Marxism-Leninism Mao Tse-tungs
tänkande
Vetenskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar, vetenskapen om de förtryckta
och utsugna massornas revolution, vetenskapen om socialismens seger i alla länder,
vetenskapen om uppbygget av det socialistiska och kommunistiska samhället. Den
marxistiska lärans uppkomst var resultatet av den största revolutionen i det samhälliga
tänkandets utveckling. Den marxistiska läran gav det grundläggande svaret på de
frågor om det progressiva tänkandet i alla tider hade ställt, men som det inte
hade kunnat lösa. Dess teoretiska källor var den tyska filosofin från slutet av
1700 - och början av 1800 - talet, den engelska politiska ekonomin och den franska
socialismen. Marxismen uppstod samtidigt som ett direkt uttryck för de grundläggande
intressena hos det kapitalistiska samhällets mest revolutionära klass - proletariatet.
Marxismen viktigaste beståndsdelar är den marxistiska filosofin, den marxistiska
politiska ekonomin och teorin om den vetenskapliga kommunismen.
Den dialektiska och historiska matrealismen är marxismens teoretiska fundament,
(se
dialektisk materialism, historisk
materialism). Den
grundläggande skillnaden mellan den marxistiska filosofin och alla andra filosofiska
system, har Marx uttryckt på följande sätt i sina Teser om Feuerbach: "Filosoferna
har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra
den!" (Karl Marx, 11 Teser om Feuerbach, tes 11). Den dialektiska och historiska
matrealismen är också det mäktiga teoretiska vapen som krävs i kampen för en revolutionär
omvandling av samhället. Genom att utnyttja allt det värdefulla progressiva, som
fanns i den gamla filosofin, skapade Marx och Engels den enda verkligt vetenskapliga
världsåskådning som finns. Marxismens kärnpunkt är den matrealistiska dialektiken.
Med hjälp av den matrealistiska dialektiken bearbetade marxismen grundläggare
den filosofiska matrealismen, övervann den gamla metafysiska och mekaniska materialism
- den dialektiska materialismen. Marx och Engels fördjupade och utvecklade den
filosofiska materialismen och förde upp den på ett nytt plan, så att den kom att
gälla även kunskapen om det mänskliga samhället; de skapade den historiska materialismen.
I motsats till alla idealistiska teorier, enligt vilka grundvalen för samhällets
utveckling skulle vara idéer, ett förnuft, bevisade Marx och Engels, att det ekonomiska
systemet är denna grundval, att det på denna grund reser sig en politisk och ideologisk
överbyggnad, att utvecklingens drivkraft i alla klassamhällen är klasskampen.
Genom att tillämpa den dialektiska och historiska matrealismen på den ekonomiska
vetenskapen, åstadkom Marx en omvälvning i synen på det ekonomiska samhällslivet,
och skapade den enda vetenskapliga politiska ekonomin som finns. Marx viktigaste
verk, Kapitalet, har ägnats studiet av det kapitalistiska samhällets ekonomiska
struktur. Där de gamla ekonomerna såg förhållanden mellanting (att vara byts mot
en annan vara) upptäckte och påvisade Marx förhållanden mellan människor. Med
sin mervärdesteori blottade Marx källan till profiten, till kapitalismens rikedom.
"Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx' ekonomiska teori." (Lenin). Genom att
utforska det kapitalistiska produktionssättets utvecklingslagar fick Marx fram
bevisen för att kapitalismens undergång och kommunismens seger är en lagbundenhet.
Kapitalismens, som avlöste det feodala samhällssystemet, avskaffade inte människans
utsugning av människan, utan ersatte endast en form av utsugning och förtryck
av det arbetande folket med en ny. Som avspegling av de utsugnas protest mot det
kapitalistiska förtrycket började det uppkomma skilda slags socialistiska läror.
Den ursprungliga socialismen var inte vetenskaplig utan utopisk. De utopiska socialisterna
kritiserade och fördömde skarpt den kapitalistiska ordningen, de drömde om ett
bättre samhällsystem där det inte skulle förekomma utsugning, men de kunde inte
visa utvägen ur det kapitalistiska slaveriet. Marx och Engels förvandlade för
första gången socialismen från dröm till en vetenskap. De klarlade arbetarklassens
världshistoriska roll såsom kapitalismens dödgrävare, såsom det kommunistiska
samhällets skapare. Det viktigaste därvid är läran om proletariatets diktatur.
"Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då
det ena revolutionärt omvandlades i det andra. Därtill svarar också en politisk
övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära
diktatur" (Karl Marx). Marxismen beväpnade arbetarklassen med en revolutionär
teori för dess kamp mot bourgeoisien, gav arbetarrörelsen - som dittills hade
utvecklats spontanistiskt - en socialistisk inriktning.
Så fort som de marxistiska idéerna fick inflytande över massorna, slog sig det
gamla Europas alla reaktionära krafter samman för att bekämpa kommunismen. Men
bourgeoisin bekämpar marxismen inte bara med våld. "Historiens dialektik vill,
att marxismens teoretiska seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister.
Den invändigt ruttna liberalismen försöker att ånyo leva upp som socialistisk
opportunism", (Lenin, Karl Marx' lära och dess historiska öden, Samlade verk i
urval, b. 18 - 19:l, s. 66). Opportunismen kan också visa sig i ett dogmatiskt
fastförhållande vid enstaka föråldrade teser i marxismen, för att därmed bromsa
marxismens utveckling och följaktligen också den revolutionära rörelsens utveckling.
"Både dogmatism och revisionism går tvärtemot marxismen. Marxismen måste förvisso
gå framåt; den måste utvecklas jämsides med praktikens utveckling och kan inte
stå stilla. Den skulle bli livlös, om den förblev stillastående och stereotyp.
Marxismens grundläggande principer får emellertid aldrig bytas, annars kommer
fel att begås. Det är dogmatism att närma sig marxismen från ett metafysiskt ståndpunkt
och anse den som någonting stelt. Det är revisionism att förneka marxismens grundläggande
principer och dess allmängiltiga sanning. Revisionismen är en form av borgerlig
ideologi. Revisionisterna förnekar skillnaden mellan socialism och kapitalism,
mellan proletariatets diktatur och borgerlig diktatur. Vad de förespråkar är i
verkligheten inte den socialistiska utan den kapitalistiska linjen. Undernuvarande
förhållanden är revisionismen mera ödeläggande än dogmatismen. En av våra viktiga
aktuella uppgifter på den ideologiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen"
(Mao Tse-tung, citatboken s.23-24).
Marxismen är en skapande vetenskap, en vetenskap stadd i utvecklingen, en vägledning
till handling. Efter Marx och Engels har marxismen vidareutvecklats av Lenin,
Stalin, Mao Tse-tung och andra av Marx' och Engels' lärjungar. De har inte bara
avslöjat och bekämpat opportunister av alla schatteringar, utan också försvarat
marxismen mot förvrängningar och fört upp den i ett helt nytt stadium, berikad
med nya erfarenheter från nya betingelser för proletariatets klasskamp.
Marxism-leninismen - Mao Tse-tungs tänkande är en entydig, vetenskaplig och enhetlig
ideologi för arbetarklassen. Marx och Engels levde och verkade under den förmonopoliska
kapitalismens period; det var en tid då kapitalismen utvecklades längs en uppåtgående
linje, en period då proletariatet förbereddes för sin revolutionära gärning. Lenin
levde och verkade under imperialismens epok, dvs. i en tid då kapitalismen hade
trätt in i sitt döende och parasitära stadium, de proletära revolutionens epok
då kapitalismen fästen började stormas och den proletära revolutionen hade segrat
i ett land, Sovjetunionen; Lenin verkade följaktligen också i socialismens tidevarv.
Lenin, Stalin och övriga bolsjeviker tillämpade och vidareutvecklade marxismen
under nya historiska förhållanden, med hänsyn till de erfarenheter som proletariatet
vunnit i den socialistiska revolutionen och uppbyggandet av socialismen. "Leninismen
är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare
bestämt: leninismen är teorin och praktiken för proletariatets diktatur i synnerhet"
(Stalin, Om leninismens grunde, Leninismens problem, Moskva 1952). Lenin upphävde
inte och "tillfogade" inte några nya principer för marxismen. Helt och hållet
med stöd av marxismens principer utvecklade Lenin allsidigt marxismen med tillämpning
på proletariatets nya klasskampsförhållanden, på kapitalismens nya, imperialistiska
utvecklingsstadium.
