| Vi har alla varit barn.
Själv inledde jag min barndom under det idag närmast mytologiska sjuttiotalet.
Det var på gott och ont. På TV gjorde Staffan Westerberg sitt bästa för att driva oss barn från vettet,
medan Wille, Walle och Viktor tillsammans med oräkneliga barnpedagoger gjorde sitt för att vi skulle bli goda kommunister.
Å andra sidan ter sig den tiden som så mycket oskyldigare. Det fanns bra barnprogram, som Fem myror..., Mupparna och Beppes godnattstund.
Vi barn slapp skrämmas upp av återkommande rapporter om pedofiler och barnsex.
På TV såg vi även Björn Borg vinna Wimbledon och Stenmark vara snabbast i pisten.
Det mest traumatiska - förutom Staffan Westerberg - var när Ronnie Pettersson kraschade.
I radio sjöng Ted Gärdestad om sol, vind och vatten. På lekis kunde man vara sjörövare ena stunden och cowboy den andra.
Väggarna på stan var oklottrade, och skogen var en lekplats - inte en marknadsplats för diverse olagliga substanser. |
 |
 |
Nere på ängen i Stockholmsförorten där jag växte upp, betade "kungens" får.
Hundra ullbollar - tackor och lamm.
Från tennisplanen hörde man stånken och stönen från de som i hemlighet drömde om Wimbledon.
Butiken hette Favör och pizzerian var ett bageri med en bagare man kände.
Det enda man behövde se upp för på ängen var fårbajs.
Vallhundarna var snälla, men liksom herdarna lite otäcka.
Livet var bekymmerslöst och fullt av glatt spring och spratt. |
| Under somrarna åkte vi till Skåne och bodde på en bondgård utanför Ystad.
På vägen dit besökte vi alltid kusinerna utanför Linköping.
Idag doktorerar de i kluriga saker och är baserade i Lund.
Jag sitter längst till vänster med en tablettask och ser uttråkad ut. Bredvid mig sitter min kusin Ingrid med napp i munnen.
Storebror Bertil läser om Barnens dag i Bullerbyn för oss och kusinen Anna sitter bredvid och pillar sig på stortån. |
 |
 |
Att sitta på en gisten trätrappa och äta glass, var naturligtvis en av livets höjdpunkter. Klädseln är klockren för en bra sommardag - svarta träskor, kortisar, cowboyväst och en Emilkeps. Världen är där för att erövras och jag är redo. |
Så övergick sjuttiotal i åttiotal och i Stockholm höll man på att renovera Riksdagshuset på Helgeandsholmen.
När man skulle bygga ett underjordiskt garage (vad annars) upptäckte man att stan har en historia, något som visade sig i ett antal snart folkkära murar som stod där man tänkt bygga.
En arkeologisk utgrävning tog vid i Riksgropen och pappa som visste en del om murarna tillkallades. Jag fick följa med ner och titta på en hemlig, underjordisk gång.
Det var så spännande något kunde vara för en åttaåring och fick mig naturligtvis att vilja bli arkeolog. Nåväl, det blev jag aldrig, men det väckte ett historiskt intresse som kom att medföra mycket i mitt liv - bland annat yrkesvalet.
Senare på dagen åkte vi även till pappas arbetsplats på Nordiska museet, där jag fick springa omkring bland utställningarna och dessutom gå upp i tornet och se allt det där som vanliga besökare inte fick.
Från den dagen var det kört, en museiman var född. |
 |