Vetenskaplig kommunism
- läran om kommunismen, skapad av Marx och Engels på grundval av
den materialistiska historieuppfattningen och ingående studier av lagarna
för det kapitalistiska samhällets utveckling.
När livegenskapen hade störtats och det uppstått ett kapitalistiskt
samhälle, uppstod det nya, mera förfinade system för utsugning
av det arbetande folket. Som protest mot förtryck och utsugning uppkom
skilda slags socialistiska läror. Men denna socialism var till sin natur
en utopisk socialism. Den kunde inte
kartlägga lagarna för kapitalismens utveckling, förklara löneslaveriets
innebörd, och kunde inte finna den nya samhällskraft som skulle kunna
bli det socialistiska samhällets skapare. "Det mänskliga tänkandet
har fått genomleva många strapatser, kval och förändringar,
innan det kunde komma fram till en vetenskapligt genomtänkt och välgrundad
socialism. De västeuropeiska socialisterna fick mycket länge treva
omkring i den utopiska (livsfrämmande, ogenomförbara) socialismens
öken, innan de lyckades bana sig väg, innan de lyckades utforska och
tolka samhällslivets lagar och därav dra slutsatsen om socialismens
nödvändigheter för mänskligheten" (Stalin, Ryska socialdemokratiska
partiet och dess närmaste uppgifter. Skrifter b. l, s. 11, ry.).
Trots sina svagheter och sin omognad spelade den utopiska socialismen, med sina
framstående tänkare sådana som Owen, Fourier och Saint-Simon,
en betydelsefull roll i befrielserörelsens historia och blev en av marxismens
teoretiska källor. Före Marx var arbetarrörelsen och socialismen
lösryckta från varandra. Marx och Engels gjorde också en av
sina stora insatser däri, att de förenade socialismen med arbetarrörelsen.
I kontrast till den utopiska socialismen bevisade de, att socialismen inte är
någon godhj artad önskan från människornas sida, utan
ett lag-bundet, nödvändigt resultat av det kapitalistiska samhällets
och den proletära klasskampens utveckling. Marx och Engels påvisade
att proletariatet är den enda verkligt och konsekvent revolutionära
klassen, att endast den är i stånd att störta kapitalismen och
uppnå socialismen på revolutionär väg, genom en proletär
revolution. Marx och Engels slog fast att övergången från kapitalism
till kommunism oundvikligen måste vara en period av proletär diktatur,
vars målsättning är att krossa motståndet från utsugarklasserna
och skapa ett nytt, klasslöst kommunistiskt samhälle. Från att
ha varit utopiska idéer och drömmar om ett framtida samhälle,
förvandlades socialismen till en vetenskaplig och revolutionär teori.
"Den oövervinnerliga kraft, som drar socialister från alla länder
till denna teori, består just i att den sammansmälter sträng
och hög vetenskaplighet (såsom samhällsvetenskapens senaste
rön) med en revolutionär anda ..." (Lenin, Vad är 'folkvännerna'?,
Bilaga III, Skrifter, b. l, s. 308, ry.). Den vetenskapliga kommunismen är
oupplösligt förknippad med den dialektiska och historiska materialismen,
som är kommunismens teoretiska fundament.
Den vetenskapliga kommunismens teori berikas ständigt i sin utveckling
av nya erfarenheter, nya kunskaper. Efter Marx och Engels har Lenin, Stalin
och Mao Tsetung tillfört den vetenskapliga kommunismen ovärderliga
bidrag. Denna utveckling av teorin har skett mot bakgrund av nya betingelser
under imperialismens och de proletära revolutionernas epok och av erfarenheterna
från det socialistiska uppbygget och den internationella arbetarrörelsen.
Lenin beväpnade proletariatet med en ny teori för den socialistiska
revolutionen, enligt vilken socialismen under de imperialistiska förhållandena
till en början kan segra i några eller t.o.m. ett enda land och inte
samtidigt i alla länder. Lenin utarbetade en sammanhängande teori
om vägar och medel för uppbygget av ett socialistiskt samhälle
och om den socialistiska statens och det kommunistiska partiets roll i uppbygget
av socialismen. Han grundlade också läran om partiet och dess teoretiska,
organisatoriska, politiska och taktiska principer.
Stalin gjorde stora insatser för att vidareutveckla den vetenskapliga kommunismens
teori under det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen efter Lenins död,
främst teorin om socialismen i ett enskilt land, teorin om den socialistiska
industrialiseringen och kollektiviseringen och teorin om socialismens ekonomiska
lagar.
Den som givit den vetenskapliga kommunismen dess största bidrag efter Lenin
är Mao Tsetung, som "... övertagit, försvarat och på
ett genialt, skapande och omfattande sätt utvecklat marxismen-leninismen
samt fört den upp i ett högre och helt nytt skede" (Förord
till Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk, s. l). Det viktigaste som Mao
Tsetung tillfört den vetenskapliga kommunismens teori är: läran
om motsättningar, särskilt under proletariatets
diktatur (se Motsättningar),
om klasståndpunkten och om masslinjen;
framför allt utgick Mao från dessa tre läror när han utarbetade
teorin för den proletära
kulturrevolutionen. Vidare har Mao Tsetung vidareutvecklat Lenins teori
om det kommunistiska partiet. Han har också sammanfattat och generaliserat
folkkrigets erfarenheter och utarbetat en allsidig lära om den nationellt-demokratiska
revolutionen. (se också marxism-leninismen-Mao
Tsetungs tänkande).