Jag är visserligen själv en gammal fackföreningsman. Men, en sak har
förundrat mig under senare tid. Varför är det inga arbetslösa som tar upp
motsättningen mellan å ena sidan mitt/den arbetslöses behov av att sälja
och prissätta mitt arbete för att få utsalu. Och å andra sidan
fackföreningarnas behov av att fungera som priskarteller genom att
förhindra för lågt utsalu.

LOs avtalssekreterare, Hans Karlsson, uttryckte sig för en tid sedan mycket
klarsynt när han konstaterade att A-kasseersättningen måste ligga på en så
hög nivå att den i sig inte ska utgöra en faktor som dumpar lönerna.

Det är alltså inte humaniora som utgör bevekelsegrunden för det fackliga
engagemanget i arbetslösheten. Det är en strategisk hållning för att nå ett
resultat. Samma sak är det med en arbetsgivare som omhuldar sina mjölkkor
och guldkalvar, han ser till resultatet, knappast driven av humanistiska
skäl. Om vi någon gång tycker att en sådan arbetsgivare är cynisk eller
hycklande så tycker jag att vi snabbt ska påminna oss den fackliga
hållningen till ersättningsnivån.

Om A-kassan ligger på en tillräckligt låg nivå så får det till slut
effekten att fler och fler människor sänker priset på sitt arbete. Då
skulle motsättningen i förhållande till de fackliga strävandena bli
tydliga. De arbetslösa skulle anklagas för prisdumpning och enskilda
arbetsgivare skulle kanske begå avtalsbrott i sin iver att anställa billigt
osv. Här ser vi nu på ena sidan av scenen en indignerad facklig röra som
skäller svartfötter och annat otyg mm och på andra sidan en grupp
arbetslösa som förbannar alla de som hindrar dem att ta ett jobb.

- Om vi inte får ta jobb på våra egna villkor, se då för h-e till att ta
ansvar för att vi inte lider förluster för att också vi solidariskt ställer
upp för era feta löner och stabila jobb.

Ungefär så skulle det kunna låta.

Jag kunde inte låta bli att ta upp detta eftersom jag ser att de allra
flesta av föreningarna på er webplats, åtminstone vid en snabb titt, ger
sken av en ganska välvillig hållning till ett nära samarbete med
fackföreningarna. Jag skulle vara mer skeptisk. Arbetarrörelsens politiska
gren är uppfödd ur arbetslöshet och ett nedvärderande bemötande från
överklassen och den politiska makten. Den fackliga grenen, den föddes
tidigare och även den under knapphetens stjärna, milt uttryckt. Men, den
har i allt väsentligt utvecklat sin förmåga att tillgodose de materiella
behoven för medlemmarna, resultatinriktat.

Den som är arbetslös får då betala för att de organiserade och
oorganiserade anställda ska kunna behålla sina villkor. Jag saknar
diskussionen om den motsättningen och vem som betalar vad för vad.

häls
lasse w