Tal hållna vid ArbetsKraftens - De arbetslösas förening i Uppsala:s möten

Varför ska man tala om arbetslösheten?!

Det gör ju alla idag. Alla som överhuvudtaget uttrycker någon åsikt i någon fråga motiverar sitt ställningstagande med just arbetslösheten. Till och med Uppsala Nya Tidning har haft rubriken "Sveket mot arbetslösheten" på ledarplats. Fast typiskt nog handlade innehållet i uppsatsen om småföretagarnas problem med sjukersättningen. Det är förfärande vanligt att de som vill försämra folkets levnadsvillkor och höja vinsterna tar arbetslösheten som ett tillhygge i debatten. Och det är ännu mer förfärande att se att trots att de fått rekordvinster och folkets levnadsvillkor sjunkit drastiskt och trots att arbetslösheten ändå fortsätter att öka, så fortsätter de att kräva mer av samma politik, och ännu mera långtgående åtgärder. Resultatet har blivit att i massmedia har arbetslösheten blivit brödtext, och man redovisar arbetslöshets-statistik och -prognoser precis som lotteriresultaten eller vädret.
I grundlagen talas också om arbetslösheten
I regeringsformens §2 står att "… Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete …"
Rätten till arbete är en av de mänskliga rättigheterna.
Det är inte bara frågan om en ekonomisk rättighet, rätten att få sin försörjning tryggad (fast det är ju inte oviktigt det heller) Nej det handlar också om att få möjlighet att tillfredsställa andra grundläggande mänskliga behov.
Som arbetslös lever man i ett slags fängelse där man sitter utan att ha begått något brott, och utan dom. Ett fängelse där gallren utgörs av brist;
Bristen på något att mäta tidens gång med. Dagarna bara går.
Bristen på delade erfarenheter. Man blir allt tystare, för vad ska man prata om. (vad gjorde du på arbetslösheten idag?)
Bristen på sammanhang med andras strävanden. "Samhället" blir främmande och fientligt.
Bristen på status och identitet. När ens enda status är "inte god nog" tynar till och med den egna identiteten bort.
Bristen på kontroll. Kontroll över det egna livet och den egna utvecklingen. Man ser sitt korta liv rinna bort i smärtsam tomhet, och till ingen nytta.
Därför är rätten till arbete en mänsklig rättighet. Därför står den rätten inskriven både i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, i Europakommissionens deklaration, och i Sveriges grundlag.

Alla talar om arbetslösheten, liksom alla talar om vädret. - Men ingen gör nå’t åt det. Och man vill få oss att tro, att liksom med vädret finns det inget att göra åt arbetslösheten. "Vi får lära oss leva med arbetslösheten" säger de. Deras sätt att använda ordet "vi" påminner om när en sköterska säger till en vid en undersökning att "Så tar vi av oss på överkroppen".
Men arbetslösheten är inte som vädret, eller som ett lotteri. Arbetslösheten är inte en naturkatastrof utanför mänsklig kontroll och inte heller enbart en fråga om slumpens skördar. Och de som säger att vi får lov att vänja oss är oftast de som aldrig själva behöver uppleva arbetslöshet.

Arbetslöshetens omfattning avgörs inte enbart, eller ens huvudsakligen av förtroendevalda politiker i kommunstyrelser, landsting, riksdag eller ens EU - även om de som sitter där gärna vill få oss att tro det. (Dom slåss ju för sina jobb). Nej vad politikerna får att bestämma om - det bestämmer marknaden. Och marknaden, staten, landstingen och kommunerna uttrycker allt tydligare att deras uppgift inte är att skapa välfärd för befolkningen, utan att skapa vinster. De visar en allt mera fräck, rå och cynisk attityd mot folkets vilja, och mot folkliga och demokratiska organisationer och institutioner.
Men politikernas och marknadens handlingsutrymme bestäms också av folket. Även mellan valen.

Vi arbetslösa har gjort allt vi kunnat för att vara till lags. Vi har accepterat personalminskningar och nedläggningar. Vi har omskolat oss, gått jobbsökarkurser, jobbat gratis för arbetsgivare på ALU och till sist hänvisats till tvångsarbete av socialen. Nu har vi inga alternativ kvar annat än kamp.
Kamp som bygger på vår självständiga organisering och aktivitet och som vi inte får låta begränsas till särskilda former eller tidpunkter som andra bestämmer åt oss.

Platsen för kampen är inte bara vid valurnorna var fjärde år. Den är inte bara i Stockholm eller Bryssel. Den här i Uppsala och varje dag. (Man kan ju inte ta ledigt från arbetslösheten…)
Kampen består i opinionsarbete, i att övertyga om det rimliga och rättvisa i våra krav. Med insändare, demonstrationer uppvaktningar och flygblad.
Den består i intressekamp, i att kämpa mot ogynnsamma och orättvisa tolkningar av regler och lagar. Att studera avtalen och hjälpa de drabbade att få upprättelse
Den består i solidaritet med alla andra som drabbas av arbetslöshetens effekter.
Den består helt enkelt i att kräva att alla tar sitt ansvar för krisen.
Vi har tagit vårt.

Vi måste gemensamt kräva av staten, landstingen och kommunerna att de inte avskedar anställd personal för att sedan utföra samma uppgifter med ALU-are eller kvalitetshöjare.
Vi måste kräva av det privata näringslivet att de anställer enligt lagar och avtal när de jobb vill ha jobb utförda - inte som t.ex. IKEA utnyttjar socialbidragstagare i produktionen, eller som i Uppsala när försäkringsbolagen gör miljonvinster på de ALU-ande cykelvakterna.
Av dem som har jobb måste vi kräva att de inte kompenserar för sina försämrade villkor genom att jobba övertid eller extraknäcka. Vi har ju dessutom gemensamma intressen av att sjuknärvaron minskar och att ledighetslagarna utnyttjas.
På fackföreningarna måste vi också ställa krav, som till exempel att de sätter stopp för företagens utnyttjande av svart arbetskraft och ALU-are, socialbidragstagare och andra som tvingas arbeta utanför lagen och utan möjlighet till facklig organisering.

Löften betalar inte mat och hyra. Partierna, fackföreningarna, arbetsförmedlingarna, socialkontoren - alla har de arbetslösheten och de arbetslösas villkor på programmet. Ändå ökar antalet arbetslösa. Ändå försämras hela tiden våra villkor. Så länge vi inte organiserar oss och arbetar självständigt för våra intressen kommer löften - och försämringar - att vara det enda vi får.
Om du redan är medlem i en förening, ett parti, facket, eller någon annan organisation som har kamp mot arbetslösheten på programmet. Se till att det inte stannar på papperet, utan omsätts i handling - aktivera dig! Kräv att få bilda en arbetslöshetskomitté och sök samarbete med andra! Om du inte är organiserad; ORGANISERA DIG!
Kom med i någon av de arbetslösas föreningar, eller bilda en egen. Kontakta oss, så hjälper vi dig att komma igång!
Tillsammans kan vi ställa krav på rättvisa och solidaritet. Ensam kan du bara tigga om nåd!