Luther om äktenskapet

Ur Schmalkadiska Artiklarna
Om prästernas äktenskap

Att de förbjudit äktenskapet och betungat det heliga prästerståndet med livslångt celibat, därtill har de varken befogenhet eller rättighet, utan hava handlat som antikristliga, despotiska och till osalighet överämnande sällar och hava därmed förorsakat allehanda oräkneliga, förskräckliga och vederstyggliga otuktssynder, i vilka de ännu sitta fast. Sålitet det ännu står i vår och deras makt att av en man göra en kvinna eller av en kvinna göra en man eller utplåna bådas kön, så litet har de befogenhet att skilja dessa Guds skapade varelser och förbjuda dem att i all ärbarhet leva i äktenskap tillsammans. Därför vilja vi icke samtycka till eller tåla deras liderliga celibat, utan hålla äktenskapet öppet för envar, såsom Gud instiftat och förordnat det. Och icke vilja vi förstöra och förhindra hans verk, ty det vore, såsom den helige Paulus säger, "en djävulsk lära".

Augsburgska bekännelsens apologi
Ur Artikel XXIII, Om prästernas äktenskap

För det andra. Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste denm ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar. Löjeväckande är därför motståndarnas prat om att äktenskapet var i begynnelsen av Gud förordnat, men icke nu längre är det. Detta är ungefär, som om de skulle säga: De människor, som föddes fordom, hade från födelsen ett visst kön, men så är nu icke förhållandet; fordom gällde för dem från födelsen den naturliga rätten, men så icke nu längre. Ingen Faber kunde fabricera något konstigare än dessa dårskaper, som man uttänkt för att slingra sig undan den naturliga lagen. I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunniga klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och för den skull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? Vi talar här om vad som ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen inte borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas.
För det tredje. Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. Detta är en uttrycklig befallning, som gäller var och en, som icke är särskild skickad till celibat. Motståndarna yrka, att vi för dem skola uppvisa något bud, som bjuder präster att taga sig hustrur, liksom vore prästerna icke människor. Vi mena, att vad vi framställt om den mänskliga naturen i allmänhet, i sanning gäller även om prästerna. Föreskriver icke Paulus här, att de, som icke hava återhållsamhetens gåva, skola taga sig hustrur? Han tolkar nämligen strax efteråt sig själv, då han säger: Det är bättre att gifta sig än att brinna. Och Kristus säger tydligt och klart: Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de, åt vilka det är givet. Ty numera efter syndafallet löpa dessa två, den naturliga böjelsen och den onda begärelsen, som upptänder den förra, samman, så att äktenskapet nu är mera av behovet påkallat än förut, då naturen var ofördärvad. Därför talar Paulus om äktenskapet som ett botemedel och bjuder, att man för den uppflammande åtråns skull skall gifta sig. Och icke kan detta ord: Det är bättre att gifta sig än att brinna, upphävas genom någon mänsklig myndighet eller lag eller löften, ty dessa kunna icke upphäva den mänskliga naturen och den onda begärelsen. Därför bibehålla alla, som brinna, rätten att gifta sig. Genom denna Pauli befallning: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, förbindas rent av alla härtill, vilka icke hava återhållsamhetens gåva. Men om denna sak måste var och en avgöra efter sitt eget samvete.

Martin Luther
Vom ehelichen Leben. 1522.

Kristus har själv tagit ut tre slags människor ur skapelseordningen: Han säger i Matt. 19:12: "Ty det finns sådana som från födelsen är odugliga till äktenskap, och det finns andra som av människor har gjorts odugliga till det, och det finns sådana som har gjort sig själva odugliga till det, för himmelrikets skull." Med undantag för dessa tre grupper bör ingen våga vara ogift. Den som inte hör till nämnda grupper bör alltså gifta sig, för annars kan han inte föra ett rättskaffens liv, det är omöjligt.