Bowling: ideologi och kultur i ett mikroplan.
I en diskussion om kultur och makt är det naturligtvis av intresse att ta en titt på de kulturföreteelser som berör det stora flertalet av medlemmarna i vår kultur. Makt har ju som bekant en
förmåga att bli större ju fler som lever efter dess villkor. Från detta sätt att se är det givetvis intressant att analysera en kulturföreteelse som sporten. Idrottsrörelsen är ju som bekant en av de största folkrörelserna i vårt land.
I idrotten blir dessutom ofta det osynliga synligt. Beteenden och fenomen från vardagslivet uppträder här och tydliggörs i och med att dessa beteenden och fenomen formaliseras på idrottsarenan. Med hjälp av den överskådliga nivå som idrotten ofta har kan man som iakttagare snabbt få sambanden klara för sig, samt förstå de centrala elementen i idrottsgrenen. Detta gör idrotten lätt att studera (idrotten är ju faktiskt mer eller mindre till för att just studeras).Genom att studera idrotten och de beteenden och fenomen som där förekommer, kan vi lära oss mycket om vår kultur och den ideologi som utgör dess fundament.
Bowling som studieobjekt kom att intressera mig i ett försök att spåra nutida ritualiseringar. Ritualiseringar är intressanta såtillvida att där vi kan finna dem kan vi även vara säkra på att finna värdeladdade, kanske till och med problematiska kulturella element. Ritualiseringar är vanligt inom sporten och av egen erfarenhet visste jag att ritualiseringarna är fruktansvärt tydliga i just bowling. Detta gör det naturligtvis extra intressant att studera sporten för att därigenom få någon sorts klarhet i vad som rör sig kring dessa ritualiseringar. Vad är det som har en sådan betydelse för oss att vårt beteende ritualiseras?
För att underlätta för de läsare som inte är bekant med bowling ska jag börja med att beskriva bowlingspelandets grunder, dess arena och den process som spelet kan sägas bestå av.
Då en bowlingspelare ska spela bowling ikläder han sig till att börja med en speciell bowlingskjorta samt speciella bowlingskor. Bowlingskorna är allmänt förekommande - man får inte gå upp på banan utan dem - medan bowlingskjortan i stort sett endast förekommer hos tävlingsspelare. Dessa skjortor brukar vara likadana inom det lag man i tävlingsbowling spelar i. Tävlingsbowlaren brukar dessutom ofta ha handledsskydd samt ett eget bowlingklot, även om klot alltid går att låna i bowlinghallen.
Själva bowlingbanan går att indela i fyra zoner. Den första zonen är den där laget sitter och där poängräkningen sker. Denna poängräkning lägger man in i ett schema och fungerar efter ett inte allt för lätt system. Vi kan kalla den första zonen för den allmänna zonen eftersom den är just allmän och alla deltagare får vistas här samtidigt. Den andra zonen, som jag har valt att kalla för den liminala zonen (den tycks inte ha något annat etablerat namn), utgörs av det parkettbelagda golv som endast beträds av den som för tillfället ska bowla. Det är här bowlaren befinner sig när han rullar iväg klotet på dess väg mot käglorna. För att klotet ska kunna nå käglorna måste det passera den tredje zonen som alltså är själva banan. Denna bana är ofta starkt upplyst och får inte beträdas av bowlaren. I banan ingår även rännorna på vardera sidor, som signalerar misslyckande. Kommer klotet här så har man definitivt missat sitt mål. Längst bort ligger den fjärde zonen, käggelgården. Här finns de tio kägglor som bowlaren försöker fälla med det klot han rullar iväg från den liminala zonen.
Själva spelet går ut på att spelaren ska fälla så många som möjligt av de tio kägglorna med sitt klot. Om bowlaren lyckas fälla alla kägglor på sitt första kast kallas detta strike. Om spelaren inte lyckas med detta får han ytterligare ett försök att fälla resterande kägglor. Att lyckas med detta kallas för att ta sin spärr (från engelskans spare (= rest). Efter denna andra omgång får spelaren sätta sig bland sina lagkamrater i den allmänna zonen och titta på när de andra bowlar en efter en, tills det återigen blir spelarens tur. De kägglor som bowlaren har lyckats fälla räknas var och en som ett poäng i det räknesystem där det gäller att få så många poäng som möjligt. Strike och spärr belönas med att de närmast kommande omgångarnas poängsumma adderas in i denna omgångs poängsumma enligt ett rätt komplicerat system.
