Natten mellan fredag 10/9 och lördag 11/9 vaknade jag av att det kändes som jag kissade på mig så jag förstod vad som var på gång, frågan var bara om det var slemproppen eller vattnet som gick. Jag hade ju läst kilometervis med information om hur en förlossning kan starta så jag visste att om det var vattnet så skulle det komma ordentligt mycket och det tyckte jag att det var.

Vad spännande det var att få ringa förlossningen och fråga om råds, eftersom jag inte hade några speciella värkar så antog jag att det var rätt lugnt men trodde att dom ville hålla koll på om det nu var vattnet som gått. På förlossningen sa dom att vi skulle ta det lugnt men komma in under förmiddagen för att ta CTG och kontrollera om det var vattnet eller inte.

Så efter ha väckt sambon och ätit frukost åkte vi in till sjukhuset, där tog dom CTG och kollade med läskpapper om det var vattnet som gått och det verkade det vara, dessutom visade CTG att jag hade regelbundna värkar på mellan 3 och 5 minuter så dom skickade hem oss och sa att vi skulle komma tillbaka när det kändes som det var dags eller dagen därpå för nytt CTG.

Eftersom det kändes som det var hur lugnt som helst trots att CTG hade visat på regelbundna värkar så åkte sambon (Janne) iväg för att hjälpa en kompis att måla om deras hus och jag åkte hem och sov ett par timmar. Det var sagt att min syrra och hennes tre barn skulle komma till oss under dagen och sova över till söndagen så henne ringde jag till och sa att dom var välkomna men att vi kanske stack iväg ganska snabbt. Hon bestämde att de skulle komma i alla fall och det var jag tacksam för eftersom jag då fick något annat att tänka på.

På söndag morgon så var vi fortfarande kvar hemma och trots att jag hade värkar - en del riktigt ordentliga - så kändes det fortfarande lugnt så först mitt på dagen åkte vi in för att återigen göra CTG. Den här gången sa dom att om det fortfarande inte hänt något till på måndag förmiddag så skulle dom nog vara tvungna att sätta igång mig men i övrigt såg det bra ut.

Jaha tänkte vi, med andra ord så visste vi att vi måste in till stan dagen därpå igen då kunde vi ju passa på att hyra en film! Vi bor en halvtimmes färd från Södertälje så att hyra film innebär lite planering. Hur som helst så släppte Janne av mig vid en kinaresturang för att beställa mat att ta med hem medans han åkte för att hyra filmen. På vägen hem så började vi så smått ana att det nog inte skulle bli någon igångsättning för mig dagen därpå, nu började värkarna komma oftare och ordentligare.

När vi kom hem var klockan två och det var formel 1 på tv som Janne ville se innan filmen, så vi satt och mumsade i oss kinamaten och tittade på först formel 1 loppet och därefter "Den där Mary". Nu i efterhand kan jag säga att det var inte så smart att se en komedi under tiden man har värkar. Jag satt nämligen och skrattade så jag nästan kiknade när det kom en värk och eftersom jag inte kunde sluta skratta med en gång så blev värken 100 gånger värre än vad jag var beredd på, det slutade med att jag satt och grinade i stället. Jag tror det tog runt 3 timmar att se färdigt filmen eftersom Janne satte på paus och lät mig hänga på honom varje gång jag hade en värk.

Efter filmen ville jag gå ut och gå för det hade jag hört skulle vara bra, så vi gick ut och gick ett varv runt området vi bor i. När vi nästan gått varvet runt mötte vi ett par grannar som var ute och gick med sin hund och eftersom vi var/är rätt nyinflyttade blev det att vi stannade och presenterade oss, givetvis fick jag en jätte värk just då och blev tvungen att böja mig ner varpå hunden trodde att jag ville leka och hoppar på mig! Inte så kul kan jag säga.

Väl hemma igen så "hoppade" jag in i duschen och Janne som tycker att det börjar bli dags ringer in till förlossningen men när dom vill prata med mig så säger jag att vi ska vänta ett tag till, jag var livrädd att man skulle åka in för tidigt så att dom skulle bli irriterade. I stället packade jag ner det sista i väskan och gick omkring hemma och pillade lite. När jag till sist kände att nu skiter jag i om vi åker in för tidigt för nu gör det så ont, så ringde jag och fick höra att vi var välkomna in men att det var nästan fullt så vi kanske skulle vara beredda på att få en brits i korridoren.

