Dialektik
Dialektik. - I antiken definierade man dialektik som konsten att komma fram till
sanningen i en tvist genom att avslöja motsättningar och motsägelser i motståndarens
resonemang och att försöka övervinna dem. De antika grekiska filosoferna var,
för att tala med Engels, medfödda, spontana dialektiker. Den berömda antika filosofen
och materialisten Herakleitos lärde, att allt existerar och existerar inte, eftersom
allt strömmar och förändras ständigt, uppstår och försvinner; världen består av
motsatser som kämpar sinsemellan. I motsatsernas kamp såg Herakleitos utvecklingens
orsak. Engels framhöll att en annan framstående antik filosof - Aristoteles -
undersökte de redan existerande formerna för dialektiskt tänkande. I den antika
grekiska filosofin uppträder dialektiken alltjämt i en primitiv enkelhet. Samtidigt
som de antika filosoferna såg naturen som en helhet förmådde de inte analysera
naturens företeelser och ämnen, och utan allt detta kunde inte världsbilden bli
klar och enhetlig. De ägnade mer uppmärksamhet ".. . åt rörelsen, övergångarna,
sammanhangen är åt vad som rör sig, förändras och hänger samman" (Engels, Anti-Duhring,
Stockholm 1955, s. 30). Under många sekler ända fram till 1700-talet var den metafysiska
världsåskådningen förhärskande med alla dess föreställningar om det oföränderliga
i allt existerande (se Metafysik). Element
av dialektik fanns i den ny tidens filosofi, ex.vis hos Descartes, Spinoza och
Diderot. Descartes bidrog sålunda till att dialektiken vann insteg i matematiken.
Med sin definition av naturen som upphov till sig själv förnekade Spinoza att
en yttre kraft skulle vara naturens källa. Diderot ansåg liksom andra franska
materialister att rörelsen var materiens inre egenskap och utvecklade evolutionära
teorier i tillämpning på den levande naturen osv. Men som helhet var hans åsikter
metafysiska.
Från och med andra hälften av 1700-talet slog naturvetenskapens utveckling det
ena slaget efter det andra mot den metafysiska uppfattningen av verkligheten.
De kraftigaste stötarna utdelas av Kant med sin naturliga himlateori och Lomonosov,
som upptäckte lagen för materiens bevarande och rörelse och framförde idén om
jordens evolutionära utveckling. Vetenskapens utveckling och människornas praktiska
verksamhet vittnade om att det i naturen inte finns någonting förstelnat och en
gång för alla givet.
I slutet av 1700- och början av 1800-talet framträdde Hegel med sin dialektiska
utvecklingsteori. Hans lära om utveckling och förändring spelade stor roll i dialektikens
vardande. Den he-gelska dialektiken föreställde sig hela den historiska och andliga
världen som en process, dvs i oavbruten rörelse, förändring, utveckling och omvandling.
Processens inre motsättningar uppträdde därvid som källa för självrörelse, självutveckling.
Hegel tillämpade dialektiken på läran om omdömet och föreställningar, på kunskapens
logik. Men Hegel var idealist (se Idealism)
och hans reaktionära dogmatiska system - som hade sin grund i hans klassmässiga
begränsning - stod i motsättning till hans dialektiska metod. Allt existerandes
grundval och väsen såg Hegel i något slags mystisk "absolut idés" självutveckling.
Enligt Hegel är medvetandet verklighetens, naturens skapare. Därför är det, enligt
hans mening, inte medvetandet som måste överensstämma med verklighetens reella
utveckling, utan i stället måste verkligheten själv underställa sig den he-gelska
filosofins spekulativa konstruktioner. Den hegelska dialektiken uppträdde ännu
inte i vetenskaplig form eftersom den hade en idealistisk grundval. Den var omgiven
av skolastiska och mystifierande former, som förvanskade verkligheten och ställde
den på huvudet. Hegels dialektik var helt vänd mot det förgångna, men inte mot
nutid och framtid. Enligt Hegels system upphör utvecklingen helt när den nått
en viss utvecklingsgrad. När Hegel förklarade naturen, svek han sina egna dialektiska
principer och ansåg att naturen inte genomgår några som helst förändringar.
En viktig milstolpe i den dialektiska världsåskådningens utveckling var den ryska
revolutionära filosofin i mitten på 1800-talet. Belinskij, Hertzen, Tjernysjevskij
o.a. ryska tänkare, som kritiserade Hegels filosofi för dess idealistiska karaktär
och halvdanhet, kämpade för en materialistik bearbetning av den dialektiska metoden.
