Klasskamp - kampen mellan utsugare och utsugna, en manifes-tering och ett uttryck
för deras klassintressens oförsonlighet. Marxismen har givit en vetenskaplig
tolkning av klasskampen såsom samhällsutvecklingens drivkraft i de
samhällen som splittrats i antagonistiska klasser. Den har påvisat
att klasskampen i det borgerliga samhället oundvikligen leder till proletariatets
diktatur, som har till målsättning att avskaffa alla klasser och
skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Borgerliga ideologer
framställer det mänskliga samhället som ett kaos, i vilket det
inte finns några som helst objektiva lagbundenheter och där varje
individ handlar efter egen vilja och eget godtycke. Med sin klasskampsteori
gjorde marxismen en gång för alla upp med dylika ovetenskapliga föreställningar
om samhället. "Marxismen har gett den ledtråd, som i denna skenbara
labyrint och detta kaos gör det möjligt att upptäcka en lagbundenhet,
nämligen teorin om klasskampen. Endast genom att undersöka totaliteten
av strävandena hos alla medlemmar i ett bestämt samhälle eller
en grupp av samhällen kan man vetenskapligt fastställa resultaten
av dessa strävanden. Men ursprunget till de motstridiga strävandena
utgör skillnaden i läge och levnadsbetingelser hos de klasser, av
vilka varje samhälle består" (Lenin: Karl Marx, Samlade skrifter
i urval, Stockholm 1942, b. 18-19:1, s. 30).
Alla samhällens historia har fr.o.m. slavsamhället varit historien
om klassernas kamp. Marxismen har avslöjat den uppfattning som hävdar,
att klasskampen skulle leda till samhällets sönderfall. Så länge
som kapitalismen existerar, är borgaren och proletären - mellan vilka
det utkämpas en oförsonlig klasskamp - samtidigt ekonomiskt bundna
till varandra som delar i ett enhetligt kapitalistiskt samhälle. Klasskampen
leder i själva verket inte till samhällets sönderfall utan till
att ett gammalt utlevat samhällssystem ersätts med ett nytt, progressivt
och revolutionärt system. Den borgerliga revolutionen kastade det feodala
systemet över bord. Den proletära revolutionen i Ryssland 1917 gjorde
upp med kapitalismen på en sjättedel av jorden, och den socialistiska
revolutionen i Kina har befriat 750 miljoner kineser från kapitalismens
och imperialismens ok.
Klasskampen genomsyrar ekonomi, politik och ideologi i det oförsonliga
klassamhället. De viktigaste formerna för proletariatets klasskamp
är ekonomisk, politisk och teoretisk kamp. Den politiska kampen, som avslutas
med en socialistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur,
är den avgörande förutsättningen för arbetarklassens
och hela samhällets befrielse från utsugning. De ekonomiska och teoretiska
kampformerna är underordnade den politiska kampens uppgifter. "Den
vetenskapliga socialismens taktiska grundval är läran om den oförsonliga
klasskampen, eftersom just den är det bästa vapnet i proletariatets
händer. Proletariatets klasskamp är det vapen, med vars hjälp
det kommer att erövra den politiska makten och sedan expropriera bourgeoisin
för att upprätta socialismen" (Stalin, Anarkism eller socialism,
Moskva 1955, s. 64). Klasskampen upphör inte i och med upprättandet
av proletariatets diktatur, utan tar endast nya former. "Det är klart
att man för att fullständigt avskaffa klasserna inte bara måste
störta utsugarna, godsägarna och kapitalisterna, inte bara upphäva
deras äganderätt, utan man måste upphäva varje privatäganderätt
till produktionsmedlen, man måste avskaffa såväl skillnaden
mellan stad och land som också skillnaden mellan handens och hjärnans
arbete. Detta är något som kräver mycket långt tid."
(Lenin, Det stora initiativet, Samlade verk i urval, b.16,s. 175). Utgående
från den unga sovjetrepublikens erfarenhet kunde Lenin konstatera fem
nya former för klasskampen under proletariatets diktatur: l) undertryckande
av motståndet från utsugarna, 2) inbördeskrig som den yttersta
formen för den skärpta klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi,
3) kamp för en socialistisk omvandling av småjordbruket, för
proletariatets ledning av de icke-proletära arbetande massorna, 4) kamp
för att utnyttja borgerliga specialister och mot skadegörelse och
sabotage från deras sida, och 5) kamp för att fostra en ny, socialistisk
arbetsdisciplin.
Som erfarenheterna från Sovjetunionen, de folkdemokratiska länderna
i Östeuropa och även Kina visar, så är teorierna om att
klasskampen skulle upphöra efter proletariatets maktövertagande -
klasskampen mellan de störtade men ännu ej krossade utsugarna och
arbetarklassen - oriktiga. Under det socialistiska uppbygget sker i själva
verket en skärpning av klasskampen, eftersom de kapitalistiska elementen
inte frivilligt vill ge upp sina positioner utan fördubblar ansträngningarna
att ta dem tillbaka. Ju mera framgångsrikt socialismen marscherar framåt,
desto bittrare och samtidigt mer förslaget blir motståndet från
de tidigare utsugarklasserna; i Sovjetunionen har bourgeoisin tillfälligt
segrat och lyckats återta makten från arbetarklassen. I Kina lyckades
kommunistiska partiet och Mao Tsetung mobilisera arbetarklassen och massorna
till kamp mot de element inom partiet och staten som hade slagit in på
den kapitalistiska vägen. Medlet för att förhindra kapitalismens
restaurering är den proletära kulturrevolutionen (jfr). "Ni måste
gå igenom femton, tjugo, femtio år av inbördeskrig och internationella
drabbningar inte bara för att förändra de rådande förhållandena
utan också för att själva förändras och bli dugliga
för den politiska makten" (Marx, Avslöjanden om kommunistprocessen
i Köln, citerat efter Stalins Leninismens problem, s. 46).
Klasskampen pågår även internationellt: mellan de socialistiska
staterna å ena sidan och imperialismen och socialimperia-lismen å
den andra; mellan imperialismen och världens förtryckta folk; mellan
demokratins och socialismens krafter å ena sidan och reaktionens och imperialismens
krafter å den andra, osv. (se även Klasser,
Bas och överbyggnad, Bourgeoisi,
Proletariat, Ideologi,
Imperialism, Krig,
Proletariatets diktatur, Stat,
osv).