Strukturen i bowlingspelet uppvisar många likheter med passageriter enligt van Genneps definition (van Gennep 1960). Van Gennep menar att man kan indela passageriten i tre stadier- det preliminala stadiet, där deltagaren skiljs från kollektivet; det liminala stadiet, där denne sedan måste visa sig värdig en ny status; samt det postliminala stadiet, där deltagaren slutligen återupptas i kollektivet med en ny status.
I bowlingen så skiljs spelaren från kollektivet i den allmänna zonen och tas i sin rituella klädsel upp till den liminala zonen där han ska bevisa sin plats i kollektivet genom att tillskansa laget en stor poängsumma. Aktiviteterna i den liminala zonen har sedan i sig många rituella drag. Här finns golvet som är så "laddat" att det inte får beträdas utan särskilda skor. Här kan man se rituella beteenden vid förberedelserna såväl som då klotet ska till att träffa käglorna. Vanligt är att bowlaren i detta ögonblick gör gester eller slår i luften som för att fälla kägglorna på detta vis. Detta beteende går givetvis att ses som en så kallad kontagiös rit, där den ritualiserande individen helt enkelt försöker överföra kraft, på ett övernaturligtvis vis, till något eller någon som individen ej har direktkontakt med och därför ej kan påverka på ett naturligt vis. Här gäller det att med fysisk eller mental kraft försöka påverka de alltför avlägsna kägglorna som finns på andra sidan banan i den käggelgård som av särskilda lampor får en nästan sakral karaktär. Kägglorna tycks för ett tag nästan bli levande objekt för spelaren som ibland kan höras mumla sentenser som "kom igen", åt dem. Man kan nu förstå att det i grunden är kägglorna som är bowlarens med och motspelare. Bowlaren rullar iväg sitt klot och får beroende av resultatet en utmaning tillbaka av kägglorna. "Du kunde ta så många kägglor på första försöket, men kan du ta resterande kägglor i denna uppställning?" tycks kägglorna utmanande säga till bowlaren.
När bowlaren sedan har spelat färdigt sin omgång tas han emot av kollektivet på ett sätt som ofta speglar den insats bowlaren har gjort under spelet. Har han varit framgånsrik möts han av sitt lag med glada miner och så kallade hand-claps. Detta markerar givetvis en ökad status inom laget. Framgångsrik är den som har åsamkat störst förödelse bland kägglorna och som därför med kraft och teknik lyckats betvinga den sfär som till synes är alltför avlägsen för spelarens person att påverka. En framgångsrik spelare har på ett "civiliserat" sätt lyckats bevisa sin kraftfullhet för sina lagkamrater och motståndare. Har omgången däremot varit misslyckad går tillkortakommandet oftast tyst, men icke onoterat, förbi.
