Kommunistiskt parti - en frivillig kämpande sammanslutning av likatänkande,
av kommunister, organiserad av folk från arbetarklassen och andra arbetande
skikt i samhället. Det kommunistiska partiet är ett parti av ny typ
som är sammansvetsat på grundval av enhetliga teoretiska, programmatiska,
politiska (taktiska) och organisatoriska åsikter. Det kommunistiska partiets
målsättning är uppbygget av ett kommunistiskt samhälle,
ett klasslöst samhälle, på vars fanor står skrivet "Av
var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!"
För att kunna störta bourgeoisins herravälde, upprätta sitt
politiska herravälde och bygga upp det kommunistiska samhället behöver
proletariatet ett revolutionärt parti. "Genom att fostra arbetarnas
parti fostrar marxismen proletariatets förtrupp, som är i stånd
att övertaga makten och leda hela folket till socialismen, att inrikta
och organisera det nya systemet, att vara lärare, ledare och anförare
för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras samhälleliga
liv utan bourgeoisin och mot bourgeoisin" (Lenin, Staten och revolutionen.
Valda verk 11:1, s. 221-222).
I sin verksamhet leds det kommunistiska partiet av marxism-leninismens teori.
Den marxist-leninistiska teorins riktighet och livsduglighet prövas i praktiken,
i den revolutionära kampen och den marxist-leninistiska teorin själv
utvecklas och berikas i intimt samband med den revolutionära praktiken.
Marx', Engels', Lenins, Stalins och Mao Tsetungs lära ger det kommunistiska
partiet en oövervinnelig styrka, beväpnar arbetarklassen med riktiga
kunskaper om den historiska utvecklingens lagbundenheter, med kunskaper om lagarna
för klasskampen och den proletära revolutionen, med tilltro till sin
styrka i kampen för mänsklighetens befrielse från det kapitalistiska
oket för kommunismens seger. Enheten mellan teori och praktik är ett
karaktärsdrag för det kommunistiska partiet i all dess verksamhet.
Det kommunistiska partiet är arbetarklassens förtrupp, förtrupp
för hela det arbetande folket och är beväpnat med marxism-leninismens
teori, varför det kan fungera som massornas kampstab och politiska ledare.
Partiet värvar till sig alla de bästa elementen av arbetarklassen
och det arbetande folket, tar till vara deras erfarenheter, revolutionära
kampvilja och hängivenhet för proletariatets sak. Det kommunistiska
partiet är arbetarklassens organiserade trupp, organiserad trupp för
hela det arbetande folket. Nya medlemmar intas i partiet individuellt. Den ledande
principen för partiets organisatoriska struktur är den demokratiska
centralismen, dvs att alla partiorgan uppifrån och ner väljs av medlemmarna,
att partiorganen är rapportskyldiga inför sina partiorganisationer,
att det tillämpas sträng partidisciplin som är lika bindande
för alla kommunister oavsett meriter och ställning i partiet, att
kritik och självkritik tillämpas och främjas i partiet, att beslut
fattade av högre organ är bindande för lägre organ och för
alla partimedlemmar, att partiet ständigt tillämpar masslinjen i sin
verksamhet etc. Partiet leds kollektivt av en centralkommitté som väljs
av partiets högsta beslutande instans, kongressen. Det kommunistiska partiet
är den högsta formen för proletariatets klassammanslutning den
organisation som är kallad att söka ge ledning åt det arbetande
folkets övriga organisationer - fackföreningar, ungdomsorganisationer,
kooperativa organisationer, kulturella organisationer etc. Det kommunistiska
partiet är ett förkroppsligande av förbindelsen mellan proletariatets
förtrupp och arbetarklassen samt hela det arbetande folket. Marxism-leninismen
lär, att utan de mest livliga förbindelser med massorna, utan ett
ständigt stärkande av dessa förbindelser, utan förmåga
att lyssna till massornas röst och förstå deras behov, utan
beredvillighet att inte bara lära massorna utan också lära av
massorna - så kan inte partiet bli en verklig ledare och härförare
för massorna. Det kommunistiska partiets hela verksamhet genomsyras av
djupaste tilltro till folket, till det arbetande folkets revolutionära
energi och outtömliga skaparkraft. Partiet utgår ifrån att
det är arbetarklassen, det arbetande folket som är den drivande kraften
som gör värdshistoria: "Hur aktiv denna ledande grupp än
må vara, kommer dess aktivitet inte att bli något annat än
en handfull människors fruktlösa bemödanden därest den inte
förbindes med massornas aktivitet. Om å andra sidan massorna ensamma
är aktiva, utan en stark ledande grupp som på riktigt sätt organiserar
deras aktivitet, kan den varken upprätthållas under längre tid,
föras framåt i rätt riktning eller höjas till en hög
nivå" (Mao Tsetung, Citat-boken, s. 119).
