Objektiv
sanning - en riktig återspegling av den objektiva världen, den objektiva
verkligheten i människors medvetande, i vetenskapen. Sådana sanningar
är ex.vis naturvetenskapens konstateranden, att jorden fanns redan före
människan, att världen är materiell, att människan tänker
med hjälp av hjärnan etc. Idealisterna, som förnekar den objektiva
världen, dvs att världen existerar utanför och oberoende av medvetandet,
erkänner heller inte den objektiva sanningen; för dem är sanningen
någonting subjektivt, godtyckligt. Frågan om den objektiva sanningen
är en av de viktigaste frågor, kring vilken pågått och
pågår en hård strid mellan två motsatta läger,
partier och filosofier - materialismen och idealismen. Förnekandet av den
objektiva sanningen är i idealisternas händer ett medel för kamp
mot vetenskapen och den vetenskapliga kunskapsprocessen. Såväl tidigare
som nuvarande subjektiva idealister påstår, att förnimmelser,
föreställningar, kunskaper endast är tecken, symboler, instrument
som människan skapar i syfte att göra kunskapen "bekväm",
men att de inte återspeglar objektiva saker, föremål, företeelser.
En del förklarade ex.vis att det inte finns och inte kan finnas någon
objektiv sanning, utan sanningen är endast den mänskliga erfarenhetens
ideologiska, organiserade form. Från den utgångspunkten kan man
som objektiva sanningar proklamera vilka fördomar som helst ex.vis tron
på tomtar och och troll, ty denna tro är ju också "erfarenhetens
ideologiska form". Lenin avslöjade det reaktionära i den idealistiska
sanningsteorin och visade att den är oförenlig med naturvetenskapen
och betonade att förnekandet av den objektiva sanningen är subjektivism.
"Naturvetenskapens påstående, att jorden existerat före
mänskligheten, är en objektiv sanning. Med machisternas filosofi och
deras lära om sanningen är denna naturvetenskapens sats oförenlig:
om sanningen är den organiserade formen för den mänskliga erfarenheten,
så kan påståendet att jorden existerar utanför varje
mänsklig erfarenhet inte vara sant" (Lenin, Materialism och empiriokriticism,
Samlade verk i urval, Stockholm 1942, b.18-19:!, s. 232.).
De moderna borgerliga idealisterna - pragmatister, logiska positivister osv
- har gjort förnekandet av den objektiva sanningen till huvudtema för
sin filosofi. Just genom att förneka den objektiva sanningen vill de så
"bearbeta" vetenskapens senaste landvinningar, att de kan dra slutsatsen
att det utanför de mänskliga förnimmelserna och föreställningarna
inte finns någon värld, att den yttre världen endast är
ett komplex av förnimmelser. Den "fysiska" idealismen baserar
sig helt på en sådan "bearbetning" av vetenskapliga data.
Den dialektiska materialismen har avslöjat dessa idealistiska trick och
vetenskapligt utarbetat frågan om den objektiva sanningen som en fråga
om det "... i de mänskliga föreställningarna kan finnas
ett innehåll, som ej är beroende av subjektet, som ej är beroende
vare sig av människan eller av mänskligheten?" (Lenin, a.a. s.
230).
Vetenskap och praktik visar att varje vetenskaplig sanning som riktigt återspeglar
verkligheten och beprövats i praktiken, är en objektiv sanning. Den
marxistiska filosofin lär ex.vis att materia och rörelse är oupplösligt
förknippade med varandra, att det inte kan finnas någon materia utan
rörelse. Den moderna fysikens lära om atomen, om atomens inre energi
bekräftar helt och fullt denna tes. Den praktiska tillämpningen av
lagarna för atomklyvning och atomenergins användning är det bästa
kriteriet på att denna tes är sann. Följaktligen är tesen
om materiens och rörelsens oupplöslighet en objektiv sanning, ty i
denna tes återspeglas ett innehåll som tagits ur den mest objektiva
värld, helt oberoende av subjektet.
En liknande objektiv sanning är marxism-leninismens lära om socialismens
nödvändighet. Denna lära uttrycker de objektiva lagarna för
mänsklighetens historiska utveckling och har bekräftats av samhällsutvecklingen.