den kapitalistiska världen lyckades avvärja en revisionistisk utveckling. Men över hela världen har det i samma takt som de gamla kommunistiska partierna blivit revisionistiska, uppstått nya marxist-leninistiska partier och organisationer som startat arbetet på att bygga upp en ny revolutionär kommunistisk världsrörelse. (se också Revisionism).