Tid och rum
- de viktigaste formerna för materiens existens. ". . . grundformerna
för allt vara är rum och tid, och ett vara utanför tiden är
ett lika stort nonsens som ett vara utanför rummet" (Engels, Anti-Duhring,
Stockholm 1955, s. 73). Det finns inget rum och ingen tid avskilda från
materien, från de materiella processerna. Rum och tid utanför materien
är ingenting annat än en tom abstraktion. Först den dialektiska
materialismen kunde ge en vetenskaplig definition och lösning av frågan
om tid och rum. Den dialektiska materialismen bekämpar såväl
idealismen, som förnekar rummets och tidens objektiva verklighet och anser
dem vara en produkt av medvetande, som metafysiken, vilken lösrycker materien
från dess existensformer. Engels utsatte Dühring för en förintande
kritik för dennes metafysiska uppfinningar. Duhring hävdade att världen
till en början hade befunnit sig i absolut orörlighet och existerat
utanför tiden. Lenin berikade den dialektiska materialismen med en fortsatt
bearbetning av denna fråga utgående från Engels' teser om
tid och rum och nya naturvetenskapliga rön. Lenin betonade att erkännandet
av tidens och rummets objektiva realitet är den oundvikliga slutsatsen
om man erkänner, att den objektiva verkligheten, dvs den i rörelse
stadda materien existerar oberoende av vårt medvetande. "I världen
existerar ingenting annat än den i rörelse befintliga materien och
den i rörelse befintliga materien kan icke röra sig annorlunda än
i rum och tid" (Lenin, Materialism och empiriokriticism. Filosofiska arbeten,
Stockholm 1942, s. 296).
Lenin framhöll, att den viktigaste kunskapsteoretiska frågan med
tillämpning på rum och tid avser huruvida rum och tid är reella
eller om de bara är produkter av människans i utveckling stadda tänkande.
Endast en dialektisk-materialistisk lösning av denna fråga, dvs erkännandet
av rummets och tidens objektiva realitet och deras återspegling i vårt
medvetande, kan ge naturvetenskapen en vetenskaplig grundval för en fruktbringande
utforskning av deras fysiska egenskaper. Naturvetenskapen, som upptäcker
allt fler och fler nya fysiska egenskaper hos tiden och rummet, bekräftar
den dialektiska materialismens tes om det organiska sambandet mellan dessa grundläggande
former för materiens existens och materien själv, det ömsesidiga
sambandet mellan formerna (tid och rum) och innehållet (materien). Samtidigt
som marxismen avslöjar och bekämpar alla idealisternas försök
att bestrida den vetenskapliga riktigheten av den dialektiska materialismens
tes om tid och rum som objektiva former för den i rörelse befintliga
materien, varnar den för att sammanblanda frågan om förändringar
i människans kunskap om tid och rum med den kunskapsteoretiska frågan
om deras objektiva realitet. Våra i utveckling stadda föreställningar
om tid och rum, är en återspegling av den reella tiden och rummet,
och ger oss relativa, ofullständiga kunskaper om dem, men ur dessa relativa
sanningar växer den absoluta sanningen fram.