Anförande, Västerås 8 maj 1998

När jag förbereder detta anförande letar jag bland urklipp och artiklar.
Jag hittar rubriker som:

* 1,6 miljoner utan fast anställning i Sverige
* Varje dag går 300.000 sjuka till jobbet
* Vinsterna ökar med 24%, lönerna med 3,5

Vad är det jag vill berätta?

Jo, just om dessa absurda vansinnigheter.
Visst kunde jag försöka göra en analys av läget först, en tillbakablick som berättar om när Kredit och valutarestriktioner avskaffades. Fast det är inte min starkaste sida precis.
Jag kunde berätta om hur många tjänade mycket pengar genom att låna mycket pengar till fastighetspekulationer.
Om hur sedan bubblan sprack och vi fick betala bankernas kreditförluster.
Jag kunde berätta om hur budgetunderskottet växte, om när skattereformen infördes och fick underskottet att växa än mer.
Om hur Industrin rationaliserade för att kunna hålla vinsterna högt och 500.000 jobb försvann
Om hur EU och EMU kom med i bilden och
Nedmonteringen av välfärden började.
Jag kunde prata om att vi om vi skulle bli medlemmar i EU avkrävdes en sanering av budgetunderskottet, inflationen skulle ner och den offentliga sektorn skulle krympas. Det var de så kallade konvergenskraven och det skulle gå fort, annars skulle vi inte få vara
med.
Det började skäras i den offentliga sektorn. 140.000 arbetstillfällen försvann.

Det sades att vi levt över våra tillgångar. Vilka vi?

Men jag börjar i stället med hur tryggheten försvann bit för bit. Så mycket togs ifrån oss.
Minns ni?
* a-kassa och sjukkassa sänktes till 75%
* Studiebidragen försvann först i två månader, sedan tre
* Flerbarnnstillägget försvann
* Bostadsbidragen sänktes
* Karensdagar i försäkringssystemen infördes
* Det blev dyrare att gå till doktorn
* Läkemedelsubventionerna minskade och gjorde medicinerna dyra
* Tandvårdssytemet las om. Det blev dyrt att laga tänderna
* Socialbidragsnormen sänktes
* Rätten till barnomsorg urholkades
Det var 1995 i november.
De skulle ta dagis ifrån mig och Felix som var 4 år då. Han skulle inte få vara kvar där för att jag var arbetslös. Jag vaknade i det ögonblicket. De skulle ta ifrån mitt minsta barn hans kompisar och hans trygga, invanda, goda värld. Varför? För att vi hade levt över våra
tillgångar. Vilka vi? Inte kände jag mig delaktig i den spekulationsfest som pågått.
När jag inte längre hade dagis kunde jag heller inte snabbt ta ett jobb.Ett moment 22. En absurditet. Tre månader skulle jag få vänta på en hel dagisplats. Vilken arbetsgivare väntar så på en långtidsarbetslös, överårig, ensamstående småbarnsmamma?

Under tiden fick Felix vara tre timmar om dagen. Vi fick inte välja vilka timmar och han fick heller inte äta på dagis. Gärna hjälpa till med maten, men när den doftande stod på bordet måste han hem. Det ser fortfarande ut så för de allra flesta arbetslösa föräldrar. Ingenting
gott har sedan hänt. När myndigheterna förstod att avsaknad av dagisplats var ett hinder för att ta jobb eller åtgärd öppnade man korttidshem. Ungarna får nu i stället slängas in där i stora
barngrupper, med liten personal och utan pedagogisk verksamhet. De arbetslösas barn har fått ett B-dagis. Det är våra barn som behandlas så därför att vi är arbetslösa. Det kommer att sätta spår i deras framtid.

Man får inte behandla människor hur som helst, sa Göran Persson när han var i Kina. Nej, men hur behandlas vi arbetslösa och våra barn? Därmed är frågan ställd: Är arbetslösa människor? Har de människobarn? Är vi riktiga människor med samma rättigheter som andra?

Riktiga människor, som räknas, har riktiga arbeten med riktig lön. De har riktiga dagisplatser, bor i riktiga hus och äter näringsriktig mat. Riktiga människor lyder under FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som Sverige skrivit under.

Där står
* Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållande och till skydd mot arbetslöshet.

Det står att
* Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Man slår till och med fast att de är utrustade med förnuft och samvete (fast där måste jag självsvåldigt lägga in ett frågetecken) och vidare bör människor handla mot varandra i en anda av broderskap

Arbetslösa får a-kassebidrag, förtidspension, sjukbidrag, KAS eller socialbidrag, som är förnedrande, får lämna sina hus, har inte råd med så mycket frukt och grönsaker eller att köpa ekologiskt odlad mat, idrottaktiviteter och dithörande utrustningar för barnen, har inte råd
med försäkringar eller annat som kan underlätta, har inte råd med dagstidningar eller bio och teaterbesök. Så livet krymper när man är arbetslös. Livet blir kringränt, instängt och ofritt.
Arbetslösa är inte fria människor. Vi står till arbetsmarknadens förfogande 24 timmar om dygnet, har aldrig fritid eller semester. Vi utsätts för allehanda tvång. Tvingas byta bidrag mot arbete. Men är det arbete ska det betalas lön, är det bidrag så ska det inte tvingas på oss
några arbeten.

