Inledning.
»Genom tiderna går som en röd tråd det behov kulturmänniskan haft och har, att åt en senare tid förtälja vad bäst den tänkt och djupast velat. Aven vår förening har dragit ett strå till detta kulturarbete, ty för varje år hava några ark skrivits, fyllande sin plats i var lilla historia». Så skriver man i Föreningens årsberättelse för år 1902.
Men liksom varje händelse utgör ett bidrag till ett lands historia, trycker också ett lands historia sin prägel på all verksamhet i landet. Detta har även varit fallet beträffande`H.F.F. Sålunda hindrade den under år 1900 utkomna förordningen om församlingsfriheten vår förening att anordna en länge önskad filatelistkongress i Finland. Under frihetskriget 1918 och likasa under vinterkriget 1939/40 kunde Föreningen icke alls sammanträda.
Genom att frankotecknen äga ett internationellt värde, stiga prisen på dem i ett land, vars valuta går ner. Detta medför en livligare omsättning av frimärken och i allmänhet ett större intresse för filatelin. Så också hos oss under åren 1918/19, då medlemsantalet ökades med sammanlagt 60' och under senaste år 1942, då 42 nya medlemmar inträdde i Föreningen.
Den betydelsefullaste händelsen i Föreningens liv, en verklig kris, uppkom emellertid oberoende av historiens gång. Det var i slutet av år 1931, åå på grund av ett disciplinsärende åsikterna bröto sig mot varandra och manga medlemmar skilde sig från H.F.F. och bildade en ny svensk förening, Frimärkssamlare-Föreningen i Finland (F.F.F.). Under år 1932 nedgick medlemsantalet till 124, men har sedan dess småningom vuxit och utgjorde vid 1942-års utgång 192. Helsingfors Frimärkssamlare Förening tyckes salunda gå en rik och Ijus framlid till möte.
Stiftandet av H.F.F.
Finlands första frimärken utkommo I mars 1856. I ca 40 år hade världen haft frankotecken innan H.F.F. år 1893 grundades. Den 4 jan. 1893 sammankommo nämligen ett tjugotal personer i restaurang Catani för att dryfta fragan om bildande av en frimärkssamlarförening i Helsingfors. Initiativet till mötet hade tagits av överste Otto von Freymann och kapten Ivar Gulin. Frågan, som ansågs hava kommit upp i rätt tid, mottogs med enltusiasm av de närvarande, vilka därför gåvo i uppdrag åt hrr Fritz Ernst, Alexander lforoleff och Leonard Wasenius att utarbeta förslag till stadgar för den tillt4nkta föreningen.
Den 28 i samm'a månad sammanträdde åter'de för saken'intresserade personerna för att granska förslaget till stadgar, vilket också efter tnågra smärre ändringar godkändes. Härmed ansågs Helsingfors Frimärkssamlare Förening stiftad och man skred~ till val av'styrélse, vilken fick följande sammansättning: Ordförande Ivar Gulin, viceordförande Alexander lKoroleff, sekreterare Leonard Wasenius, skattmästare Fritz Ernst och bytesföreståndare Arvid Öhmann.
På följande möte den 4 febr. 1893 fastställdes stadgarna definitivt och styrelsen fick i uppdrag att hos vederbörande ansöka om stadfästelse. Sedan man förgäves vänt sig til1 guvernören, som icke ansåg sig vara rätt forum, beslöt man snarast möjligt vända sig til1 senaten, som den 8 maj 1893 stadfäste Föreningens stadgar.
Stadgar.
Anmärl~ningsvärt är att dessa staågar trycktes både på svenska och franska. Förslag om ändring av stadgarna voro ett par gånger uppe, men utan påföljd, tills Föreningen i febr. 1917 äntligen beslöt sig för att på allvar taga ihop med stadgarnas revisio,n. För detta ändamal utsågs en kommitté, bestacnde av hrr Frans Ekman, Otto M. Hohenthal och C. A. R. Löfgren, Den 29 april 1918 godkändes de nya stadgarna enhälligt och blevo även dessa stadgar tryckta. Däremot.förkastades i april 1919 ett förslag om ändring av'stadgarna i och~ för undvikande av språkstrider.
För att Föreningen skulle kunna inregistreras beslöt man den 22 nov. att skrida till åtgärd för ändring av 16 mom. 2 och sarntidigt ändra § 3 mom. 4, vilka kommo att Iyda:
§ 3.
Mediem, som 25 år i en följd tillhört föreningen och därunder
årligen erlagt medlemsavgift, blir därefter ständig medlem av
föreningen och är såsom sådan befriad från erläggande av
vidare årsavgifter till föreningen.
§ 16.
Vid föreningens upplösning tillfaller all dess egendom
Nationalmuseet, varvid de kontanta medlen böra användas för
fullständigande och komplettering av Finlandssamlingen.»
I maj 1924 meddelades att Föreningen blivit inregistrerad och att till föreningsnamnet tillfogats r.f. (registrerad förening).
I slutet av ar 1939 gjordes åter ett förslag
om ändring av stadgarna med anledning av ett beramat
ungdomsarbete inom Föreningen, vilket förslag enhälligt godkändes
12 mars 1941.
Enligt detta förslag lägges till § 1 ett moment:
f) att på lämpligt sätt meddela ungdom handledning i rätta sättet
att samla postvärdetecken.
§ 2.
Efter första meningen:
Dock kunna medlemmar i ungdomsavdelning, som möjligen av föreningen
kan grundas, och som fyllt 18 år, på förslag av avdelningens
ledare upptagas såsom medlemmar av föreningen. Dessa medlemmar,
som betala endast halv inträdesoch årsavgift, hava ej rösträtt
och äro ej valbara till funktionärer i föreningen innan de nått
myndig ålder.
Efter sista stycket:
Inval sker medelst inballotering med vita och svarta kutor,
varvid tre svarta kulor innebära avslag av inträdesansökan.
§ 3.
Moment: d) Ungdomsmedlemmar, som fyllt 18 år.
Sista styckets första mening komme att Iyda:
Varje till medlem i föreningen invald myndig person kan genom
inbetalning på en gång av minst 500 mk vinna ständigt
medlemsskap.
§4.
Framför fjärde ordet tillägges: myndig.
Tillägges: Om kallelse till ungdomsmöte beslutes särskilt.
§ 12 ändras till § 13.
§ 13 ändras till § 14. moment c) ändras till:
medlemmarnas årsavgifter.
§ 14 ändras till § 15 och § 15 till § 16.
Kap. Vl.
Sista stycket bör Iyda:
Vid föreningens upplösning tillfaller dess samlingar
Postmuseet, att bibehallas såsom en särskild helhet under föreningens
namn, medan övrig egendom tillfaller Finlands Röda Kors.
Sedan 8 maj 1941 äro dessa ändringar godkända av justitieministeriet.
Sammanträden och möteslokal.
Överhuvudtaget har Föreningens möten försiggått regelbundet varannan måndag, tisdag, onsdag eller torsdag, förutom under sommarmånaderna. Sedan en längre tid tillbaka och fortfarande är mötesdagen varannan onsdag. Under senaste somrar har dessutom varannan onsdag hallits kamrat- och auktionsmöten.
I allmänhet har mötena tillkännagivits endast genom annons i Hufvudstadsbladet, men sedan 1937 har därjåmte ett »H.F.F.-meddelande>> med angivande av kommande möten distribuerats minst en gång i månaden (sommaren undantagen) till samtliga medlemmar. Vad möteslokal beträffar har H.F.F. varit en rätt så nomadiserande förening. Under de tre första åren försiggingo mötena i restaurang Catani, därefter ca ett år i gamla Societetshuset och från april 1897 till april 1902 i Nybergs café. Den längsta tiden eller i tolv ar utgjorde Handelsgillet en omlyckt möteslokal, men utbyttes på hösten 1914 mot nya Societetshuset, som i »engelska och finska rummen» erbjöd Föreningen en synnerligen komfortabel lokal. Hyran, som ursprungligen var 30Q mk, höjdes småningom till 1,000 mk i året. Från och med år 1924 utgjorde Kämps hotell möteslokal, men i slutet av år 1928 flyttade Föreningen över till »Dansk Klubs»-lokal i Svenska gården, Alexandersgatan 9 mot en hyra av 1,800 mk i året. Emellertid blev Föreningen ganska snart uppsayd och fann då en ny hemvist i Tekniska föreningens lokal i samma gård mot en hyra av 100 mk per sammanträde. D-är stannade H.F.F. till år 1932, då Föreningen erhöll >>egen lokal>> i elfte våningen i Hotel Torni, som avgiftsfritt ställdes till förfogande. Efter att i tio år hava trivis utmärkt väl i denna lokal, var Föreningen åter tvungen att flytta, emedan en ny ägare övertagit hotellet och debiterade Föreningen för mötena 100 mk i timmen, vilket naturligtvis ansågs vara alltför dyrt. Sålunda har Föreningen från hösten 1942 för andra gången installerat sig i Kämps hotell och är fortfarande kvar där.
Förhandlingarna under mötena har företrädesvis bestått av löpande ärenden och filatelistiska meddelanden, då och då en demonstration eller ett föredrag samt nästan regelbundet av auktion. De ordinariè mötena har en längre tid föregåtts av en s.k. bytestimme och efter mötena har en stor del av medlemmarna avätit en gemensam supé, som präglats av en god och kamratlig stämning.
Den första demonstrationen av en frimärkssamling ägde rum 14 febr. 1894, då Alex. Koroleff förevisade sin samling och >>påvisade härvid det av honom med fördel använda klistringsmaterialet—mjölk frigjord från fett—som ett i alla avseenden tillfredsställande medel>>. Bland föredragshållare må särskilt framhållas Harald Lindberg och Geo Björkqvist, vilka vardera uppträtt ett tiotal gånger med intressanta andraganden—den förra under åren 1913—1919 behandlande bl.a. belgiska, norska eller finska märken, den senare under aren 1923—1925 behandlande företrädesvis avarterna av finska 10-pennis posikorten från 1881/83. På senaste tider har Erik Wahlström varit en flitig demonstrator och föredragshållare, merändels beträffande märken från vart eget land.
Den del av programmet, som dragit det största intresset till sig, har utan tvivel varit auktionen. Utan auktion hade mötena säkert varit rätt glest besökta, särskilt i vår profit-hungriga tid. Under år 1899 såldes märken på auktion för endast Fmk 190: 70, beroende på dåliga penningetider i landet. Senaste ar, 1942, steg auktionssumman till Fmk 232.973:75.
År 1893 bestämdes att utom Föreningen stående personer, vilka inlämna märken till försäljning inom Föreningen, skulle erlägga 15 % provision. Sedan 1896 betala alla avnämare för försalda märken på Föreningens auktioner ID % provision. Den 25 jan. 1922 godkändes »Regler för H.F.F.:s auktioner», vilka såsom bilaga åtfölja den dagens protokoil. 1931 fattades beslut om att buden över 10 mk skola höjas med minst I mk, över 100 mk med minst 5 mk i gången. I april 1935 fastställdes returprovision för limiterade märken till högst I mk per rop. 1938 bestämde Föreningen att vid auktioner första budet bör vara minst I mk.
