Kunskap. - Den marxistiska filosofin har för första gången i
det mänskliga tänkandets historia blottlagt kunskapens väsen
och vetenskapligt klarlagt hur kunskapsprocessen äger rum. Den marxistiska
kunskapsteorin, som baserar sig på erkännandet av en objektivt existerande
yttre värld, dvs en värld som existerar oberoende av människornas
medvetande, hävdar att kunskapen är en avspegling av denna objektiva
värld.
Marxismen utgår vidare ifrån att det mycket väl går att
uppfatta världen. Dessa marxismens utgångspunkter är diametralt
motsatta idealismen, som betraktar kunskapen som antingen en "absolut idés",
en världsandes, Guds kunskap (den s.k. objektiva idealismen) eller som
en kunskap begränsad till subjektiva upplevelser hos människan själv
(den s.k. subjektiva idealismen). Den dialektiska materialismen har emellertid
visat, att det går att tränga ned på djupet i företeelsernas
väsen, att det går att blottlägga lagarna för naturens
och samhällets utveckling och ställa dem i människornas tjänst.
Dess stora förtjänst är också att den visat hur kunskapsprocessen
går till. I den förmarxistiska filosofin fanns det många felaktiga
föreställningar om denna viktiga fråga. En del filosofer, som
hävdade empirismens ståndpunkter, ansåg att det enda i kunskapen
var förnimmelsen och förnekade det teoretiska tänkandets, generaliseringarnas
och abstraktionernas roll. Andra återigen, de som hävdade rationalismens
ståndpunkter, förde fram som det viktigaste i kunskapsprocessen intellektets,
förnuftets verksamhet, och tillskrev denna rollen som den enda kunskapskraften
och ignorerade den sinnliga kunskapens betydelse, erfarenhet och observationer.
De förmarxistiska materialisterna ansåg helt riktigt, att kunskapen
är en avspegling av objektivt existerande ting och företeelser i naturen.
Men de uppfattade kunskapen på ett metafysiskt sätt och tog inte
hänsyn till kunskapsprocessens hela komplicerade beskaffenhet och undervärderade
tänkandets aktiva roll i kunskapsprocessen. I motsats till de metafysiska
materialisterna hävdade idealisterna tänkandets aktiva roll så
ensidigt att de förnekade den objektiva världen och förvandlade
tänkandet, medvetandet till naturens skapare. Och det allra viktigaste:
ingen förmarxistisk filosof förstod den förstarangsbetydelse
som praktiken har i kunskapsprocessen och betraktade kunskapen lösryckt
från praktiken. Först den marxistiska filosofin löste alla dessa
frågor. Den övervann empirismens, rationalismens och den metafysiska
materialismens begränsning och ställde praktiken i centrum för
kunskapsfrågan. Marxismen påvisade, att kunskap inte är någon
död, "fotografisk" avspegling av verkligheten, utan en komplicerad
dialektisk process. Genom att tillämpa den materialistiska dialektiken
på kunskapen visade marxismen, att kunskapsprocessen har sina utvecklingsstadier,
som är ömsesidigt förbundna med varandra och lagbundet framgår
ur varandra. Lenin gav en storslagen formel som uttrycker denna process, dess
stadier, steg, och visade de former i vilka verkligheten avspeglar sig på
varje stadium i den dialektiska kunskapsprocessen om den objektiva sanningen.
"Från levande observation till abstrakt tänkande och från
detta till praktik - sådan är den dialektiska vägen för
kunskap om sanningen, kunskap om den objektiva verkligheten" (Lenin, Filosofiska
häften, s. 146-147, ry.). Känsel, förnimmelser, föreställningar,
kort sagt, en levande observation av verkligheten är utgångspunkten
för varje kunskap. Känselsinnena är det väsentliga i de
kanaler genom vilka den yttre världen påverkar människans medvetande.
