Folkdemokrati


Folkdemokrati - en ny form av politisk statsorgamsation av samhället, som uppkom i en rad europeiska och asiatiska länder efter andra världskriget som resultat av att den antifascistiska koalitionen med Sovjetunionen i spetsen besegrade den tyska och japanska fascismen-imperialismen, samt tack vare segern i folkens befrielserörelse. Beroende på konkreta betingelser har folkdemokratin olika former och etapper av sin utveckling under vilken också dess klassmässiga innehåll genomgår väsentliga förändringar.

Dess första etapp är den antiimperialistiska, antifeodala revolutionen under vilken det uppstår folkdemokrati som organ för den revolutionära makten, som till sitt innehåll i huvudsak representerar arbetarklassens och böndernas diktatur under arbetarklassens ledning. Kännetecknande för denna etapp är att udden är riktad mot imperialismen, mot fascismen.

I Central- och Sydösteuropa föddes folkdemokratin under aktiv kamp mot främmande och inhemsk fascism, för nationellt oberoende och demokratiska fri- och rättigheter. Denna kamp utgjorde en beståndsdel i de progressiva krafternas världsomspännande kamp mot de fascistiska aggressorema. Sovjetunionen hjälpte dessa länders folk att slå sig fria från det fascistiska slaveriet och erhålla nationellt oberoende, och utövade ett revolutionerande inflytande på händelseutvecklingen. Sovjetunionen blandade sig inte i dessa länders inre angelägenheter, men närvaron av sovjetiska trupper lamslog reaktionens krafter, stärkte massornas revolutionära energi och påskyndade de historiska processerna. Folkets breda massor med kommunistiska partier i spetsen tog till vara denna gynnsamma situation och genomförde i hård klasskamp revolutionära omvälvningar och upprättade folkdemokratiska regimer. Denna omvälvning innebar att kapitalisternas och godsägarnas makt krossades och att makten övergick i folkets händer med arbetarklassen i spetsen. Arbetarklassen i de Central- och Sydösteuropeiska länderna koncentrerade nu ansträngningarna på att fullborda de anti-feodala, allmänt demokratiska uppgifter, i första hand inom jordbruket, som revolutionen hade ställt. Det var nödvändigt att eliminera alla konsekvenser av det fascistiska herraväldet såväl i ekonomi som politik och kultur, att säkerställa en konsekvent demokratisering av alla sfärer inom samhällslivet, genomföra jordreformer och avskaffa de feodala förhållandena. Under den agrara revolutionen konfiskerades godsägarnas jord och enligt principen "jorden tillhör dem, som brukar den" överlämnades den till bönderna. Godsägarklassen avskaffades och de arbetande böndernas materiella läge förbättrades. Jordreformerna stadfäste böndernas äganderätt till jorden och stärkte ytterligare förbundet mellan arbetare och bönder. Jämsides med agrarreformema konfiskerades stormonopolens kapital, som hade varit intimt knutna till fascismen. Under dessa konkreta förhållanden betraktades denna åtgärd som allmänt demokratisk, fastän den givetvis försvagade kapitalismen och innebar ett steg i riktning mot socialism. Genomförandet av de viktigaste demokratiska uppgifterna - krossandet av de fascistiska krafterna, erövrandet av nationellt oberoende och demokratiska fri- och rättigheter, avskaffandet av de feodala förhållandena - vittnade om att revolutionens första etapp, den antiimperialistiska, antifeodala etappen, i huvudsak var avslutad. Givetvis återstod en hel rad demokratiska uppgifter, men dessa skulle komma att lösas under den nya etappen, den socialistiska revolutionens etapp. Den nya, andra etappen, kännetecknades av att motsättningen mellan arbetarklassen och bourgeoisin blev huvudmotsättning. Nu inleddes den socialistiska revolutionens strategiska etapp. Bourgeoisin utgjorde alltjämt en betydande kraft, eftersom den drog med sig en ganska stor del av de halvproletära, småborgerliga befolkningsskikten. Bourgeoisin spelade en aktiv politisk roll i de folkdemokratiska länderna, hade tillgång till egna organisationer, egen press, egna representanter i parlamenten, i regeringarna och andra maktorgan. Bourgeoisin, som fortfarande ägde många banker, fabriker, verkstäder osv, hade en betydande ekonomisk styrka bakom sig. Men dess styrka och aktivitet bestod inte enbart i politiska och ekonomiska positioner inom landet, den bestod också i betydande grad av stöd från den internationella imperialismen. Inspirerade utifrån förde bourgeoisin i de europeiska folkdemokratiska länderna en hårdnackad kamp om makten. Den motsatte sig förverkligandet av demokratiska åtgärder, strävade efter att störta folkmakten och upprätta sin diktatur. För att konsolidera och utvidga folkets landvinningar blev det nödvändigt att krossa bourgeoisin, att slutgiltigt avgöra frågan om makten, att säkra en övergång från arbetarklassens och böndernas diktatur till arbetarklassens diktatur., Frågan om makten är den socialistiska revolutionens viktigaste fråga. Först och främst krävdes det att folkmakten drog över på sin sida de folkmassor som stod under bourgeoisins inflytande.