För jämförelse må nämnas att i ma; 1893 inköptes på auktion 5 p. feltryck svart på sämsk för 161:— mk och i mars 1943 10 p. feltryck lilabrun på Ijuslilabrun för 13.000:— mk.
Den 6 dec. 1893 upptogs fragan om gratislotterier till diskussion och enades man om att sådana skulle vara önskvärda. Under årens lopp har också många gratislotterier försiggått, särskilt som ett uppskattat programnummer under samkvämen.
Föreningens beslut (1925) att bytesföreståndaren i en kladd skulle införa märkligare auktionsrop, torde knappast blivit verkställt. I detta sammanhang må bytesföreståndarens andra funktion, förmedlandet av urvalssändningar till Föreningens medlemmar, här beröras. Redan i april 1893 godkändes de första bytesreglerna, vilka dock ändrades något i april 1898. Under Föreningens första år och allt framgent har H.F.F. stått i förbindelse med frimärkssamlarföreningar och affärshus i utlandet och sålunda kunnat bjuda medlemmarna på mer eller mindre rikhaltiga urvalssändningar. Då anonyma anmärkningar förekommo i urvalshäftena beträffande till salu hållna märken, beslöt man i jan. 1894 att förbjuda »dylikt oskick» och uppmanade man medlemmarna att signera sina anmärkningar. I maj s.å. gjorde man det rigorösa beslutet, att prisena i urvalssändningarna skulle angivas i tyskt mynt, ett beslut som självfallet av många orsaker med tiden måste ändras. Under särskilda repriser beslöt man brandförsäkra urvalssändningarna. Sålunda voro dessa under år 1899 brandförsäkrade för 15.000 mk. I jan. 1916 beslöt man hyra tresorfack i Föreningsbanken i och för urvalssändningarna.
Följande medlemmar hava varit bytesföreståndare
i H.F.F.:
1893–1899 Arvid Öhmann.
1900–1907 Frans Ekman.
1908 Axel Trap-Holm.
1909 M. von Hertzen.
1910–1919 W. A. L. Rehbinder.
1920–1931 Börje Waldén.
1932– A. E. Monnberg.
Samkväm.
En sida i foreningens liv, som för de flesta medlemmar efterlämnat enbart glada minnen, bildas av de många samkvämen. Tyvärr medger icke utrymmet att här närmare redogöra för desamma, men några kan jag icke låta bli att omnämna. Den 14 dec. 1898 firades H.F.F:s 100:de möte, varvid bytesföreståndaren Arvid Öhmann särskilt uppmärksammades för det stora intresse och den osparda möda han städse ådagalagt beträffande Föreningen.
10-arsfesten, 30 jan. 1903, begicks under »angenäm och cordial samvaro» i Nybergs café. Supé intogs i den med lager smyckade matsalen för efter en för tillfället sammansatt matsedel på filatelistiskt språk, var efter kaffet smakade förträffligt i den dekorerade festsalen. Många tal höllos, bl. a. till Frans Stockmann och »Föreningens tio-åringar».
På grund av lcända mellankomna hinder firades 25-årsfesten först den 29 april 1918. Att stämningen härvid var särskilt fosterländsk och entusiastisk kan man lätt förstå. Bland de många talen riktades ett till minnet av de fyra medlemmar i Föreningen, vilka på ett våldsamt sätt blivit bragta om livet under röda upproret, nämligen ingeniör Edv. Bruun, juriskandidat Otto M. Hohenthal, bergsingeniör Albert von Julin och magister Edgar Sillman. För att bevara ett minne från jubiléet blevo samiliga närvarande fotograferade.
40-årsjubileet försiggick i hotell Tornis vackert dekorerade festsal. Under kamratlig stämning intogs en lukullisk middag, varvid det ena talet avlöste det andra. Sekreteraren Valter Krogen~s riktade varma minnesord till grundarna och ledande män inom Föreningen. Vid kaffet uppläste lfay Arnold-Larsen hyllningskväden till de närvarande med-lemmarna och skämtsamma kupletter, författade av sekreteraren, avsjöngos unisont. Vid festen utsågs Föreningens avhållna ordförande Bertel Taucher till hedersledamot. Ett konkret minne från jubiléet utgör den fotografi, som återger dragen av de närvarande medlemmarna vid festen.
Ett synnerligen trevligt samkväm arrangerade klubbhövdingen L. Westrén-Doll efter mötet den 22 april 1936. Föreningens medlemmar hade da nöjet samlas på det tyska angfartyget Nordland, som erbjöd tillfälle till god mat, gott öl och goda viner.
Här må ennu erinras om några glada och humoristiska nummer under Föreningens otaliga samkväm, såsom julklappar, kraschaner, tombola, gratislotterier »intelligensprov», tablåer, sång och dans av kända artister, malskjutning, pilkastning »Derby-spel», trollkonster, aktuella kupletter, karrikatyrer m. m., m. m. Den största förtjänsten av de trevliga kvällarna tillkommer Föreningens mångåriga klubbhövdingar Valter Krogerus och L. Westren-Doll.
För att arrangera sina fester och samkväm
har Föreningen sedan 1923 tillsatt en klubbmästare och denna
post har innehafts av följande medlemmar:
1923 Jarl S. Taucher.
1924—1926 Walter Krogerus.
1927 Torsten Sundström.
1928—1931 Walter Krogerus.
1932 C. J. Rasmussen.
1933–1934 E. Krogerus.
1935 Harry Tavaststjerna.
1936— L. M. Westrén-Doll.
Medlemmar och förtroendemän.
Under de första aren invaldes nya medlemmar endast efter hos sekreteraren gjord anmälan, men då H.F.F. redan under den korta tidrymden av tre år sett sig föranlåten att utesluta tre medlemmar, beslöt man (1896) att uppmana den anmälande medlemmen noga överväga, huruvida den han anmäler verkligen är en redbar och oförvitlig person. I dec. 1908 beslöt man verkställa inval genom slutna sedlar: >>Ja>> eller >>Nej>>, varvid 2/3 röstmajoritet för godkännande av inval var föreskrivet. Under år 1915 övergick man till inval med vita och svarta kulor och man fastställde 30 nov. 1921 att föreslagen medlem icke godkännes om tre eller flera svarta kulor förekomma, ett förfaringssätt, som har bibehållits till den dag i dag är.
År 1924 beslöt man att per post underrätta nya medlemmar om deras inval, ett beslut, som mig veterligen aldrig torde hava blivit efterföljt. Däremot erhålla de invalda särskilda medlemskort i två färger och format 12 x 17. I jan. 1921 uttalades som önskningsmål att vid anmälan av nya medlemmar den inträdessökandes fotografikort bör bifogas, en förhoppning, som tyvärr icke infriats. Emellertid ombetrodde man i dec. 1923 Georg af Enehjelm ordnandet av fotografier, samlingen och beviljade man honom för ändamålet 500 mk. Den 25 mars 1925 beslöt man utbyta de ständiga medlemmarnas nummer mot medlemmarnas ursprungliga nummer samt då nya ständiga medlemmar antagas förfara pa samma sätt.
På april-mötet 1921 nedsattes en kommitté av hrr P. E. af Enehielm, R. Granberg, V. Krogerus och C. A. R. Löfgren, för att uppgöra förslag till ett medlemsmärke. Förslaget, komponerat av Jarl S. Taucher, blev godkänt i febr. 1922 och medlemsmärket är utfört i förgyllt silver
med Finlands lejon på röd emalj-grund, omgiven av en vit emaljerad rand med texten Helsingfors Frimärkssamlare Forening 1893. Åt hedersledamöter utbelas samma märke, men omgivet av en gyllene lagerkrans.
Under år 1935 framställde sekreteraren ett förslag till stadgar för en inom Föreningen instiftad »Lejonorden» i trenne klasser (storkors, kommendör och riddare), men detta inititiv blev aldrig fullföljt.
I jan. 1923 godkändes Börje Waldéns förslag
att inval av hedersmedlem bör föreslås vid ordinarie möte och
inval förrättas vid därpå följande möte med acklamation. Följande
medlemmar hava blivit kallade till hedersledamöter:
12 jan. 1920 C. A. R. Löfgren.
7 febr. 1923 Rich. Granberg.
22 febr. 1933 Bertel Taucher.
9 april 1941 Joh. Boris Moliis.
Föreningens första kvinnliga medlem var Bertha Tabelle, som invaldes den 26 sept. 1894.
Antalet medlemmar, som i slutet av Föreningens första verksamhetsår utgjorde 28, är nu vid slutet av år 1942 192, nämligen I heders-, 38 ständiga- och 153 årsmedlemmar.
Styrelsen i H.F.F.
har under de gångna 50 åren utgjorts av:
Ordförande: Viceordförande: Sekreterare: 1) 2)
1893 Ivar Gulin Alex. Koroleff Leon.
Wasenius
1894 Alex. Koroleff Emil Timgren "
1895 " Casper Holmström "
1896 Alex. Nissin " "
1897—99 " " Eugene Nygrén
1900 " Fritz Ernst "
1901 " "Artur Taube
1902 Frans Stockmann Artur Taube Eugène Nygrén
1903 " " Harry Linsén
1904—05 " M. v. Hertzen Alvar Lindgren
1906 M. v. Hertzen Wilh. Rosenlew "
1907 " Hj. v. Friesendorff Axel Trap-Holm
1908 "Hj. v. Friesendorff M. v. Hertzen W. A. L. Rehbinder
1909—10 " Frans Ekman B. Z. Brander
19l l—12 Frans Ekman Harald Lindberg "
1913 Harald Lindberg M. v. Hertzen "
1914 " " Thomas R. Wolff
1915—17 " J. V. Forss Odert Roos
1920—23 Bertel Taucher Alarik Flinkman Ernst G. Nyman
1924 " " Holger Schwindt
1925—26 " W. W. Granholm "
1927—31 " Arne Jörgensen W. W. Granholm
1932 " " V. Krogerus
1933—37 " Joh. Boris Moliis "
1938—42 " " Aulis Stenroos
1943 " Jarl Pettersson "
1) Skattmästare: Se ekonomi, s. 21. 2) Bytesföreståndare: Se sammanträden och möteslokal s. 14.
Antalet medlemmar, som under gångna 50 år invalts i H.F.F., är 653. Gärna skulle jag dröja vid flera av dessa, filatelistiskt kända och intresserade medlemmar av vår förening, men ater måste jag skylla på bristande utrymme. Två namn kan jag dock icke underlåta att anteckna, nämligen C. A. R. Löfgren och Bertel Taucher, vilka alltid komma att Iysa med guldskrift i Helsingfors Frimärkssamlare Förenings historia.
C. A. R. Löfgren, H.F.F:s första hedersmedlem, gick med själ och hjärta upp i Föreningens arbete. Han var den sanna typen för en amatörsamlare och medlem av vår Förening. Han samlade för samlandets skull och tänkte föga på i vilken grad hans frimärkssamling ökat i värde under olika tider. Han ville aldrig Iysa utåt med sina samlingar, men önskade nagon bese dem, var han alltid välkommen hem till honom, där Löfgren med största beredvillighet demonstrerade samlingarna. Och likväl hade Löfgren vid sin död, 1925, en av vårt lands värdefullaste samlingar av frimärken från hela världen.
