Lagen om profitkvotens fallande tendens


Lagen om profitkvotens fallande tendens - en ekonomisk lag, i kraft av vilken den genomsnittliga profitkvoten har en tendens att falla i takt med kapitalismens utveckling. Varje kapitalist strävar efter att utvidga och förbilliga sin produktion, utvidga avsättningen och på så sätt erhålla extraprofit. Denna strävan till största möjliga profit och konkurrenskampen är det tekniska framåtskridandets enda drivkraft i det kapitalistiska samhället. Den fortlöpande tekniska förbättringen av företagen leder till att kapitalets organiska sammansättning ökar, vilket till slut leder till en allmänt fallande profitkvot. Profitkvoten (p') utrycks med mervärdets förhållande till hela det investerade
kapitalet: p' = m/c+v. (m - mervärde; c - konstant kapital; v - variabelt kapital.)

Detta betyder, att när det konstanta kapitalet ökar snabbare än det variabla kapitalet så kommer profitkvoten att sjunka, även om också hela mervärdemängden kommer att öka; under förutsättning att mervärdekvoten (m/v) är konstant eller ökar mindre snabbt än kapitalets organiska sammansättning. Låt oss anta att det samhälleliga kapitalet består av 300 enheter (200 c + 100 v). Kapitalets organiska sammansättning (c/v) är lika med 2:1. Vid en mervärdekvot på 100 % produceras 100 m och då blir profitkvoten lika med 33,3 % (p9 = 100m/200c+100v). Ifall nu kapitalisterna genom att använda maskiner ökar kapitalet till 1200 enheter (1000 c + 200 v), så ökar kapitalets organiska sammansättning till 5:1. Mervärdet och profitmängden fördubblas (vid samma utsugningsgrad), medan profitkvoten sjunker till 16,6 % (200m/1000c+200v).

I takt med att det kapitalistiska samhällets produktivkrafter utvecklas får alltså profitkvoten (den genomsnittliga) en fallande tendens. Men den totala profitmängden växer, därför att det totala antalet arbetare, som utsugs av kapitalisterna motsvarande det variabla kapitalets (v) absoluta storlek ökar. Dessutom växer profitmängden också på grund av stigande mervärdekvot (förhållandet m). För att motverka profitkvotens fall gör kapitalisterna följande: de stegrar utsugningsgraden, sänker lönen under arbetskraftens värde, sänker produktionsmedlens (maskinernas, utrustningens, råvarornas etc.) värde till följd av ökad arbetsproduktivitet, vilket bromsar kapitalets stigande organiska sammansättning; gör besparingar i det konstanta kapitalet (vilket sker till priset av arbetarnas liv och lem); och bedriver ett icke-ekvivalent handelsutbyte med koloniala, halvkoloniala och av-hängiga länder, vilket ger industriländernas kapitalister extraprofiter. Dessa motdrag kan dock inte varaktigt upphäva utan endast försvaga tendensen till fallande profitkvot. Lagen om profitkvotens fallande tendens leder till en skärpning av kapitalismens alla motsättningar; först och främst motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin på grund av att den tvingar kapitalisterna till ökad utsugning av arbetarklassen. Kampen om hur totalprofiten ska fördelas skärper också motsättningarna inom bourgeoisins läger. I jakten på högsta möjliga profiter håller kapitalisterna mycket höga varupriser, sammansluter sig i allianser av olika slag, exporterar kapital till kolonier, halv-kolonier och avhängiga länder, där arbetskraften är billig etc. Detta leder i sin tur till att motsättningarna mellan imperialistländerna och de avhängiga länderna också skärps. I försöken att hålla sig skadeslösa i samband med profitkvotens fall, utvidgar kapitalisterna produktionen i en omfattning som är vida större än den betalningskraftiga efterfrågan är, samtidigt som de skärper utsugningen av arbetarna. Allt detta leder till att de ekonomiska kriserna blir mera djupgående. Lagen om profitkvotens fallande tendens påvisar det kapitalistiska produktionssättets historiska begränsning.