Nytt
och gammalt. - Med nytt menar den marxistiska filosofin inte allt det som uppstår
och existerar i verkligheten, utan endast det som uppstår och utvecklas,
det som har en framtid, det som bidrar till en snabbare progressiv utveckling
av samhället i dess helhet eller av den ena eller andra sidan av samhället.
Det nya är utvecklingens motor. Denna uppfattning om vad som är nytt,
gör det möjligt att riktigt fastställa vad som är nytt till
skillnad från skenbart nytt, från sådant som bara förefaller
nytt vid första ögonkastet. Det gamla, som redan överlevt sig
själv, kan också uppträda i form av "nytt", men inte
desto mindre är det fortfarande gammalt. För att kunna bedra folket
iklädde sig sålunda de tyska nazisterna "nationalsocialismens"
toga, och utgav sin fanatiska rasism för någonting "nytt",
men i själva verket är fascismen
endast en ny form av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.
Med gammalt menar den marxistiska filosofin allt det, som upphör att fungera
som utvecklingens motor och som förvandlas till ett hinder, en broms för
en fortsatt progressiv utveckling. Genom att de är uttryck för olika
tendenser i verkligheten - förgången tid och nutid, utlevat och spirande,
negativt och positivt, konservativt och revolutionärt - befinner sig gammalt
och nytt i oförsonligt kamp med varandra. Det nyas, det progressivas kamp
mot det gamla, det utlovade är en form av motsatsernas kamp (se Motsatsernas
kamp).
Kampen mellan nytt och gammalt slutar alltid med att det nya, det progressiva
segrar, ty det nyas, det progressivas styrka är oövervinnelig. "För
den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande
ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan
det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick
synes ovaraktigt, ty obetvingligt är för den endast det som uppstår
och utvecklas." (Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen,
Leninismens problem, Moskva 1952, s. 821). När det nya besegrar det gamla,
så förkastas inte det gamla helt och hållet, utan det nya tar
vara på allt det värdefulla som mänskligheten åstadkommit
under århundradenas lopp. Mellan det nya och det gamla finns ett lagbundet
samband, succession. Marxismen står främmande för den vulgära
föreställningen om att utvecklingen skulle vara en mekanisk summa
av steg, som inte hänger samman och som inte framgår ur varandra.
Marxismen gör inte heller den ena eller andra nya företeelsen till
något absolut. Det nya genomgår själv en utveckling under vilken
det åldras och förvandlas från att ha varit utvecklingens motor
till dess broms. Det nya som upphör att växa, som inte fulländas,
som inte strävar framåt, förlorar med all säkerhet sina
framskridna positioner.