Av: Lina
Johansson Nv3a
http://jump.to/lina
VT-00
Inledning Jämförelse mellan bil och häst Hästens Muskulatur De olika musklerna Hästens Träningslära Översikt Slutsats
Jag har valt att skriva om ämnet träningslära för häst. Det här ämnet har jag valt för att jag är väldigt intresserad av både träningslära och av hästar. Så det passade mig alldeles utmärkt att skriva om båda ämnena tillsammans. Då jag tränar min egen häst för fälttävlan där det krävs mycket träning på rätt sätt så är det ju även nåt jag verkligen behöver lära mig. Min träning just nu är ju inte den mest planlagda… Men efter det här så är det meningen att det ska bli ändring på det.
Jag har tänkt skriva det här arbetet utifrån dessa frågeställningar:
Jämförelse mellan bil och häst:
Man kan jämföra hästen med en bil. Bilens ram är hästen skelett.
Fjädringen är lederna, bensintanken är magen, förgasaren är lungorna, motorn är
hjärtat och kraftöverföringen är musklerna. För att en bil ska kunna köras behövs
bensin och syre. Hästen muskler behöver näring och syre. Bilen är bygd för att klara
långa turer och för att kunna accelerera. Den är egentligen överdimensionerad för att
klara det vardagliga, men skall ändå klara av oväntade moment. Hästen ska ha god
kondition men även kunna spurta. Genom att man tränar hästen rätt kan man öka dess
prestationsförmåga. Man glömmer inte bort att vårda sin bil. Ibland lämnar man in den
för översyn för att undvika skador. Hästen behöver också omvårdnad men också
regelbundna kontroller hos veterinären är nödvändiga.
Hästens tyngdpunkt:
När en häst står på all fyra benen med armbågar och knän när kroppen så
kan man jämföra hästen med ett bord. Om man på bordet lägger en tyng i mitten och sen
tar bort ett ben så ramlar bordet åt sidan. Lägger man däremot tyngden på ena sidan
av bordet så kan man ta bort ett av benen på den motsatta sidan utan att bordet ramlar
omkull. Ser man sen till hästen så ser man att så länge hästens tyngdpunkt inte är
exakt mitt emellan fram- och bakbenen, så utgörs stödpunkten alltid av trianglar. Två
av hörnen av dessa trianglar måste alltid bildas av de två ben som är närmast
tyngdpunkten.
Hästen är ett av de däggdjuren som har sin tyngdpunkt förlagd till frambenen. En häst som vilar lägger ofta tyngden på båda frambenen och ett bakben. Hästen kan utan att ändra tyngdpunkten sparka med ett bakben, men inte lyfta ett framben utan att förskjuta tyngdpunkten bakåt genom att sätta in bakbenen djupare in under sig.
När hästen får en ryttare på sig så har den antagligen inga problem att hålla balansen så länge den står still på alla fyra benen. Men när hästen däremot börjar röra sig så måste ryttaren sitta rätt för att kunna hjälpa hästen att hålla sin balans. När ryttaren sitter i lodrätt sits så sitter hon lodrätt över hästens tyngdpunkt. Den sammanfaller alltså med hästens. Detta gäller när hästen står still på all fyra benen. Varje rörelse hos hästen förskjuter mer eller mindre hästens tyngdpunkt. Ryttaren måste därför i möjligaste mån behålla sin tyngdpunkt i överrensstämmelse med hästen, hon måste alltså balansera.
Genom att avsiktligt förändra sin tyngdpunkt kan
ryttaren också påverka hästen under rörelse. När ryttaren förskjuter tyngdpunkten
åt vänster så måste hästen för att behålla jämvikten förflytta sig åt vänster.
Det är alltså mycket viktigt att ryttarens och hästen tyngdpunkt sammanfaller.
Men en nybörjares obalans stör dock oftast inte hästen då nybörjaren inte hindrar
hästen att hitta tyngdpunkten detsamma gäller oavsiktlig tyngdpunkts förändring.
Om en ryttare däremot fel belastar hästen och samtidigt hindrar den för att anpassa sig så hindrar den hästen att balanser sig och det medför även en hårdare ansträngning av den mest belastade sidans muskler. Blir en sådan felbelastning för hård eller att den förkommer för ofta kan givetvis en överansträngning uppstå vilken i sin tur kan leda till allvarligare skador.
Cellerna:
Hästkroppens minsta funktion är cellerna. Cellerna är specialiserade och
utvecklas till olika uppgifter, tex. nervceller kan leva i mer än hundra år medans
epitelceller i tarmen ständigt måste förnyas.