Bertel Taucher, H.F.F:s mångåriga ordförande och hedersmedlem, är av liknande typ. Med osvikligt intresse och med uppoffrande av mycken tid har han städse arbetat för Föreningens beaktansvärda ändamål. I åratal har Taucher samlat, icke blott frimärken utan framförallt Finlands poststämplar, och äger i detta nu den mest kompletta samling av dylika. Taucher är ett vackert exempel på den rätta mannen på den rätta posten i vår förening.
De största och värdefullaste Finland-samlingar, vilka i detta nu finnas i landet ägas av Runar Finnilä och den nyligen avlidna medlemmen Wilhelm Rosenlews sterbhus samt såsom god trea Erik Wahlström. Den sistnämnda är otvivelaktigt den mest intresserade forskaren och innehavaren av den mest detaljerade och specialicerade samlingen.
Av Föreningens tjugo stiftande medlemmar har H.F.F. nöjet att ännu äga i livet tvenne, Theodor Baltscheffsky och Alex. Nissin.
Hyllningar.
Vid julfesten den 7 dec. 1929 överräcktes åt ordföranden Taucher och bytesföreståndaren Waldén små minnesgåvor med anledning av att de i tio år tillhört Föreningens styrelse.
Da ordföranden Taucher sommaren 1942 fyllde 60 år uppvaktades han av kamrater i H.F.F. med en silverpjäs, vilken jämte hyllningsverser överlämnades till jubilaren av Erik Wahlström.
Bibliotek och arkiv.
Liksom inom de flesta föreningar samlades början till ett bibliotek för H.F.F. genom små donationer av dess medlemmar. Men genom att Föreningen under de första aren så ofta måste flytta, och då ingen hade plats för Föreningens i korgar och lådor förvarade bibliotek och arkiv, vilka flyttades från lokal till lokal och från vind till vind, gingo tyvärr en stor del av dessa förlorade. Först i slutet av år 1906 fingo såväl bibliotek som arkiv en stabilare bevaringsplats genom att Föreningen då mot en mindre ersättning fick förfoga över en del av ett större skap, som Handelsgillet beslutat anskaffa.
1902 beslöt Föreningen inköpa saväl Senfs som Kohls katalog, vilka under mötena skulle ligga framme till medlemmarnas benägna disposition. Samtidigt gav man styrelsen i uppdrag att ombesörja inbindning av under tidernas lopp samlad litteratur.
I febr. 1909 åtog sig C. A.R. Löfgren att ordna H.F.F:s bibliotek. Samtidigt fick han i uppdrag att försälja Föreningens kataloger och andra tryckalster samt för detta uppbära 5 % arvode. Tack vare Löfgren' som i tio år skötte om bade bibliotek och arkiv, befunno dessa sig i ett utmärkt skick. Redan 1911 uppgjorde Löfgren en förteckning över biblioteket.
Den 7 febr. 1916 beslöt Föreningen att utlåna åt sina medlemmar facklitteratur från biblioteket. För att i större skala inköpa filatelistisk litteratur nedsatte Föreningen en kommitté, bestående av hrr J. V. Forss, Harald Lindberg och C. A. R. Löfgren.
En särskilt energisk bibliotekarie har Föreningen haft i P. E. af Enehielm, som upprättade en katalog över biblioteket under rubrikerna: Bibliografi, handböcker, specialverk, kataloger och tidskrifter (varemot auktionskataloger och prislistor icke äro tagna i betraktande). Sammanlagt uppgingo de upptecknade arbetena till 342 nummer.
Under sommarn 1927 sammanställde A. E. Monnberg ett kortsystem (enl. Cardex) över arkivet. Att det ökade biblioteket jämte arkivet under årens lopp måste beredas plats i flera nya skap allt efter tillväxten är en självfallen sak.
Sedan Löfgrens dagar har
bibliotekariesysslan skötts av följande medlemmar:
1918 (i slutet) J. V. Forss.
1919 B. Relander.
1920 G. Lindblom.
1921—26 P. E. af Enehielm.
1927—31 A. E. Monnberg.
1932 Rob. Wahiman.
1933—39 Gunnar Kreipkc.
1940~1 Paul Degerholm.
1942— Eric Olsoni.
Att döma av den ordning och reda, som numera utmärker vårt bibliotek och arkiv, synas dessa med Eric Olsoni som bibliotekarie hava kommit i rätta händer.
Samlingar.
Redan undér H. F. F:s första verksamhetsår 1893 uppsattes en falsifikatsamling, vilken från första början tilldragit sig ett stort intresse bland Föreningens medlemmar. För inköp av märken till denna samling beviljade Föreningen ända till ar 1916 årligen 10 mk. I sept. 1904 gav man viceordföranden v. Hertzen i uppdrag att ordna och uppsätta falsifikatsamlingen i ett nytt ändamålsenligt album, varför v. Hertzen i april följande år var i tillfälle att för första gången demonstrera denna samling inom Föreningen. För att på nytt bearbeta falsifikatsamlingen tillsattes ar 1919 en kommitté av hrr J. V. Forss, Harald Lindberg och C. A. R. Löfgren, men antagligen ansågs dessa herrars arbete icke tillfredsställande, ty redan 1925 utsågs L. WestrenDoll att ordna falsifikatsamlingen i ett nytt album. Emellertid förblev detta uppdrag ogjort tills Börje Waldén 1928 välvilligt åtog sig detsamma.
Hittills hade falsifikatsamlingen företrädesvis hopbragts genom medlemmars donationer, men 1928 beslöt man köpa för 50 schweizer francs ett album med F. Fourniérs förfalskningar av frimärken och ytterligare 1935 för 2.000 mk (av vilken summa Erik Wahlström bi drog med hälften eller 1.000 mk) fourniéerska samlingar. År 1938 inköptes genom R. v. Bonsdorff för 4 pund 10 shilling ännu en falsifikatsamling, omfattande ca 800 olika märken. Tack vare R. v. Bonsdorff föreligger Föreningens falsifikatsamling numera vackert och ändamålsenligt ordnad i tvenne band, av vilka första bandet, Europa-falsifikat, innehåller 1.656 rnärken.
Långt senare eller först den 28 okt. 1914 beslöt Föreningen upprätta en Finland-specialsamling, närmast i och för erhållande av jämförelsematerial. Även denna samling har tidvis varit vårt skötebarn. Sålunda ökades samlingen i hög grad under år 1933, då E. Valeur ägnade både mycken tid och stor möda för att ordna och utöka den samma. Upprepade gånger har Föreningen med rätt stora summor inköpt tillbudsstående äldre finska märken och årligen anslagit flera hundra mark för att anskaffa senast utkomna märken i nummerblock
I nov. 1932 beslöt Föreningen att sälja
på auktion förefintliga dubletter, dock icke sådana, som voro
försedda med H.F.F:s stämpel 1924 beslöt föreningen brandförsäkra
sina samlingar och redan s. a valdes för inventering av
bibliotek och samlingar tvenne inventerings män. Dessa hava
varit:
1924—26 Arne Jörgensen Joh. Boris Moliis
1927— Fritz Schröder Gunnar Sivén
Såsom förvaltare av samlingarna hava följande
medlemmar verkat
1927—31 G. Lindblom.
1932 C. J. Rasmussen.
1933 E. Valeur.
1934—42 R. v. Bonsdorff (med G. C. Kreipke som ersättare).
1943— Erik Wahlström.
I och för noggrannare undersökning av portostämplar och franko tecken inköpte Föreningen år 1901 en pappersmätare, benämud »Automatic-Micrometer», tillverkad av Louis Schopper (Leipzig), 1926 ett mikroskop för 1,530 mk och 1936 en lampa i kombination med ett förstoringsglas.
Av de många medlemmar, som ihågkommit samlingarna med gå vor, må här nämnas följande: C. A. R. Löfgren, som 1914 överlämnad den första gåvan till Finland-samlingen, Finland nris I och 2, och W. A. L. Rehbinder, som 1915 donerade finska helsaker. Av Alaril Flinckman erhöll Föreningen 1926 en rikhaltig samling poststämpla och av Hermann Geidel en mängd finska kuriositeter. Dessutom m. här framhållas att Finlands senat 1917 skänkt H.F.F. proviryck a årets nya finska märken.
Den 3 april 1916 fastställdes att samlingarna icke skulle få realiseras, utan skulle dessa vid eventuellt upplösande av Föreningen till falla nationalmuseet eller något annat publikt museum inom landet. Ett beslut som överensstämmer med de senare ändrade stadgarna
Ekonomi.
Med ökat antal medlemmar i H.F.F. har ocksa inkomsterna ökat och ekonomin blivit allt bättre och bättre. Men genom penningens sjunkande värde har såväl inträdes- som årsavgiften flera gånger fått lov att ändras. Vid Föreningens start 1893 utgjorde både inträdes och årsavgiften 5 mk, varvid de under höstterminen inträdande hade att betala endast halv avgift. I maj 1918 bestämdes årsavgiften till 10 mk för medlemmar bosatta i Helsingfors eller dess närmaste omgivning samt 8 mk för medlemmar i landsorten. Inskrivningsavgiften höjdes likaså till 10 mk. För år 1920 höjdes årsavgiften till resp. 20 och 15 mk samt för år 1921 till 25 mk för samtliga medlemmar. Från och med 1922 har såväl inskrivnings- som årsavgiften varit 50 mk, men sedan 1938 endast 40 mk för landsortsmedlemmar. Sedan 1922 är ständiga medlemsavgiften höJd från 150 mk till 500 mk.
Ända till 1927 hade förtroendemännen inom Föreningen arbetat enbart för >>ärans skull>>, men den 26 jan. 1927 beslöt Föreningen till dela skattmästaren ett arvode om 500 mk samt bibliotekarien och förvaltaren av samlingarna vardera 250 mk i året. Åt P. E. af Enehielm, som på ett sa utmärkt sätt omhänderhaft och ordnat såväl bibliotek som arkiv, överlämnade Föreningen en hedersgåva om 500 mk. Likaså gav Föreningen 1933 åt dåvarande förvaltaren av samlingarna E. Valeur personligen 300 mk.
Såsom redan tidigare omnämuts har H.F.F. upprepade gånger beviljat extra anslag om 2.000 mk och mera för inköp av frimärken till samlingarna, förutom i budgeten upptagna anslag. Under vinterkriget 1939—40 hade H.F.F. nöjet mottaga flera sympatiuttryck fran Skandinavien, bl. a. ett meddelande om att frimärkssamlarföreningar därstädes vore villiga att hjälpa nödlidande filatelister i Finland. Då emellertid några dylika icke yppade sig behövde Föreningen icke anlita den erbjudna hjälpen.
Såsom bidrag till tryckningskostnaderna för 6:te uppl. av katalogen Finland I, beviljade staten 1933 10.000 mk. Men också andra penninge bidrag har H.F.F. fått mottaga. Sålunda donerade Erik Wahlström 1935 för inköp av fourniérska samlingen 1,000 mk och från Norge mottog Föreningen efter vinterkriget en summa om 100 kr., vilka bevaras för eventuella behov.
I jan. 1921 överlämnade skattmästaren Alfr. Grönholm tvenne kortfack, upptagande en av honom i alfabetisk- och nummerföljd gjord förteckning över samtliga medlemmar, bade tidigare och dåvarande.
Skattmästare-posten har innehafts av följande
medlemmar:
1893—94 Fritz Ernst.
