Halvofficiell
lokalpost för Tammerfors Postdistrikt 1.7.186630.6.1881
En posthistorisk-filatelistisk sammanfattning
Ett kritiskt studium av under nyare tid publicerad litteratur rörande Tammerfors Lokalpost (i denna studie kallad T.L.) blottar en mängd var andra så motsägande uppgifter, att ett nytt klarläggande av detta företags verksamhet och postmärken synes fullt motiverat. Härmed är dock ingalunda sagt att föreliggande studie skulle uppfylla alla anspråk på fullständighet och exakthet i detaljerna. Långt därifrån! Fortsatta trägna under sökningar i arkiv och samlingar och av ännu till äventyrs uppdykande fynd av datumstämplat märkesmaterial kan komma med nya fakta, vilka fordrar komplettering och eventuell ändring av här framlagda rön.
Den litteratur jag här avser är följande:
»Finnland III» H.F.F. 1923
»Suornen Postimerkkilehti» N:o 20/1921
»Kohl-Briefrnarken-Handbuch», 11. Aufl. 1927.
»Handloook of the Private Lokal Posts», New York, 1950.
Förutom litteraturstudium har undersökningarna omfattat ett vidlyftigt mär kesmaterial, vilket förtroendefullt ställts till mitt förfogande både av för eningskamrater och samlare stående utom H.F.F. Till alla dessa riktar jag härmed ett uppriktigt tack.
Av ovärderlig nytta har de anteckningar varit, som vår frejdade posthisto riker, postinspektören i Vasa*), kammarrådet S. Grönroos välvilligt ställt till förf:s förfogande; han har varken skytt möda eller besvär för att på min be gäran speciellt för denna T. L.-undersökning samla och ordna dessa anteck ningar. Härför mitt eget och säkerligen även vår förenings djupt kända tack.
*) Sedan 1.12.1952 chef för Poststyrelsens postavdelning.
I. DEN POSTHISTORISKA BAKGRUNDEN TILL INRÄTTANDET AV TAMMERFORS LOKALPOST.
Den gängse uppfattningen om att en av huvudorsakerna till inrättandet av T.L. skulle ha utgjorts av en möjlig lust att – måhända i ett anfall av storhetsvansinne (detta med tanke på det dåtida Tammerfors' utsträckning och invånarantal!) – efterapa den några månader tidigare (1. 3. 1866) grundade Helsingfors Stadspost torde ej vara med de verkliga förhållandena överensstämmande. Orsakerna ligger djupare än så. – Studerar vi nämli gen »allmänhetens röst» i olika tidningar från åren närmast före 1866, finner vi att ett allmänt utbrett missnöje var tillfinnandes med det sätt, på vilket den statliga posten skötte om postbefordringen av privatbrev m.m., enkan nerligen på landsbygden, Detta missnöje kom särskilt till synes i artiklar och insändare i den finskspråkiga dagspressen, speciellt i »Suometar» åren 1860 – 61, där bl.a. en av landets mera kända kulturpersonligheter, fil.doktor Paavo Tikkanen, under pseudonymen »Tiitus Tuiretuinen» i en lång räcka »brev» till en fingerad vän på ett synnerligen djuptlodande, men, som det förefaller en nutida läsare, något långrandigt sätt går till storms mot vissa översittarfasoner hos vår dåtida postbyråkrati samt mot de – enligt de flestas tycke dåförtiden – oskäligt höga inrikes posttaxorna, den långsamma postgången m.m. Speciellt berör T. även de sportler, som postmästarna enligt gällande postförordningar hade rätt att tillgodogöra sig vid utsändandet av privatpost i privata »lösväskor» till det vederbörande postkontor om givande postdistriktet. – Denna avgift var då 3 kopek (senare 12 penni) per försändelse, men redan mycket tidigare – redan på 1600-talet – hade postmästarna rätt att för denna tjänsteplikt uppbära »en skiälig recognition eller vederkänsslo». – Avgiften var ju i o.f. sig icke så hög, men sättet på vilken den indrevs samt att den överhuvud uppbars även vid utsändandet av kulturella tryckalster, blev föremål för bister kritik och hölls för en speciellt mot den mindrebemedlade landsbefolkningen riktad – kulturhämmande åtgärd.
Dessa i tidningspressen ständigt återkommande klagovisor måtte säker ligen ha gått de ambitiösaste och om sin heder och värdighet månaste post mästarna på nerverna. Till dessa postmäsare får vi otvivelaktigt räkna Tam merfors dåvarande postmästare, postförvaltaren Otto Reinhold Reuter, – Reuter beslöt också att söka eliminera de rådande missförhållandena åt minstone i sitt eget postdistrikt. Ètt av medlen härför var inrättandet av Tammerfors Lokalpost, eller rättare sagt, ernitterandet av särskilda postmär ken för den posttrafik, som med privata lösväskor ägde rum inom Tammerfors postdistrikt.
II. POSTFÖRVALTARE OTTO REINHOLD REUTER OCH TAMMERFORS LOKALPOST.
Reuter, f. den 21. 9. 1816 och utnämnd till postförvaltare i Tammerfors den 24.7.1862, var enligt tillgängliga uppgifter en man, som noga följde med sin tid och ivrigt verkade för förbättringar och reformer inom sitt fögderi. På hans framställning utökades redan 1863 postturerna till Tavastehus till 3 i veckan och 1865 likaså turerna norrut. Samma år öppnades även en postexpedition i Ikalis köping. Vidare syntes Reuter på eget initiativ ha uppställt sådana nyheter som postlådor ute i staden o.s.v. – Vad inrättandet av T.L. beträffar är det väl numera svårt för oss att helt förstå allt det, Reuter med denna post sökte uppnå. Att hålla T.L. för en av Reuter grundad vanlig privatpost (med bl.a. en mer eller mindre förtäckt profithungers stillande som drivfjäder) är fullkomligt oriktigt: postportot var i gällande förordningar fastställt och inkomsten av verksamheten utgjorde en del av den i lag medgivna sportelinkomsten för en statlig postförvaltare; dessutom fungerade T.L. enbart med ordinarie postpersonal som arbetskraft (se f.ö. ingressen till avsnittet om T.L. i »Kohl», s. 461!).