Men i detta stadium av kunskapsprocessen erhåller människan företrädesvis
bilder av enstaka föremål och blottlägger endast föremålens
yttre sida. Känseln, förnimmelserna, föreställningarna är
i sig själva oförmögna att avspegla företeelsernas inre
och väsentliga sammanhang, att blottlägga den objektiva världens
lagar. Kunskapens mål är ju att blottlägga de objektiva naturlagarna.
Detta kan ske först i det andra stadiet, nämligen med hjälp av
abstrakt tänkande. Genom en generalisering av de data som erhållits
via känseln och förnimmelserna, avskiljer det abstrakta tänkandet
allt oväsentligt och tillfälligt i tingen och företeelserna och
tränger in i dess väsen. Sedan summeras resultaten och uttrycks i
av vetenskaplig kunskap formulerade begrepp, kategorier, lagar. Sådana
är ex.vis begreppen materia, rörelse, klass, produktionssätt
osv, eller mervärdelagen, lagen om klasskampen, kapitalismens ekonomiska
grundlag osv. Båda dessa steg i kunskapsprocessen - den levande observationen
och det abstrakta tänkandet - befinner sig i enhet, övergår
från det ena till det andra och utgör innehållet i en enhetlig
dialektisk process för en avspegling av verkligheten. Grunden för
hela kunskapsprocessen och vart och ett av dess stadier, det högsta kriteriet
för sanningsenligheten i de kunskaper som uppnåtts, är praktiken.
Människan lär känna den omgivande världen i samband med
sin praktiska verksamhet, i samband med att hon aktivt påverkar naturen.
Den praktiska prövningen av kunskaperna är det högsta steget
i kunskapsprocessen, är en avspegling av lagarna för den objektiva
verkligheten i människans hjärna. "I sin samhälleliga praktik
deltar människorna i olika slag av kamp och vinner rik erfarenhet såväl
av sina framgångar som av sina misslyckanden. Oräkneliga företeelser
i den objektiva yttre världen återspeglas genom människans fem
sinnen - synen, hörseln, lukten, smaken, känseln - i hennes hjärna.
Till en början är kunskapen sinnlig. Språnget till en begreppsbildande
kunskap, dvs till idéer, sker då sinnlig kunskap samlas i tillräcklig
mängd. Detta är en process i vetandets utveckling. Det är det
första stadiet i hela kunskapsprocessen, det stadium som för från
objektiv materia till subjektivt medvetande, från tillvaro till idéer.
Huruvida ens medvetande eller idéer (teorier, politiska riktlinjer, planer eller åtgärder inberäknade) riktigt återspeglar den objektiva yttre världens lagar är ännu inte bevisat på detta stadium, i vilket det ännu inte är möjligt att försäkra sig om huruvida de är riktiga eller inte. Sedan kommer det andra stadiet i kunskapsprocessen, det stadium som leder från medvetande tillbaka till materia, från idéer till tillvaro och i vilken den under första stadiet förvärvade kunskapen tillämpas i samhällelig praktik för att fastställa huruvida teorierna, de politiska riktlinjerna, planerna eller åtgärderna vinner den förväntade framgången. Allmänt talat är de som vinner framgång riktiga och de som misslyckas oriktiga, och detta gäller särskilt människans kamp med naturen. I den samhälleliga kampen lider de krafter som representerar den framskridna klassen ibland nederlag, inte därför att deras idéer är felaktiga, utan därför att de, i avvägningen mellan de styrkor som är inbegripna i striden, tills vidare inte är så starka som reaktionens krafter. Därför blir de tillfälligt besegrade, men de kommer att segra förr eller senare. Genom att prövas i praktiken gör människans kunskap ytterligare ett språng. Detta språng är mycket viktigare än det föregående. För endast detta språng kan bevisa riktigheten eller oriktigheten i det första språnget i kunskapsprocessen, dvs i de idéer, teorier, planer eller åtgärder som utformats under återspeglandet av den objektiva yttre världen. Det finns inget annat sätt att pröva sammeten" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 181-182).