Trotskism


Trotskism - en gentemot marxism-leninismen fientlig strömning, en av mensjevismens avarter. Sin beteckning har denna strömning fått efter Trotskij - en svuren fiende till leninismen.

Redan på Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets 2: a kongress (1903) började Trotskij bekämpa den revolutionära linje som företräddes av Lenin. Tillsammans med mensjevikerna förespråkade han den skrivning av RSDAP:s stadgar (första paragrafen) som föreslogs av Martov och som innebar att man motsatte sig organiserandet av ett marxistiskt kampparti av ny typ, motsatte sig en sträng partidisciplin, dvs den linje Lenin företrädde. I programfrågorna motsatte sig Trotskij att man skulle ta med proletariatets diktatur.
Under första ryska revolutionen (1905-1907) bekämpade Trotskij tillsammans med mensjevikerna Lenins idé om proletariatets ledarskap i revolutionen och möjligheten av ett förbund mellan arbetare och bönder. Trotskij hävdade att bönderna var en reaktionär klass och förde fram den demagogiska parollen "Ingen tsar, men en arbetarregering". Trotskij och hans anhängare bekämpade den leninska teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk revolution, och hävdade sin antimarxistiska teori om den s.k. permanenta revolutionen. (Jfr Permanent revolution). Under reaktionsåren efter revolutionens nederlag, när bolsje-vikerna med Lenin i spetsen förde en kamp på två fronter - mot likvidatorer och otzovister - för det marxistiska partiets beprövade linje, stödde Trotskij konsekvent fienderna till leninismen. Lenin skrev 1914 om Trotskijs fariséiska uppträdande:
"Den talvillige Trotskij är farligare än någon fiende! . . . Trotskij bar ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda allvarlig marxistisk fråga, han har alltid 'krupit in i sprickan, som uppstått på grund av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap" (Lenin, Om nationernas självbestämmanderätt, Valda verk 1:2, s. 390-391). Det var under denna tid som Lenin brukade kalla Trotskij för "Judas-Trotskij".

1912 samlade Trotskij ihop ett partifientligt block - Augusti-blocket - av likvidatorer, otzovister och trotskister. Detta block var riktat mot Lenin och leninismen. Men sin likvidatoriska politik maskerade trotskisterna med centrism (jfr), dvs de hävdade att de stod neutrala i kampen mellan bolsjeviker och mensjeviker och att de arbetade för deras försoning. Detta innebar ett stöd åt mensjevikerna.
Under första världskriget bekämpade trotskisterna den leninska linjen i alla grundläggande frågor om krig, fred och revolution, samtidigt som de sökte dölja sin opportunism under "vänster"-f raser. De motsatte sig i praktiken Lenins linje om det riktiga i att kämpa för "sin" bourgeoisis nederlag i det imperialistiska kriget, motsatte sig Lenins linje om det riktiga i att arbeta för det imperialistiska krigets förvandling till inbördeskrig. Trotskisterna uppträdde här som centrister dvs som maskerade social-chauvinister. De bekämpade Lenins teori om den socialistiska revolutionen och betecknade Lenins slutsats om möjligheten av socialismens seger i några eller till och med ett enda enskilt kapitalistiskt land, som "nationell begränsning".

I augusti 1917 inträdde trotskisterna tillsammans med andra mellangrupper i bolsjevikernas parti. De förklarade då, att de i allt var överens med bolsjevikerna och ansökte om medlemskap. Senare skulle det komma att visa sig, att trotskisterna gjorde allt för att hos arbetarklassen och i dess parti utså misstro om den socialistiska revolutionens styrka, misstro beträffande förbundet mellan arbetare och bönder och möjligheten av att omvandla Ryssland i socialistisk riktning. År 1918 motsatte sig trotskisterna att man slöt freden i Brest. År 1920 bekämpade de den leninska politiken i frågan om fackföreningsrörelsen. År 1923 motsatte de sig Lenins linje i bondefrågan och förnekade återigen förbundet mellan arbetare och bönder. Kommunistiska partiets 13 :e partikonferens och 13 :e partikongress (1924), 14:e partikonferensen och 14:e partikongressen (1925) fördömde den trotskistiska oppositionens plattform som en småborgerlig avvikelse från marxismen, som en revision av leninismen och avvisade de trotskistiska utfallen mot partiets leninska linje för ett segerrikt uppbygge av socialismen i Sovjetunionen.

