Predikan av Kaj Munk

Text: Luk. 11: 15-28

Man skulle nästan tro, att Jesus hade upplevat Versailles. Ty alla de betraktelser han föesjunker i efter att ha helbregdagjort den sinnessjuke, de låter ju som om de vore byggda över vårt olyckliga Europa och dess öde i vår tid. Här har vi riket som kommit i strid med sig själv. Här har vi den fruktansvärda besattheten av onda andar, som då skriket från de lemlästade och tystnaden från de döda steg mot himlen i fyra helveteslånga år. Därefter kom freden och folkförbundet och alla de mellanfolkliga traktaterna och aldrig mera krig, och då den orena anden kom tillbaka till sitt hem och fann det fejat och prytt. Då gick den åstad och tog sju andra onda andar med sig, som var värre än den själv, och de gick ditin och bodde där; och det sista blev värre med denna världsdel än det första.
Ja, nu behöver vi ju inte längre säga "denna världsdel"; för nu badar de i blod och brakar i explosioner alla fem, så många de var. Hade vi dubbelt så många, så skulle de göra detsamma. Och fanns det en möjlighet för att dra Mars och Jupiter och de andra planeterna in i våra fejder, så skulle vi sätta himmel och jord i rörelse för att det skulle ske.
"Till den grad har altså kristendomen gjort bankrutt", säger ni kanske. "Nåväl, min herre vad har ni gjort för att den inte skulle gjöra bankrutt? Vilken är er insats?"
Kristendomen har inte gjort bankrutt, ty den har överhuvud taget inte kommit till användning. De kristnas Gud är ju ingen diktator. Han tvingar inte kristendomen på någon. Det är ju vår tros hemlighet, det orimliga och egentliga i vår kristna tro, att ordet blev kött, som Johannes uttrycker det; han kom till sitt eget, och hans egna tog icke emot honom. Men åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn. Och hör nu Paulus: varen så till sinnes, som Kristus Jesus var han som icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv, i det han antog tjänareskepnad. Och Jesus själv: Människosonen har kommit icke för att låta tjäna sig utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.
Kristendom är den allsmäktige Guden, som kommer till den svaga människan och frågar: Vill du ta emot mig? Och om människan vänder sig bort, förmår den Allsmäktige inte. Det är denna omoraliska dårskap som kristendomen kallar för livets djupaste sanning. För dess skull är vi kristna, judarna en stötesten och för grekerna en dårskap.
Nu har Gud kommit till Europa och har erbjudit den vite mannen sin tjänst. Har vi då anställt Gud hos oss? Ja vi har byggt kyrkor, vi har avlönat präster, vi har uppfört oss som kristna på mantalslistorna. Allt det där är närmare besett komplett likgiltigt. Det är som att anställa en man men aldrig låta honom tillträda platsen. Vad kan det tjäna till att acceptera honom och utbetala lönen till honom, när han ändå skall fortsätta med att gå hemma hos sin far och mor och inte får hugga i och uträtta något?
Den vite mannen vill göra arbetet själv. Låt oss se lite på listan över produkter av hans energi genom tiderna! Där är inkvisationen, avlatshandeln, kolonialpolitik, negerslaveriet, judeförföljelserna, utsugandet av arbetarna. Det är de mörka tiderna i vårt levnadslopp; men även där vi har triumferat, har det alltför ofta skett på en annan grundval än Guds ord. Nej vi lät Gud stanna hemma och höll djävulen tjudrad i farstun. 1914 släppte vi så hunden lös. Kom all den förtvivlan, som därav följde, oss att ta emot Guds anbud om att nyordna tillvaron? Nej åter ville vi göra det själva. Kristendomen fick sig anvisat ett anspråkslöst hörn i stugan, där den kunde pyssla med sina specialintressen, och så gav sig den moderna kulturen till att "ordna" gränsproblemen, formerna för statens styrelse, finanspolitiken, de erotiska problemen. Finns det någon som törs påstå, att Gud blev rådfrågad i någon av dessa ödesdigra frågor? Nej vi kunde själva. Vi hade blivit för upplysta för religionen (Som om människorna inte alltid hade varit det!) Vi tog itu med att bygga en vacker, tillförlitlig, liberal och logisk värld med lika hänsyn till alla (utom till verkligheten). Den onde anden, som hade varit på ett rekreationshem i någon trevlig avkrok av helvetet för att återfå sina krafter efter fyra års koncentrerade utsvävningar, kom tillbaka för att ta sig ett titt på sitt gamla hem. Nu skulle detta hem ju vara befäst med Guds ord, ointagligt befäst, Men det låg öppet och leende, fejat och prytt, godtroget och makligt. Då log den onde anden och rusade in och bjöd sju andra andar, värre än han själv, på kalas. Jag kan nämna namnet på dem alla sju, min åhörare. Men du behöver inte ta dig någon särdeles lång funderare för att själv kunna namnge dem.
De arma människorna inne i huset, de fick sig en dödlig förskräckelse. Jag måste säga till deras heder - ånej, förresten till deras vanheder - att de kom sig tämligen snabbt. De skyndade sig att lära sig förstå dessa sju nya andar och komma på gemytlig fot med dem. Några gick så långt, att de började gnola deras melodier och hålla skåltal vid deras kalas. Det gick ganska friktionsfritt - med andra ord: Vår Herre Jesus fick återigen rätt, det sista blev med denna människa värre än det första.
Men vi i den kristna församlingen ser med ångest och undran och tacksamhet, att Gud, oändligt långmodig, fortfarande står där helt beskedlig vid världens dörr och frågar, om den ännu inte finner tiden vara inne att ta honom i sin tjänst. Och det är snart sagt det enda, som gör, att vi inte förtvivlade förlorar förståndet eller tänker på självmord av skam; vi hoppas, vi narrar, vi hoppas, att när också detta Ragnarök nummer jag vet inte vad har blött och skrikit och hostat sig till döds, så skulle äntligen tiden vara inne för mänskligheten att begripa, att den inte kan själv. Så skulle mänskligheten begära sig i konkurs och dra sig undan och låta kristendomen träda till för att visa, vad den duger till. Så skulle äntligen efter två årtusendens misslyckande försök den kristna världen börja demonstrera sann kristendom. Om de kunde ske, att Kristi ande kunde inbjudas tillsammans med de fyra stora, som denna gång skall diktera freden, vilka de än nu blir, att Kristus som den femte vid förhandlingsbordet kunde få myndighet och makt att för första gången i världshistorien skapa en kristen fred och få en chans att hålla folken vakna och andligt stridsberedda för att skydda den freden ! Om de kunde ske !
Jag vågar inte tro det. Och jag vågar än mindre låta bli att tro det.


Hämtat ur boken "Med ordets svärd" Danska predikningar 1941-1942 av Kaj Munk

1