På vägen in till sjukhuset körde Janne jättelångsamt, han hade gett sig sjutton på att inte hamna i diket eller krocka, jag tyckte det tog en evighet men var samtidigt tacksam för att han körde så försiktigt för det var inte skönt när det krängde.

Nu var ju vi beredda på att det skulle vara fullt men det var i alla fall hemskt att få vänta i väntrummet en halvtimme innan jag blev omhändertagen, jag hade räknat så hårt med att få hjälp att jag började gråta innan undersköterskan Susanne hann göra i ordning för oss. Sen var det ju så att man hade läst innan att det skulle göra ont så jag var rädd och spände mig redan nu.

Susanne tog oss till rummet där de skulle ta CTG (började ledsna på de där banden runt magen nu) och jag blev undersökt av barnmorskan Anita som sa att jag var öppen 5-6cm, och att vattnet INTE hade gått för det verkade som hinnorna fortfarande var hela, därefter fick jag lavemang som jag jättegärna tog - ville INTE skita på mig under förlossningen - och därefter fick jag duscha! Det var den absolut skönaste duschen i mitt liv, jag satt på den där pallen inne i duschen och bara njöt ända tills Janne sa åt mig att det kanske satt någon annan tjej i väntrummet och väntade på att jag skulle bli klar. När det här var avklarat så fick jag komma in i "mitt" förlossningsrum och Susanne visade hur lustgasen fungerade och frågade om vi hade tänkt oss någon speciell bedövning. Jag hade bestämt mig för att de inte fick ge mig sterila kvaddlar för det tyckte jag lät hemskt men i övrigt fick de ge mig den bedövning de tyckte jag verkade behöva. Sen dök jag på lustgasen, jag hade grymt ont och hade inga som helst planer på att försöka låta bli lustgasen. För att lustgasen ska verka så ska man tydligen andas in i masken under ungefär tre värkar och sen så ska den hjälpa. Problemet var bara att jag inte kunde stanna på samma ställe så länge. Jag for omkring som en pingis boll i det där förlossningsrummet och hade inte en chans att hinna tillbaka till lustgasen när jag kände att en värk var på väg. Jag måste säga att jag avundas de tjejer som kan ligga kvar i sängen hela tiden, jag hann inte mer än kravla upp i sängen förrän jag kände att jag var tvungen att försöka hitta en annan ställning där det inte gjorde lika ont. Och var det inte för att det gjorde ont som jag for omkring så var det för att jag behövde spy och inte gärna ville spy i sängen, jag vet att jag under natten vid något tillfälle sa till Janne att jag aldrig i hela livet ville äta kinamat igen!

Till slut så kom i alla fall Anita in och gav mig 20mg petedin i armen, hon sa att det gjorde ungefär samma verkan som två glas vin och hjälpte mig att slappna av. Jätteskönt! Hon fick ge mig det en gång till under natten för tyvärr så hjälpte det inte så länge, jag hade gärna varit lite halvdåsig resten av tiden men efter ca 30 min så hjälpte det inte längre.

Nästa gång som Anita kom in så ville hon titta hur långt jag hade kommit och konstaterade då att jag hade krystvärkar och att det bara var att sätta igång att krysta. Jag hade trott att när krystvärkarna kom så skulle man förstå det men värkarna som hon sa att jag skulle krysta på hade jag haft länge innan hon kom in utan att förstå att det var dags, Janne sa att det rörde sig om en timme men jag vet inte. Men i och med att man fick börja krysta så kändes det mycket lättare, nu fick man ju göra något istället för att bara försöka härda ut. Jag har alltid fastat för stunden när man får upp bebisen på bröstet, att man kanske ska tycka att den är kladdig eller nåt sånt, men när jag fick upp våran dotter på bröstet efter ca en timmes krystande så tyckte jag att hon var det absolut vackraste jag sett! Då var klockan 03.38 och i journalen stod det att vi hade kommit in 22.30.

Hon heter Sol Magdalena Impi och är i dag när jag skriver tio veckor gammal och både Janne och jag är helt förälskade i henne!

Cathrine

Tillbaka till Sol´s sida