Från och med Lenins död (j an. 1924) blev Stalin den främste förespråkaren för marxismen-leninismen i partiets kamp mot trotskismen. Stalin hade dock redan tidigare tillsammans med Lenin gått i spetsen för denna kamp. Sommaren 1926 förenade sig trotskister och zinovjeviter i ett partifientligt block, som kring sig samlade resterna av alla möjliga partifientliga grupper. Detta block var en principlös sammanslutning av opportunister vars enda gemensamma nämnare var hatet mot den leninska parti-linjen och partiledningen. Blocket försökte i strid med partistad-garna och beslut från partikonferenser och kongresser, som förbjöd fraktionsverksamhet, att bilda ett underjordiskt parti och utförde all slags undermineringsverksamhet mot det kommunistiska partiet. Trotskister och zinovjeviter förnekade möjligheten av att uppbygga socialismen i Sovjetunionen och att den statliga industrin skulle vara socialistisk, motsatte sig de facto den socialistiska industrialiseringspolitiken. De försökte också sabotera förbundet mellan arbetare och bönder.

Trotskisterna och zinovjeviterna mötte dock ingen större förståelse i partiet. Överallt där de försökte dra igång en diskussion i än den ena, än den andra frågan, tillbakavisade partiets medlemmar deras linje. Partiets 15 :e partikonferens i november 1926 och Kommunistiska internationalens exekutivkommitté i december samma år fördömde detta block och brännmärkte dess anhängare som splittrare och konstaterade att oppositionens åsikter var oförenliga med marxismen-leninismen. Under 1927 intensifierade blocket sina angrepp på partiet och började sprida en antileninistisk plattform - "de 83 :s plattform". I oktober 1927, två månader före 15 :e partikongressen, inleddes stadgeenligt en partidiskussion gällande tvistefrågorna Under denna diskussion led det trotskistisk-zinovjevitiska b eket ett förkrossande nederlag. För partiets politik röstade 724 000 av partiets medlemmar, medan trotskisterna och zinovjeviterna lyckades samla endast 4 000 röster, dvs drygt en halv procent. Redan innan partidiskussionen var klar, satte blocket igång en frenetisk kamp mot partiet. När partifienderna såg att de skulle komma att lida nederlag började de hålla illegala möten, startade underjordiska tryckerier etc. På Oktoberrevolutionens 10-årsdag den 7 november 1927, försökte de i Moskva och Leningrad organisera en paralleUdemonstration, men även detta försök slöt i totalt fiasko.

På ett förenat plenum med partiets centralkommitté och centrala kontrollkommission den 14 november 1927, uteslöts Trotskij och Zinovjev ur partiet. Partiets 15: e kongress i december samma år bekräftade uteslutningen och fann att "oppositionen ideologiskt har brutit med leninismen, förvandlats till en mensjevistisk grupp, slagit in på kapitulationens väg inför den internationella och inhemska bourgeoisins krafter och objektivt blivit ett verktyg för den tredje kraften mot den proletära diktaturens regim" (SUKP i resolutioner, Andra delen, 7:e upplagan, 1954, s. 441, ry.). 15 :e partikongressen konstaterade, att meningsskiljaktigheterna mellan partiet och oppositionen, från att tidigare ha gällt taktiken nu kommit att gälla programfrågor, att den trotskistiska oppositionen inlett antisovjetisk verksamhet, och förklarade medlemskap i den trotskistiska oppositionen och propaganda för dess åsikter som oförenligt med medlemskap i kommunistiska partiet. Förutom Trotskij och Zinovjev beslöt partiets kongress att också utesluta alla andra aktiva medlemmar av det partifientliga blocket. Det ideologiska krossandet av det trotskistisk-zinovjevitiska blocket fick stor positiv betydelse för det kommunistiska partiets och sovjetstatens fortsatta konsolidering.

År 1929 landsförvisades Trotskij för illegal antisovjetisk verksamhet.
Trotskismen har allt sedan sin uppkomst fört en tynande tillvaro. Dock har den ibland spelat en roll i en del länder, men alltid som broms för den revolutionära rörelsen. Typiskt är också att det i tider av revolutionärt uppsving dyker upp trotskistiska grupper och sekter än här, än där i världen. Objektivt har trotskismen alltid spelat antikommunismen i händerna.