Marxism-Leninism Mao Tse-tungs tänkande


Vetenskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar, vetenskapen om de förtryckta och utsugna massornas revolution, vetenskapen om socialismens seger i alla länder, vetenskapen om uppbygget av det socialistiska och kommunistiska samhället. Den marxistiska lärans uppkomst var resultatet av den största revolutionen i det samhälliga tänkandets utveckling. Den marxistiska läran gav det grundläggande svaret på de frågor om det progressiva tänkandet i alla tider hade ställt, men som det inte hade kunnat lösa. Dess teoretiska källor var den tyska filosofin från slutet av 1700 - och början av 1800 - talet, den engelska politiska ekonomin och den franska socialismen. Marxismen uppstod samtidigt som ett direkt uttryck för de grundläggande intressena hos det kapitalistiska samhällets mest revolutionära klass - proletariatet. Marxismen viktigaste beståndsdelar är den marxistiska filosofin, den marxistiska politiska ekonomin och teorin om den vetenskapliga kommunismen.

Den dialektiska och historiska matrealismen är marxismens teoretiska fundament,
(se dialektisk materialism, historisk materialism). Den grundläggande skillnaden mellan den marxistiska filosofin och alla andra filosofiska system, har Marx uttryckt på följande sätt i sina Teser om Feuerbach: "Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den!" (Karl Marx, 11 Teser om Feuerbach, tes 11). Den dialektiska och historiska matrealismen är också det mäktiga teoretiska vapen som krävs i kampen för en revolutionär omvandling av samhället. Genom att utnyttja allt det värdefulla progressiva, som fanns i den gamla filosofin, skapade Marx och Engels den enda verkligt vetenskapliga världsåskådning som finns. Marxismens kärnpunkt är den matrealistiska dialektiken. Med hjälp av den matrealistiska dialektiken bearbetade marxismen grundläggare den filosofiska matrealismen, övervann den gamla metafysiska och mekaniska materialism - den dialektiska materialismen. Marx och Engels fördjupade och utvecklade den filosofiska materialismen och förde upp den på ett nytt plan, så att den kom att gälla även kunskapen om det mänskliga samhället; de skapade den historiska materialismen.

I motsats till alla idealistiska teorier, enligt vilka grundvalen för samhällets utveckling skulle vara idéer, ett förnuft, bevisade Marx och Engels, att det ekonomiska systemet är denna grundval, att det på denna grund reser sig en politisk och ideologisk överbyggnad, att utvecklingens drivkraft i alla klassamhällen är klasskampen.

Genom att tillämpa den dialektiska och historiska matrealismen på den ekonomiska vetenskapen, åstadkom Marx en omvälvning i synen på det ekonomiska samhällslivet, och skapade den enda vetenskapliga politiska ekonomin som finns. Marx viktigaste verk, Kapitalet, har ägnats studiet av det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur. Där de gamla ekonomerna såg förhållanden mellanting (att vara byts mot en annan vara) upptäckte och påvisade Marx förhållanden mellan människor. Med sin mervärdesteori blottade Marx källan till profiten, till kapitalismens rikedom. "Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx' ekonomiska teori." (Lenin). Genom att utforska det kapitalistiska produktionssättets utvecklingslagar fick Marx fram bevisen för att kapitalismens undergång och kommunismens seger är en lagbundenhet.

Kapitalismens, som avlöste det feodala samhällssystemet, avskaffade inte människans utsugning av människan, utan ersatte endast en form av utsugning och förtryck av det arbetande folket med en ny. Som avspegling av de utsugnas protest mot det kapitalistiska förtrycket började det uppkomma skilda slags socialistiska läror. Den ursprungliga socialismen var inte vetenskaplig utan utopisk. De utopiska socialisterna kritiserade och fördömde skarpt den kapitalistiska ordningen, de drömde om ett bättre samhällsystem där det inte skulle förekomma utsugning, men de kunde inte visa utvägen ur det kapitalistiska slaveriet. Marx och Engels förvandlade för första gången socialismen från dröm till en vetenskap. De klarlade arbetarklassens världshistoriska roll såsom kapitalismens dödgrävare, såsom det kommunistiska samhällets skapare. Det viktigaste därvid är läran om proletariatets diktatur. "Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlades i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur" (Karl Marx). Marxismen beväpnade arbetarklassen med en revolutionär teori för dess kamp mot bourgeoisien, gav arbetarrörelsen - som dittills hade utvecklats spontanistiskt - en socialistisk inriktning.

