Revisionism
- en antimarxistisk strömning som upptod i arbetarrörelsen i slutet
av 1800-talet. Revisionisterna strävade efter att banalisera och förvanska
marxismen genom en "revidering", dvs genom att omvärdera dess
viktigaste teser. Såsom ideologisk och teoretisk täckmantel för
opportunismen, reformismen
uppkom revisionismen i det ögonblick då marxismen redan hade besegrat
alla gentemot arbetarklassen fientliga ideologiska strömningar. Marxismens
fiender sökte vid denna tid under förevändning av att man ville
"tillrättalägga" och "komplettera" marxismen,
urholka dess revolutionära innehåll. För marxismens fiender
var revisionismen en bekväm form för att dölja och maskera sina
syften. I artikeln Den marxska lärans historiska öden skrev Lenin
1913: "Historiens dialektik är sådan, att marxismens teoretiska
seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister" (V. I. Lenin
i urval, Halmstad 1965, s. 18). Revisio-nisterna bekände sig formellt till
marxismen, men det var en läpparnas bekännelse och syftade endast
till att undergräva marxismen inifrån, för att under marxismens
flagg påtvinga den revolutionära proletära rörelsen allehanda
reaktionära teorier. Revisionisterna förde med sig det borgerliga
inflytandet in i arbetarklassen.
På filosofins område sökte revisionisterna urholka marxismens
revolutionära innehåll och förvanska den dialektiska och historiska
materialismen och ersätta marxismens filosofi med den ena eller andra varianten
av reaktionära borgerliga filosofier: ny-kantism (E. Bernstein, K. Kautsky
o.a.) machism (F. Adler, O. Bauer o.a.) och andra borgerligt-idealistiska teorier.
I artikeln Marxismen och revisionismen (1908) underströk Lenin att revisionismen
utgör den borgerliga professors"vetenskapens" lilla svans. Under
stridsropet "Tillbaka till Kant!" förvrängde revisionisterna
marxismens grunder till de reaktionära klassernas fördel, sökte
ersätta den revolutionära dialektiken med en banaliserad evolutionär
sådan, varvid de betraktade rörelsen som blott och bart en enkel
tillväxtprocess, som en långsam och successiv utveckling. De hävdade
att den marxistiska teorin för den vetenskapliga socialismen var "ovetenskaplig"
och inte avspeglade den objektivt existerande världen, utan utgjorde endast
ett "moraliskt problem".
Den filosofiska revisionismens klassmässiga innehåll gick ut på
att ge opportunismen en teoretisk grundval, att underordna proletariatet bourgeoisins
intressen och att förråda den socialistiska revolutionens sak. "
'Slutmålet är intet, rörelsen allt - detta Bernsteins bevingade
ord uttrycker bättre än många långa resonemang revisionismens
väsen. Att bestämma sin hållning från fall till fall,
att anpassa sig till dagshändelserna, till de politiska bagatellernas ebb
och flod, att glömma proletariatets grundläggande intressen och hela
det kapitalistiska systemets, hela den kapitalistiska evolutionens väsentligaste
drag, att offra dessa grundläggande intressen för ögonblickets
verkliga eller inbillande fördelar - sådan är den revisionistiska
politiken. Och av själva denna politiks väsen följer uppenbart,
att den kan anta oändligt skiftande former och att varje något så
när 'ny' fråga, varje något så när oväntad
och oförutsedd vändning i händelsernas lopp - även om denna
vändning endast i minimal grad och endast för en ytterst kort tidrymd
skulle förändra utvecklingens huvudlinje - alltid och oundvikligen
kommer att ge upphov till en eller annan variant av revisionismen" (Lenin,
Marxismen och revisionismen, V. I. Lenin i urval, Halmstad 1965, s. 86).
På den politiska ekonomins område sökte revisionistema hävda,
att monopolkapitalismen för med sig en "demokratisering" av den
kapitalistiska äganderätten (aktiebolagen), att karteller och truster
skulle kunna eliminera den kapitalistiska konkurrensen, upphäva kriserna
osv, och att klassmotsättningarna i takt med kapitalismens utveckling inte
skulle skärpas utan tvärtom mildras. Därmed lämnade revisionistema
den marxska kris- och katastrofteorin.
På politikens område förkastade revisionistema revolutionsteorin,
proletariatets övertagande av makten med våld, den marxistiska klasskampsteorin,
teorin om den proletära diktaturen osv. Revisionistema började istället
predika klassintressenas "harmoni".
Revisionismens sociala och ekonomiska grundval utgjordes av arbetararistokratin,
som mutades av den imperialistiska bour-geoisin med smulor från deras
koloniala extraprofiter, samt allehanda småborgerliga medlöpare.
Revisionismens oundviklighet i det kapitalistiska samhället förklaras
med - som Lenin betonade - att det i varje kapitalistiskt land vid sidan av
proletariatet också finns betydande och breda småborgerliga skikt.
Revisionismen vann i större eller mindre grad insteg i alla Andra intemationalens
partier, där den antog olika former beroende på konkreta historiska
förhållanden. I Tyskland propagerades revisionismen på 1890-talet
av i första hand Eduard Bemstein. I Frankrike företräddes revisionismen
av framför allt Millerand. "Den franska millerandismen - det största
försöket att tillämpa den revisionistiska politiska taktiken
i bred, verkligt nationell skala - har resulterat i en praktisk värdering
av revisionismen, som världsproletariatet aldrig kommer att glömma"
(Lenin, a.a., s. 86). I österike antog revisionismen en egenartat form
i den s.k. austromarxismen. som var den mest förfinade och bäst maskerade
revideringen av marxismen. En särskilt farlig form av revisionism var kautskvanismen
- en maskerad revidering av marxismen under hycklande bekännelser till
marxismen.
