Predikan av Emil Gustafsson.

1. En flyktig jämförelse mellan den första församlingen och våra dagars kristenhet kan vara nog att låta oss känna, huru långt vi glidit tillbaka. Den av sanning och frid omstrålade gränslinje, som skilde de första kristna från världen, har blivit nedtrampad av en förvärldsligad kristenhet, och det är numera svårt att finna den. Förslöade och oskickliga att pröva Herrens fullkomliga vilja, fråga vi: Huru nära kunna vi gå de dolda djupen? Huru mycket penningar får vi samla? Huru mycket får vi deltaga med i världens seder och bruk? Dylika frågor förekommo icke den första tiden. Församlingen visste, att hon var avskild från världen för att leva med Gud.

2. Lång och ödesdiger har den natt varit, som vaggat kristenheten till sömn. Och den ödsliga tystnaden har avbrutits då och då av ett väckelserop eller en reformators larmklocka. Men blott några få hava stått upp till kamp emot nattens faror. De övriga hava, som den late, vänt sig om för att somna på den andra sidan! Med gripande ömhet förnyar Herren sitt rop till församlingen: "Vakna upp, du som sover!" Nu är den rätta stunden för att allmänt uppvaknande. Och, Herren vare lov, många bland Guds folk stå med tända lampor och brinnande hjärtan som en enda bön: "Kom, Herre Jesus!" Men den, som tror sig hava hunnit längre än Guds folk i det förflutna, han gör ett stort misstag.

3. Vi står delvis yrvakna i morgongryningen till ett bättre liv. De sanningar, som vi först på senare tiden börjat leva, äro gamla erfarenheter i Guds församling. Och likväl äro vi färdiga att pösa upp och förhävas över våra förmenta framsteg; vi som ej allenast borde triumfera över synd och värld, utan även över sjukdom och död. Ty därtill borde Guds församling hava hunnit, att hon kunde uppväcka de döda. Men därtill fordras mer av en levande Kristus i en levande tro. Men var är han? Eller, vad berömma vi oss utav?

4. Var är den man, vars blotta skugga är hälsa och liv? Apg. 5:15, 16. Var är Pauli nit och Petri mod? Och var är den brödrakärlek, som säljer sina ägodelar för att dela värdet lika mellan bröder? Apg. 4:32. Och var är bönemöten, som skakar husets grundvalar och uppfyller varje själ med den helige Ande? Apg. 4. Var är den hängivenhet, som finner sin högsta ära i att lida för Jesus, och var är det tålamod, som med glädje lider oförrätter och misshandlingar av alla slag? Apg. 5:14; Ebr. 10:32-35.

5. Från uppvaknandets yrsel skola vi, innan vi förmå röra oss ur fläcken, bringas till sans av en känd vanmakt, som spörjer: "Var är din Gud?" Ja, var är han? Såg du honom i all den tro, som nu låter tala om sig? Det är nu först man har börjat tro. Nu skall allt gå genom tro. Välan, du glada tro! Bär förbundets ark framför oss genom tidsböljornas djupa vatten! Kom sjung ned Jerikos murar! Tillstoppa lejonens mun, och gå åstad med dina tre hundra män för att slå midjaniterna, talrika som sanden på havets strand! Domb. 7. I denna gudlösa tid giv oss en profet, som med eld från himmelen bevisar, att Herren är Gud! 1 Kon. 18.

6. Vi hava tro. Låtom oss erövra världen för Kristus! Vi hava tro. Låtom oss i Jesu Kristi, Nasaréens, namn bjuda våra sjuka och genomvärkta stackare att stå upp! Ack, vår tro är alltför ofta bara ett skryt. I prövningens eld smälter den ihop till intet. Den glada hänförelsen tågar ut med höjda fanor, men hela regementen flyr, då djävulens kanoner giva eld. Det är ingen triumferande Kristus i vår tro. Våra vapen äro blanka, vi har en här, inövad till krig, men vem går i Herren Sebaots namn? Giv oss en David att sätta emot Goliat!

Vi hava upptagit Elias mantel, men förgäves slå vi på svårigheternas Jordan. Varje dess vågsvall är ett kallt förakt. "Var är Herren, Elias Gud?"