Författare gör ofta mycket skarpa samhällsanalyser. Detta förhindrar inte att fattare ofta även varit naiva medlöpare till totalitära regimer. Författare som gör djupsinniga skildringar av människors själsliv kan totalt sakna insikter i politik. Inför det senaste presidentvalet i Finland för sex år sedan skrev författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella tokigt naivt om politiska preferenser i sin kolumn i Hufvudstadsbladet. Om Monika Fagerholms insikter i politik vet jag ingenting. Det enda jag vet är att hon skall leda det finlandsvenska valarbetet för Tarja Halonens återval till president. Fastän jag är finlandsvensk har jag svårt att gläda mig över att Fagerholm överraskande tilldelades Augustpriset. I finländska medier har hon den senaste tiden främst figurerat i politiska sammanhang.

Årets nobelpristgare i litteratur Harold Pinter hade den dåliga smaken att i sin Nobelföreläsning idag koncentrera sig på politiska ställningtaganden. Jag menar inte att han i sak hade fel, utan att tillfället för det politiska brandtalet var synnerligen olämpligt. Eller tilldelades han kanske priset på politiska snarare än på litterära grunder?