Stat


Stat - den ekonomiskt härskande klassens politiska organisation, vars syfte är att bevara det rådande ekonomiska systemet och undertrycka motståndet från andra klasser. "Staten är en maskin för att upprätthålla en klass' herravälde över en annan" (Lenin, Om staten, V. I. Lenin i urval, Stockholm 1965, s. 47) "ett maskineri i den härskande klassens händer för att undertrycka dess klassfienders motstånd" (Stalin, Om leninismens grunder. Leninismens problem, Moskva 1952, s. 48). Staten uppkom i och med samhällets indelning i utsugande och utsugna klasser, som en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Utsugarstaten har två huvudfunktioner; en inre och en yttre. Den inre (som är den viktigaste) är att undertrycka de arbetande och utsugna massorna, vilka utgör samhällets majoritet. Den yttre är att utvidga sin stats territorium genom att förslava främmande länder och folk och att försvara det egna landet mot anfall utifrån. Så var förhållandet under slavtiden och feodalismen, sådant är det under kapitalismen.
Statens maktinstrument är armén, polisen, domstolarna, spionaget och säkerhetstjänsten, fängelserna och statsapparaten. De moderna imperialistiska staterna förföljer varje befrielserörelse, varje demokratisk rörelse. Den yttre funktionen är att ekonomiskt och politiskt lägga under sig främmande länder och folk.

Historiskt känner vi till tre huvudtyper av utsugarstater: slav-ägar-staten, feodalstaten och borgarstaten. Formerna för utsugar-nas politiska herravälde kan variera. Formerna för bourgeoisins herravälde är sålunda borgerlig monarki, demokratisk republik och öppen fascistisk diktatur. Dessa tre former har samma klass-innehåll - kapitalets diktatur. T.o.m. den mest progressiva politiska formen för den borgerliga staten - den demokratiska republiken med parlament och formellt allmän rösträtt - förblir ett verktyg för kapitalets makt.
I alla moderna kapitalistiska stater, som till formen är demokratiska republiker (eller konstitutionella monarkier), ligger makten i händerna på monopolkapitalets representanter som har nyckelpositioner i statens styre. När marxist-leninister värderar hur progressiv eller reaktionär den ena eller andra statsformen är tar de alltid konkreta historiska betingelser med i beräkningen. Marxist-leninisterna anser ex.vis att den demokratiska borgerliga republiken - trots alla sina negativa och motbjudande sidor - historiskt sett ändå är mera progressiv än ex.vis den absoluta monarki som fanns i Ryssland fram till 1917, eller den fascistiska diktaturen efter statskuppen i Grekland 1967.

Den mest progressiva, mest demokratiska statsformen är den socialistiska staten. Som resultat av en socialistisk revolution avskaffar proletariatet den borgerliga staten och upprättar en principiellt ny stat - proletariatets diktatur. Övergången till det nya socialistiska systemet sker genom att proletariatet i förbund med övriga arbetande med våld, på revolutionär väg störtar utsugarnas välde, den försvinnande minoritetens makt. Proletariatets diktatur har till uppgift att upphäva utsugningen och klasserna och att bygga kommunismen. I och med att det kommunistiska samhället byggts upp (se Socialism och kommunism), dör staten bort. Frågan om statens bortdöende måste emellertid betraktas mot bakgrund av bestämda historiska betingelser. Engels ansåg på sin tid att staten skulle dö bort i och med den socialistiska revolutionens seger. Stalin vidareutvecklade läran om staten med tillämpning på de moderna historiska betingelserna. Han påvisade att Engels med sin tes avsåg ett tillstånd då socialismen segrat i alla länder eller flertalet av dem, och att den inte kan tillämpas i den händelse socialismen segrat endast i några eller t.o.m. ett enda enskilt taget land. I detta fall måste man tillämpa en annan tes: i fall socialismen segrat i endast ett enda land - samtidigt som kapitalism råder i övriga världen - så kan och får inte den segerrika revolutionen försvaga sin stat, utan måste tvärtom allsidigt stärka den. Denna tes måste gälla så länge som det finns imperialistiska stater och följaktligen fara föreligger för anfall utifrån. Proletariatets diktatur behövs också för att bryta motståndet från de tidigare härskande klasserna, för att omvandla samhället i socialistisk riktning och för att förhindra kapitalismens restaurering. "Proletariatets diktatur är den nya klassens mest oreserverade skoningslösa krig mot en mäktigare fiende, mot bourgeoisin, vars motstånd tiodubblats genom dess störtande (om än bara i ett land) och vars makt ej blott består i det internationella kapitalets makt, i styrkan och fastheten av bourgeoisins internationella förbindelser, utan även i vanans makt, i småproduktionens makt. Ty av småproduktion finns det tyvärr ännu mycket kvar i världen, och småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfång. Av alla dessa orsaker är proletariatets diktatur nödvändig." (Lenin, 'Radikalismen' - kommunismens barnsjukdom, Valda verk 11:2, s. 356).