Det enda numera påtagliga är de av Reuter i rörelsen utsläppta postmärkena, vilkas främsta uppgift torde ha varit – förutom naturligtvis att utgöra bevis för att vederbörligt porto erlagts – att
M.a.o. postförvaltaren i Tammerfors sålde de utgivna postmärkena (antagligen i hela »kartor») till förtroendemännen och dessa i sin tur märkena styckevis efter behov till allmänheten. – Närmare härom i »Kohl» (s. 461 – 62). Dock vill jag här för undvikande av missförstånd uttryckligen påpeka, att T. L. – trots namnet! – ej hade något att skaffa med den lokala postbefordringen inom själva staden T. annat än möjligen i absoluta undantagsfall. Ja – det är även mindre troligt, att dessa märken överhuvud för verkliga frankeringsändamål skulle ha sålts till stadsbor över postdisken i staden utom möjligen till några större avnämare med livligare korrespondens på den omgivande landsbygden – ty varför en trippeltransaktion (= köp av märken, deras påklistrande och makulering), då det hela kunde ordnas för stadsbornas del med enbart inbetalning av 12 penni per brev och en anteckning eller avstämpling på brevet härom av vederbörande posttjänsteman.
Vi vet att Tammerfors postdistrikt hade en mycket stor utsträckning (förutom staden, 31 socknar, vilka finns uppräknade i »Finnland III», s. 46). Man har förliknat Tammerfors postkontor vid en dvärg med en jättes uppgifter! – och man förstår fullkomligt, att Reuter hade fullt skäl för sina åtgärder att försöka underlätta just sportelindrivoingen och därav föliande lättnader för den allmänhet, som anlitade lösväskorna.
Såsom tidigare nämnts, fungerade T. L. med ordinarie postpersonal som arbetskraft. Det är även skäl att här nämna, att de privata lösväskorna i allmänhet befordrades med den s.k. krono- eller häradsposten, ehuru man troligtvis även i vissa fall begagnade sig av egna »postiljoner». Huruvida även med dessa privatpostiljoner befordrade försändelser åsattes lokalporto eller ej, är svårt att numera med säkerhet säga, men troligen är detta dock fallet om försändelsernas antingen utgångs- eller ändpunkt var Tammerfors postkontor, varvid de till staden eller därifrån vidare till ort inom distriktet adresserade försändelserna även hade påklistrats vederbörligt lokalpostmärke.
Då enligt vad jag funnit i den filatelistiska litteraturen intet tidigare nämnts om de personer, som i resp. socknar fungerade som postens och alImänhetens förtroendemän, så må för den personhistoriskt intresserade läsarens del nämnas följande under år 1866 (enl. V. Volonrnaas »Tampereen kaupungin historia»):
Kangasala: prosten Vegelius och handl. Sevon, Ackas (= Akaa): prosten Hildén, Birkala (= Pirkkala) asessor Spåre, Karkku: friherre Mellin och kamrer Lagerblad, Tyrvis (= Tyrvää): prosten Lilius, Mouhijärvi: prosten Mellberg, Tavastkyro (= Hämeenkyrö): prosten Forsrnan, mag. Stenhagen och länsman Alander, Ruovesi: herr Arninoff, prosten Durch man och herr Kepplerus, Virdois (= Virrat): pastor Törnqvist och forstm. Stjernvall samt i Orivesi: kyrkoherde Kajanus och forstm. Cajanus.[
Jag vill här även framhålla, att en intresserad föreningsmedlem, direktör Thorvald Grönblom, gjort försök att i Tammerfors postkontors gamla arkiv framleta material angående T. L., men endast kunnat konstatera det sorgliga faktum, att de böcker o.s.v., vilka eventuellt berört T. L., av en självrådig vaktmästare sänts till pappersbruket c:a år 1918. – Detta är så mycket beklagligare, som vi – tillsvidare åtminstone – icke kan få en objektiv uppfattning om, var T. L. märkena trycktes (se även avsnitt IV, mom. B.) och vem som stod för tryckningskostnaderna: staten eller postförvaltaren privat? »Kohl's» uppgift om att T. L. inrättades »auf Anordoung der finnischen Postverwaltung» tyder enligt min mening på, att postförvaltaren hade rätt att belasta postfiskusen för märkenas tillverkning (papper och tryck), ty i annat fall måste ju han själv stå för kostnaderna och härigenom se sina i lag medgivna sportelinkomster minskade med motsvarande belopp, vilka vid denna tid torde ha utgjort minst 1/4 penni per märke.
III. POSTFÖRVALTARE GUSTAF ADOLF FORSSTRÖM OCH TAMMERFORS LOKALPOST
Efter Reuters »död i ämbetet» den 21.9.1867 utnämndes postförvaltaren Gustaf Adolf Forsström, f. den 1.2.1819, till hans efterträdare den 29.10.1867. På denna post kvarstod Forsström ända till dess han erhöll sitt avsked den 6.9.1893 (död i Helsingfors den 19.11.1918 – alltså vid närmare 100-års ålder!) Som också den uppnådda höga åldern utvisar, var Forsström en verklig kraftkarl. – Under hans verksamhet som postförvaltare utvecklades de postala förbindelserna på Tammerfors i stadigt stigande tempo, till vilket främst bidrog öppnandet av järnvägstrafiken till staden år 1876 och härifrån till Vasa 1883. Forsström fortsatte även på den av hans företrädare inslagna vägen beträffande T. L.
