En folklivsforskare på världsomsegling med Isolde
En världsomsegling - ordet väcker associationer som får tankarna att färdas mot äventyr, fjärran länder, exotiska kulturer och främmande folk.
Många tänker säkert på Magellan eller kanske på vår svenske pionjär Daniel Solander, andra på litteraturens kapten Nemo och hans världsomsegling under havet.
Ytterligare någon kanske ser världskappseglarnas äventyrligheter framför sig och för de botaniskt eller örlogsintresserade seglar kanske tankarna - och möjligtvis även drömmarna - iväg med fregatten Eugénie, vars världsomsegling på 1850-talet blev så rikt och levande beskriven av naturforskaren Nils Johan Andersson.
Måhända är det färre som i tankarna färdas med dem som idag verkligen lever som världsomseglare - som seglar jorden runt varv efter varv i sitt yrke.
Förmodligen är det få som har någon egentlig uppfattning om hur tillvaron ter sig för sjömän på den oceangående sjöfarten i nutid.
De ofta romantiska associationer som ordet "sjöman" väcker, är huvudsakligen produkter av människors egna behov av fantasier, drömmar och romantik - samt inte sällan av okunnighet.
I en rad böcker som givits ut av Sjöhistoriska museet, har folklivsforskare skildrat tillvaron ombord på den kustnära svenska sjöfarten.
I år kommer den senaste boken i denna rapportserie ut, men denna gång ligger fokus på den oceangående sjöfarten och dess sjömän.
Boken är baserad på en tre månader lång världsomsegling som undertecknad, i sällskap med museets fotograf Maria Ljunggren, gjorde ombord på Walleniusrederiernas singaporeflaggade fartyg m/s Isolde och tillsammans med en besättning bestående av svenska seniorbefäl, burmesiska juniorbefäl och singaporianskt, malaysiskt, filippinskt samt burmesiskt manskap.
Efter att ha fått en på många sätt unik insyn i sjöfartens nutida arbets- och levnadsförhållanden, var det även en ambition med boken att vidareförmedla något av hur tillvaron på ett utflaggat fartyg ter sig.
Hur skiljer sig sjöliv idag från sjöliv förr?
Vilka särskilda problem ställs dagens sjöman inför och vad av forna tiders problematik har i och med sjöfartens utveckling kommit att förlora sin betydelse?
Som en röd tråd genom boken går skildringen av världsomseglingen med dess olika etapper, som interfolierar en diskussion kring organisation, arbete, kulturella förutsättningar, mat och fritid samt förändringar i rederinäringen och vad dessa betytt för dagens sjömän.
Mycket utrymme i boken har även givits för att förmedla de intryck som själva fartyget gav.
Isolde av Singapore har fått fungera som en ständigt närvarande huvudperson man möter med många rumsbeskrivningar och tekniska data.
Som en bakgrund till arbetet och livet ombord, berättar hon något om tillvaron ombord och om dagens sjöfart.
På väggarna hänger minnena från förr, från svensktiden, i form av tavlor med svenska motiv eller som vinster i idrottstävlingar.
Där finns även de outnyttjade rummen som inte används därför att det nu råder ett annat sorts liv ombord än då fartyget byggdes.
Vad vi mötte ombord var ett sjömannaliv som hade föga att göra med den sjömansromantiska livsstil man möter i sånger och berättelser.
Samma intryck gjorde även världsomseglingen.
Idag är handelssjöfartens världsomseglingar oftast enbart fartygens och lastens världsomseglingar, som för sjömannen mest märks i temperaturväxlingar, växlingar mellan sjöresa och kustresa, samt i en viss variation i utsikten då man är nära land
(ute till sjöss är den däremot naturligtvis ofta fullkomligt variationslös, kanske skymtar man möjligtvis en flock delfiner annars finns där ingenting annat än vatten och åter vatten).
Hamntiden, som förr ofta var längre än sjötiden, är idag minimerad till en liten bråkdel av den tid man tillbringar som påmönstrad och med denna utveckling har naturligtvis även hamnlivet försvunnit.
Den franske etnologen Maurice Duval pekar på att sjömän idag sällan reser, åtminstone i den mening som den kände lingvisten Roland Barthes gett resandet - det vill säga att möta det främmande.
Han menar vidare att den enda resa i egentlig mening som sjömannen gör, är den mellan hemmet och fartyget.
Väl på fartyget är sjömannen återigen bofast, om än med ett skiftande sceneri runt omkring sig och det samhälle han lever i.
Under våra tre månader med Isolde hinner vi angöra många hamnar.
Efter att vi har lämnat Wallhamn och Sverige går vi i hamn i Hamburg, Bremerhaven, Zeebrugge, Southampton, Baltimore, Norfolk, Savannah, Auckland, Melbourne, Brisbane, Shimizu, Yokkaichi, Nagoya och Bristol.
Av dessa femton hamnar stannar vi över natten enbart i fyra.
