Folkkommun


Folkkommun. - Folkkommuner började i stor omfattning grundas på landsbygden i Folkrepubliken Kina på hösten 1958. De blev en naturlig följd av den politiska och ekonomiska utvecklingen i Kina. Strax efter befrielsen 1949 genomförde Kinas bönder en jordreform ledda av ordförande Mao Tsetung och Kommunistiska partiet. Därefter, och i linje med frivillighetsprincipen och med hänsyn till allas nytta, började de reorganisera livet på landsbygden i enlighet med partiets huvudlinje för jordbrukets utveckling. Det första steget innebar kollektivisering, det andra en mekanisering och elektrifiering på basis av kollektiviseringen. Mellan jordreformen och 1957 utvecklades Kinas jordbruk från arbetslag för ömsesidig hjälp till halvsocialistiska kooperativ för jordbruksprodukter och därefter till helsocialistiska kooperativ. Arbetslagen för ömsesidig hjälp hade inslag av socialism - de bestod av från ett par och upp till ett dussintal hushåll. Produktionsmedlen - jord, dragdjur, redskap - ägdes förfarande privat. Medlemmarna hjälpte varandra i det produktiva arbetet och utbytte arbete mot arbete. De halvsocialistiska kooperativen var större än arbetslagen för ömsesidig hjälp. Dess medlemmar slog nu samman sina jordlotter och de viktigaste produktionsmedlen, som brukades och sköttes av kooperativet. De tidigare ägarna erhöll en viss kompensation beroende på hur mycket de hade satsat. Inkomsterna från det kollektiva produktiva arbetet fördelades i enlighet med den socialistiska principen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation". De helsocialistiska kooperativen bestod i allmänhet av omkring 200 hushåll. Jorden och andra viktiga produktionsmedel ägdes kollektivt och brukades och sköttes under kollektivets enade ledarskap. Inkomsterna fördelades i enlighet med ovan anförda socialistiska princip. Genom att delta i kollektivt produktivt arbete övervann bönderna gradvis privatäganderättens hämningar, som var grundad på individuellt jordbruk och gick mer och mer entusiastiskt in för att bygga kollektiv. Kollektiviseringen främjade i stor utsträckning produktionen. Efter det att helsocialistiska kooperativ hade upprättats i större delen av Kina så kunde man 1957 inhösta en större skörd av säd, bomull och andra kulturer för industrin än någonsin tidigare. År 1957 genomförde partiet en socialistisk skolningsrörelse som fördjupade böndernas socialistiska medvetenhet. År 1958 formulerade Mao Tsetung den allmänna linjen på grundval av den utmärkta inre politiska och ekonomiska situationen. Den allmänna linjen innebar att man skulle sätta full fart framåt, sikta högt och uppnå större, snabbare, bättre och mera ekonomiska resultat i det socialistiska uppbygget. Bönderna gick entusiastiskt in för denna uppgift och för att snabbt förändra den efterblivna landsbygden. Från vintern 1957 till sommaren 1958 genomfördes omfattande grundläggande jordförbättringar och man koncentrerade sig på bevattningsanlägningar. Mycket gjordes för att utveckla industrin, transportväsendet, kommunikationerna, handeln, kulturen, utbildningen och hälsovården - allt inriktat på att tjäna jordbruket - och för att organisera den lokala milisen. De helsocialistiska kooperativen, som hade organiserats huvudsakligen för jordbruk, blev allt mer otillräckliga för produktion i stor skala. I många områden av landet sammansmälte de mindre kooperativen till större eller bildade kooperativa federationer. Eftersom en sådan kooperativ federation ofta omfattade hushållen i en hel kommun, sammanlagt flera tusen människor, så kom dess ledning att sammansmälta med kommunstyrelsen och resultatet blev en enhet av både politisk och ekonomisk organisation. Detta blev prototypen för folkkommunerna. Ordförande Mao summerade snabbt betydelsen av den nya skapelsen från massorna och deras erfarenheter i orden: "Folkkommuner är bra!". Partiets centralkommitté utfärdade en resolution som skisserade mått och steg för bildandet av folkkommuner. Folkkommuner började nu bildas i tiotusental.

Under det att jordbruksproducentkooperativen huvudsakligen engagerade sig i jordbruk så organiserar folkkommunerna såväl ekonomin som att de leder det lokala regeringsarbetet. Kommunen är en grundenhet i det socialistiska samhället i Kina och för proletär politisk makt på landsbygden. Kommunmedlemmarnas representativa församling fungerar som kommunens folkkongress (parlament). Kommunen har inte bara jordbruk på sitt program, utan också industri och handel och den leder uppfostran, utbildning, hälsovård och milis. Dess partikadrer och administrativa kadrer leder och organiserar såväl det politiskt-ideologiska arbetet som produktionen. Kort sagt: folkkommunen är en helt ny samhällsorganisation med gemensam ledning för politik, ekonomi, försvar och kultur.