Som bekant var det av Reuter utgivna postmärkets huvudfärg grön med en blå tvärbalk. Under Forsströms tid utkom märket i samma, ehuru något kraftigare färger och dessutom utgavs det även ett helt nytt märke i färgerna rött och grönt, Efter det T.L. upphört år 1881 lät Forsström även utföra nytryck av dessa märken. – Vad orsaken till den här nämnda färgförändringen från grön/blått till röd/grönt hos T. L.-märket beträffar har det kannstöpts en hel del. Och när denna färgförändring skedde, synes t.v. även vara mer eller mindre oklart (jmfr de motsägande uppgifterna härom: »Finnland III» anger 1878 som emitteringsår och »Kohl» början av 1870-talet!) Så mycket vet vi, att under Forsströms tjänstetid dessa lokalmärken började väcka uppmärksamhet hos samlare och handlare både i hemlandet och (främst!) utlandet. Och jag misstänker att den gode Forsström, praktisk karl som han av allt att döma var och dessutom utrustad med sinne för det »ekonomiska», ej lät tillfället att förtjäna en extra »hacka» gå sig ur händerna. Och för att förstora denna »hacka» tillkom så det rödlgröna märket ävensom senare de trenne nytrycken. – Men även den rnöjlligheten tyckes ej utesluten (bl.a. omfattad av postinsp. Grönroos), att den typ- och färgförändring, som år 1875 skedde rned våra statliga frankotecken (eller möjligen mina egna spekulationer om ett visst samband med järnvägens öppnande för posttrafik år 1876), kunde ha haft ett visst sammanhang med det forsströmska »färgskiftet»! – Att våra lokalpostmärken (förutom T. L:s, även Vasa och Helsingfors stadspost som ock våra äldsta ångbåtspostmärken) börjat uppmärksammas åtminstone redan år 1870 i utlandet, har vi belägg för genom annonser av utländska »spekulanter» i de dåtida tidningarna (meddelat av postinsp. Grönroos). Att Forsström föll för frestelsen att »göra geschäft» med T.L.-märkena skall vi dock ej klandra honom så mycket för, ty – som herr Grönroos träffande anmärker – »jag har ingen som helst orsak att för den skull kasta sten på en 1870- och 80-tals herre, om jag tar i betraktande vad som senare skett i vårt land». – Så sant som det är sagt!
Under Forsströms tid som postförvaltare emanerade slutligen den postförordning, som gjorde att T.L. måste upphöra. Den 1. juli 1881 trädde nämligen den nya statliga taxan om 10 pennis enhetslokalporto i kraft. Postmästarna hade hittills fått sina 3 kopek eller 12 penni per försändelse – denna inkomstkälla sinade nu. Men att detta ej skedde utan protest från postmästarnas sida är förståeligt. »Postförv. Gustaf Adolf Forsström uppbar 12 penni för varje brev i lokaltrafik från ett område, stort som ett mindre tyskt furstendöme» (Grönroos). Man förstår därför att även Forsström, vars börs den nya förordningen i hög grad rörde, anslöt sig till de ropandes skara. Så säges i Osmonsalos »Suomen Postilaitoksen Historia», del. III, s. 144: »Till de med lönestaten för år 1881 missnöjdas skara anslöt sig även vissa till de högre löneklasserna hörande posttjänstemän. Tammerfors postkontors föreståndare G. A. Forsström beklagade sig över, i stöd av en särskild kalkyl (kurs. min.), att han genom den nya lönestaten och den nya förordningen årligen förlorade så mycket, att han ansåg skäligt vara att för sin del anhålla om en personlig årlig löneförhöjning om 1600 mark.» Den här nyss nämada forsströmska kalkylen är ett mycket intressant dokument och spelar en betydandé roll för bedömningen av de postalt använda T.L.-märkenas antal, varför vi senare återkommer till denna fråga.
IV. FILATELISTISKT KALLPRAT OM TAMMERFORS LOKALPOST.
A. Märkenas kronologi och indelning i ernissioner.
De i ingressen till denna studie påtalade motsägande litteraturuppgifterna om T.L. kommer främst till synes i uppfattningen om vilket det (eller de) av Reuter utgivna märket var till åtskilload från de av Forsström senare utgivna märkena i grönt och blått. Och medges måste, att en fullt tillfredsställande klassificering av de grön/blå märkena enbart på grund av de i de olika katalogerna och handböckerna angivna färgbestämningarna blir mycket svår att göra. Det finnes alltför många om varandra påminnande färgnyanser såväl bland de reuterska som bland de forsströmska märkena. Detta speciellt gällande den gröna huvudfärgen.
Utan att här återge de olika författarnas färgbestämningar, vill jag dock frambålla, att författarna i »Kohl» och skribenten i S. Postimerkkilehti N:o 20 1921, kommer det rätta närmast – om vi nämligen nöjer oss med en numera föråldrad och för nutida öron och ögon inexakt färgterm: gräsgrön. I »Kohl» anges som första färg »hellgrasgrün/hellblau» och i S.P. säges: »Ensiksi, v. 1866, lienee valmistunut heinänvihreä merkki, jonka viisto keskijuova on sininen.» Och otvivelaktigt har båda rätt häri, ty av det stämplade material, som jag varit i tillfälle att ingående undersöka, finnes stämpel rned årtalet 1866 och ända fram t.o.m. 1872 endast på de märken (i efterföljande katalogavsnitt angivna under färgbeteckningarna »gulakt.» eller »gråakt.blekgrön» samt »blågrön»), vilka närmast skulle motsvara det gamla begreppet gräsgrön. Detta kan i ingen händelse sägas om de senare (fr.o.m. 1873) avstämplade märkena, vilka alla karaktäriseras av en pregnant mörkare grön färg med ett tydligt inslag av gult (i kat.avsnittet »gulaktigt mörkgrön» och »gulgrön»).