Så fort som de marxistiska idéerna fick inflytande över massorna, slog sig det gamla Europas alla reaktionära krafter samman för att bekämpa kommunismen. Men bourgeoisin bekämpar marxismen inte bara med våld. "Historiens dialektik vill, att marxismens teoretiska seger tvingar dess fiender att maskera sig som marxister. Den invändigt ruttna liberalismen försöker att ånyo leva upp som socialistisk opportunism", (Lenin, Karl Marx' lära och dess historiska öden, Samlade verk i urval, b. 18 - 19:l, s. 66). Opportunismen kan också visa sig i ett dogmatiskt fastförhållande vid enstaka föråldrade teser i marxismen, för att därmed bromsa marxismens utveckling och följaktligen också den revolutionära rörelsens utveckling.
"Både dogmatism och revisionism går tvärtemot marxismen. Marxismen måste förvisso gå framåt; den måste utvecklas jämsides med praktikens utveckling och kan inte stå stilla. Den skulle bli livlös, om den förblev stillastående och stereotyp. Marxismens grundläggande principer får emellertid aldrig bytas, annars kommer fel att begås. Det är dogmatism att närma sig marxismen från ett metafysiskt ståndpunkt och anse den som någonting stelt. Det är revisionism att förneka marxismens grundläggande principer och dess allmängiltiga sanning. Revisionismen är en form av borgerlig ideologi. Revisionisterna förnekar skillnaden mellan socialism och kapitalism, mellan proletariatets diktatur och borgerlig diktatur. Vad de förespråkar är i verkligheten inte den socialistiska utan den kapitalistiska linjen. Undernuvarande förhållanden är revisionismen mera ödeläggande än dogmatismen. En av våra viktiga aktuella uppgifter på den ideologiska fronten är att utveckla kritiken av revisionismen" (Mao Tse-tung, citatboken s.23-24).

Marxismen är en skapande vetenskap, en vetenskap stadd i utvecklingen, en vägledning till handling. Efter Marx och Engels har marxismen vidareutvecklats av Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och andra av Marx' och Engels' lärjungar. De har inte bara avslöjat och bekämpat opportunister av alla schatteringar, utan också försvarat marxismen mot förvrängningar och fört upp den i ett helt nytt stadium, berikad med nya erfarenheter från nya betingelser för proletariatets klasskamp.

Marxism-leninismen - Mao Tse-tungs tänkande är en entydig, vetenskaplig och enhetlig ideologi för arbetarklassen. Marx och Engels levde och verkade under den förmonopoliska kapitalismens period; det var en tid då kapitalismen utvecklades längs en uppåtgående linje, en period då proletariatet förbereddes för sin revolutionära gärning. Lenin levde och verkade under imperialismens epok, dvs. i en tid då kapitalismen hade trätt in i sitt döende och parasitära stadium, de proletära revolutionens epok då kapitalismen fästen började stormas och den proletära revolutionen hade segrat i ett land, Sovjetunionen; Lenin verkade följaktligen också i socialismens tidevarv.
Lenin, Stalin och övriga bolsjeviker tillämpade och vidareutvecklade marxismen under nya historiska förhållanden, med hänsyn till de erfarenheter som proletariatet vunnit i den socialistiska revolutionen och uppbyggandet av socialismen. "Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och praktiken för proletariatets diktatur i synnerhet" (Stalin, Om leninismens grunde, Leninismens problem, Moskva 1952). Lenin upphävde inte och "tillfogade" inte några nya principer för marxismen. Helt och hållet med stöd av marxismens principer utvecklade Lenin allsidigt marxismen med tillämpning på proletariatets nya klasskampsförhållanden, på kapitalismens nya, imperialistiska utvecklingsstadium.

