Idealistisk historieuppfattning


Idealistisk historieuppfattning - en lära som, 5 motsats till den materialistiska historieuppfattningen, ser samhällsutvecklingens huvudkraft i idéer, teorier, människors medvetande etc. Före Marx var den idealistiska historieuppfattningen allén a rå dan de inom filosofin. T.o.m. de förmarxistiska materialisterna intog i denna fråga en idealistisk ståndpunkt. Dessa begränsade sig till att materialistiskt tolka naturföreteelserna, men var inte i stånd att överföra sin materialism också till kunskapen om samhällsföreteelserna. De franska 1700-talsmaterialisterna utgick ex.vis från den riktiga tesen, att människomas meningar och åsikter bestäms av den samhällsmiljö de lever i, men när de skulle förklara förändringarna av samhällsmiljön förföll de till idealism och hävdade att det räcker med upplysning och att sprida kunskap och att förändra människomas åsikter ("åsikterna styr världen"). De ansåg att historiens gång beror på viljan, stämningar och önskningar hos "framstående personligheter" - kungar, erövrare, härförare osv. Därför betraktades historien som resultatet av lyckliga och olyckliga tillfälligheter, och inte som en lagbunden process. I sin historieuppfattning var också den tyske materialisten Feuerbach idealist. Han hävdade att perioderna i mänsklighetens historia endast skilde sig från varandra genom förändringar i religionen.

Den idealistiska historieuppfattningen sönderfaller i två huvudriktningar. Den ena förklarar samhällsutvecklingen som ett resultat av en "absolut idé", ett "världsförnuft", ett slags överindividuellt medvetande osv. Till denna riktning hörde bl.a. Hegel. Den mystiska "absoluta idén" är enligt Hegel skapandets grund, som styr folkens liv och staterna, och förflyttar samhället framåt. Den andra riktningens företrädare förklarar samhällsutvecklingen som subjektets verksamhet och vilja, som resultat av enskilda personligheters verksamhet och tillskriver endast dem en skapande roll i historien. Till dem hörde bl.a. vänsterhegelianerna (bröderna Bauer o.a.) i Tyskland, "folkvännerna" i Ryssland o.a. "Folkvännerna" ansåg att historien skapas av "hjältar", "kritiskt tänkande personligheter", som de satte mot massan, folket, som de föraktfullt kallade "pöbel". Sin praktiska verksamhet byggde de på basis av allomfattande, från livet lösryckta "idealplaner", och inte på samhällets materiella behov.

Den idealistiska historieuppfattningen tjänar i händerna på bourgeoisins ideologer som ett vapen i kampen mot folkmassornas revolutionära rörelse, ett verktyg för att förslava det arbetande folket. I den moderna borgerliga sociologin dominerar de grövsta former av idealistisk, voluntaristisk historieuppfattning, som förnekar samhällsutvecklingens objektiva lagbundenhet. De säger att samhällsutvecklingen beror på olika rasegenskaper, propagerar malthusianismens reaktionära teorier, den ovetenskapliga teorin om det historiska kretsloppet, teorin om kriget som en evig företeelse, om det mänskliga samhällets oundvikliga undergång, om faran av teknikens fortsatta utveckling osv. Den moderna borgerliga sociologin strävar efter att söva de arbetande massorna, i deras medvetande inympa tanken om det omöjliga i att lära känna samhällsutvecklingens lagar. Marxism-leninismen har för länge sedan avslöjat den idealistiska historieuppfattningens ovetenskapliga väsen och utarbetat den enda vetenskapliga teorin om lagarna för samhällsutvecklingen - den historiska materialismen, som beväpnar proletariatet med en klar uppfattning om vägar och medel för samhällets revolutionära omvandling och om det kommunistiska samhället.