Språk


Språk. - "Språket är ett medel, ett verktyg, med vars hjälp människorna umgås med varandra, utbyter tankar och når ömsesidigt samförstånd" (Stalin, Marxismen och språkvetenskapens frågor, Moskva 1954, s. 23). Det mänskliga språket består av ett system av materiella medel: ljud, ord, ordformer och lagbundna sammansättningar av ord och satser. Det uppstod ur människornas behov att utbyta tankar under sitt arbete; språket är en samhällelig företeelse. Utan ett språk omöjliggörs all samhällelig produktion, kan överhuvudtaget samhället inte existera.
Språket är intimt förknippat med tänkandet. Språket registrerar och fixerar i ord och satser tänkandets resultat, framgångar i människans arbete för att vinna kunskap, och möjliggör således ett utbyte av tankar i det mänskliga samhället. Marx och Engels definierade språket som tankens direkta verklighet, som praktiskt, verkligt medvetande. Ett av de viktigaste specifika särdragen för det mänskliga vetandet, som skiljer det från djurens psykiska verksamhet, är talet, språket, som gör det möjligt att skapa vetenskapliga begrepp, kategorier, och att formulera vetenskapliga lagar och därmed tränga djupt in i företeelsernas väsen. Utan språk skulle inte den mänskliga tanken kunna existera och utvecklas. Idealisterna lösrycker medvetandet från språket för att på det sättet framställa medvetandet som någonting av materien oberoende. I själva verket är det så att medvetandet, tänkandet, endast kan avspegla den objektiva verkligheten med hjälp av språket. Språket är tänkandets "naturliga materia". Endast idealister kan tala om tänkandet såsom isolerat från språkets "naturliga materia", om tänkande utan språk.

Till sin natur är språket inte något klasspråk. Det tjänar samhället i dess helhet och är ett verktyg för människors umgänge oavsett klasstillhörighet. Språket är s.a.s. likgiltigt i förhållande till klasserna; men klasserna är ingalunda likgiltiga i sitt förhållande till språket. De försöker utnyttja språket för sina intressen, påtvingar det sitt eget speciella lexikon, sina speciella termer och uttryck. Därför uppstår s.k. klassdialekter, klassjar-gonger, "kanslispråk", "innespråk" etc. Den härskande klassen söker alltid vinna burskap för ord och begrepp som tjänar till att dölja utsugningen och förtrycket i klassamhället: "Friställd" på kapitalisternas språk, arbetslös på folkets; "arbetsgivare" på kapitalisternas språk, arbetsköpare på folkets, etc. Men i vetenskaplig mening kan man inte beteckna detta "språk" som språk, eftersom det saknar såväl ett grundförråd av ord som egen grammatikalisk struktur.

I varje språk måste man urskilja det s.k. grundförrådet av ord och den grammatikaliska strukturen, vilka utgör språkets grundval. Alla ord som finns i språket utgör tillsammans språkets ordförråd. Den viktigaste delen av ordförrådet är grundförrådet, som utgör språkets kärna. Detta grundförråd av ord är det mest stabila i språket och kan bibehållas under mycket lång tid. Språkets utvecklingsgrund och rikedom bestäms av hur rikt och allsidigt dess ordförråd är.

Man får inte sammanblanda språket med samhällets överbyggnad. Till skillnad från överbyggnaden, som endast indirekt är förbunden med produktionen genom samhällets ekonomiska bas, är språket direkt förknippat med produktionen, och inte bara med produktionen utan också med varje som helst av människornas verksamhet. Därför befinner sig ordförrådet nästan i ständig förändring. Grammatiken utgör en samling regler, ord och sammansatta ord i satserna. Tack vare grammatiken får språket möjlighet att linda in de mänskliga tankarna i ett materiellt, språkligt hölje. Språkets grammatikaliska struktur förändras ännu långsammare än grundförrådet av ord. Grunden för språkets grammatikaliska struktur kan bibehållas under ytterst lång tid eftersom den med framgång kan betjäna samhället under en rad historiska epoker. Ljudspråket, eller ordspråket, har alltid varit det mänskliga samhällets enda språk.

Språket utgör en företeelse stadd i utveckling. Men denna utveckling sker annorlunda än basens och överbyggnadens. I språkets utveckling finner vi inga skarpa, plötsliga övergångar från ett kvantitativt tillstånd till ett annat, kvalitativt tillstånd. På grund av sina specifika egenskaper kan språket inte undergå en sådan utveckling, övergången från gamla kvaliteter i språket till nya sådana, sker inte som resultat av ett utbrott, inte genom att ett gammalt språk "plötsligt" avskaffas och det uppstår ett nytt, utan genom att den gamla kvalitetens element successivt dör bort och det utvecklas element av en ny kvalitet. Lagarna för språkets utveckling är objektiva. Det finns sådana lagar som är gemensamma för alla språk, som ex.vis lagen om att element av en ny kvalitet successivt ackumuleras och den gamla egenskapens element successivt dör bort. Samtidigt finns också specifika inre lagar för varje givet språk. Dessa lagar verkar under mer eller mindre begränsad tidsrymd, och utgör historiskt övergående lagar. De allmänna lagarna och dellagarna för språkets utveckling är förbundna med varandra trots alla väsentliga inbördes skillnader.

Man måste skilja på språkens utveckling och växelverkan under de förhållanden som råder i ett antagonistiskt klassamhälle och förhållandena efter socialismens seger i världsmåttstock. Under förhållanden då utsugarklasser är härskande klasser, när det existerar nationellt förtryck och nationell misstro och fiendskap, så innebär en korsning av språken endast att ett språk besegrar ett annat. Det leder inte till uppkomsten av ett nytt, tredje språk, utan till att ett av dem segrar och det andra dör ut. Språket kommer att utvecklas enligt helt andra lagar efter socialismens seger i världsmåttstock. När det inte längre finns utsugarklasser, förtryckta och förtryckande nationer, när det i stället kommer att ske ett naturligt närmande och samarbete mellan nationerna, kommer detta att få till föl-jd att hundratals språk ömsesidigt berikar varandra. Ur dem framkallas regionala språk och därefter kommer dessa att sammansmälta i ett enhetligt internationellt språk, som bildas av de livsdugligaste elementen i de nationella och zonala språken.