I regeringsformen, svensk grundlag står: Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Arbetslösa? Är inte vi lata, inkompetenta, marginella och skapar problem? Eller hur är det? Kan man verkligen respektera oss? Ska vi verkligen ha frihet? Det måste ju trots allt var något fel på oss, som fortfarande inte fått något jobb.

Är det så?
Vi måste tillsammans ta ansvar för Sveriges ekonomi, sägs det. Vilka vi? Vet Göran Persson att mellan arbetslöshet och total fattigdom finns en tid som är vredens? För vilka är det som bär försakelserna?

När inflationen inte får stiga, när löneökningarna ska hållas nere, när räntorna ska sjunka då används vi. Människor blir redskap i den ekonomiska politiken. Vi arbetslösa är det offer som systemets drake kräver. Vårt utanförskap är priset som betalas.

Vi får alltså dubbelt betala med dels vår egen undergång men också offra oss för att andra ska kunna behålla sitt välstånd. Det sker inte storslaget och självuppoffrande. Det sker under tvång.
Vi blir till inflationsdämpare, räntesänkare och lönepressare genom att disciplinera de med arbete. Det tystnar på arbetsplatserna. Ingen vågar säga ifrån när vi arbetslösa människor finns som levande exempel på vad som kan hända. Därför ska också arbetslösheten vara svår. Därför måste arbetslösheten finnas. Det finns t o m ett ekonomiskt begrepp för detta
: NAIRU. Det är den brytpunkt där arbetslösheten ligger på den nivån där inflationen inte börjar stiga. Den varierar lite, men motsvarar i stort Göran Perssons utlovade mål om halvering av den öppna arbetslösheten med 4%. Det innebär en önskvärd och stabil total arbetslöshet på minst 8%.
Lägre arbetslöshet - ökad inflation. Och det får inte förekomma idag. Vi har lovat EU, där målet är låg inflation före full sysselsättning.

Men eftersom arbetslösheten är en uppfinning i ett ekonomiskt rävspel så motsvaras den inte av arbetsbrist, brist på uppgifter. Människors behov kvarstår inom t ex skola, vård och omsorg. De 140.000 arbeten som försvunnit ur offentlig sektor motsvaras idag till största delen av
otillfredställda kvarliggande och ouppfyllda behov.

Men det löser man på ett finurligt sätt: Vi arbetslösa människor finns ju, trots allt, forfarande. Hur vore det om vi då gjorde lite nytta också in te bara kvitterade ut bidrag. Regeringsformen gäller inte här för detta är respektlöst tvångsarbete.Vi kan inte välja, vi kan inte säga nej, då åker vi ut i kylan! Så vi används som en reservarmé, in och ut ur offentlig sektor, när trycket blir för stort.
Resursarbete är dagens lösen. Det går som ett frälsningsrop över landet.
Resursarbete är lösningen på problemet. Då kan man använda de där arbetslösa effektivt utan full lön, till sådant som annars inte blir gjort. Först sparkar man ut folk därför att kommun och landsting inte har råd att betala lönerna, sedan sparkar man in dem igen, med hot om
utestängning från bidragssystemen, till en kostnad av 2.000 kronor maximalt, resten betalar staten. Dessutom kan man byta ut dem efter sex månader och få in nya friska krafter. Vilka spelar inte så stor roll, det är tydligen inte kompetens som behövs i sjukvården, bara folk Det
är en skymf mot de som fortfarande jobbar kvar. Är inte kompetens viktig för dem och för vårdtagarna?

Ingen ska få oss att tro att någon kommun eller något landsting, statlig myndighet, försäkringskassa eller kyrklig församling skapar några nya riktiga arbeten när det finns möjlighet att näst intill gratis få arbetskraft ändå och dessutom arbetskraft som man kan slänga ut när man vill och som man inte behöver ta något som helst socialt ansvar för. Sådant har vårt land blivit. Vi är arbetslösa, men vi ska arbeta. Vi behövs, men man är inte villig att betala vad det kostar.

Är det inte resursarbete vi ändvänds till finns det en uppsjö andra åtgärder att ta till som ofta är riktiga jobb, där vi utnyttjas som gratis arbetskraft.

Det heter att arbetsmarknadspolitiken ska göra oss anställingsbara. En statlig utredning berättar dock att endast 1% fler arbetslösa fick jobb efter åtgärd än när de var enbart och öppet arbetslösa.

Åtgärdssystemet är dyrt 50 miljarder om året, men ger oss inte större chanser på arbetsmarknaden. Det enda som händer är att vi utnyttjas eller ges totalt meningslösa uppgifter.

