Nationernas självbestämmanderätt


Nationernas självbestämmanderätt - en av varje nations viktigaste suveräna rättigheter, rätt till avskiljande och bildandet av en självständig nationalstat; ett av de grundläggande kraven i det marxist-leninistiska programmet för en lösning av den nationella frågan. "... med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet och upprättandet av en självständig nationell stat" (Lenin, Om nationernas självbestämmanderätt, Samlade verk i Urval, Stockholm 1954, b.7, s. 275).
Kravet på nationernas rätt till självbestämmande har sin historiska källa i de borgerliga revolutionerna i Europa på 1800-talet, då de till nationer sammanslutna folken kämpade för att skapa sina centralstater mot den feodala aristokratin och främmande förtryckare. Detta demokratiska krav var då till sin klassinnebörd borgerligt, eftersom den nationella rörelsen leddes av bourgeoisin och dess ekonomiska grundval var bourgeoisins strävan att lägga beslag på den inhemska marknaden, sammansluta det nationella territoriet till en enhetlig stat som skulle utgöra garantin för bourgeoisins herravälde på den inhemska marknaden och bli ett mäktigt vapen för kampen mot utländska konkurrenter. Kravet på nationernas självbestämmanderätt var på 1800-talet hela den europeiska demokratins krav. Marx och Engels stödde aktivt den nationella rörelsen i Tyskland och Italien. Men till skillnad från de borgerliga liberalerna och nationalisterna, ansåg de att uppgiften endast kunde lösas på revolutionär väg, i kamp mot såväl inhemsk som utländsk reaktion, och genom att i den nationella rörelsen dra med "plebej"massoma. Samtidigt som Marx och Engels stödde den allmänt demokratiska nationella rörelsen, så underströk de proletariatets särskilda intressen och uppgifter och betydelsen av proletär internationalism.

Marx och Engels ansåg den viktigaste förutsättningen för de förtryckta nationernas befrielse vara revolutionär kamp mot feodalismen och absolutismen, upprättandet av en demokratisk republik med en regering som åtnjöt folkets stöd och handlade i dess intressen. De framhöll att man inte kan föra en demokratisk politik utåt, om demokratin inom landet är bunden till händer och fötter. Å andra sidan betraktade de tillerkännandet av frihet för de förtryckta nationerna på basis av självbestämmande som en nödvändig förutsättning för det arbetande folkets befrielse i den förtryckande nationen. "Ett folk kan inte vara fritt om det förtrycker andra folk". Detta är den yttersta konsekvensen av en äkta proletär internationalism.

Bourgeoisin, som skapade sina stater i Västeuropa i de all-nationella intressenas namn, började emellertid snart att söka driva igenom sina egennyttiga klassintressen - den skaffade sig stadigt fotfäste på den inhemska marknaden och konsoliderade sig vid makten. Skapandet av borgerliga nationalstater kunde inte lösa den nationella frågan, för det första för att det i Östeuropa hade skapats mångnationella stater, där det rådde nationellt förtryck och pågick internationell kamp, och för det andra för att även länderna i Västeuropa var mångnationella stater som ägde kolonier.

I och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium stegrades det nationella förtrycket i oerhörd grad. Det skedde på en ny historisk grundval, på grundval av monopolkapitalets herravälde. Den nationella frågan kom att gälla det stora folkflertalets öde på vår jord. I takt med de borgerliga samhällsförhållandenas utveckling i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder, inleds en process i vilken dessa länders folk konsolideras, den nationella befrielserörelsens kamp mot imperialismen ökar i styrka. Kravet på nationernas rätt till självbestämmande får allt aktuellare betydelse.
Lenin framhöll att detta krav är det marxist-leninistiska partiets huvudkrav när det gäller den nationella frågan. Lenin och Stalin utarbetade allsidigt partiets program i denna fråga. De blottlade alla aspekter av densamma. De framhöll den stora betydelsen av kravet på nationernas rätt till självbestämmande när det gäller att sammansvetsa det arbetande folket i förtryckta och förtryckande nationer och förena dem till en enhetsfront i kampen mot imperialismen för att befria folken från det imperialistiska oket.
Kravet på nationernas rätt till självbestämmande ända fram till statligt avskiljande, uttrycker mest fullständigt och konsekvent det demokratiska och samtidigt internationalistiska i den nationella frågan. Lenin och Stalin underströk, att utan frihet för nationerna att bilda en egen stat är frasen om nationellt likaberättigande innehållslös och hycklande och kommer det nationella förtrycket att bestå. "Proletärernas sammanslutning, deras klassolidaritetsintresse kräver att nationernas rätt till avskiljande erkännes ..." (Lenin, a.a. s. 308-309).