Cellens liv grundar sig på kemiska reaktioner som sker i organellerna. Det är
själv cellkärnan som innehåller arvsanlagen (DNA). Mitokondrierna är långa samla
organeller som innehåller cellens kraftverk. Där bildas adenosinfosfat (ATP). För att
bilda ATP så krävs syre och den mesta av cellernas förbrukning av syre sker i just
mitokondrierna.
Cellerna tillsammans bildar vävnader och det finns flera olika sorters
muskelvävnader, nervvävnad, epitelvävnad och stödjevävnad.
Ett organ är uppbyggt av flera olika. Tex. magsäcken består av bindväv, körtelvävnad och muskelvävnad. Ett organ har en bestämd form och ett bestämt läge och en speciell uppgift.
Andningen:
Förbränning av näringsämnen i kroppen kräver syre. Syre förs ner via
luftstrupen ner i lungorna. Lungorna fyller ut den högra och den vänstra delen av
brösthålan. Mellan lungorna finns ett hålrum där hjärta, luftstrupe, matstrupe stora
blodkärl och nerver ligger.
Lungorna är ett rörligt, elastiskt organ som är omslutet av varsin lungsäck.
Lufttrycket i lungsäckarna är lägre än i själva lungorna och därför hålls lungorna
utspända. I varje lunga finns det mer än 400 miljoner lungblåsor och om man vecklade ut
dem skulle de vara betydligt större än en fotbollsplan.
Mellan lungorna och blodkärlen sker det ett
gasutbyte, Vid inandning tillförs friskt syre som transporteras vidare med blodet, vid
utandning transporteras koldioxid ut. Hos en häst i vila innehåller varje andetag 4-7
liter luft och den andas ca: 12.20 andetag per minut. Detta innebär att en häst har en
lungventilation på ca: 100 l luft per minut.
Vi arbete så ökar antalet liter luft som hästar andas in men den kan inte andas
in mer än max 10 liter per andetag, andningsfrekvensen ökar också men inte mer än till
max 180/min och detta medför en kraftig ökning av lungventilationen.
När en häst galoppera så samordnas andningen med steget. Detta beror på att
båda frambenen är i marken samtidigt och det medför maximal kompression av
bröstkorgen. En häst som till fullo kan utnyttja detta spar mycket energi.
Blodcirkulationen:
Hjärtat ligger i hjärtsäcken som har dubbla vägar. Den inre väggen fäster
på hjärtat och den yttre mot mellangärdet och lungsäckarna. Hjärtat är en ihålig
muskel som pumpar runt blodet i kroppen. Den består av fyra hålrum, två kammare och
två förmak. Till det högra förmaket kommer syrefattigt blod från cellerna. Blodet
går vidare till höger kammare och därefter pumpas det vidare till lungorna där blodet
syresätts. Det syre satta blodet går nu vidare tillbaka till hjärtat men nu till
vänster förmak och sedan över till den vänster kammaren och därifrån pumpas det sen
ut i aortan för att gå vidare ut i kroppen. Mellan förmaken och kammarna finns
segelklaffarna och vid utgången till aortan finns fickklaffarna.
Vissa muskelceller i hjärtat är impulsgivare för sammandragnings arbetet i hjärtat. Impulsen stratas i sinusknutan som finns i högra förmakets bakre vägg. Impulsen startar och passerar över förmaken till kamrarna och en sammandragning sker.
Normal vilopuls hos en häst ligger på 25-50 slag per minut. Den maximala arbetspulsen ligger på 180-240 slag per minut beroende på vad det är för typ av häst. Vid vila pumpas ca: 900 ml blod ut i kroppen vid varje samandragning av hjärtat. För en häst på ca: 450 kg i arbete så ökar den till 1200 ml. Den mängd blod som pumpas ut per hjärtslag kallar man för hjärtats slagvolym. Hjärtas minutvolym är den mängd blod som pumpas ut per minut och den utgörs av hjärtfrekvensen gånger slagvolymen. Normal minutvolym för häst i vila ligger på ca 30-40 liter och i arbete ligger den på ca 240 liter per minut.
Blodkärlen har två olika uppgifter dels att
fungera som transport när för blodet och dels för att fungera vid utbytet av olika
ämnen mellan blod och vävnadsvätska. Artärerna leder det syrerika blodet från
hjärtat och vener leder det syrefattiga blodet till hjärtat.
Blodet består av blodplasma och blodkroppar. Blodvolymen utgör ca 13 % av en
häst kroppsvikt. Dvs. att en häst som väger 500 kg har ca: 60 liter blod. Men det finns
stora individuella skillnader beroende på kön, ålder och träningsstatus.
De röda blodkropparnas huvuduppgift är att
transportera syre. Syremolekylerna binds till hemoglobin som är ett järnhaltigt
äggviteämne och ger blodets dess röda färg. Den syre bindande förmågan minskar vid
järnbrist eftersom mängden hemoglobin i varje blodkropp minskar.