Fig. 1. [Bild av frimärket.]
14 = orenheterna i grön- resp. rödtrycket hos märkena nr. 2 och 3. I = det konstanta tryckplåttelet hos nr. 3.
En sak, som mig veterligen icke tidigare uppmärksammats i facklitteraturen, är dock ägnad att förenkla examineringen av de grön/blå T.L.-märkena, och det är det av mig påvisade faktum, att alla de märken, sorn enligt skisseringen här ovan skulle rnotsvara de gräsgröna märkena har rent tryck (= tryckta med oskadade stenar) till åtskillnad från de senare i mörkare grönt med markant gult inslag, vilka alla har mer eller mindre skönjbrt orent tryck (= skador uppkomna på originalstenen för gröntrycket genom inverkan av kvarbliven etsningsvätska el. dyl. under upplagring av stenen mellan tryckperioderna). – Detta samma orena tryck har även alla de i rött och grönt tryckta märkena ja – i ännu högre grad än hos de i grönt och blått tryckta. Då »förfallet» av tryckstenen för det röda trycket synes vara konstant, så har vi här även ett bevis för att det röd/gröna märket icke emanerat samtidigt som det grön/blå av 1873 (jmfr. »Kohl:s uppgift om emitteringstiden för det gulgrön/blå och det röd/gröna märket: för båda anges »Anf. 70-er Jahre»!).
Även indelningen i ernissioner är i hittills utkommen litteratur synner ligen oklar och motsägande. Utan att här vilja ingå på en kritik i detalj av vad i saken presterats, vill jag endast understryka, att en uppdelning av de grön/blå märkena i sådana med rent tryck och i sådana med orent tryck är ofrånkomlig för att förtydliga kronologiseringen. Härvid – med tanke på märkenas numrering – kan vi antingen – hålla oss till en indelning, som låter det första grön/blå märket av 1866 bilda en egen emission och som på grund av »släktskapet» i tryck (det orena trycket) hos det senare grön/blå och det röd/gröna märket låter dessa märken bilda en 2. emission, eller – hålla oss till den indelning, mina värderade föreningsbröder och jag tillsammans gjort i efterföljande katalogavsnitt och som närmast motsvarar »Kohl's» indelning: 3 emissioner.
I denna indelning i trenne ernissioner
stödes vi på ett avgörande sätt vid studiet av oss tillgängligt
daturnstärnplat material: i ingen händelse föreligger t.v. något
bevis för att det gulgrön/blå och det röd/gröna märket
skulle ha ernanerat sarntidigt ej heller att de ens delvis skulle
ha kurserat samtidigt! – »Kohl's» uppgift härom måste
bero på ett misstag eller ett löst antagande! Detta dock
sagt med reservation för vad framtida fynd av datumstämplat
materfal kan bringa i dagen.
B. Tryckort och tryckeri:
Att märkena är utförda i litografi har redan framhållits. Men var trycket skett är oklart. Arkivstudier har icke bringat klarhet i saken. Jag har även besökt chefen för den Tilgmannska officinen, direktör Paul Jerima, som med största älskvärdhet ställt sig och sitt kunnande till disposition för en diskussion i hithörande frågor. Och resultatet: om Helsingfors stadsposts märken från åren 1866/68 verkligen är tryckta hos F. Liewendal, så kan med största sannolikhet sägas, att T.L.-märkena ej är tryckta där. H:fors' märkena är bättre utförda än T:fors' och detta synbarligen just hos LiewendaL där »gubben själv» i det lilla tryckeriet personligen övervakade tryckarbetet och tillsåg att underhaltig vara ej »släpptes ut»! T.L.-märkena synes vara utförda i ett mera kommerciellt betonat stortryckeri. Men något alldeles bestämt kan i detta fall ej sägas, enär – som dir. Jerima framhölI – någon absolut skillnad vis à vis litografiskt tryck i olika tryckerier på 1860- och 70-talen ej kan påvisas. – Om T.L.-märkena, som sagt, icke har Liewendal till pappa, vilka andra möjligheter förefanns till litografiskt tryck på denna tid? I Helsingfors endast hos Polén & Co (= F. Litt. Sällskapets tryckeri, fr.o.m. 1869 = den tilgmannska officinen). Och i landet i övrigt? Endast i R. J. Maexrnontans Litogr. Anstalt i Åbo (= nuv. Äbo Stentryckeri Ab.). – Tidigare i andra sammanhang utförda arkivundersöLningar både i Tilgmanns och F. Litt. Sällsk:s tryckeriarkiv har dock ej givit några som helst positiva resultat; detta delvis beroende på att vederbörande icke på förhand varit inställd på några fynd av papper som eventuellt belyser T.L.-märkena. – Jag har även skrivit till chefen för Åbo Stentryckeri Ab, ingenjör Wilh. Nordfors i denna sak, men tyvärr, trots efterforskningar i därvarande arkiv, blev även här resultatet negativt. Efterforskningarna i Åbo försvårades även genom att, som ingenjör Nordfors meddelat, tryckeriet brann ned till grunden år 1907, varvid även värdefullt arkivmaterial förstördes.
Fortsatta undersökningar får väl här – liksom
i flera andra besläktade fall (jag tänker närmast på Wasa
Stadspost av 1861/62 samt våra äldsta ångbåtspostföretags märken) – bringa
klarhet i saken. Härvid får ej heller tryck utomlands (i
Tyskland eller Sverige) lämnas utom möjligheternas gräns.
