Kapitalismens allmänna kris


Kapitalismens allmänna kris - en kris för det kapitalistiska världssystemet i dess helhet, som omfattar alla sidor av det moderna borgerliga samhällets ekonomi och politik. Kapitalismens | allmänna kris utgör "... kapitalismens fullständiga sammanbrott och det socialistiska samhällets födelse" (Lenin, Skrifter b.27, s. 106, ry.). Den kännetecknas av krig och revolutioner, av kamp mellan den döende kapitalismen och den framväxande socialismen. Den omfattar en förhållandevis lång period av kapitalismens upplösning och undergång, från socialismens uppkomst och fram till dess seger i världsmåttstock. Det sker därför att "förutsättningarna för övergången till socialism mognar vid olika tidpunkter i olika länder. Det viktigaste kännetecknet för kapitalismens allmänna kris är att världen spaltas upp i två diametralt motsatta samhällsekonomiska system. Dess grundläggande kännetecken är likaså att imperialismens koloniala system råkar in i en kris och att världens förtryckta folk i allt högre grad reser sig för att slå sig fria från imperialismens ok (motsättningen mellan världens förtryckta folk och imperialismen är huvudmotsättningen i dagens värld). Vidare att det sker en skarp tillspetsning av marknadsproblemet och i samband därmed uppkomsten av ett kroniskt underutnyttjande av produktionskapaciteten och kronisk massarbetslöshet i de kapitalistiska länderna. Kort sagt - kapitalismens alla motsättningar skärps och fördjupas.

Kapitalismens allmänna kris började under första världskriget och i samband med den stora socialistiska oktoberrevolutionens seger i Ryssland 1917. Oktoberrevolutionen innebar en radikal omsvängning i det mänskliga samhället från kapitalism till socialism, inledde de proletära revolutionernas era i de kapitalistiska länderna och en era av koloniala revolutioner i de av imperialismen förtryckta länderna. Sovjetunionens erfarenheter efter revolutionen visade det arbetande folket i hela världen, att folkhushållningen kan utvecklas också utan kapitalister och att detta land lett av arbetarklassen utvecklades mycket snabbare och framgångsrikare än under kapitalisternas välde. Socialismens snabba framsteg i Sovjetunionen, sovjetarméns seger över fascismen och den nationella befrielserörelsens snabba tillväxt och framgångsrika kamp mot imperialismen, gjorde att kapitalismens allmänna kris ytterligare skärptes och fördjupades. En rad länder i Europa och Asien lämnade kapitalismen och slog in på socialismens väg. Av världshistorisk betydelse var det kinesiska folkets seger över den inhemska reaktionen och imperialismen och skapandet av Folkrepubliken Kina; när Sovjetunionen nu beträtt vägen tillbaka till kapitalismen har Folkrepubliken Kina övertagit rollen som bålverk för revolutionen och som basområde för de förtryckta folken i deras nationella och sociala befrielsekamp.

Under kapitalismens allmänna kris ökar de kapitalistiska ländernas ojämna utveckling och skärps ofrånkomligen motsättningarna inom imperialismens och socialimperialismens läger. Därtill kommer de allt större svårigheterna att bemästra de växande motsättningarna mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden och mellan den härskande bourgeoisin och folken i de imperialistiska och socialimperialistiska länderna med USA respektive Sovjetunionen i spetsen. Den sovjetiska socialimperialismen och imperialismen med USA i spetsen har gemensamma intressen av att förtryckta världens folk. Men det råder också skarpa motsättningar dem emellan i deras strävan att uppnå världsherravälde. Ekonomin i de imperialistiska länderna utvecklas i riktning mot att allt större rikedomar hopas hos monopolen, att det sker en snabbare utsugning av det arbetande folket, att näringslivet allt mer militariseras och att konkurrenskampen skärps mellan de kapitalistiska och socialimperialistiska staterna. De arbetande massornas försämrade läge kommer till uttryck i sänkt reallön för arbetarna, ökad arbetslöshet, stegrad arbetsintensitet, prisstegringar till följd av inflation och näringslivets militarisering, stigande hyror och skatter etc. Militariseringen av näringslivet skärper alla kapitalismens motsättningar. Den kapitalistiska produktionsökningen stöter på allt större svårigheter i samband med att avsättningsmarknaden är så begränsad. Det skapas betingelser för allt allvarligare överproduktionskriser. Kännetecknande för kapitalismen under dess allmänna kris är ökande reaktionära inslag i politik och ideologi, är att den borgerliga demokratin allt mer faller sönder och den härskande klassen allt mer strävar efter en öppen borgerlig diktatur - fascism.