Tillbaka till Sol´s sida
När jag och Janne skulle gå och lägga oss på kvällen den 27:e april så sa jag till honom att det kanske var på G, fram till den kvällen hade det kännts som om magen skulle vara kvar hur länge som helst men nu kändes det som mensvärk i magen och helt plötsligt så blev jag liksom beredd på att nu skulle bebisen ut.
Så kl 02 vaknade jag av att jag hade värkar men kunde somna om, vid 03.30 ca så vaknade jag ordentligt ifrån min halvsömn och gick upp och väckte Janne. Det var visserligen inte dags att åka in än men vi behövde förbereda lite inför att farmor skulle komma och passa storasyster Sol, när vi var klara så gick vi och la oss igen men den här gången kunde jag inte somna utan vilade lite bara och var avundsjuk på Janne som kunde somna om utan problem. Vid 6 rycket gav jag upp alla tankar på att vila mer och gick upp. Efter ha vankat omkring en timme så gick jag och väckte Janne och frågade honom om inte han kunde komma upp med mig, började nog känna mig lite stressad och ville ha sällskap dessutom så tyckte jag att det började bli dags att ringa hans mamma och förbereda henne på att det var på gång nu. När Janne kommit upp vaknade Sol också och hon tyckte nog att mamma var lite konstig som bara stannade upp ibland och stog och flåsade, lilla gumman förstod att det var något på gång men eftersom hon bara var 19 mån då så var det svårt för henne att förstå vad.
Janne ringde hur som helst till sin mamma nu och frågade om hon var beredd på att hämtas och jag gick ner till dushen i källaren, dushen där nere är större och jag tog med mig en liten plastpall som jag skulle kunna sitta på, kom ihåg från förra förlossningen att jag tyckte det var otroligt skönt att dusha bort värken. Efter 40 min tog varmvattnet slut och jag var tvungen att sluta dusha och klä på mig. När jag kom upp igen så ringde jag in till förlossningen och pratade, jag var lite osäker på hur långt i värkarbetet jag hade kommit för värkarna kom varierade i 3-6min intervaller och var ganska "grunda" men den manliga barnmorskan sa att vi var välkomna in, när jag sa att vi bara skulle hämta barnvakten först så skulle vi köra in sen så sa han åt oss att skynda oss på medans dom fortfarnde hade platser kvar på förlossningen, vilket INTE lugnade mig på minsta sätt.
Väl inne på förlossningen gjordes ett ctg och en barnmorska gjorde en inre undersökning och konstaterade att jag var öppen 6-7cm och frågade om jag ville ha lavemang, vilket jag ville, efter det så fick jag duscha igen. Jag sa till Janne att nu skulle jag försöka duscha så länge som möjligt och skickade iväg honom att gå och köpa en tidning eller nåt till sig så att jag inte skulle känna mig stressad av att han satt rastlös. Efter ha dushat i en timme så var var både dushen och undersökningsrummet helt igenimmade och jag börjad känna att det kanske räckte.
När vi blev visade till vårat rum var klockan ca 12 och jag kände mig lugn och avslappnad, när värkarna kom stod jag och gungade med höfterna och därimellan stod jag och pratade och skämtade med Janne. Vid min förra förlossning hade personalen förklarat för mig hur lustgasen fungerade men jag fick den aldrig att hjälpa riktigt, den här gången struntade jag i alla råd utan andades in lustgasen girigt tills jag själv tyckte det räckte, jag hade tänkt klara mig på bara lustgas så länge som möjligt, helst hela förlossningen.
Med jämna mellanrum kom barnmorskan eller undersköterskan in och frågade hur det gick och om jag var intresserad av att ta hål på hinnorna, första gången som dom frågade så sa jag nej, tyckte att dom skulle sprängas naturligt men ångrade mig sedan och sa att det ville jag, så fick jag lägga mig till rätta och så tog BM hål på hinnorna. Nu började det helt plötsligt hända något, Gunnel (BM) och Sussi (USK) hann inte ens ut ur rummet förrens jag kände att jag ville spy och dom kunde konstatera att bebisen var i jämnhöjd med spinaetaggarna.
Vid min förra förlossning tyckte jag att det var skönt när jag fick börja krysta, den här gången hade allt gått förhållandesvis smärtfritt fram tills krystvärkarna kom så jag blev helt överrumplad av hur fruktansvärt ont det gjorde och hur otroligt svårt det är att föda ett barn, jag kunde helt enkelt inte hitta en ställning där jag kände att värkarna förde bebisen framåt. Efter mycket farande fram och tillbaka (Vid mina båda förlossningar har personalen varit väldigt förvånade över att jag hoppar omkring så mycket... ) kom jag till slut fram till att den enda ställningen där jag kunde krysta framgångsrikt var om jag satt på mina smalben med rak rygg, synd bara att det är omöjligt att föda fram ett barn i den ställningen *s* men nu kom bebin längre ner ialla fall och det kändes _lite_ lättare att krysta liggandes på sidan än vad det hade varit tidigare. Tyvärr så "fastnade" Liv halvvägs ute då min värk plötsligt tog slut så jag fick raskt vända över på rygg och Sussi hoppade upp på min mage och hjälpte till att trycka ut henne. Lyckligtvis mådde hon bra ialla fall men jag han bli bra orolig när dom ville ge henne syrgas innan jag fick hålla henne, allt som allt blev det väl en fördröjning på 30 sek innan jag fick hålla vårat barn för första gången men oj, vad dom sekunderna kändes långa.
Om det finns någon som undrar så kan jag säga att man blir helt förhäxad med en gång när man får hälsa på sitt barn för första gången, Liv är sannerligen inte något undantag och både Janne och jag och Sol är oerhört förälskade i henne, våran lilla glädjespridare!