Folkkommunen är ett stort kollektiv som ägs av alla dess medlemmar. Med större jordarealer, fler händer och bättre tillgångar än ett kooperativ kan den bättre genomföra grundläggande jordförbättringar i stor skala, experimentera med vetenskapligt jordbruk och bekämpa naturkastrofer. Dess långt större ekonomiska styrka gör det möjligt att snabbare bygga bevattningsanläggningar, liksom snabbare framsteg när det gäller mekanisering och elektrifiering, samt användning av konstgödsel och insektsbekämpningsmedel. Den starka ekonomin på landsbygden påskyndar byggandet av socialismen och höjer snabbare böndernas levnadsstandard.
Folkkommunerna kan bättre genomföra politiken att "ta spannmålen som en nyckellänk och försäkra sig om en allsidig utveckling", dvs att utveckla en mångsidig ekonomi med jordbruk, skogsbruk, boskapsskötsel, fiske och binäringar, samt att anlägga industrier, verkstäder och transport för att tjäna jordbruket.

Jordbruksproducentkooperativen hade två organisationsnivåer - dels kooperativet och produktionslagen som lydde under kooperativet. Äganderätten var förlagd till kooperativ nivå. Folkkommunen har tre organisationsnivåer: kommunen, ett antal produktionsbrigader under kommunen, och under varje produktionsbrigad ett antal produktionslag. Det finns kollektivt ägarskap på alla dessa tre nivåer. Produktionslaget är det man utgår ifrån och det äger jorden, dragdjuren, smärre jordbruksmaskiner och det organiserar självt sina medlemmars arbetskraft. Produktionslaget sköter sin egen ekonomi, tar självt hand om eventuella förluster och större delen av inkomsterna. Ekonomiska företag som drivs av produktionsbrigaderna är sådana som produktionslagen inte kan klara själva eller som kan skötas bättre av brigaderna: små dammar och andra vattenreservoarer som tjänar produktionslagen under brigaden, verkstäder som framställer jordbruks- och binäringsprodukter, fruktträdgårdar, skolor, hälsovårdsinrättningar etc. En del brigader äger traktorer och andra maskiner.

Ekonomiska företag som kommunerna driver är sådana som brigaderna inte kan sköta eller som kan skötas bättre av kommunerna. Dessa företag tjänar hela kommunen och det gäller bl.a. traktorstationer, vattenkraftverk, bevattningsanläggningar, fabriker för tillverkning av jordbruksmaskiner, verkstäder, skogsbruksanläggningar, experimentstationer för att förbättra sädessorterna, mellanskolor och sjukhus.
F.n. utgör de företag som sköts av produktionslagen den största delen av kommunens tillgångar. De som sköts av brigaderna respektive kommunen är relativt färre till antalet, men i stället spelar de en större roll när det gäller att befästa och utveckla den socialistiska ekonomin på landsbygden.
Allt eftersom tiden går kommer proletariatets diktatur att befästas allt mer, kommunmedlemmarnas socialistiska medvetenhet kommer att fortsätta att stiga och den kollektiva ekonomin kommer att bli ännu starkare. De relativt sett fattigare produktionslagen kommer också steg för steg att nå upp till de mera välbeställda produktionslagens nivå och jordbruket kommer att bli mer och mer mekaniserat. Med dessa förutsättningar kommer produktionsbrigaden med tiden och kanske också kommunen så småningom att bli den grundläggande enheten. Det kollektiva ägarskapets system kommer kanske att ersättas med hela folkets ägarskap (statens).

Fördelningen av folkkommunernas inkomster sker i enlighet med den politik som rekommenderats av partiet och där man fäster uppmärksamheten vid tre saker: statens intressen, kollektivets intressen och individens intressen. Huvudsakligen sköts fördelningen av produktionslaget som ju utgör grundenhet. Efter det att produktions- och driftskostnader dragits av från produktionslagets årsinkomst så betalas en mindre del som skatt till staten, en mindre del satsas till de allmänna reservfonderna inom kollektivet och den största delen fördelas bland medlemmarna. Statsskatten och bidragen till reservfonderna söker man hålla på så låg nivå så att ökad produktion som regel också leder till ökade inkomster för medlemmarna. För att kunna omsätta denna politik har staten linjen att inte höja skatterna ens när produktionen stiger. Under de senaste åren har statsskatterna hållits oförändrade även under de år då skörden varit rekordhög. Detta betyder att skatten kommer att ta en allt mindre del av inkomsterna i de produktionslag där produktionen ständigt ökar - f.n. tar skatten högst 7 procent av inkomsterna, Jordbruksproduktionens ökning i Kina sker planmässigt och i enlighet med ekonomins behov. När det uppkommer ett överskott inom jordbruket utöver de uppställda målen, så köper staten upp överskottet till fasta eller till och med högre priser, dvs när man får en rekordskörd så behöver produktionslagen inte bekymra sig för avsättningen och inte sälja till förlust. I stället kommer kollektivets inkomster och allmänna reservfonder att öka och medlemmarnas levnadsstandard att förbättras. Denna statliga politik håller priserna stabila och underlättar utbyggnaden av de nationella reserverna som är grunden för en konstant tillgång på livsmedel.

