Rapporter från 6:e mars

Sammanfattning av "Dela på jobben" kampanjen den 6 mars i Linköping.

Arbetsförmedlingen i Linköping hade öppet o9.oo-15.oo. vi
stod där under den tiden.
Totalt inblandade i kampanjen i Linköping var 9 pers. Vi stod i 2 -timmars pass. Vi frågade om tillåtelse i receptionen på arbetsförmedlingen om vi kunde få stå inomhus p.g.a. det dåliga vädret (snöade). Det gick bra Vi satte upp plakat och delade ut ca 5OOst flygblad Många stannade och pratade och diskuterade med oss. Även många från arbetsförmedlingen var nyfikna De stod ovan oss i ett fönster och försökte låsa vad vi hade skrivit på våra plakat. Jag fick skäll av en tjänsteman på AF p.g.a. att det stod bl.a. förnedrande och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Men jag har själv varit i detta ekorrhjul med åtgärder så jag berättade vad jag och vi tycker. Han avvek efter en kortare
diskussion.
Vi hade kontaktat media (både tidningar och tv) men de dök aldrig upp. Jag tycker ändå att vi fick ett positivt gensvar av de vi samtalade med även om nästan ingen visste vad den internationella arbetslöshetsdagen var för något.
Vi ser fram mot fler kampanjer.
Med vänliga hälsningar (undert.) Tomas Ahlgren
Opus för folket - Linköping

Vi har delat ut ca 1000 flygblad, dels vid arbetsförmedlingen i centrala Uppsala, dels i Gottsunda och dessutom i Tierp.

8 medlemmar av våra 28 deltog i flygbladsutdelningen, och en deltog i demonstrationen i Stockholm.

Uppsala Nya Tidning skrev en artikel om aktionen. Införd 7/3 s.15

Eva Wetterwik:s tal i Stockholm

En marsch för livet. Det är inget nytt. Folk har tagit till gatorna så länge man minns.
Vi har alla sett på TV hur illa människor i andra länder ibland behandlats när de marscherat för sina rättigheter – för sitt liv.
Jag bodde i England när arbetslösheten där var som störst – jag hade ett bra jobb då och levde gott.
Eftersom jag föddes i folkhemmet Sverige tyckte jag att grunden för ett civiliserat och demokratiskt land borde vara respekt för, och vård av, de mänskliga resurserna – Alltså vi alla.
Inte trodde jag att jag någonsin skulle demonstrera i Sverige. Här var allt tryggt och bra. Barnen hade daghemsplatser och mammorna arbetade.
Nu går många mammor arbetslösa, och arbetslösas barn har inte full rätt till dagisplats.
En marsch för livet.
Namnet lånade vi från de Bolivianska gruvarbetarna som miste sina jobb under 80-talet och sedan inte hade så mycket att välja på för att kunna livnära sig och de sina, förutom att köra taxi, sälja asiatiska importvaror på gatumarknader, eller att åka ner till djungeln i Chapare och trampa koka – och medverka i den växande kokainindustrin.
De bestämde sig för att göra en Marsch För Livet och började gå mot La Paz.
Vi vill hedra de som marscherat för ett bättre liv för sina medmänniskor, hand i hand och med fred och rättvisa i samhället som mål.
Vad hände då med de Bolivianska gruvarbetarna som kallade sin marsch La Marcha por la Vida?
De marscherade i dagar, en del gick flera hundra kilometer.
Nära huvudstaden La Paz, stoppades de av utposterade militärer med laddade vapen. Det kunde ha blivit ett blodbad.
De var tvungna att avbryta marschen och gå hem. Inte ett skott avlossades.
Ingen vettig diskussion kan föras om den ena parten står med laddade gevär och den andra räknar martyrer.
Vi vill inte gå hem. Vi vill vara med och göra oss hörda,
vi har något att tillföra diskussionen, och söker samarbete (plus arbete förstås!)
Vi bryr oss, alla arbetslösa bryr sig – Jag tror att hela Sveriges befolkning bryr sig.
Vi vill att Sverige, det moderna Sverige, som skapats av samarbetsvilliga människor, ska förbli ett land för människor,
att vi tillsammans med stat och näringsliv ska kunna arbeta för att skapa riktiga jobb och inte förnedrande svartjobb.
Ingen ska behöva vara rädd för sin arbetsgivare, eller arbeta för en slavlön åt någon som vill sko sig på sina medmänniskors bekostnad.
Idag börjar Alliansen för Arbete sin Dela på jobben kampanj. Vi hoppas börja en seriös diskussion och ett samarbete människor emellan - och på resultat.
Tack för att ni gick med i en marsch för livet. Ett hopp om en bättre framtid.

