I gårdagens Hufvudstadsblad argumenterar SDP:s partisekreterare Maarit Feldt-Ranta mot förslaget på en återgång till familjebeskattning, eftersom den inte gynnar jämlikhet. I sin insändare avslöjar hon sin, socialdemokratins och det nordiska välfärdssamhällets i grunden familjefientliga ideologiska grundval.

Feldt-Ranta tror att familjebeskattningen bara skulle gynna rika. Jag kan upplysa henne om att den även skulle gynna mig och min familj. Min fru är hemma för att sköta sin sjuka mor. Samtidigt sköter hon vår son hemma, vilket betyder att samhället sparar stora summor.  Något extra stöd får vi dock inte för detta. För att få vår ekonomi att gå ihop dubbeljobbar jag. Dess värre betyder det att min individuella nettolön är relativt hög, fastän familjens inkomster totalt inte är speciellt stora. Eftersom inkomsterna är ojämlikt fördelade betalar vi (jag) mycket skatt, vilket innebär att nettoinkomsterna inte blir stora. Det räcker därför inte med att jag dubbeljobbar, utan måste även jobba extra under semester och ledigheter. Därmed blir våra bruttoinkomster ännu högre.

Höga bruttoinkomster betyder minimalt sammhälleligt stöd. För att få hyra en bostad som byggts med samhälleligt stöd är det inte nog med att familjen har tillräckligt låg bruttinkomst. Inkomstgränsen för familjer där bara en förvärvsarbetar är dessutom flera hundra euro högre än för hushåll där två jobbar, trots att familjen med en förvärvsarbetande pga starkt progressiv individuell beskattning har betydligt lägre nettoinkomster.

Familjebeskattning verkar idag inte vara ett realistiskt alternativ. Det finns andra än rent ideologiska skäl att ta avstånd från familjebeskattning. Den skulle medföra en aning strängare beskattning för den idag gynnade majoriteten av hushåll där två förvärvsarbetar.