C. Övriga filatelistiska annotationer
om T.L.-märkena såsom av det litografiska
tryckförfarandet betingade monterings- eller skärningslinjer,
papper, gummering, arkstorlekar, tryckplåtsfel m.m.: se
katalogavsnittet!
D. Makuleringen av märkena:
Det kan strax framhållas, att med äkta poststämplar avstämplade T.L.-märken är ytterst sällsynta.
En granskning av de samlingar (14 st.) och enskilda märken, som för denna studie och för katalogisering stått mig till buds, ger som resultat endast 21 st. med Tammerfors statliga poststämplar makulerade märken; stämplarna är fördelade på de olika märkena (N:o enligt katalogavsnittet) såsom följer:
N:o 1 – 11 st., N:o 2 – 2 st. och N:o 3 – 8 st.
De stämplar, som här kommer i fråga är:
– Tammerfors enringade ortstämpel, typ 1860,
– » tvåringade », typ 1870,
– T:fors postkontors ankomst (»ANK») stämpel och
– » » frankostämpel (2 typer?).
Fördelade på de olika märkena med hänsyn tagen till de olika stämpeltyperna får vår stämpelstatistik – bläckmakuleringarna medräknade följande status:
Märke N:o 1: enringad stämpel 8 st.,
ank.stämpel 1 st., frankostämpel 2 st. och bläckmakulerade 4
st.,
Märke N:o 2: enringad stämpel 1 st., tvåringad stämpel
1 st., bläckmakulerade 9 st.,
Märke N:o 3: tvåringad stämpel 4 st., ank.stämpel 2 st.
frankostämpel 2 st. och bläckmakulerade 15 st.
Ur det tillbudsstående stämplade märkesmaterialet
må följande data angivas:
Märke N:o 1: tidigaste avstämpling 1.8.1866 och senaste
20.4.1871,
Märke N:o 2: tidigaste avstämpling ?.10.1873,
Märke N:o 3: tidigaste avstämpling ?.?.1879.
Som synes: ett ytterst magert resultat att
bygga ett tillfredsställande katalogiseringsförslag på. Men nöden
har ingen lag! – Å andra sidan visar denna anspråkslösa
statistik dock följande:
– den avslöjar märkenas inbördes kronologi och bekräftar
vad tidigare anförts i avsnitt IV/A.,
– den avslöjar något så när tidpunkten för det till den
2. emissionen hörande grön/blå märkets sannolika första
framträdande och bekräftar »Kohl's» antagande härom,
– den bekräftar antagandet att märket N:o 3 utkom senare än
märket N:o 2, och slutligen:
– den visar att fortsatta trägna studier helt enkelt ännu
är nödvändiga för att uppnå större exakthet, och den visar
att inga ansträngningar bör skys för att framskaffa stämplat
märkesmaterial ur eventuella gömmor både i vårt eget land och
i utlandet.
Då man hört vissa tvivel uttalade om det berättigade i att anse »ANK»och »FR.KO»-stämplarna som fullt legalt använda på T.L.-märkena, har jag i denna sak även vänt mig till postinspektör Grönroos för att få höra hans åsikt härom. Enligt honom torde inga som helst tvivel böra råda angående dessa stämplars berättigade användningssätt i följande tvenne av honom exemplifierade fall (kort sammanfattning av mig):
Aven i detta fall kunde naturligtvis vanlig ortstämpel försvara sin plats. Beträffande bläckkorsmakuleringen är jag av den uppfattningen att den främst använts av vissa förtroendemän; häri styrkes jag av att det i koll. Fabergé bl.a. ingår ett märke med både T:fors runda ortstämpel och bläckkors. Båda makuleringarna har knappast anbringats på T:fors postkontor. Mig har även företetts ett märke N:o 2 makulerat med figur-(kork-)stämpel.
Men då jag varken funnit skäI för att
anta, att en dylik lantbrevbärar- eller ångbåtsstämpel skulle
ha varit betingad av postalt behov eller att just den mig företedda
figurstämpeln skulle ha använts inom T:fors postdistrikt, ej
heller bevis förelegat att stämpeln vore »äkta», så måste
man väl t.v. ställa sig skeptisk till denna form av makulering
av T.L.-märkena.
E. De postalt använda T.L.-rnärkenas antal.
Som tidigare anförts, ingick postförv. Forsström efter den nya lönestatens och postförordningens ikraftträdande den 1.7.1881 till Senatens ekonomiedepartement med en på en kalkyl baserad anhållan om ett personellt lönetillägg om 1600 mark årligen. Uppgiften härom föranledde ett besök på Riksarkivet där under beteckningen »Ministerstatssekretariatets handlingar 1884, Act. N:o 37», hittas Senatens, genom bemälde sekretariat, till kejsaren ställda underdåniga hemställan av den 15.1.1884. I denna behandlas under ärendet litt. 12 just Forsströms anhållan. Denna konstateras ha blivit på ett tillfredsställande sätt motiverad och Forsström föreslås, efter en utredning rörande vissa för »vår sak» ovidkommande interna Tammerforsförhållanden, ett lönetillskott om 1400 mark årligen.
