 |
Redan i slutet av 60-talet började ett försiktigt kvalitetsmedvetande
sprida sig bland de svenska serietidningsutgivarna. En pådrivande faktor var säkert
Seriefrämjandet, som hade grundats 1968 och via tidskriften THUD (sedemera omdöpt till
Bild & Bubbla) fortlöpande arbetade för att höja de tecknade seriernas status. |
En annan opinionsbildare var journalisten Sture Hegerfors som skrev flera böcker om
tecknade serier, medarbetade i olika tidningar och även syntes i TV.
Synen på serier började sakta men säkert förändras och 70-talet kom således att bli
en mycket omskapande tid.
Hemmets Journal
Från slutet av 60-talet började Disney-seriernas kvalitet åter höjas. Ett antal nya
karaktärer gjorde att serierna fick nytt liv och innehåll; där var den
långkalsongklädde Stål-Långben, den vimsige Kusin Knase, den ruskigt elake Emil Örn
samt den bohemiske Skogs-Ola.
Europeisktecknade Disney-serier varvades med amerikanska följetongsavsnitt, vanligen Paul
Murrys Musse Pigg, Barks-favoriter i repris samt en och annan dittills opublicerad
amerikansk 50-talsserie.
Allt detta gjorde att Kalle Anka & C:o under 70-talet åter började bli en
riktigt smaklig anrättning!
De långa serieavsnitten i Walt Disney's Serier ersattes efter hand med kortare
episoder varvid tidningens namn ändrades till Kalle Anka Extra år 1977.
Sagotidningen Disneyland (1973) var ett försök att blanda serier, sagor och
diverse pyssel. Tidningen fick dock en relativt kort levnad och upphörde 1974 efter
sammanlagt 37 nummer.
Självaste Farbror Joakim fick en egen serietidning 1976. Det rörde sig om serier
tecknade i Italien, publicerade i pocketformat.
Intresset för de amerikanska Disney-serierna från 50-talet resulterade i en serie
böcker i storformat. Den första utgavs 1973 och hette Jag, Kalle Anka. Den
följdes under de närmaste åren av motsvarande utgåvor för Farbror Joakim, Musse Pigg
respektive Långben.
1974 inleddes album-serien Kalle Ankas Bästisar med nytryck av Barks 10-sidors
Kalle Anka-serier. Utgivningen pågick i 20 år (!) och omfattade totalt 38 album (varav
de 7 första utgavs i två upplagor).
Av Hemmets Journals övriga utgivning märks tidningen Champion som utgavs i 32
nummer 1973. Egentligen rörde det sig om en fortsättning på tidningen Bang, som floppat
under 60-talet. Utförandet var, precis som i Bang, "europeiskt" med format
19,5*27 cm och utgivning varje vecka. Serieinnehållet var det inget fel på: Bernard
Prince, Lt Blueberry, Asterix och indianparodin Oumpa-Pa var några av de serier som
figurerade i korta följetongsavsnitt i varje nummer!
Nacka var en något udda titel där hela innehållet - en hyllning till
fotbollsspelaren Nacka Skoglund - gjordes av tecknaren Börje Dorch. Det blev sammanlagt 3
utgåvor år 1975.
Williams Förlag
Efter övertagandet av Centerförlagets västern- och superhjältetidningar 1969 var
Williams Förlag en av de ledande serietidningsutgivarna i Sverige.
Utgivningen breddades med en rad nya titlar, många av dem svenskproducerade. Carlos Canel
gjorde t.ex. serierna Modde och Vikingsson för tidningen Träff med.. (1971),
Bengt Olof Wennerberg omvandlade filmklassikern Anderssonskans Kalle till
serietidning (1972) och Lennart Elworth stod bakom militärhumorn i 47:an Löken
(1973).
Den allra största succén skulle dock bli Rune Andreassons Bamse. 
Efter att serien om björnen Teddy lagts ned 1960 började Andreasson snegla åt
TV-mediet. Han skapade 11 dockfilmer under titeln "Nalle ritar och berättar"
vilka visades i TV i början av 60-talet. Om Bamses tillkomst berättar Rune Andreasson
själv i Bamse nr 7 1984:
Efter "Nalle ritar och berättar" funderade jag på nya TV-filmer. Teddy
hade upphört 1960, men var ganska omtyckt och borde komma tillbaka på något sätt.