I boken Materialismen och empririokriticismen försvarade Lenin marxismens teoretiska grunder mot tidens revisionistiska förvrängningar av densamma; i Ryssland representerades denna revisionism av Bogdanov, Jusjkevitj, Bazarov, Valentinov, samt deras filosofiska lärofäder Avenarius och Mach. Dessa försökte ställa en förfinad idealism som motvikt mot den marxistiska materialismen. På ett genialt sätt sammanfattade Lenin allt det väsentliga som vetenskapen upptäckt, i synnerhet det som naturvetenskapen hade upptäckt, under den historiska perioden efter Engels' död. Lenin summerade den internationella arbetarklassens världshistoriska kamperfarenheter och vidareutvecklade de teoretiska grunderna för det marxistiska partiet - den dialektiska och historiska materialismen. Han lade grunden till den nya, leninska etappen i den marxistiska filosofins utveckling. Lenin utarbetade frågan om imperialismen såsom ett nytt stadium, det högsta och sista i kapitalismens utveckling. Lenin påvisade att imperialismen utgör tröskeln till den socialistiska revolutionen. Utgående från denna analys gjorde Lenin en mycket betydelsefull upptäckt i det han bevisade, att under förhållanden då kapitalismen utvecklas olikmässigt och språngvis, så kan socialismen till en början segra i ett enda, enskilt kapitalistiskt land och att socialismen inte kan segra samtidigt i alla länder.

Marx och Engels skisserade idén om proletariatets ledarskap i revolutionen. Lenin vidareutvecklade denna idé och skapade en utvecklad lära om proletariatets ledning av de arbetande massorna i stad och på land, inte bara vid själva störtandet av kapitalismen utan också i det socialistiska uppbygget efter det att proletariatets diktatur segrat. Med stöd av Marx' idéer i den nationella och koloniala frågan, vidareutvecklade Lenin dessa med tillämpning på den nya historiska epoken. Han sammanfattade och gav ett enhetligt system av åsikter om de nationella och koloniala revolutionerna under imperialismens epok. Lenin påvisade, att en lösning av den nationella och koloniala frågan hänger intimt samman med störtandet av imperialismen, att denna fråga utgör en del av den allmänna frågan om den socialistiska revolutionen.

Lenin vidareutvecklade den marxistiska teorin om proletariatets diktatur, hävdade sovjetmakten som den statliga formen för proletariatets diktatur, definierade proletariatets diktatur som en speciell form av klassförbund mellan proletariatet och de utsugna massorna från de icke-proletära och halvproletära klasserna och framhöll att arbetarklassens förbund med bönderna är den högsta principen för proletariatets diktatur. Lenin påvisade att den proletära diktaturen är den högsta typen av demokrati, formen för den proletära demokratin, som uttrycker majoritetens (de utsugnas) intressen, i motsats till den kapitalistiska demokratin, som uttrycker minoritetens (de utsugandes) intressen. Det viktigaste i leninismen är läran om proletariatets diktatur; "... då är leninismen en internationell lära för proletärerna i alla länder, då är den lämplig och då gäller den för alla länder utan undantag, även för kapitalistiskt utvecklade länder" (Stalin, Till leninismens frågor, Leninismens problem, Moskva 1952, s. 165). Lenin utarbetade frågan om vägar och medel för socialismens framgångsrika uppbygge i ett land omringat av kapitalistiska stater. Marx och Engels skisserade på ett genialt sätt läran om partiet. I kamp mot den internationella opportunismen och centrismen utarbetade och gav Lenin arbetarklassen en lära om partiet såsom proletariatets ledande organisation, såsom det viktigaste vapnet i proletariatets händer, förutan vilket en seger för socialismen är omöjlig. I oförsonlig kamp mot marxismens fiender utarbetade Lenin de ideologiska, organisatoriska, taktiska och teoretiska grunderna för partiet, partiet av ny typ, som radikalt skilde sig från Andra internationalens partier vilka för länge sedan hade förvandlats till bourgeoisins viktigaste sociala stöd.

