Permanent revolution


Permanent revolution - idén om den oavbrutna revolutionen, så som den framställdes av Marx och därefter vidareutvecklades av Lenin. Marx framförde idén om den permanenta (oavbrutna) revolutionen redan i slutet av 1840-talet. I Centralledningens hänvändelse till Kommunisternas förbund i mars 1850 skrev Marx och Engels: "Medan de demokratiska småborgarna vill få slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla väldens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer" (Karl Marx & Friedrich Engels i Urval, Halmstad 1965, s. 179).

Under nya historiska betingelser vidareutvecklade Lenin teorin om den permanenta revolutionen och den fick sin utformning i idén om den borgerligt-demokratiska revolutionens förvandling till en socialistisk revolution. Idén om den permanenta revolutionen gjorde Lenin till en av hörnstenarna i sin revolutionsteori. I artikeln Socialdemokratins förhållande, förhållande till bonderörelsen, som skrevs två månader efter det Lenins berömda bok Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen hade kommit ut (1905), framhöll Lenin, att efter den borgerligt-demokratiska revolutionens seger kommer arbetarklassen under ledning av sitt parti att föra en ny strid, kommer att söka fullborda revolutionen: ". . . ty omedelbart efter den demokratiska revolutionen börjar vi övergå till den socialistiska revolutionen, i den mån våra krafter, det klassmedvetna och organiserade proletariatets krafter det medger. Vi är för en oavbruten revolution. Vi kommer inte att stanna på halva vägen" (Valda verk, 1:2, s. 163). Lenin smulade sönder argumenten från Andra internationalens ledare om att det mellan den borgerligt-demokratiska och socialistiska revolutionen skulle ligga en tidsintervall på mellan 50 och 100 år. Lenin påvisade att denna "teori" saknar all vetenskaplig grund under imperialismen, då den utgör blott och bart en täckmantel för bourgeoisins kontrarevolutionära ledare. Den grövsta förvanskning av den marxistiska revolutionsteorin var den av Parvus och Trotskij proklamerade s.k. teorin om "permanent revolution". Den genomsyrades av ett förnekande av förbundet mellan arbetarklassen och bönderna, av att bönderna skulle kunna spela någon som helst betydelsefull roll i den ryska revolutionen och av en undervärdering av proletariatets styrka och förmåga att dra med sig bönderna. Medan Lenin i sin revolutionsteori utgick från att revolutionen skulle fullbordas genom proletariatets maktövertagande, avsåg trotskisterna - som inte trodde på proletariatets ledarskap - att börja revolutionen med proletariatets makt och undvika revolutionens borgerligt-demokratiska etapp samt helt ignorera den betydelsefulla kraft som de ryska bönderna utgjorde. Detta ledde trotskisterna fram till den äventyrliga parollen "Ingen tsar, fram för en arbetarregering". Den viktigaste beståndsdelen i den halvmensjevistiska, trotskistiska teorin om "permanent revolution" var att dess anhängare inte trodde det vara möjligt att segerrikt bygga upp socialismen i Sovjetunionen utan att ett verkligt uppsving för den socialistiska hushållningen i Ryssland skulle bli möjligt först efter det att revolutionen segrat i de viktigaste europeiska länderna.

Den revolutionära rörelsen i Ryssland och andra länder har helt kullkastat den trotskistiska teorin om "permanent revolution" och bekräftat den marxist-leninistiska revolutionsteorins riktighet. Det klassiska exemplet på hur Marx' idé om den oavbrutna revolutionen förverkligades och hur Lenins teori om den borgerligt-demokratiska revolutionens övergång i en socialistisk revolution omsattes i praktiken, var Oktoberrevolutionens seger i Ryssland 1917. Efter andra världskriget har denna teoris riktighet återigen bekräftats genom den revolutionära kampen och upprättandet av folkdemokratierna och därefter av socialismens framgångsrika utveckling i bl.a. Kina och Albanien.