Tid och rum


Tid och rum - de viktigaste formerna för materiens existens. ". . . grundformerna för allt vara är rum och tid, och ett vara utanför tiden är ett lika stort nonsens som ett vara utanför rummet" (Engels, Anti-Duhring, Stockholm 1955, s. 73). Det finns inget rum och ingen tid avskilda från materien, från de materiella processerna. Rum och tid utanför materien är ingenting annat än en tom abstraktion. Först den dialektiska materialismen kunde ge en vetenskaplig definition och lösning av frågan om tid och rum. Den dialektiska materialismen bekämpar såväl idealismen, som förnekar rummets och tidens objektiva verklighet och anser dem vara en produkt av medvetande, som metafysiken, vilken lösrycker materien från dess existensformer. Engels utsatte Dühring för en förintande kritik för dennes metafysiska uppfinningar. Duhring hävdade att världen till en början hade befunnit sig i absolut orörlighet och existerat utanför tiden. Lenin berikade den dialektiska materialismen med en fortsatt bearbetning av denna fråga utgående från Engels' teser om tid och rum och nya naturvetenskapliga rön. Lenin betonade att erkännandet av tidens och rummets objektiva realitet är den oundvikliga slutsatsen om man erkänner, att den objektiva verkligheten, dvs den i rörelse stadda materien existerar oberoende av vårt medvetande. "I världen existerar ingenting annat än den i rörelse befintliga materien och den i rörelse befintliga materien kan icke röra sig annorlunda än i rum och tid" (Lenin, Materialism och empiriokriticism. Filosofiska arbeten, Stockholm 1942, s. 296).

Lenin framhöll, att den viktigaste kunskapsteoretiska frågan med tillämpning på rum och tid avser huruvida rum och tid är reella eller om de bara är produkter av människans i utveckling stadda tänkande. Endast en dialektisk-materialistisk lösning av denna fråga, dvs erkännandet av rummets och tidens objektiva realitet och deras återspegling i vårt medvetande, kan ge naturvetenskapen en vetenskaplig grundval för en fruktbringande utforskning av deras fysiska egenskaper. Naturvetenskapen, som upptäcker allt fler och fler nya fysiska egenskaper hos tiden och rummet, bekräftar den dialektiska materialismens tes om det organiska sambandet mellan dessa grundläggande former för materiens existens och materien själv, det ömsesidiga sambandet mellan formerna (tid och rum) och innehållet (materien). Samtidigt som marxismen avslöjar och bekämpar alla idealisternas försök att bestrida den vetenskapliga riktigheten av den dialektiska materialismens tes om tid och rum som objektiva former för den i rörelse befintliga materien, varnar den för att sammanblanda frågan om förändringar i människans kunskap om tid och rum med den kunskapsteoretiska frågan om deras objektiva realitet. Våra i utveckling stadda föreställningar om tid och rum, är en återspegling av den reella tiden och rummet, och ger oss relativa, ofullständiga kunskaper om dem, men ur dessa relativa sanningar växer den absoluta sanningen fram.