Kapitalism (kapitalistiskt system)
Kapitalism
(kapitalistiskt system) - det samhälls- och statssystem som avlöste
feodalismen. Kapitalismen grundar sig på privatkapitalistisk äganderätt
till produktionsmedlen, på utsugning av lönearbetare, som är berövade
alla produktions- och existensmedel och därför tvungna att oupphörligt
sälja sin arbetskraft åt kapitalisterna. Den kapitalistiska produktionens
drivkraft, är den profit, som kapitalisten får genom att tillskansa
sig det mervärde som arbetaren producerar. Den utvecklade kapitalismens grundläggande
motsättning är motsättningen mellan produktionens samhälleliga
karaktär och den privatkapitalistiska formen för produktionsresultatens
tillägnande. Den kapitalistiska hushållningen grundar sig på
produktionsanarki och är underkastad spontana utvecklingslagar. Därför
är det ofrånkomligt att det under kapitalismen periodvis uppkommer
ekonomiska kriser, överproduktionskriser, då det producerats fler varor
än som kan absorberas av marknaden, som begränsas av det arbetande folkets
relativt låga köpkraft. De kapitalistiska ländernas ekonomi utvecklas
cykliskt, dvs efter högkonjunktur följer kris, efter krisen depression
och därefter på nytt högkonjunktur.
Under krisen och depressionen sker massförstörelse av samhällets
produktivkrafter, arbetslösheten ökar kraftigt, liksom utarmningen av
arbetarklassen och alla övriga arbetande. I takt med kapitalismens utveckling
ökar kapitalets förtryck, ökar utarmningen av arbetarna och hela
det arbetande folket. Ju större samhällsrikedom som samlas hos en liten
klick kapitalister, desto mera proletariseras massorna, desto mera ökar arbetslösheten
och desto fattigare blir arbetarklassen. "Detta är den kapitalistiska
ackumulationens absoluta, allmänna lag9' (Marx, Kapitalet, Första boken,
Uddevalla 1969, s. 569). Den mest skärpta klasskamp mellan bourgeoisi och
proletariat - det är det mest framträdande karaktärsdraget hos
det kapitalistiska samhället.
I slutet av 1800-talet inträdde kapitalismen i sitt högsta och sista
stadium - imperialismen, som kännetecknas av en liten klick monopolkapitalister
och monopolkapitalistiska sammanslutningar och dessas herravälde i de kapitalistiska
staternas ekonomi och politik. I kraft av lagen om kapitalistiska länders
ojämna politiska och ekonomiska utveckling under imperialismen, skakar hela
det kapitalistiska systemet allt mera i sina grundvalar. Allt oftare leder den
till konflikter och krig mellan kapitalistiska stater, och arbetarklassens och
alla arbetandes kamp mot kapitalistklassen går mot sin höjdpunkt. Kapitalismens
imperialistiska stadium utgör tröskeln till den socialistiska revolutionen.
Fr.o.m. första världskriget befinner sig kapitalismen i ett tillstånd
av en allmän kris, som grundar sig på ett allt mera ökande sönderfall
av kapitalismens ekonomiska världssystem. Den stora socialistiska oktoberrevolutionen
i Ryssland 1917 inledde en ny era i det mänskliga samhällets utveckling.
Kapitalismen upphörde att vara det enda och allenarådande samhällssystemet
i världen. Ett utmärkande drag för kapitalismens allmänna
kris är att kapitalismens alla motsättningar skärps till det yttersta.
Motsättningarna ökar mellan de imperialistiska makterna och världens
förtryckta folk, som slår in på den nationella befrielsekampens
väg, en rörelse som skakar imperialismen i dess grundvalar. Kapitalismens
förruttnelse och parasitära natur blir allt mera uppenbar.
Under sin allmänna kris kännetecknas kapitalismen av kroniskt underutnyttjande
av företagens produktionsapparat, av förekomsten av miljoner och åter
miljoner arbetslösa, som förvandlats från en reservarmé
till en permanent armé av arbetslösa. De ekonomiska kriserna blev
under mellankrigstiden ännu mera djupgående och fördärvbringande
och förlamade hela den kapitalistiska ekonomin. Krisfaserna i den kapitalistiska
cykeln blev allt mer utdragna och perioderna av tillfälligt uppsving begränsade
och ledde inte till ett allmänt uppsving och blomstring för kapitalismens
ekonomi.
Under andra världskriget inträdde kapitalismen i den andra etappen av
sin allmänna kris. Som resultat av andra världskriget och Sovjetunionens
seger över Hitlertyskland och det imperialistiska Japan, samt och främst
som resultat av folkens nationella befrielsekamp mot utländska förtryckare
och inhemsk reaktion, föll en rad länder i Europa och Asien ifrån
det kapitalistiska systemet och skapade ett folkdemokratiskt system. Det kinesiska
folkets världshistoriska seger 1949 innebar ett nytt och förkrossande
slag mot imperialismen.
I sin strävan att söka bevara det kapitalistiska systemet tillgriper
den reaktionära bourgeoisin de mest extrema åtgärder - de fascistiserar
sina stater och upprättar fascistiska diktaturer. Monopolen utnyttjar statsapparaten
(som är underkastad dem) för att ytterligare förslava det arbetande
folket, för att upphäva de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna
och för att söka krossa massornas revolutionära och nationella
befrielse-rörelse. Den borgerliga staten är ett lydigt redskap för
monopolkapitalet i dess kamp för maximala profiter och för stormonopolens
världsherravälde.
Den socialistiska revolutionen ersätter kapitalismen med ett mera progressivt
samhällssystem: socialismen. Den socialistiska revolutionen och socialismen
vinner sin seger i den hårdaste klasskamp mot kapitalets makt. Denna klasskamp
leder till att det upprättas proletariatets diktatur - arbetarklassens statsmakt
- som organiserar ett nytt, socialistiskt produktionssätt och för alltid
gör slut på utsugning, slaveri och förtryck. (Jfr även Kapitalistiskt
produktionssätt. Kapitalismens
ekonomiska grundlag, Kapitalismens
grundläggande motsättning. Imperialism,
Kapital).