De vita blodkropparna består av flera olika typer av celler. De är dessa som
försvarar mot omedelbara och långvariga infektioner genom att de äter upp bakterierna.
Blodplasman består till 90 % av vatten, de resterande tio består av proteiner,
fett, socker och salter.
Det är i huvudsak i benmärgen som blodets celler
bildas. Bildandet av röda blodkroppar regleras i organismen, via hormoninsöndringen
från njurarna. När syre mängden i njurvävnaden sjunker går en signal till ökad röd
blodbildning i benmärgen. Vid fysisks överträning sker en okontrollerad tillväxt av
blodcellerna i benmärgen vilket kan jämföras med tumörer i andra celler.
Hos häst utgör mjälten en reserv för bland annat röda blodkroppar. Vid
adrenalinutsöndring drar den ihop sig och tömmer stora mängder blodceller ut i den fria
cirkulationen. I vila ligger 60-70 % blodceller inaktiva i mjälten. Vid ansträngning,
rädsla och upphetsning ökar den syre bärande kapaciteten i blodet.
Mjältsammandragningen är förklaringen till att hästar en enastående förmåga att
öka syre förbrukningen under arbete.
Skelettet:
Även om det skiljer mycket i utseende mellan en shetlandsponny och en tung
kallblodshäst så skiljer sig inte skelettet märkbart, men vissa ras skillnader finns
det dock, tex. hos det arabiska fullblodet som bara har 9 kotor.
Skelettet bildar hävstänger för musklerna, ger stöd åt kroppen och skyddar
ömtåliga organ.
Frambenen hos en häst är inte förbundna med bålskelettet utan hålls fast vid
bålen med senor och muskler, medans bakbenen är fästade genom korsbenen vid kotpelaren.
I skelettbenen finns benmärg. Skelettet utgör den
viktigaste depån för kalcium och fosfor. Skelettdelarna utvecklas genom indirekt
förbening. Det innebär att bindväv omvandlas till brosk som sedan förbenas genom
inlagring av benceller, kalcium och fosfat. Ben ytor som gränsar mot andra ben förbenas
inte. Dessa förblir som brosk eller ledbrosk hela livet.
Skelettbenen förbinds med varandra genom fogar och leder. Leder omges av bindväv
(ledkapseln), som fäster vid benen på varsin sida av leden. Ledkapseln kan vara
förstärkt med kraftiga senor, ledband.
Vanligtvis så är ledytorna avrundade och utgör ledhuvudet medan den andra har en
ledgrop som kallas ledpanna. Båda ytorna är överdragna av ett tunt brosk lager,
ledbrosket.
Ledbrosket ger en jämn yta med liten friktion och detta underlättar rörelserna.
Ledbrosket har också en viss tänjbarhet som gör att det vid belastning kan pressas ihop
och ge en större kontakt yta mellan ledhuvud och ledpanna.
Ledspringan är ett slutet rum som innehåller ledvätska och gör ytorna fuktiga
och minskar friktionen vid rörelser. Ledvätskan försörjer ledytornas broskceller med
syre och näringsämnen.
I vissa leder passar inte ledhuvudet och ledpanna riktigt ihop, tex. i knäleden.
Så där har naturen konstruerat små broskskivor (menisker) som ligger inskjutna mellan
benändarna. Med hjälp av dessa kan tyngden fördelas på en större yta.
De olika musklerna:
Det finns tre olika typer av muskler, glatta muskler, tvärstrimmiga skelett
muskler och hjärtmuskler.
De glatta musklerna finns i hästens inre organ, blodkärl och i inälvornas
vägar, men det finns också i huden. Dessa samandrar sig inte så snabbt och
kraftigt oh tröttas inte ut så fort som de tvärstrimmiga musklerna.
De tvärstrimmiga musklerna är sammansatta av en mängd fina trådar i omväxlande
mörka och ljusa lager. De skiljer sig från varandra genom sin grovlek, färg
och samman dragningskraft och uthållighet. De mörkare innehåller mycket myoglobin som
påminner om hemoglobin och kan binda syre. De är uthålliga och relativt långsamma till
ihop draggning. De ljusa muskelfibrerna drar snabbt ihop sig med de är inte uthålliga
eftersom det arbetar under syre fattiga förhållanden. Dessa muskeltrådar kan
dra ihop sig och det är på så sätt som det uppkommer en rörelse.
Varje muskeltråd är omgiven av en tunn hinna.
Trådarna är sen sammansatta till knippen som är omgivna av en bindvävshinna. Knippen
förenar sig sen till en muskel och omsluts av en lite fastare bindvävs hinna. Alla dessa
hinnor som omsluter muskeltrådarna, de särskilda muskelknippena och hel muskeln förenar
sig vid ändarna till en fast bindvävs sträng eller sena som sedan fäster vid
skelettet.