J deras händer var dialektiken ett vapen för revolutionära förändringar av samhällsordningen.
Men inte heller dessa filosofer kunde konsekvent övervinna de gamla, metafysiska
åskådningarna. Dialektiken blev en vetenskap först i och med att proletariatets
ideologer - Marx och Engels - trädde fram på den historiska arenan.
Den proletära socialismens stora banbrytare skapade en ny metod, den vetenskapliga
formen för dialektik - den marxistiska dialektiska metoden. Deras dialektik baserade
sig på de naturvetenskapliga upptäckterna, i första hand på 1800-talets tre stora
upptäckter - upptäckten av cellerna, lagen om energins bevarande och omvandling,
samt darwinismen. Deras dialektik var resultat av en genialisk generalisering
av erfarenheterna av det mänskliga samhällets utveckling, och särskilt kamperfa-renheterna
från striden mellan bourgeoisi och proletariat. Marx och Engels, som kastade den
hegelska filosofins idealistiska och reaktionära system över bord, tog ur Hegels
dialektik endast dess "rationella kärna". Den marxistiska dialektiska metoden
är diametralt motsatt Hegels dialektik: som grund för utvecklingen tog Marx och
Engels inte idén utan den materiella verkligheten. Den marxistiska dialektiken
är läran om utvecklingen i dess mest fullständiga och djupgående form, helt fri
från ensidighet. I motsats till Hegel betraktade Marx och Engels naturen som stadd
i utveckling och förändring. I Anti-Dühring, Naturens dialektik och andra
verk utarbetade Engels allsidigt frågorna om dialektiken och naturvetenskapen.
Genom att tillämpa den materialistiska dialektiken och den filosofiska materialismen
på samhällsvetenskapen åstadkom Marx och Engels en omvälvning i synen på samhället
och skapade den historiska materialismens teori. Den marxistiska dialektiken har
blicken vänd inte bara mot det förgångna utan också mot nutid och framtid. Den
ger proletariatets parti kunskap om de objektiva utvecklingslagarna.
Den marxistiska dialektiska metoden skapades och utvecklades i kamp mot de borgerliga
och småborgerliga ideologernas metafysiska teorier och mot skilda slags opportunistiska
evolutionsteorier, som betraktar utvecklingen som rent kvantitativa förändringar
utan att det gamla förintas och nytt uppstår. En väldig betydelse för utarbetandet
av den materialistiska dialektiken hade Marx' viktigaste arbete Kapitalet, liksom
Engels' Anti-Dühring, Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins
slut o.a. verk.
Den materialistiska dialektiken är en vetenskap stadd i skapande utveckling. På
basis av erfarenheterna från den kommunistiska världsrörelsen och det internationella
proletariatet har den vidareutvecklats och berikats av Lenin, Stalin, Mao Tse-tung
och andra marxister. Lenin och Stalin utvecklade dialektiken i kamp mot mensjevikernas
opportunism och eklektik, mot opportunisterna från Andra internationalen, mot
trotskister, bucharinanhängare och andra motsvarande fiender till marxismen. I
sin kamp mot reformismen och opportunismen, vidareutvecklade Lenin och Stalin
dialektiken och påvisade förhållandet mellan evolutionära och revolutionära former
i samhällsutvecklingen. Särskilt betydelsefulla är Lenins verk om motsättningarna,
om kampen mellan motsatser som "dialektikens kärna" och om den dialektiska logiken.
Marx och Engels utarbetade huvudsakligen det borgerliga samhällets dialektik.
Lenin och Stalin lade grundstenarna till dialektiken för övergången från kapitalism
till socialism och för det socialistiska samhällets utveckling. Mao Tsetung har
ytterligare vidareutvecklat läran om dialektiken med tillämpning på socialismen
i den koloniala världen och med utgångspunkt från Sovjetunionens negativa och
positiva erfarenheter. Särskilt stort är Mao Tsetungs bidrag till dialektikens
lära om olika slags motsättningar t.ex. motsättningar mellan folket och folkets
fiender och motsättningar inom folket, dvs motsättningar som kräver att man närmar
sig dem och löser dem på helt olika sätt (se Motsättningar).
Den materialistiska dialektiken är vetenskapen om de mest allmänna lagarna för
naturens, det mänskliga samhällets och tänkandets utveckling. "Den marxistiska
filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande kännemärken. Det
ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen
står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på praktiken: den betonar
teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken
och i sin tur tjänar praktiken." (Mao Tsetung, Citatboken, s. 179-180).