Sanningens
kriterier - måttstock för att bestämma sanningshalten, tillförlitligheten
i vår kunskap, ett kännetecken som bekräftar, styrker riktigheten
av våra föreställningar, graden av överensstämmelse
mellan våra förnimmelser, föreställningar, begrepp och
den objektiva verkligheten. Idealismen ser sanningens kriterium inte som en
överensstämmelse mellan de teorier som mänskligt tänkande
utarbetat och den objektiva verkligheten, utan i subjektens förnimmelser,
idéer, i "begreppens klarhet och precision" osv. Sålunda
anser de subjektiva idealisterna att sanningens kriterium är "erfarenheten"
men denna erfarenhet ser de inte som en materialistisk sådan, inte som
ett resultat av människans och naturens växelverkan vid den praktiska
omdaningen av naturen, utan som summan av förnimmelser, subjektiva upplevelser
hos människan. Enligt detta resonemang ska alltså förnimmelser
bekräftas och styrkas av förnimmelserna själva. För att
komma ur detta ohållbara läge framför de bl. a. som sanningskriterium
den "kollektivt organiserade erfarenheten". Enligt denna teori skulle
allt som är allmänt "vedertaget", som erkänns av alla,
vara sanning. Lenin avslöjade denna idealistiska fördom och påvisade
att man med en "kollektivt organiserad erfarenhet" som grund lätt
kan räddfärdiga de mest befängda och fantastiska föreställningar,
ex.vis tron på tomtar och troll, ty denna tro är ju en form av "erfarenhet".
Religionen är också "allmänt vedertagen", ty miljoner
och tiotals miljoner människor tror på Gud, på olika slags
"under" osv, men religionen kommer ändå aldrig att bli
sanning. I den moderna borgerliga filosofin är det subjektivt idealistiska
"sanningskriteriet" dominerande.
Endast den marxistiska filosofin beväpnar den mänskliga kunskapen
med ett verkligt vetenskapligt kriterium, som gör det möjligt att
skilja på vad som är sant och vad som är en förvillelse.
Detta kriterium är den mänskliga praktiken, människornas praktiska
verksamhet i produktionen, industrin, massornas revolutionära verksamhet.
Med sin uppfattning om praktiken som grundvalen för kunskap och som kriterium
för kunskapens sanningshalt, innebar marxismen en verklig omvälvning
i kunskapsteorin. Den gamla, förmarxistiska materialismen var kontempla-tiv,
den förband inte kunskapen med praktiken, med människornas praktiska
verksamhet. Om också vissa materialister före Marx framförde
praktiken som sanningens kriterium, så uppfattade de den i snäv bemärkelse,
inte som historisk praktik, inte som människornas produktionspraktik. Först
marxismen påvisade det intima sambandet mellan kunskap och praktik och
gav därmed den enda riktiga lösningen på frågan om vad
som är sanningens kriterium. "Frågan huruvida det mänskliga
tänkandet besitter objektiv sanning är inte en fråga för
teorin utan en praktisk fråga. Människan måste i praktiken
bevisa sitt tänkandes sanning, d.v.s. verklighet och makt, dess egenskap
av något som hör till jordelivet. Tvisten om det verkliga eller icke-verkliga
hos ett tänkande, som isolerar sig från praktiken, är en rent
skolastisk fråga" (Marx, Teser om Feuerbach, Karl Marx & Friedrich
Engels i urval, Stockholm 1965, s. 13). Marxismen bevisade det absurda och ogrundade
i agnosticismen, som förnekar möjligheten av en sanningsenlig kunskap.
I den händelse våra kunskaper om ett ting eller en företeelse
bekräftas av praktiken, så måste det betyda att de är
sanningsenliga, och ingen som helst agnosticism kan bestrida detta. Praktiken,
det är prövo-stenen för varje teori. Praktiken avslöjar
obönhörligt varje felaktig och falsk teori. Detta gäller för
varje del av den vetenskapliga kunskapen, varje del av samhällsvetenskapen.
Borgerliga ideologer ansåg den vetenskapliga socialismen vara en fantasiprodukt,
ett påhitt. Men folkens historiska praktik i de länder som bygger
socialismen bevisar, att den vetenskapliga socialismen är vårt tidevarvs
stora sanning, och att de borgerliga ideologernas teorier är en lögn
i de döende utsugar klassernas tjänst. Varje vetenskaplig sanning
prövas och bekräftas av praktiken och varje felaktig och lögnaktig
teori förkastas av praktiken.
Samtidigt som marxismen för fram praktiken som ett obestridligt sanningskriterium,
framhåller den att man måste ta hänsyn till den utveckling
som praktiken själv genomgår. Denna utveckling kräver att man
reviderar den ena eller andra sanningen, därest de är baserade på
en gammal praktik som redan passerats av en ny, högre nivå i människornas
praktiska verksamhet. Denna uppfattning om praktiken leder det mänskliga
tänkandet framåt, hindrar det från att bli stelbent, hindrar
att de sanningar det frambringat förvandlas till dogmer. Varje nytt steg
i praktiken fullkomnar våra kunskaper, preciserar och konkretiserar den
ena eller andra sanningen på basis av en mera utvecklad praktik. (seäven
Teori och praktik).