När musklerna dras samman så sätts det ben som muskeln är fäst vid i rörelse
och verkar som hävstänger för den kraft som utvecklas ur muskeln.
Hur strak en muskel är beror på dess storlek eller på antalet muskeltrådar.
Storleken av den rörelse so ska utföras beror däremot på muskels längd. Alltså kan
långa smala muskler utföra större rörelser, och det breda musklerna har mer kraft.
Musklerna utmärker sig genom att de är tänjbara och elastiska. Detta är
nödvändigt för att de muskler som verkar i motsatt riktning för att de inte ska
upphäva varandra.
Då en muskel dras samman för att böja en led måste motsatt muskel sträckas ut
lika långt för att det ska ske en rörelse. På detta sätt håller musklerna varandra
alltid i en vis spänning genom att de verkar i olika riktningar. Detta bidrar till att
håll stadga åt ledgångarna.
Utveckling av musklerna:
Hästen likformighet kan man jämföra med vår höger- eller vänstersida.
Hästen är starkare i den ena sida och utnyttjar hellre denna sida.. Det märker man
genom att hästen hellre gör en vis rörelse åt det ena håller med inte gärna åt det
andra.
När en unghäst får ryttare på ryggen så förstärker den de starkare musklerna och låter den sida bära den största delen av vikten. Om inte ryttaren redan från början hjälper hästen att gymnastisera sig så bildas en markant snedhet hos hästen. Den onödiga belastningen innebär onödig ansträngning och förslitning.
En häst som är sned skjuter ut ena bogen samtidigt som den förböjer sig i halsen och för bakdelen åt motsatta sidan.Om hästen är stel i sin vänstra sida så skjuter den ut sin vänstra bog och det innebär att den sparar sitt högra bakben genom att den med det benet inte trampar under sig ordentligt. På så sätt viktbelastas hela den vänstra sidan hårdare och stelheten blir bara värre i vänster sidan. Man bör alltså försöka få hästen att få sina bakben att följa frambenens spår och på så sätt så fördelas hela belastningen på båda sidor.
En ryttare som inte är så rutinerad kan ha svårt
att känna om hästen har en snedhet som inte ör så kraftig. Men bl.a. på dessa sätt
kan man märka det. En häst som är stel i vänstersidan så tar den ett hårdare stöd i
vänster tygeln. Stödet i tyglarna bli alltså ojämnt. Eftersom hästen inte heller
trampar under sig med höger bak ordentligt får den svårare att trampa in under sig
framåt med höger ben i en skänkelvikning. En vänster stel häst har också svårare
att fatta vänster galopp och vill hellre fatta höger galopp.
Hur kan man då komma till rätta med detta problem? Jo, om man rider i ett ridhus
ska man vara noggrann med att ha hästen helt rakriktad på långsidorna och bara böja
den i hörnen och då inte förböja den. Man kan också hjälpa hästen genom att sitta
på rätt sittben då man rider lätt inomhus och om man rider ute ska man tänka på att
byta sitt ben lite då och då.
Muskelavslappning:
För att hästen ska bli lätt och ledig i musklerna krävs det att musklerna
är smidiga. Man måste alltså börja med att mjuka upp musklerna innan man börjar
kräva för mycket av den. Hur lång tid det tar att mjuka upp och lösgöra hästen beror
på hur vältränad, hur gammal, hur mycket muskler den har och hur det uppmjukande
arbetet läggs upp.
När man lösgör en häst måste man i första
hand mjuka upp de stora musklerna som har uppbärande och framåtdrivande verkan, de
muskler som binder samman bogbladen och sträcker och böjer boglederna och det muskler
som gör hästen stel i sidorna.
För att lösgöra spänningar så är det bra att börja med en energisk fri
skritt som aktiverar hästens muskulatur och allsidighet. Man bör också börja med att
jobba att få hästen likriktad så att hästen tar lika stort stöd på båda tyglarna.
Därefter kan man gå vidare till att jobba på böjda spår.
En muskel som ansträngs utan att ha blivit uppvärmd först reagerar som en fjäder utan elasticitet, den blir utsträckte eller i värsta fall går den av. Så om man börjar samla hästen eller går in på en hopp bana utan att första ha ridit fram hästen så är risken stor för att muskler och senor utsätts för, för stort tryck eller tänjningar och det kan leda till över ansträngning eller sträckningar.
Bakbenens muskulatur:
Det är från den väldiga muskelmassan i bakbenen som hästens påskjutande
och framåtdrivande rörelser utgår. Därför är det viktigt att dessa muskler är väl
utvecklade.
