|
2/1 1873-30/9 1897
När man är mycket svårt sjuk kroppsligt sett, så gör alla sitt yttersta för att lindra våra plågor. Om det är bröstet som det är fel på, så gör man allt för att det inte skall dra. Sjuksköterskan vakar uppmärksamt över att ingenting skall fattas oss. Ack varför gör vi inte samma sak, när våra medsystrar är sjuka i anden? Det är det som Gud begär av mig och om jag blir frisk igen, så skall jag fortsätta att göra det av hela mitt hjärta. Om en syster är andligt sjuk och obehaglig i allt vad hon gör, så håller alla sig på avstånd. Man betraktar henne inte precis med blida ögon och istället för att lindra hennes plågor, så blir hon alltsomoftast föremål för våra sårande omdömen... hon som är helt kraftlös och ur stånd att uthärda dem! Det är ju snarare de friska som man borde behandla på det sättet, ty eftersom det står väl till med dem, kan de mycket väl bära förödmjukelserna, bristen på hänsyn och isoleringen. Nåväl, det är för de sjuka själarna som jag vill reservera mina leenden, min tillgivenhet och mina ömhetsbetygelser. Det är i detta som jag finner den sanna kärleken.
|