Teori och
praktik. - Frågan om det inbördes förhållandet mellan
teori och praktik är en av den marxist-leninistiska teorins grundläggande
frågor i dess helhet och för den marxistiska kunskapsteorin i synnerhet.
Marxismen-leninismen betraktar teorin och praktiken som oupplösligt förknippade
med varandra och som ömsesidigt påverkande varandra, varvid praktiken
är avgörande i denna påverkan. Med praktik förstås
hela summan av människornas handlingar, en verksamhet som går ut
på att skapa de nödvändiga betingelserna för samhällets
existens. För marxismen-leninismen är praktik först och främst
materielltproduktiv verksamhet, ty på densamma beror hela samhällets
existens och den utgör grundvalen för mänskligt liv överhuvud
taget. En av praktikens viktigaste beståndsdelar är klassernas revolutionärt
omdanande handlingar i syfte att tillintetgöra föråldrade samhällssystem
och skapa nya, progressiva system som bidrar till samhällets fortsatta
framåtskridande. Vetenskapliga experiment är likaså yttringar
av praktik. Teorin växer fram ur praktiken och är resultatet av massornas
praktiska erfarenheter. Följaktligen kan det utan praktik överhuvud
taget inte finnas någon vetenskaplig teori. Praktiken ställer teorin
inför frågor som teorin måste besvara. Marxismen står
helt främmande för tanken att betrakta teorin och vetenskapen som
någonting självtillräckligt. Endast en sådan teori har
djupa rötter i livet, som är förknippad med praktiken, tjänar
praktiken och beprövas i praktiken. "I allt vårt partis praktiska
arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis
vara 'från massorna och till massorna'. Detta innebär: ta massornas
idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla
dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå
sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill
dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, och
omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i
dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna
och gå på nytt ut till massorna så att de håller fast
vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen
i en oändlig spiral, varvid idéerna blir riktigare, mera levande
och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin"
(Mao Tsetung, Citatboken, s. 116- 117).
Praktikens behov, den praktiska verksamheten har haft och har en avgörande
betydelse för vetenskapens utveckling. Sålunda kan t.ex. sägas
att herde- och åkerbruksfolkens behov, sjöfararnas behov framkallade
astronomin och matematiken. De behov som hade att göra med städernas
utveckling, stora byggnationer och skeppsbyggnationen gav upphov till mekaniken.
Särskilt snabbt har vetenskapen och de naturvetenskapliga teorierna utvecklats
efter medeltiden i samband med den kapitalistiska produktionens uppkomst och
utveckling. Och åter därför att den kapitalistiska produktionen
ställde tusen och sinom tusen krav som vetenskapen måste tillgodose.
Teorin, som alltså växer fram på grundval av människornas
praktiska verksamhet, kan emellertid i mycket hög grad påverka praktiken.
Teorin, som är erfarenhetens, praktikens generalisering, ger människorna
perspektiv för deras praktiska verksamhet. Den marxist-leninistiska teorin
utgör sålunda en koncentrering och konkretisering av erfarenheterna
från proletariatets levnadsvillkor och kamp i all världens länder.
Men utan revolutionär teori kan det heller inte finnas någon revolutionär
praktik. Styrkan i marxismen-leninismens teori består i att den genom
att generalisera den revolutionära praktiken, samhällshistoriens erfarenheter,
ger människorna möjlighet att se det inre sambandet i företeelserna,
utvecklingens objektiva lagbundenheter och tack vare detta kan förstå
händelsernas förlopp inte bara i nutid, utan också i framtid.
Den marxist-leninistiska teorin ger likaså möjlighet att för
många år framöver, förutse samhällets viktigaste
utvecklingstendenser, och är därför den kraft, som gör det
möjligt för det kommunistiska partiet att utarbeta strängt vetenskapliga
planer för sin verksamhet. Teorin och praktiken berikar och befruktar således
varandra. Teorin blir innehållslös, om den inte förknippas med
praktiken, och praktiken blir blind om den inte låter en revolutionär
teori upplysa sin väg. Teorin ska inte bara koncentrera och konkretisera
den praktik som redan finns, utan också gå ett och flera steg före,
visa praktiken dess väg, beväpna människorna för deras praktiska
verksamhet. Exempel på en sådan teori kan man finna i Marx', Engelsk
Lenins, Stalins och Mao Tsetungs verk.
Andra internationalens opportunister gjorde teorins avskiljande från praktiken
till en kult. I marxismens teori förkastade de dess levande, revolutionära
själ och förvandlade teorin - som de lösryckte från massornas
levande, revolutionära kamp - till torra dogmer, utan värde för
den revolutionära kampens praktik. Marxism-leninismen förenar på
ett riktigt sätt teori och praktik, en revolutionär teori och en revolutionär
praktik. Detta är ledstjärnan för proletariatets parti.
Enheten mellan teori och praktik förstås av marxismen på ett
dialektiskt sätt, dvs med hänsyn till de motsättningar som finns
i denna enhet. Det är laghundet att det under utvecklingens gång
uppstår motsättningar mellan vissa gamla teorier, teoretiska lärosatser
och vetenskapliga formuleringar och praktikens senaste rön. Denna motsättning
kan bara lösas genom att man generaliserar den nya praktiken och korrigerar
teorin så att den kommer i samklang med det nya som praktiken gett. De
praktiska erfarenheter som människorna förfogar över är
begränsade av konkreta historiska betingelser och kan inte anses vara uttömmande.
Nya historiska betingelser utvidgar praktiken och kräver att man ser över
teorin i överensstämmelse därmed. Praktiken är inte bara
grundvalen och källan för vetenskapens, teorins utveckling, utan också
det enda vetenskapliga kriteriet på teorins riktighet. (se också
Sanningens kriterier, Objektiv
sanning, "Eviga" sanningar
etc.)