Krig


Marxismen-leninismen betraktar inte krig som någon nödvändig och naturlig företeelse i folkets och staternas liv, utan som en historisk företeelse som uppkom på ett visst stadium av det mänskliga samhällets utveckling, och som är av övergående natur. Kriget som en organiserad, väpnad kamp mellan olika samhällsklasser i syfte att uppnå vissa bestämda ekonomiska och politiska mål, är en oundviklig produkt av klassamhällets uppkomst och utveckling. Först i och med att det uppkom privatägande, klasser och stater, blev kriget ett ständigt hantverk, ett redskap för att stärka den utsugande klassens herravälde, och för att besätta och förslava främmande länder och folk. När det uppkom privatägande, klasser och stater, blev det också nödvändigt att upprätta speciella förband av beväpnat folk, alltså härar som stod i den härskande klassens tjänst.
Enligt Marxismen är kriget en fortsättning av den ena eller andra klassens politik med våldsmedel. De härskande utsugarklasserna förverkligar sina klassyften med de mest skilda medel - ekonomiska, ideologiska och diplomatiska. Om de med dem inte når sina syften tillgriper de våldsmedel, dvs. krig. För att fatta innebörden av det ena eller andra kriget och förstå de orsaker som utlöste det, måste man undersöka och studera den politik (såväl inrikes- som utrikespolitik) som bestämda klasser och stater bedrev före kriget, en politik som ledde och måste leda till krig, eftersom den härskande klassen ju bestämmer politiken även i krig. I denna blottlägger man de olika samhällsklassernas ekonomiska intressen, som är de avgörande. Grundvalen för den politik som framkallar krig , är förfogad i själva systemet av ekonomiska förhållanden, i samhällsbasens ekonomiska karaktär, i landets sociala och statliga struktur. Lika lite som det finns en klasslös politik, finns det krig som inte skulle ha vissa politiska klassyften. Studiet av klassernas och staternas politik gör det därför möjligt att definiera krigets natur, dess klassmässiga innebörd och avgöra vilken klass ekonomiska och politiska intressen som ledde till kriget.

Den politiska målsättningen påverkar i avgörande grad krigets natur. Den politik som bedrivs av den ena eller klassens eller staten i det givna kriget, avgör också den militära strategin och taktiken. Tesen om kriget som politikens fortsättningen med våldsmedel har konkretiserats och vidare utvecklats i teorin om rättfärdiga och orättfärdiga krig. Genom ett ingående stadium av krigens historia, och särskilt krigen under imperialismens och de proletära revolutionernas epok, har marxismen-leninismen givit en vetenskaplig klassificering av krigen. Det finns två slags krig:

1) Rättfärdiga krig. Det är krig som inte syftar till att besätta, annektera och förslava främmande länder och folk utan att försvara och skydda folket mot angrepp utifrån och mot försök att förslava det, eller också att befria folket från kapitalismens slaveri och imperialistiskt förtryck.

2) Orättfärdiga krig. Det krig som syftar till att annektera och förslava främmande länder och folk. Orättfärdiga krig, som alltid förs av de härskande utsugarklasserna, har som målsättning - men inte alltid som effekt - att bromsa samhällets historiska utveckling; dessa krig åtföljs alltid av att de besegrade klasserna utsätts för ökat förtryck och ökad utsugning, och kan leda till att hela folk utrotas.

Sådana orättfärdiga krig är i våra dagar den imperialistiska bourgeoisiens krig ex. vis USA-imperialismens krig mot de indokinesiska folken (Vietnam kriget).
Rättfärdiga krig, befrielse krig och särskilt de krig i vilka arbetarklassen står mot bourgeoisien, är revolutionära krig som krossar gamla, utlevade och reaktionära institutioner, vilket hindrar folkens fria och lagbundna utveckling; befriar den förtryckta mänskligheten från kapitalismens slaveri; frigör förtryckta folk från imperialismens ok och skapar betingelser för folkens utveckling. De rättfärdiga krigen påskyndar samhällets framåtskridande. Ett bland många exempel på rättfärdiga krig är de indokinesiska folkens heroiska kamp mot USA-imperialismen och de inhemska förtryckarna.

Marxismen-leninismen erkänner öppet det progressiva, rättfärdiga och nödvändiga i förtyckta klassens och folks krig mot sina förtyckare, samtidigt som den brännmärker imperialistiska krig.

Marxismen-leninismen hävda på det bestämdaste, att det inte går att avskaffa krigen om man inte avskaffar de orsaker som framkallar krig. Den främsta källan till krig är det kapitalistiska ekonomiska systemet med alla dess motsättningar. Imperialisterna tillgriper krig för att försöka lösa motsättningarna mellan de imperialistiska staterna i deras kamp för världens omfördelning, för intressesfärer och ekonomiskt och politiskt världsherravälde.
De båda världskrig som imperialisterna under 1900-talet startade inom loppet av 25 år är bekräftelse nog. Ur stånd att lösa de djupgående mottsättningar som fräter sönder den kapitalistiska ekonomin och i sin strävan att försöka uppskjuta det oundvikliga ekonomiska krisen, söker imperialismen en utväg i nya krig riktade mot folkens frihet och självständighet. Den mordena monopolkapitalismens ekonomiska huvudlag är jakt efter maximalprofit, och därför försöker den förslava och systematiskt utplundra kolonier, halvkolonier och avhängiga länder, förslava självständiga länder och folk och organisera nya krig som är det bästa och enklaste sättet att skaffa monopolen maximalprofit, och slutligen skaffa sig ekonomiskt världsherravälde. Så länge imperialismen består kommer den ständigt att framkalla nya krig. För att det ska kunna bli en bestående fred måste följaktligen imperialismen förintas.

Betyder då detta att Marxist-leninister önskar sig krig?

"Vi talar för krigets avskaffande, och vi önskar inte krig. Men krig kan avskaffas endast genom krig, och för att bli av med geväret är det nödvändigt att gripa till geväret" (Mao Tse-tung, Citatboken, s. 61). M.a.o. kan inte folken sitta med armarna i kors och vänta på att - som pacifisterna hoppas - imperialisterna "ska ta sitt förnuft till fånga". Enda sättet att avskaffa krig är att avskaffa imperialismen: "Kriget, denna monstruösa ömsesidiga människoslakt, kommer till slut att avskaffas genom det människliga samhällets framåtskridande, och detta i en icke allt för avlägsen framtid. Men det finns endast ett sätt att avskaffa det, och det är att bekämpa kriget med krig, att bekämpa nationellt kontrarevolutionärt krig med nationellt revolutionärt krig, att bekämpa kontrarevolutionärt klasskrig med revolutionärt klasskrig...När det mänskliga samhället kommer dithän att klasser och stater avskaffas, kommer det inte längre finnas krig, vare sig kontrarevolutionärt eller revolutionärt, orättfärdiga eller rättfärdiga; då inträder en era av bestående fred för hela människligheten. Vårt studium av lagarna för revolutionärt krig bottnar i vår önskan att avskaffa krig. Häri ligger skillnaden mellan oss kommunister och alla de exploaterande klasserna" (Mao Tse-tung, Citatboken, s. 61-62)