Varför är då bowlingen så starkt ritualiserad? Det är här viktigt att påpeka att man i bowling, som i så många andra sporter, inte spelar enbart för sportens skull. Minst lika viktigt är umgänget med lagkamraterna. Bowling är helt enkelt ett sätt att umgås. Att umgås otvunget tycks dock vara problematiskt eftersom just umgängesformer ofta är starkt ritualiserade. Som andra exempel har vi tebjudningar, middagar och cocktailparties. Jan Axel Swartling skriver i sin bok Vad är du för en? (1989) om hur människan har ritualiserat sitt kroppsliga beteende för att därigenom stävja det han kallar för "kroppens oförnuft". I boken pekar han på hur tabun ofta uppstår vid gränsföreteelser och hur "ritualen ger koden för det korrekta icke-tabubrytande beteendet." (a.a. s. 73). Vad vi i bowlingen kan se är hur individer umgås och ingår i en grupp. Själva tävlandet är en manifestation för gruppen, men inom gruppen finns en rad gränsförhållanden som man måste iaktta. Gränsförhållandet mellan de enskilda individerna och mellan kollektivet och de enskilda individerna är alla problematiska då de är oklara. Vem har inte känt obehaget av att träffa på en gammal bekant som man inte vet om man ska hälsa på och än mindre vad man kan prata om? Genom att med, till exempel bowling, ritualisera sitt umgänge med andra så inte bara ritualiserar man det tabu som omständigheternas möjliga tillstånd utgör, man säkerställer även ordningen genom att inta ett socialt acceptabelt umgängessätt. Mötet mellan individer har alltid en smått kaotisk prägel i det att det ständigt för med sig en risk för grundläggande normbrott. Dessa normbrott är till sitt väsen tabun som präglar mötet i det att de måste bekämpas och undvikas, vilket görs med just ritualer. Ett tabu är ju som bekant ett negativt ritualiserat förhållningssätt till något som går på tvärs med kulturens ideologi. För att kunna handskas med dessa betydelseladdade element intar kulturmedlemmen ett beteendemönster för att eliminera den negativa ritualen, de tillgriper en så kallad antirit. Denna antirit kan vara ett visst bordskick, regler om samtalsämnen eller, varför inte - idrottsregler.
I boken Övervakning och straff skriver Foucault om bland annat panoptismen vars grundläggande tes var att det som behövs för att människan ska förhålla sig på ett visst sätt, är att hon tror sig vara iakttagen av en vilja som är förmögen att utdela negativa sanktioner vid eventuella förhållningsbrott (Foucault 1993). Eftersom övervakaren, då individen tror sig vara övervakad, i princip blir överflödig övervakar individen sig själv. Hon disciplinerar sig och lever "självmant" utefter de förhållningssätt som den förmodat övervakande viljan föreskriver. I bowling finns oftast ingen övervakande domare som kan utdela straff. Det finns däremot ett regelsystem som alla följer. Det finns vidare en sportslig kodex som absolut förbjuder regelbrott samt många (minst två lag) som iakttar bowlaren då denne bowlar. Om en spelare upptäcks med att fuska kommer säkerligen denne spelares status att sjunka, kanske kommer han till och med att bli utesluten ur kollektivet. Vad en bowlare ska göra är att uppfylla sin plats i laget, varken mer eller mindre. Spelaren kan därför ibland få en närmast robotlik automatik i sitt beteende vid bowlingstillfället. Vad bowlaren ska göra är noga föreskrivet och är precis det han gör.
Jag ska i det närmaste ta en blick på några grundläggande egenskaper hos dessa regler som spelarna så lydigt efterlever. Något man inte får göra är övertramp, det vill säga att gå över den gräns som skiljer den liminala zonen från banan, så att man helt enkelt kommer närmare kägglorna. Även om skillnaden bara skulle vara marginell så är övertrampet ett regelbrott. Detta övertramp är något som alla skulle kunna göra, som inte kräver någon särskild färdighet och som, om övertrampet var tillräckligt grovt, skulle kunna "minska den sportsliga utmaningen". Om vi jämför detta regelbrott med en annan företeelse inom bowlingen, nämligen förmågan att få skruv på klotet, så kommer vi se några intressanta värdeegenskaper hos reglerna. Skruven är, ska jag börja med att säga, helt tillåten. Har man en bra skruv vinner man dessutom respekt och beundran trots att den sportsliga utmaningen med denna skruv drastiskt kan ha minskats. Här rör det sig nämligen om en särskild förmåga som är svår att lära sig och som man måste öva mycket på för att behärska. Vem som helst har inte en bra vänsterskruv. Vi har med denna jämförelse frilagt något av bowlingens och alla sporters ideologi - den färdighetspremierande elitismen. John B. Thompson pekar i sin bok Studies in the Theory of Ideology, på bland annat Althussers ideologibegrepp. Althusser menar att ideologi har en materiell existens i form av handlingar och manifestationer. Kulturens ideologi materialiseras och reproduceras i så kallade ideologiska statsapparater av vilka några exempel är kyrkan, skolan och, menar jag, folkrörelserna (däribland idrottsrörelsen). Enligt detta sätt att se skulle alltså kulturens ofta elitistiskt färgade ideologi materialisera sig i sporten som därigenom reproducerar denna ideologiska konstitution. Med Althussers synsätt så blir studier av, till exempel, livet i en bowlinghall plötsligt väldigt angelägna då de i ett mikroperspektiv belyser problem och strukturer som ofta blir ogreppbara sedda ur ett makroperspektiv. Med Thompson kan vi ana hur bowlingen reproducerar en ideologisk grundsyn som stödjer de dominansförhållanden som finns i samhället. Det lilla skulle således verka i det stora och tvärtom.
