Historism
- ett studium av ting, händelser, företeelser i deras uppkomst och
utveckling, med hänsyn till de konkreta historiska betingelser som gav
upphov till dem. Den marxistiska dialektiska metoden betraktar alla företeelser,
händelser och ting i deras inre samband, i deras växelverkan. Det
finns inga isolerade företeelser i världen, varje företeelse
sammanhänger med andra. Därför kan man förstå en företeelse
först om man närmar sig den från historisk synvinkel, först
genom en analys av den konkreta historiska situation med vilken denna företeelse
sammanhänger. Den marxistiska principen för historism står i
grunden främmande för att ersätta ett konkret studium av historien
med abstrakta och livlösa schabloner. Den marxistiska metoden tillbakavisar
varje förvanskning av verkligheten, varje tendensiös belysning av
fakta från gångna tider och oberoende av de konkreta historiska
betingelser under vilka de ägde rum. Föredömen för en konsekvent
tillämpning av den marxist-leninistiska tesen om en historisk syn på
alla företeelser, händelser och ting, är alla de verk som skrivits
av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao Tsetung o.a. marxist-leninister. Den borgerliga
sociologin är anti-historisk och i grunden metafysisk. Den borgerliga sociologins
olika skolor förnekar historismens princip, bestrider att det mänskliga
samhället utvecklas enligt objektiva lagbun-denheter. Denna den borgerliga
sociologins fientliga inställning till historismen framkallas av fruktan
för den historiska sanningen, fruktan för att objektivt studera förgången
tid och nutid, ty ett sådant studium skulle oundvikligen och obestridligen
bevisa det kapitalistiska samhällets temporära övergående
natur.
Från historism i den här avsedda, marxistiska betydelsen måste
särskiljas den av de tyska borgerliga historiefilosoferna Troeltsch, Meinecke
m.fl. under 1920- och 1930-talen grundade historismen, som överdriver och
förvanskar den historiska principen. Enligt denna, borgerliga historism
existerar inga historiska lag-bundenheter och inget historiskt framåtskridande
utan endast på varandra följande isolerade historiska händelser.
Denna totala historiska relativism innebär historiens upplösning som
vetenskap och är ett uttryck för bourgeoisins perspektivlöshet
under epoken av kapitalismens allmänna kris.