Ett av Idas kapell skulle invigas, men hon häftade fortfarande i skuld för det. Och då hon aldrig invigde ett kapell, som det var skuld, så var spänning i luften. Ida avskilde efter vanan en bönenatt. Hon bodde vid den tiden på Missionshemmet i Skara, där också några elever från lärarinneseminariet var inkvarterade. När Ida kom ut från sin nattliga bönekamp trött och förgråten, frågade en av eleverna, vad som stod på. Hon fick då veta, att Ida hela natten bett om pengar till kapellet och att hon på morgonsidan fått ett tröstens ord från Psalmernas bok.
- Tror verkligen fröken Andersson, sa den unga flickan föraktligt, att också psalmerna är Guds ord?
- Ja, genmälde Ida, det tror jag.
Frampå dagen kom en man med flera tusen kronor, som Gud hade manat honom att ge åt kapellbygget, och skulden blev betald.
När eleven kom hem på eftermiddagen, lade Ida fram tusenlapparna och frågade:
- Tror du nu, att psalmerna är Guds ord?