Vi är sällan i hamn tillräckligt länge för att ett möte med "det främmande" på de platser vi kommer till ska kunna äga rum.
Resandet kommer mer att handla om de känslor, tankar och förväntningar olika faser av världsomseglingen och "törnen" för med sig.
Där finns arbetssuget på väg ut på Atlanten, lugnet på Stilla havet, den krypande irritationen framåt Japan, längtan hem på Sydkinesiska sjön och Indiska oceanen, samt känslan av att snart vara hemma när vi lämnat Suez bakom oss och seglar över Medelhavet för att sedan passera Gibraltar och fortsätta norrut utmed Portugals kust mot resans sista hamnar.
Idag sker mötet med de främmande kulturerna i högre grad ombord på fartyget.
Med kortare hamntider är det desto viktigare att man kan leva ett hyggligt liv ombord.
Bostadsytorna är bra planerade och inredda för att öka trivseln.
Den materiella standarden är god och det finns ett antal sällskapsrum för umgänge, även om flera inte används.
På fartyget sammanförs folk från olika delar av världen och ombord levde
företrädare från fem olika länder, fem olika etniska grupper och kulturer samt tre olika världsreligioner.
Det är på fartyget man kan äta asiatisk mat, lyssna på indonesisk gladreggae och malaysiska kärleksballader, ta del av muslimers, buddisters och katolikers olika världssyn, sjunga karaoke, äta singaporianska hari rayakakor samt förundra sig över olika perspektiv kring arbete, artighet, anständighet, kollektivism, individualism och mycket annat.
Vår resa med Isolde sammanföll med jul och nyår, men även med muslimernas fastemånad ramadan och dess avslutningsfest hari raya, som vi firade i Röda havet:
"vid poolen är det uppdukat till grillfest.
På ett dukbeklätt bord står uppläggningsfat med lammstek, kycklingkorvar, biffar, jätteräkor, kycklingvingar, nudlar och fläskkotletter.
Vid varje uppläggningsfat ligger små lappar som talar om vad för sorts kött som ligger där - fläsk, nöt, lamm eller kyckling.
På annan plats vid borden står skålar med chips och jordnötter, en låda öl och en bålskål.
De två grillar som står en bit bort är var och en försedda med fastnitade skyltar på vilka det står: 'for porky' respektive 'for beefy'."
I den mån man firar högtider som, likt hari raya, ännu är religiösa angelägenheter, särpräglade och starkt religiöst formade i sin naturliga kontext, så blir det med en särskild form av likriktning.
En sjöbunden kultur övertar högtiderna och formar dem efter egna kulturmönster, vilket innebär att man kan grilla fläskkotletter och dricka öl under en muslimsk högtid.
Det enda under festen som påminner om att där finns religiösa sedvänjor, är de två grillarna med sina skyltar och uppläggningsfaten med sina lappar, som gör att man inte ska behöva råka ta fel och äta något man enligt sin religion inte bör.
Muslimerna äter naturligtvis inte av fläskkotletterna, men dessa köttbitar ligger där på uppläggningsfaten under hari raya och markerar att detta är en mycket annorlunda hari raya i en mycket annorlunda miljö.
Religion är annars något man inte pratar om och som blir en angelägenhet innanför hyttdörren.
Mest märks de olika religionerna just i matvanorna.
Något som präglar tillvaron ombord i högre grad är snarare de olika kulturella perspektiven på sådant som är viktigt för att arbete och liv ombord ska fungera - till exempel vad gäller ledarskap.
Den svenska icke-auktoritära och delegerande synen på ledarskap möter perspektiv där en ledare hellre ska vara något av en ouppnåelig fadersfigur, man som underordnad känner alltifrån respekt, skräck och varm beundran inför.
Enligt det ena perspektivet förväntar sig ledaren självständiga medarbetare och en professionell dialog.
Med den andra synen på ledarskap ser man däremot en makthavare som söker råd och går i diskussion med sina underlydande, som en svag ledare.
Resultatet av detta möte mellan olika perspektiv blir att manskapet visar en undergivenhet som det svenska seniorbefälet inte känner sig helt tillfreds eller bekväma med.
Denna situation skapar inte bara känslor av stress och nervositet under arbetet - den resulterar även i en distans mellan manskap och befäl under fritiden.
Trots denna distans uppstår det varma band mellan svenskar och asiater.
De kontraktanställda asiaterna kommer ofta tillbaka till fartyget för fler kontrakt.
Efter ett tag lär man känna varandra och de olika kulturernas skilda perspektiv.
Bland asiaterna vänjer man sig vid - och uppskattar alltmer - att bli tilldelade en yrkesmässig frihet och ett helt annat ansvar än vad som är vanligt på asiatiska fartyg.
Svenskarna å sin sida försöker finna ett sätt att hantera den asiatiska undergivenheten och bygger upp strategier för att arbetet och fritiden ska fungera så smidigt som möjligt utefter de förutsättningar som råder ombord på ett fartyg som m/s Isolde.
Peter Du Rietz