Den begärliga kalkylen fanns sedan bland Senatens ekon. dep:s papper under litt. 1285/54 1882 som bilaga till Forsströms anhållan. Då denna k~lkyl är av största intresse och på ett slående sätt visar en postmästares av Tammerfors' klass löneförhållanden – enkannerligen sportlernas storlek – före och efter 1881-års reform, må den, med uteslutning av de ordinarie löneförmånerna, här anföras:
KALKYL. Guldmark
Arfvode för registrerade
tidningar å 1 penni för hvarje N:o, som i medeltal utgjorde årligen
1.800 mk
För utfärdade qvittenser öfver inlemnade rekom. bref a 12
penni, som i ren behållning årligen utgiorde 600
Fem procent för försålda frimärken m.m. som i medeltal årligen
utgjorde 800
Inkomsten för bref à 12 penni, som från staden och
landsbygden inlemnades för att afgå i lösväskor, utgjorde årl.
i rnedeltal (kurs. av mig) 225
Summa 7.825 mk
Enligt den nya Staten som tog sin
början den 1 juli 1881 utgör postförvaltarens inkomster följande:
Två procent för försålda frimärken, har utgjort från den 1.
Juli 1881 till samma tid den 1. Juli 1882 479 mk
Arfvode för registr. tidningar a 4/5 dels penni N:ren, ehuru
mera tidningar i år abonnerade än förut, kommer icke att öfverstiga
1.549
Summa 6.228 mk
Således har genom den nya Staten
postförvaltarens inkomster blilvit förminskade med 1.597
Mark årligen.
Tammerfors, den 27 Okt. 1882. Gustaf Adolf Forsstrom.
Att denna F:s »kalkyl» är med verkligheten överensstämmande, intygas å Poststyrelsen den 2.12.1882 av G. Andersin och O F. Forsell.
Som av kalkylen framgår, hade enligt Forsström den årliga sportel inkomsten för brev a 12 penni i lösväskor utgjort 225 mark. Detta – omvandlat i antal försändelser – blir 1875 st. Men härvid är att märka, att i detta antal ingår såväl de på postLontoret i Tammerfors inlämnade som de genom »förtroendemännen» insända. Och då, som tidigare framhållits, alla de brev, som direkt på postkontoret av stadsborna inlämnades, knappast försågs med postmärken, så kan vi för enkelhetens skull anslå de med märken försedda brevens antal till 75 % av hela antalet, alltså c:a 1400 brev per år. Jag tror vi då kommer sanningen ganska nära, förutsatt naturligtvis att frekvensen per år hållit sig någorlunda konstant. Detta skulle för hela TL:s 15-åriga verksawhetsperiod (1.7.1866 – 30.6.1881) utgöra sammanlagt c:a 21,000 st, postalt använda rnärkeri!
Fördelade på de olika märkena blir uträkningen dock mycket osäker. Detta främst beroende på att, som tidigare av denna studie framgått, vi ej exakt kan ange de enskilda märkenas kurseringstid. Men ett antagande – baserat på den i föregående avsnitt anförda stämpelstaustiken, parad med hypotesen om det röd/gröna märkets första framträdande redan år 1876
– att märket N:o 1 kurserade i runt
tal 6/2 år, N:o 2 i 3 år och N:o 3 i 57½ år, kommer vi
till ett synnerligen hypotetiskt, men dock resultat betr. förbrukade
exemplar av
märket N:o 1 – c:a 9 100 st,
» N:o 2 – » 4.200 st. och
» N:o 3 – » 7.700 st
I allt c:a 21.000 st.
Vad totalupplagorna beträffar kan f.n.
intet annat sägas, än att de, av tillgängligt omakulerat
material att döma, samt och synnerligen varit små. Även i
omakulerat skick är T.L:s postmärken sällsynta ting numera!
F. Nytrycken.
Jag behöver väl ej här speciellt framhålla att nytrycken – som »Kohl» riktigt anmärker – av Forsström framställdes uteslutande för att kunna tillfredsställa de tilltagande anspråken från samlar- och handlarhåll. Därom vittnar även hans egen dotter, sedermera posttjänstemannen Emilia Jemina Forsström, i ett uttalande för artikelförfattaren i S. Postimerkkilehti år 1921.
– Som bekant skiljer sig nytrycken – förutom i färgnyanser – från de äkta märkena bl.a. därigenom, att fältet med siffran »12» över vapenskölden har vertikalt streckad bakgrund, medan »12»-an på de äkta märkena är omgiven av en vit rand och fältet f.ö. är rutat. Några spekulanoner över, varför Forsström lät förändra utseendet av märkena i denna detalj, har jag ej funnit i litteraturen, men det ligger nära till hands att antaga, att han som ansvarsmedveten statstjänsteman dunkelt anade, att om han lät trycka och i handeln utsläppa de halvofficiella T.L.-märkena som nytryck i exakt samma utförande efter den för T.L. ödesdigra 1. juli 1881, han därmed skulle ha gjort sig saker till en oegentlighet eller dylikt. Genom denna detaljförändring garderade han sig mot beskyllningar härför! Även bör vi ej heller för nytryckens skull se ned på Forsström ty, märk väl, även nytrycken av Stockholms svarta lokalmärke av år 1856 utgavs delvis av samma orsak (enl. Wennbergs kataloghandbok 1952, sid. 149).
Vad utgivningsårtalet för de första nytryckena beträffar, anges i allmänhet år 1881. Personligen är jag dock böjd för antagandet, att detta skedde något senare, enär detta år och förmodligen åtm. året därpå, restlager av äkta märken fanns att tillgå. Uppfattningen om ett senare utgivningsår styrkes även därav, att stärnplade nytrycksmärken torde uppträda tidigast med T:fors tvåringade stämpel eller stämpel av schweizertyp (med balk) år 1884. Att det härvid varit fråga om s.k. orderavstämpling, står utom allt tvivel. Dylik orderavstämpling av äkta märken har vid tillfälle även ägt rum!
Om dessa sina nytrycksmärken torde Forsström även ha författat en liten skrift på engelska språket enligt vad hans tidigare nämnda dotter berättat. – Vem känner numera till denna skrift? En liten raritet?!
