Förstatligande (nationalisering) under kapitalismen


Förstatligande (nationalisering) under kapitalismen - överförande av tidigare privatkapitalistiskt ägda produktionsmedel i den borgerliga statens ägo. Kapitalistiskt förstatligande förändrar inte det kapitalistiska systemets karaktär. Företagen blir endast statskapitalstiska (se Statskapitalism). De förstatligade kapitalistiska företagens sociala natur förändras inte, eftersom det borgerliga samhället fortsätter att bestå med sin grundläggande motsättning mellan kapital och arbete. Förstatliganden av företag eller enstaka branscher är för det mesta ett försök från den borgerliga statens sida att rädda kapitalister från konkurs. Staten betalar de tidigare ägarna hela värdet av företagen och ofta betalas också ränta under många år. Då brukar staten prångla ut obligationer som växlas mot aktier i de förstatligade företagen, och de tidigare ägarna kan under flera decennier med dessa obligationer erhålla både kompensation för företagens kapital och en viss ränta. Ofta händer det att de gamla ägarna (eller den gamla företagsledningen) på uppdrag av staten fortsätter att styra de förstatligade företagen, varvid de erhåller mycket höga löner. Kapitalistiskt förstatligande kan också ha sin grund i militär-strategiska motiv. Ofta förstatligas företag som inte bär sig på grund av teknisk efterblivenhet och svag konkurrensförmåga. Den borgerliga staten ger inte bara de gamla ägarna en "skälig" kompensation, utan rustar också upp dessa företag med skattemedel.

Det händer också att bourgeoisin - när den anser det lämpligt - avnationaliserar tidigare statliga företag. Då brukar kapitalister eller kapitalistiska sammanslutningar kunna köpa upp företagen till priser som ligger betydligt under deras marknadsvärde, och på så sätt skaffar sig kapitalisterna goda vinster på såväl förstatligande som avnationaliseringar.

Förstatliganden under kapitalismen kan aldrig leda till socialism, kan aldrig utgöra någon "socialisering":
"Men varken förvandlingen till aktiebolag och truster eller till statsegendom upphäver produktionskrafternas kapitalegenskap. Hos aktiebolagen och trusterna ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten åter är blott den organisation, som det borgerliga samhället skapar sig för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp såväl från arbetarnas som de enskilda kapitalisternas sida. Den moderna staten, vilken form den än antagit, är en rent kapitalistisk maskin, kapitalisternas stat, den ideelle totalkapitalisten. Ju mer produktivkrafter den gör till sin egendom, desto mer blir den en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönearbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives tvärtom till sin spets. Men där slår det om. Statens ägande av produktivkraf terna är inte en lösning på konflikten, men det döljer inom sig det formella medlet till lösningen." (Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, Arbetarkulturs förlag, 1938, s. 62-63).

Vad är då det "formella medlet till lösningen"? Lenin säger att förstatliganden, statskapitalism "... utgör ett bevis för den socialistiska revolutionens närhet, lätthet, genomförbarhet och ouppskjutbarhet, men alls inte något motiv för att tolerera, att man förnekar denna revolution och skönmålar kapitalismen, såsom alla reformister gör". (Lenin, Staten och revolutionen, Valda verk, b. II-l, s. 268).