En ung eller dåligt tränad häst har alldeles för dåliga muskler i rygg och
bakdel för att kunna bära en ryttare på ryggen på rätt sätt. Det är därför som
det är viktigt att inte rida på en häst förrän den är i treårs åldern. Varken
muskler, leder, senor eller skelett är färdigt förrän hästen är tre år.
När man börjar rida hästen krävs en långsam uppbyggning av musklerna genom i
klättring i terräng och aktiv skritt på lång tygel. Parallellt med det måste man
börja med det rak riktande och lösgörande arbetet.
Först under det andra året av hästens utbildning kan man räkna med att den har
kommit tillräckligt långt i sin utbildning för att man ska kunna börja med det
samlande arbetet genom halter och halvhalter. v
Översikt:
För att nå bästa effekt av träningen krävs tre saker:
Det aktiva träningsarbetet är bara en liten del av
träningen. För att kroppen ska kunna tillgodogöra sig träningen så krävs det att
byggnadsmaterial i rätt mängd tillförs. Därför krävs en näringsriktig kost för att
en tävlingshäst ska kunna nå topp prestation. Dec vävnader som belastats behöver
också vila och återhämtning. Ju hårdare träning desto längre krävs för full
återhämtning.
För att nå elitresultat krävs också en väldigt stark målsättning.
Träningsplanering:
Man delar in tränings planeringen i två olika punkter
Med kortsiktigplanering så menar man en planläggning av träningen med avseende på vecko- och dagsprogram. Med långsiktig planering så menar man planläggningen av målsättningen, årsplanering och säsongsplanering indelad i perioder. Året runt träning är en förutsättning för att hästen ska kunna utvecklas under flera år.
Säsongplaneringen omfattar tre delar
Man börjar med att dela in året i olika perioder. Man får utgå från tävlingssäsongen, då träningen är en helt annan än under försäsongen. Efter tävlingssäsongen kommer en period av nedvarvning och avkoppling.
Stegring av belastningen måste ske gradvis, gör att träningen ska få en utvecklande effekt. Fortsatt träning med samma belastning medför inte någon ökad effekt utan håller bara prestations förmågan på samma nivå. Vid planeringen bör man vid varje period försöka fastställa hur belastningen ska stegras.
Pulsering innebär att träningsintensiteten och omfattningen får variera inom e viss tidsperiod. Vi ett träningstillfälle och under en vecka kan träningen pulseras så att man växelvis tränar tyngre moment och lättare moment. Träningspulsering 3:1 innebär att man första veckan genomför träning med en viss intensitet, nästa vecka så ökar man belastningen, och veckan därefter ökar man belastningen ännu mer för att sen fjärde veckan gå tillbaka till den första eller andra veckans belastning.
Formkurvan:
Intensiv träning ger snabb stegring av formen, men formtoppen blir kort. När
tävlingsprestationen försämras är det vanligt att man ökar träningsintensiteten. Men
trots detta så försämras prestationen ytterligare och kan så småningom resultera i
fysisk överträning, om man inte låter hästen vila från träning när den kommit in i
en utmattningsfas. Tidiga tecken på överträning är nervositet, aptitlöshet,
svettningar, darrningar, lös avföring med dålig lukt, hetsighet, näsblödning och
begynnande prestationssvaghet. Långt gångna fall resulterar i en så kallad utvecklad
polycytemi. Det innebär en väldig ökning av mängden röda blodkroppar i blodet. Blodet
blir då trögflytande och belastar hjärtat hårt. Blodet kommer inte längre dit det ska
och muskulaturen blir dåligt syresatt, Detta tillstånd är kroniskt och prognosen är
dålig.
Träning med en lägre intensitet som är måttligare och mer genomtänkt ger en längre tävlingssäsong. Tidvis så befinner sig hästen något under den absoluta förmågan. Formen kan dock alltid skärpas tillfälligt inför en tävling. Vid en från början lägre träningsintensitet, inställer sig så småningom också en utmattningsfas med nedgång i prestationsförmågan. Men man kan ändå få flera formtoppar genom en lätt ökning av träningsintensiteten, efter en kortare vila, utan att skada hästen. På så sätt blir tävlingssäsongen längre.
Formtoppning:
För att till en viss tävling få en skärpning av formen ska hästen under
två veckor träna högintensivt med snabba fartlekintervaller, långa eller korta. Långa
långsamma träningspass drar man ner på under den perioden. Ungefär 5-10 dagar före
tävlingen så låter man hästen göra det sista ansträngande träningspasset. Det för
att kroppen ska hinna återhämta sig från muskeltrötthet, fylla på glykogen förråden
och reparera mindre muskeldefekter. Under tiden fram till träningen så rider man
lättare motionsträning. Efter tävlingen låter man hästen återhämta sig 1-3 veckor
utan kraftiga träningspass.
