Utbildning och sysselsättning som disciplin

Ungdomar, arbetslösa och studenter tvingas till meningslös
sysselsättning, kamofluerad som utbildning eller praktik. Varför ? Jo
för att kontrollera denna växande grupp som står utanför
arbetsmarknaden. Inte för att de själva vill studera eller för att de
kan kvalificera sig till arbete som många byråkrater och politiker tycks
tro. Allt fler lärare liksom jag tvivlar på att satsningarnas syfte
är annat än statistiskt och repressivt.

Låt mig ta tre exempel på 1990- talets ogenomtänkta förvandling av
utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken.
1) Kunskapslyftet ska ge 100 000, oftast äldre lågutbildade, allmän
behörighet inom fem år. De får bidrag under ett år, vilket oftast inte
räcker utan de måste ta till studiemedel. Många tvingas läsa för att
arbetsmarknaden kräver gymnasiekompetens, men det finns redan 100
000-tals arbetslösa med både gymnasium och arbete bakom sig. Deltagare
i Kunskapslyftet står än fattigare och chanslösa efter flera års
studier. De borde enligt min mening istället för att tvingas läsa
allmänna ämnen få möjlighet att förkovra sig i något intresse, fritt
bilda sig eller gå en yrkeskurs. Ett fåtal kurser inom Kunskaplyftet går
ut på detta, men majoriteten är ren skär disciplinering, förklädd till
komvux-kurser.

2) Nyårsdagen 1998 införde riksdagen en tvångsplikt för ungdomar, vars
like inte setts sedan 1920-talet. Lagen betyder att ungdomar mellan 20
och 25 år ska garanteras någon form av sysselsättning inom 100 dagar av
arbetslöshet. Denna sysselsättning kan vara “utbildning, praktik eller
precis vad som helst bara det ligger i linje med vad ungdomen behöver
för att få ett jobb” säger Mats Wadman, arbetsmarknadsdepartementet,
(ETC nr 4/97) .

Tackar man nej blir man utan ersättning, dvs KAS, A-kassa eller
socialbidrag. Är man inte berättigad till socialbidrag får man 11 kr/
tim. Tre kronor mer än Strängnäs kommun betalade sina unga
sommarjobbare. Mellan 50 och 60 000 myndiga ungdomar kommer
tvångssysselsättas av kommunerna, vilka visat stort intresse. Tanken är
att motverka passivitet men det spelar ingen roll vad ungdomarna vill
eller vad de uträttar. Bara de stiger upp före 8 på morgonen som alla
andra skattebetalare för vars skulle lagen egentligen är inrättad.

3) Universiteten har tagit emot en stor andel studenter som hellre
valt ett arbete framför dyra osäkra studier. Deras antal ställer stora
krav på den lilla lärarkår som finns. Till detta har
universitetsbyråkratin lagt bedrövliga kvantitativa mått på
genomströmning som urholkar verklig kunskapssträvan och gymnasifierar
undervisningen. Ett visst antal studenter måste klara vissa nivåer
annars fryser anslagen inne. Dessutom motverkar anströmningen och
kontrollapparaten förnyelse av universitetens pedagogik inför ett
flexibelt lärande och arbetsliv.

Man kan lägga till andra feltänkta utvidgningar av utbildningssystemet,
t ex förlängningen av gymnasieskolan, införandet av sexårsverksamhet
(borde rätteligen kallas förskola) och inom arbetsmarknadspolitikens
olika bokstavsåtgärder vars villkor ändras oupphörligen (ALU, API,
OTA). Grundidéen bygger på att staten vet vad som är bäst för dig och
att lösningen på alla samhällsproblem heter utbildning eller
kontrollerad praktik/ sysselsättning.

Fakta talar tyvärr emot utbildning efter 35 år. En arbetslös över 35
år som kvalificerar sig till universitetsnivå har väsentligt sämre chans
att få arbete jämfört med en 10 år yngre gymnasieutbildad person.
Utbildning efter 30 snarare förvärrar livsinkomsten, dvs det man tjänar
under ett helt liv. Arbetslös efter 45 tillhör man en förlorad
generation som ingen konjunkturuppgång kommer rädda. Yngre tjänar 2,6 %
i högre livsinkomst på högre utbildning direkt efter gymnasiet. Äldre
arbetslösa förlorar däremot i studieskulder, utebliven och sämre
ingångslön. Andra mer positiva undersökningar tar inte hänsyn till
ränta och livsinkomst, hävdar Göran Ingemarsson, arbetslös
handelsanställd som studerat arbetslösheten noga.

En analys av dessa arbetsmarknads -och utbildningsåtgärder måste se den
schizofrena position Sverige nu står i. Å ena sidan kontrollerar
staten en 1/5 av befolkningen i form av utbildning eller
arbetsmarknadsåtgärder, där folk förväntas befinna sig i bestämda salar
på bestämda tider för att studera eller göra något staten bestämt,
annars blir det inga pengar. Å andra sidan talar staten om ett nytt
arbetsliv som inte kräver underdånighet utan självständighet,
flexibilitet, kreativitet, personligt ansvar. Hur kan människor fås
ansvariga om de inte ges ansvar ?

Partierna och byråkratin sitter fast i ett industriellt tänkande som
bygger på kontroll, medan näringslivet förstått att nya villkor gäller
för ett post- industriellt samhälle, dock med oförändrade
maktförhållanden. Utbildningsapparaten försöker tillgodose i första
hand statens krav på kontroll, i andra hand näringslivets krav på
flexibla IT-kunnniga medarbetare. I tredje hand kan en annan,
mänskligare värld skymta. Där vet folk vad som är bäst för dem själva.
Lärare fyller inte i kontrollblanketter utan undervisar i något de
behärskar och tror på. En del vill läsa in gymnasiet, andra vill gå
en vävkurs. Några startar egen produktion. Alla har ett grundskydd som
gör dem oberoende av statlig makt. Skolor kan äntligen få syssla med
utveckling av färdigheter, kunskaper och männniskor, inte drivas som
förlegade korrektionsanstalter.
JAN SJUNNESSON, folkhögskollärare, forskarstuderande
V. Järnvägsgatan 23 a 753 33 Uppsala tel/ fax: 018- 24 66 94
sjunne@bahnhof.se