A
llmän lag för kapitalistisk ackumulation

 

Allmän lag för kapitalistisk ackumulation - Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag är en ekonomisk lag för det kapitalistiska produktionssättet, som avspeglar det ömsesidiga sambandet mellan kapitalistklassens allt större rikedom och arbetarklassens ökande utsugning och utarmning. Marx, som upptäckte och definierade denna lag, påvisade, att ackumulation av rikedom vid den ena polen samtidigt innebär ackumulation av fattigdom, arbetskval och slaveri vid den motsatta polen, dvs för arbetarklassen. "Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetsarmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag." (Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969, s. 569). Kapitalackumulationen, vars källa är mervärdet, ökar mängden rikedom som fungerar som kapital, bidrar till dess koncentration och centralisation och för samtidigt med sig att antalet proletärer ökar. Teknikens utveckling, som påskyndas av konkurrensen och utgör grundvalen för ökningen av kapitalets organiska sammansättning, ger upphov till en ökning av arbetsproduktiviteten. Det variabla kapitalet (jfr), som ökar i absoluta tal, växer långsammare än det konstanta kapitalet och det samhälleliga kapitalet i dess helhet. Arbetarklassen, som producerar kapitalackumulationen, framställer också därmed i växande omfattning de medel som gör den relativt sett överflödig. Denna relativa överbefolkning bildar en industriell reservarmé, vars bördor läggs på hela arbetarklassens axlar. Samtidigt som kapitalisterna tvingar en del av arbetarklassen att arbeta omänskligt hårt, så dömer de en annan del av arbetarna till fullständig sysslolöshet, miljoner arbetsföra till arbetslöshet. Konkurrensen från de arbetslösas armé tvingar ju de arbetare som har ett jobb att arbeta hårdare och hårdare för att inte själva bli arbetslösa, och därmed blir de själva allt mer och mer utsugna av kapitalisterna. Den kapitalistiska ackumulationens verkningar kommer till uttryck i en absolut och relativ utarmning av proletariatet och i att massan av bönder ruineras och proletariseras. (se Kapitalistisk befolkningslag). Det arbetande folkets utarmning ökar under imperialismen och kapitalismens allmänna kris. Klyftan ökar mellan den lyx och det överflöd som den parasiterande överklassen lever i och folkmassornas fattigdom. Detta leder till en skärpning av motsättningen mellan arbete och kapital. Den marxist-leninistiska läran om kapitalets ackumulation ger proletariatet ett mäktigt vapen i kampen mot kapitalets förtryck. Kapitalismen alstrar själv sin dödgrävare - proletariatet, som tack vare den kapitalistiska produktionsprocessen själva mekanism gör de nödvändiga lärdomarna, sammansluter och organiserar sig. Det blir en objektiv nödvändighet att störta kapitalisternas makt, upprätta proletariatets diktatur, expropriera kapitalisterna och omdana samhället i socialistisk riktning.