Socialchauvinism


Socialchauvinism - en opportunistisk strömning som uppstod i arbetarrörelsen under första världskriget 1914-1918 och som innebar att opportunisterna från Andra internationalen slutgiltigt gick över på den imperialistiska bourgeoisins sida, att de öppet och utan omsvep förrådde den proletära internationalismen. De begick sitt förräderi i och med att de framförde parollen "försvar av det borgerliga fäderneslandet". Lenin konstaterade att socialchauvinisterna är socialister i ord men chauvinister i handling. Det var ingen tillfällighet att socialchauvinismen uppstod. Den var en logisk följd och höjdpunkten av den opportunism som hade fått göra sig bred i Andra internationalens partier. Opportunismen som hade mognat under tiotals år av "fredlig" kapitalistisk utveckling hade vid första världskrigets utbrott nått så långt att den öppet slog ihop sina påsar med bourgeoisin. Opportunismen hade långt tidigare kommit till uttryck i att enskilda socialister mer eller mindre direkt stödde kolonialpolitiken, kapprustningen och andra delar av bourgeoisins imperialistiska politik. När världskriget bröt ut hade socialchauvinismen blivit den dominerande strömningen i flertalet av Internatio-nalens partier. Ledarna för Andra internationalen gav öppet sitt stöd åt de imperialistiska regeringarna i sina respektive länder - Tyskland, Frankrike, Belgien etc. - ex.vis vid parlamentsvoteringar om krigskrediter. Det skedde också genom att socialister inträdde som ministrar i reaktionära kabinett, att de för att lura massorna kastade fram försvarsvänliga paroller som maskerade krigets imperialistiska karaktär och rövarsyfte. Under "fosterlandsförsvarets" flagg samarbetade socialchauvinisterna från Andra internationalen helhjärtat med reaktionära partier, med den borgerliga staten och generalstaberna i sina länder och hetsade sitt lands arbetare mot arbetarna i andra länder, så att den egna imperialistiska bourgeoisin skulle kunna delta i en imperialistisk nyuppdelning av världen och fortsatt utplundring av kolonierna och andra avhängiga länder. Socialchauvinisterna manade arbetarklassen till "klassfred" med bourgeoisin, till "borgfred" så länge kriget varade och blev öppna motståndare till proletariatets klasskamp och den proletära revolutionen. Det enda parti som konsekvent avslöjade socialchauvinismen och var i stånd att från första krigsdagen föra en oförsonlig kamp mot den, var det ryska bolsjevikpartiet under Lenins och Stalins ledning. Endast bolsjevikerna var i stånd att stå emot social chauvinistern as politik och att utarbeta en verkligt revolutionär teori och taktik i frågan om krig, fred och revolution. De ryska kommunisterna ställde som motvikt mot socialchauvinisternas paroller de enda riktiga parollerna om att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig och den egna regeringens nederlag i det imperialistiska kriget. Bolsjevikerna utgick ifrån att detta var uppgiften för arbetarklassen i alla krigförande länder. Dessa paroller reste massorna till kamp för en revolutionär utgång av kriget och aktiv revolutionär kamp för fred. Socialchauvinismen är en produkt av imperialismens epok. Dess sociala bas är den av den imperialistiska bourgeoisin köpta "arbetararistokratin" - fackbyråkratin, opportunistiska s.k. arbetarledare osv. Socialchauvinismens kontrarevolutionära natur kom särskilt skarpt i dagen efter Oktoberrevolutionens seger i Ryssland 1917. Socialchauvinisterna uppträdde då som rabiata fiender till världens första arbetar- och bondestat och som imperialisternas handgångne män vid deras intervention mot sovjetrepubliken. Socialchauvinisternas uppträdande under första världskriget, mot sovjetrepubliken och senare visar åskådligt att Lenin hade rätt när han ständigt framhöll att man måste föra en beslutsam kamp mot socialchauvinismen i alla dess former. Arbetarklassen kan aldrig segra om den inte krossar opportunismen, och särskilt dess socialchauvinistiska avart.