(---)
Det besvärliga med Teddy var att han alltid var stark. Jag var nästan tvungen att
söva ner eller förgifta honom för att handlingen skulle bli spännande - och det blev
ganska snart tjatigt.
Därför blev det en ny figur - BAMSE - en vanlig lite björn som bara var stark när han
åt (---) farmors dunderhonung.
1966 visades de första Bamse-avsnitten i svensk TV. Samtidigt debuterade figuren som
tecknad serie i Allers.
En ny omgång filmer kom i slutet av 1972 och i januari 1973 startade serietidningen
Bamse. Det första numret hade en upplaga på 36 000 exemplar, utförandet följde Rune
A:s andra serietidning, Pellefant, med 32 sidor i färg och utgivning varje månad.
Bakom Williams förlag stod den amerikanska Warner Brothers-koncernen, och i kraft av
detta kunde man samutnyttja serietidningsproduktionen över stora delar av europa. I
mitten av 70-talet började dock Warner avyttra flera av Williams systerföretag, på
detta vis omöjliggjordes samproduktionen och svenska Williams gick allt sämre
ekonomiskt. 1974 redovisade förlaget för första gången en ekonomisk förlust, vilket
dock inte hindrade att man fortsatte att lansera nya titlar; Shazam innebar
comeback för den gamle superhjälten Kapten Marvel, Plop var en sorts lillebror
till MAD med sjuk humor i vanligt serietidningsformat och Serie-Tidningen lanserade
nyskapande äventyrsserier från USA som t.ex. Bernie Wrightsons Träskmannen och Joe
Kuberts Tor.
1975 valde dock Warner att sälja svenska Williams till Bonnierföretagen. De populäraste
titlarna överfördes till Semic medan den övriga utgivningen lades ned.
Semic Press
Övertagandet av Williams gjorde att Semic kom farligt nära en monopolställning inom
svensk serietidningsutgivning. Rune Andreasson lyckades dock på kort tid bilda ett eget
förlag (Rune A-serier) vilket tog hand om utgivningen av Bamse. Dessutom fanns ett
antal mindre företag som också tog upp kampen mot jätten.
Ändå blev det naturligtvis Semic som dominerade. Redan decenniets första år lanserade
man en verklig fullträff, nämligen Knasen. Denna serie skapades av Mort Walker
1950 och fick tre år senare en egen serietidning i USA.
När Walkers dagspressversion hittade till Sverige döptes den till "Wilmer".
Namnet Knasen tillkom då serien började i Lilla Fridolf 1960.
| 1962 dök serien upp i en av Åhlén och Åkerlunds ROA-böcker och 1970
var alltså tiden mogen för en egen serietidning. De 32 sidorna i svart-vitt-rött bjöd förutom titelserien på Walkers andraserie Arken, Gordon Bess Rödöga samt Sams Serie, en serie-parodi skapad av Walkers kompanjon Jerry Dumas i början av 60-talet. Knasen blev populär och utgivningstakten steg gradvis från 8 nr/år (1970) till 15 nr/år (1979). |
 |
Semics familjeserietidningar Blondie och Lilla Fridolf genomgick endast
mycket små förändringar under 70-talet.
Kollegan 91:an firade stort jubileum i nr 14 1972, 91:an-serien fyllde nämligen 40
år. Nils Egerbrandt fick nu hjälp med tecknande och manusskrivande av Kronblom-tecknaren
Gunnar Persson. Persson gjorde även serien Herr Larsson för 91:an-tidningen.
Vår Lilla Stad var en annan ny bekantskap i 91:an, serien skrevs av Seriefrämjandets
dåvarande ordf. Magnus Knutsson och tecknades av Ulf Jansson.
Bobo var en ny, svenskproducerad barntitel som lanserades 1978. Förutom
titelserien, av Lars Mortimer, innehöll tidningen rikhaltigt med tävlingar och allehanda
pyssel.
Förutom övertagandet av Centerförlaget och Williams skaffade sig också Semic
rättigheterna till några pålitliga skämtserier som tidigare getts ut av andra förlag.
Blandningen blev mycket stor; således kom t.ex. Dennis (från Dennis förlag) att
dela utgivare med Familjen Flinta (från Allers), Hacke Hackspett (från
Centerförlaget) och Helan och Halvan (från Williams)!
Tidningen Fantomen hade redan i mitten av 60-talet drabbats av materialbrist.
