"Faren icke vilse, Gud låter icke gäcka sig, ty vad en människa sår, det skall hon ock skörda; ty den som sår i sitt kött, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Anden, han skall av Anden skörda evigt liv" Gal. 6:7-8
Det är tid på, att varje människa bereder sig för att stå ansikte mot ansikte med livets verkligheter och att lära känna dem - i alla händelser böra vi bereda oss på att lära känna den verkligheten, antingen den är oss behaglig eller ej, att Gud känner oss alltigenom, det värsta såväl som det bästa hos oss, och att intet är fördolt för honom, som är hela världens domare.
Lev icke i en dåres paradis. Gå icke och bedrag dig själv angårnde den verkliga beskaffenheten av din karaktär, ditt privata och offentliga liv, dina motiv och önskningar, angående vad du varit, vad du är och vad du ämnar bliva. "Gud låter icke gäcka sig." Gud är ingen dåre. Du kan bedraga din granne, du kan bedraga vissa medlemmar av din familj, du kan bedraga din husbonde, du kan bedraga dina arbetare - men du kan icke bedraga Gud.
Det är ett ordspråk som lyder så: "Där okunnighet är en välsignelse, är det dåraktigt att vara vis." Detta är emellertid inte sant, då det gäller evighetstingen. När det gäller liv och död, tid och evighet, himmel och helvete, då är det fara uti att vara okunnig. Här är det den största dårskap att icke fråga efter verkligheterna sådana de äro. Den stora presidenten Lincoln sade en gång: "Fu kan bedraga hela folket för en tid; du kan bedraga somliga av dem hela tiden; men du kan icke bedraga alla alltid." Och, min vän, du kan icke bedraga Gud ett enda ögonblick. Denna sanning är måhända inte behaglig att höra, men du måste höra den så länge jag är Guds tjänare och har tillfälle att tala till dig. "Vad en människa sår, det skall hon och skörda" - hon skall själv skörda det och ingen annan. Du hämtar icke "vindruvor av törne, ej heller fikon av tistel." Du går inte ut och sår korn och väntar att skörda vete. Du sår icke ut rovfrö och förväntar att skörda råg. Du vet att du får samma slags skörd som det du sått. Vad skall du skörda?
Vi sjunger stundom i en sång: "O, säg vad det bliver för skörd!" Önskar du veta vad lönen kommer att bliva på domens dag? Se då på vad du är, lär att känna dig själv. Stanna och tänk efter: "Vad är jag? Vad gör jag? För vad lever jag? Hur står jag i förhållande till den stora boken, som är Guds uppenbarade ord? Vad gör jag med Gud och det dyrbara liv, som han har givit mig?" Min käre broder, du kan avgöra, hurudan din skörd skall bliva. Bedrag dig icke själv. Far icke vilse. Detta angår icke blott dig själv, utan också dem, som du har omkring dig; ty ingen lever blott för sig själv, utan han övar också inflytande på dem som äro omkring honom och som han kommer i beröring med. Vi sår antingen en säd, som skall bära frukt till Guds ära och våra medmänniskors eviga välfärd, eller ock kastar vi ut ogräsfrön, som skola frambringa en skörd av törne och tistlar, vilka vi sedan skola inbärga med blödande händer och sargade fötter. Och det kommer icke att gagna, att en gång se ut över skördefältet och säga: "O Gud, jag menade aldrig att hava en sådan skörd!" Måhända du icke menade det så, men detta är skörden av ditt utsäde, och du skall hava att inbärga den.
Ta för exempel ditt dagliga tal. Hur skall du förvänta dig att du skall tänka rent och tala rent, när du icke läser annat än smutsiga och dåliga böcker och helst lyssnar till ruttrt tal? Hur k an du förvänta att kunna utöva gott inflytande, när dina tankar och ord är orena nog till att komma folk att tro, att du fått din uppfostran i helvetet, med djävulen själv som läromästare? Hur skall du förvänta dig att dina barn skola lära sig ett sedligt rent språk, när de dagligen och stundligen höra eder och svordomar från dina läppar? Du sår ond säd, min broder, glöm icke det. Jag skulle hellre vilja vara stum, än hava förmågan att tala och så använda den till svordomar och förbannelser.
