Krig
Marxismen-leninismen betraktar inte krig som någon nödvändig och naturlig företeelse
i folkets och staternas liv, utan som en historisk företeelse som uppkom på ett
visst stadium av det mänskliga samhällets utveckling, och som är av övergående
natur. Kriget som en organiserad, väpnad kamp mellan olika samhällsklasser i syfte
att uppnå vissa bestämda ekonomiska och politiska mål, är en oundviklig produkt
av klassamhällets uppkomst och utveckling. Först i och med att det uppkom privatägande,
klasser och stater, blev kriget ett ständigt hantverk, ett redskap för att stärka
den utsugande klassens herravälde, och för att besätta och förslava främmande
länder och folk. När det uppkom privatägande, klasser och stater, blev det också
nödvändigt att upprätta speciella förband av beväpnat folk, alltså härar som stod
i den härskande klassens tjänst.
Enligt Marxismen är kriget en fortsättning av den ena eller andra klassens politik
med våldsmedel. De härskande utsugarklasserna förverkligar sina klassyften med
de mest skilda medel - ekonomiska, ideologiska och diplomatiska. Om de med dem
inte når sina syften tillgriper de våldsmedel, dvs. krig. För att fatta innebörden
av det ena eller andra kriget och förstå de orsaker som utlöste det, måste man
undersöka och studera den politik (såväl inrikes- som utrikespolitik) som bestämda
klasser och stater bedrev före kriget, en politik som ledde och måste leda till
krig, eftersom den härskande klassen ju bestämmer politiken även i krig. I denna
blottlägger man de olika samhällsklassernas ekonomiska intressen, som är de avgörande.
Grundvalen för den politik som framkallar krig , är förfogad i själva systemet
av ekonomiska förhållanden, i samhällsbasens ekonomiska karaktär, i landets sociala
och statliga struktur. Lika lite som det finns en klasslös politik, finns det
krig som inte skulle ha vissa politiska klassyften. Studiet av klassernas och
staternas politik gör det därför möjligt att definiera krigets natur, dess klassmässiga
innebörd och avgöra vilken klass ekonomiska och politiska intressen som ledde
till kriget.
Den politiska målsättningen påverkar i avgörande grad krigets natur. Den politik
som bedrivs av den ena eller klassens eller staten i det givna kriget, avgör också
den militära strategin och taktiken. Tesen om kriget som politikens fortsättningen
med våldsmedel har konkretiserats och vidare utvecklats i teorin om rättfärdiga
och orättfärdiga krig. Genom ett ingående stadium av krigens historia, och särskilt
krigen under imperialismens och de proletära revolutionernas epok, har marxismen-leninismen
givit en vetenskaplig klassificering av krigen. Det finns två slags krig:
1) Rättfärdiga krig. Det är krig som inte syftar till att besätta, annektera och
förslava främmande länder och folk utan att försvara och skydda folket mot angrepp
utifrån och mot försök att förslava det, eller också att befria folket från kapitalismens
slaveri och imperialistiskt förtryck.
2) Orättfärdiga krig. Det krig som syftar till att annektera och förslava främmande
länder och folk. Orättfärdiga krig, som alltid förs av de härskande utsugarklasserna,
har som målsättning - men inte alltid som effekt - att bromsa samhällets historiska
utveckling; dessa krig åtföljs alltid av att de besegrade klasserna utsätts för
ökat förtryck och ökad utsugning, och kan leda till att hela folk utrotas.
Sådana orättfärdiga krig är i våra dagar den imperialistiska bourgeoisiens krig
ex. vis USA-imperialismens krig mot de indokinesiska folken (Vietnam kriget).
Rättfärdiga krig, befrielse krig och särskilt de krig i vilka arbetarklassen står
mot bourgeoisien, är revolutionära krig som krossar gamla, utlevade och reaktionära
institutioner, vilket hindrar folkens fria och lagbundna utveckling; befriar den
förtryckta mänskligheten från kapitalismens slaveri; frigör förtryckta folk från
imperialismens ok och skapar betingelser för folkens utveckling. De rättfärdiga
krigen påskyndar samhällets framåtskridande. Ett bland många exempel på rättfärdiga
krig är de indokinesiska folkens heroiska kamp mot USA-imperialismen och de inhemska
förtryckarna.
Marxismen-leninismen erkänner öppet det progressiva, rättfärdiga och nödvändiga
i förtyckta klassens och folks krig mot sina förtyckare, samtidigt som den brännmärker
imperialistiska krig.
Marxismen-leninismen hävda på det bestämdaste, att det inte går att avskaffa krigen
om man inte avskaffar de orsaker som framkallar krig. Den främsta källan till
krig är det kapitalistiska ekonomiska systemet med alla dess motsättningar. Imperialisterna
tillgriper krig för att försöka lösa motsättningarna mellan de imperialistiska
staterna i deras kamp för världens omfördelning, för intressesfärer och ekonomiskt
och politiskt världsherravälde.
De båda världskrig som imperialisterna under 1900-talet startade inom loppet av
25 år är bekräftelse nog. Ur stånd att lösa de djupgående mottsättningar som fräter
sönder den kapitalistiska ekonomin och i sin strävan att försöka uppskjuta det
oundvikliga ekonomiska krisen, söker imperialismen en utväg i nya krig riktade
mot folkens frihet och självständighet. Den mordena monopolkapitalismens ekonomiska
huvudlag är jakt efter maximalprofit, och därför försöker den förslava och systematiskt
utplundra kolonier, halvkolonier och avhängiga länder, förslava självständiga
länder och folk och organisera nya krig som är det bästa och enklaste sättet att
skaffa monopolen maximalprofit, och slutligen skaffa sig ekonomiskt världsherravälde.
Så länge imperialismen består kommer den ständigt att framkalla nya krig. För
att det ska kunna bli en bestående fred måste följaktligen imperialismen förintas.
Betyder då detta att Marxist-leninister önskar sig krig?
"Vi talar för krigets avskaffande, och vi önskar inte krig. Men krig kan avskaffas
endast genom krig, och för att bli av med geväret är det nödvändigt att gripa
till geväret" (Mao Tse-tung, Citatboken, s. 61). M.a.o. kan inte folken sitta
med armarna i kors och vänta på att - som pacifisterna hoppas - imperialisterna
"ska ta sitt förnuft till fånga". Enda sättet att avskaffa krig är att avskaffa
imperialismen: "Kriget, denna monstruösa ömsesidiga människoslakt, kommer
till slut att avskaffas genom det människliga samhällets framåtskridande, och
detta i en icke allt för avlägsen framtid. Men det finns endast ett sätt att avskaffa
det, och det är att bekämpa kriget med krig, att bekämpa nationellt kontrarevolutionärt
krig med nationellt revolutionärt krig, att bekämpa kontrarevolutionärt klasskrig
med revolutionärt klasskrig...När det mänskliga samhället kommer dithän att klasser
och stater avskaffas, kommer det inte längre finnas krig, vare sig kontrarevolutionärt
eller revolutionärt, orättfärdiga eller rättfärdiga; då inträder en era av bestående
fred för hela människligheten. Vårt studium av lagarna för revolutionärt krig
bottnar i vår önskan att avskaffa krig. Häri ligger skillnaden mellan oss kommunister
och alla de exploaterande klasserna" (Mao Tse-tung, Citatboken, s. 61-62)