Samhällelig
arbetsdelning - avsöndring av olika slags arbete i samhället; producenterna
är sysselsatta med skiftande produktionsverksamhet; folkhushållningens
delning i olika grenar: industri, lantbruk, transportväsende etc.; dessa
grenars delning i olika branscher: tungindustri och lättindustri, livsmedelsindustri,
jordbruk, boskapsskötsel etc. Den samhälleliga arbetsdelningen, liksom
arbetsdelningen i varje enskilt företag, har att göra med att olika
människor specialiserat sig på olika yrken. Den samhälleliga
arbetsdelningens utveckling kännetecknar ett bestämt stadium i produktivkrafternas
utveckling. För ursamhället var den enklaste formen av arbetsdelning,
en naturlig arbetsdelning efter kön och ålder. Vuxna män jagade
och fiskade, kvinnor plockade bär, frukter, skötte hushållet
och sysslade med primitivt jordbruk och boskapsskötsel, medan åldringarna
förfärdigade arbetsredskap. Den första stora samhälleliga
arbetsdelningen skedde när herdestammar avsöndrades från den
stora massan av stammar. Detta ledde till en betydligt högre arbetsproduktivitet
och skapade de materiella betingelserna för privatägandets uppkomst
och för samhällets splittring i utsugande och utsugna klasser. Den
andra stora samhälleliga arbetsdelningen skedde när hantverket avskildes
från jordbruket; hantverket hade dittills varit en bisyssla för jordbrukaren.
Detta ledde till att arbetsproduktiviteten gjorde ytterligare framsteg. Man
började producera produkterna - inte för egen konsumtion - utan för
försäljning, för marknaden. Så utformades en varuproduktion.
I takt med varuproduktionens utveckling och att marknaden blev allt vidare,
så skedde den tredje stora arbetsdelningen: det uppstod en köpmannaklass.
Hantverkets avskiljande från jordbruket inledde stadens avskiljande från
landet. Denna process spelade en väldig roll för att fördjupa
den samhälleliga arbetsdelningen och den går som en röd tråd
genom alla klassamhällen. Det uppstår nu en antagonistisk motsättning
mellan stad och land, en motsättning som blir allt djupare. Samtidigt därmed
sker en uppspaltning i intellektuellt och fysiskt arbete, vilken också
förvandlas till en antagonistisk motsättning. (Jämför Motsatsen
mellan stad och land, Motsatsen mellan intellektuellt och fysiskt arbete). I
och med kapitalismens uppkomst fördjupades den samhälleliga arbetsdelningen
i enorm omfattning. Maskinproduktionens utveckling ledde till industrins slutliga
avskiljande från jordbruket och skapade betingelser för en arbetsdelning
inom dessa grenar. Industrin spaltades upp i ett flertal branscher, som blev
allt fler. Lenin skrev att det samhälleliga arbetets specialisering "...
till själva sitt väsen är lika oändlig som teknikens utveckling.
För att kunna höja arbetsproduktiviteten hos det mänskliga arbete
som ex.vis inriktade sig på framställning av någon slags liten
del av hela produktionen, blev det nödvändigt, att produktionen av
denna lilla del specialiserades, blev en särskild produktion som har att
göra med en massprodukt och som därför förutsatte (och framkallade)
användning av maskiner etc." (Lenin, Med anledning av den s.k. marknadsfrågan,
Skrifter, b. l, s. 84, ry.). Denna process får alltså samtidigt
ses mot bakgrund av en vidareutveckling av produktionens samhälleliga karaktär.
I samhällen som baseras på utsugning har den samhälleliga arbetsdelningen
klassantagonistisk karaktär. Under kapitalismen hänger produktionens
specialisering samman med de oförsonliga motsättningar som genomsyrar
samhället och genomförs i profitens namn. Kännetecknande för
kapitalismen är en ojämn, spontan utveckling inom olika grenar och
branscher, som ständigt leder till disproportioner och slöseri med
samhälleligt arbete. Den av den samhälleliga arbetsdelningen orsakade
samhälleliga karaktären hos produktionen råkar i motsättning
till det privata ägandet av produktionsmedlen. Den fortsatta utveckling
som produktionsprocessens samhälleliga karaktär genomgår skapar
de materiella förutsättningarna för socialismens genomförande.