Kapitalistiskt produktionssätt - ett sätt att producera materiella
nyttigheter baserat på privatkapitalistiskt ägande av produktionsmedlen,
på utsugning av avlönad arbetskraft. Det kapitalistiska systemet,
som avlöste det feodala, utgör en samhällsordning i vilken samhället
är uppspaltat i två huvudklasser: den klass som äger produktionsmedel,
och den klass, vars medlemmar visserligen juridiskt är fria, men inte har
någon egendom och existensmöjlighet, och som därför - för
att inte dö av hunger - är tvungna att ständigt sälja sin
arbetskraft åt kapitalisterna. Det kapitalistiska produktionssättet
är historiskt begränsat. Det är den sista samhällsekonomiska
formation som är baserad på människors utsugning. Dess drivkraft
och viktigaste stimulans är att kapitalisterna kan tillägna sig profit,
vars källa är mervärdet, som arbetarna skapar med obetalt arbete.
Jämfört med feodalismen är det kapitalistiska produktionssättet
progressivare, eftersom det i betydande grad har höjt produktivkrafternas
utvecklingsnivå och det samhälleliga arbetets produktivitet, i oerhörd
omfattning gjort arbetet och produktionen samhällelig och snabbt ökat
industriproduktionen och höjt dess tekniska nivå. Införandet
av all ny teknik sker dock bara med hänsyn till kapitalisternas profiter
och utnyttjas främst för att stegra utsugningen av arbetarna. Samtidigt
som samhällets produktivkrafter utvecklats som aldrig förr, har det
kapitalistiska produktionssättet i kraft av sina oförsonliga motsättningar
dömt en stor del av befolkningen till ruinering och fattigdom, eftersom
frukterna av den ökade samhällsproduktionen tillfaller kapitalisterna.
Det kapitalistiska produktionssättet skärper till det yttersta motsättningen
mellan stad och land och mellan intellektuellt och fysiskt arbete. Den kapitalistiska
hushållningen regleras av spontant verkande ekonomiska lagar och präglas
av anarki. Kapitalets ökande koncentration och centralisation leder till
att en liten grupp kapitalister berikar sig, till att kapital samlas vid ena
polen, proletariatets utarmning och massornas ruinering vid den andra.
Det kapitalistiska produktionssättets huvudmotsättning är den mellan produktionens samhälleliga karaktär och det privatkapitalistiska ägandet av produktionsmedlen, som gör att kapitalisterna helt kan tillägna sig produktionens frukter. Därför uppstår under kapitalismen oundgängligen ekonomiska överproduktionskriser, överproduktion av varor som inte finner avsättning på grund av den arbetande befolkningens begränsade köpkraft. De arbetandes levnadsstandard under kapitalismen pendlar ständigt kring en i förhållande till produktionsökningen låg nivå. Under ekonomiska kriser förstörs samhällets produktivkrafter i massomfattning, arbetslösheten ökar språngartat och väldiga människomassor dras bort från produktivt arbete, produktionen stoppas och utrustning står oanvänd och förstörs ofta. I takt med kapitalismens utveckling ökar utsugningsgraden, skärps alla kapitalismens motsättningar, ökar och skärps klasskampen mellan kapitalister och arbetare, fördjupas motsättningen mellan stad och land. Dessa motsättningar blir särskilt skarpa under imperialismen. Monopolkapitalets dominans skärper därför till det yttersta klassmotsättningarna i samhället. Tendensen till förruttnelse, parasitism och de kapitalistiska ländernas ojämna ekonomiska och politiska utveckling försvagar under imperialismen allt mer och mer det kapitalistiska produktionssättets grundval. Imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen. Motsättningen mellan de kapitalistiska produktionsförhållandena och samhällets växande produktivkrafter når sin kulmen under imperialismen. Kapitalismen kan inte bemästra de produktivkrafter den själv frammanat.
Det
kapitalistiska produktionssättet är historiskt utlevat och måste
ersättas med ett nytt, mer progressivt samhällssystem - socialismen.
I det kapitalistiska samhällets sköte skapar utvecklingen av produktionens
samhälleliga karaktär de objektiva betingelserna för övergången
till ett nytt, socialistiskt produktionssätt.
Under kapitalismen bildas, sammansluter och organiserar sig arbetarklassen,
som i förbund med övriga arbetande utgör den samhällskraft
som blir i stånd att krossa det utlevade samhällssystemet och ersätta
kapitalismen med socialism.