Proletär kulturrevolution


Proletär kulturrevolution - en revolution som äger rum under proletariatets diktatur och som syftar till att befästa densamma. Kulturrevolutionen är en fortsättning av klasskampen efter proletariatets maktövertagande, då bourgeoisin och dess representanter visserligen avlägsnats från den politiska makten men fortsätter kampen mot arbetarklassen och det arbetande folket i förhoppningen att kunna återupprätta kapitalismen. Kampen utspelas i första hand på ideologins område, men griper in på samhällslivets alla områden - industrin, jordbruket, vetenskapen, kulturen, utbildningen och undervisningen, armén etc. Den socialistiska revolutionen innebär en revolution på tre områden:
det politiska, det ekonomiska och det ideologiskt-kulturella. Därvid är kampen på det ideologiskt-kulturella området den mest omfattande och långvariga. Denna kamp gäller i sista hand frågan om man ska följa den socialistiska vägen eller slå in på en väg som leder tillbaka till kapitalismen. Den proletära kulturrevolutionen är ingenting specifikt kinesiskt - trots att det var i Folkrepubliken Kina som den för första gången kom till användning. Den proletära kulturrevolutionen är universell och allmängiltig i den meningen, att det i varje socialistisk revolution, efter varje proletärt maktövertagande kommer att bli nödvändigt att mobilisera folkets breda massor till kamp mot det gamla samhällets kvarlevor, till kamp mot alla de krafter i det socialistiska samhället som vill slå in på den kapitalistiska vägen.

"Proletariatets diktatur är den nya klassens mest oreserverade skoningslösa krig mot en mäktigare fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande (om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser, utan även i vanans makt i småproduktionens makt. Ty av småproduktion finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång. Av alla dessa orsaker är proletariatets diktatur nödvändig. Och segern över bourgeoisin är omöjlig utan ett långt, ihärdigt, förtvivlat krig på liv och död - ett krig, som kräver uthållighet, disciplin, fasthet, oböjlighet och en enhetlig vilja" (Lenin 'Radikalismen' - kommunismens barnsjukdom, Valda verk, 11:2, s. 356).

Med utgångspunkt från såväl positiva som negativa erfarenheter av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen, men också i Kina och andra socialistiska länder utarbetade Mao Tsetung teorin för den proletära kulturrevolutionen. I Sovjetunionen hade det under det socialistiska uppbyggets gång utbildats ett överskikt av stats- och partibyråkrater som i samband med SUKP:s 20:e kongress 1956 lyckades gripa makten i landet. Även i Kina hade det uppstått ett överskikt av från folket isolerade byråkrater som öppet förordade samma utvecklingsväg som den i Sovjetunionen. "Fastän bourgeoisin har störtats, försöker den fortfarande använda de exploaterande klassernas gamla idéer, kultur, seder och vanor i syfte att korrumpera massorna, fånga deras sinnen och försöka genomföra en come-back. Proletariatet måste göra precis det motsatta: vid varje utmaning från bourgeoisin på det ideologiska området, måste det ta tjuren vid hornen och använda proletariatets nya idéer, kultur, seder och vanor i syfte att ändra hela samhällets livsåskådning. För närvarande är vårt syfte att bekämpa och krossa de personer i ansvarig ställning som har slagit in på den kapitalistiska vägen, att kritisera och förkasta de reaktionära borgerliga akademiska "auktoriteterna" och bourgeoisins och alla andra exploaterande klassers ideologi och omvandla utbildning, litteratur, konst och alla andra delar av överbyggnaden som inte överensstämmer med den socialistiska ekonomiska basen, för att underlätta befästandet och utvecklandet av det socialistiska systemet" (Kinas kommunistiska partis centralkommittés kommuniké av den 8: e augusti 1966/ De sexton punkterna om den stora proletära kulturrevolutionen).

Det är motsättningarna i det socialistiska samhället - motsättningar mellan folket och folkets fiender och motsättningar inom folket - som framkallar behovet av en proletär kulturrevolution. Det är ingalunda så att det efter en viss tids socialistiskt uppbygge upphör att existera motsättningar och klasskamp i det socialistiska samhället. "Motsättning och kamp är allmängiltiga och absoluta, men metoderna att lösa motsättningar, det vill säga kampformerna, skiljer sig i enlighet med olikheterna i motsättningarnas natur. Vissa motsättningar kännetecknas av öppen antagonism, andra inte. I överensstämmelse med tingens konkreta utveckling, utvecklas vissa motsättningar, som ursprungligen icke var antagonistiska, till antagonistiska sådana, medan andra, som ursprungligen var antagonistiska, utvecklas till icke antagonistiska motsättningar" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 53). Om man från partiets och den socialistiska statens sida förnekar klasskampen och förekomsten av motsättningar eller försöker sopa dem under mattan i stället för att dra fram dem i dagsljuset och lösa motsättningarna, kan detta endast leda till allvarliga politiska fel och bakslag och i sista hand till återupprättandet av kapitalismen. För att undvika en sådan utveckling krävs att partiet och staten erkänner förekomsten av klasskamp och motsättningar under socialismen och allvarligt studerar dessa motsättningar för att rätt kunna lösa de två typerna av motsättningar; att partiet och staten är på det klara med att det socialistiska samhället sträcker sig över en mycket lång historisk period och att kampen mellan socialismens och kapitalismens väg fortsätter under hela denna period på alla frontavsnitt; att partiet och staten håller fast vid proletariatets diktatur med ett förbund mellan arbetarklassen och övriga arbetande; att partiet och staten håller fast vid masslinjen "från massorna, till massorna", dvs hyser tilltro till massorna och mobiliserar massorna till kamp för socialismens sak; att partiet och staten ständigt bedriver en kommunistisk fostran i mass-omfattning; att alla ledande kadrer deltar i kollektivt produktivt arbete så att de inte urartar till byråkrater, revisionister och dogmatiker; att löneklyf torna i samhället minskas i stället för att vidgas; att folkets väpnade styrkor inklusive de allmänna säkerhetsorganen ständigt står under ledning av partiet och under massornas uppsikt; att partiet och staten i utrikespolitiken håller fast vid den proletära internationalismen och bekämpar stormaktschauvinism och nationalegoism; och slutligen att det kommunistiska partiet består som arbetarklassens förtrupp så länge som den proletära diktaturen består. Den proletära kulturrevolutionen är medlet för att undvika att det socialistiska samhället inte genom en fredlig "evolution" återgår till den kapitalistiska vägen. "Ni måste gå igenom femton, tjugo, femtio Lr av inbördeskrig och internationella drabbningar inte bara för att förändra de rådande förhållandena utan för att också själva förändras och bli dugliga för den politiska makten" (Marx, Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln, citerat efter Stalins Leninismens problem, s. 46).