En sommar för tjugo år sedan jobbade jag som hjälpskötare på en avdelning för patienter med grav demens. Patienterna kunde inte tala, men en av patienterna kunde be Fader vår. Vem vet hur många psalmer och ramsor han hade kunnat utantill, om han bara fått chansen. När min generation blir gammal och vi blir dementa är det dess värre knappast många av oss som kan några böner eller verser utantill.

För tilfället är jag i Rom med min italienska svärmor, som har Alzheimers sjukdom. Idag har svärmor och jag firat högmässa, medan den övriga familjen gjorde en avstickare till Firenze. Det är fullständigt omöjligt för mig att dölja att jag inte är katolik. Så invecklad är den romersk-katolska riten. Svärmor däremot hängde med i alla liturgiska svängar. Ännu bättre hade det väl gått om liturgin varit på latin, så som den alltid var före Andra Vatikankonciliet (1962-1965). Det bevisade svärmor när vi på eftermiddagen turistade  i Sankt Peterskyrkan där det pågick en mässa på latin. (Se bilder från San Pietro!)

Jag är ingen aktiv gudstjänstbesökare, men det händer sig nu och då att jag deltar i en evangelisk-luthersk högmässa. Så väl liturgin som bibelöversättningen är allt för ny för mig för att jag längre skulle känna mig hemma i en luthersk gudstjänst. Om jag blir dement som äldre kommer jag inte att ha något utbyte av en högmässa. Tack och lov har man ännu inte förvanskat Fader vår.