Nytrycken av T.L.-märkena synes ha tryckts i tvenne omgångar (emissioner):
Nytryckenas upplagestorlekar är t.v. omöjliga att ange, men ej heller dessa torde – av uppbevarat material att döma – ha varit överhövan stora.
Förfalskningar av T.L.-märken är ej kända.
V. TAMMERFORS LOKALPOSTS POSTRÄTTSLIGA STÄLLNING.
Vi här i Finland kan nog känna oss litet avundsjuka på Sveriges filateli, som lyckats få det stockholmska svarta lokalmärket inrangerat bland Sveriges officiella postmärken och fått det intaget både i handböcker och kataloger världen runt med det resultatet att märket samlas och utställes som precis vilket annat svenskt postmärke som helst. Men har man icke också i Sverige i tiden varit ganska skeptiskt inställd till;detta märke? Se bara uttalandet i S.F.F:s handbok av år 1905, där det bl.a. säges: »Det svarta lokalmärket, vilket hittills ansetts såsom ett i Sverige allmänt gällande frankotecken, är icke annat än ett privatmärke (sportelmärke) och kan därför icke påräkna plats bland statens frankotecken.» – Men – tiden går, åsiktskantringar sker, kommerciella synpunkter får allt mer göra sig gällande även (och speciellt!) inom filatelin o.s.v. – och följden är att t.ex. år 1946 det är ett helt annat ljud i skällan beträffande den »svarta stockholmaren». Så säges nu i S.F.F:s detta år utgivna handbok (sid. 33) följande (kursiveringen min):
»Lokalmnärkets utseende fastställdes av postverket, beställdes av postverket tillsammans med de andra frimärkena, trycktes på av postverket tillhandahållet papper av samma slag som för övriga frimärken, levererades till och kontrollerades av frimärksförrådet pa samma sätt som övriga frimärken och försåldes på postkontoren 'i ändamål att allmänheten därmed skulle kunna frankera lokalbrev, som voro avsedda att nedläggas i brevlådorna'. Gravyren utfördes av hovfotografen W. A. Eurenius.
Ur samlaresynpunkt finnes det ingen anledning att icke likställa detta märke med övriga av postverket uftgivna frirmärken, ehuru inkomsten av de försålda lokalmärkena enligt avtal tillföll postförvaltaren, som hade att ombesörja utbärningen av lokalbreven.»
Fint! – men stämmer allt detta bokstavligen? Tag t.ex. den av mig kursiverade första meningen av uttalandet! Det låter bra, men i själva verket fastställde nog ej postverket detta lokalmärkes utseende som sådant, utan hade endast anmodat lådbrevsexpeditionen »att se till att märkets teckning icke måtte kunna förväxlas med statens kurserande frimärken»! Och detta är väl en helt annan sak? Detta, och mycket annat intressant, står an läsa i den av den kände norske filatelisten Abr. Odfjell år 1946 utgivna »Sveriges Frimerker 1855 – 1944» (särtryck N:o 4 av N.F.T.). – Och huru kom detta lokalmärke egentligen i tiden att inrangeras bland de officiella svenska postmärkena? Även här ger oss Odfjell svar: »Som en grunn for at dette bypostmerke er medtatt i katalogene er sagt, at poststyret sendte et nytrykk – to utgaver i 1868 og en tredje i 1871 – som »specimen» sammen med nytrykk av de alminnelige frimerker».
Varför har jag nu ställt det svenska märket i rampljuset? Ingalunda för att försöka få det degraderat! – Som den älskare av de intressanta lokalpostmärkena jag ohjälpligt är, är jag blott alltför glad över att den svarta stockholmaren fått den ställning i det allmänna filatelistiska medvetandet, som den så väl förtjänar. Och nu anar väl mina ärade läsare varthän jag syftar: att även T.L:s rnärken så småningorn skall få sin, orn ock sena upprättelse och räknas till samma klass som stockholmaren. Ingenting mer och ingenting mindre!*)
Därför kommer jag nu med en allvarsamt menad vädjan – häri säkert understödd av H.F.F:s kännare och samlare av T.L:s märken – att vår förening ville taga sig an denna sak och härför vidtaga behöriga mått och steg. Genom att föregå med gott exempel och upptaga dessa märken i egna eventuella framtida general- och specialkataloger över Finlands frankotecken, genom att bearbeta andra tongivande katalogutgivare (märk att »S.P.» redan i viss mån gjort det!), även i utlandet, genom ev. framställoingar till våra postmyndigheter och vårt filatelistförbund och genom dem till U.P.U och F.I.P. Genom att utge »officiella eftertryck» i propaganda- och upplysningssyfte! Genom, ja, – jag vet ej vad – huvudsaken är att någonting göres! !
Invändningar häremot: att märkena är sällsynta, svåröverkomliga, dyra o.s.v.! Strunt! – svårigheterna kan och bör övervinnas om blott den goda viljan finnes. Jag har verkligen svårt att tänka mig, att det bland vårt lands filatelister funnes personer som ville motsätta sig införandet av ett så egenartat och intressant filatelistiskt objekt, som T.L.-märkena otvivelaktigt är bland Finlands allmänna postfrimärken! Och trots att de – utgivna i hjärtat av det »finska» Finland – underligt nog bär enbart svenskspråkig text!