En personlig syn på demonstrationen i Stockholm 6 mars, 1998.
(förf. Eva Wetterwik)
Jag tog tåget från Uppsala 10.10 och anlände till Stockholm 10.50. Vädret var kallare än det varit på sistone, och det blåste kallt om öronen. Jag gick direkt upp på Kungsbron och därifrån den korta biten till Norra Bantorget.
Där stod en liten grupp människor i kylan, och jag kände igen Lars Andersson som tillsammans med mig är ordförande i Alliansen för arbete. När jag kom närmare såg jag att även Risto Koskinen var där. Likaså Alf och Gabrielle Gustavsson som jag träffat på kongressen i Hofors. Jag blev glad att se dem, plötsligt kändes det hela trevligare och mera hemvant.
Vi satte ihop banderollen som Lillebeth Nordqvist och hennes vänner gjort. Den var snygg och Lillebeth hade klippt ut vindhål i en del bokstäver. Där stod vi sedan och väntade. Andra kända och, för mig, okända människor dök upp, däribland Peter Lindgren och Pirjo Palonen, samt en del som sålde tidningar och även journalister som intervjuade Lillebeth och Pirjo, var för sig. Till slut var vi ett trettiotal demonstranter. Det var inte många och det kändes tråkigt för demonstrationens skull. Samtidigt hade vi så trevligt, att för oss personligen gjorde det inget.
Peter samlade oss med megafonens hjälp och jag sade ett par ord som jag blivit ombedd. Sedan marscherade vi iväg. Det blåste kallt och hårt. Lillebeth och jag greppade stängerna som höll upp banderollen:" Alliansen för arbete. Dela på livet – dela på jobben!" Det blåste så hårt att jag hade svårt att hålla den rak. Tur att hon gjort hål i en del bokstäver! Annars hade vi blåst iväg med banderollen som fallskärm! (Nån annan fallskärm lär vi aldrig få!) Efter något kvarter övertog Alf och hans vän från Kosovo, som båda var långa och starka, ansvaret för banderollen och gick främst. Gabrielle, Lillebeth och jag fattade varandras behandskade händer och gick bakom banderollen. Det var ju sagt att det skulle vara en marsch för livet, att vi hand i hand skulle solidarisera oss med alla arbetslösa.
Vi gick över Hötorget och ner mellan Hötorgsskraporna till Sergels torg. Där gick vi ner för de breda trapporna och fram till mikrofonerna som redan var uppställda.
Eleonor Ubral var konferencier. Jag sa ännu ett par ord. Idag var första dagen jag talade offentligt och jag var nervös. Jag tycker inte om att tala inför andra än goda vänner. Men det gick och ingen buade bort mig, så det kändes inte så illa. Maria Pia Boethius talade sedan, och hon talade mycket bra, fritt och från hjärtat. Det finns dom som kan! Pirjo och Lillebeth talade också och sedan Lars. I publiken stod de som gått med oss, en del som kom förbi av en slump och av politiker kände jag igen Gudrun Schymann och Birger Schlaug. De brukar alltid komma, har jag märkt, det vore roligt om fler politiker kom, så man fick en bra "mix".
Jag talade med ett par kvinnor som var intresserade av Alliansen och gav dem telefonnummer att ringa för vidare kontakt. Att få kontakt med nya arbetslösa tycker jag är det viktigaste, så jag hoppas att de hör av sig.
Efteråt satt vi och pratade en bra stund på Kulturhusets café vid Sergels torg. Klockan 15.10 gick tåget tillbaka till Uppsala. Det blåste fortfarande kallt när jag stod och väntade vid bommarna för att gå över spåren mot Uppsala Östra station.
På kvällen såg jag Rapport på TV och hörde dem kommentera hur få vi demonstranter varit, i jämförelse med demonstrationerna 1996. Ja visst var vi få, och säkerligen av flera anledningar. En är pengar – vi har inga och kan inte bussa hit folk. En annan viktig anledning tror jag är att de arbetslösa inte vill synas, helst skulle de vilja ha ett jobb och slippa höra ihop med oss. Vädret kanske inte hjälpte, men inte ska vi väl skylla på vädret? Vi fortsätter och försöker få fler intresserade nästa gång! Skam den som ger sig!

