Frihet och nödvändighet


Frihet och nödvändighet - kategorier i den dialektiska materialismen, som uttrycker förhållandet mellan lagarna för den objektiva världen och människornas verksamhet. I den förmarxistiska filosofin gick diskussionens vågor höga mellan anhängare av läran om den mänskliga viljans absoluta frihet och anhängarna av läran om att människans verksamhet betingas av en absolut nödvändighet. De förstnämnda representerade den s.k. voluntarismen, som faktiskt förnekade att det skulle finnas några som helst objektiva lagar för naturen och samhället, de sistnämndas åsikter ledde till fatalism.
Båda ståndpunkterna, som metafysiskt ställer friheten i motsats till nödvändigheten, är ovetenskapliga och avvisas bestämt av den dialektiska materialismen. Den marxistiska filosofin löser frågan om frihet och nödvändighet på ett dialektiskt sätt. Friheten består inte i ett tänkt oberoende av de objektivt existerande lagarna för naturen och samhället, utan i möjligheten att lära känna och utnyttja dessa lagar till människans fördel. Så länge människorna inte lärt känna de lagbundenheter som styr det ena eller andra händelseförloppet, kommer de att befinna sig i spontanitetens makt. Men när de väl lär känna dem, så får de också möjligheter att utnyttja dem i sitt intresse. Frihet är sålunda att inse nödvändigheten. Under samhällsutvecklingens gång lär sig människan att allt mera ingående känna lagarna för naturen och samhället, och blir på det sättet allt friare. Men i det klassantagonistiska samhället är det, på grund av samhällsutvecklingens spontana karaktär, omöjligt för människan att fritt utveckla sin verksamhet, dvs hon är slav under en blind nödvändighet. Först det kommunistiska samhället ger människan möjlighet att lämna nödvändighetens rike och träda in i frihetens rike.

"Mänsklighetens historia är en kontinuerlig utveckling från nödvändighetens rike till frihetens rike. Denna process är utan ände. I ett samhälle där klasser finns kommer klasskampen aldrig att upphöra. I ett klasslöst samhälle kommer kampen mellan det nya och det gamla och mellan sanning och osanning aldrig att upphöra. Inom produktionens och de vetenskapliga experimentens område gör mänskligheten ständiga framsteg, och naturen undergår ständigt förändringar, de förblir aldrig på samma nivå. Därför måste människan ständigt summera sina erfarenheter och fortsätta att upptäckta, uppfinna, skapa och gå framåt. Idéer om stagnation, pessimism, slöhet och självbelåtenhet är helt felaktiga. De är felaktiga därför att de överensstämmer varken med de historiska fakta om den samhälleliga utvecklingen under de senaste en miljon åren eller med de historiska fakta om naturen så långt vi hittills känner dem (dvs. naturen såsom den uppenbaras i himlakropparnas, jordens, livets och andra naturliga företeelsers historia)" (Mao Tsetung, Citatboken s. 178-179).