Vad händer i ett land där många människor lever under sådana omständigheter?
När människor inte längre är fria och saknar möjlighet till egen försörjning då är demokratin i fara.

När politiker inte tar ansvar för sin beslut då får de också så småningom ta konsekvenserna. Det tycks man inte förstå eller så struntar man i det och kör så länge det går med girigheten som ledstjärna.

Inom industrin har över 200.000 jobb försvunnit. Övertiden i Sverige motsvarar 60.000 arbeten. 300.000 människor går sjuka till jobbet sedan karensdagarna infördes. Arbetande människor utnyttjas till bristningsgränsen av giriga och vinningslystnad storföretagare, som hela
tiden kalkylerar med högre vinster än förra året.

Vi måste tillsammans ta ansvar för Sveriges ekonomi? Vilka är vi?

Jag fick ett brev från en vän. Han skrev: Jag lyssnade på Göran Persson 1 maj och blev beklämd. Retorik och lögner. Persson sa: Vi har alla fått försaka för att komma ur krisen..." Vilka jävla vi? Den sk medelklassen som jag tillhör har inte fått vidkännas en spänn av nedskärningarna - tvärt om har vi fått ökade löner och skattesäkningar. Så skrev han.

Utanförskapet och vanmakten växer fortfarande i det gamla välfärdslandet. Men det går bättre för Sverige, säger vår statsminister. Bättre för vem? För företaget Sverige, för de rikas Sverige.
Det finns män som Marian Radetzky och Pieter Wallenberg som anser att också a-kassan skall as ifrån oss för att "hungriga lejon jagar bäst".
Det de inte vet är vad hungriga lejon jagar.

Vart tog vårt Sverige vägen?

Medan allt detta pågår får vi så veta sanningen:
Arbetslösheten kostar 153 miljarder om året. Det skulle räcka till att anställa alla arbetslösa med riktiga löner för riktiga arbeten och det skulle dessutom bli pengar över, runt 50 miljarder. Det skulle helt enkelt bli en vinst för Sverige.

Men ingenting händer.

Det finns människor, det finns pengar, det finns behov. Det är spelet och den sneda fördelningen som det är fel på. Det är inte brist på pengar, inte brist på resurser eller kompetens, inte brist på människor och inte brist på arbetsuppgifter. Det är en rättvis fördelning som saknas.

Vi måste göra motstånd. Vi måste berätta sanningen.

Vi får själva slåss för vår stolthet, vårt mäniskovärde och för arbete.

Vi ska inte längre finna oss i att leva i skam och under förtryck och förmynderi därför att vi inte får de jobb som kan skapas för de pengar som redan finns.

När ska vi få gehör för våra nödrop kring brist på arbete och välfärd. Denna ekonomiska och förnedrande rundgång som i princip är onödig. Det är inte svårt att lösa problemet med arbetslösheten. Problemet är oviljan att lösa problemet

Vi kunde avskaffa arbetslösheten och välfärdskrisen i morgon om bara den politiska viljan fanns. i stället växer vår vrede och med den motståndet mot det som pågår i vårt land.
När ska tjänstemän och andra verkställare vägra fortsatt social nedrustning och säga nej till genomförandet av vansinniga politiska beslut. Det är ju faktiskt så att utan verkställare står sig politiska beslut slätt.
Och det är inte bara arbetslösa människor som har det svårt också de med arbete sliter ut sig och utnyttjas.

Och det är vi tillsammans - arbetslösa, arbetare och tjänstemän som kan rädda demokratin och återställa det vackra välfärdsland vi alla har lika rätt till.
Vi kan t ex
* Dela på jobben det ger mellan 200.000 och 400.000 arbetstillfällen. Med det skulle också den förnedrande pigdebatten försvinna. Var och en skulle hinna ta hand om sitt eget.
* Stoppa övertiden som motsvarar 60.000 jobb
* vi kan avskaffa åtgärdssystemet som till 80% tränger undan riktiga jobb
*Vi kan återanställa de 140.000 som sagts upp men behövs inom offentlig sektor. Det skulle innebära mellan 400.000 och 800.000 nya jobb till den 1,6 miljon människor som står utanför arbetsmarknaden, men som skulle kunna arbeta om rätt arbete erbjöds.

Vi arbetslösa människor är inte svaga, men vi är kränkta och vi står utanför, men tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi hålla emot, för det är tillsammans vi blir starkare.
Och tillsammans ska vi kämpa mot förtrycket. Det är våra och våra barns liv som står på spel.
Jag har en stark övertygelse mitt i allt det svåra, en tro på att det är från oss som det goda livet ska komma, från oss för vi har inte längre något att förlora. Och det är kanske bara då det nya kan växa fram.

Men ännu är det kallt, snålt, pinat, dumt, fattigt, orättvist, hårt och
mörkt - ändå är sanningen att

Ingen kan stoppa gryningen!