Arbetskakan

När jag läser Lasse Cornells svar så känner jag plötsligt igen mig från de diskussioner som fördes mot oss i Metall på det tidiga åttiotalet. Men då gällde det lönekakan som inte kunde bli större.

Och den dolda förutsättningen är då som nu, att marknaden får precis som den vill.

Detta rationaliseras till att påstå att eftersom marknaden är konkurensutsatt, så måste den få maximal vinst i Sverige för att inte flytta utomlands.

Detta i sin tur leder till att inflationen blir förstahandsmålet för staternas ingripanden.

Problemet som detta inte löser, utan förstorar, är att för att ge vinst måste de producerade varorna säljas. Det gäller i lika hög grad för den globaliserade ekonomin som för varje enskilt företag. Men eftersom varje enskilt företag strävar efter att maximera vinsten på lönernas bekostnad, så har löntagarna inte råd att köpa in - konsumera - hela mängden producerade varor. Så uppstår en så kallad överproduktionskris.

Detta har sedan trettiotalet lösts nationalekonomiskt genom att statsmakterna skapat större konsumtion med hjälp av omfördelningspolitik. Men under åttiotalet övergav man denna till förmån för en klassisk liberal ekonomi, och nu kan vi se resultatet av detta - igen.

Trettiotalets ekonomiska politik upprepad ger trettiotalets ekonomiska kris upprepad. Det är faktiskt nästan så enkelt.

Som enskilda (arbetslösa) människor kan vi inte göra mycket åt detta med ekonomiska medel. Vad vi än hittar på att sälja, och hur billigt vi än gör det, så saknas ju köpare.

Däremot kan vi åstadkomma en hel del med demokratins medel. Det är inte självklart att staten ska föra en ekonomisk politik som gynnar de få rika och missgynnar de många fattiga. Särskilt som den dessutom leder till ekonomiska kriser som hotar hela det världsekonomiska systemet.

En ny ekonomisk politik, exempelvis som Roosevelts New Deal kan faktiskt göra "kakan" mindre oaptitlig.

Och en helt ny ekonomi - inriktad på att försörja världens befolkning - med mat, bostäder, medicin etc., kan göra kakan oerhört mycket större. Sett ur den synpunkten är det ju faktiskt dubbelt omoraliskt att acceptera arbetslöshetsekonomin. Eller hur?

Fred Torssander 8/1-97