1895 Georg Kruskopf.
1896 Alarik Flickman.
1897—98 Adolf Schönberg.
1899—01 Max Dittmar.
1902 Erik Åkesson.
1903 Walter Svanljung.
1904—06 Harry Linsén.
1907—08 B. Z. Brander.
1909—19 C. A. R. Löfgren.
1920—22 Alfr. Grönholm.
1923— Einar Andersson.
Såsom revisorer hava följande medlemmar
funktionerat:
1893 Emil Timgren Johan Gustafsson
1894—99 Frans Ekman "
1900 Leon. Wasenius "
1901 Eugène Nyberg "
1902—06 Gösta Sundman "
1907 " W. A. L. Rehbinder
1908—10 " G. A. Andersson
1911 Hj. v. Friesendorff "
1912 E. Walveranta Erkki Melartin
1913—14 John Rob. Åström "
1915—16 Einar Timgren "
1917—18 " Odert Roos
1919 " Bertel Taucher
1920—24 G. Lindblom E. Kielenbeck
1925 " A. E. Monnberg
1926—28 " G. Lindfors
1929—30 " E. Kielenbeck
1931 G. af Enehjelm G. von Timroth
1932 Boris .Vloliis O. Fock
1933— E. Walveranta "
Föreningens tillgångar utgjorde:
31/12 1907 Fmk 1,448: 50
1916 " 4,977: 24
1921 " 34,736: 82
1926 " 81,366: 72
1932 " 99,892: 60
1942 " 121,118: 25
Enligt ovanstående siffror ha H.F.F:s tillgångar oavbrutet vuxit och utgöra numera en rätt solid grund för Föreningens framtida tillvaro.
Fonder.
För att betäcka kostnaderna för den av H.F.F. beramade frimärkskongressen under ar 1901 samlade Föreningen medel till en s. k. kongressfond. Men då kongressen icke kom till stånd, beslöt man på arssammanträdet den 25 jan. 1902 att förändra kongressfondens namn till >>Reservfondem> och skulle medlen i denna fond förräntas samt genom bidrag förökas. Fondens medel skulle härefter utgöra en reserv för tryggande av bytesrörelsen ifall olyckor, till vilka bytesföreståndaren eller medlemmarna ej voro skulden, skulle inträffa med någon urvalssändning. I april 1904 beslöt man förstärka Reservfonden med auktionspriset för sålda märken ur Föreningens samlingar. På årsmötet 1915 bestämde man att Reservfonden skulle insättas på skild sparkasseräkning och endast få användas i nödfall. Den 31/12 1920 utgjorde Reservfonden Fmk 1,163: 23, men är sedan dess försvunnen från skattmästarens kassaställningar.
På 25-årsfesten den 29 april 1918 beslöt man bilda en fond av de medel, som inflyla genom ständiga medlemmars avgift, och kalla den »Ständiga medlemsfonden». Samlidigt bildade man en annan fond, »Jubileumsfonden», av de medel, som influtit vid 25-årsfesten. Att uppgöra förslag om fondernas förvaltning och användning överlämnades åt styrelsen. Den 8 maj 1918 godkändes följande stadgar för fonderna:
»Ständiga medlemsfonden».
§1. Fonden bildas genom ständiga medlemmars avgifter.
§2. Fondens ändamål är att åstadkomma eget hem åt föreningen.
§3. Fondens medel förräntas på bästa sätt, lämpligast
genom inköp av räntebärande obligationer.
"Jubileumfondem".
Fonden bildas genom medel, som influtit vid 25-årsfesten och möjligen
infly genom donationer m.m.
§2. Fondens medel användas till inköp av litteratur. Dock far
ej fonden nagons understiga 500:— Fmk. Överstigande medel få
användas.
Styrelsen utsågs att sköta ovannämnda fonder.
Ytterligare äger H.F.F. en fond, lfatalogfonden, som bildats för att bekosta tryckningen av Föreningens frimärkskataloger.
Den 31/12 1942 uppgingo fondernas medel
till:
Jubileumsfonden Fmk 1,305: 95
Katalogfonden " 42,949: 90
Ständiga medlemsfonden " 63,519: 25
Tryckalster.
Fran forsta borJan hagrade för mången tanken på ett eget organ för H.F.F. Det dröjde icke heller längre än till den 24 okt. 1894 innan frågan om en egen tidning upptogs till diskussion, och knappa två månader senare kunde ett provnummer i 300 expl. av »Finska Filatelisten» uldelas bland medlemmar och andra intresserade frimärkssamlare. Såson redaktion tjänstgjorde hela styrelsen, om ock den tyugsta bördan upp bars av sekreteraren Leonard Wasenius som ansvarig utgivare. Ur affärssynpunkt gick företaget över förväntan bra, men det oaktat måste tidningen efter ett år nedläggas, emedan det journalistiska intresset inom Föreningen var alltför litet. Förutom provnumret i dec. 1894 hade sammanlagt 9 nummer utkommit.
Innan H.F.F. hade sin egen tidning betjänade
den sig av >>Tidning för Frimärkssamlare>> i
Stockholm, vilken gratis tillställdes Föreningens medlemmar och
upplät utrymme för protokoll m. m., men sedan Nordiska
Filatelist Förbundet den I maj 1897 vidtagit med sin verksamhe
och samtidigt började utgiva >>Nordisk Filatelistisk
Tidskrift>> (N.F.T.) anslöt H.F.F. sig till densamma. För
att medverka i redaktionen för N.F.T., i vilken posten som
ansvarig utyivare omväxlande beklädes av en person i Danmark,
Norge eller Sverige,- utsåg Föreningen tvenne medarbetare,
vilka under de första åren, 1897—1902, voro Leon. Wasenius
och Arvid Öhmann. Såsom redaktörer för Finland hava sedermera
yta fungerat bl. a. Frans Ekman och M. v. Hertzen samt fran 1917
C. A. R. Löfgren. Från och med 1919 hava följande personer
tillhört redaktio nen för Nordisk Filatelistisk Tidskrift:
1919 C. A. R. Löfgren Harald Lindberg
1920—22 " Einar Nygren
1923—24 Richard Granberg E. I<ielenbeck
1925—29 " P. E. af Enehielm
1930 E. Kielenbeck "
1931 " Gunnar Sivén
1932—33 Richard Granberg "
För år 1934 valdes Gunnar Sivén till ensam medarbetare i N.F.T. och kvarstannade han som sådan till 1939, då C.-G. Windell efterträdde honom. Sedan 1940 har H.F.F. icke mer någon medarbetare i redaktionen för N.F.T.
Under många ar var således N.F.T. vår Förenings organ, i vilket vi regelbundet tryckte protokollen och notiser beträffande våra finska märken. Först i jan. 1925 beslöt Föreningen att icke mer lata införa protokollen in extenso, utan endast publicera ett sammandrag av allmänt intresse över föregåcude års verksamhet. Även längre vetenskapliga artiklar över finska märken ha ingått i tidskriften, bl. a. av Geo Björkqvist 1927 en längre artikel över »Finlands Francotecken av år 1875, av vilken artikel Föreningen erhållit 150 expl. såsom särtryck.
Förutom Nordisk Filatelistisk Tidskrift ansag H.F.F. sitt andra organ vara den tyska tidningen: »Vertrauliches Korrespondenzblatt Philatelisticher Vereine», i vilken vår förening införde särskilda nyheter och begångna oegentligheter beträffande finska frankotecken.
Den 16 nov. 1921 föreslog finska föreningen >>Suomen filatelistiseura>> att tillsamman med H.F.F. utgiva en inhemsk filatelistisk tidskrift, men förkastades förslaget från vår sida. Tack vare tillmötesgåcnde av redaktionen för >>Suomen Postimerkkilehti», varigenom prenumerationspriset för denna tidning för Föreningens medlemmar reducerats till 30 mk i året i stället för 45 mk, såvida minst 1/3 av antalet medlemmar i H.F.F. anteckna sig som prenumeranter, har nämnda tidning under de två sista åren spritt sig i hög grad bland vår förenings medlemmar.
Sedan 15 dec. 1937 utkommer »H.F.F.-meddelande» minst en gång i månaden—med undantag av sommarmanaderna—och sändes gratis till- alla medlemmar. Detta innehåller beslut och frågor för kommande möten, aktuella filatelistiska händelser, notiser om auktioner och urvalssändningar m. m. Meddelandet redigeras av bytesföreståndaren och sekreteraren.
För att höja intresset bland medlemmarna beslöt Föreningen i mars 1901 att låta trycka sina protokoll, vilka sedan skulle tillställas medlemmarna. Da tryckningen emellertid ansågs bliva alltför kostsam, upphörde Föreningen därmed efter ca I 1/2 år.
Bland tryckalster må ännu nämnas olika upplagor av Föreningens stadgar samt stadgar för dess prövningsnämud. Under tiotal år ha även årligen utkommit tryckta medlemsförteckningar. Beträffande H.F.F:s kataloger hänvisas till avsnittet »Kataloger».
Verksamhet (inom Föreningen).
För att öka intresset för filatelin och H.F.F:s verksamhet, nedsatte man i början av seklet särskilda kommittéer, vilka hade till uppgift att, dels genom annonser i de dagliga tidningarna, dels genom cirkulärskrivelser, uppmana utomståcnde, intresserade frimärkssamlare att söka inträde i Föreningen.
Redan 1901 fick bytesföreståndaren i uppdrag att på rekvisition inköpa obegagnade kurserande märken åt Föreningens medlemmar, varigenom dessa intill den dag som i dag är haft den stora förmånen att på ett bekvämt sätt erhålla ett visst antal efterfikade nyheter av finska märken. Under nu pågacnde krig har bytesföreståndaren likasa inlöst ett antal nya eftersökta märken för inkallade medlemmar tillhörande H.F.F.
Den 8 mars 1904 nedsattes en kommitté, bestående av hrr Frans Ekman, M. v. Hertzen och Eugène Nygrén för att sammanställa ett special-album för Finland. Albumet, som trycktes hos Weilin & Göös var färdigt vid 1905 ars utgång. På grund av ett meddelande i maj 1907 från firman Paul Kohl att icke ett enda expl. av albumet kunnat säljas, beslöt Föreningen s. a. att realisera restupplagan av albumet, som sålunda blev en rätt dålig affär för H.F.F.
År 1911 gjordes ett aktningsvärt beslut i det Föreningen åtog sig att med rad och dåd bistå avlidna medlemmars sterbhus vid försäljning av efterlämnad frimärkssamling. En fråga som länge har intresserat Föreningen är startandet av en ungdomsklubb. Redan 1922 var frågan före, men i nov. s. å. meddelade E. Kielenbeck, som tidigare förklarat sig vara villig förbereda bildandet av en junioravdelning inom H.F.F., att han av brist på tid icke kunde åtaga sig uppdraget, varför frågan härmed förföll. Först i april 1939 togs frågan åter upp och då utsågs en kommitté av hrr R. v. Bonsdorff, Aulis Stenroos och Erik Wahlström, vilken hade att uppgöra arbetsprogram och stadgar för en ungdomsverksamhet inom H.F.F. Emellertid avbrrit vinterkriget kommitténs arbete, vilket låg nere ända till maj 1941, då R. v. Bonsdorff, som vistas på annan ort, ersattes av N. E. Hedlund. Numera har kommittén uppgjort förslag
till stadgar, vilket förslag godkänts av Föreningen. Frågan är följaktligen så långt kommen att en ungdomsavdelning inom kort kan vidtaga med sin verksamhet.