I en sport som alltså präglas av elitism måste man väl även kunna se vissa statusskillnader inom gruppen. Ja, det kan man menar jag. Denna statusskillnad är inte beroende av utanför liggande faktorer som till exempel vem som har högst lön, kör snyggast bil eller är mest framgångsrik i yrkeslivet. Statusnivån inom gruppen är helt beroende av faktorer runt bowlingen. Några exempel på vad som är statusalstrande är hur bra rent poängmässigt bowlaren spelar eller om han har en bra skruv. För att överhuvudtaget kunna vara med i ett bowlinglag måste man dock kunna "vara en bowlare". Man måste känna till reglerna, kunna poängräkningen, veta vad man ska göra och hur man ska föra sig. Man måste kunna behärska bowlarens habitus, för att tala med Bourdieu. I Kultursociologiska texter analyserar Bourdieu (1993) maktstrukturer på olika kulturella fält. Han menar att varje så kallat fält, eller socialt rum, styrs av förekomsten av ett visst habitus. Detta habitus är individens kulturella bagage, hans vanor, inställning och moraliska samt intellektuella utrustning. Om man i ett fält har "rätt" habitus och kan behärska detta på ett bra sätt så kan man samla ett kulturellt kapital som krävs för att vinna erkännande och få makt inom fältet. Bourdieu har studerat modevärlden i Paris, men samma struktur går att finna i en bowlinghall i Stockholm. För att en bowlare överhuvudtaget ska ses som en bowlare så måste han kunna bowla i alla fall hjälpligt. Han måste kunna bete sig som en bowlare och kunna de koder efter vilka en bowlare agerar i bowlinghallen. Om han sedan vill nå hög status så måste han samla kapital. Detta kan ske t ex genom att nå en hög personbästapoäng eller genom att ha den mest fulländade skruven. För varje lyckad omgång som en bowlare spelar vinner han kollektivets uppskattning och respekt. Vid varje bowlingomgång sätter bowlaren sin status på spel. En spelare som genomgående går framgångsrik ur provet når också en hög status. En duktig bowlare möter således alltid respekt av andra bowlare då de befinner sig i en bowlinghall.
Om man ska sammanfatta bowlingens fenomenologiska kvaliteter så ser vi en social aktivitet där deltagarna ständigt prövar sin status genom att för varandra manifestera den personliga dugligheten i en grundläggande ideologisk konstitution, där förmågan att med teknisk färdighet och personlig kraft åsamka förödelse bland uppställda kägglor här blir det synliga beviset på individens kompetens, potens och ställning i kollektivet. Även i en fredlig företeelse som bowling kan vi se våldet, här det fredliga och kontrollerade våldet i att få en samling kägglor att formligen explodera och flyga från kraften av ett rullande klot. Att visa att man behärskar detta våld och den kraft som ligger bakom blir ett ändamål som resulterar i respekt från omgivningen.
Bowling går, som vi har märkt, liksom andra sporter utmärkt att studeras som en mikromiljö där man kan iaktta kulturfenomen, ideologiska strukturer och hegemoniprocesser lättare än inom många andra fält. Genom att göra detta kan man även nå en ökad kunskap om oss, vårt beteende och den av ideologi präglade kultur som vi lever i.