Jag är icke efter edra pengar, mina vänner, jag är efter edra hjärtan och samveten. Gud hjälpe mig att vinna dem båda! Det är vad som ligger mig om hjärtat i dag, att kunna förmå eder att upphöra med att så vildhavre och i stället så det eviga livets säd. Hur kunnen I förvänta, att edra barn skola växa upp rena och nyktra, om I själva lären dem att dricka? Om Gud skulle draga undan den täckelse, som döljer framtiden tjugo år härefter, så skulle somliga av eder ha sett in i en fängelsecell och där se en ung man med nedslaget utseende, som ni knappast skulle känna igen. Ni skulle bliva förfärade vid denna anblick: orena läppar, blodiga kinder, insjunkna ögon, kainsmärket på pannan - och om ni skulle säga: "O Gud, vem är denne?" så skulle Gud måhända säga: Detta äe den gosse, som du sände att hämta ditt middagsöl på söndagen." Du skall skörda vad du sått.
Lyssna! Där borta på andra sidan oceanen, just innan jag lämnade mitt hemland sistlidna september, kom en moder in i rummet, där hennes två gossar, en på sex eller sju år och en annan på två år, voro, och fann, att den den sjuårige gossen höll på att döda sin lille bror med en sax. Hon sade: "Vad gör du?" Och han svarade: "Jag önskar att döda honom." Den förfärade modern talade med sin man härom, och han tog gossen till en doktor för att undersökas; denne doktor visade fadern till en specialist, och denne specialist var en vän till mig. Han undersökte gossen omsogsfullt och sade till honom: "Varför ville du döda din lille bror? Han har ju inte gjort dig något ont." Och gossen svarade: " jag känner ständigt ett begär att döda honom." Doktorn vände sig till fadern och frågade: "Brukar ni starka drycker?" Fadern svarade: "Å ja, jag dricker litet, det är sant, men jag dricker mig inte ofta berusad." Doktorn sade: "Nåväl, ni dricker i alla fall. Denne gosse kommer att döda någon en vacker dag. Det ligger i blodet på honom, och eder dryckenskapsvana är orsaken därtill."
Du skall skörda vad du sår, glöm icke det. Gud skall hålla somliga av eder ansvariga för att hava bragt till världen tjuvar, mördare och självmördare.
Glöm icke detta: " vad en människa sår, det skall hon ock skörda." Hur kan du förvänta att bevaras ren, när du väljer sådant sällskap som du valt? Jag skulle kunna trotsa en ängel från himmelen att kunna hålla sig obesmittad i sådant sällskap, som du vanligen umgås med. Hur kan du förvänta att kunna leva ett rent liv i orättfärdighetens rännstenar och kloaker? Jag besvär dig, lyssna till Andens röst i dag. Upphör med din dårskap. Låt bli att begå självmord, moraliskt självmord; låt bli det.
Du vet, var du gick vilse; du minns den dagen, då du tog det första steget nedåt, och du skulle vilja giva din högra arm i dag, om du kunde återkalla det ögonblicket. Du sov icke på två eller tre nätter då - men nu kan du göra samma sak om igen utan samvetsförbråelse; du har blivit förhärdad, sorglös, likgiltig. Detta är en av syndens följder.
Åtskilliga av eder komma ih¨åg, när Gud kallade eder till ett liv av tjänande och uppoffring. Gud önskade eder för sin räkning. Du kommer ihåg, vilken kamp det innebar att säga nej. Det var det första steget nedåt, inte sant? Ja men du sade nej. Och sedan gick det lättare för varje gång att säga nej till Andens röst; och nu skördar du något av den andliga dödens förlamning. Överträdarens väg är hård.