Produktionslagens reservfonder består av dels reserv- och dels välfärdsfonder. De används för att köpa smärre eller mellanstora jordbruksmaskiner, för kapitalanläggningar och reproduktion. Välfärdsfonderna täcker kostnaderna för kultur, uppfostran, kollektiva arrangemang, för hjälp till medlemmar som är sjuka, dragit sig tillbaka eller är arbetsoförmögna. Välfärdsfonden betalar exempelvis hälsovården enligt ett system där medlemmarna bara betalar en yuan per år för fullständig medicinsk service. Välfärdsfonden betalar likaså det allt mer expanderande
l radionätet. Den täcker också kostnaderna för medlemmar som har ekonomiska svårigheter, särskilt för de revolutionära martyrernas familjer, militärernas anhöriga, åldringar som inte har familjer, föräldralösa barn, invalider eller sjuka medlemmar.
Fördelningen är grundad på principen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation". Vid slutet av varje år erhåller medlemmarna så mycket av inkomsterna som de har rätt till enligt deras arbetspoäng, dvs den enhet som ligger till grund för deras förtjänster. De erhåller sin lön i enligthet med den mängd arbete, den sorts arbete de utfört, arbetets kvalitet och medlemmens attityd till kollektiv produktion. Kadrer på alla nivåer i en folkkommun måste i enlighet med statliga bestämmelser delta aktivt i det kollektiva produktiva arbetet. Detta därför att man vill försäkra sig om att kadrerna inte isolerar sig från den verkliga produktionen och verkligheten och att de upprätthåller ständiga och nära band med massorna och sålunda undviker att bli subjektiva och byråkratiska i sitt arbete. Det är en grundläggande åtgärd för att förhindra kapitalismens återupprättande och för att konsolidera proletariatets diktatur. Kadrer på kommunnivå måste delta i produktivt arbete under inte mindre än 60 dagar per år. Brigad- och produktionslagskadrer deltar i arbetet för arbetspoäng på samma sätt som vanliga kommunmedlemmar. För den tid kadrer lägger ned på allmänna angelägenheter erhåller de arbetspoäng eller kontant betalning med pengar som sparas efter diskussioner bland medlemmarna. Dessa fördelningsmetoder förser både staten och den kollektiva ekonomin med medel och förbättrar likaså ständigt kommunmedlemmarnas liv.
Folkkommunen styrs enligt den demokratiska centralismens princip. De representativa församlingarna i produktionslaget, brigaden och kommunen är folkmaktens organ på dessa nivåer. Representanter till dessa väljs efter grundliga diskussioner bland medlemmarna. Varje medlem har rösträtt och är valbar. Mellan de representativa församlingarnas sammanträden sköts arbetet av permanenta kommittéer (utskott). I produktionslaget betecknas den som Ledande gruppen och i brigaden och kommunen Revolutionära kommittén. Dessa permanenta ledande organ väljs också av medlemmarna. Innan ett nytt arbetsår börjar så skisserar dessa ledande organ på varje nivå produktionsplaner som grundas på de mål staten sätter, de verkliga förhållandena i varje enhet och medlemmarnas behov. Skisserna lämnas ut till medlemmarna för grundliga diskussioner, revideras efter förslag och kritik som medlemmarna inkommer med och först därefter fastställs de. Sif forna för inkomster och utgifter offentliggörs varje år. Det är alla kommunmedlemmars rättighet att delta i diskussionerna, godkänna planer och andra åtgärder, kritisera och övervaka det sätt på vilket planerna omsätts i praktiken, och denna rättighet är lagstadgad. Förutom dessa demokratiska rättigheter på det politiska och ekonomiska området, så har också varje kommunmedlem rätt till arbete, vila, uppfostran, utbildning och att få del av den sociala välfärden. Varje arbetsför medlem har rätt att delta i det produktiva arbetet. Män och kvinnor får lika lön för lika arbete. När de sistnämnda tilldelas ett arbete så sker det med lämplig hänsyn till kvinnornas speciella fysiska problem. Tid för arbete och vila fastställs i enlighet med lokala seder och bruk och varierar i enlighet med säsongen. Kommunmedlemmarna ägnar sin största uppmärksamhet åt att uppfylla de fastställda kollektiva målen. På sin fritid kan de arbeta på små privata jordlotter som de tilldelas genom produktionslaget, där de kan uppföda höns, boskap, syssla med hantverk osv, och vars avkastning de kan göra vad de vill med. En viktig demokratisk rättighet för varje person är möjligheter att studera marxism-leninismen-Mao Tsetungs tänkande och få socialistisk skolning. En viss tid varje vecka avsätts för politiska studier. Partiorganisationerna på skilda nivåer är ansvariga inte bara för att genomföra partiets principer och politik, utan också för att leda och organisera kadrerna och massorna i politiska studier. De hjälper på allt sätt kommunmedlemmarna att förstå och fördjupa sina kunskaper i marxism-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, ständigt höja sin socialistiska medvetenhet och utveckla sin proletära klassståndpunkt att helhjärtat tjäna folket.

Det är den andliga kraften i marxism-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, översatt till materiell energi, som gjort det möjligt för Kinas miljontals kommunmedlemmar att med förlitande på egna krafter bekämpa naturkatastrofer och övervinna svårigheter och att bärga rekordskördar år efter år.