Sammanställning av internationella arbetslöshetsdagen 6 mars
Från Arbetslöshetsgruppen i Västerås

Utanför arbetsförmedlingen under parollen "dela på jobben" delades ut ca 600 flygblad, positivt var att många människor ville diskutera arbestlösheten och konsekvenserna av att vara arbetslös.

Vi hade också bokat in Sigma torgets scen.

Vi började med information om arbetslöshetsgruppen i Västerås, och Alliansen för arbete.

Sven Sjöberg sjöng och spelade gitarr.

Per Weiderud talade om mänskliga rättigheter.

Fernando Amigo dansade och talade ur invandrarperpektiv om arbetslösheten.

Tyvärr var inte många människor ock lyssnade.

Positivt var att radio Västmanland kom och gjorde en direkt intervju, där jag kunde berätta om arbetslöshetsgruppen och Alliansen för Arbete. Reportern inbjöd mig också till att var med i programmet "Påfluget" där också ett kommunalråd ifrån Norberg, samt en representant från SAF kommer att medverka under temat arbetsmarknaden förr och nu.

Dessutom resulterade dagen i en artikel i VLT som följdes av två insändare.

Rapport flygbladsutdelning Hudiksvall 6 mars 1998

Medlemmar i Amason/SAK stod från kl 9 till kl 15 och delade ut flygblad utanför arbetsförmedlingen i Hudiksvall.
Dessutom delades ett antal flygblad ut vid AMU-centret strax utanför vår stad.

Hjälp med tryckningen av 250 flygblad fick vi av Miljöpartiet de Gröna/Gävleborgs län

Alla flygblad delades ut, men det var tunt med arbetslösa. Till dels kan det ha berott på vår arbetsförmedlings stora ombyggnad.Trots detta knöts lite nya kontakter med arbetslösa.

Kanske kan det vara bättre att stå utanför stora köpcentra eller helt enkelt gå på stan och dela ut, speciellt när det också riktar sig till de som redan har jobb.Det är vår erfarenhet.
Ändå känns det skönt och meningsfullt att göra något, speciellt denna dag, som hade sin nypremiär här i Hudiksvall den 6 mars 1996 då vi gick genom stan med en likkista med välfärden i. Vi var alla svartklädda och bar vita masker. Framför tåget gick två män med förstämda sorgetrummor. Längst bak i tåget gick ”liemannen/marknaden” med sin lie över axeln. Vi delade ut flygblad med en Amasonsk programförklaring. Vi höll sedan appell på Storgatan. Förra året den 6 mars hade vi i stället slavmarknad. Klädda i säck och aska såldes vi av en auktionsförrättare till allehanda billighetsprojekt/åtgärdspaket till stat, kommun och privata intressenter. Föreställningen avslutades också förra året med en appell. Idén med 6 mars hade då spridit sig till några fler ställen i landet, bl a Sergels Torg i Stockholm. Våra kvinnor blev
då uppkallade till Margareta Winberg och avlade där ett besök under dagen.

Väl mött nästa år!

Hudiksvall den 18 mars 1998
Lillebeth Nordqvist
för Amason, Aktionsgruppen Mot Arbetslöshet och SOcial Nedrustning
och
SAK, Sveriges Arbetslösa Kvinnor

Rapport från manifestationen i Stocckholm den 6 mars 1998 ”Dela på livet
- Dela på jobben”

På den Internationella Arbetslöshetsdagen samlades vi kl 11-11-30 på Norra Bantorget. Polistillståndet var ordnat, men vi var inte nöjda med marschvägen, som var lagd på bakgator och efter samtal med ledningscentralen,Stockholmspolisen fick vi ny väg: Olof Palmesgata,
Sveavägen, Klarabegsgatan och ner på Sergels Torg. Vi fick också löfte om ”vägledning”, men polisen dök aldrig upp! Inte de heller - för uppslutningen var minimal. Kanske var vi 40 stycken som, trots detta, med stoltheten i behåll gick vägen till Sergels Torg under den av Amasonerna, Hudiksvall, hemtillverkade banderollen: Dela på livet - Dela på jobben. En stor bastrumma ledde vägen för oss när vi under tystnad gick och höll varandra i handen.
Ansvaret för Norra Bantorget hade vi lagt över på Peter Lindgren, eftersom hans resa till Paris blivit inställd. Han förde oss på nya vägar. Vi gick genom flanerande lunchstockholmares Hötorg. Utan polisen var det i princip livsfarligt att gå Sveavägen. Vid trappan ned till plattan tog en ung saxofonist vid och spelade tills vi var framme under tak. Ansvaret för Sergels Torg hade Eleonor Ubral, SAK. Hon var konferencie och skötte högtalaranläggningen mm.

