Predikan hållen av Sadhu Sundar Singh i Gränna kyrka, tisdagen den 2 maj 1922.
Ur "Överflödande liv" Sju predikningar av Sundar Singh.

"Jag har kommit för att giva dem liv och över nog" Joh 10:10

Många hava kommit för att vara lärare i denna världen, men för att giva liv har ingen kommit mer än Jesus Kristus. När jag var hindu, erbjödo sig många att undervisa mig, men jag sökte någon, som kunde giva liv. Detta fann jag icke i hinduernas religion men hos Jesus Kristus. Jag läste mycket i hinduernas skrifter, jag riktigt sökte men fann icke någon, som sade: "Jag har kommit för att giva liv." Ingen sade ens detta: "Jag skall giva eder ro", än mindre: "Jag skall giva eder liv och över nog." Detta liv kan icke erhållas genom studium av filosofi eller moralläror. Nej Kristus ingjuter det i oss. Han säger: "Mitt ord är ande och liv", och när han ger oss sitt ord, ger han oss sin ande, som blir liv i oss.
När jag först blev kristen, kunde jag icke förstå skillnaden mellan "liv" och "liv över nog". Det är emellertid en stor skillnad mellan att hava liv nätt och jämt, och att hava live över nog. Jag skall begagna mig av en liten illustration, som visar denna skillnad.
Jag hörde en gång om en sjuk yngling, som låg på ett lasarett i Indien. Det var mycket kallt, och därför hade hans släktingar, som kommo på besök, satt en liten glödpanna under sängen. Det är nämligen inte så i de indiska sjukhusen som i edra europeiska, att de äro varma, utan där måste man elda på detta sätt. När släktingarna hade gått, såg ingen till elden, utan denna fattade uti sängkläderna. Ynglingen hade liv, men han var så svag, att han icke kunde släcka elden, utan brändes till döds. Mannen var levande, icke död, när det började brinna, men han hade ingen styrka. Vad hade han väl för nytta av ett sådant liv? Han såg elden komma, han såg döden nalkas, men saknade krafter att släcka elden.
På samma sätt är det med många kristna. Man kan icke säga att de är riktigt döda. De leva men sakna kraft. De äro såsom förlamade. De känna tillochmed döden nalkas men hava inte kraft att bliva döden övermäktiga. När djävulen kommer med sina frestelser och med sina glödande pilar skjuter på dem, hava de icke motståndskraft.
Vilken skillnad är det icke när vi mottagit överflödande liv av Jesus Kristus! Då hava vi en moteld, som hindrar de framträngande frestelsernas eld. Det är just detta, som utgör skillnaden mellan halvlevande och kraftigt levande kristna. För sådana kristna, vilka äga endast litet liv, är detta liv en börda, ty de hava ingen kraft till seger. Man träffar tyvärr många sådana kristna, och vid första anblicken ser man att ingen glädje finns i deras liv, ingen kraft, som för dem igenom frestelserna. När vi däremot fått det liv, som Kristus talar om, det överflödande livet, då följer därmed kraft till seger.
Gud har råd att giva oss ett rikt andligt liv, och han vill ej, att vi skola nöja oss med mindre än detta, ty i sin stora kärlek vill han giva oss det bästa och mesta möjliga.
Då jag förlidet år gick igenom Tibet, fick jag lära en dyrbar läxa. När jag vandrade vägen fram genom skogen, fick jag se en by, och där var en stor människoskara samlad. Skogen hade fattat eld, och jag lade märke till att det var ett särskilt träd, som tilldragit sig mängdens uppmärksamhet. Elden gick sakta uppför detsamma, och så småningom fattade alla grenarna eld. När jag såg närmare efter, upptäckte jag ett fågelbo i trädet, och i boet låg fyra små ungar. Hur gärna önskade man icke att på något sätt kunna rädda fågelungarna, men det var omöjligt. Modern kom. och vi undrade, hur hon skulle bära sig åt för att rädda sina ungar. Då satte hon sig över dem och bredde ut sina vingar. Elden kom och fattade tag i vingarna, men modern satt kvar. Då slog mig den tanken: "Detta är ju en liten varelse, bara en fågel, men denna lilla fågel har en sådan kärlek till sina ungar, att hon giver sitt liv för dem." Och jag sade till folket, som stod där och åsåg allt detta: "Om en sådan kärlek kan finnas i en liten fågels hjärta, hur mycket större måste då icke den kärlek vara, som Skaparen, hyser för sina skapade varelser!" Bilden är ganska svag, men den erbjuder en jämförelse. Om en liten fågel kan älska så, hur mycket mer skall då icke Gud, som är själva kärleken älska oss!