I Ryssland föll de revisionismen samma väg som i Västeuropa men
i andra former. De "legala marxisterna" (Struve, Bulgakov), "ekonomisterna"
(Prokopoviti, Kuskova) hävdade samma slags åsikter som bernsteinianema
och utsiorde den ryska varianten av revisionism. Mensievismen, trotskismen.
utgiorde fortsatta steg i revisionismens utveckling i Ryssland och reviderade
marxismens ideologiska, taktiska och organisatoriska principer. Reaktionsåren
efter revolutionens nederlag 1905-1907 gav upphov till nya försök
att revidera marxismen. Åren 1908-1912 uppkom en hel grupp av författare
och filosofer som sysslade med revidering av marxismen.
De revolutionära marxisterna stod nu inför den omedelbara uppgiften
att slå tillbaka alla revisionistiska angrepp mot marxismen. Det gjorde
Lenin i sin bok Materialismen och empirio-kriticismen som utkom 1909. Även
andra marxister, sådana som G. Plechanov, R. Luxemburg, F. Mehring o.a.
tog strid mot Bernsteins revisionism och för den materialistiska dialektiken.
Men i en hel rad ytterst viktiga frågor undvek de att gå i närkamp
med Bernsteins opportunistiska åsikter. Plechanov förteg problemet
om staten och proletariatets diktatur och undvek att avslöja Bernsteins
förfalskningar av Marx" åsikter i dessa frågor.
En konsekvent revolutionär kamp mot revisionismen förde Lenin och
Stalin i spetsen för det ryska bolsjevikpartiet. Redan vid sina första
steg på den revolutionära banan och långt före Plechanov
tog Lenin upp kampen mot den ryska varianten av revisionism, den s.k. legala
marxismen. Redan i sin berömda artikel Protest av ryska socialdemokrater
- som var riktad mot den ryska "ekonomismens" programförklaring
Credo - gjorde Lenin en politisk värdering av revisionismen, som "...
innebär ett försök att tränga ihop marxismens teori, ett
försök att förvandla det revolutionära arbetarpartiet till
ett reformistiskt parti" (a.a., Samlade skrifter i urval, Stockholm 1941,
b. 2, s. 171). I Vad bör göras? (1901-1902) vidareutvecklade Lenin
kampen mot revisionismen, såväl den inhemska som internationella.
Tack vare Lenins ihärdiga yrkande tog redan RSDAP:s andra kongress (1903)
för första gången efter Marx och Engels upp en punkt i programmet
om proletariatets diktatur. Lenin avslöjade revisionismen som maskerad
borgerlig liberalism och blottlade dess klassmässiga rötter. Lenin
höll ihärdigt och systematiskt fast vid linjen att de revolutionära
marxisterna måste bryta med revisio-nisterna och de till dem försonligt
inställda i såväl RSDAP som Andra internationalen. I kamp mot
såväl den ryska revisionismen (mensjevismen, trotskismen, likvidatorrörelsen)
som den internationella revisionismen och de försonligt inställda
(centrismen), mejslade Lenin ut ett parti av ny typ, ett parti beväpnat
med den revolutionära marxismens teori. Under denna kamp förde Lenin
upp marxismen till ett nytt stadium. De ryska kommunisterna lyckades också
med att driva ut revisionisterna ur sina led och ställa sig i spetsen för
det ryska folkets kamp för att störta tsarismen och kapitalismen.
Lenin förutsåg att "Den revolutionära marxismens ideologiska
kamp mot revisionismen i slutet av 1800-talet är endast inledningen till
proletariatets stora revolutionära strider under frammarschen till full
seger för sin sak trots kälkbourgeoisins alla vacklanden och svagheter"
(Marxismen och revisionismen, V. I. Lenin i urval, Halmstad 1965, s. 88). Lenin
fick helt rätt. Efter Oktoberrevolutionens seger - då revisionismen
blev officiell ideologi för Andra internationalen - började revisionismen
också uppträda som en öppet antimarxistisk strömning och
tog helt avstånd från marxismen-leninismens ideologiska och teoretiska
såväl som programmatiska och politiska grunder.
Efter Lenins död fortsatte det sovjetiska bolsjevikpartiet och dess centralkommitté
under Stalins ledning kampen mot revisionismen på alla fronter. Stalin
hade redan på ett mycket tidigt stadium tagit ställning för
Lenins kamp mot revisionisterna i början av 1900-talet och skrivit en rad
artiklar i partipressen mot revisionisternas förvanskningar av marxismen.
Det var därför naturligt att Stalin kom att stå vid Lenins sida
vid uppgörelsen med revisionismen under och efter Oktoberrevolutionen och
att han ställde sig i spetsen för denna kamp efter Lenins frånfälle.
Stalin ledde nu bolsjevikerna till kamp mot trotskister, bucharia-ner och övriga
renegater och krossade deras antimarxistiska "teorier" och planer.
Det är även idag en högaktuell uppgift för marxist-leninister
att på det mest beslutsamma sätt bekämpa all slags revisionism
och revisionismen i alla olika varianter. (se även Modern
revisionism).