Mötet inleddes med att Eva Wettervik fortsatte det hon inlett på Norra Bantorget, en kort betraktelse av ”En marsch för Livet” i Bolivia.
Efter henne talade en av två inbjudna talare: Maria-Pia Boethius. Näste
”man” var Pirjo Palonen och efter henne Lillebeth Nordqvist. Därefter skulle Göran Greider ha talat, men hans minsting hade fått hög feber och han var därför tvungen att lämna återbud, vilket han var upp riktigt ledsen för. Lars Andersson avslutade med att tala om de mänskliga
rättigheterna.

På Sergels Torg var vi några fler kanske upp emot 70 personer, där ibland Vänsterpariets verkställande utskott med Gudrun Schyman i spetsen. Också Birger Schlaug med delar av miljöpartiet deltog. Många, många organisationer och samtliga politiska partier var inbjudna! Också TCO och LO. (Hos de sistnämnda hakade viljan att sprida information om
detta upp sig!!!!) Inbjudningarna gällde Stockholm då vi insett omöjligheten i att få människor att på egen bekostnad resa till Stockholm. Men kanske var detta fel ändå för de flesta som deltog i
marschen var tillresta och inte bosatta i Stockholm. Svårt att veta.
Mötet avslutades ca 13.30. Vi fikade på Kulturhuset i skön gemenskap.

Ansvaret för denna manifestation låg från interimsstyrelsen på undertecknad. Förarbetet var inte mindre för att antalet människor som dök upp var litet. Responsen vi möttes av medan vi arbetade för den här dagen var helt OK. De flesta tyckte att det var allt ifrån ”Maffigt”
till ”Äntligen”: Så någonstans var idén rätt: Att försöka samla många ur så många olika sammanhang och politiska orienteringar som möjligt, både arbetslösa och människor med arbete. Självklart fanns också kritiken där: Det borde vara en högljudd och ilsken/upprörd demonstration, där vi äntligen får tillfälle att visa vår samlade vrede. Kanske hade det
kunna samla fler, men säkra på det kan vi inte vara. Däremot kan tiden, förberedelsetiden, varit för kort: 4 veckor, fast ändå inte. För lång tid kan göra att man lägger det åt sidan. Kanske är det så som Aftonbladet skrev den 7 mars: ”Beror det på dålig organisation? Ja,
sannolikt. Beror det på att facken slutat bussa folk till Stockholm? Ja, troligen. Finns det andra orsaker också? Förmodligen. Massarbetslösheten är Sveriges största problem....Det borde alltså finnas en vrede. En kokande, bubblande, ilska över att massarbetslösheten ser ut att ha
blivit ett permanent fenomen i det forna landet Idyllien. Men det finns ingenting. Utom rädsla och passivitet. Rädsla för att ta ställning. För om man tar ställning utsätter man sig för risken att bli kritiserad. Passivitet för att eget engagemang sällan lönar sig. Det är i alla fall ingen som lyssnar, makthavarna gör som de vill ändå. Ett land präglat av rädsla och passivitet är inget bra land.” Det är där, som jag ser det, vår uppgift i Alliansen för Arbete åtminstone delvis ligger: att få
människor att våga ta ställning, att tänka och agera och skaffa sig argument. Denna manifestation var ett försök att åtminstone visa att vi i Alliansen för Arbete finns och gör något. Och att berätta att det finns en dag för oss. Internationella Arbetslöshetsdagen. Detta tycker
jag att vi ändå lyckades med.

För att vara en manifestation som samlade ett så litet antal männskor fick vi förmodligen mycket uppmärksamhet från media. Två ordentliga sidor i Aftonbladet, den 6 och 7 mars. En kortare artikel i DN den 6 mars. Ett rätt ordentligt inslag i Rapport på kvällen den 6 mars och som
jag hört också i TV4 Nyheterna. På det sättet kunde vi i alla fall sprida information om att Alliansen för Arbete finns och att vi är ett kollektiv som tillsammans arbetar för att få uppmärksamhet kring och slutligen lösa problemet med arbetslösheten, eller kanske till en början
definiera oviljan att lösa problemet, eftersom problemet i sig, arbetslösheten, är lätt att lösa!!
Tack till alla som gjorde sitt bästa inför denna dag!

Lillebeth Nordqvist enl uppdrag
Alliansen för Arbete

PS Nästa år? Vrede och slagord eller musik och glädje över det
arbetsbefriade livet? Låt oss provocera!