|
1867-1914
Elisabet Liljegren var född i Järna i Västerdalarna den 2 oktober 1867, och växte upp i ett välbärgat hem. Redan vid 9 års ålder visade Lisa, att hon ömmade för de fattiga och betryckta. I närheten av hennes hem bodde en ensam, gammal ogift kvinna med sina tre getter. Hon hade haft fem barn. Av dessa var fyra döda, och den femte delade moderns fattigdom. Lisas känsliga hjärta manade henne att dela den stackars gummans lott och leva på samma sätt som hon, bli lika ensam, föraktad och övergiven och slå sig ner i lika eländig koja i skogen med några getter till sällskap. Den stackars kvinnan var djupt rörd av den kärlek, som visades henne av denna flicka, som kom till henne med mat, käder och hopp. Den unga Lisa växte upp, genomgick folkskola och konfirmerades av den gamle prosten. En kväll på ett friluftsmöte på Hossgården i Skålö, var Lisa med. Sång och vittnesbörd grep henne djupt, och när frälsningssökande uppmanades att ge sig tillkänna, reste hon sig ögonblickligen och gick fram. Hon bad en man bedja för henne. Detta han han dock aldrig göra, förän hon reste sig och utropade: "Nu känner jag, att jag är frälst." Vid det sista mötet vid Jernbergs första besök i Järna, uppfylldes hon av den helige Ande, prisade Gud och uppmanade människor att söka Guds nåd till frälsning. Detta väckte häpnad, ty sådant var ej vanligt på den tiden. Kvinnor brukade inte tala Guds ord. Därtill var detta en ung flicka. En gång predikade hon i andehänryckning från kl. 9 på e.m. till kl. 3 på natten. En dag fick hon tag i ett nummer av tidningen Stridsropet, där hon läste om kapten Hellberg, som fängslats för att han överträtt ett mötesförbud. Ur Kvinnor i Väckelsens Tjänst av Karl Linge Fortsättning följer |