I boken Materialismen och empririokriticismen försvarade Lenin marxismens teoretiska
grunder mot tidens revisionistiska förvrängningar av densamma; i Ryssland representerades
denna revisionism av Bogdanov, Jusjkevitj, Bazarov, Valentinov, samt deras filosofiska
lärofäder Avenarius och Mach. Dessa försökte ställa en förfinad idealism
som motvikt mot den marxistiska materialismen.
På ett genialt sätt sammanfattade Lenin allt det väsentliga som vetenskapen upptäckt,
i synnerhet det som naturvetenskapen hade upptäckt, under den historiska perioden
efter Engels' död. Lenin summerade den internationella arbetarklassens världshistoriska
kamperfarenheter och vidareutvecklade de teoretiska grunderna för det marxistiska
partiet - den dialektiska och historiska materialismen. Han lade grunden till
den nya, leninska etappen i den marxistiska filosofins utveckling. Lenin utarbetade
frågan om imperialismen såsom ett nytt stadium, det högsta och sista i kapitalismens
utveckling. Lenin påvisade att imperialismen utgör tröskeln till den socialistiska
revolutionen. Utgående från denna analys gjorde Lenin en mycket betydelsefull
upptäckt i det han bevisade, att under förhållanden då kapitalismen utvecklas
olikmässigt och språngvis, så kan socialismen till en början segra i ett enda,
enskilt kapitalistiskt land och att socialismen inte kan segra samtidigt i alla
länder.
Marx och Engels skisserade idén om proletariatets ledarskap i revolutionen. Lenin
vidareutvecklade denna idé och skapade en utvecklad lära om proletariatets ledning
av de arbetande massorna i stad och på land, inte bara vid själva störtandet av
kapitalismen utan också i det socialistiska uppbygget efter det att proletariatets
diktatur segrat. Med stöd av Marx' idéer i den nationella och koloniala frågan,
vidareutvecklade Lenin dessa med tillämpning på den nya historiska epoken. Han
sammanfattade och gav ett enhetligt system av åsikter om de nationella och koloniala
revolutionerna under imperialismens epok. Lenin påvisade, att en lösning av den
nationella och koloniala frågan hänger intimt samman med störtandet av imperialismen,
att denna fråga utgör en del av den allmänna frågan om den socialistiska revolutionen.
Lenin vidareutvecklade den marxistiska teorin om proletariatets diktatur, hävdade
sovjetmakten som den statliga formen för proletariatets diktatur, definierade
proletariatets diktatur som en speciell form av klassförbund mellan proletariatet
och de utsugna massorna från de icke-proletära och halvproletära klasserna och
framhöll att arbetarklassens förbund med bönderna är den högsta principen för
proletariatets diktatur. Lenin påvisade att den proletära diktaturen är den högsta
typen av demokrati, formen för den proletära demokratin, som uttrycker majoritetens
(de utsugnas) intressen, i motsats till den kapitalistiska demokratin, som uttrycker
minoritetens (de utsugandes) intressen. Det viktigaste i leninismen är läran om
proletariatets diktatur; "... då är leninismen en internationell lära för proletärerna
i alla länder, då är den lämplig och då gäller den för alla länder utan undantag,
även för kapitalistiskt utvecklade länder" (Stalin, Till leninismens frågor, Leninismens
problem, Moskva 1952, s. 165). Lenin utarbetade frågan om vägar och medel för
socialismens framgångsrika uppbygge i ett land omringat av kapitalistiska stater.
Marx och Engels skisserade på ett genialt sätt läran om partiet. I kamp mot den
internationella opportunismen och centrismen utarbetade och gav Lenin arbetarklassen
en lära om partiet såsom proletariatets ledande organisation, såsom det viktigaste
vapnet i proletariatets händer, förutan vilket en seger för socialismen är omöjlig.
I oförsonlig kamp mot marxismens fiender utarbetade Lenin de ideologiska, organisatoriska,
taktiska och teoretiska grunderna för partiet, partiet av ny typ, som radikalt
skilde sig från Andra internationalens partier vilka för länge sedan hade förvandlats
till bourgeoisins viktigaste sociala stöd.
Marx', Engels' och Lenins teorier vidareutvecklades på ett skapande sätt av Stalin.