I långvarig och hård kamp avslöjade marxist-leninisterna inför folket bourgeoisins folkfientliga, antinationella planer och förehavanden, och den underminerande verksamhet som de borgerliga partierna bedrev på uppdrag från utländska imperialister. Därmed förlorade också bourgeoisin det mesta av sitt stöd bland befolkningen. När arbetarklassen hade berövat bourgeoisin dess sociala stöd gick den till kamp för att krossa den också politiskt: borgerliga partier, som stod i utländska imperialisters tjänst, upplöstes, bourgeoisins press fick slå igen, borgerliga representanter fick lämna regeringar och statsapparat. Samtidigt nationaliserades industrin, bankerna, transport- och kommunikationsväsendet, naturrikedomar osv. Under den revolutionära kampen krossades den gamla borgerliga statsapparaten och skapades en ny, folklig statsapparat som blev i stånd att fylla den proletära diktaturens funktioner. Stor betydelse för samhällslivet i folkdemokratierna hade elimineringen av arbetarklassens splittring; det skedde genom att kommunistiska och socialdemokratiska partier gick samman i enhetliga arbetarpartier på basis av marxismen-leninismen. Detta samgående åtföljdes av att bourgeoisins agentur inom arbetarrörelsen - de socialdemokratiska partiernas högerflygel - krossades politiskt. Alla de uppräknade sociala, ekonomiska och politiska åtgärder som genomfördes i de europeiska folkdemokratierna, innebar en revolutionär socialistisk omvälvning, dvs upprättandet av proletariatets diktatur, arbetarklassens stat.

Folkdemokratin segrade också i en rad asiatiska länder - i Kina, Vietnam och Korea. Segern for folkdemokratin skedde i dessa länder mot bakgrund av ae japanska imperialisternas nederlag, en försvagning av hela det imperialistiska systemet och som resultat av folkmassornas hjältemodiga befrielsekamp. Folkdemokratins seger i Kina, Vietnam och Korea innebar ännu ett mäktigt slag mot hela det imperialistiska systemet. De revolutioner som ägde rum i de asiatiska folkdemokratierna har sina särdrag eftersom dessa länder var koloniala; utländska imperialister härskade i dem tillsammans med compradorbourgeoisi och feodalherrar.

Den folkdemokratiska vägen öppnade väldiga perspektiv för Kina, Vietnam och Korea. De kinesiska folkmassorna förde under många år en hjältemodig kamp för demokratiska fri- och rättigheter, för nationellt oberoende och folkdemokrati. Revolutionen i Kina hade två utvecklingsetapper. Den första var den nydemokratiska, som till sin innebörd var antiimperialistisk, anti-feodal. Denna revolutions uppgift var, att folkmassorna med arbetarklassen i spetsen skulle krossa imperialisternas, feodal-herrarnas och byråkratkapitalets herravälde och förvandla det halvkoloniala, halvfeodala Kina till en nydemokratisk stat. Denna uppgift löstes framgångsrikt av det kinesiska folket. Utropandet av Folkrepubliken Kina (l. 10. 1949) och genomförandet av de viktigaste demokratiska reformerna fullbordade i huvudsak den kinesiska revolutionens första etapp och inledde den andra etappen - den socialistiska revolutionens etapp. Uppgiften för den etappen är uppbygget av ett socialistiskt samhälle i Kina.

Marxismen-leninismen lär att vägen från kapitalism till socialism går via en socialistisk revolution under vilken arbetarklassen tar makten i sina händer, upprättar proletariatets diktatur, avskaffar det kapitalistiska systemet och skapar ett socialistiskt samhälle. Formerna för proletariatets diktatur kan - som också Lenin ofta framhöll - ha olika former, uppvisa en mångfald av olika politiska former, men det väsentliga i dem (klassinnehållet) måste alltid vara att de är proletära diktaturer.

Folkdemokratin innebär folkets makt, dvs hela arbetande folkets makt med arbetarklassen i spetsen. Folkdemokratins klass-mässiga bas är förbundet mellan arbetarklass och övriga arbetande i stad och på land. Den politiska grundvalen för folkdemokratin är representativa församlingar som väljs av folket vid allmänna, lika, direkta och hemliga val, organ som innehar hela statsmakten, uppifrån och ner, i sina händer. I folkdemo-kratiska länder kan det finnas flera partier, med det parti som står i spetsen för utvecklingen är det revolutionära kommunistiska partiet, dvs arbetarklassens parti. Detta är en återspegling av arbetarklassens ledande roll i förbundet mellan alla arbetande klasser. Oavsett om regeringen i en folkdemokrati är en koalitionsregering, så är det alltså arbetarklassen och dess parti som spelar den ledande rollen i en sådan regering, l de europeiska folkdemokratierna fanns tre ekonomiska strukturer: en socialistisk, en småproduktionssektor och en kapitalistisk sektor. I Kina fanns förutom ovan nämnda också en kooperativ och en stats-kapitalistisk sektor. Därav följer att det i samtliga folkdemokratier funnits tre klasser: arbetarklassen, bönderna och bourgeoisin, samt intelligentian som framsprungit ur dessa tre klasser. Det är fel, som en del "teoretiker" påstår, att de folkdemokratiska länderna skulle utvecklats genom klassintressenas "harmoni" och "försoning", genom kapitalismens "fredliga inväxande" i socialism; sådana idéer är antimarxistiska, antikommunistiska. Trots vissa skillnader, som beror på konkreta historiska förhållanden i varje land, utvecklades i samtliga folkdemokratier en hårdnackad klasskamp i alla former - på det politiska, ekonomiska och ideologiska området. De historiska erfarenheterna från länderna i Central- och Sydösteuropa, Folkrepubliken Kina, Demokratiska folkrepubliken Korea och Demokratiska republiken Vietnam har bevisat folkdemokratins livsduglighet såsom en ny form av folkmakt men också att denna folkmakt temporärt kan förloras till bourgeoisin (se Modern revisionism och Socialimperialism).