Klasskamp


Klasskamp - kampen mellan utsugare och utsugna, en manifes-tering och ett uttryck för deras klassintressens oförsonlighet. Marxismen har givit en vetenskaplig tolkning av klasskampen såsom samhällsutvecklingens drivkraft i de samhällen som splittrats i antagonistiska klasser. Den har påvisat att klasskampen i det borgerliga samhället oundvikligen leder till proletariatets diktatur, som har till målsättning att avskaffa alla klasser och skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Borgerliga ideologer framställer det mänskliga samhället som ett kaos, i vilket det inte finns några som helst objektiva lagbundenheter och där varje individ handlar efter egen vilja och eget godtycke. Med sin klasskampsteori gjorde marxismen en gång för alla upp med dylika ovetenskapliga föreställningar om samhället. "Marxismen har gett den ledtråd, som i denna skenbara labyrint och detta kaos gör det möjligt att upptäcka en lagbundenhet, nämligen teorin om klasskampen. Endast genom att undersöka totaliteten av strävandena hos alla medlemmar i ett bestämt samhälle eller en grupp av samhällen kan man vetenskapligt fastställa resultaten av dessa strävanden. Men ursprunget till de motstridiga strävandena utgör skillnaden i läge och levnadsbetingelser hos de klasser, av vilka varje samhälle består" (Lenin: Karl Marx, Samlade skrifter i urval, Stockholm 1942, b. 18-19:1, s. 30).

Alla samhällens historia har fr.o.m. slavsamhället varit historien om klassernas kamp. Marxismen har avslöjat den uppfattning som hävdar, att klasskampen skulle leda till samhällets sönderfall. Så länge som kapitalismen existerar, är borgaren och proletären - mellan vilka det utkämpas en oförsonlig klasskamp - samtidigt ekonomiskt bundna till varandra som delar i ett enhetligt kapitalistiskt samhälle. Klasskampen leder i själva verket inte till samhällets sönderfall utan till att ett gammalt utlevat samhällssystem ersätts med ett nytt, progressivt och revolutionärt system. Den borgerliga revolutionen kastade det feodala systemet över bord. Den proletära revolutionen i Ryssland 1917 gjorde upp med kapitalismen på en sjättedel av jorden, och den socialistiska revolutionen i Kina har befriat 750 miljoner kineser från kapitalismens och imperialismens ok.

Klasskampen genomsyrar ekonomi, politik och ideologi i det oförsonliga klassamhället. De viktigaste formerna för proletariatets klasskamp är ekonomisk, politisk och teoretisk kamp. Den politiska kampen, som avslutas med en socialistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, är den avgörande förutsättningen för arbetarklassens och hela samhällets befrielse från utsugning. De ekonomiska och teoretiska kampformerna är underordnade den politiska kampens uppgifter. "Den vetenskapliga socialismens taktiska grundval är läran om den oförsonliga klasskampen, eftersom just den är det bästa vapnet i proletariatets händer. Proletariatets klasskamp är det vapen, med vars hjälp det kommer att erövra den politiska makten och sedan expropriera bourgeoisin för att upprätta socialismen" (Stalin, Anarkism eller socialism, Moskva 1955, s. 64). Klasskampen upphör inte i och med upprättandet av proletariatets diktatur, utan tar endast nya former. "Det är klart att man för att fullständigt avskaffa klasserna inte bara måste störta utsugarna, godsägarna och kapitalisterna, inte bara upphäva deras äganderätt, utan man måste upphäva varje privatäganderätt till produktionsmedlen, man måste avskaffa såväl skillnaden mellan stad och land som också skillnaden mellan handens och hjärnans arbete. Detta är något som kräver mycket långt tid." (Lenin, Det stora initiativet, Samlade verk i urval, b.16,s. 175). Utgående från den unga sovjetrepublikens erfarenhet kunde Lenin konstatera fem nya former för klasskampen under proletariatets diktatur: l) undertryckande av motståndet från utsugarna, 2) inbördeskrig som den yttersta formen för den skärpta klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi, 3) kamp för en socialistisk omvandling av småjordbruket, för proletariatets ledning av de icke-proletära arbetande massorna, 4) kamp för att utnyttja borgerliga specialister och mot skadegörelse och sabotage från deras sida, och 5) kamp för att fostra en ny, socialistisk arbetsdisciplin.
Som erfarenheterna från Sovjetunionen, de folkdemokratiska länderna i Östeuropa och även Kina visar, så är teorierna om att klasskampen skulle upphöra efter proletariatets maktövertagande - klasskampen mellan de störtade men ännu ej krossade utsugarna och arbetarklassen - oriktiga. Under det socialistiska uppbygget sker i själva verket en skärpning av klasskampen, eftersom de kapitalistiska elementen inte frivilligt vill ge upp sina positioner utan fördubblar ansträngningarna att ta dem tillbaka. Ju mera framgångsrikt socialismen marscherar framåt, desto bittrare och samtidigt mer förslaget blir motståndet från de tidigare utsugarklasserna; i Sovjetunionen har bourgeoisin tillfälligt segrat och lyckats återta makten från arbetarklassen. I Kina lyckades kommunistiska partiet och Mao Tsetung mobilisera arbetarklassen och massorna till kamp mot de element inom partiet och staten som hade slagit in på den kapitalistiska vägen. Medlet för att förhindra kapitalismens restaurering är den proletära kulturrevolutionen (jfr). "Ni måste gå igenom femton, tjugo, femtio år av inbördeskrig och internationella drabbningar inte bara för att förändra de rådande förhållandena utan också för att själva förändras och bli dugliga för den politiska makten" (Marx, Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln, citerat efter Stalins Leninismens problem, s. 46).

Klasskampen pågår även internationellt: mellan de socialistiska staterna å ena sidan och imperialismen och socialimperia-lismen å den andra; mellan imperialismen och världens förtryckta folk; mellan demokratins och socialismens krafter å ena sidan och reaktionens och imperialismens krafter å den andra, osv. (se även Klasser, Bas och överbyggnad, Bourgeoisi, Proletariat, Ideologi, Imperialism, Krig, Proletariatets diktatur, Stat, osv).