Nåd och frid i Herranom och mitt fattiga "Fader wår." Nådige och hjertans käre Landsherre! Eders Nåde wille nådigt höra min suck; ty på grund af det tal och stora rop, hwilket jag med mycken bedröfwelse måste höra för min käre Landsherres skull, kan jag icke gifwa detta bref till Eders Nåde en glad begynnelse, hwilket är mig mycket emot och gör mitt barnsliga hjerta mycket ondt.
Men E. N. känner wisserligen också sjelf, att Edert hjerta allaredo har blifwit kallt, att I hafwen fått lust till mammon, gerna wiljen blifwa mycket rik och, såsom ryktet går, läggen alltför tunga bördor på Edra undersåter, söken att drifwa dem bort från deras fädernegård och gods, ja rent ut att göra dem till lifegna.
Detta will dock Gud icke lida, eller om Han lider det, skall Han låta grefskapet warda alldeles utfattigt. Ty det är hans gåfwa, hwilken Han lätteligen kan taga tillbaka, och Han är icke bunden af något kontrakt, såsom profeten Haggai och säger: "I församlen mycket, men behåller intet; och den der penningar förtjenar, han lägger dem i hålig pung." Detta bref, som jag nu skrifwer till E.N., är troligen det sista; ty jag är grafwen närmare, än någon tänker. Derför beder jag, såsom tillförne, att E.N. wille handla mildare och nådigaremed Edra undersåtar och låta dem blifwa, så skall och E.N. genom Guds nåd så blifwa först här och sedan der. Eljest skolen I förlora bägge delarne, och det skall gå eder såsom Aefopus omtalar i sin fabel om den mannen, hwilken skar upp sin gås, som hwar dag wärpte åt honom ett gyllene ägg, och dermed förlorade det gyllene ägget med gås och äggstock; och liksom hunden, hwilken tappade sitt köttstycke i wattnet, när han snappade efter skuggan. Ty det är wisst och sant, den som will hafwa för mycket, han får desto mindre; hwarom Salomo har skrifwit mycket i sina ordspråk.
Korteligen, det är E.N.:s själ, som ligger mig på hjertat, och hwilken jag icke för någon del kan utesluta från min omsorg och mina böner; ty derom är jag wiss, att den, som är utesluten från kyrkan, han är ock utesluten från himmelen. Till en sådan förmaning twingas jag icke allenast af det kristliga kärleksbudet, utan och af det swåra hot, som Gud har uttalat öfwer oss prester, att wi skola dömas för främmande synder, Han säger nämligen i Hesek. 3: Om du icke säger den ogudaktige hans synd, och han dör deruti, så will jag kräfwa hans blod utur dine hand; ty derför har jag satt dig till en själasörjare.
Derför skall E.N. icke taga min förmaning illa upp; ty jag kan icke låta fördöma mig för Edra synders skull, utan jsg söker fasthellre att göra Eder salig med mig, om det på något sätt är mäjligt. Lyckas det icke, så är jag nu utan skuld. Härmed anbefaller jag Eder till all Guds nåd och barmhertighet. Amen.