Teori och praktik


Teori och praktik. - Frågan om det inbördes förhållandet mellan teori och praktik är en av den marxist-leninistiska teorins grundläggande frågor i dess helhet och för den marxistiska kunskapsteorin i synnerhet. Marxismen-leninismen betraktar teorin och praktiken som oupplösligt förknippade med varandra och som ömsesidigt påverkande varandra, varvid praktiken är avgörande i denna påverkan. Med praktik förstås hela summan av människornas handlingar, en verksamhet som går ut på att skapa de nödvändiga betingelserna för samhällets existens. För marxismen-leninismen är praktik först och främst materielltproduktiv verksamhet, ty på densamma beror hela samhällets existens och den utgör grundvalen för mänskligt liv överhuvud taget. En av praktikens viktigaste beståndsdelar är klassernas revolutionärt omdanande handlingar i syfte att tillintetgöra föråldrade samhällssystem och skapa nya, progressiva system som bidrar till samhällets fortsatta framåtskridande. Vetenskapliga experiment är likaså yttringar av praktik. Teorin växer fram ur praktiken och är resultatet av massornas praktiska erfarenheter. Följaktligen kan det utan praktik överhuvud taget inte finnas någon vetenskaplig teori. Praktiken ställer teorin inför frågor som teorin måste besvara. Marxismen står helt främmande för tanken att betrakta teorin och vetenskapen som någonting självtillräckligt. Endast en sådan teori har djupa rötter i livet, som är förknippad med praktiken, tjänar praktiken och beprövas i praktiken. "I allt vårt partis praktiska arbete måste formeln för all riktig ledning nödvändigtvis vara 'från massorna och till massorna'. Detta innebär: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, och omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar. Koncentrera sedan på nytt idéer från massorna och gå på nytt ut till massorna så att de håller fast vid idéerna och genomför dem. Och så vidare om och om igen i en oändlig spiral, varvid idéerna blir riktigare, mera levande och rikare varje gång. Detta är den marxistiska kunskapsteorin" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 116- 117).

Praktikens behov, den praktiska verksamheten har haft och har en avgörande betydelse för vetenskapens utveckling. Sålunda kan t.ex. sägas att herde- och åkerbruksfolkens behov, sjöfararnas behov framkallade astronomin och matematiken. De behov som hade att göra med städernas utveckling, stora byggnationer och skeppsbyggnationen gav upphov till mekaniken. Särskilt snabbt har vetenskapen och de naturvetenskapliga teorierna utvecklats efter medeltiden i samband med den kapitalistiska produktionens uppkomst och utveckling. Och åter därför att den kapitalistiska produktionen ställde tusen och sinom tusen krav som vetenskapen måste tillgodose.
Teorin, som alltså växer fram på grundval av människornas praktiska verksamhet, kan emellertid i mycket hög grad påverka praktiken. Teorin, som är erfarenhetens, praktikens generalisering, ger människorna perspektiv för deras praktiska verksamhet. Den marxist-leninistiska teorin utgör sålunda en koncentrering och konkretisering av erfarenheterna från proletariatets levnadsvillkor och kamp i all världens länder. Men utan revolutionär teori kan det heller inte finnas någon revolutionär praktik. Styrkan i marxismen-leninismens teori består i att den genom att generalisera den revolutionära praktiken, samhällshistoriens erfarenheter, ger människorna möjlighet att se det inre sambandet i företeelserna, utvecklingens objektiva lagbundenheter och tack vare detta kan förstå händelsernas förlopp inte bara i nutid, utan också i framtid. Den marxist-leninistiska teorin ger likaså möjlighet att för många år framöver, förutse samhällets viktigaste utvecklingstendenser, och är därför den kraft, som gör det möjligt för det kommunistiska partiet att utarbeta strängt vetenskapliga planer för sin verksamhet. Teorin och praktiken berikar och befruktar således varandra. Teorin blir innehållslös, om den inte förknippas med praktiken, och praktiken blir blind om den inte låter en revolutionär teori upplysa sin väg. Teorin ska inte bara koncentrera och konkretisera den praktik som redan finns, utan också gå ett och flera steg före, visa praktiken dess väg, beväpna människorna för deras praktiska verksamhet. Exempel på en sådan teori kan man finna i Marx', Engelsk Lenins, Stalins och Mao Tsetungs verk.
Andra internationalens opportunister gjorde teorins avskiljande från praktiken till en kult. I marxismens teori förkastade de dess levande, revolutionära själ och förvandlade teorin - som de lösryckte från massornas levande, revolutionära kamp - till torra dogmer, utan värde för den revolutionära kampens praktik. Marxism-leninismen förenar på ett riktigt sätt teori och praktik, en revolutionär teori och en revolutionär praktik. Detta är ledstjärnan för proletariatets parti.

Enheten mellan teori och praktik förstås av marxismen på ett dialektiskt sätt, dvs med hänsyn till de motsättningar som finns i denna enhet. Det är laghundet att det under utvecklingens gång uppstår motsättningar mellan vissa gamla teorier, teoretiska lärosatser och vetenskapliga formuleringar och praktikens senaste rön. Denna motsättning kan bara lösas genom att man generaliserar den nya praktiken och korrigerar teorin så att den kommer i samklang med det nya som praktiken gett. De praktiska erfarenheter som människorna förfogar över är begränsade av konkreta historiska betingelser och kan inte anses vara uttömmande. Nya historiska betingelser utvidgar praktiken och kräver att man ser över teorin i överensstämmelse därmed. Praktiken är inte bara grundvalen och källan för vetenskapens, teorins utveckling, utan också det enda vetenskapliga kriteriet på teorins riktighet. (se också Sanningens kriterier, Objektiv sanning, "Eviga" sanningar etc.)