Borgerligt-demokratisk revolution


Borgerligt-demokratisk revolution - en borgerlig revolution, i vilken de breda folkmassorna, arbetarklassen och övriga arbetande i stad och på land, ställer sina egna ekonomiska och politiska krav och därmed kommer att prägla hela denna revolution. De arbetande massorna upphäver därmed de begränsningar och de snäva uppgifter som bourgeoisin vill ge revolutionen. Den borgerligt-demokratiska revolutionen ställer inte upp som sitt direkta mål att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet, men den tillintetgör på det mest beslutsamma sätt alla kvarlevor av feodalismen och skapar förutsättningar för klasskampens fortsatta utveckling och därmed också för att störta kapitalismen. Under imperialismen, när bourgeoisin slutgiltigt har förvandlats till en reaktionär klass, har det skapats ett nytt styrkeförhållande mellan klasserna, ett läge i vilket proletariatet kan och måste uppträda som ledare i den borgerligt-demokratiska revolutionen. Revolutionens öde beror nu på i vilken grad proletariatet deltar i och leder revolutionen, om proletariatet har ett självständigt politiskt parti, beror på hur organiserat proletariatet är och om det har en riktig politisk linje, som är i stånd att samla de arbetande massorna till kamp. I den händelse proletariatet är oorganiserat, eller har en dålig organisation och saknar ideologisk enhet, kommer bourgeoisin att uppträda som den borgerligt-demokratiska revolutionens ledare. Sådant var ex.vis fallet i Tyskland 1848. I den ryska revolutionen 1905-1907 och under Februarirevolutionen 1917 (som båda var borgerligt-demokratiska revolutioner) var det proletariatet som utövade ledarskapet i revolutionen. Dessa revolutioner syftade till att avskaffa tsarismen och fullständigt eliminera alla rester av livegenskapen, att upprätta en demokratisk republik och förverkliga en rad demokratiska reformer (8-timmars arbetsdag, konfiskering av godsägarnas, kronans och kyrkans jordegendomar osv). Med utgångspunkt från de förskjutningar i det inbördes styrkeförhållandet mellan klasserna, som hade ägt rum i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska stadium, vidareutvecklade Lenin Marx' idé om den oavbrutna revolutionen, och utarbetade teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens övergång i en socialistisk. Proletariatet kan, efter feodalmaktens störtande, paralysera bourgeoisin, göra den handlingsoduglig, förena kring sig de arbetande massorna och slutföra den demokratiska omvälvningen. Efter det att de viktigaste demokratiska reformerna genomförts slutför proletariatet den socialistiska revolutionen genom att dra till sig alla halvproletära element bland befolkningen i stad och på land och vinna över alla vacklande element såväl inom bondeklassen som bland småbourgeoisin, samt genom att helt isolera storbourgeoisin.

Riktigheten av den leninska teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk revolution har bekräftats av erfarenheterna från Februari-Oktober-revolutionerna i Ryssland 1917, liksom av erfarenheterna från de revolutioner som ledde till folkdemokrati och därefter till proletariatets diktatur i en rad europeiska och asiatiska länder efter andra världskriget. (se även Folkdemokrati, Social revolution. Proletär, socialistisk revolution).