Falk/Barrys amerikanska orginalversion av Fantomen räckte inte för att fylla samtliga nr
av tidningen, repriserna var förhärskande under en tid men i längden blev detta
naturligvis ohållbart.
Redaktionen kallade då in svensken Bertil Wilhelmsson för att skriva och teckna ett
antal Fantomenavsnitt, detta pågick fram till 1968 då man istället gick över till
episoder tecknade i Italien.
Kvliteten på de sistnämnda var i regel låg och dessutom var serierna på tok för korta
- varför de ibland fick kompletteras av Wilhelmsson eller den nye tecknaren Özcan Eralp.
Under 70-talet blev egenproduktionen av Fantomenavsnitt mer frekvent; manusförfattare var
under denna period bl.a. Janne Lundström, Magnus Knutsson och Ulf Granberg - för
tecknandet svarade, förutom de tidigare nämnda Eralp och Wilhelmsson, framförallt Jaime
Vallvé.
Dessa egenproducerade äventyr förde Fantomentidningen mot en ny storhetstid.
Huvudpersonen reformerades åt det humanistiska hållet och teckningarna fick ett helt
annat liv och innehåll än i den amerikanska förlagan.
Även det övriga innehållet i tidningen bidrog till framgångarna. Stan Lyndes
westernserie Rick O'Shay bjöd på en skicklig balansgång mellan spännande äventyr och
befriande humor. Där fanns också klassiker som Mandrake, Blixt Gordon, Dan Brand &
Tipi samt europeiska pärlor som t.ex. Hermann/Gregs Bernard Prince.
Även det redaktionella materialet omformades. Fantomenklubben levde visserligen vidare
men de "hemliga" inslagen tonades ned. "Fantomen Talar" var en ny
rubrik där redaktionen svarade på läsarnas frågor om Fantomen och de andra serierna i
tidningen - ännu ett utslag av det ökade intresset för tecknade serier.
Upplageutvecklingen blev gynsam. Efter några svaga år under början av 70-talet steg den
till över 150 000 exemplar i decenniets mitt.
Buster tillhörde de tidningar som övertogs från Centerförlaget 1969-70.
Semic fortsatte att renodla tidningens sportprofil. Minnesvärda sportserier från
70-talet var t.ex. Benny Guldfot (1971) och Super Mac (1976), men den största framgången
fick nog ändå serien om Åshöjdens BK.
Det var Börje Nilsson på Semic som beslöt att göra en serie av Max Lundgrens populära
ungdomsböcker om pojklaget Åshöjden. 4 tecknare fick i uppdrag att skissa på serien
och Lundgren fick sedan välja den tecknare han tyckte bäst om.
Valet föll på Reijo Piippo (som numera bytt efternamn till Stävenborg) och debuten
skedde i Buster nr 25 1975.
Veckans Serier fick ärva namnet från Åhlén och Åkerlunds klassiska titel
men skilde sig ändå radikalt från föregångaren. Formatet var udda 20*13 cm och priset
bara en krona. Innehållet utgjordes av äventyrsserier, där huvudserien växlade från
nummer till nummer. Serier som publicerades på detta sätt var bl.a. Buzz Cooper av Roy
Crane, Eddie av Jaime Vallvé samt Jeff Cobb av Pete Hoffman. Utgivningen omfattade
sammanlagt 48 nummer åren 1972-73.
Seriemagasinet togs över från Centerförlaget och fick hos Semic en något
nedtonad roll (för att inte konkurrera med Fantomen och den nystartade X9). Steve Roper
och Kerry Drake förblev dragplåster, om än i reprisavsnitt!
| Värd att nämna är också den svenska deckarparodin Hairlock Shomes,
tecknad av Freddy Milton, som gick i tidningen några år i mitten på 70-talet. Straxt efter övertagandet infördes debattsidan "Klotterplanket" som blev mycket omtalad p g a sin frispråkighet! |
 |
Skräckserier kom på modet under 70-talet. En av de främsta exponenterna för generen
blev Boris Karloffs Midnattsrysare som Semic utgav åren 1972-74.
Agent X9 hette från starten 1969 "bara" X9 och omfattade 48 sidor med
serierna X9 (av Bob Lewis), Fantomen (i serietidningsversion tecknad av Bill Lignante)
samt Djungel-Jim som främsta dragplåster.
Tidningen kunde knappast inte betraktas som någon större framgång, upplagan pendlade
kring 20 000 ex.