Tillbaka
Uppvärmningen är viktig vid både träning oh tävling. Onödiga skador kan
annars lätt uppstå om hästen får påbörja arbete utan förberedelse. Den viktigaste
regeln är att all stora muskelgrupper ska användas i minst 15 minuter. Tempot bör vara
måttligt. En hjärtfrekvens på 140-160 slag per minut räcker för att ge den önskade
höjningen av kroppstemperaturen.
Den fysiska prestationsförmågan ökar efter
uppvärmning eftersom höjningen av kroppstemperaturen leder till att de kemiska
processerna går snabbare och energiomsättningen ökar.
Med uppvärmningen följer också uppmjukning. För hästen är det viktigt att
leder och ledband är smidiga. Genom att töja muskulaturen i extremiteterna bibehåller
de sin elasticitet och rörelse förmågan blir större. Töjning av ett ben mot sitt
ytterläge ger en ökad rörlighet och minskad risk för muskelskada.
Det är lika viktigt att efter en hård prestation trava och skritta i 10-15 minuter som det är att värma upp. Risken för stelhet och muskelinflammation minkar genom nedvarvning.
Grundträning:
Man kan grovt dela in grundträningen i tre olika faser. Den första delen
består av skrittarbete, som är till för att stärka hästens ben och för att få
hästen att komma igång ordentligt. I fas två bygger man upp formen efter det att
skrittarbetet är avslutat och den tredje fasen är den avslutande fintrimningen för att
kontrollera att hästen är i topp form för tävling.
Man bör börja med uppbyggnadsarbete i god tid om man vill tävla seriöst. Man
bör också planera in ett par veckor extra utfall att en mindre skada skulle uppkomma.
Hur lång tid man behöver avsätta för grundträningen beror på hur länge hästen
vilat och när på året det är och till vilken typ av tävling man tränar.
FAS I:
Man börjar med att skritta hästen omkring en halvtimme eller trekvart de
första dagarna och ökar sedan så att hästen är ute i ca; två timmar den andra
arbetsveckan. För hästar som vilat två tre månader kan skritträningen behöva pågå
längre.
Skrittperioden betydelse kan inte överskattas. Under de första dagarna bör man inte plocka ihop hästarna alltför mycket, men sen måste man se till att hästen marscherar och inte bara strosar runt. Man måste se till att hästen kliver på så att den bär upp sig själv och använder kroppens alla muskler. Har man möjlighet till att skritta i backar å bör man utnyttja det. Långa mjuka klättringar betyder mycket för arbetet på hästens form.. Allt eftersom hästen blir starkare kan övergå till brantare sluttningar med man måste se upp med att inte rida hästen i för branta slutningar innan den är redo för det.
Uppmuntra hästen att sträcka ut och tänja sig framåt nedåt på lång tygel, omväxlande med perioder där man jobbar hästen på tygeln och samlar ihop den mer. Detta gör man för att ge hästen allsidig träning. Håller man hästen i en och samma form genom hela passet skapar man bara spänningar och stelhet. Ju strakare hästen bli blir ju längre kan arbetsperioder bli och avslappningsperioderna kan komma mindre ofta.
Skrittarbetet utförs bäst på relativt hårda och jämna stigar och vägar. Det för hästens ben inte ska utsättas för några ojämnheter eller halka innan de blivit tillräckligt starka.
När man är klar med det rena skritt arbete bör man låta hästen få arbeta i både skritt och trav. Man börjar med en halvtimmes skritt och sen trav fem minuter och därefter skrittar man igen. Successivt för man in fler och fler trav pass men man måste hela tiden se till att hålla tempot lågt. Trav i högt tempo ger enbart skador på hästens ben, men däremot en långsam balanserad trav bidrar till ökad elasticitet i senor och ligament. Långsam trav är ovärderlig för att bygga upp muskulaturen, och även här precis som i skritten kan man lägga in enkla lösgörande rörelser som att korta och länga steget lite grand. Detta ökar hästen balans och gör den mer belägen att bära sig väl. Man får inte heller glömma att låta hästen få små avslappningstunder ibland så den får sträcka sig framåt-nedåt.
Ryttaren måste under det här arbete hela tiden hålla om hästen med skänklarna så att hästen inte hänger sig i handen utan trampar på bakifrån och på så vis bygger upp styrkan i rygg och bakdel.
FAS II:
När den inledande skritt och trav perioden är slut kan man börja med FAS II.
Man börjar nu med korta pass av markarbete eller skolridning, den första veckan rider
man två eller tre pass promenad ridning på vägar. Man med tiden så behöver inte
vägarbete ta upp så mycket tid utan man kan skjuta tyngdpunkten mot skolridningsarbete.