Så länge jag var hindu, kunde jag icke fatta, hur det var möjligt för Gud att genom Kristi offer, giva oss liv, men när jag lärde känna Guds kärlek och denna kärlek strömmade in i mitt hjärta, då öppnades mitt förstånd. Många finns nog även i detta kristna land, som tänka: Hur kan Kristus genom sin död giva oss liv? För en tre, fyra år sedan under ett möte i en by på Himalaja sade folket till mig: Inte kan en människa giva sitt liv genom att dö." Då kom en ung man fram och sade, att det nog var möjligt, att han kunde bevisa detta. Då trodde jag, att den unge mannen var en kristen, men det var han ej. Han talade om, att när han en gång gick bland bergen snavade han och skade sig så svårt, att han började blöda häftigt, och innan hjälp han erhållas, hade han förlorat nästan allt sitt blod. Hans fader fann honom och bar honom till en läkare. Men läkaren sade: "Jag kan ingenting göra. Hade benen varit brutna, så skulle jag kunnat hela dem; hade det varit ett vanligt sår, skulle jag kunnat läka det, men här finns intet blod, och därför kan jag ingenting göra. Jo, det finns ett sätt att rädda honom. Om någon vill giva honom sitt blod genom att låta överföra det i hans ådror, så kan han möjligen räddas. Fadern älskade sin son och sade: "Doktorn, jag vill giva av mitt eget blod." Läkaren öppnade faderns åder och förde in av hans blod i sonen och räddade på så sätt sonens liv. Men ett par dagar senare dog fadern, och nu sade sonen: " Här står jag som ett levande bevis på att en människa kan räddas genom en annans död." Då sade jag till honom: "Det är alldeles på samma sätt, Jesus Kristus gjort. Han har givit sitt liv för oss, och genom att vi öppna våra hjärtan för honom att mottaga honom, kommer Guds liv in i oss, och vi göras levande genom Jesus Kristus." Det är sant, att vi icke förstå detta, förrän vi får våra andliga ögon öppnade för sanningen.
Så länge jag var oomvänd, kunde jag icke förstå det. I hjärta och tankar var jag full av fiendskap mot Kristus, Guds ord trampade jag under fötterna och tänkte: "Detta är ju dårskap. Har icke vår indiska filosofi mycket mer än den här boken att giva oss?" Men när jag hade sökt mig trött i hinduerna religion, så fann jag slutligen i Kristus den ro, och frid, som mitt hjärta längtade efter.
Till en början med kände jag Jesus Kristus endast till namnet. Jag hade icke mottagit honom som min Frälsare. Jag är rädd att även i detta gamla kristna land finns många som äga kunskap om Jesus Kristus men icke hava mottagit honom såsom sin personlige Frälsare. Att han kommit från himlern, det tro många, men andra tänka, att han var en vanlig människa, som kom i denna världen och blev människa på samma sätt som vi. För några dagar sedan använde jag en liknelse, som jag även nu vill omtala. Om man ställer en käpp till en del i vatten, så synes den vara avbruten. Men detta är en synvilla, som beror av ljusstrålarnas olika brytning i luft och vatten. Drar man upp käppen, finner man att den är rak som förut.
Den oomvändes ögon se Kristus på samma sätt, ty en naturlig människa fattar icke det andliga. Hon kan förstå Kristi mänskliga tillvaro, för så vitt ¨det liknar hennes egen, men hans gudomliga natur ligger utom området för hennes fattningsförmåga. Vid gränsen mellan det naturliga och gudomliga synes därför Kristus så att säga "avbruten", d. v. s. en naturlig människa kan ej följa honom längre än till gränsen. Först när människan själv blir född av Anden och får del av Guds natur, kan hon i någon mån fatta även Kristi gudomliga natur. När vi leva i beröring och i dagligt umgänge med honom genom bönen då drages vårt hjärta till honom, vi lära känna och förstå och älska honom. Då tacka vi honom för den frälsning, han givit oss.
