Kapitalism (kapitalistiskt system)


Kapitalism (kapitalistiskt system) - det samhälls- och statssystem som avlöste feodalismen. Kapitalismen grundar sig på privatkapitalistisk äganderätt till produktionsmedlen, på utsugning av lönearbetare, som är berövade alla produktions- och existensmedel och därför tvungna att oupphörligt sälja sin arbetskraft åt kapitalisterna. Den kapitalistiska produktionens drivkraft, är den profit, som kapitalisten får genom att tillskansa sig det mervärde som arbetaren producerar. Den utvecklade kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privatkapitalistiska formen för produktionsresultatens tillägnande. Den kapitalistiska hushållningen grundar sig på produktionsanarki och är underkastad spontana utvecklingslagar. Därför är det ofrånkomligt att det under kapitalismen periodvis uppkommer ekonomiska kriser, överproduktionskriser, då det producerats fler varor än som kan absorberas av marknaden, som begränsas av det arbetande folkets relativt låga köpkraft. De kapitalistiska ländernas ekonomi utvecklas cykliskt, dvs efter högkonjunktur följer kris, efter krisen depression och därefter på nytt högkonjunktur.
Under krisen och depressionen sker massförstörelse av samhällets produktivkrafter, arbetslösheten ökar kraftigt, liksom utarmningen av arbetarklassen och alla övriga arbetande. I takt med kapitalismens utveckling ökar kapitalets förtryck, ökar utarmningen av arbetarna och hela det arbetande folket. Ju större samhällsrikedom som samlas hos en liten klick kapitalister, desto mera proletariseras massorna, desto mera ökar arbetslösheten och desto fattigare blir arbetarklassen. "Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag9' (Marx, Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969, s. 569). Den mest skärpta klasskamp mellan bourgeoisi och proletariat - det är det mest framträdande karaktärsdraget hos det kapitalistiska samhället.

I slutet av 1800-talet inträdde kapitalismen i sitt högsta och sista stadium - imperialismen, som kännetecknas av en liten klick monopolkapitalister och monopolkapitalistiska sammanslutningar och dessas herravälde i de kapitalistiska staternas ekonomi och politik. I kraft av lagen om kapitalistiska länders ojämna politiska och ekonomiska utveckling under imperialismen, skakar hela det kapitalistiska systemet allt mera i sina grundvalar. Allt oftare leder den till konflikter och krig mellan kapitalistiska stater, och arbetarklassens och alla arbetandes kamp mot kapitalistklassen går mot sin höjdpunkt. Kapitalismens imperialistiska stadium utgör tröskeln till den socialistiska revolutionen. Fr.o.m. första världskriget befinner sig kapitalismen i ett tillstånd av en allmän kris, som grundar sig på ett allt mera ökande sönderfall av kapitalismens ekonomiska världssystem. Den stora socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 inledde en ny era i det mänskliga samhällets utveckling. Kapitalismen upphörde att vara det enda och allenarådande samhällssystemet i världen. Ett utmärkande drag för kapitalismens allmänna kris är att kapitalismens alla motsättningar skärps till det yttersta. Motsättningarna ökar mellan de imperialistiska makterna och världens förtryckta folk, som slår in på den nationella befrielsekampens väg, en rörelse som skakar imperialismen i dess grundvalar. Kapitalismens förruttnelse och parasitära natur blir allt mera uppenbar.

Under sin allmänna kris kännetecknas kapitalismen av kroniskt underutnyttjande av företagens produktionsapparat, av förekomsten av miljoner och åter miljoner arbetslösa, som förvandlats från en reservarmé till en permanent armé av arbetslösa. De ekonomiska kriserna blev under mellankrigstiden ännu mera djupgående och fördärvbringande och förlamade hela den kapitalistiska ekonomin. Krisfaserna i den kapitalistiska cykeln blev allt mer utdragna och perioderna av tillfälligt uppsving begränsade och ledde inte till ett allmänt uppsving och blomstring för kapitalismens ekonomi.

Under andra världskriget inträdde kapitalismen i den andra etappen av sin allmänna kris. Som resultat av andra världskriget och Sovjetunionens seger över Hitlertyskland och det imperialistiska Japan, samt och främst som resultat av folkens nationella befrielsekamp mot utländska förtryckare och inhemsk reaktion, föll en rad länder i Europa och Asien ifrån det kapitalistiska systemet och skapade ett folkdemokratiskt system. Det kinesiska folkets världshistoriska seger 1949 innebar ett nytt och förkrossande slag mot imperialismen.
I sin strävan att söka bevara det kapitalistiska systemet tillgriper den reaktionära bourgeoisin de mest extrema åtgärder - de fascistiserar sina stater och upprättar fascistiska diktaturer. Monopolen utnyttjar statsapparaten (som är underkastad dem) för att ytterligare förslava det arbetande folket, för att upphäva de borgerliga demokratiska fri- och rättigheterna och för att söka krossa massornas revolutionära och nationella befrielse-rörelse. Den borgerliga staten är ett lydigt redskap för monopolkapitalet i dess kamp för maximala profiter och för stormonopolens världsherravälde.

Den socialistiska revolutionen ersätter kapitalismen med ett mera progressivt samhällssystem: socialismen. Den socialistiska revolutionen och socialismen vinner sin seger i den hårdaste klasskamp mot kapitalets makt. Denna klasskamp leder till att det upprättas proletariatets diktatur - arbetarklassens statsmakt - som organiserar ett nytt, socialistiskt produktionssätt och för alltid gör slut på utsugning, slaveri och förtryck. (Jfr även Kapitalistiskt produktionssätt. Kapitalismens ekonomiska grundlag, Kapitalismens grundläggande motsättning. Imperialism, Kapital).