Proletär, socialistisk revolution


Proletär, socialistisk revolution - den borgerliga diktaturens störtande med våld och upprättandet av proletariatets diktatur i syfte att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet och organisera ett nytt, socialistiskt produktionssätt. Det klassiska exemplet på en proletär revolution är den stora socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Det som skiljer den proletära revolutionen från en borgerlig är följande:
"l. Den borgerliga revolutionen börjar vanligen, när det redan finnes mer eller mindre färdiga former av den kapitalistiska samhällsformationen, vilka redan före den öppna revolutionen vuxit upp och mognat i det feodala samhällets sköte, medan den proletära revolutionen börjar trots att färdiga former för den socialistiska samhällsformationen fullständigt eller nästan fullständigt saknas.
2. Den borgerliga revolutionens viktigaste uppgift går ut på att erövra makten och anpassa den till den borgerliga ekonomi, som finns, medan den proletära revolutionens viktigaste uppgift går ut på att, sedan makten erövrats, uppbygga en ny socialistisk ekonomi.
3. Den borgerliga revolutionen fullbordas vanligen i och med makterövringen, medan för den proletära revolutionen makt-erövringen endast utgör dess början, varvid makten användes som hävstång för att omgestalta den gamla ekonomin och organisera den nya.
4. Den borgerliga revolutionen inskränker sig till att ersätta den utsugargrupp, som står vid makten, med en annan utsugar-grupp, varför den inte har behov av att bryta ned det gamla statsmaskineriet. Den proletära revolutionen åter avlägsnar varje tänkbar utsugargrupp från makten och ställer de arbetandes och utsugnas ledare, proletärernas klass vid makten, varför den inte kan undgå att bryta ned det gamla statsmaskineriet och ersätta det med ett nytt.
5. Den borgerliga revolutionen kan inte för en långvarig period samla de arbetandes och utsugnas miljonmassor kring bourgeoisin just därför att de är arbetande och utsugna, medan den proletära revolutionen kan och måste förena dem med proletariatet till ett varaktigt förbund just därför att de är arbetande och utsugna, om den vill uppfylla sin viktigaste uppgift - att konsolidera proletariatets makt och bygga upp en ny, socialistisk hushållning" (Stalin, Till leninismens frågor, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 168-169).
Genom vetenskaplig analys av lagbundenheterna för kapitalismens utveckling kom marxismen fram till att en socialistisk revolution är nödvändig och oundviklig. Historien visar, att det inte förekommit några fall, där döende klasser frivilligt lämnat scenen och överlämnat sitt herravälde till andra klasser. Marxismens grundläggare fastslog proletariatets uppgifter i den socialistiska revolutionen, bevisade nödvändigheten av att det borgerliga statsmaskineriet krossas och proletariatets diktatur upprättas. På 1840-talet ansåg Marx och Engels, som utgick från den förmonopolistiska kapitalismens betingelser, då kapitalismen utvecklades mer eller mindre jämnt efter en uppåtgående linje, att den proletära revolutionen skulle kunna segra endast vid en gemensam offensiv från proletariatet i alla framskridna länder eller åtminstone flertalet av de civiliserade länderna. De ansåg att revolutionens seger i ett enda land var en omöjlighet. Och denna slutsats var helt riktig i den förmonopolistiska kapitalismens epok.

Lenin, som på ett skapande sätt vidareutvecklade marxismen, lade åren 1915-1916 i sina skrifter Om parollen Europas förenta stater och Den proletära revolutionens militärprogram fram en ny genial teori för den proletära, socialistiska revolutionen, en teori om möjligheten av socialismens seger till en början i några eller t.o.m. i ett enda kapitalistiskt land och om det omöjliga i att socialismen skulle kunna segra i alla länder samtidigt på grund av deras olikmässiga ekonomiska och politiska utveckling under imperialismens epok. Lenin kom fram till denna teori genom vetenskaplig analys av det nya stadiet i kapitalismens utveckling - imperialismen. Redan under den första ryska revolutionen blottlade Lenin 1905 i sin bok Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen, de säregenheter som kännetecknade den borgerligt-demokratiska revolutionen under imperialismens epok och grundlade teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens förvandling till en socialistisk. Redan då skisserade Lenin en ny teori för den socialistiska revolutionen. "Enligt denna teori måste proletariatets hegemoni i den borgerliga revolutionen under proletariatets och böndernas förbund växa över till proletariatets hegemoni i den socialistiska revolutionen under proletariatets och de övriga arbetande och utsugna massornas förbund, varvid proletariatets och böndernas demokratiska diktatur måste bereda marken för proletariatets socialistiska diktatur" (SUKP(b):s historia. Kortfattad kurs, Stockholm 1939, s. 97). I denna nya teori för den socialistiska revolutionen, som Lenin utarbetade 1905, fanns ännu inte slutsatsen att socialismens seger är möjlig i ett enda land. Men, som också "Kortfattad kurs" framhåller, så fanns det i denna teori nästan alla beståndsdelar i en sådan slutsats. Lenin kom fram till denna slutsats 1915. Lenin påvisade, att de motsättningar som kännetecknar kapitalismen blir allt skarpare under imperialismens epok. Det ökande förtrycket i de kapitalistiska länderna leder till att den revolutionära krisen rycker närmare, att motsättningen mellan arbete och kapital blir allt skarpare. På samma sätt ökar motsättningarna mellan imperialistiska länder och kolonier. Den allt mer ökande olikmässiga ekonomiska och politiska utvecklingen under imperialismen leder till att motsättningarna mellan de imperialistiska länderna skärps och fördjupas, vilket orsakar krig om råvaru- och avsättningsmarknader och en nyuppdelning av världen. Dessa krig försvagar imperialismen och skapar möjligheter att bryta igenom den imperialistiska fronten i dess svagaste avsnitt.

Lenin ställde på ett nytt sätt frågan om den nationella befrielserörelsen i de koloniala och avhängiga länderna. Han framhöll att denna tjänar som en reserv för de proletära revolutionerna och påvisade möjligheten och nödvändigheten av att de proletära revolutionerna i kapitalistiska länder förenas med den nationella befrielserörelsen i koloniala och avhängiga länder till en revolutionär enhetsfront mot imperialismen.

Den stora socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 bekräftade att Lenins teori om den socialistiska revolutionen var riktig. Den marxist-leninistiska läran om den proletära revolutionen har senare, med utgångspunkt från erfarenheterna från det socialistiska uppbygget, de allt skarpare motsättningarna i imperialismens läger, och vår epok när imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomspännande seger, vidareutvecklats av Stalin, Mao Tsetung o. a. marxist-leninister.