På sitt årsmöte har det politiska partiet in spe Feministiskt intitiativ tagit initiativ till avskaffandet av äktenskapet. Det lär vara ett "prioriterade politiska krav". Det här kravet kan visa sig vara allt för radikalt även för ett radikalfeministiskt parti, åtminstone om man vill komma in i riksdagen. Förslaget visar hur ignorant Fi är då det gäller världen utanför Sverige. Internationellt sett är äktenskapet en synnerligen viktig institution. Det finns knappast någon annan stat som skulle erkänna det av Fi förslagna alternativet "samlevnadsbalk". Sverige och svenskar i utlandet skulle inte bara göras till åtlöje, utan även få juridiska problem.

Men om målet för Fi är att utrota "patriarkatet" så finns det trots allt en viss logik i Fi:s förslag. Äktenskapet säkrar faderskapet. Enligt en allmänt omfattande antropologisk teori sammanföll övergången till en patriarkalisk kultur med att man upptäckte avlandets roll: fädrarna ville veta vilka barn som var deras egna. Före patriarkatet fanns det bara en förälder, modern.

Själv har jag en tre år gammal son som jag håller dyrare än någonting annat på jorden. Jag har många roller, men faderskapet är nog den roll som jag upplever som den allra viktigaste för mig. Det kan bero dels på att jag och min fru fick vänta länge innan vi fick vårt enda barn, dels på att jag inte hinner vara så mycket med min son.

I det svenska statsfeministiska samhället är fadersrollen starkt reducerad. Faderskapet har visserligen fått nya sidor: pappan har blivit en andra mamma. Traditionella moderliga egenskaper hos en fader ser jag i sig som en mycket positiv sak, men dess värre har det tillsammans med förskjutningen av fadersrollen skett en reduktion. Barnen tillhör numera modern och samhället, fastän det anses önskvärt att papporna i högre grad tar över de sysslor som traditionellt tillkommit mammorna.

Min hustru är hemmafru så till vida att hon hemma sköter om vår son och sin gamla sjuka mor, som bor med oss. Eftersom i vår familj endast jag förvärvsarbetar och eftersom jag förutom med min fru även är "gift" med min svärmor dubbelarbetar jag. Resultatet är att vår gemensamma betalda skatt (som alltså jag betalar) är mycket större än den skulle vara om inkomsterna skulle fördelas jämt mellan mig och min fru. Därmed klara jag mig inte med två jobb, utan har fortgående fyra arbetsgivare. Familjer med ena föräldern hemma bestraffas via beskattningen mycket hårt i Finland och antagligen även i Sverige, som vad jag vet inte heller har sambeskattning men nog liksom i Finland starkt progressiv beskattning. Idén med skattepolitiken är väl framför allt att tvinga kvinnorna ut i arbetslivet. Överhuvudtaget existerar familjeförsörjaren inte längre som idé. "Samhället" har övertagit faderns roll som försörjare.

Även Samhället måste få pengar någonstans ifrån. Det får det bl.a. från papporna, som istället för att bära ansvar för den egna familjen via skatterna bär hela samhällets ekonomiska börda. Jag har ganska svårt att glädja mig åt denna roll som medförsörjare av Samhällets barn. Speciellt som den höga beskattningen förhindrar mig från att vara tillsammans med min egen son.

Till sist. Jag undrar om jag efter äktenskapets avskaffande skulle "ingå samlevnad" även med min svärmor.