När Lenin avslöjade socialchauvinismen hos Andra internationalens ledare, påvisade han att stolta deklarationer om "nationellt likaberättigande", som inte åtföljs av resolut stöd åt den nationella befrielserörelsen och erkännande av folkens rätt till avskiljande från de imperialistiska staterna betyder stöd åt den imperialistiska bourgeoisins erövringspolitik, betyder försvar för annektioner och nationellt förtryck.

Nationernas rätt till självbestämmande betyder, att varje nation själv och som uttryck för folkmajoritetens fria vilja, utan våldsam inblandning utifrån, bestämmer karaktären av och formerna för sin stat, sin författning och sina relationer till andra länder. Historiska erfarenheter visar emellertid, att inte varje skapande av en ny stat eller återupprättande av en gammal innebär verkligt självbestämmande för en nation eller en lösning av den nationella frågan. Imperialisterna har i förbund med reaktionära delar av den nationella bourgeoisin mer än en gång, med hjälp av olika slags manipulationer och sammansvärjningar, och genom att undertrycka folket, i den "nationella självständighetens" och "självbestämmanderättens" namn skapat stater som inte varit i hela nationens intresse, utan i den nationella bourgeoisins och världsimperialismens intresse.

En verklig självbestämmanderätt för nationerna betyder, att folkmassorna tar hand om nationens öde och att de i samklang med folkmajoritetens intressen och vilja och i överensstämmelse med självbestämmandets verkliga innebörd löser frågor gällande samhälls- och statssystemet, inrikes- och utrikespolitiken.
Nationernas rätt till självbestämmande betyder ingalunda att de absolut måste avskilja sig från varandra. Den betyder inte alls att nationen alltid och i alla sammanhang måste utnyttja denna rätt. Rätten till självbestämmande avser i lika hög grad såväl frihet till avskiljande som frihet till närmande och förenande. Marxism-leninismen håller strängt i sär rätten till avskiljande och frågan om det ändamålsenliga i ett sådant avskiljande. Frågan om det är ändamålsenligt eller ej avgör marxismen-leninismen i varje konkret fall med hänsyn till om det är bra eller inte när det gäller kampen för frihet, demokrati och socialism. Vid lösandet av den nationella frågan utgår marxismen-leninismen från en allsidig analys av alla samhällshistoriska betingelser, såväl inom som utom landet, tagna i sitt förlopp av förändringar och utveckling.
En riktig lösning av den nationella frågan består däri, att man i full överensstämmelse med kravet om nationernas rätt till självbestämmande genomför en konkret plan för en lösning av den nationella frågan, så att den blir så fördelaktig som möjligt för folkets breda massor och det blir möjligt att lösrycka folkmassorna från de nationalistiska kretsarnas inflytande.

Betydelsen av den nationella frågan och kravet på nationernas rätt till självbestämmande har efter andra världskriget blivit allt större. Vissa imperialistiska ideologer propagerar vitt och brett rasismens och kosmopolitismens idéer och söker bevisa att sådana begrepp som nationell oavhängighet och statlig suveränitet är "föråldrade". Den nationella bourgeoisin i de kapitalistiska länderna har till sin överväldigande majoritet för länge sedan förrått sin paroll om självbestämmande. De reaktionära kretsarna föredrar i stället förbund med utländska imperialister mot sitt eget folk.

På SUKP:s 19:e kongress (1952) sa Stalin: "Förut betraktades bourgeoisin som nationernas ledare, den försvarade nationernas rättigheter och oavhängighet och satte dessa ting "högst av allt'. Idag återstår inte ett spår av 'den nationella principen'. I dag säljer bourgeoisin nationernas rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats över bord. Det råder inget tvivel om att denna fana måste höjas av er representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna och bäras fram, om ni vill vara patrioter i ert land, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja denna fana. Så ligger saken till för närvarande".

Arbetarna och hela det arbetande folket i de kapitalistiska länderna och de förtryckta folken i kolonier, halvkolonier och avhängiga länder har samma grundläggande intressen, nämligen befrielse från det imperialistiska oket.