Kataloger.
Bland H.F.F:s mest betydande verksamhetsfält är utgivandet av special-kataloger över Finlands frankotecken. Redan under Föreningens första år 1893 väcktes fråga om utarbetande av en så tillförlitlig och fullständig handbok över Finlands postvärdetecken, som möjligt. För att bereda frågan valdes i dec. 1893 en kommitté av hrr Fritz Ernst, Leon. Wasenius och Arvid Öhmann, vilken kommitté även inom kort befullmäktigades utarbeta en katalog över Finlands frimärken.
Såsom resultat av denna kommittés arbete—i och för prissättning förstärkt med hrr M. v. Hertzen, K. Kotscheregin och Nils Palander –ulkom under höstterminen 1895 landets första »Katalog öfver Finlands frimärkem (1), som mottogs med stort intresse och berömmande omdömen av fackpressen. Upplagans storlek var 500 expl. och priset för katalogen 1 mk. Följande ar utgavs en tysk upplaga av densamma till ett pris av 50 Pf.
Ovannämnda katalog (I) utgjorde första delen av ett av Föreningen planlagt arbete: >>Katalog öfver Finlands officiella francotecken». Under de närmast följande åren ändrades prislistan ett par gånger, men redan den 13 dec. 1899 nedsattes en kommitté beståcude av hrr Fritz Ernst, Leon. Wasenius och Arvid Öhmann för att revidera den gamla katalogen och förbereda en ny upplaga. Då Arvid Öhmann i början av år 1900 lämnade huvudstaden, invaldes i hans ställe Frans Ekman samt förstärktes komrnitten senare med hrr Hermann Geidel, M. v. Hertzen och K. Kotscheregin. Först efter dryga fyra år eller april 1904 var den nya katalogen färdig. Katalogen, som benämudes lI:dra upplagan och utgavs pa tyska språket, undergick en fullständig omarbetning och ingick i densamma, förutom texten och i system satta pristabeller, även tre plancher. Priset bestämdes till I Rmk för enskilda expl. Även denna katalog vann erkännande.
1907 nedsattes åter en kommitté för att utarbeta en ny upplaga av »Finland 1», upplaga 111. Kommittén bestod av hrr K. Kotscheregin, M. v. Hertzen och Axel Trap-Holm och arbetade den synnerligen raskt, ty redan i början av år 1908 var katalogen färdig och innehållet bevisade att kommittén gJort ett omsorgsfullt arbete. Priset fastställdes till 2 Rmk.
Den 27 jan. 1912 beslöt Föreningen utarbetandet av en ny upplaga (IV) av Finland 1. I kommittén invaldes hrr M. v. Hertzen, K. Kotscheregin, Harald Lindberg, C. A. R. Löfgren och V. A. L. Rehbinder. Katalogen, som utkom 12 nov. 1913, innehöll 49 sidor text och 12 helsides planscher och presenterade sig i en mycket prydlig utstyrsel. Originalfotografierna till bilderna av vårt lands dåvarande 72 olika frimärken voro tagna och till Föreningen överlämnade av Harald Lindberg. Katalogens pris var Fmk 3: 75.
En femte upplaga av Finiand I utkom i sept. 1921. Denna hade utarbetats av hrr G. Lindblom, C. A. R. Löfgren och Börje Waldén, med Einar Nygren som sekreterare.
Till Helsingfors Frimärkssamlare Förenings 40-årsjubileum 1933 utarbetades en sjätte upplaga av Finland I. Arbetet var anförtrott en kommitté, vilken bestod av hrr Runar Finnilä, Valter Krogerus, Alfons Sundqvist och Bertel Taucher. Katalogen utkom i sJälva verket först år 1934 i en upplaga om 2,000 expl. till ett pris av Fmk 30:—. Som tryckningsbidrag hade Föreningen av ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena fått mottaga 10,000 mk.
För att utarbeta en fullkomligt ny katalog tillsattes i april 1939 en kommitté bestående av hrr V. J. Karvonen, Alfons Sundqvist, Erik Wahlström och L. Westrén-Doll samt från febr. 1941 Bertel Taucher. På grund av kriget har den nya katalogen, upplaga Vll, icke ännu kunnat utkomma, men till föreliggande festskrift har Erik Wahlström skrivit en rätt fullständig »korrigering av och komplettering till Kohls Briefmarkenhandbuch Il. Auflage, Kapitel Finnland».
Förutom alla dessa upplagor av Finland I har H.F.F. utgivit flera supplement till desamma. Sålunda utkom 1928 Nachtrag I, 1930 Nachtrag II, 1932 en ny förenad upplaga av dessa båda »tillägg» jämte senare ulkomna märken, Nachtrag III och 1938 ytterligare ett supplement, Nachtrag IV.
Vid sammanträde den 22 maj 1895 utsågs den första kommittén för utarbetande av en katalog över Finlands helsaker. I kommittén invaldes hrr Richard Granberg, Alexander Nissin och Hjalmar Tammelin. Denna kommitté, liksom den tjugo år senare, 1915, tillsatta kommittén kom emellertid icke längre än till ett förslag till katalog över Finlands posikort.
I slutet av ar 1921 valdes en ny kommitté, sammansatt av hrr R. Granberg, Harald Lindberg, C. A. R. Löfgren och Boris Moliis, men utfördes arbetet nästan enbart av R. Granberg och C. A. R. Löfgren, vilka först år 1923 voro färdiga med tryckningen av katalogen, Finland II, »Ganzsachem».
1942 i nov. beslöt Föreningen utgiva en tilläggskatalog för Finland II och man gav sekreteraren Stenroos i uppdrag att jämte ett par av honom valda medhjälpare utföra arbetet. Detta tillägg ingår i Föreningens 50-års festskrift.
I maj 1921 meddelade P. E. af Enehielm att han utarbetat en katalog över Helsingfors stads- och Tammerfors lokalpostmärken. Två ar senare beslöt Föreningen låta trycka detta arbete och ställde sig R. Granberg och E. Kielenbeck till förfogande i och för katalogens utarbetande. Sålunda utkom 1923 »Helsingfors Stadtpost - Tammerfors Lokalpost» såsom Finland III i en upplaga om 1,000 expl. Priset fastställdes till 18 mk (för medl. 12: 50).
På grund av de stora kostnader en katalog över Finlands poststämplar skulle åsamka Föreningen, beslöt man i okt. 1941 att tillsvidare uppskjuta utgivandet av en dylik katalog.
Däremot har H.F.F. på förslag av Valter Krogerus utgivit en färgkarta i samband med 6:te upplagan av Firiland I. Färgkartan, som utarbetades av hrr R. v. Bonsdorff, Lars Ekman och Valter Krogerus och trycktes på Tilgmanns tryckeri, utkom under hösten 1934 i en upplaga om 1,500 + 500 expl. Priset bestämdes till resp. 30 och 15 mk. Åt Valter Krogerus, som haft huvudbördan av arbetet, beviljade Föreningen såsom ett ringa erkännande av hans stora besvär 2,000 mk.
Med anledning av våra första frimärkens 75-årsjubileum 1931 hade H.F.F. för avsikt att celebrera detsamma genom att utge en vidlyftig handbok, behandlande Finlands samtliga frankotecken. För den skull nedsattes redan år 1924 en 7-manna organisationskommitté, bestående av hrr E. Andersson, R. Granberg, Arne Jörgensen, E. Kielenbeck, Holger Schwindt, Bertel Taucher och Börje Waldén. Sedan Andersson önskat avgå invaldes i hans ställe Gunnar Sivén till kommittén. Kommittén arbetade rätt så bra och Iyckades också hopbringa ett rikligt och värdefullt material för handboken. Men på grund av de dåliga penningetiderna i början av 1930-talet insåg kommitten att utgivandet av den beramade handboken skulle överstiga Föreningens förmåga, varför kommittén i dec. 1932 upplöstes.
Den 13 sept. 1904 föredrogs ett brev från Nordiska Filatelist Förbundet, däri H.F.F. uppmanades att medverka vid utgivandet av en gemensam katalog över de nordiska ländernas stämpelmärken. Da emellertid någon specialist på detta område icke fanns att tillgå inom Föreningen, som kunde åtaga sig att redigera katalogen, beslöt man på sammanträde den 25 okt. s. å. att avböja förslaget om medverkan vid utarbetandet av denna publikation.
I febr. 1893 föreslogs att maximipris skulle fastställas för finska märken, ett förslag som dock ansågs oändamålsenligt och därför fick förfalla.
Då det som kuriositet kan vara av intresse
att jämföra av H.F.F. fastställda pris på några finska märken
i dec. 1902 och 1942, införas dessa här:
1902 1942
N:o 1 5 kop. postst. Fmk 20:— 9-11,000:—
bläckstr. >> 10:— 7-8,000:—
N:o 2 10 kop. postst. >> 4:— 2,200:—
bläckstr. » 1:50 1,700:—
N:o 11 1 mk >> 11:— 7-10,000:—
N:o 15 8 p. >> —: 75 4-800:—
N:o 32 5 mk >> 7:50 3,5-4,500:—
N:o 33 10 mk >> 12:— 3,5-5,000:—
N:o 53 3 rub. 50 kop. » 7: - - 2,2-2,500:—
N:o 54 7 rub. >> 12:— 1,8-2,200:—
När man tänker på finska penningens nedgång i värde under dessa 40 år, är prisskillnaden dock icke så enorm som den först förefaller att vara.
Oegentligheter.
Ett mörkt kapitel i H.F.F:s historia, över vilket jag helst önskade svepa glömskans slöja, men som i så fall skulle göra historiken alltför ofullständig, bilda de oegentligheter, vilka dels genom utomståendè, dels genom egna medlemmar, drabbat filatelin i landet och vår Förening. Antingen det beror på snöd vinningslystnad eller otillbörlig samlarvurm, så förefaller det som om frimärkssamlandet skulle predestinera till oegentligheter och bedrägeri. Och märkvärdigt nog har det ofta varit snälla och naiva, men själva också alltför godtrogna personer, som hemfallit till oegentligheter. Men vare härmed huru som helst så böra vi icke döma alltför strängt, ty utan tvivel har mången av oss icke heller så rent mjöl i sin påse.
Det första missbruk Föreningen försökte stävja, gällde den klandervärda oseden att personer i postverkets tjänst tillegnade sig frankotecknen från ankommande brev, innan de utlämnades från posten, varom anmälan gjordes hos generalpostdirektören.
Den 15 maj 1893 sammanträdde styrelsen med anledning av en anmälan från ordföranden i Köpenhamns Filatelist Klub angående falska 5 kopeks brevkuvert, utprånglade redan 1886 av tvenne medlemmar i H.F.F. Som bevis på huru allvarligt sagda klubb såg på saken må här citeras i översätining en sats ur ett brev till sekreteraren i vår förening: »Det är ju intet tvivel om att tvenne bedragare kommit sig in bland hederlige män och att det snarast möjligast till klubbens bästa bör konstateras vad för personer de äro och passande åtgärder vidtagas med dem—» Denna ledsamma affär, vars hela förlopp vore alltför långt att relatera, slutade rned att den ena medlemmen uteslöts ur H.F.F., medan den andra ansågs hava handlat >>bona fide>> och därför fick kvarstanna i Föreningen.
