Olympias
Olympias föddes omkring år 368 och härstammade från en av de rikaste och anseddaste familjerna i Konstantinopel. Föräldrarna dog medan hon ännu var helt späd, varefter hon kom att uppfostras av en allvarlig kristinna. Hon gifte sig sedan med den unge, ansedde prefekten Nebridius i Konstantinopel. Denne dog redan efter ett och ett halvt år, och Olympia stod nu helt ensam i världen som en artonårig änka. Den eika, sköna kvinnan hade en sår ställning. Kejsaren Teodosius den store var hennes vän och gynnare och ville visa henne den äran att ta upp henne i sin slägt, vilket hon avböjde. I stället för att gifta sig med en släkting till kejsaren, blev hon diakonissa, vilket det vid denna tiden fanns ett ansenligt antal i Konstantinopel. Vid Sofiakyrkan arbetade fyrtio diakonissor, vid en annan kyrka sex, varibland Olympias, som hade blivit invigd av biskop Nectorius (381-397). Hon gick nu i enkla grova kläder omkring i de fattigas kojor, infann sig vid de sjukas läger, i martyrernas fängelser, vid de troendes dödsbäddar, överallt medförande lekamlig hjälp jämte Guds ord och Guds tröst. Hon beredde även de kvinnor, som anmält sig vilja övergå till den kristna tron, för dopet, så att de kunde avlägga sin trosbekännelse och tillkännage sin vilja att leva därefter. Även efter dopet övervakade hon med skarpa ögon sina skyddslingar, stärkte de svaga, uppmuntrade de försagda, förmanade de vacklande och straffade de likgiltiga. Dit biskopen inte kunde gå, dit gick hon, och han kunde lita på henne, ty hon skötte med helig iver och noggrannhet sina åligganden. Men kejsar Teodosius var arg på henne. Han befallde prefekten att dra in hennes förmögenhet. Men hade han trott sig därmed straffa henne på ett kännbart sätt, så bedrog han sig. Hon sade till honom: "I haven, o herre, emot eder ödmjuka tjenarinna bevisat icke blott en suveräns godhet och vishet utan även en biskops, då I befriat eder tjänarinna från att bära den tunga bördan av mina ägodelar och därmed gjort mig kvitt mycken sorg och oro, som nödvändigheten att väl bruka dem skulle ha börorsakat mig. Och ett beder jag dock, och I skulle föröka min glädje, ifall I uppfyllde min begäran: Given befallning att utdela allt till de fattiga och till kyrkkassor. Jag skall nu för min del icke mera behöva at frestas till fåfänga genom mina rikedomar och genom deras utdelning." Kejsaren insåg snart, att alla hans vapen miste sin udd gent emot en sådan upphöjd karaktär och kristlig åskådning, så han återgav henne förmögenheten, vilken hon sedan använde för kyrkan och de fattiga. Hon utdelade gåvor och allmosor med fulla händer. Man liknade hennes frikostighet vid en ström, som utgöt sig till jordens gränser, och av vars vatten envar kunde ösa.
Hennes biskop den väldige Krysostomus måste slutligen säga henne: "Jag berömmer din iver, men den, som bemödar sig att hinna höjden av kristlig dygd, måste vara en vis utdelare av Guds gåvor. Men under det du förökar de rikes skatter, kastar du din egendom i havet. Eller besinnar du inte att du har helgat dina penningar åt de fattiga, och att du därför måste förvalta din rikedom så som något, vilket icke mera tillhör dig,utan såsom något, för vilket du måste avlägga räkenskap? Vill du därför följa mitt råd, så anpassa dina skänker efter de bönfallandes behov. På så sätt kan du hjälpa flera och av Gud erhålla belöning för din kärlek och vishet." Från den stunden lärde hon sig giva med viss urskilning.
Krysostomus dog den 14 september 407 i staden Komena i Pontus. Den landsflyktiges sista ord var de bekanta: "Gud vare lovat för allt!" Med Olympia underhöll han en livlig brevväxling till sin död. Hon dog omkring 420, då hon ingick i den sabbatsro, som står åter för Guds folk, och erhöll den trogne tjänarens lön.
Ur "De Bibliska Huvudbegreppen, belysta genom exempel ur Historien och Livet." utarbetad av Hans Nilson (1889)