Att frågan om T.L.-märkena tidigare varit på tapeten må här till slut ännu framhållas. Intresserade hänvisas till Erik Wahlstrorns artikel i S.F.T., 1944, sid. 275 och Nils Strandells kommentarer härtill. Jag har även skriftligen vänt mig i denna sak till svensk filatelis grand old man, direktör Strandell, och för honom klarlagt min inställning till T.L:s märken. Och dir. S:s svar »---Vad Tammerforsmärkena angår, har Ni utan tvivel rätt. Redan Dr. Munk erinrade i Kohl-katalogen (efter v. Hertzen och dr. H. Lindberg) om det förhållandet att Tammerforsmärkena icke voro några lokalmärken i hävdvunnen mening Vad Sveriges lokalmärke 1 sk. bco. svart beträffar, är det mycket möjligt att uttalandet av Odfjell äger sin riktighet. Jag kan dock varken bestyrka eller förneka detta.---» (i brev av S. av 18.6.1951).
*) Även i Danmark har en med T.L.
jämförbar lokalpost verkat: HOLTE LAND-POST (1.7.1866 – 25.5.1873).
Denna post, en distriktspost för Frederiksborg och Holbaek
Amter, beskrives på ett ur både posthistorisk och filateliseisk
synpunkt förtjänstfullt sätt av den kände danske specialisten
på lokalposternas område, Stabslaege M. Brun-Pedersen, i N.F.T:s
nummer 2/1947. En eventuell propaganda för Holte-märkenas upphöjelse
till halvofficiella skall vi dock överlåta till våra danska vänners
prövning. Ett citat ur Dr. B.-P:s ovannämnda redogörelse må
dock här anföras:
Det vil være vanskeligt at frakende Holte Landpost betydelig
posthistorisk Interesse, Forløber som den var for en Postbesørgelse,
der idag føles som en Selvfølgelighed, og de af Landposten
anvendte Frimærker hører efter min Mening lige saa meget hjemme
i en Danmarkssamling som i en Lokalmærkesamling, de anvendtes
som Frigørelsesmidler i en af Stat og Kommune delvis financieret
Forbedring af den officielle Postbesørgelse.
Må vi smida medan järnet är varmt! – Om vi sedan skall ha T.L.-märkena i katalogerna (man märke att jag är optimist!) i den allmänna kronologiska nummerföljden eller i ett särskilt avsnitt (exempelvis rubricerat »Halvofficiella lokalmärken») är av mindre betydelse, men med tanke på det kompakta motstånd från katalog- och albumutgivarhåll, som en dylik dyrbar och arbetsdryg »ommöblering» skulle medföra, måste antagligen alternativet med ett särskilt avsnitt hållas för det enda tänkbara. Och väl så!
TAMMERFORS LOKALPOST.
1. Emissionen. 1.7.1866.
Tvåfärgat stentryck, medeltjockt vitt papper, otandat, gummerat. Rent tryck. Siffran »12» över vapenskölden omgiven av en vit rand på rutad bakgrund. Gröna monterings- eller skärningslinjer mellan märkena i arket.
1a Gulaktigt blekgrön/blå i nyanser
1b Gulaktigt blekgrönultramarinaktigt ljusblå
1c Gråaktigt blekgrön/blå i nyanser
1d Gråaktigt bleLgrön/ultramarinaktigt ljusblå
1e Blågrön/ljusblå. Märket N:o 1e torde t.v. ej ha på träffats
makulerat.
Äkta avstämpling: T:fors enringade
ortstämpel, typ 1860. T:fors >ANK>> eller >FR.KO>
stämplar. Märket förekommer stundom med ortstämpel på bak
sidan – kontrollavstämpl. vid distributionen av arken till
>förtroendemännen>?
2. Emissionen. 1872/73
Orent tryck (bl.a. helt eller punkterat färgstreck i vapensköldens övre högra hörn). Arkstorlek 8X4 = 32 märken. I övrigt som N:o 1.
2a Gulaktigt mörkgrön/blå i nyanser
2b Gulgrön/blå i nyanser
Äkta arstämpling: Tammerfors en-
eller tvåringade ortstämpel (typ 1860 el. 1870), Tammerfors »ANK»-
eller <FR.KO»-stämplar.
3. Emissionen. Sannolikt 1875.
Färgförändring, röda monterings- eller skärningslinjer mellan märkena i arket; i arkhörnen stundom fragment av gröna monteringslinjer för gröntrycket. Arkstorlek 4X8 = 32 märken. I övrigt som N:o 2.
3a Matt brunaktigt orangeröd/gråaktigt grön
3b Orangeröd/gråaktigt grön
3c Intensivt orangeröd/gråaktigt grön
Märket förekommer orderavstämplat
Konstant tryck/plåtfel: halvcirkelformad inskärning i den vapenskölden om slutande ramen uppe till höger (position 4 i arket).
Äkta avstämplng: Tammerfors tvåringade
ortstämpel, Tammerfors <ANK>- och »FR.KO> stämpel,
typ 1870. Märket förekommer orderavstämplat efter 1.7.1881.
Nytrycken. 1881 (?)
Tvåfärgat stentryck, tunt till medeltjockt vitt papper, otandade, gummerade. Siffran »12» över vapenskölden med vertikalt streckad bakgrund (tryck från överföring av den i denna detalj ändrade originaltryckstenen); för balktrycket har ny originalsten kommit till användning (siffra och text något smalare än hos de äkta märkena). Monterings- och skärningslinjer som hos de äkta märkena, förutom att gröna monteringslinjer ej påträffats hos N II. N I och II orent tryck (likt märkena N:o 2 och 3), N III rent tryck från överföring från retuscherad originaltrycksten. Arkstorlekar: N I och II 4X8 = 32 märken, N III 10X3 = 30 märken.
N I Mörkolivgrön/blå i nyanser
N II Klart orangeröd/gulgrön i nyanser
N III Svagt gulaktigt blekgrön/blå i nyanser
Troligtvis emanerade nytrycken först 1883/84.
Förekommer ofta orderavstämplade (ursprungligen i 4-block) med Tammerfors ortstämpel av schweizertyp (med tvärbalk).