Lika litet som det lekamliga ögat kan se, lika litet kan det naturliga sinnet älska Kristus. Han måste andligen bedömas. När vi i villig lydnad i bönen överlämna oss åt honom skola vi erfara, att han giver liv och över nog. Då skola vi lära känna, vilken skillnad det är mellan att hava liv och att hava överflödande liv. Många kristna hava liv, men ligga lamslagna och hava ingen kraft, ingen frimodighet. Det bliva själva med nöd frälsta och varken kunna eller ens försöka hjälpa andra. Jesus önskar, att vi skola hava liv och över nog av hans starkhet och kärlrk. Få vi detta, skola vi även finna, vilken skillnad det är mellan världens fröjd och Guds fröjd. Jag har mången gång tänkt, att man knske måste lida för Kristi skull. Men om så är, har man dock under lidandet Guds fröjd i sitt hjärta
När jag en gång predikade i Tibet, förbittrades folket därvid och kastade mig i en brunn, där vatten ej fanns. Den användes uteslutande för att avliva brottslingar. Det var en grav, vars botten var full av lik och människoben. Innan man kastade mig ned i brunnen, hade min arm blivit bruten. Det lekamliga lidandet var stort, men i anden var jag lycklig. Jag började bedja till Gud, och då strömmade hans glädje in i mitt hjärta, så att jag glömde den hemska plats där jag befann mig. En underbar frid fyllde mitt hjärta, så ljuvlig, att det icke kan beskrivas. Hur kunde jag i den mörka natten med ben och lik omkring mig ändå äga Guds frid i mitt hjärta? En sådan frid, en sådan glädje kan världen icke skänka - endast Gud. Medan jag satt där i brunnen, kom den tanken för mig, att jag aldrig kände denna glädje medan jag levde i all slags bekvämlighet och lyx i mitt hem. Varav kom det sig, att glädjen så överflödande strömmade mig till mötes i denna hemska håla? Då blev det tydligare för mig än någonsin förut, att Jesus lever, och att det var han, som skänkte mitt hjärta frid och glädje. Så förgingo timmar och dagar tills på tredje dagen jag blev underbart räddad. Medan jag satt försänkt i meditation och tänkte min tid var slut, fick jag höra en röst som sade: "Tag fatt i repet!" Strax fann jag ett rep bredvid mig, fattade uti det och blev upplyftad, och samtidigt helades också min brutna arm. Uppkommen såg jag mig omkring men fann ingen människa i närheten. Kanske var det en ängel eller ock Jesus själv, som lyfte mig upp ur brunnen. Hur som helst, det var ett stort underverk. Det största underverket var dock, att Jesus under dessa gruvliga lidanden fyllde mitt hjärta med frid
Det var ingen dröm, jag var fullt vaken. Hela min kropp värkte, och i min brutna arm kände jag svår smärta, men mitt under dessa smärtor uppenbarade sig Jesus för mig och gav mig denna underbara frid. Detta räknar jag som det största undret.
Om icke Jesus Kristus levde, så hade jag icke stått här i dag, utan mina ben låge multnade i Tibet. Jag skulle då icke i dag kunnat vittna om Jesus Kristi kärlek. Men därför att han är sanningen, därför att han räddade mitt liv, därför står jag här inför er alla. Vore det icke sant, att Jesus levde, skulle jag icke blivit så förändrad jag, som hatat honom och rivit sönder hans ord. Nu håller jag hans ord heligt och älskar det. Men mer än alla böcker, även mer än Bibeln aktar jg min dyre Frälsare själv, som jag nu tjänat under sexton, sjutton år.
Jag tror på Guds ord, därför att jag ser, att profetiorna gått i uppfyllelse, så ock på grund av den erfarenhet, jag har av det i mitt eget hjärta. Det är sant, att Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare.
Det är också sant, att många, många finnas, som icke mottaga honom. Man kan likna honom vid en stor konung, som förändrar sin dräkt och går ut bland sitt folk för att hjälpa det. När jag var i Tibet, hörde jag just om en konung, som handlade på detta sätt. Somliga mottogo honom, och sådana, som kände igen honom, och när det sean blev känt, vilka som lytt honom, blevo de belönade. Såhar Jesus Kristus,konungarnas konung, stigit ner till oss människor och blivit attig, ör att vi genom hans attigdom skulle bli rika.Han icke endast talar om de andliga gåvorna,utan han ger oss dem. Kanske erfara vi icke så mycket av den underbara inre friden och fröjden, när vi leva ett bekymmerfritt yttre liv, men vi erfara så mycket mer därav, när lidanden och prövningar träfar oss.
Före mig gick en man till Tibet för att predika,och han talade om för folket, att mitt i denna syndfulla värld hade han fått mottaga Jesus och med honom frid. "Och", sade han, "denna frid är icke endast för mig utan för hela vida världen." Människorna mottog dock icke hans budskap utan började förfölja honom. De slogo honom med en piska, och sedan han fått stora sår på kroppen, lade de salt på såren. De,som sågo på, kunde icke förstå, hur han mitt under detta svåra lidande kunde vara så glad. De blevo förfärade. Oaktat lidandet lyste hans ansikte av glädje och fröjd som en ängels. Mitt under plågorna gav han sitt vittnesbörd: "Den glädje som återstrålar i mitt ansikte, är icke min egen, utan den beror på att Jesus Kristus bor i mitt hjärta." Då började folket tänka: "Denna glädje är icke av denna världen. Det måste vara sant, vad han säger, att den följer med Kristus, som bor i hans hjärta." Den mannen hade liv övernog. Det är sådant liv, som icke försvinner eller gömmer sig, när vi får erfara lidanden eller frestelser, utan ett liv, som bär igenom prövningarna. Det svaga livet skulle aldrig kunna uthärda sådana lidanden.
