Proletär,
socialistisk revolution - den borgerliga diktaturens störtande med våld
och upprättandet av proletariatets diktatur i syfte att avskaffa det kapitalistiska
produktionssättet och organisera ett nytt, socialistiskt produktionssätt.
Det klassiska exemplet på en proletär revolution är den stora
socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917. Det som skiljer den proletära
revolutionen från en borgerlig är följande:
"l. Den borgerliga revolutionen börjar vanligen, när det redan
finnes mer eller mindre färdiga former av den kapitalistiska samhällsformationen,
vilka redan före den öppna revolutionen vuxit upp och mognat i det
feodala samhällets sköte, medan den proletära revolutionen börjar
trots att färdiga former för den socialistiska samhällsformationen
fullständigt eller nästan fullständigt saknas.
2. Den borgerliga revolutionens viktigaste uppgift går ut på att
erövra makten och anpassa den till den borgerliga ekonomi, som finns, medan
den proletära revolutionens viktigaste uppgift går ut på att,
sedan makten erövrats, uppbygga en ny socialistisk ekonomi.
3. Den borgerliga revolutionen fullbordas vanligen i och med makterövringen,
medan för den proletära revolutionen makt-erövringen endast utgör
dess början, varvid makten användes som hävstång för
att omgestalta den gamla ekonomin och organisera den nya.
4. Den borgerliga revolutionen inskränker sig till att ersätta den
utsugargrupp, som står vid makten, med en annan utsugar-grupp, varför
den inte har behov av att bryta ned det gamla statsmaskineriet. Den proletära
revolutionen åter avlägsnar varje tänkbar utsugargrupp från
makten och ställer de arbetandes och utsugnas ledare, proletärernas
klass vid makten, varför den inte kan undgå att bryta ned det gamla
statsmaskineriet och ersätta det med ett nytt.
5. Den borgerliga revolutionen kan inte för en långvarig period samla
de arbetandes och utsugnas miljonmassor kring bourgeoisin just därför
att de är arbetande och utsugna, medan den proletära revolutionen
kan och måste förena dem med proletariatet till ett varaktigt förbund
just därför att de är arbetande och utsugna, om den vill uppfylla
sin viktigaste uppgift - att konsolidera proletariatets makt och bygga upp en
ny, socialistisk hushållning" (Stalin, Till leninismens frågor,
Leninismens problem, Moskva 1952, s. 168-169).
Genom vetenskaplig analys av lagbundenheterna för kapitalismens utveckling
kom marxismen fram till att en socialistisk revolution är nödvändig
och oundviklig. Historien visar, att det inte förekommit några fall,
där döende klasser frivilligt lämnat scenen och överlämnat
sitt herravälde till andra klasser. Marxismens grundläggare fastslog
proletariatets uppgifter i den socialistiska revolutionen, bevisade nödvändigheten
av att det borgerliga statsmaskineriet krossas och proletariatets diktatur upprättas.
På 1840-talet ansåg Marx och Engels, som utgick från den förmonopolistiska
kapitalismens betingelser, då kapitalismen utvecklades mer eller mindre
jämnt efter en uppåtgående linje, att den proletära revolutionen
skulle kunna segra endast vid en gemensam offensiv från proletariatet
i alla framskridna länder eller åtminstone flertalet av de civiliserade
länderna. De ansåg att revolutionens seger i ett enda land var en
omöjlighet. Och denna slutsats var helt riktig i den förmonopolistiska
kapitalismens epok.
Lenin, som på ett skapande sätt vidareutvecklade marxismen, lade
åren 1915-1916 i sina skrifter Om parollen Europas förenta stater
och Den proletära revolutionens militärprogram fram en ny genial teori
för den proletära, socialistiska revolutionen, en teori om möjligheten
av socialismens seger till en början i några eller t.o.m. i ett enda
kapitalistiskt land och om det omöjliga i att socialismen skulle kunna
segra i alla länder samtidigt på grund av deras olikmässiga
ekonomiska och politiska utveckling under imperialismens epok. Lenin kom fram
till denna teori genom vetenskaplig analys av det nya stadiet i kapitalismens
utveckling - imperialismen. Redan under den första ryska revolutionen blottlade
Lenin 1905 i sin bok Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska
revolutionen, de säregenheter som kännetecknade den borgerligt-demokratiska
revolutionen under imperialismens epok och grundlade teorin om den borgerligt-demokratiska
revolutionens förvandling till en socialistisk. Redan då skisserade
Lenin en ny teori för den socialistiska revolutionen. "Enligt denna
teori måste proletariatets hegemoni i den borgerliga revolutionen under
proletariatets och böndernas förbund växa över till proletariatets
hegemoni i den socialistiska revolutionen under proletariatets och de övriga
arbetande och utsugna massornas förbund, varvid proletariatets och böndernas
demokratiska diktatur måste bereda marken för proletariatets socialistiska
diktatur" (SUKP(b):s historia. Kortfattad kurs, Stockholm 1939, s. 97).
I denna nya teori för den socialistiska revolutionen, som Lenin utarbetade
1905, fanns ännu inte slutsatsen att socialismens seger är möjlig
i ett enda land. Men, som också "Kortfattad kurs" framhåller,
så fanns det i denna teori nästan alla beståndsdelar i en sådan
slutsats. Lenin kom fram till denna slutsats 1915. Lenin påvisade, att
de motsättningar som kännetecknar kapitalismen blir allt skarpare
under imperialismens epok. Det ökande förtrycket i de kapitalistiska
länderna leder till att den revolutionära krisen rycker närmare,
att motsättningen mellan arbete och kapital blir allt skarpare. På
samma sätt ökar motsättningarna mellan imperialistiska länder
och kolonier. Den allt mer ökande olikmässiga ekonomiska och politiska
utvecklingen under imperialismen leder till att motsättningarna mellan
de imperialistiska länderna skärps och fördjupas, vilket orsakar
krig om råvaru- och avsättningsmarknader och en nyuppdelning av världen.
Dessa krig försvagar imperialismen och skapar möjligheter att bryta
igenom den imperialistiska fronten i dess svagaste avsnitt.
Lenin ställde på ett nytt sätt frågan om den nationella
befrielserörelsen i de koloniala och avhängiga länderna. Han
framhöll att denna tjänar som en reserv för de proletära
revolutionerna och påvisade möjligheten och nödvändigheten
av att de proletära revolutionerna i kapitalistiska länder förenas
med den nationella befrielserörelsen i koloniala och avhängiga länder
till en revolutionär enhetsfront mot imperialismen.
Den stora socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 bekräftade
att Lenins teori om den socialistiska revolutionen var riktig. Den marxist-leninistiska
läran om den proletära revolutionen har senare, med utgångspunkt
från erfarenheterna från det socialistiska uppbygget, de allt skarpare
motsättningarna i imperialismens läger, och vår epok när
imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen
rycker fram till en världsomspännande seger, vidareutvecklats av Stalin,
Mao Tsetung o. a. marxist-leninister.