av Per Jonsson
Denna artikel har tidigare offentliggjorts i skriftserien Arbetets Historia (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
För en tid sedan meddelades i våra nyhetsmedia, att skogsbolaget Mo och Domsjö försökte få kontroll över Holmen och dess skogar. Det har förekommit ofta under de senaste årtiondena, att det ena skogsföretaget uppslukat det andra. En stor del av de mellansvenska skogarna ägs i dag av Wallenbergföretaget AB Stora, en avläggare av det gamla medeltida företaget Stora Kopparberg. AB Stora äger 350.000 har produktiv skogsmark. För bara några år sedan införlivade AB Stora med sin godsmassa Billerudsbolagets 100.000 har, och Billerud hade i sin tur år 1958 förvärvat Hällefors bruks skogar. Genom att på detta sätt i sin tur gå några år tillbaka i tiden har vi hamnat inom det område, där vi nu skall uppehålla oss för att se, hur denna process av ägandekoncentration, som accelererat i vår egen tid, började i liten skala för c:a 200 år sedan. Vi skall gå tillbaka till tredje Gustavs dagar, om vilka skalden sjunger:
»Det låg ett skimmer över Gustavs dagar«.
Vi skall emellertid inte låta blicken fördunklas av skaldens »skimmer«, utan försöka iaktta något av verkligheten bakom.
Till de många bruksföretagen i Bergslagen hörde då Hällefors silververk, som från 1658 förvaltades av ett participantskap, ett bolag. Detta hade 1686 fått en donation av kronan. Det var denna donation, som bestämde utvecklingen av området under följande århundraden, och AB Storas innehav av skogsmarken går ytterst tillbaka på donationsbrevet 1686.
Just under det årtionde, då beslut fattas att kronojord, som donerats till adeln, skall reduceras, d.v.s. återgå till kronan, händer i Hällefors raka motsatsen: Kronan donerar 38 hemman i Grythytte socken -- innefattande också det, som senare blev Hällefors sockken -- till Hällefors silververks participantskap. Om genom reduktionen bönder fick större frihet och blev föremål för mindre utsugning under kronan än under adeln, så skedde här motsatsen. De blev under silververket mindre fria och de blev skyldiga att lämna ifrån sig mer av det överskott, de producerade.
Donationen av stora markområden till silververket hade inte något med äganderätt i vår tids mening att göra. Den innebar rätten att beskatta och att utnyttja resurserna, fr.a. skogen. Äganderätt till mark i vår tids mening existerade överhuvudtaget inte då. Kronan förbehöll sig överäganderätten till all beskattningsbar jord, medan bönderna, åborna, som brukade jorden, hade en mer eller mindre stark besittningsrätt till sina hemman. Torparna inom Hälleforsdistriktet hade i allmänhet en mycket stark besittningsrätt därigenom, att den var ärftlig. Deras förfoganderätt till skogen försvagades genom donationen 1686. Den innebar, att jordräntorna, grundskatterna, i det närmaste fördubblades, och dessutom avkrävdes de kolleveranser mot en fastställd betalning, som inte följde med prisstegringarna på t.ex. spannmål. Även om svedjebruket aldrig blev helt förbjudet, så inskränktes deras möjligheter att svedja. Detta ledde i sin tur till minskad spannmålsproduktion och större behov av att köpa spannmål från bruksmagasinet.
En av de torpare, som för 200 år sedan, låt vara mot sin vilja, fick vara med och lägga grunden till en del av det, som är AB Storas godsmassa i dag, var Pål Hindersson.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons artikel »Finntorparen Pål Hindersson«, vilken tidigare offentliggjorts i skriftserien »Arbetets historia« (föreläsningar vid Arbetshistoriska seminariet, Historiska institutionen i Lund), häfte 5 (1992).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)