Produktionssätt


Produktionssätt - sättet att skaffa de existensmedel (föda, kläder, bostäder, produktionsredskap etc.), som är nödvändiga för att människorna ska kunna leva och för att samhället ska kunna existera och utvecklas. Produktionssättet utgör grundvalen för samhällssystemet och bestämmer detta systems karaktär. Sådant produktionssättet är, sådant är också samhället. Varje nytt, högre produktionssätt betyder ett nytt, högre stadium i mänsklighetens historia.
Allt sedan det mänskliga samhällets uppkomst har en rad produktionssätt existerat och avlöst varandra: ursamhället, slavägarsamhället, feodalismen och kapitalismen. I modern historisk tid har det utlovade kapitalistiska produktionssättet i en rad länder fått ge plats åt det socialistiska produktionssättet (se Socialistiskt system).

Produktionssättet har två sidor. Den ena sidan av produktionssättet utgörs av samhällets produktivkrafter. I dessa uttrycks människans förhållande till naturens föremål och krafter, som hon utnyttjar för att skaffa sig de för livet nödvändiga materiella nyttigheterna. Den andra sidan av produktionssättet är produktionsförhållanden. Dessa är förhållanden mellan människor i den materiella samhälleliga produktionsprocessen. Dessa förhållandens tillstånd ger svar på frågan i vems händer produktionsmedlen befinner sig: ägs de av hela samhället eller av enskilda personer, grupper eller klasser, som utnyttjar dem för att utsuga andra personer, grupper och klasser? Marxismen har skarpt kritiserat alla föreställningar om att produktionssättet kan likställas med produktivkrafter (t.ex. teorin om "industrisamhället"), och att de sistnämnda kan existera utan produktionsförhållanden.

I själva verket är produktionssättets två sidor intimt förknippade med varandra och kan inte existera utan varandra. Varje historiskt bestämt produktionssätt utgör en enhet av produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men denna enhet är dialektisk. Produktionsförhållandena, som uppstår på grundval av produktivkrafternas utveckling, utövar i sin tur ett väldigt inflytande på själva produktivkrafternas utveckling. Under produktionssättets utveckling kommer produktionsförhållandena helt lagbundet på efterkälken i förhållande till produktivkrafterna, vilka utgör produktionens mest rörliga och revolutionära element. På ett visst stadium av produktionssättets utveckling uppstår därför motsättningar mellan dess båda sidor. De föråldrade produktionsförhållandena börjar bromsa produktivkrafternas fortsatta utveckling. Motsättningen mellan produktivkrafternas nya nivå och de gamla produktionsförhållandena kan lösas först i och med att dessa produktionsförhållanden ersätts med nya förhållanden, som motsvarar de nya produktivkrafterna. Nya produktionsförhållanden är den avgörande förutsättningen för att produktivkrafterna snabbt ska kunna vidareutvecklas. Motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden inom ramen för ett produktionssätt utgör den främsta orsaken till sociala revolutioner i klassamhället. Under socialismen behöver denna motsättning inte bli antagonistisk. Den socialistiska staten, det kommunistiska partiet, har möjlighet att utgående från de objektiva ekonomiska lagarna och genom att mobilisera massorna, i rätt tid lösa de växande motsättningarna mellan produktionsförhållandena och de nya produktivkrafterna, och att få dem i överensstämmelse med varandra.