Lagen om kapitalistiska länders ojämna ekonomiska och politiska utveckling
under imperialismen - en av Lenin formulerad objektiv lag för monopolkapitalismen,
som går ut på att det under imperialismen sker en språngvis
utveckling av en del länder i förhållande till andra, att ett
land snabbt trängs ut från världsmarknaden av ett annat, att
det sker periodvisa omfördelningar av den redan uppdelade världen
med hjälp av krig, att det sker en skärpning av konflikterna i imperialismens
läger, en försvagning av världskapitalismens front, och att socialismen
har möjlighet och nödvändigtvis först kommer att segra i
några eller t.o.m. i ett enda enskilt taget land. Kapitalistiskt privatägande,
konkurrens och produktionsanarki ger obönhörligt upphov till ojämn
ekonomisk utveckling; den är utmärkande för kapitalismen i alla
dess etapper. Under den förmonopolistiska perioden, då produktionen
var splittrad mellan ett stort antal relativt små företag, när
fri konkurrens rådde och det inte fanns monopol, försiggick kapitalismens
utveckling ganska friktionsfritt.
En del länder hann ifatt och gick ifrån andra länder på
evolutionär väg, utan språng och krig. Men förhållandet
förändrades radikalt i och med inträdet i imperialismen, när
koncentrationen av produktion och kapital och teknikens utveckling hade nått
långt, när det bildades monopol och finanskapitalet kom att dominera,
när kapitalexporten uppkom, när världens territoriella och ekonomiska
uppdelning mellan imperialistiska makter var slutförd och de inledde en
hård kamp för omfördelning av världen. De länder som
senare än andra hade slagit in på kapitalismens väg kunde under
dessa förhållanden dra fördel av det tekniska framåtskridandet
(mer fulländade maskiner, nya produktionsmetoder etc.) för att hinna
ifatt och gå förbi sina konkurrenter. Med produktionsnivåns
nivellering i olika kapitalistiska länder skapades förutsättningar
för en språngvis utveckling av en del länder i förhållande
tilt andra. Denna språngvisa utveckling förstärktes likaså
av kapitalexporten. Imperialisterna i de stater som tidigare hade varit efterblivna,
men som nu hade gått om sina konkurrenter, började ställa frågan
om en omfördelning av marknader och inflytelsesfärer i enlighet med
det nya styrkeförhållandet. De kapitalistiska ländernas ojämna
utveckling blir den avgörande kraften i imperialismens utveckling, den
direkta orsaken till allvarliga motsättningar mellan imperialisterna. Allt
detta, som försvagar det kapitalistiska systemet i dess helhet, gör
det lättare att bryta imperialismens kedja i dess svagaste länk. Under
den förmonopolistiska kapitalismen ansåg Marx och Engels att socialismen
oundvikligen måste segra samtidigt i alla eller flertalet länder.
Lenin, som utvecklade den marxistiska teorin med tillämpning på imperialismen,
drog, med utgångspunkt från lagen om den moderna kapitalismens ojämna
ekonomiska och politiska utveckling, slutsatsen, att den socialistiska revolutionen
har möjlighet att till en början segra i några eller t.o.m.
i ett enda enskilt taget land. Den socialistiska revolutionens fortsatta utveckling
sker då genom att det ena efter det andra kapitalistiska landet lämnar
kapitalismens väg.