På samma möte beslöt man inrätta en s. k. svart bok, vilken skulle publiceras i Sveriges Filatelist-Förenings organ.
Med anledning av en annons i Föreningens organ »Nordisk Filatelistisk Tidskrift» nr 6, för år 1894, i vilken frimärkshandlaren Lindström, Katrinegatan 3, påstår sig vara landets enda specialhandlare för finska märken, beslöt Föreningen genom en i N.F.T. införd notis påpeka det falska i denna annons, då mycket reellare och bättre renommerade specialhandlare finnas i landet.
Vid mötet den 24 april 1894 förevisades ett finskt 20 kopeks kuvert från 1845, vilket utbjöds åt H.F.F. för det från annat håll erbjudna priset Fmk 2,250:—. Senare visade det sig att detta kuvert var falskt och uppmanades envar att försöka »avslöja saväl fabrikanten som utprånglaren». Vidare beslöt man att lämna ett meddelande till de större dagliga tidningarna beträffande denna sak. Uti detta medde lande, som i ulklipp finnes förvarat i H.F.F:s protokoll för den 24 okt. 1894, uppgives utprånglaren vara den ovannämnda frimärkshandlaren Oscar Lindström och meddelades samtidigt, att Lindström vägrat uppgiva av vem han erhållit det falska kuvertet. Nagot vidare Iyckades Föreningen icke göra till saken, oaktat härom diskuterades vid flera sammanträden under påföljande hösttermin. Samma kuvert utbjöds åter den 22 maj 1895, denna gång från St Petersburg för rubel 55:—. Kuvertet överlämnades då av H.F.F. till Helsingfors stadsfiskal för vidare åigärd, men är dess öde icke bekant.
Den 23 maj 1894 beslöts att genom H.F.F:s organ och i skrivelser till de skandinaviska föreningarna uppmana till gemensamt uppträdande mot personer, som i urvalssändningar och frimärkspaket insmussla falska märken och nytryck.
Under år 1894 väckte Föreningens sekreterare Leon. Wasenius process mot tidigare nämnda frimärkshandlare Oscar Lindström. Denne hade nämligen för vana att tubba skolbarn att hos honom byta sig till frimärken mot sina skolböcker, vilket väckte mycken förtrytelse bland föräldrar och målsmän. Med anledning härav beslöt Leon. Wasenius att beivra dessa fula manipulationer. Han vände sig därför, åtföljd av tvenne vitinen, till Lindström och varnade honom, varvid Lindström hotade Wasenius med stämning för grov ärekränkning. Wasenius ater meddelade att han beslutat Lindströms fällande för straffbara handlingar. Wasenius arrangerade därför efter någon tid en fälla för Lindström och fick honom fast för stöld ur utbjudna frimärkssändningar. Lindström blev härför av rådstuvurätten i Helsingfors dömd till sex månaders fängelse för bedrägligt förfarande. Han fick även börja avsitta sitt straff, men vid kejsar Nikolai I I:s kröning efterskänktes honom återstoden av strafftiden. Processen hade sålunda en för Wasenius och samtidigt för alla frimärkssamlare Iycklig utgang.
På våren 1901 uppdöko med ens några mystiska feltryck av den s. å. utkomna serien Finlands-märken. Fritz Ernst utsände nämligen ett cirkulär, vari han sade sig vara innehavare av diverse feltryck av 1901 års typ, vilka han utbjöd till salu. Vid därefter av styrelsen hållet förhör med Ernst, sade han sig i god tro hava för en väns, hr Knut Tilgmanns, räkning utsänt cirkuläret, men då han nu insåg vad saken gällde, ansåg han sig sa komprometterad, att han önskade avgå från H.F.F. Styrelsen anordnade därefter, den 16 april, ett möte vid vilket närvoro, förutom styrelsen även Fritz Ernst och förestandaren för A/B F. Tilgmanns tryckeri Knut Tilgmann. Vid mötet kom det i dagen att Ernst handlat i god tro och att hr Tilgmann tryckt dessa »feltryck» på papper, som han erhållit från stämpelkontoret till försökstryck, innan tryckningen på-allvar vidiog. I stället för att aterlämna dessa ark, vilket hade varit hans skyldighet, köpte han från posten frimärken i lika många ark och inlämnade dem i stället för de ark han ville behålla. Alltså ett uppenbart bedrägeri. Och för att icke själv synas hade han övertalat Ernst att göra affär med de falska »feltrycken». Da styrelsen uppmanade hr Tilgmann att uppbränna dessa svindelprodukter, vägrade han att göra det, varför H.F.F. beslöt underrätta Nord. Fil. Tidskrift och Vertr. Korr. Blatt om tillkomsten av dessa »feltryck». Emellertid utbjödos nämnda konstprodukter åter genom Philipp Kosack i Berlin år 1907 till svindlande höga priser, vilket föranledde ytterligare varningar från H.F.F:s sida.—t)å Tilgmann icke alls torde förstått sig på frimärken var det av ren dumhet han lät trycka dessa »feltryck», en dumhet, som resulterade i att firman Tilgmann frantogs förmånen att trycka senare utkommande frimärksemissioner.
Den 11 okt. 1904 förevisade Frans Ekman falska 20-pennis märken, vilka tillverkats av Majlund i Tammerfors. Beträffande dessa fabrikat publicerade Ekman i fackpressen ingåcnde beskrivning. I maj 1908 anmälde Axel Trap-Holm att han av en medlem i H.F.F. inköpt 2 st. 5 kop.-märken 1856, sammanhängande, obegagnade och försedda med tjockt brunaktigt gummi. Då dessa märken visade sig vara falska, men den medlem som sålt dem vägrade uppgiva av vem han erhållit märkena, uteslöts han ur Föreningen. Fyra år senare inkom från flera håll anmälningar om köp av falska rariteter, vilka utgjordes av de s. k. »Fournier-facsimilerna» och härstammade från samma f. d. medlem i H.F.F. Även beträffande dessa falsifikater insändes varningar till Nord. Fil. Tidskrift och Vertr. Korr. Blatt.
Även senare ha några medlemmar uteslutits på grund av särskilda förseelser mot § 6 i Föreningens stadgar, dock icke sedan år 1931.
På mötet den 14 okt. 1931 meddelades att Agathon Fabergé till styrelsen insänt en skrivelse med anhållan om verkställande av undersökning med anledning av en del oegentligheter, vartill en föreningsmedlem skulle gjort sig skyldig. Da emellertid såväl ordföranden Taucher som viceordföranden Jörgensen, efter det de privat undersökt saken, ansågo en undersökning beträffande de i brevet nämnda omständigheterna icke kunna ifrågakomma och vägrade att föredraga skrivelsen, vilket förfarande dock icke godkändes av oppositionen, ställde vardera sina poster till förfogande under den tid ifrågavarande undersökning skulle pågå och tills saken definitivt blivit slutförd. På grund härav beslöts tillsättande av tvenne interimistiska medlemmar i styrelsen och utsågos härtill Holger Schwindt och P. E. af Enehielm. Till interimistisk ordförande kallades Vidar Granholm och till sekreterare Schwindt. Efter att hava behandlat beskyllningen och närmare undersökt orsaken till densamma på flera styrelsemöten, framlade interimsstyrelsen ett betänkande i saken, vilket utmynnade i att den påtalade medlemmen borde strykas ur Föreningens matrikel. Sedan fragan bordlagts upptogs den på nytt den 25 nov., varvid interimsstyrelsens förslag förkastades med obetydlig majoritet (31 röster mot 27) och Föreningen beslöt övergå till dagordningen. Den ordinarie styrelsen vidtog därefter åter med sin funktion, men tyvärr fann minoriteten sig icke i besiutet utan bildade en ny förening »Frimärkssamlare Föreningen i Finland» (F.F.F.). För vår förening verkade denna schism som en stark storm över ett hav, efterlämnande långa dyningar, vilka först småningom lade sig till ro. Men i årsberättelsen för 1932 kunde sekreteraren Valter Krogerus med rätta skriva: »Den skugga denna ledsamma schism kastat på Föreningens inre liv och dess verksamhet har emellertid nu skingrats och med glädje har styrelsen konstaterat, att densamma svetsat de kvarståcnde trogna medlemmarna till ett fast kamratblock».
Härmed avslutar jag detta mörka kapitel i H.F.F:s liv. Dess bättre har det under senaste tio år icke förekommit några dylika ledsamheter, varför vår förening med tillförsikt kunnat fullfölja sitt aktningsvärda ändamål.
För att utarbeta en förteckning över s. k. S.S.S.S.-märken tillsattes i okt. 1896 en kommitté, bestående av hrr Frans Ekman, K. Kotscheregin och Arvid Öhmann. Denna kommitté inlämnade sedan i mars 1897 ett försag, som upptog en del emissioner, betecknad i betankandet som »humbugsmärken», från icke mindre än 60 olika lander. Samtidigt föreslogs att en "svart lista" över humbugsmärkena skulle tryckas och utdelas. Betänkandet godkändes i sin helhet och cirkulerade även bland de övriga föreningarna i Nordiska Filatelist Förbundet, men vann emellertid så litet understöd att saken fick förfalla. Särskilt väckte betänkandet opposition från handlarhåll, då ju deras och samlarnas intressen sällan sammangå.
Emedan Föreningen ansag det vara av behovet påkallat att överhuvudtaget granska riktigheten av finska postvärdetecken, valde Föreningen den 13 jan. 1897 tvenne medlemmar, Leon. Wasenius och Arvid Öhmann vilka ägde att å de prövade föremålen anbringa en kontrollstämpel med »H.F.F.» på äkta, »Faux» på falska märken och »Reimpression» på nytryck.
Sedan särskilda finska tete-bêche märkens äkthet betvivlats i utlandet, beslöt Föreningen den 3 jan. 1903 att tillsätta en tremannakommitté av hrr Frans Ekman, M. v. Hertzen och K. Kotscheregin, vilken kommitté efter noggrann prövning kunde konstatera de ifrågavarande tete-bêche märkenas äkthet och var villig att med Föreningens äkthetsstämpel känneteckna dessa.
Då som av ovan framgår en mängd falska märken också i vårt land kommit i handeln, ansåg H.F.F. det vara av behovet påkallat att i och för fastställandet av märkenas äkthet tillsätta en särskild prövningsnämud. Sålunda utsagos 28 dec. 1905 till prövnings- och granskningsmän för till cirkulation inlämnade urvalssändningar hrr M. v. Hertzen och 1~. Kotscheregin samt 13 nov. 1906 till prövningsnämuden för finska märken hrr M. v. Hertzen, Leon. Wasenius och W. Rosenlew. Efter det medlemmarna i denna nämud i maj 1908 uppsagt sina mandat, beslöt Föreningen att icke mer emottaga finska märken till prövning och ej heller garantistämpla sådana. Först 30 sept. 1914 beslöt Föreningen att åter inrätta en nämnd för prövning av finska märken. Till medlemmar i den kommitté, som fick i uppdrag att utarbeta stadgar för nämnden, invaldes hrr M. v. Hertzen, C. A. R. Löfgren och V. A. L. Rehbinder. I okt. s. å. inlämnade kommittén sitt förslag till stadgar för prövningsnämnden, vilket förslag godkändes och trycktes. Sedan dess har prövningsnämuden, som består av 5 medlemmar och utses på arsmötet för ett år framåt, bestått av hrr:
1914—17 M. v. Hertzen, 1~.
