Reformism
- en till marxismen och proletariatets verkliga klassintressen fientligt inställd
politisk strömning inom arbetarrörelsen, som har ersatt kampen mot
kapitalismen för proletariatets diktatur och för socialismen med "kamp"
för små reformer som inte angriper det borgerliga utsugninssystemets
grundvalar.
Reformismen uppkom under sista fjärdedelen av 1800-talet. Dess sociala
bas är det av kapitalisterna uppköpta toppskiktet inom arbetarklassen,
den s.k. arbetararistokratin. Reformismen, opportunismen, framhöll Lenin
". . . föddes till världen under loppet av decennier av säregenheterna
i en sådan epok av kapitalismens utveckling, då det priviligerade
arbetarskiktets relativt fredliga och kulturella existens 'förborgerligade'
det, gav det smulor av profiten från sitt inhemska kapital, ryckte bort
det från. den ruinerade och fattiga massans nöd, umbäranden
och revolutionära stämningar" (Andra internationalens sammanbrott,
Skrifter b. 21, s. 216, ry.).
Det var den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein som grundlade reformismen
och opportunismen inom arbetarrörelsen. Men reformismen är en internationell
företeelse. Bernsteinianer och kautskyaner i Tyskland, "ekonomister"
och mensjeviker i Ryssland, "österrikisk-marxisterna" i Österrike,
labouristerna i England, högersocialisterna i Frankrike, socialdemokraterna
i Sverige etc. - allesammans är de företrädare för reformismen,
bourgeoisins företrädare inom arbetarrörelsen. Huvudmålet
för reformismen är att rycka bort arbetarna från konsekvent
proletär kamp och försona arbetarklassen och kapitalistklassen ("vi
sitter ju ändå i samma båt"). Andra internationalens partier
förvandlades alla - med undantag av det ryska bolsjevikpartiet - till reformistiska
partier som bedrev en borgerlig politik inom arbetarrörelsen. Det viktigaste
i reformismen och opportunismen är idén om klassamarbete, om klassintressenas
"harmoni". Gentemot den marxist-leninistiska klasskampsteorin, som
beväpnar arbetarna med insikt om den enda riktiga vägen till avskaffande
av det kapitalistiska slaveriet och till socialismens seger, ställer reformisterna
sin idé om försoning mellan arbetarklassen och bour-geoisin. Därför
förnekar de proletariatets diktatur, förutan vilken en övergång
till socialismen är en omöjlighet. RefornrisTerna vill intala arbetarna
att det för övergång till socialism (som de bara i ord bekänner
sig till) inte är nödvändigt att i grunden omstörta kapitalismen,
avskaffa den borgerliga staten och dess våldsorgan och beröva bourgeoisin
äganderätten till produktionsmedlen. Reformisterna (likaså revisionisterna)
predikar kapitalismens fredliga inväxande i socialismen genom parlamentarisk
aktivitet, "företagsdemokrati", "medinflytande" etc.,
etc. Detta är den s.k. demokratiska
socialismens teori och praktik.
Marxism-leninismen har avslöjat de reformistiska idéernas borgerliga
väsen. Marxist-leninister förnekar inte nödvändigheten av
att det proletära partiet och arbetarklassen kämpar för reformer,
för dagskrav, för att förbättra arbetarnas ekonomiska, politiska
och kulturella läge under kapitalismen men anser reformerna vara endast
en biprodukt av den klasskamp som syftar till att på revolutionär
väg avskaffa kapitalismen. Med reformers hjälp kan arbetarklassen
endast uppnå partiella och temporära förbättringar i sitt
läge men de kan inte avskaffa kapitalets herravälde eftersom den under
kapitalismen inte innehar den politiska och därför inte heller den
ekonomiska makten.
I kampen mot marxismen har reformisterna också reviderat dess filosofisk-teoretiska
grunder och ersatt dem med borgerliga teorier. Reformister och revisionister
har ersatt den revolutionära dialektiken med platt evolutionism, som betraktar
rörelsen som endast en enkel tillväxtprocess, en långsam och
gradvis kvantitativ utveckling, och de förnekar den dialektiska och historiska
materialismen. Typiska revisionister på filosofins område var Karl
Kautsky o.a. av Andra internationalens teoretiker. Deras filosofiska revisionism
var ett uttryck för deras politiska opportunism och förräderi
mot den proletära revolutionen. Alla revisionister har under alla tider
sökt bevisa att man mycket väl kan förena en vetenskaplig socialism
med en idealistisk filosofi. De moderna reformisterna - socialdemokrater, högersocialister
- har helt förkastat den marxistiska filosofin och propagerar nu öppet
borgerligt-idealistiska åsikter.
Det enda parti i Andra internationalen, som inte blev revisionistiskt och reformistiskt,
var det ryska bolsjevikpartiet, som med Lenin och Stalin i spetsen bekämpade
revisionisterna vid deras attacker mot marxismens grunder, och som förstod
att tillämpa marxismen i en ny historisk epok. Kampen mot revisionism,
reformism och opportunism är nödvändig för varje äkta
proletärt parti. En av de främsta orsakerna till det ryska bolsjevikpartiets
segerrika utveckling fram till Oktoberrevolutionen och därefter så
länge Sovjetunionen förblev ett socialistiskt land, var just dess
oförsonliga kamp mot reformismen och opportunismen inom partiet, mot mensjeviker,
likvidatorer, höger-och "vänster"opportunister, trotskister,
Zinovjev- och Bucharin-anhängare och andra marxismens fiender.
Den moderna kapitalismens växande motsättningar, socialismens seger
och frammarch i Kina och Albanien, den växande nationella befrielserörelsen
och den kommunistiska rörelsens framgångar i de kapitalistiska länderna,
krymper basen för de moderna revisionisterna och reformisterna och avslöjar
dem som socialismens fiender (jfr "Demokratisk
socialism", Modern revisionism).