På basis av de erfarenheter som proletariatet skaffat sig i den revolutionära
kampen, på basis av erfarenheterna av socialistiskt uppbygge i Sovjetunionen,
liksom på basis av vetenskapens nya rön berikade Stalin den marxistiska fiolsofin
i en rad frågor. Stor betydelse för den marxistiska filosofins fortsatta utveckling
hade utarbetandet av frågan om hur de dialektiska lagbundenheterna för utvecklingen
visar sig och verkar i det socialistiska samhället. Geniala idéer och anvisningar
kring denna fråga finns i Lenins verk. I Stalins verk har de fått en fortsatt
konkretisering. Stalin utvecklade Lenins idé om den betydelsefulla roll som kritik
och självkritik (jfr) spelar i det socialistiska och kommunistiska uppbygget såsom
en ny form för kampen mellan det gamla och det nya.
Stalin vidareutvecklade också den marxistiska politiska ekonomin. I det han vidareutvecklade
den leninska teorin om imperialismen formulerade Stalin den moderna kapitalismens
ekonomiska grundlag (jfr) och påvisade alla de utmärkande dragen för det moderna
borgerliga samhällets utveckling och dess motsättningar. I boken Socialismens
ekonomiska problem i SSRU utarbetade Stalin en rad frågor gällande socialismens
politiska ekonomi. I denna uppsats formulerade han socialismens ekonomiska grundlag.
Han påvisade att - i motsats till kapitalismen där det råder produktionsanarki
och konkurrens - under socialismen verkar lagen om folkhus hållningens planmässiga
(proportionella) utveckling. Han belyste frågan om varuproduktionen under socialismen
såsom en varuproduktion av särskilt slag. Han påvisade värdelagens begränsning
under socialismen osv.
Stalin vidareutvecklade den leninska läran om möjligheten av socialismens seger
i ett land, om vägar, medel och metoder för uppbygget av socialismen, utvecklade
marxismens viktigaste fråga, frågan om proletariatets diktatur, blottlade sovjetstatens
viktigaste funktioner och utvecklingsfaser och påvisade nödvändigheten av att
bibehålla och stärka staten även under socialismen för att det nya samhällssystemet
ska kunna försvara sig mot imperialistiska stater.
Mao Tsetung har övertagit, försvarat och på ett skapande och omfattande sätt utvecklat
marxismen-leninismen och därmed fört upp den på ett högre plan. Mao Tsetungs tänkande
är marxismen-leninismen under den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga
sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger. Mao Tsetung
har vidareutvecklat praktiskt taget alla beståndsdelar i marxism-leninismen: läran
om motsättningarna, läran om partiet, läran om klasståndpunkten, läran om masslinjen,
läran om folkkriget, läran om imperialismen,
läran om den nationellt-demokratiska revolutionen och dess förbindande med den
socialistiska revolutionen i den koloniala och halvkoloniala världen, läran om
det socialistiska uppbygget, läran om kulturrevolutionen, m.m. Detta språng i
marxismen-leninismens utveckling grundar sig på det senaste halvseklets erfarenheter
av socialistiska och nationellt-demokratiska revolutioner. Det är i främsta rummet
genom sin ihärdiga och långvariga kamp mot Chrusjtjov-Brezjnev-revi-sionismen,
som Mao Tsetung så framgångsrikt kunnat försvara och vidareutveckla marxismen-leninismen.
Sovjetrevisionisternas maktövertagande och den därmed inledda reträtten tillbaka
till kapitalismen, blev en varningssignal för marxist-leninisterna i hela världen.
Det var i detta läge som Mao Tse-tung utarbetade läran om den moderna revisionismen
och om kulturrevolutionen, tack vare vilken Kina kunde undvika att slå in på samma
väg som Sovjetunionen. Tack vare kulturrevolutionen kan nu det kinesiska folket
avancera mot det klasslösa kommunistiska samhället. Världsrevolutionen griper
allt fler länder och folk över hela världen; överallt kämpar det arbetande folket
samma klasskamp i teoretiska och ideologiska, ekonomiska och politiska, legala
och illegala, fredliga och militära former. Denna framgångsrika kamp, som utan
tvivel kommer att leda till seger för arbetarklassen och de förtryckta folken,
till socialismens seger, återspeglas i och vägleds just av Mao Tsetungs tänkande.
Därför kommer allt fler till insikt om att ingen i dag framgångsrikt kan försvara
arbetarklassens och folkets intressen, ingen kan i dag var en verklig revolutionär,
en verklig marxist-leninist utan att studera, tillägna sig och i praktiken tillämpa
Mao Tsetungs tänkande. Mao Tsetungs tänkande är marxismen-leninis-men i dess hittills
högsta stadium.