Personlighetens roll i historien


Personlighetens roll i historien. - Borgerliga teoretiker gör antingen historien till "de stora personligheternas" (kungars, härförares etc.) historia och medvetna verksamhet och kan inte se någon lagbundenhet i historien, eller också förtiger de betydelsen av människors verksamhet och betraktar människan som blott och bart ett instrument för en blind nödvändighet, för Guds vilja, för ett okänt öde. I det förstnämnda fallet betraktas historien voluntaristiskt, dvs som ett fält där allt sker och tilldrar sig helt godtyckligt, så som "kritiskt tänkande" intellektuella eller "hjältar" vill ha det. Det är teorin om "eliten" och den passiva massan, "pöbeln". I det andra fallet får historien ödesbestämd karaktär: allt är förutbestämt och allt sker ovan huvudena på folket. Ett förringande av den betydelse folkmassornas aktiva verksamhet har, betydelsen av revolutionära partier, en satsning på "händelsernas fria förlopp", ett förnekande av progressiva idéers och partiers betydelse - detta är innebörden av denna historieuppfattning.

I motsats till dessa borgerliga uppfattningar lär marxism-leninismen, att människorna själva skapar sin historia, men att detta skapande alltid betingas av den historiskt bestämda materiella miljö i vilken de lever. Grunden för samhällsutvecklingen är objektiva ekonomiska lagar. Människorna kan - sedan de lärt känna dessa lagar och börjat handla i överensstämmelse med den historiska nödvändigheten - i betydande grad påskynda händelsernas förlopp. De progressiva klassernas intressen är alltid uttryck för historiskt mognade behov och därför inriktar sig dessa klasser och deras företrädare på att lösa sina historiska uppgifter. I dessa handlingar, som överensstämmer med historiens objektiva förlopp, finner vi människornas och de enskilda personligheternas styrka. "Framstående personligheter kan förvandlas till nollor, ifall deras idéer och önskningar går emot den ekonomiska samhällsutvecklingen, emot den progressiva klassens behov, och tvärtom - framstående män kan bli verkligt framstående personligheter, ifall deras idéer och önskningar på ett riktigt sätt ger uttryck åt den ekonomiska samhällsutvecklingens behov, åt den progressiva klassens behov" (SUKP(b):s historia. Kortfattad kurs, Stockholm 1939, s. 21). Exempel på sådana verkligt framstående personligheter är arbetarklassens företrädare. Proletariatets revolutionära rörelse har frambringat personligheter som Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Tsetung, vilka utövat och utövar ett stort inflytande på samhällsutvecklingens förlopp.

Marxismens klassiker har beväpnat arbetarklassen och hela det arbetande folket med ingående kunskaper om samhällsutvecklingens objektiva lagbundenheter, dvs lagbundenheter som existerar oberoende av människors vilja och medvetande, och har anvisat vägar och medel för att bekämpa och krossa varje utsugning och slaveri, vägar och medel för att uppnå det kommunistiska samhället. Marx och Engels inte bara lade kommunismens teoretiska fundament, utan organiserade även proletariatets första revolutionära arméer och inspirerade dem till kamp mot förtryckar- och utsugarsamhället. Lenin vidareutvecklade på ett skapande sätt den marxistiska läran, inspirerade och organiserade världens första socialistiska revolution och den första arbetar- och bondestaten, som inledde de proletära revolutionernas epok. Stalin gav mycket betydande bidrag till marxismen, särskilt med utgångspunkt från erfarenheterna av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen. Mao Tsetung har vidareutvecklat marxism-leninismen ". . . under den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger" (Lin Piao, Förord till Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk, s. l).

Marxism-leninismen lär, att verkliga kommunistiska ledare är sådana ledare som bygger på massorna och tjänar folket med sina kunskaper och sitt kunnande. De borgerliga klassernas ledare är svaga och misslyckas för att de inte har folket på sin sida, för att de värnar den utsugande klassens intressen. Ledaren för de arbetande massorna är stark för att han ständigt står i förbindelse med massan och har massan med sig och för att hela hans arbete går ut på att tjäna folket, som skapar historien.