När ämnar du stanna och giva Gud tillfälle att få förbarma sig över dig? Om jag hade tid, skulle jag kunna berätta eder många händelser. Låt mig berätta en: I staden Manchester i England hade jag en god vän, som gjorde nycket för de unga männen i staden. Han uppoffrade mycket av sin tid för att verka ibland dem. Han var en förmögen affärsman. Det är hundratals unga män i den staden och på många andra platser, som hava att tacka Richard Johnson för vad de i moraliskt och andligt avseende äro. Han berättade mig följande:
"Jag satt på mitt kontor en morgon, då dörren öppnades och min son kom in och sade: Pappa, det är en polisman här, som önskar träffa dig. Jag sade: Låt honom komma in. Polismannen kom in och sade: Mr Johnson, det är en ung man i fängelset, vilken är döende, och han önskar att träffa eder. Kan ni komma? Jag följde med honom till stadsfängelset och fann där en döende ung man, enda sonen till en änka. Han hade rest till staden åtföljd av moderns böner och med sin bibel i fickan, som hans moder hade givit honom, och med alla goda beslut att leva rättskaffens. Under några veckor eller månader hade han lyckats bevara sin väg ren. Men han var anställd i ett av de förnämsta affärshusen i staden, och där var en hel mängd unga kamrater, som hade slagit vad om att de skulle förmå honom att supa sig full."
Jag varnar eder, I unga män, beröva icke en man hans religion, ty ni komma då att få rn förfärlig räkenskap. Om ni önskar ett Guds ord angående den saken, så är här ett: "Ve den, som förför ett av dessa små, som tro på mig; honom vore bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup."
Slutligen föll den unge mannen för frestelsen. Han sade till mr Johnson: "De kallade mig morsgris och allt sådant och sade, att jag var bunden vid min mors förklädesband." - Välsignade band, detta, som håller en man fast vid Gud! Heliga band, detta, som knyter en man fast vid korset, vore det ock blott en moders förklädsband!
Den unge mannen fortsatte att berätta: "För en tid kämpade jag emot, och jag borde aldrig hava givit vika; men en dag deltog jag i en lunch samman med dem och drack då ett glas vin. Det övriga gick lätt nog. Snart började jag dricka mycket. Jag började också spela och kom i svårigheter och skulder. Jag måtte hava varit ifrån förståndet. Och en dg - Gud allena vet, hur det kunde vara möjligt, då jag ju hade blivit lärd annorlunda - förfalskade jag min principals namn- och här är jag nu, döende - och jag önskar att dö. Men en sak oroar mig - och det är min moder. När hon får veta att jag är i fängelse och att jag är döende, och att jag förtjänar att vara i fängelse, så kommer hon att förlora förståndet." Mr Johnson sade: "Eder moder måste få veta, att ni är här." Men det dröjde en stund innan han var villig att meddela sin moders adress. Då han äntligen gjort det, sände mr Johnson ett telegram till henne och mötte henne sedan vid stationen. Han satte henne i en droska, och när hon steg ur droskan och såg upp på fängelset, sade hon: " O Gud, varför har du låtit mig leva för att få se detta? Varför föblrv jag vid liv, när han föddes? Vad har jag gjort för att drtta skall hända mig? Varför fick jag icke begrava honom, när han var ett litet barn?" Och hon skulle hava fallit i gatan om icke mr Johnson tagit henne i sina armar. Han sade till henne: "Ni måste skynda eder, om ni skall få se honom innan han dör": Men det var för sent. Hon nådde rummet, där han låg, men hans ande hade redan flytt. Hon slog sina armar om den livlösa kroppen, kysste den bleka, kalla pannan och sade:"O, Willie, min Willie! Give Gud, att jag hade fått dö för dig!" Men det var för sent. Willie skördade endast vad han hade sått. Mödrar kunna icke hindra det. Det är ett av de oföränderliga lagarna. Du kan för din del lösa denna fråga genom att i dag ställa dig vid korsets fot, där det finns hopp för alla.