Marx', Engels' och Lenins teorier vidareutvecklades på ett skapande sätt av Stalin. På basis av de erfarenheter som proletariatet skaffat sig i den revolutionära kampen, på basis av erfarenheterna av socialistiskt uppbygge i Sovjetunionen, liksom på basis av vetenskapens nya rön berikade Stalin den marxistiska fiolsofin i en rad frågor. Stor betydelse för den marxistiska filosofins fortsatta utveckling hade utarbetandet av frågan om hur de dialektiska lagbundenheterna för utvecklingen visar sig och verkar i det socialistiska samhället. Geniala idéer och anvisningar kring denna fråga finns i Lenins verk. I Stalins verk har de fått en fortsatt konkretisering. Stalin utvecklade Lenins idé om den betydelsefulla roll som kritik och självkritik (jfr) spelar i det socialistiska och kommunistiska uppbygget såsom en ny form för kampen mellan det gamla och det nya.

Stalin vidareutvecklade också den marxistiska politiska ekonomin. I det han vidareutvecklade den leninska teorin om imperialismen formulerade Stalin den moderna kapitalismens ekonomiska grundlag (jfr) och påvisade alla de utmärkande dragen för det moderna borgerliga samhällets utveckling och dess motsättningar. I boken Socialismens ekonomiska problem i SSRU utarbetade Stalin en rad frågor gällande socialismens politiska ekonomi. I denna uppsats formulerade han socialismens ekonomiska grundlag. Han påvisade att - i motsats till kapitalismen där det råder produktionsanarki och konkurrens - under socialismen verkar lagen om folkhus hållningens planmässiga (proportionella) utveckling. Han belyste frågan om varuproduktionen under socialismen såsom en varuproduktion av särskilt slag. Han påvisade värdelagens begränsning under socialismen osv.

Stalin vidareutvecklade den leninska läran om möjligheten av socialismens seger i ett land, om vägar, medel och metoder för uppbygget av socialismen, utvecklade marxismens viktigaste fråga, frågan om proletariatets diktatur, blottlade sovjetstatens viktigaste funktioner och utvecklingsfaser och påvisade nödvändigheten av att bibehålla och stärka staten även under socialismen för att det nya samhällssystemet ska kunna försvara sig mot imperialistiska stater.

Mao Tsetung har övertagit, försvarat och på ett skapande och omfattande sätt utvecklat marxismen-leninismen och därmed fört upp den på ett högre plan. Mao Tsetungs tänkande är marxismen-leninismen under den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger. Mao Tsetung har vidareutvecklat praktiskt taget alla beståndsdelar i marxism-leninismen: läran om motsättningarna, läran om partiet, läran om klasståndpunkten, läran om masslinjen, läran om folkkriget, läran om imperialismen, läran om den nationellt-demokratiska revolutionen och dess förbindande med den socialistiska revolutionen i den koloniala och halvkoloniala världen, läran om det socialistiska uppbygget, läran om kulturrevolutionen, m.m. Detta språng i marxismen-leninismens utveckling grundar sig på det senaste halvseklets erfarenheter av socialistiska och nationellt-demokratiska revolutioner. Det är i främsta rummet genom sin ihärdiga och långvariga kamp mot Chrusjtjov-Brezjnev-revi-sionismen, som Mao Tsetung så framgångsrikt kunnat försvara och vidareutveckla marxismen-leninismen. Sovjetrevisionisternas maktövertagande och den därmed inledda reträtten tillbaka till kapitalismen, blev en varningssignal för marxist-leninisterna i hela världen. Det var i detta läge som Mao Tse-tung utarbetade läran om den moderna revisionismen och om kulturrevolutionen, tack vare vilken Kina kunde undvika att slå in på samma väg som Sovjetunionen. Tack vare kulturrevolutionen kan nu det kinesiska folket avancera mot det klasslösa kommunistiska samhället. Världsrevolutionen griper allt fler länder och folk över hela världen; överallt kämpar det arbetande folket samma klasskamp i teoretiska och ideologiska, ekonomiska och politiska, legala och illegala, fredliga och militära former. Denna framgångsrika kamp, som utan tvivel kommer att leda till seger för arbetarklassen och de förtryckta folken, till socialismens seger, återspeglas i och vägleds just av Mao Tsetungs tänkande. Därför kommer allt fler till insikt om att ingen i dag framgångsrikt kan försvara arbetarklassens och folkets intressen, ingen kan i dag var en verklig revolutionär, en verklig marxist-leninist utan att studera, tillägna sig och i praktiken tillämpa Mao Tsetungs tänkande. Mao Tsetungs tänkande är marxismen-leninis-men i dess hittills högsta stadium.