Materialism


Materialism - den ena av filosofins två huvudriktningar. Materialismen ger det enda riktiga, vetenskapliga svaret på filosofins huvudfråga - om tänkandets förhållande till varat. I motsats till idealismen förklarar materialismen materien som det primära, och medvetandet, tänkandet som det härledda. Materialismens högsta form är den marxistiska filosofiska materialismen, som övervunnit bristerna och svagheterna i tidigare materialistiska läror. I sin utveckling stödjer sig materialismen på naturvetenskapen. Under filosofins hela historia har den filosofiska materialismen varit en världsåskådning för progressiva samhällsklasser, som kämpat för framåtskridande och varit intresserade av vetenskapens fortsatta utveckling.

Materialismen såg dagens ljus i det antika Österns länder, i Babylon och Egypten, Indien och Kina. Den utvecklades vidare i det antika Greklands joniska kolonier och i slutet av VII och början av VI århundradet före vår tideräknings början under en epok, då de antika grekiska stads-statema uppstod och hantverk och handel kraftigt utvecklades i dem. De antika grekiska tänkarnas materialistiska världsåskådning hängde intimt samman med vetenskapens första stapplande steg. De antika grekiska filosoferna var också samtidigt naturforskare. Företrädarna för den s.k. joniska filosofin med dess främsta kärna (Thales, Anaximander, Anaximenes) i spetsen, utvecklade en spontant materialistisk och naivt dialektisk världsåskådning. Huvudfrågan i deras filosofi var ursprunget, urmaterien. Thales ansåg vattnet vara alla tings ursprung, Anaximander - en obestämd materia, apeiron och Anaximenes - luften. Senare förkunnade Heraklit, att världen varit, är och för evigt kommer att förbli en brinnande eld, som lagbundet flammar upp och lagbundet falnar. Engels skrev om den joniska filosofin: "Här framför oss tecknas redan helgjutet den ursprungliga spontana materialismen, som i sin utvecklings första stadium högst naturligt räknar med en självklar enhet i den oändliga mångfalden av naturföreteelser och söker den i någonting bestämt-kroppsligt, i någonting speciellt, som Thales i vattnet" (Naturens dialektik, s. 147, ry.). De antika grekiska filosoferna, som tog olika materiella element som grundval för världen, betraktade den som ett enhetligt helt, som en oändlig process av förändringar och omvandlingar, i dessa urämnen. Alla dessa filosofer var, som Engels sa, medfödda dialektiker. Deras föreställningar om sammanhanget i företeelserna var resultat av direkta betraktelser. Denna naiva, men till sitt väsen riktiga dialektiska världsåskådning kom främst till uttryck hos Heraklit. Materialismens fortsatta utveckling sammanhänger främst med Anaxagoras, Empedokles, Demokrit, Epikur och Lucretius Carus. Demokrit, Epikur och Lucretius var företrädare för antikens atomistiska materialism. Som grund för allt tog de atomerna, de minsta tänkbara partiklar som inte kan klyvas, som man inte kan tränga in i och som rör sig i en oändlig tomhet. Ur alla möjliga slags föreningar av dessa partiklar, olika till formen, uppstod enligt deras mening hela mångfalden av naturföreteelser. Det skulle finnas en oändlig mängd världar. De skulle ha uppstått ur virvelvindsliknande atomrö-relser. En del världar uppkommer, andra förintas. Den atomistiska materialismen riktade sig mot idén om och tron på skapande gudar och överhuvud taget all vidskepelse. Dessa filosofer förnekade själens odödlighet och ansåg att själen är materiell och består av de lättaste atomer.