Kotscheregin, Harald Lindberg, C. A. R. Löfgren, V. A. L.
Rehbinder.
1918 E. Nyqvist, K. Kotscheregin, Harald Lindberg, C. A. R. Löfgren,
V. A. L. Rehbinder.
1919—21 E. Nyqvist, K. Kotscheregin, Harald Lindberg, Börje
Waldén, V. A. L. Rehbinder.
1922—21 R. Granberg, Hermann Geidel, E. Kielenbeck, Börje
Waldén, Bertel Taucher.
1927—31 R. Granberg, Hermann Geidel, Holger Schwindt, Börje
Waldén, Bertel Taucher.
1932 R. Granberg, Hermann Geidel, Holger Schwindt, Alfons
Sundqvist, Bertel Taucher.
1933 R. Granberg, Hermann Geidel, G. Valeur, Alfons Sundqvist,
Bertel Taucher.
1934—39 R. Granberg, R. Finnilä, R. E. Walveranta, Alfons
Sundqvist, Bertel Taucher.
1940—41 Erik Wahlström, R. Finnilä, R. E. Walveranta,
Alfons Sundqvist, Bertel Taucher.
1942— Erik Wahlström, R. Finnilä, A. E. Monnberg, Alfons
Sundqvist, Bertel Taucher.
Verksamhet (utåt)
I sept. 1909 väcktes frågan om vilka atgärder Föreningen borde vidtaga med anledning av, att i handeln börjat förekomma högre valörers ringmärken med avstämpling »Poststyrelsens Räkenskapsavdelning». Då dessa märken endast använts av resp. posikontor såsom betalningsmedel till poststyrelsen för inkommen portolösen och sålunda ej blivit begagnade i den allmänna rörelsen som frankotecken, kunna de självfallet ej närmelsevis betinga sig samma pris, som gäller postaliskt använda, med ortstämpel försedda märken. H.F.F. beslöt på denna grund att införa en varning i Vertr. Korr. Bl. samt underrätta särskilda kataloger om sakförhållandet.
Den 8 mars 1911 diskuterades frågan huru vår förening borde ställa sig till realisationen av restupplagorna av Finlands frimärken av 1889/90 samt 1891-års indragna emissioner. Beslöts att styrelsen skulle till poststyrelsen ingå med framställning och förslag om upplagornas realisation. Denna framställning gjordes sedermera och vann även delvis poststyrelsens beaktande. Märkena såldes sedan på offentlig auktion den 15 maj s. å. och inbringade rätt goda priser, varför resultatet av auktionen visade en inkomst av Fmk 25,098: 33, som torde tillfallit posttjänstemännens begravningshjälpring.
På våren 1917 inlämnade ordförande Harald Lindberg en skrivelse av följande Iydelse:
»Då förhällandena i landet efter den i Ryssland försiggångna revolutionen ändrats, skall mångt och mycket återtaga de former, som rädde innan de genomgripande förryskningsåtgärderna genomfördes. Också vi inom vär förening hava såsom filatelister glatt oss åt dessa tingens nya ordning. Det synes väl vara av behovet päkallat att änyo taga i bruk frankotecken, som angiva den särställning vårt land inom det ryska riket intager. Det är naturligtvis endast en tidsfräga när vi skola fä nya frimärken. Jag skulle önska, att ett uttalande gjordes frän vär förening till tidningspressen eller regeringen, som skulle framställa de önskningsmäl, som ur filatelistisk synpunkt nu kunna göras.
Det synes undertecknad önskligt, att värt land ej skulle skatta ät den smakriktning, som i mänga land tagit sig uttryck vid framställandet av nya emissioner. Vi borde ej fä märken, som skulle päminna om nutida vackra bilder ä la Bosnien, Centralamerika etc., inga stora obekväma, inga hypernationalistiska, utan sädana, som verkligen skulle vara värdiga och bliva av filatelister omtyckta, ty filatelisterna äro ej att förakta som en faktor, dä det gäller utgivandet av nya märken. Enkla, smä märken med ett riktigt Finlands vapen, vackert tryckta pä gott papper och med klara färger och vacker perforering, se där de önskningsmål vi filatelister, enligt min tanke, borde framställa. Väl vore, om regeringen skulle anmoda vår förening att utse en person, som kunde deltaga i den kommissions arbete, som sannolikt kommer att nedsättas i och för utarbetandet av Finlands nya frimärken.
Helsingfors den 11 april 1917.
Harald Lindberg.»
Med anledning av denna skrivelse beslöt Föreningen att giva styrelsen i uppdrag att till saväl vederbörande myndighet som allmänhetens kännedom bringa filatelisternas önskningar i detta syfte. Föreningen Iyckades även få sin ordförande av senaten förordnad att deltaga i den kommissions arbete, som tillsattes för utarbetande av förslagen till de nya frimärkena. Den I okt. s. å. ulkom det första av de nya frimärkena, 5 penni grönt, och väckte detta märkes utseende ett berättigat missnöje bland Föreningens medlemmar. I stället för hela Finlands vapen upptog märket endast lejonet från vapnet inom en ovanligt ful oval. Dessutom klandrades den osmakliga, vårdslösa teckningen av märket. Nled anledning av det starka klandret, meddelade ordföranden, att han nog försökt göra sitt till för att få märkenas teckning vackrare, men att han talat »för döva öron».
I maj 1918 avlät H.F.F. en skrivelse till senaten med förslag om att frimärkena av Wasa-typen skulle förbli gällande, men detta förslag accepterades icke.
Emedan Föreningen ansåg de operforerade Wasa-märkena helt enkelt vara korrekturavdrag och som sadana värdelösa, vände den sig i nov. 1918 till poststyrelsen med anhållan om att styrelsen ville vidtaga energiska åtgärder för att hindra att makulaturmärken skulle komma ut i rörelsen. Samtidigt påpekades i en skrivelse att poststyrelsen måtte stävja tjuveriet inom posten av frimärken fran brev och att ankomststämpeln skulle anbringas på brevens baksida, en åtgärd som vore önskvärd såväl ur filatelistisk som ur rent praktisk synpunkt. Poststyrelsen svarade med att uttrycka sin tillfredsställelse över att H.F.F. hade satt sig i förbindelse med densamma och utlovade åtgärder i den riktning, som i skrivelsen uttalades.
Den 22 jan. 1919 meddelade ordföranden att Finlands Röda korsförening väckt fråga om införande av s. k. röda kors -märken. På kurserande märken skulle tryckas ett rött kors jämte tillskottsavgift, som skulle tillfalla ovannämuda förening. Utlåtande i fragan hade inbegärts av H.F.F., vilken ställde sig sympatisk till förslaget och beslöt att uppdraga åt styrelsen att i samråd med A. Lilius, såsom representant för Röda korset, driva på saken, som emellertid snart helt förföll.
I sept. 1919 fick styrelsen i uppdrag att i de dagliga tidningarna införa en protestskrivelse med anledning av att regeringen utgivit åt Olonets tillfälliga regering av våra dagåcnde märken, vilka sedermera försetts med svart påtryck »Aunus». På ett senare möte gjorde Föreningen det ominösa beslutet att icke taga nagon som helst befattning med de s. k. Aunus-märkena.
Till en kommission, som skulle övertaga försäljningen på offentlig auktion av i poststyrelsens förråd befintliga obegagnade indragna frankotecken, valdes i mars 1925 Bertel Taucher med Einar Andersson som suppleant. Auktionen försiggick den 18–19 nov. s. å.
Den 9 nov. 1927 föredrog ordf. Taucher en av honom—på uppmaning av referendarierådet Salovius vid ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena—uppsatt promemoria beträffande komplettering av Finland-samlingen i postmuseet, vilken promemoria sedermera inlämnades till ifrågavarande ministerium.
År 1929 vände Föreningen sig till tullstyrelsen för erhållande av förhandsförklaring beträffande tull på urvalssändningar från utlandet. Tullstyrelsen svarade med att anföra att enligt dess resolution äro dylika sändningar tullfria.
I dec. 1932 uttalade Föreningen som sin åsikt att särskilda flygpostmärken icke vore av behovet påkallade och betonade att icke ens England har dylika märken.
Tillsamman med postmuseet mottog H.F.F. år 1933 av Hermann Geidel en större samling finska kuriositeter. För att verkställa rättvis fördelning av dessa, tillsattes en kommitté av hrr Valter Krogerus, Bertel Taucher och E. Valeur. Förövrigt har Föreningen flera gånger stått i affärsförbindelse med postmuseet. Enligt protokoll av 16/1132 önskade vår förening få i byte med postmuseet bl. a. 2 ark 50/40 p (plåtnummer 173) och I st. Zeppelin-feltryck mot 2 värdefulla dubbelkort, som saknas i museet.
Upprepade gånger har H.F.F. vänt sig till poststyrelsen eller ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena beträffande försäljning av frimärken, osund spridning av feltryck, förfalskning m. m. och ofta har den kunnat fröjda sig åt att dess strävanden krönts med framgång. Å andra sidan har vederbörande myndighet flera gånger anhållit om H.F.F:s utlåtande i postala frågor.
Föreningen har dessutom särskilda gånger åtagit sig att rätta såväl priser som andra oriktigheter i utländska kataloger, närmast Kohls handbok.
I mars 1923 meddelade ordf. Taucher att han anskaffat alla under Finlands självständighet utgivna finska frimärken och överlämnat dem som gåva åt prins Georg av England under hans besök härstädes. För gåvan hade sedermera anlänt ett skriftligt tack från Buckingham Palace.
En från Sovjet-Republiken i april 1924 anländ skrivelse med förslag om försäljning engros av Sovjet-frimärken i Finland och rekvisition av 15 expl. av Finland 1, lämnades däremot obeaktad. H.F.F. har också till en viss grad idkat välgörenhet. Salunda utgav Föreningen till årsmötet 1941 ett minnesblock i en numrerad upplaga från 1–50, vilka block a 25 mk st. såldes i och för understöd för invaliderna. Likaså anställdes den 11 febr. 1942 en auktion, vars inkomst oavkortad tillföll invaliderna. Auktionen inbragte Fmk 2,241: 75, vilken summa inbetalades på Krigsinvalidernas Brödraförbunds konto.
Delegation.
På initiativ av centralkommittén för Finlands första frimärksutställning 1928, beslöt H.F.F. den 23 okt. 1929 att godkänna ett förslag om bildande av en delegation för landets samtliga frimärkssamlarföreningar: »Suomen Postimerkkeilijäyhdistysten valtuuskunta – Frimärkssamlareföreningarnas i Finland delegatiom», i vilken ingå tvenne representanter från landets två större föreningar, Helsingfors Frimärkssamlare Förening och Suomen Filatelistiseura, samt en representant fran envar av de mindre föreningarna i landet.
Från H.F.F:s sida ansågos ordf. Bertel Taucher och viceordf. Boris Moliis (numera Jarl Pettersson) vara självskrivna representanter i delegationen.