Genom sin självuppoffrande kamp för det arbetande folkets intressen
vinner det kommunistiska partiet den största auktoritet hos folkmassorna.
Partiet har inga andra intressen än arbetarklassens och folkets intressen.
Partiets styrka är dess obrottsliga förbindelser med massorna. Det
arbetande folkets styrka är dess uppslutning kring sitt parti. Under den
revolutionära kampens gång kommer massorna att förkasta alla
borgerliga, reformistiska och revisionistiska partier och välja det kommunistiska
partiet som är det enda verkligt anti-kapitalistiska partiet, det enda
parti som värnar om folkets intressen. Det kommunistiska partiet är
verktyget för proletariatets diktatur, för arbetarklassens stat. "Partiet
är inte bara den högsta formen för proletärernas klassammansluning
- det är därjämte ett verktyg i proletariatets händer för
diktaturens erövring, då denna ännu inte erövrats, för
diktaturens stärkande och utvidgning, då denna redan erövrats"
(Stalin, Om leninismens grunder, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 107).
Det kommunistiska partiet är, såsom enhetlig vilja, oförenligt
med förekomsten av fraktioner inom partiet. Endast om partiets alla medlemmar
är organiserade i en enig, sammansluten trupp, sammansvetsad av en enhetlig
vilja, enig handling och en enhetlig disciplin kan det bli i stånd att
i praktiken leda arbetarklassens och folkets kamp och leda kampen till det gemensamma
målet. Därför kan inte det kommunistiska partiet tillåta
förekomsten av fraktioner inom sina led. Det kommunistiska partiet starkes
genom att det rensar ut opportunistiska, vacklande och opålitliga element.
Partiet ställer sig oförsonligt till varje avvikelse från marxism-leninismen
och partilinjen. I partiet kommer det alltid att dyka upp motsättningar
i olika frågor eftersom motsättningar är en avspegling av klasskampen
och kampen mellan det gamla och det nya i samhället. Men dessa motsättningar
löser partiet genom korrigerings-rörelser och kamp enligt formeln
"enhet-kritik-enhet", som är den enda riktiga vägen att
lösa motsättningar inom partiet och rätta till felsteg och brister
för att framgångsrikt kunna marschera vidare. Därför kan
partiet vare sig tillåta fraktionsbilningar eller revisionistiska, reformistiska,
sekteristiska och dogmatiska avvikelser från marxism-leninismen. I broschyren
Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens
allmänna linje sammanfattar de kinesiska marxist-leninisterna läran
om partiet:
"En synnerligen viktig lärdom av den internationella kommunistiska
rörelsens erfarenheter är, att revolutionens seger och utveckling
är beroende av ett revolutionärt proletärt partis förekomst.
Det måste finnas ett revolutionärt parti.
Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är uppbyggt i
överensstämmelse med marxism-leninismen revolutionära teori och
revolutionära modell.
Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är i stånd
att förena marxism-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens
konkreta praktik inom det egna landet.
Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är i stånd
att nära förbinda ledningen med folkets breda massor.
Det måste finnas ett revolutionärt parti, som håller fast vid
sanningen, rättar sina fel och vet hur kritik och självkritik skall
föras.
Endast ett sådant revolutionärt parti kan leda proletariatet och
folkets breda massor så att de slår imperialismen och dess lakejer,
vinner en grundlig seger i den nationella demokratiska revolutionen och vinner
den socialistiska revolutionen" (a. a. utgivet av KFML, s. 47). (se även
Demokratisk centralism, Dogmatism,
Kritik och självkritik,
Masslinjen och folkmassorna,
Sekterism, Revisionism,
Modern revisionism, Reformism
etc.)