|
1857-1935 Ingensade något däremot. De kände nog alla, att det var det säkraste. Så stod hon där framför dem alla och bad varmt och innerligt till Gud om räddning för sig och sina medpassangerare. En underbar frid sänkte sig över henne. Hon tycktes glömma tid och rum, så att somliga började bli nervösa över att bönen blev för lång, då de sågo, i vilken fara de befunno sig. Sedan Sveinbjörg varit i livbåten en stund, började hon undersöka, vilka tillhörigheter hon räddat över från skeppet. Hon upptäckte då till sin fasa, att hon i den allmänna förvirringen, när passagerarna så hastigt hade blivit kallade upp på däck, hade glömt att taga med sig sin portmonä och sin klocka. Istället hade hon i hastigheten ryckt med sig en mjölkkruka, som stod på bordet. Denna kruka blev sedan ett medet till de nödställdas räddning, då livbåten efter hand började fyllas med vatten, var denna krukan det enda de hade att ösa vattnet med. När Sveinbjörn blev gammal och utsliten flyttade hon till Reykjavik, där hon hyrde ett litet rum. Hon använde sina sista år för att tjäna Herren, i det att hon gick omkring i hemmen och vittnade för människorna om frälsningen i Jesus Kristus. På dessa vandringar fann hon än här än där någon längtande själ, som hon fick föra till Jesus. Dessa som hon vunnit samlade hon i sitt hem till bönemöten. Hennes lilla hem var en tillflyktsort för troende vänner, som hade sina vägar till Reykjavik på den tiden. En syster till Sveinbjörg var Olafia Johansdotter, som i Oslo gjort sig känd och älskad på grund av sin stora uppoffrande kärlek till de djupast sjunkna. Hon offrade sin tid och kraft till att rädda fallna kvinnor. Norge har hedrat hennes minne med att i Oslo resa ett minnesmärke som en tavcksamhetsgärd för den insats hon gjort i barmhärtighetens tjänst. Uppgifterna om Sveinbjörg har jag funnit i boken "Från jökelön med de varma källorna" av Eric Ericson, utgiven på Filadelfia 1946. |