Kunskap


Kunskap. - Den marxistiska filosofin har för första gången i det mänskliga tänkandets historia blottlagt kunskapens väsen och vetenskapligt klarlagt hur kunskapsprocessen äger rum. Den marxistiska kunskapsteorin, som baserar sig på erkännandet av en objektivt existerande yttre värld, dvs en värld som existerar oberoende av människornas medvetande, hävdar att kunskapen är en avspegling av denna objektiva värld.

Marxismen utgår vidare ifrån att det mycket väl går att uppfatta världen. Dessa marxismens utgångspunkter är diametralt motsatta idealismen, som betraktar kunskapen som antingen en "absolut idés", en världsandes, Guds kunskap (den s.k. objektiva idealismen) eller som en kunskap begränsad till subjektiva upplevelser hos människan själv (den s.k. subjektiva idealismen). Den dialektiska materialismen har emellertid visat, att det går att tränga ned på djupet i företeelsernas väsen, att det går att blottlägga lagarna för naturens och samhällets utveckling och ställa dem i människornas tjänst. Dess stora förtjänst är också att den visat hur kunskapsprocessen går till. I den förmarxistiska filosofin fanns det många felaktiga föreställningar om denna viktiga fråga. En del filosofer, som hävdade empirismens ståndpunkter, ansåg att det enda i kunskapen var förnimmelsen och förnekade det teoretiska tänkandets, generaliseringarnas och abstraktionernas roll. Andra återigen, de som hävdade rationalismens ståndpunkter, förde fram som det viktigaste i kunskapsprocessen intellektets, förnuftets verksamhet, och tillskrev denna rollen som den enda kunskapskraften och ignorerade den sinnliga kunskapens betydelse, erfarenhet och observationer. De förmarxistiska materialisterna ansåg helt riktigt, att kunskapen är en avspegling av objektivt existerande ting och företeelser i naturen. Men de uppfattade kunskapen på ett metafysiskt sätt och tog inte hänsyn till kunskapsprocessens hela komplicerade beskaffenhet och undervärderade tänkandets aktiva roll i kunskapsprocessen. I motsats till de metafysiska materialisterna hävdade idealisterna tänkandets aktiva roll så ensidigt att de förnekade den objektiva världen och förvandlade tänkandet, medvetandet till naturens skapare. Och det allra viktigaste: ingen förmarxistisk filosof förstod den förstarangsbetydelse som praktiken har i kunskapsprocessen och betraktade kunskapen lösryckt från praktiken. Först den marxistiska filosofin löste alla dessa frågor. Den övervann empirismens, rationalismens och den metafysiska materialismens begränsning och ställde praktiken i centrum för kunskapsfrågan. Marxismen påvisade, att kunskap inte är någon död, "fotografisk" avspegling av verkligheten, utan en komplicerad dialektisk process. Genom att tillämpa den materialistiska dialektiken på kunskapen visade marxismen, att kunskapsprocessen har sina utvecklingsstadier, som är ömsesidigt förbundna med varandra och lagbundet framgår ur varandra. Lenin gav en storslagen formel som uttrycker denna process, dess stadier, steg, och visade de former i vilka verkligheten avspeglar sig på varje stadium i den dialektiska kunskapsprocessen om den objektiva sanningen.

"Från levande observation till abstrakt tänkande och från detta till praktik - sådan är den dialektiska vägen för kunskap om sanningen, kunskap om den objektiva verkligheten" (Lenin, Filosofiska häften, s. 146-147, ry.). Känsel, förnimmelser, föreställningar, kort sagt, en levande observation av verkligheten är utgångspunkten för varje kunskap. Känselsinnena är det väsentliga i de kanaler genom vilka den yttre världen påverkar människans medvetande. Men i detta stadium av kunskapsprocessen erhåller människan företrädesvis bilder av enstaka föremål och blottlägger endast föremålens yttre sida. Känseln, förnimmelserna, föreställningarna är i sig själva oförmögna att avspegla företeelsernas inre och väsentliga sammanhang, att blottlägga den objektiva världens lagar. Kunskapens mål är ju att blottlägga de objektiva naturlagarna. Detta kan ske först i det andra stadiet, nämligen med hjälp av abstrakt tänkande. Genom en generalisering av de data som erhållits via känseln och förnimmelserna, avskiljer det abstrakta tänkandet allt oväsentligt och tillfälligt i tingen och företeelserna och tränger in i dess väsen. Sedan summeras resultaten och uttrycks i av vetenskaplig kunskap formulerade begrepp, kategorier, lagar. Sådana är ex.vis begreppen materia, rörelse, klass, produktionssätt osv, eller mervärdelagen, lagen om klasskampen, kapitalismens ekonomiska grundlag osv. Båda dessa steg i kunskapsprocessen - den levande observationen och det abstrakta tänkandet - befinner sig i enhet, övergår från det ena till det andra och utgör innehållet i en enhetlig dialektisk process för en avspegling av verkligheten. Grunden för hela kunskapsprocessen och vart och ett av dess stadier, det högsta kriteriet för sanningsenligheten i de kunskaper som uppnåtts, är praktiken. Människan lär känna den omgivande världen i samband med sin praktiska verksamhet, i samband med att hon aktivt påverkar naturen. Den praktiska prövningen av kunskaperna är det högsta steget i kunskapsprocessen, är en avspegling av lagarna för den objektiva verkligheten i människans hjärna. "I sin samhälleliga praktik deltar människorna i olika slag av kamp och vinner rik erfarenhet såväl av sina framgångar som av sina misslyckanden. Oräkneliga företeelser i den objektiva yttre världen återspeglas genom människans fem sinnen - synen, hörseln, lukten, smaken, känseln - i hennes hjärna. Till en början är kunskapen sinnlig. Språnget till en begreppsbildande kunskap, dvs till idéer, sker då sinnlig kunskap samlas i tillräcklig mängd. Detta är en process i vetandets utveckling. Det är det första stadiet i hela kunskapsprocessen, det stadium som för från objektiv materia till subjektivt medvetande, från tillvaro till idéer.

Huruvida ens medvetande eller idéer (teorier, politiska riktlinjer, planer eller åtgärder inberäknade) riktigt återspeglar den objektiva yttre världens lagar är ännu inte bevisat på detta stadium, i vilket det ännu inte är möjligt att försäkra sig om huruvida de är riktiga eller inte. Sedan kommer det andra stadiet i kunskapsprocessen, det stadium som leder från medvetande tillbaka till materia, från idéer till tillvaro och i vilken den under första stadiet förvärvade kunskapen tillämpas i samhällelig praktik för att fastställa huruvida teorierna, de politiska riktlinjerna, planerna eller åtgärderna vinner den förväntade framgången. Allmänt talat är de som vinner framgång riktiga och de som misslyckas oriktiga, och detta gäller särskilt människans kamp med naturen. I den samhälleliga kampen lider de krafter som representerar den framskridna klassen ibland nederlag, inte därför att deras idéer är felaktiga, utan därför att de, i avvägningen mellan de styrkor som är inbegripna i striden, tills vidare inte är så starka som reaktionens krafter. Därför blir de tillfälligt besegrade, men de kommer att segra förr eller senare. Genom att prövas i praktiken gör människans kunskap ytterligare ett språng. Detta språng är mycket viktigare än det föregående. För endast detta språng kan bevisa riktigheten eller oriktigheten i det första språnget i kunskapsprocessen, dvs i de idéer, teorier, planer eller åtgärder som utformats under återspeglandet av den objektiva yttre världen. Det finns inget annat sätt att pröva sammeten" (Mao Tsetung, Citatboken, s. 181-182).