Det var en rik man, som bodde i ett vackert och bekvämt hem, men han fann ingen glädje, förrän han fått mottaga Jesus Kristus. När Jesus kan göra så mycket i hednaländerna och giva de kristna därute en sådan frid, hur mycket mer vill och kan han icke göra i detta kristna land! När han så visar sin kraft bland oss svaga nybörjare i hednalanden, hur mycket mer vill han icke uppenbara och meddela sin kraft och glädje här! När han kan giva så mycket åt de okunniga, hur mycket mer vill då icke Frälsaren giva åt dem, som länge haft kunskap om honom! Men varpå beror det att hedningarna stundom finna, vad människorna i de kristna länderna sakna? Jo hedningarna hava ingen ro, utan de söka och söka och så uppfylles ordet: "Den som söker, han finner." I detta sökande hava de att utstå många lidnden. Här däremot tycktes det vara så, att man icke bryr sig om att söka. Bibeln får ligga på hyllan. Det är icke Jesus, som försummar sig. Nej vänner, I måsten erkänna, att orsaken ligger hos er själva. Där ute i Indien gå vi och söka och söka, och Gud vare lov, att vi även finan! Men det gör mig mycket ont att se, att man i de kristna länderna är likgiltiga för Kristus, ja till och med förkastar honom.
För några år sedan, då jag ännu ej besökt västerländerna, tänkte jag: "Hur härligt det måste vara i de kristna länderna! Där äro alla kristna, där leva de alla i gemenskap med Herren Jesus. Men vi stackare här ute hava varken kunskap eller böcker, utan vi får treva oss fram i mörkret. Där leva de i dagens klara ljus, hur härligt!" Men när jag kom till de kristna länderna, var det icke så, som jag hade tänkt. Jag fick se, att de visserligen hava kunskap om Kristus, men att detta i många fall är allt, och att icke så få till och med förkasta sin herre.
Hos oss är det så, att vi tröttnat på avgudarna, men här synes det, som om I tröttnat på levande Gud. I stället hava människorna här börjat söka i filosofi, teosofi och andra saker, men vad finna de? Den, som verkligen kan giva liv och den ro, som hjärtat behöver, honom övergiva de och söka, som profeten säger, i "usla brunnar", och där de finna "intet vatten". Med hänsyn till detta tänker jag ofta : "Tack, käre Gud, att du äntligen börjat komma till oss där ute i Indien! Uppenbara dig för oss alltmer och tack, att jag själv fått del i ditt liv!"
Det har dock varit en tröst och en glädje under mina resor i de kristna länderna, att jag funnit många, som med helig nitälskan tjäna sin Herre. Dessa människor erfara att livet i Kristus och tron på honom är värt något. De hava blivit frälsta och önska hjälpa andra. Det är folket, som missionerar, och vi äro så tacksamma, att det finns verkliga kristna, sådana som sända missionärer ut till oss, så att också vi får del i evangelium. Det är sant att många missionärer få lida, men i lidandet få de erfara samma glädje och fröjd, som jag förut talat om.
Å andra sidan måste jag säga, att många känna Jesus Kristus endast till namnet. Till envar av dessa vill jag säga: "Stanna icke vid blotta kunskapen om Jesus Kristus, utan bed Gud, att du verkligen får livet i honom! Min erfarenhet är, att man icke genom blotta kunskapen kan finna Kristus. Man måste böja sig inför Herren i bön för att finna honom. Vad jag icke kunde finna i andra religioner, det har jag funnit i tron på Kristus. Det är för mig en glädje såväl som en plikt att få vittna om min Herre
O, måtte Herren få hjälpa var och en av oss, att vi mottaga liv, ja över nog, så att Guds glädje må återspeglas i våra ansikten! Om du icke kan finna Kristus i de stora samlingarna, gå då in i din ensamma bönekammare, och du ska finna honom. I ensamheten får Gud större tillfälle att tala till oss än bland människor.
I ensamhetens tystnad, med hjärtats blick riktad på Herren vinnes det frid, som hjärtat åstundar. Där vill han uppenbara sig för oss och giva oss icke det lama kraftlösa livet, utan liv över nog. Han vill giva oss verklig hälsa och kraft.
Give Herren att det måtte bliva allas vår erfarenhet att få liv och över nog!