Social revolution


Social revolution - den viktigaste fasen i samhällsutvecklingen, en radikal omvälvning i samhällslivet, som betyder ett våldsamt omstörtande av ett utlevat samhällssystem och skapandet av ett nytt, progressivt samhällssystem. Till skillnad från den liberala bourgeoisins och opportunismens (revisionismens och reformismens) teoretiker, vilka betraktar sociala revolutioner som tillfälligheter eller avsteg från den "normala" vägen, lär marxismen-leninismen att revolutioner är nödvändiga, lagbundna resultat av klassamhällets utveckling. Revolutionen fullbordar den evolutionsprocess, under vilken det gradvis och i det gamla samhällets sköte mognar fram element av eller förutsättningar för en ny samhällsordning, en process där det gradvis hopas motsättningar mellan det gamla och det nya. "På en viss etapp av sin utveckling kommer samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de existerande produktionsförhållandena, inom vilka de ditintills utvecklats. Från att tidigare ha varit former för produktivkrafternas utveckling förvandlas dessa förhållanden till deras fjättrar. Då inträder den sociala revolutionens epok." (Marx och Engels, Valda verk, b.l s. 322, ry.).

Revolutionen löser motsättningen mellan de nya produktivkrafterna och de gamla produktionsförhållandena och banar väg för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Revolutionen sker som konsekvens av lagen om överensstämmelsen mellan produktiv kraft er nas karaktär och produktionsförhållandena. För att revolutionen ska kunna ske krävs att man övervinner det ytterst starka motståndet från de utlevade samhällskrafterna. I klassamhället vill de härskande klasserna med alla medel bevara de gamla produktionsförhållandena. De vill inte frivilligt lämna scenen utan tillgriper alla statsmaktens våldsmedel för att bibehålla den rådande ordningen, och därmed så bromsar de produktivkrafternas utveckling. För att bana väg för samhällets fortsatta utveckling måste därför de progressiva klasserna störta det bestående samhällssystemet.

Huvudfrågan i varje revolution är frågan om den politiska makten. Den revolutionära klassens övertagande av makten från den reaktionära härskande klassen sker i den hårdaste klasskamp. Revolutionen är den högsta formen av kamp mellan klasserna. I revolutionära tider lämnar samhällets spontana utvecklingsprocess plats för människornas medvetna handlande, den fredliga utvecklingen lämnar plats för våldsam omvälvning. Miljonmassorna, som tidigare stått vid sidan om det politiska livet, reser sig till medveten kamp. Just därför innebär revolutionära tider ett enormt påskyndande av samhällsutvecklingen. Revolutionerna är historiens lokomotiv, som Marx uttryckte det.

Sociala revolutioner får inte sammanblandas med s.k. palats-revolutioner, statskupper etc. De innebär ju endast att en våldsam maktväxling sker inom det regerande toppskiktet, att enskilda personer eller grupper tillhörande samma klass övertar makten. Samtidigt är det viktigaste kännetecknet på en social revolution, att det är en omvälvning i hela samhällssystemet, att makten övergår från en klass till en annan. Men inte varje våldsam omvälvning, som leder till att en klass griper makten från en annan, kan betecknas som revolution. Om en reaktionära klass proklamerar uppror mot en progressiv klass, om den reaktionära, tidigare härskande klassen åter lyckas gripa makten, så är detta inte revolution utan kontrarevolution. En revolution innebär ju att en progressiv klass griper makten och banar väg för samhällets fortsatta utveckling.

Revolutionens karaktär avgörs av vilka sociala uppgifter den förverkligar. Den franska revolutionen 1789 hade sålunda till uppgift att krossa det feodala systemet, som hindrade produktivkrafternas utveckling, och bana väg för de kapitalistiska produktionsförhållanden som växte fram på basis av dessa produktivkrafter. Det var en borgerlig revolution. Likadana borgerliga revolutioner bröt ut i en rad europeiska länder åren 1848-1849.

Samma mål hade också revolutionen 1905-1907 och Februarirevolutionen 1917 i Ryssland. De skulle förinta det utlevade självhärskardömet och avskaffa resterna av feodalism i landets ekonomi för att därmed bana väg för Rysslands fortsatta ekonomiska och politiska utveckling. Men dessa två revolutioner, som ägde rum under kapitalismens imperialistiska stadium, skilde sig ändå radikalt från de gamla borgerliga revolutionerna. Lenin kunde, efter studier av de nya förhållanden under vilka den borgerligt-demokratiska revolutionen i Ryssland ägde rum, utarbeta en riktig taktik för det marxistiska partiet. Lenin visade att arbetarklassen, skulle komma att bli den ledande kraften i den borgerligt-demokratiska revolutionen till skillnad från de gamla borgerliga revolutionerna vars ledande kraft var bour-geoisin. Detta ledarskap skulle arbetarklassen utöva genom förbund med bönderna och genom att isolera den liberala bourgeoi-sin. Lenin utarbetade också nya riktlinjer i frågan om förhållandet mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen i den nya historiska situationen, och grundlade teorin om den borgerligt-demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk.
Den proletära, socialistiska revolutionen (se Proletär, socialistisk revolution) skiljer sig helt från alla tidigare revolutioner. Det är den största av alla i historien kända revolutioner, eftersom den leder till genomgripande förändringar i folkens liv. Alla tidigare revolutioner var, för attt tala med Stalin, ensidiga revolutioner, ty de ledde bara till att det ena utsugarsystemet avlöste det andra. Först den socialistiska revolutionen, i vilken proletariatets diktatur, den i mänsklighetens historia mest konsekvent revolutionära klassens herravälde, upprättas är i stånd att för alltid avskaffa varje som helst utsugning av människor.

Den sociala revolutionen, som utgör en djupgående omvälvning i samhällslivet, kan inte genomföras i vilket ögonblick som helst, kan inte godtyckligt sättas igång av den ena eller andra gruppen revolutionärer. Det krävs vissa bestämda objektiva förutsättningar, vars summa Lenin betecknade som en revolutionär situation. "Revolutionens huvudlag, bekräftad av alla revolutioner och i synnerhet av samtliga tre ryska revolutioner på 1900-talet, består i följande: för revolution är det otillräckligt att de utsugna och förtryckta massorna blivit medvetna om det omöjliga i att fortsätta att leva som tidigare och krävt en ändring;
för revolution krävs att utsugama inte kan leva och styra som förut. Först då, när 'underklassen9 inte vill ha det som tidigare och när 'överklassen' inte kan styra som tidigare, först då kan revolutionen segra. Denna sanning kan uttryckas i andra ord:
revolution är en omöjlighet utan att hela nationen omfattas av en kris (som berör såväl utsugna som utsugare)" (Lenin, Skrifter, b.31, s. 65 ry.).

Men för den proletära revolutionens seger räcker det inte med att det föreligger en revolutionär situation. Det krävs också att det vid sidan av de objektiva betingelserna även föreligger vissa subjektiva: att den revolutionära klassen är i stånd till djärv och självuppoffrande kamp och att det finns ett revolutionärt och kamphärdat parti, som på ett riktigt sätt kan leda kampen politiskt, strategiskt och taktiskt. "Om det ska bli revolution måste det finnas ett revolutionärt parti. Utan ett revolutionärt parti, utan ett parti byggt på marxismen-leninismens revolutionära teori och i den marxist-leninistiska stilen, är det omöjligt att leda arbetarklassens och folkets breda massor till seger över imperialismen och dess hej dukar" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 7).