I dec. 1930 meddelades att häradshövding Bertel Taucher valts till ordförande och direktör Ossi Holmström till viceordförande i delegationen. Till sekreterare och samtidigt skattmästare utsags ingenjör J. Anttila och efter det han avgått med döden kanslichef Harry W. Walli. Såväl Taucher som Walli kvarstå fortfarande i delegationen, medan Holmström efterträtts av magister Elis Lundmark.
För filatelin i landet har delegationen varit av en utomordentlig betydelse och är alltjämt en sammanhållande länk mellan Finlands frimärkssamlarföreningar och mellan dessa och myndigheterna. Överhuvudtaget har delegationen påtagit sig en stor del av det arbete, som tidigare ålag de enskilda föreningarna. Delegationen har ofta biträtt vederbörande med råd och dåd. Bl. a. har den givit råd beträffande restpartier av finska märken och föreslagit att fr. o. m. 1930 utgivna märkens kurseringstid icke skulle begränsas samt äldre märken förstöras. I maj 1931 föreslog delegationen vederbörande myndighet att utgiva étt särskilt frimärke med tillskottslösen för att möjliggöra ett ifragasatt inköp av Richard Granbergs helsakssamling i och för överlämnande av denna till postmuseet i Helsingfors. Detta resulterade i att det kända »Pro Filatelia» -märket utgavs i en upplaga om 100,000 st. och den av Granberg hembjudna helsakssamlingen inlöstes till postmuseet. - - Delegationen tillkommer också förtjänsten av de nya enringade stämplarna. För att få makuleringen vackrare och mindre suddig har poststyrelsen på delegationens förslag anmodat postanstalterna i landet att härefter använda sig av endast enringade stämplar, vilka i motsats till tidigare stämplar äro lättare att rengöra.
I en kommitté, tillsatt för att ordna materialet för försäljning av äldre obegagnade frankotecken från postverket, har fran vår förening deltagit B. v. Bonsdorff och som ersättare för honom sedan 1940 Erik Wahlström. I en annan statskommitte beträffande turistmärken har Bertel Taucher tagit del.
Sedan 1934 är delegationen ansluten till internationella frimärkssamlarförbundet, »Fédération Internationale de Philatelie» (F.I.P.). I nov. 1937 ankom till delegationen en uppmaning från nämnda förbund att fira frimärkets dag. I vårt land har man också under de senaste åren i jan. firat denna dag med föredrag och demonstrationer, auktioner och lotterier samt en gemensam middag i filatelins tecken.
Delegationen har även vidtagit åtgärder för att förmedla rättelser och tillägg till de största utländska katalogerna.
Kontakt med andra frimärkssamlarföreningar, kongresser och utställningar.
Redan fran första början av sin verksamhet vidtog H.F.F. åtgärder för att komma i bytesförbindelser med utländska föreningar och firmor. Närmast har dock Föreningen stått i kontakt med de skandinaviska frimärkssamlarföreningarna och städse varit inbjuden att deltaga i »Nordiska Filatelistmötena», vid vilka Leon. Wasenius under tidigare år ofta representerat vår förening. Åt ordf. Taucher, som inbjudits att övervara Sveriges Filatelisförenings 50-årsfest i sept. 1936, beviljade Föreningen ett resebidrag om 1,000 mk.
Allt sedan »Nordiska Filatelist Förbundet» den I jan. 1897 vidiog med sin verksamhet, har H.F.F. tillhört detsamma. Sedan 12 febr. 1917 är detta förbund och dess medlemmar hedersmedlemmar i »American Philatelic Society» samt nämnda sammanslutnings medlemmar hedersmedlemmar i Nordiska Filatelist Förbundet.
Men också med andra utländska frimärksföreningar
har H. F. F. stått i förbindelse, dels genom inbjudan till
kongresser, dels genom deltagande i utställningar, vid vilka Föreningen
troget utställt sina frimärkskataloger, vackert inbundna i läderband.
För sitt deltagande i olika utställningar har vår förening
mottagit flera utmärkelsetecken. Sålunda har H.F.F. tilldelats:
1924 bronsmedalj i Norge och silvermedalj i Haag,
1925 bronsmedalj i Paris,
1926 silverplakett i Stockholm,
1927 bronsplakett i New-York,
1929 bronsmedalj i Danzig och guldmedalj i Le Havre.
1930 silvermedalj i Alger,
1931 diplom, men icke tillhörande silvermedalj, i Hamburg
1935 bronsplakett i Königsberg (»Ostropa») och diplom i Brüssel,
samt 1938 bronsmedalj i Rio de Janeiro (»Brapex»).
Dessutom ha några enskilda medlemmar i H.F.F., såsom Richard Granberg och Erik Wahlström utställt sina samlingar och därvid vunnit både silver och guld.
En synnerligen trevlig kontakt har H.F.F. haft med »Revaler Philatelisten Verein» (Tallinna Filatelistide Selts), som tvenne gånger, såväl 1938 som 1939, inbjudit vår förening till möte i Reval. I gengäld hade H.F.F. nöjet att den 24 april 1938 såsom sina gäster se sex medlemmar jämte damer fran nämnda förening och bjödos dessa på en läcker supé och livlig dans, som räckte till långt in på morgonen.
Att H.F.F. stått i kontakt med flera inhemska filatelistföreningar ligger i sakens natur. Redan den 25 sept. 1895 anhöll Nya Svenska Läroverkets Frimärkssamlareförening att få träda i bytesförbindelse med vår förening. Anhållan godkändes och bytesaffärerna pagingo även en tid, men dogo så småningom bort av sig själva.
Den 17 maj 1939 hade H.F.F. den stora tillfredsställelsen att mottaga såsom sina gäster fem medlemmar från Åbo Frimärkssamlarförening r. f. och bjödos dessa på supé med tal och gratislotteri.
Genom att en stor del av H.F.F:s medlemmar samtidigt äro medlemmar i Finlands Filatelist Förening eller i Suomen Filatelistiseura, är kontakten med dessa föreningar permanent, men framförallt genom de frimärksutställuingar, som försiggått i vårt land och genom »frimärkets dag» har vår förening kommit i beröring med andra föreningar.
Den första frimärkskongress Finland hade för avsikt att arrangera skulle försiggå ar 1901, men i årsberättelsen för år 1900 skriver sekreteraren Artur Taube: »Den märkligaste tilldragelsen inträffade vid mötet den 21 nov., varvid Föreningens hopp om hållandet av en filatelistkongress sommaren 1901 gick om intet. Föreningen kom vid sagda möte efter en livlig diskussion, till det resultat att man hade att emotse oöverstigliga hinder i händelse en kongress komme till stand. Med den nuvarande förordningen om församlingsfriheten är det omöjligt, t. o. m. för Nordens frimärkssamlare att sammankomma för att diskutera sa fjärran från det ryska riksintresset liggande frågor som t. ex. med vilket pris per mille bör de senast indragna 20 pennis finska märkena noteras».
Först efter det Finland vunnit självständighet eller i nov. 1922 kom ett förslag åter upp om en frimärksutställuing och en >>Filatelistentag>> i samarbete med den finska föreningen Suomen Filatelistiseura. För att förbereda denna utställning, som skulle försigga på våren 1923, tillsatte H.F.F. en utställningskommitté, bestående av hrr E. Andersson, R. Granberg, V. Krogerus, G. Lindblom och Börje Waldén. Emellertid uppsköts tiden för utställningen till hösten 1923 och då det snart visade sig att icke heller då en utställning kunde åstadkommas, befriades i dec. 1924 utställuingskommittén från sitt uppdrag.
Den första frimärksutställuingen i Finland, den 10—18 nov. 1928, kom närmast till stånd genom det stora intresse landets filatelister visade densamma och genom det goda samarbete de deltagande frimärkssamlarföreningarna åstadkommo. Utan tvivel var H.F.F:s insats i utställningen rätt så betydelsefull, i det att bl. a. tvenne representanter togo del i centralkommitténs ansvarsfulla arbete och att Föreningen utom tävlan deltog i själva utställningen med sina kataloger och en del av sin finska samling. För detta deltagande erhöll H.F.F. hedersomnämnande i utställningsjuryns protokoll.
En vacker insats gjordes av de skandinaviska utställarna, vilka även till en stor del hedrade utställningen med sin personliga närvaro. En ökad glans erhöll utställningen genom de tvenne utställningsmärken, som av postverket utgåvos och som hade frankogiltighet endast under utställningsveckan. Överhuvudtaget blev utställningen en vacker och betydande framgång för Finlands filateli.
I samband med utställningen hade H.F.F. den 18 nov. anordnat ett festmöte, till vilket inbjudits medlemmar i andra inhemska filatelistföreningar, utländska utställare och juryus ledamöter. Efter ett med skioptikonbilder beledsagat föredrag av Gunnar Sivén om olika samlingsobjekt beträffande frimärken, vidtog en auktion, som efterföljdes av en god supé i restaurang Fregatten.
Ca tio ar senare eller den 5—6 jan. 1938 i samband med frimärkets dag hade H.F.F. jämte Suomen Filatelistiseura ater arrangerat en frimärksutställning, om också i mycket anspråkslös form. Utställuingen försiggick i Bangatans folkskola och för att öka intresset för filatelin hade postverket låtit förfärdiga en särskild utställningsstämpel och inrättat i utställningslokalen en postfilial.
Ytterligare arrangerade H. F. F. jämte Suomen Filatelistiseura en vacker, om ock liten, frimärksutställning, vilken i samband med frimarkets dag i jan 1942 försiggick i Societetshusets runda sal.
Slutord.
Blickar man tillbaka på H.F.F:s 50-åriga tillvaro, så finner man att vår förening under hela denna tid—om ock med några bakslag— målmedvetet gått framåt vad beträffar ökat antal medlemmar, större köpkraft och bättre ekonomi samt att den i detta nu star högre än någonsin tillförne.
Måhända är det icke alltid frimärkssamlandet för samlandets skull, som under de senaste åren lockat så många nya medlemmar in i vår förening, utan till en viss grad också de materiella fördelarna och vinstbegäret, som dikterat det ovanligt stora intresset för filatelin, men trots allt hoppas jag att det skall Iyckas var förening att alltid bära sin fana högt.
Det kan icke hjälpas att genom det stora antal medlemmar, som numera besöker Föreningens möten, den gamla gemytligheten försvunnit och att de glada minnen, vilka H.F.F. erbjöd från »Torni-tiden» under 1930-talets början, då kamratskapet vuxit till ett varmt vänskapsband och samkvämen, särskilt vid jul- och arsfester voro fulla av sprudlande liv och gamman, ej mera torde återkomma. Numera komma de flesta medlemmar till mötena blott för auktionens skull eller för att byta märken och deltaga sällan i supén efter mötet. Lokalen och tiden göra väl också sitt till att fröjden och humöret icke mera äro de sarnma som förut.
Men vår förening arbetar allt framgent med allvar och intresse för filatelin i Finland och är allt jämt en av de ledande föreningarna, om ej den mest betydande, i landet. Föreningens mannaålder har visat sig vara lika livskraftig som under yngre år. Av allt att döma kommer Helsingfors Frimärkssamlare Förening r.f. att leva mycket länge, vårt stora gemensamma intresse, frimärkssamlandet, till fromma.