Materialism
- den ena av filosofins två huvudriktningar. Materialismen ger det enda
riktiga, vetenskapliga svaret på filosofins huvudfråga - om tänkandets
förhållande till varat. I motsats till idealismen
förklarar materialismen materien som det primära, och medvetandet,
tänkandet som det härledda. Materialismens högsta form är
den marxistiska filosofiska
materialismen, som övervunnit bristerna och svagheterna i tidigare
materialistiska läror. I sin utveckling stödjer sig materialismen
på naturvetenskapen. Under filosofins hela historia har den filosofiska
materialismen varit en världsåskådning för progressiva
samhällsklasser, som kämpat för framåtskridande och varit
intresserade av vetenskapens fortsatta utveckling.
Materialismen såg dagens ljus i det antika Österns länder, i
Babylon och Egypten, Indien och Kina. Den utvecklades vidare i det antika Greklands
joniska kolonier och i slutet av VII och början av VI århundradet
före vår tideräknings början under en epok, då de
antika grekiska stads-statema uppstod och hantverk och handel kraftigt utvecklades
i dem. De antika grekiska tänkarnas materialistiska världsåskådning
hängde intimt samman med vetenskapens första stapplande steg. De antika
grekiska filosoferna var också samtidigt naturforskare. Företrädarna
för den s.k. joniska filosofin med dess främsta kärna (Thales,
Anaximander, Anaximenes) i spetsen, utvecklade en spontant materialistisk och
naivt dialektisk världsåskådning. Huvudfrågan i deras
filosofi var ursprunget, urmaterien. Thales ansåg vattnet vara alla tings
ursprung, Anaximander - en obestämd materia, apeiron och Anaximenes - luften.
Senare förkunnade Heraklit, att världen varit, är och för
evigt kommer att förbli en brinnande eld, som lagbundet flammar upp och
lagbundet falnar. Engels skrev om den joniska filosofin: "Här framför
oss tecknas redan helgjutet den ursprungliga spontana materialismen, som i sin
utvecklings första stadium högst naturligt räknar med en självklar
enhet i den oändliga mångfalden av naturföreteelser och söker
den i någonting bestämt-kroppsligt, i någonting speciellt,
som Thales i vattnet" (Naturens dialektik, s. 147, ry.). De antika grekiska
filosoferna, som tog olika materiella element som grundval för världen,
betraktade den som ett enhetligt helt, som en oändlig process av förändringar
och omvandlingar, i dessa urämnen. Alla dessa filosofer var, som Engels
sa, medfödda dialektiker. Deras föreställningar om sammanhanget
i företeelserna var resultat av direkta betraktelser. Denna naiva, men
till sitt väsen riktiga dialektiska världsåskådning kom
främst till uttryck hos Heraklit. Materialismens fortsatta utveckling sammanhänger
främst med Anaxagoras, Empedokles, Demokrit, Epikur och Lucretius Carus.
Demokrit, Epikur och Lucretius var företrädare för antikens atomistiska
materialism. Som grund för allt tog de atomerna, de minsta tänkbara
partiklar som inte kan klyvas, som man inte kan tränga in i och som rör
sig i en oändlig tomhet. Ur alla möjliga slags föreningar av
dessa partiklar, olika till formen, uppstod enligt deras mening hela mångfalden
av naturföreteelser. Det skulle finnas en oändlig mängd världar.
De skulle ha uppstått ur virvelvindsliknande atomrö-relser. En del
världar uppkommer, andra förintas. Den atomistiska materialismen riktade
sig mot idén om och tron på skapande gudar och överhuvud taget
all vidskepelse. Dessa filosofer förnekade själens odödlighet
och ansåg att själen är materiell och består av de lättaste
atomer.
Under medeltiden var idealismen och skolastiken dominerande. Filosofin hade
ställts i prästerskapets tjänst. Vissa materialistiska tendenser
i skolastiken visade sig hos nominalisterna. No-minalisterna hävdade, att
allmänna begrepp inte existerade före tingen - som de extrema realisterna
hävdade - utan var endast angivelser av enstaka konkreta ting. Vetenskapens
utveckling och materialismens pånyttfödelse hängde samman med
det feodala samhällets upplösning och uppkomsten av ett nytt, kapitalistiskt
produktionssätt.
De stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400- och början av
1500-talet (upptäckten av Amerika, sjövägen till Indien, l världsomseglingarna)
bevisade att jorden är rund. Den polske vetenskapsmannen Kopernikus förkastade
den av kyrkan hävdade tesen att jorden är orörlig och skulle
befinna sig i universums centrum. Han utvecklade det heliocentriska systemet,
enligt vilket jorden kretsade kring solen, och utdelade därmed ett förkrossande
slag mot den medeltida kyrkans världsåskådning. Kepler och
Galilei vidareutvecklade, i kontrast till det ptolemaiska systemet, ett vetenskapligt
heliocentriskt system, trots att kyrkan hade förbjudit denna lära
och dess anhängare utsattes för grymma förföljelser. Den
nya materialistiska filosofin som generaliserade de vetenskapliga landvinningarna,
stod i motsättning till skolastiken och kyrkans auktoriteter och vände
sig till erfarenheten såsom den enda läraren, och till naturen såsom
ett äkta objekt för filosofin. Denna materialistiska filosofi uttryckte
den nya, borgarklassens ideologi. Materialismens grund läggare i den nya
tiden var den engelske filosofen F. Bacon. Han började bekämpa skolastiken
och försvarade en kunskap baserad på erfarenhet; han ansåg
förnimmelserna, erfarenheten vara källan till kunskap. Fastän
Bacons materialism innehöll mekaniska tendenser, så var den ännu
inte ensidigt mekanisk. Hos Hobbes, som systematiserade Bacons materialism,
fick materialismen en klart mekanisk karaktär. Den franske filosofen Descartes
utvecklade i sin fysik en mekanisk materialism, och blev i filosofin kvar i
dualismens positioner, enligt vilka världen är både materiell
och andlig. Filosofen Gassendi återuppväckte Epikurs atomistiska
materialism och bekämpade Descartes' idealistiska metafysik. Den framstående
holländska filosofen Spinoza övervann Descartes5 dualism. Som grundval
tog Spinoza en enda substans - naturen. Strävan att förstå världens
enhet och förklara världen utifrån den själv, fick hos
Spinoza uttryck i läran om substansen som sitt eget upphov. Trots en rad
svagheter och brister innebar Spinozas filosofi ett stort framsteg i materialismens
utveckling vid denna tid. På 1700-talet påverkade filosofen Locke
den materialistiska kunskapsteorin; hans filosofi var inte fri från eftergifter
gentemot idealism och agnosticism, men den utvecklade den materialistiska tesen
om att de förnimmelser som sinnesorganen erhåller från den
yttre världen, är kunskapens källa. Avsevärd betydelse hade
den engelske filosofen Toland, som betraktade rörelsen som materiens huvudattribut.
Den franska materialismen (La Mettric, Holbach, Diderot, Helvetius o.a.) generaliserade
naturvetenskapens framsteg på 1600- och 1700-talet, och var på tröskeln
till den franska revolutionen 1789 den revolutionära bourgeoisins teoretiska
vapen i kampen mot den feodala ideologin, och hade en militant, progressiv karaktär.
De franska materialisterna uppträdde som kämpar för vetenskapliga
framsteg, mot religiös vidskepelse, mot den idealistiska metafysiken. Men
de kunde dock aldrig lämna den metafysiska materialismen, den mekaniska
uppfattningen av rörelsen. Alla förändringar i naturen betraktade
de som en rent kvantitativ tillväxt. De franska materialisterna var, precis
som alla tidigare materialister, klara idealister när de skulle till att
förklara samhällsföreteelserna.
En framträdande representant för den förmarxistiska materialismen
var den tyske filosofen Ludwig Feuerbach. I kamp mot Hegels idealism bävade
Feuerbach, att naturen existerar oberoende av medvetandet och att människan
är en produkt av naturen. Han betraktade emellertid människan abstrakt,
som en människa i allmänhet, och inte som en människa i ett konkret
samhälls-historiskt skede, som förändrar den omgivande världen.
I sin förklaring av samhällsföreteelserna var han idealist. Feuer-bach
utsatte religionen för skarp kritik, men var inte i stånd att se
religionens sociala rötter och upprättade i stället en ny religion
- hjärtats och kärlekens religion. Tillsammans med Hegels idealism
förkastade Feuerbach också dennes dialektik.
De ryska tänkarna Belinskijs, Herzens, Tjernysjevskijs och Dobroljubovs
materialism innebar ytterligare ett framsteg. Deras materialism var militant
och riktade sig mot det feodala och borgerliga förtrycket. Men inte heller
de kunde utsträcka sin materialism till att förklara samhällsföreteelserna
och ta steget fullt ut till en dialektisk materialism.
Först Marx och Engels, den enda konsekvent revolutionära klassens,
proletariatets ideologer, som kritiskt bearbetade allt det som tidigare vetenskapligt
och filosofiskt tänkande hade givit, blev i stånd att skapa en ny
och samtidigt den enda vetenskapliga formen av materialism - dialektisk materialism.
Uppkomsten av den marxistiska filosofiska materialismen innebar inte bara en
enkel fortsättning av den gamla materialismen. Den var ett språng
framåt i det mänskliga tänkandets utveckling från dess
gamla tillstånd till ett nytt, kvalitativt tillstånd.
Den marxistiska materialismen är organiskt förknippad med den dialektiska
utvecklingsteorin. Det är en dialektisk materialism. Efter Marx och Engels
har borgerliga filosofer och vetenskapsmän försökt återuppväcka
de tidigare mekaniska, metafysiska formerna för materialismen, och ge den
en vulgär karaktär. Marx och Engels bekämpade denna vulgära
materialism, och Lenin utsatte den för en förintande kritik. Marx
och Engels utsträckte för första gången materialismen till
kunskapen om samhället och skapade en historisk
materialism. Den marxistiska materialismens innebörd av ideologi
för det revolutionära proletariatet uttrycks mycket klart i en av
Marx' Teser om Feuerbach: "Filosoferna har endast på olika sätt
förklarat världen, men vad det gäller är att förändra
den" (Karl Marx och Friedrich Engels i urval, Stockholm 1965, s. 15). Ur
denna den marxistiska filosofiska materialismens karaktär framgår
dess aktivitet, militans, partitagande karaktär, dess organiska samband
med den proletära socialismen.