Social revolution
- den viktigaste fasen i samhällsutvecklingen, en radikal omvälvning
i samhällslivet, som betyder ett våldsamt omstörtande av ett
utlevat samhällssystem och skapandet av ett nytt, progressivt samhällssystem.
Till skillnad från den liberala bourgeoisins och opportunismens (revisionismens
och reformismens) teoretiker, vilka betraktar sociala revolutioner som tillfälligheter
eller avsteg från den "normala" vägen, lär marxismen-leninismen
att revolutioner är nödvändiga, lagbundna resultat av klassamhällets
utveckling. Revolutionen fullbordar den evolutionsprocess, under vilken det
gradvis och i det gamla samhällets sköte mognar fram element av eller
förutsättningar för en ny samhällsordning, en process där
det gradvis hopas motsättningar mellan det gamla och det nya. "På
en viss etapp av sin utveckling kommer samhällets materiella produktivkrafter
i motsättning till de existerande produktionsförhållandena,
inom vilka de ditintills utvecklats. Från att tidigare ha varit former
för produktivkrafternas utveckling förvandlas dessa förhållanden
till deras fjättrar. Då inträder den sociala revolutionens epok."
(Marx och Engels, Valda verk, b.l s. 322, ry.).
Revolutionen löser motsättningen mellan de nya produktivkrafterna
och de gamla produktionsförhållandena och banar väg för
produktivkrafternas fortsatta utveckling. Revolutionen sker som konsekvens av
lagen om överensstämmelsen mellan produktiv kraft er nas karaktär
och produktionsförhållandena.
För att revolutionen ska kunna ske krävs att man övervinner det
ytterst starka motståndet från de utlevade samhällskrafterna.
I klassamhället vill de härskande klasserna med alla medel bevara
de gamla produktionsförhållandena. De vill inte frivilligt lämna
scenen utan tillgriper alla statsmaktens våldsmedel för att bibehålla
den rådande ordningen, och därmed så bromsar de produktivkrafternas
utveckling. För att bana väg för samhällets fortsatta utveckling
måste därför de progressiva klasserna störta det bestående
samhällssystemet.
Huvudfrågan i varje revolution är frågan om den politiska makten.
Den revolutionära klassens övertagande av makten från den reaktionära
härskande klassen sker i den hårdaste klasskamp. Revolutionen är
den högsta formen av kamp mellan klasserna. I revolutionära tider
lämnar samhällets spontana utvecklingsprocess plats för människornas
medvetna handlande, den fredliga utvecklingen lämnar plats för våldsam
omvälvning. Miljonmassorna, som tidigare stått vid sidan om det politiska
livet, reser sig till medveten kamp. Just därför innebär revolutionära
tider ett enormt påskyndande av samhällsutvecklingen. Revolutionerna
är historiens lokomotiv, som Marx uttryckte det.
Sociala revolutioner får inte sammanblandas med s.k. palats-revolutioner,
statskupper etc. De innebär ju endast att en våldsam maktväxling
sker inom det regerande toppskiktet, att enskilda personer eller grupper tillhörande
samma klass övertar makten. Samtidigt är det viktigaste kännetecknet
på en social revolution, att det är en omvälvning i hela samhällssystemet,
att makten övergår från en klass till en annan. Men inte varje
våldsam omvälvning, som leder till att en klass griper makten från
en annan, kan betecknas som revolution. Om en reaktionära klass proklamerar
uppror mot en progressiv klass, om den reaktionära, tidigare härskande
klassen åter lyckas gripa makten, så är detta inte revolution
utan kontrarevolution. En revolution innebär ju att en progressiv klass
griper makten och banar väg för samhällets fortsatta utveckling.
Revolutionens karaktär avgörs av vilka sociala uppgifter den förverkligar.
Den franska revolutionen 1789 hade sålunda till uppgift att krossa det
feodala systemet, som hindrade produktivkrafternas utveckling, och bana väg
för de kapitalistiska produktionsförhållanden som växte
fram på basis av dessa produktivkrafter. Det var en borgerlig revolution.
