Minigrisar

Tänk dig en varelse som är tillgiven som en hund, kelig som en katt, envis som en gris, intelligent som ett människobarn och så charmig och söt att man bara kan älska den? Då har du minigrisen i ett nötskal!

Minigrisar är alltså ett mellanting mellan hund och katt skulle man kunna säga, med kattens fördel att de går på toalåda. Man ska ändå gå ut med grisen, för motion, frisk luft och stimulans, men man behöver inte göra det klockan sju på morgonen...
Minigrisar har inte päls, utan ragg. Därför är det väldigt sällan man blir allergisk mot dem.
De är lättlärda tack vare sin intelligens och sin kärlek till mat, håller man i något ätbart så gör de vad som helst för att få det. De har också en mycket stark flockkänsla som tex gör att man kan ha dem lösa på promenader. De vill helt enkelt inte bli lämnade ensamma och följer en istället hack i häl. Men man bör ändå ha tränat inkallning innan man släpper dem, för säkerhets skull.

När jag för några år sedan fick min första minigris var det väldigt ovanligt att ha sådana som husdjur. Det fanns nästan ingen information om dem och heller inga kända uppfödare. Så vi slog till på en tidningsannons om kultingar av sk "dvärgminigris". Uppfödaren bodde fyra timmars bilfärd härifrån men eftersom vi inte visste om någon annan uppfödare så gav vi oss iväg. Väl framme blev jag aningen misstänksam när suggan var i storlek XXL och kultingarna var så rädda att de måste fångas med håv...
Men med tanken på att åka hem tomhänt efter all längtan och väntan, och mitt ovetande om hur fel allt var, så köpte vi en ändå. Jag försökte välja den som skrek minst...
Väl hemma blev vi mer och mer medvetna om vilket MONSTER vi fått tag på. Det gick helt enkelt inte att ha henne i möblerade rum. Hon hade sönder allt! Krossade glas, rev tidningar i småbitar, bet sönder saker, flyttade på möbler mm. Hon var inte ens rumsren trots upprepade försök med alla möjliga metoder. Hon var inte vidare snäll heller för hon högg oss i benen och bet i ansiktet när man försökte hålla i henne. Hon gallskrek hela dagarna och växte 1 kilo i veckan! Dessutom hade hon grisskabb och behandligen som bestod av injektioner kostade 1000 spänn!
Vi sålde henne ganska snart till en familj på landet i hopp om att de skulle lyckas bättre. Men hon var oföränderlig och de var tvugna att skänka henne till en gård där hon nu spatserar omkring bland andra minigrisar, troligtvis lyckligare än nånsin!

Meningen med detta är absolut inte att avskräcka folk från att skaffa minigris utan snarare att tänka sig för, ta reda på fakta och vara mycket noga med valet av uppfödare. Helst ska man träffa båda föräldrarna till den aktuella kultingen och den ska vara någorlunda van vid människor. En minigris är ganska sällskapsberoende så se till att du har mycket tid för den. Det går bra att vara borta några timmar om dagen, då går den och lägger sig, men den kräver desto mer uppmärksamhet när du kommer hem!

Du kanske undrar hur jag, efter att ha haft ett skräckexempel till gris, tycker att minigrisar är helt underbara små husdjur. Men med åren har de blivit allt populärare och jag träffade minigrisar som var så snälla och söta och deras ägare pratade bara gott om dem. Då tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök att ha minigris, och denna gång göra rätt från början. Så jag samlade information, ringde runt och pratade med olika personer som visste nåt om minigrisar. Sedan var jag på en husdjursmässa och träffade där en uppfödare från Halland. Han hade med sig en kull minigrisar och deras mamma, och efter att ha hållt i en av de pyttesmå, ursöta kultingarna, kunde jag inte annat än att köpa en.
Det blev en kastrerad galt denna gång för suggor kan bli jobbiga när de brunstar. Han var rena motsatsen till min första gris. Han var så söt och snäll och följde mig vart jag än gick. Och han skulle absolut sitta i knät när jag tittade på TV. Om alla var upptagna med annat gick han runt och pep tills någon brydde sig om honom. När vi åt middag tiggde han aldrig utan ställde sig och bökade i sin lilla snuttefilt (en frottéhandduk). Han kunde lite konster och ibland räckte det med att titta på honom så satte han sig ner ( i hopp om att få en godisbit).
I vilket fall som helst så tog skolan all min tid och jag hade längre ingen möjlighet att ta hand om honom på ett bra sätt. Därför bor han nu hos en familj som vi känner så att vi kan åka och hälsa på honom. Jag saknar honom fortfarande men han har det i alla fall bra där han är nu och det är ju det viktigaste.

Fotoalbum