FAS III:
Den tredje fasen är finslipning fram till tävlingarna. Det är nu man låter
hastighetsarbete komma in för att öka hästens lungkapacitet och ge den sista skjutsen
mot toppformen. Vare sig man använder sig av intervallträning eller inte så behöver
hästen tre fyra tempo arbeten innan den kan starta sin första tävling. Har man
möjlighet att träna på en terrängbana så är det mycket värdefullt, men hur mycket
man behöver göra det och i vilket tempo man ska rida beror mycket på vilken häst man
har, vilken nivå man ska tävla och vilka planer man har. En häst som "bara"
ska gå en debutant på ca; 2,4 km behöver självfallet inte samma tempo och distans
träning som vad en häst som ska gå svår behöver.
När man beräknar hur mycket en fälttävlans häst ska tränas måste man se till
hästens ålder, typ och temperament på den hästen man har.
När man planera den avlutande träningen bör man också ta hänsyn till hästens fysiska hälsotillstånd. Man bör alltid vara försiktig med det snabba galopparbete, eftersom farten är den vanligaste orsaken till hältor bland fälttävlanshästar. Samtidigt som galoppträningen är ett av de bästa sätten att ge hästen en "genomkörare", öka lungkapaciteten och rent allmänt förbereda hästen för tävlingens speciella krav, så bör den träningen endast utföras sparsamt. Simning och klättring kan fungera lika bra och är mindre krävande för hästens ben. Det finns många olika sätt att få hästen att nå framgånge. Men det enda verkligt vikiga är att hästen är i form att utföra det arbetet som krävs av honom och det är den som håller på med hästen som har ansvaret för att hästen förbereds på bästa tänkbara sätt för tävling.
Intervallträning:
Intervallträningen består av ett antal arbetsperioder varvade med
viloperioder där arbetspassen stegvis ökar varefter hästen blir stakare och mer
vältränad. Idén bakom den här metoden är att bygga upp kroppen för att möta små
men upprepade krav som ställs på den. Man lägger upp ett detaljerat program med arbets-
och viloperioder, där hästen aldrig hinneratt återhämta sig helt innan nästa
arbetspass. Arbetspasset får inte rymma alltför stora påfrestningar, men däremot
tillräckligt kraftig ansträngning för att hjärt-, kärl-, andning och muskelsystemen
skall tvingar arbeta så mycket att de under given tidsperiod utvecklas. Arbetspassen bli
hela tiden längre och vilopassen blir i gengäld kortare allteftersom hästens form blir
bättre.
Det är viktigt att hästen inte överansträngs och man bör inte rida
intervallträning oftare än var fjärde dag.
Man brukar börja med omkring tre arbetsperioder med ca tre minuter per arbetspass och sedan successivt öka till 10-12 minuter per arbetspass. Viloperioderna brukar då i början vara omkring fyra minuter och så småningom pressas de ner till en minut, men aldrig mindre än så. Tempot kan vara mycket flexibelt. I början kan gångarten vara mycket långsam galopp för att sedan undan för undan öka till ett tempo på ca: 570-690 m/min. Hästar med utläkta benskador bör inte galopptränas allt för mycket utan kan istället klättras.
Hästen bärs upp precis som människan av ett skelett.
Skelettet utgör en viktig depå för kalcium och fosfor. Delarna i skelettet utvecklas genom indirekt förbening. Det innebär att bindväv omvandlas till broks och förbenas sedan genom inlagring av benceller, kalcium och fosfat.
Skelettbenen förbinds med varandra genom fogar och leder. Lederna omges av bindväv som fäster på varsin sida av leden. Vanligtvis så är ledytorna avrundade och utgör ledhuvudet, den motsatta sidan vilken ledhuvudet vilar emot kallas för ledpanna. Båda ytorna är överdragna med ledbrosk som ger en liten friktion och underlättar rörelserna. I vissa leder passar inte ledhuvud och ledpanna ihop exempelvis i knäleden, därför har naturen skapat små broskskivor som ligger emellan ben ändarna och på så sätt fördelas tyngden på en större yta.
För att hästen ska kunna prestera så behövs det syre och det sker genom andningen. Syre förs ner via luftstrupen ner i lungorna. I varje lunga finns det mer än 400 miljoner luftblåsor. Hos en häst i vila innehåller varje andetag 4-7 liter luft och den andas ca: 12-20 andetag per minut. Vid arbete så ökar mängden luft som hästen andas in men den kan inte andas in mer än 10 lite luft per andetag. En häst som galopperar kan samordna andningen med steget genom att båda frambenen är i marken samtidigt och det ger maximal kompression av bröstkorgen och en häst som kan utnyttja detta sätt att andas till fullo spar mycket energi.