Under medeltiden var idealismen och skolastiken dominerande. Filosofin hade ställts i prästerskapets tjänst. Vissa materialistiska tendenser i skolastiken visade sig hos nominalisterna. No-minalisterna hävdade, att allmänna begrepp inte existerade före tingen - som de extrema realisterna hävdade - utan var endast angivelser av enstaka konkreta ting. Vetenskapens utveckling och materialismens pånyttfödelse hängde samman med det feodala samhällets upplösning och uppkomsten av ett nytt, kapitalistiskt produktionssätt.
De stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400- och början av 1500-talet (upptäckten av Amerika, sjövägen till Indien, l världsomseglingarna) bevisade att jorden är rund. Den polske vetenskapsmannen Kopernikus förkastade den av kyrkan hävdade tesen att jorden är orörlig och skulle befinna sig i universums centrum. Han utvecklade det heliocentriska systemet, enligt vilket jorden kretsade kring solen, och utdelade därmed ett förkrossande slag mot den medeltida kyrkans världsåskådning. Kepler och Galilei vidareutvecklade, i kontrast till det ptolemaiska systemet, ett vetenskapligt heliocentriskt system, trots att kyrkan hade förbjudit denna lära och dess anhängare utsattes för grymma förföljelser. Den nya materialistiska filosofin som generaliserade de vetenskapliga landvinningarna, stod i motsättning till skolastiken och kyrkans auktoriteter och vände sig till erfarenheten såsom den enda läraren, och till naturen såsom ett äkta objekt för filosofin. Denna materialistiska filosofi uttryckte den nya, borgarklassens ideologi. Materialismens grund läggare i den nya tiden var den engelske filosofen F. Bacon. Han började bekämpa skolastiken och försvarade en kunskap baserad på erfarenhet; han ansåg förnimmelserna, erfarenheten vara källan till kunskap. Fastän Bacons materialism innehöll mekaniska tendenser, så var den ännu inte ensidigt mekanisk. Hos Hobbes, som systematiserade Bacons materialism, fick materialismen en klart mekanisk karaktär. Den franske filosofen Descartes utvecklade i sin fysik en mekanisk materialism, och blev i filosofin kvar i dualismens positioner, enligt vilka världen är både materiell och andlig. Filosofen Gassendi återuppväckte Epikurs atomistiska materialism och bekämpade Descartes' idealistiska metafysik. Den framstående holländska filosofen Spinoza övervann Descartes5 dualism. Som grundval tog Spinoza en enda substans - naturen. Strävan att förstå världens enhet och förklara världen utifrån den själv, fick hos Spinoza uttryck i läran om substansen som sitt eget upphov. Trots en rad svagheter och brister innebar Spinozas filosofi ett stort framsteg i materialismens utveckling vid denna tid. På 1700-talet påverkade filosofen Locke den materialistiska kunskapsteorin; hans filosofi var inte fri från eftergifter gentemot idealism och agnosticism, men den utvecklade den materialistiska tesen om att de förnimmelser som sinnesorganen erhåller från den yttre världen, är kunskapens källa. Avsevärd betydelse hade den engelske filosofen Toland, som betraktade rörelsen som materiens huvudattribut.
Den franska materialismen (La Mettric, Holbach, Diderot, Helvetius o.a.) generaliserade naturvetenskapens framsteg på 1600- och 1700-talet, och var på tröskeln till den franska revolutionen 1789 den revolutionära bourgeoisins teoretiska vapen i kampen mot den feodala ideologin, och hade en militant, progressiv karaktär. De franska materialisterna uppträdde som kämpar för vetenskapliga framsteg, mot religiös vidskepelse, mot den idealistiska metafysiken. Men de kunde dock aldrig lämna den metafysiska materialismen, den mekaniska uppfattningen av rörelsen. Alla förändringar i naturen betraktade de som en rent kvantitativ tillväxt. De franska materialisterna var, precis som alla tidigare materialister, klara idealister när de skulle till att förklara samhällsföreteelserna.
En framträdande representant för den förmarxistiska materialismen var den tyske filosofen Ludwig Feuerbach. I kamp mot Hegels idealism bävade Feuerbach, att naturen existerar oberoende av medvetandet och att människan är en produkt av naturen. Han betraktade emellertid människan abstrakt, som en människa i allmänhet, och inte som en människa i ett konkret samhälls-historiskt skede, som förändrar den omgivande världen.

I sin förklaring av samhällsföreteelserna var han idealist. Feuer-bach utsatte religionen för skarp kritik, men var inte i stånd att se religionens sociala rötter och upprättade i stället en ny religion - hjärtats och kärlekens religion. Tillsammans med Hegels idealism förkastade Feuerbach också dennes dialektik.
De ryska tänkarna Belinskijs, Herzens, Tjernysjevskijs och Dobroljubovs materialism innebar ytterligare ett framsteg. Deras materialism var militant och riktade sig mot det feodala och borgerliga förtrycket. Men inte heller de kunde utsträcka sin materialism till att förklara samhällsföreteelserna och ta steget fullt ut till en dialektisk materialism.
Först Marx och Engels, den enda konsekvent revolutionära klassens, proletariatets ideologer, som kritiskt bearbetade allt det som tidigare vetenskapligt och filosofiskt tänkande hade givit, blev i stånd att skapa en ny och samtidigt den enda vetenskapliga formen av materialism - dialektisk materialism.

Uppkomsten av den marxistiska filosofiska materialismen innebar inte bara en enkel fortsättning av den gamla materialismen. Den var ett språng framåt i det mänskliga tänkandets utveckling från dess gamla tillstånd till ett nytt, kvalitativt tillstånd.
Den marxistiska materialismen är organiskt förknippad med den dialektiska utvecklingsteorin. Det är en dialektisk materialism. Efter Marx och Engels har borgerliga filosofer och vetenskapsmän försökt återuppväcka de tidigare mekaniska, metafysiska formerna för materialismen, och ge den en vulgär karaktär. Marx och Engels bekämpade denna vulgära materialism, och Lenin utsatte den för en förintande kritik. Marx och Engels utsträckte för första gången materialismen till kunskapen om samhället och skapade en historisk materialism. Den marxistiska materialismens innebörd av ideologi för det revolutionära proletariatet uttrycks mycket klart i en av Marx' Teser om Feuerbach: "Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den" (Karl Marx och Friedrich Engels i urval, Stockholm 1965, s. 15). Ur denna den marxistiska filosofiska materialismens karaktär framgår dess aktivitet, militans, partitagande karaktär, dess organiska samband med den proletära socialismen.