Personlighetens roll i historien. - Borgerliga teoretiker gör antingen
historien till "de stora personligheternas" (kungars, härförares
etc.) historia och medvetna verksamhet och kan inte se någon lagbundenhet
i historien, eller också förtiger de betydelsen av människors
verksamhet och betraktar människan som blott och bart ett instrument för
en blind nödvändighet, för Guds vilja, för ett okänt
öde. I det förstnämnda fallet betraktas historien voluntaristiskt,
dvs som ett fält där allt sker och tilldrar sig helt godtyckligt,
så som "kritiskt tänkande" intellektuella eller "hjältar"
vill ha det. Det är teorin om "eliten" och den passiva massan,
"pöbeln". I det andra fallet får historien ödesbestämd
karaktär: allt är förutbestämt och allt sker ovan huvudena
på folket. Ett förringande av den betydelse folkmassornas aktiva
verksamhet har, betydelsen av revolutionära partier, en satsning på
"händelsernas fria förlopp", ett förnekande av progressiva
idéers och partiers betydelse - detta är innebörden av denna
historieuppfattning.
I motsats till dessa borgerliga uppfattningar lär marxism-leninismen, att
människorna själva skapar sin historia, men att detta skapande alltid
betingas av den historiskt bestämda materiella miljö i vilken de lever.
Grunden för samhällsutvecklingen är objektiva ekonomiska lagar.
Människorna kan - sedan de lärt känna dessa lagar och börjat
handla i överensstämmelse med den historiska nödvändigheten
- i betydande grad påskynda händelsernas förlopp. De progressiva
klassernas intressen är alltid uttryck för historiskt mognade behov
och därför inriktar sig dessa klasser och deras företrädare
på att lösa sina historiska uppgifter. I dessa handlingar, som överensstämmer
med historiens objektiva förlopp, finner vi människornas och de enskilda
personligheternas styrka. "Framstående personligheter kan förvandlas
till nollor, ifall deras idéer och önskningar går emot den
ekonomiska samhällsutvecklingen, emot den progressiva klassens behov, och
tvärtom - framstående män kan bli verkligt framstående
personligheter, ifall deras idéer och önskningar på ett riktigt
sätt ger uttryck åt den ekonomiska samhällsutvecklingens behov,
åt den progressiva klassens behov" (SUKP(b):s historia. Kortfattad
kurs, Stockholm 1939, s. 21). Exempel på sådana verkligt framstående
personligheter är arbetarklassens företrädare. Proletariatets
revolutionära rörelse har frambringat personligheter som Marx, Engels,
Lenin, Stalin och Mao Tsetung, vilka utövat och utövar ett stort inflytande
på samhällsutvecklingens förlopp.
Marxismens klassiker har beväpnat arbetarklassen och hela det arbetande
folket med ingående kunskaper om samhällsutvecklingens objektiva
lagbundenheter, dvs lagbundenheter som existerar oberoende av människors
vilja och medvetande, och har anvisat vägar och medel för att bekämpa
och krossa varje utsugning och slaveri, vägar och medel för att uppnå
det kommunistiska samhället. Marx och Engels inte bara lade kommunismens
teoretiska fundament, utan organiserade även proletariatets första
revolutionära arméer och inspirerade dem till kamp mot förtryckar-
och utsugarsamhället. Lenin vidareutvecklade på ett skapande sätt
den marxistiska läran, inspirerade och organiserade världens första
socialistiska revolution och den första arbetar- och bondestaten, som inledde
de proletära revolutionernas epok. Stalin gav mycket betydande bidrag till
marxismen, särskilt med utgångspunkt från erfarenheterna av
det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen. Mao Tsetung har vidareutvecklat
marxism-leninismen ". . . under den era i vilken imperialismen går
mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande
seger" (Lin Piao, Förord till Citat ur ordförande Mao Tsetungs
verk, s. l).
Marxism-leninismen lär, att verkliga kommunistiska ledare är sådana
ledare som bygger på massorna och tjänar folket med sina kunskaper
och sitt kunnande. De borgerliga klassernas ledare är svaga och misslyckas
för att de inte har folket på sin sida, för att de värnar
den utsugande klassens intressen. Ledaren för de arbetande massorna är
stark för att han ständigt står i förbindelse med massan
och har massan med sig och för att hela hans arbete går ut på
att tjäna folket, som skapar historien.