Likadana borgerliga revolutioner bröt ut i en rad europeiska länder
åren 1848-1849.
Samma mål
hade också revolutionen 1905-1907 och Februarirevolutionen 1917 i Ryssland.
De skulle förinta det utlevade självhärskardömet och avskaffa
resterna av feodalism i landets ekonomi för att därmed bana väg
för Rysslands fortsatta ekonomiska och politiska utveckling. Men dessa
två revolutioner, som ägde rum under kapitalismens imperialistiska
stadium, skilde sig ändå radikalt från de gamla borgerliga
revolutionerna. Lenin kunde, efter studier av de nya förhållanden
under vilka den borgerligt-demokratiska revolutionen i Ryssland ägde rum,
utarbeta en riktig taktik för det marxistiska partiet. Lenin visade att
arbetarklassen, skulle komma att bli den ledande kraften i den borgerligt-demokratiska
revolutionen till skillnad från de gamla borgerliga revolutionerna vars
ledande kraft var bour-geoisin. Detta ledarskap skulle arbetarklassen utöva
genom förbund med bönderna och genom att isolera den liberala bourgeoi-sin.
Lenin utarbetade också nya riktlinjer i frågan om förhållandet
mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen
i den nya historiska situationen, och grundlade teorin om den borgerligt-demokratiska
revolutionens överväxande i en socialistisk.
Den proletära, socialistiska revolutionen (se Proletär,
socialistisk revolution) skiljer sig helt från alla tidigare revolutioner.
Det är den största av alla i historien kända revolutioner, eftersom
den leder till genomgripande förändringar i folkens liv. Alla tidigare
revolutioner var, för attt tala med Stalin, ensidiga revolutioner, ty de
ledde bara till att det ena utsugarsystemet avlöste det andra. Först
den socialistiska revolutionen, i vilken proletariatets diktatur, den i mänsklighetens
historia mest konsekvent revolutionära klassens herravälde, upprättas
är i stånd att för alltid avskaffa varje som helst utsugning
av människor.
Den sociala revolutionen, som utgör en djupgående omvälvning
i samhällslivet, kan inte genomföras i vilket ögonblick som helst,
kan inte godtyckligt sättas igång av den ena eller andra gruppen
revolutionärer. Det krävs vissa bestämda objektiva förutsättningar,
vars summa Lenin betecknade som en revolutionär situation. "Revolutionens
huvudlag, bekräftad av alla revolutioner och i synnerhet av samtliga tre
ryska revolutioner på 1900-talet, består i följande: för
revolution är det otillräckligt att de utsugna och förtryckta
massorna blivit medvetna om det omöjliga i att fortsätta att leva
som tidigare och krävt en ändring;
för revolution krävs att utsugama inte kan leva och styra som förut.
Först då, när 'underklassen9 inte vill ha det som tidigare och
när 'överklassen' inte kan styra som tidigare, först då
kan revolutionen segra. Denna sanning kan uttryckas i andra ord:
revolution är en omöjlighet utan att hela nationen omfattas av en
kris (som berör såväl utsugna som utsugare)" (Lenin, Skrifter,
b.31, s. 65 ry.).
Men för den proletära revolutionens seger räcker det inte med
att det föreligger en revolutionär situation. Det krävs också
att det vid sidan av de objektiva betingelserna även föreligger vissa
subjektiva: att den revolutionära klassen är i stånd till djärv
och självuppoffrande kamp och att det finns ett revolutionärt och
kamphärdat parti, som på ett riktigt sätt kan leda kampen politiskt,
strategiskt och taktiskt. "Om det ska bli revolution måste det finnas
ett revolutionärt parti. Utan ett revolutionärt parti, utan ett parti
byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori och i den marxist-leninistiska
stilen, är det omöjligt att leda arbetarklassens och folkets breda
massor till seger över imperialismen och dess hej dukar" (Mao Tsetung,
Citatboken, s. 7).