En normal vilopuls hos en häst ligger på ca; 25-50 slag per minut och den maximala arbetspulsen ligger på ca: 180-240 slag per minut beroende på vad det är för sorts häst. Vid vila pumpas ca 900 ml blod ut i kroppen vid varje samandragning och i arbete så ökar den till 1200 ml.
Blodet består av blodplasma och blodkroppar, Blodvolymen hos en häst utgör ca 13 % av hästens vikt.
Vid fysisk överträningen sker en okontrollerad tillväxt av blodkroppar i benmärgen som kan jämföras med tumörer i andra celler. Blodet blir då trögflytande och belastar hjärtat hårt. Blodet kommer då inte längre dit det ska och muskulaturen blir dålig syresatt. Tidiga tecken på överträning är nervositet, aptitlöshet, svettningar, darrningar, lös avföring med dålig lukt, hetsighet, näsblödning och begynnande prestations svaghet.
Det finns tre olika typer av muskler, glatta muskler, tvärstrimmiga skelett muskler och hjärtmuskler.
När en muskel dras samman så sätts det ben som musklen är fäst vid i rörelse och verkar som hävstänger för den kraft som utvecklas ur musklerna. Hur strak en muskel är beror på dess storlek eller på antalet muskeltrådar.
De flesta hästar har precis som vi människor en höger eller vänster sida. Hästen är strakare i denna sida och därför gör den hellre rörelser åt det ena hållet. För att undvika skador måste man redan från det att hästen rids in, hjälpa den att gymnastisera sig så att den bär vikten jämt. Man måste börja med att se till att hästen är helt rakriktad och trampar bakbenen rakt under sig.
Innan man börjar kräva nåt av hästen måste man se till att den är mjuk och varm i musklerna. En muskel som ansträng utan att vara varm fungera som en fjäder utan elasticitet, den blir utsträckt eller i värsta fall så går den av. Bästa sättet att aktivera hästens muskulatur är att skritta på lång tygel. Därefter så kan man börja jobba hästen så att man har lika mycket stöd i varje tygel.
Det är viktigt att man inte börjar rida en häst för tidigt eftersom musklerna i ryggen och bakbenen inte är tillräckligt starka. När man börjar rida en häst krävs en långsam uppbyggnad av musklerna genom att skritta på lång tygel i terräng. Det är först under det andra året av
hästen utbildning som man kan räkna med att hästen har kommit så långt i sin utbildning för att man ska kunna börja med det samlande arbete genom halter och halvhalter.
För att få bästa effekt av träningen måste man ha en träningsplanering annars kommer man ingenstans. Det behövs både en kort och en långsiktig planering. Den kortsiktiga avser vecko och dagsprogram medans den långsiktiga avser hela året. Man måste dela in året i olika perioder, man utgår från tävlingssäsongen då träningen är en helt annan än under uppbyggnaden, men man måste också se till nedvarvning och avkopplingsperioderna.
Tränar man intensivt bli formtoppen kort och om man sen ökar träningen så presterar hästen ännu sämre och kan så småningom drabbas av överträning.
Träning som inte är så intensiv och mer genomtänkt ger en längre tävlingssäsong.
Det är viktigt att man före och efter varje träningspass låter hästen skritta i 10-15 min för att bli varm i musklerna. Då ökar prestationsförmågan.
När man sätter igång en häst efter vila så måste den först få skritta några veckor, i början bara en halvtimme åt gången men efter hand kan man öka skritturerna upp till två timmar. Efter ca två veckor å kan man börja trav lite smått men då bara korta stunder men efterhand kan man öka på trav passen. Det är också bra att under denna period låta hästen klättra för att sätta muskler. Det inledande arbeta bör också ske på hårda och jämna vägar för att inte utsätta hästen för dåligt underlag innan senor och ligament blivit starka. När man skrittat och travat ett par veckor kan man börjar med att rida markarbete på hästen, men det är viktigt att det inte blir för mycket i början. Efter ytterligare ett par veckor så kan man börja med den riktigt finslipningen inför tävling. Det är då man börjar galoppträna fälttävlanshästen. Innan hästen ska starta sin förta tävling behövs tre till fyra galopparbeten och ett bra sätt att göra dessa galopparbeten är genom intervallträning. Med intervallträning så menar man att hästen jobbar under korta stunder och vilar sen en stund och jobbar igen. Ju strakare hästen blir desto mer kan man öka på längden och arbetsperioderna. Men man bör tänka på att inte intervallträna oftare än var fjärde dag. I början rider man i lugn långsam galopp men efterhand så ökar man tempot upp till 570-690 m/min.
Copyright © Lina Johansson 2000