opportunism
- l) högeropportunism, 2) "vänster"opportunism:
antimarxistiska strömningar inom arbetarrörelsen, som allvarligt skadar
arbetarklassens, socialismens och kommunismens sak.
Högeropportunismen kommer till uttryck i förräderi mot proletariatets
och socialismens sak, i avståndstagande från revolutionära
kampmedel, från kamp för en socialistisk revolution, proletariatets
diktatur och socialismens seger, i att arbetarklassens intressen underordnas
bourgeoisins intressen, i samförstånd och samarbete med bourgeoisin,
i försök att skyla över kapitalismens motsättningar och
varbölder, och i direkta tjänster åt imperialismen. Den kommer
också till uttryck i en teoretisk revidering av marxismens-leninismens
viktigaste principfrågor och allmängiltiga sanningar (se Revisionism,
Modern revisionism, Reformism),
i försök att "omvärdera", stympa och förvanska
marxism-leninismen till utsugarklassernas fördel. Opportunismens klassmässiga
bas inom arbetarrörelsen, dess ekonomiska grundval, är ett litet skikt
av priviligerade arbetare, den s.k. arbetararistokratin och dess samarbete med
"sin" bourgeoisi. Dess politiska innehåll och det viktigaste
i denna form av opportunism är avståndstagande från revolutionär
kamp och idén om klassamarbete med bourgeoisin. Dessa opportunister är
den proletära revolutionens fiender, som under fredliga tider utför
sitt borgerliga arbete i hemlighet och som vegeterar inom arbetarpartierna,
men som under kriser plötsligt visar sig vara öppna bundsförvanter
till hela den samlade bourgeoisin. Denna högeropportunism uppkom inom arbetarrörelsen
under sista fjärdedelen av 1800-talet. Det var den relativt "fredliga"
kapitalistiska utvecklingen från 1871 till 1914 som gav näring åt
först en opportunistisk stämning, sedan en opportunistisk riktning
och därefter en opportunistisk grupp eller opportunistiskt skikt av arbetarbyråkrater
och småborgerliga medlöpare. Särskilt kraftig spridning har
högeropportunismen vunnit i och med kapitalismens inträde i sitt imperialistiska
stadium. Till att börja med tog den formen av reformism
och centrism, riktningar som kom att dominera
Andra internationalen och som också ledde till dess sammanbrott. Sedan
växte opportunismen över i socialchauvinism,
dvs det stora flertalet partier i internationalen tog parti för "sin"
bourgeoisi i och med första världskrigets utbrott och svek alla revolutionära
principer i fråga om krig, fred och revolution som de själva hade
omfattat. Högeropportunismen har för länge sedan blivit ledstjärna
för de socialdemokratiska partierna och har även förvandlat många
tidigare revolutionära, kommunistiska partier till bihang åt socialdemokratin.
Högeropportunismen kommer till uttryck i ett överskattande av det
borgerliga samhällets demokratiska fri- och rättigheter; i ett överskattande
av reformers betydelse och möjligheten att med reformers hjälp nå
bestående framgångar för arbetarklassen. Den kommer till uttryck
i tro på möjligheten av "socialismens fredliga in växande
i socialism", möjligheten att med "fredliga, parlamentariska
medel" kunna ta steget in i socialismen. Högeropportunisterna har
en felaktig syn på staten och dess klasskaraktär, de underskattar
monopolkapitalets och bourgeoisins makt och styrka, de drar inga skiljelinjer
mellan kommunister och socialdemokrater utan hänför såväl
de ena som de andra till det diffusa begreppet "socialister" osv.
"Vänster" opportunismen kommer främst till uttryck i ett
överskattande av massornas medvetenhet, i ett överskattande av den
takt med vilken massorna lämnar de reformistiska illusionerna. Med allmänna
revolutionära slagord som enda vapen och utan konkret anknytning till massornas
medvetenhetsnivå och massornas kamp, blir de revolutionära parollerna
endast slag i tomma luften. "Vänster"opportunismen är, precis
som högeropportunismen, en småborgerlig strömning, som har sin
grund i småborgerlig otålighet och förakt för långvarigt
och hårt arbete, långvarig och hård kamp för att vinna
massorna för socialismen och kommunismen. De föraktar massornas kamp
för att förbättra sitt läge under kapitalismen, de förnekar
vikten av deltagande i reformistiska fackföreningar och andra massorganisationer
som domineras av reformister. De hemfaller åt dogmatism och testuggande
och har inte förmåga att tillämpa marxismen-leninismens allmängiltiga
sanningar på det egna landets konkreta praktik, osv.
Höger- och "vänster"opportunismen är siamesiska tvillingar,
två sidor av samma medalj, för båda dessa riktningar leder
sist och slutligen till samma sak: att kampen för den socialistiska revolutionen
läggs på is.
"Marxisterna erkänner till skillnad från anarkisterna kampen
för reformer, dvs för sådana förbättringar i de arbetandes
läge, som låter makten som förut förbli i den härskande
klassens hand. Men samtidigt bekämpar marxisterna på det mest beslutsamma
sätt reformisterna, som direkt eller indirekt inskränker arbetarklassens
strävanden och aktivitet till reformer. Reformismen är ett borgerligt
bedrägeri mot arbetarna, som alltid förblir lejda slavar trots enskilda
förbättringar, så länge kapitalets herravälde varar'
(Lenin, Marxism och reformism, V. I. Lenin i urval, Stockholm 1965, s. 97).