Efter två år stöptes dock tidningen om. Titeln ändrades till Agent X9 samtidigt
som sidantalet sprang upp till 100.
Huvudinnehållet var fortfarande deckarserien X9 men nu i modernare version, tecknad av Al
Williamson och skriven av Archie Goodwin. Även Modesty Blaise, som under några år på
60-talet hade en egen serietidning, tog plats i Agent X9, liksom Johnny Hazard, som ju
haft ett förflutet i Fantomen.
Nu blev det bättre fart på upplagan. Försäljningen försämrades knappast heller av
att tidningen Serieguide vid ett par tillfällen utnämnde Agent X9 till "Sveriges
bästa serietidning"!
Alldeles i slutet av 70-talet lanserade Semic Svenska Serier, en tidning avsedd
som "plantskola" för unga tecknartalanger. Svenska Serier föddes alltså ur
70-talets ökade serieintresse, men den blommade inte ut förrän under 80-talet vilket
gör att vi återkommer till den i nästa del av historiken!
Övriga förlag:
Dennis Förlag blev av med rättigheterna till sin huvudserie,
Dennis, 1970! Man började dock i god tid lansera en efterträdare, en serie om en
färgad(!) buspojke vid namn Peo.
Peo tog gradvis över innehållet i Dennis-tidningen från nr 8/69 och från nr 1/70 bytte
tidningen namn till Peo.
Tidningen blev en hygglig framgång, särskilt som Semic hade problem med introduktionen
av sin tilltänkta Dennis-tidning, och Peo fortsatte att utges fram till 1981.
Inter-Art var ett förlagsnamn som dök upp i turbulensen
efter Centerförlagets försvinnande. Man tog hand om Seriemagasinets gamla paradnummer
Kilroy och lanserade serien i en egen tidning 1970. Det blev ingen större framgång,
tidningen utgavs bara i 7 nummer.
Allers lyckades aldrig konkurrera ut Kalle Anka med sin
tidning Daffy under 60-talet, men gjorde 1971 ett nytt försök med Snurre.
Utgivningen avbröts 1974 men återupptogs igen 4 år senare, då under namnet Snurre
Skutt.
Västernserien Silverpilen var en annan Allers-titel under 70-talet. Utgivningen
pågick åren 1970- 75 och 1978-84.
Felix var en barn/skämttidning som bl.a. innehöll den klassiska serien Katten
Felix (som Allers publicerade redan i tidningen Karl-Alfred på 40-talet). Utgivningen
pågick åren 1969-70.
Red Clown var ett förlag som dök upp i början av 70-talet.
Man gav ut ett stort antal titlar varav många var riktiga lågvattenmärken ur
kvalitetshänseende....
Dock lyckades förlaget tillskansa sig rättigheten till Marvelserierna och kunde åren
1974-75 ge ut Spindelmannen och Conan som egna tidningar. Man gav sig också
på klassikern Blixt Gordon i en egen titel åren 1973-74.
I slutet av 70-talet gjorde Semic sig av med några f.d. Williams-titlar. Detta blev
grunden för förlaget Atlantic som nu tog hand om Pellefant
(1977), Tarzan (1977) och Helan och Halvan (1978).
Atlantic tog också över rättigheterna till Marvelserierna efter Red Clown och
publicerade bl.a. Spindelmannen (1978) och Hulk (1979) som egna titlar.
Saxon och Lindströms var väl mest kända som
utgivare av böcker samt Saxons Veckotidning. 1971-72 gjorde man dock en överrraskande
inbrytning på serietidningsmarknaden med Seriepressen.
Seriepressen satsade på kvalitetsserier i ett koncept som påminde om gamla Karl-Alfred,
d v s äventyrsserier i följetongsform varvades med korta skämtserier i strip- eller
söndagssideformat. De första 15 numren var i tabloidformat och innehöll dessutom en
helt avslutad Marvelserie i varje nummer.
Seriepressen innehöll också mycket faktamaterial om tecknade serier. Under rubriken
"Så började vi" skildrade man i varje nummer någon känd series tillblivelse.
Av de många serier som figurerade i tidningen märks bl.a. Allan Kämpe, Dick Tracy,
Felix (inte katten, utan Jan Lööfs vältecknade serie!), Johan, Lotta och Jocko (av
Tintins skapare Hergé), Krazy Kat (kultförklarad skämtserie) samt orginalserien Dr
Merling.
Sidan senast uppdaterad 1997-08-30 av Per-Åke Sjögren