A
ntagonistiska och icke antagonistiska motsättningar

 

Antagonistiska och icke antagonistiska motsättningar. - Den marxistiska dialektiken betraktar motsatsernas kamp, kampen mellan nytt och gammalt som varje utvecklings källa och inre innehåll. Under utvecklingsprocessen uppstår det alltid motsättningar och endast en lösning av dessa motsättningar kan skapa grunden för ett fortsatt framåtskridande. Den marxistiska dialektiken skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar.


Antagonistiska motsättningar i samhället - det är motsättningar som har sin grund i fientliga klassers, gruppers och krafters oförsonliga intressen. Motsättningar av detta slag kan i utsugarsamhällen endast lösas med våld, dvs genom väpnad revolutionär klasskamp varvid en klass störtar en annan, genom krig osv. Så ex.vis löses motsättningen under kapitalismen mellan proletariatet och bourgeoisin, vars grundläggande intressen är diametralt motsatta, genom en väpnad socialistisk revolutionen. Marx framhåller att "... motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi är en kamp mellan klass och klass, en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution" (Filosofins elände, Stockholm 1946, s. 188). Under övergången från kapitalism till socialism råder det antagonistiska motsättningar mellan arbetarklassen och övriga arbetande å ena sidan, samt kapitalist-klassen och övriga utsugare å den andra. Denna motsättning löses genom att den proletära diktaturens stat mobiliserar massorna till kamp för att störta utsugarklasserna. Exempel på antagonistiska motsättningar är också motsättningarna mellan olika imperialistiska stater och mellan den imperialistiska bourgeoisin i olika länder. Dessa motsättningar har sin grund i de imperialistiska ländernas inbördes kamp om råvaru- och avsättningsmarknader, i monopolkapitalisternas strävan att slå ut varandra och berika sig på varandras bekostnad. Dessa antagonistiska motsättningar leder till våldsam kamp mellan olika länders imperialister. I dessa motsättningar finner vi orsaken till de imperialistiska krigen för en omfördelning av världen, för råvaru- och avsättningsmarknader etc. Kännetecknande för antagonistiska motsättningar är att de under sin utveckling blir allt mera tillspetsade, djupgående och att de bryter ut i öppen och häftig konflikt. Det finns dock även antagonistiska motsättningar, som - därest de behandlas på ett riktigt sätt - kan förvandlas till icke-antagonistiska motsättningar, dvs lösas med fredliga medel.


Icke-antagonistiska motsättningar - är sådana motsättningar, bakom vilka det inte står utsugande och utsugna klasser med direkt motstridiga intressen. Icke-antagonistiska motsättningar är motsättningar inom folkets olika klasser, som inte är så genomgripande, utan endast avser vissa, mindre grundläggande frågor. Kännetecknande för icke-antagonistiska motsättningar är, att de till skillnad från antagonistiska inte absolut måste förvandlas till en fientlig motsats och att kampen mellan dem inte behöver bryta ut i väpnad konflikt. Som exempel på sådana motsättningar kan man ta motsättningen mellan arbetarklassen och bönderna (ja överhuvud taget småföretagare), en motsättning mellan en klass som inte äger några produktionsmedel och en klass som äger produktionsmedel men som båda har grundläggande gemensamma intressen och en gemensam fiende, nämligen monopolkapitalet.
Under socialismen är motsättningen mellan den störtade kapi-talistklassen och de arbetande klasserna antagonistisk medan motsättningarna mellan de arbetande klasserna är icke-antagonistiska. Den förstnämnda motsättningen måste i allmänhet lösas genom kamp i tillspetsade former medan motsättningarna inom folket löses genom kritik och självkritik enligt metoden "enhet - kritik - enhet". Under ogynnsamma betingelser kan dock motsättningarna inom folket utvecklas till öppen antagonism även under socialismen. Ett exempel på detta är händelserna i Ungern 1956. Ett exempel på motsatsen är den kapitalistiska industrins socialisering i det socialistiska Kina 1952-1957 liksom kulturrevolutionen i samma land 1966-1969.

"Motsättning och kamp är allmängiltiga och absoluta, men metoderna att lösa motsättningarna, det vill säga kampformerna, skiljer sig i enlighet med olikheterna i motsättningarnas natur. Vissa motsättningar kännetecknas av öppen antagonism, andra inte. I överensstämmelse med tingens konkreta utveckling, utvecklas vissa motsättningar, som ursprungligen icke var antagonistiska, till antagonistiska sådana, medan andra, som ursprungligen var antagonistiska, utvecklas till icke antagonistiska motsättningar." (Mao Tsetung, Citatboken, s. 53).