Permanent
revolution - idén om den oavbrutna revolutionen, så som den framställdes
av Marx och därefter vidareutvecklades av Lenin. Marx framförde idén
om den permanenta (oavbrutna) revolutionen redan i slutet av 1840-talet. I Centralledningens
hänvändelse till Kommunisternas förbund i mars 1850 skrev Marx
och Engels: "Medan de demokratiska småborgarna vill få slut
på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande
av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det
vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent
ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan
från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen
av proletärer inte bara i ett land utan i alla väldens härskande
länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens
i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande
produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer"
(Karl Marx & Friedrich Engels i Urval, Halmstad 1965, s. 179).
Under nya historiska betingelser vidareutvecklade Lenin teorin om den permanenta
revolutionen och den fick sin utformning i idén om den borgerligt-demokratiska
revolutionens förvandling till en socialistisk revolution. Idén
om den permanenta revolutionen gjorde Lenin till en av hörnstenarna i sin
revolutionsteori. I artikeln Socialdemokratins förhållande, förhållande
till bonderörelsen, som skrevs två månader efter det Lenins
berömda bok Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska
revolutionen hade kommit ut (1905), framhöll Lenin, att efter den borgerligt-demokratiska
revolutionens seger kommer arbetarklassen under ledning av sitt parti att föra
en ny strid, kommer att söka fullborda revolutionen: ". . . ty omedelbart
efter den demokratiska revolutionen börjar vi övergå till den
socialistiska revolutionen, i den mån våra krafter, det klassmedvetna
och organiserade proletariatets krafter det medger. Vi är för en oavbruten
revolution. Vi kommer inte att stanna på halva vägen" (Valda
verk, 1:2, s. 163). Lenin smulade sönder argumenten från Andra internationalens
ledare om att det mellan den borgerligt-demokratiska och socialistiska revolutionen
skulle ligga en tidsintervall på mellan 50 och 100 år. Lenin påvisade
att denna "teori" saknar all vetenskaplig grund under imperialismen,
då den utgör blott och bart en täckmantel för bourgeoisins
kontrarevolutionära ledare. Den grövsta förvanskning av den marxistiska
revolutionsteorin var den av Parvus och Trotskij proklamerade s.k. teorin om
"permanent revolution". Den genomsyrades av ett förnekande av
förbundet mellan arbetarklassen och bönderna, av att bönderna
skulle kunna spela någon som helst betydelsefull roll i den ryska revolutionen
och av en undervärdering av proletariatets styrka och förmåga
att dra med sig bönderna. Medan Lenin i sin revolutionsteori utgick från
att revolutionen skulle fullbordas genom proletariatets maktövertagande,
avsåg trotskisterna - som inte trodde på proletariatets ledarskap
- att börja revolutionen med proletariatets makt och undvika revolutionens
borgerligt-demokratiska etapp samt helt ignorera den betydelsefulla kraft som
de ryska bönderna utgjorde. Detta ledde trotskisterna fram till den äventyrliga
parollen "Ingen tsar, fram för en arbetarregering". Den viktigaste
beståndsdelen i den halvmensjevistiska, trotskistiska teorin om "permanent
revolution" var att dess anhängare inte trodde det vara möjligt
att segerrikt bygga upp socialismen i Sovjetunionen utan att ett verkligt uppsving
för den socialistiska hushållningen i Ryssland skulle bli möjligt
först efter det att revolutionen segrat i de viktigaste europeiska länderna.
Den revolutionära rörelsen i Ryssland och andra länder har helt
kullkastat den trotskistiska teorin om "permanent revolution" och
bekräftat den marxist-leninistiska revolutionsteorins riktighet. Det klassiska
exemplet på hur Marx' idé om den oavbrutna revolutionen förverkligades
och hur Lenins teori om den borgerligt-demokratiska revolutionens övergång
i en socialistisk revolution omsattes i praktiken, var Oktoberrevolutionens
seger i Ryssland 1917. Efter andra världskriget har denna teoris riktighet
återigen bekräftats genom den revolutionära kampen och upprättandet
av folkdemokratierna och därefter av socialismens framgångsrika utveckling
i bl.a. Kina och Albanien.