Arkivet:EAP: Skogssindustriarbetaren nr 12 1978

EAPs politiska frälsningslära: Fascistisk smitta från USA

Ett antal dagstidningar däribland Aftonbladet (LO) - åkte på en rejäl blåsning 17 maj. Då publicerades en attack mot Olof Palme och den kärnkraftspolitik som socialdemokratiska partiet nu står för.
Undertecknare av det publicerade uppropet var ett antal fackföreningsmän, företrädesvis från Metall. Uppropet stod sig ett dygn. Sedan avslöjades att bakom detta stod EAP (Europeiska arbetarpartiet), en märklig sammanslutning som företrädesvis finns i Stockholm. EAParna brukar svärma runt Folkets hus i Stockholm när det är kongressdags. Det finns en koppling mellan EAP och en motsvarighet i USA.

Av EVERT KUMM

Vi har sett dem här i landet också, åtminstone i Stockholm. De företräder ingenting mindre än "Det europeiska arbetarpartiet" (EAP), sprider broschyrer och små tidningar och påminner rätt mycket om Jehovas vittnen, mormonmissionärer och liknande propagandister. Fanatiskt troende på sina broschyrers visdom och alltid ute i sista stund - i morgon eller åtminstone nästa år går jorden under och det gäller att bli frälst i tid.

Som så mycket annat på vår syndiga jord inspireras dessa rörelser från USA. Detta gäller i hög grad EAP. Det rör sig inte enbart om inspiration. Den goda tillgången på money tyder på kontakter av speciellt slag. Beskyllningar för att gå CIAs - den amerikanska underrättelsetjänsten - ärenden protesterar de här ungdomarna våldsamt emot. Så radikala och revolutionära som de är. - hur skulle CIA kunna tänkas vilja ha något med dem att skaffa?

Det har hänt något i USA som vi bör vara uppmärksamma på. Oron i tiden påminner om 1930-talets många ideologiska ommöbleringar, innan den tyska fascistdiktaturen tog fast form och helvetet brakade löst över världen. Massarbetslösheten i USA och i den mest industrialiserade världen för övrigt liksom över huvud det hotande sammanbrottet för den kapitalistiska ekonomin kan, om inte en högkonjunktur bryter igenom depressionen inom några ar, åstadkomma svåra politiska konvulsioner. Det amerikanska samhället förefaller stundom rätt illa rustat att möta fascistiska och liknande rörelsers maktdrömmar.

Frälsa världen

Det är därmed inte sagt att ledaren för USAs nya Labor Party eller NCLC ("Arbetarkommittéernas nationella sammanslutning"), Lyndon H LaRouche, är näste Adolf Hitler, som ska frälsa världen eller i varje fall USA.

Han tror det själv, men det räcker ju inte. Att det finns eller åtminstone har funnits ett klart samband mellan denne LaRouches "arbetarparti" och det "europeiska arbetarpartiet" på den här sidan Atlanten är helt klart. Om så förblir i fortsättningen kan tills vidare vara osagt. Något har inträffat som möjligen kan bryta förbindelserna. Eller tvärtom komma att öka aktiviteten också här.

Labor Party startade som ett revolutionärt, "marxistiskt" parti. Som 25-äring blev LaRouche medlem av det trotskistiska Socialist Workers Party (SVJP), men efter tio år fann han att partiet inte tillräckligt uppmärksammat hans geniala förmåga. Redan före SWP-medlemskapet hade han förstått att någon verkligt revolutionär rörelse kunde det inte uppstå i USA, om inte han skapade den. Detta berättade han i Washington Post 17 februari 1974 och då hade han redan gått från ord till handling.

Till en början ville Labor Party räknas till vänstersidan. Men det är ganska trångt där och dessutom ont om pengar. Visserligen anklagar numera partiledare LaRouche sina tidigare vänner för att ta emot understöd från miljardärfamiljen Rockefeller men den amerikanska vänsterns allmänna fattigdom styrker knappast hans anklagelser.

För att dra ut en historisk jämförelse ganska långt kan man erinra om att Hitlers "nationalsocialistiska arbetarparti" ständigt skyllde socialdemokraterna och kommunisterna för att vara köpta av "judekapitalet", när den tyska tungindustrin satsade för fullt på Hitler och hans gangsterparti.

Man kan på goda grunder anta att mr LaRouche rätt snart övergav Leo Trotskij:s skrifter för att desto flitigare studera Hitlers "Min kamp".

Den fullständiga helomvändningen kan ha skett någon gång på våren 1976 och hade ett direkt samband med presidentvalstriden. Lyndon H LaRouche ställde upp som kandidat och samlade hela 40 000 röster vilka ju inte räckte långt mot huvudkandidaternas många miljoner. Min LaRouches främsta uppgift var inte att samla röster utan att kasta skit på den demokratiske presidentkandidaten - Carter.

Labor Party, "arbetarpartiet", flyttade snabbt över till yttersta högerkanten, gick samman med John Birch Society, detta vita rashetsgäng, med resterna av guvernör George Wallaces "oavhängiga" parti och med allsköns andra ultrareaktionära grupper.

Gott om pengar

När LaRouche kastade in sitt "arbetarparti" i valstriden var medlemsantalet ca 3000. Men han kunde anställa 700 av sina trogna på heltid och köpa sig 30 minuters radiotid för 96 000 dollars samt i övrigt kosta på sin "valrörelse" åtminstone 500 000 dollars - enligt vad tidningen Los Angeles Times forskat fram. "Arbetarpartiet" var helt plötsligt nerlusat med sköna dollars. Den tidigare trotskistiske kommunisten Lyndon H LaRouche hade funnit sin väg, sin politiska roll.

En högerextremistisk grupp, Liberty Lobby, kunde nu i sin tidning prisa Labor Party som "den sannolikt enda ärliga marxistiska gruppen i USA, eftersom den inte som alla liknande grupper finansieras med Rockefellers pengar".

Efter presidentvalstriden har "Partiet" klart meddelat sin samhörighet med de högerreaktionära krafterna. I juli 1977 utkom dess tidning med omskyltad vinjett: Två små amerikanska flaggor. Chefredaktören Nancy Spannus förkunnade i förstasidans ledarartikel storordigt att nu skapas en ny koalition i amerikansk politik. Denna koalition, detta förbund ska omfatta anti-abortrörelsen(!), medlemmar i Wallacepartiet, en del konservativa demokrater och naturligtvis Labor Party. Hon skrev för att ingen skulle missuppfatta den historiska händelsen: "Om denna rörelse konsolideras under Labor Partys ledning, kan den snart återerövra landet från Rockefeller - cancerns dödsgrepp."

Som synes ska Rockefeller tilldelas judarnas roll i denna reaktionära kampanj. I övrigt befinner sig detta "arbetarpartis" ideologiska utsmyckning under framväxt. Man har hittat en amerikansk sjuttonhundratalspolitiker, Alexander Hamilton, som efterlämnat nio band artiklar om ekonomiska och författningspolitiska frågor. Ur dessa ska en "amerikansk" ideologi vaskas fram, och där lär finnas åtskilliga tillräckligt reaktionära guldklimpar. Man letar febrilt också på andra håll efter användbara texter. I ett brev till den danska tidningen Information citerar LaRouche ur en presskommuniké om sig själv - och dessa "arbetarkommittéer" som bildar "partiet":

"Även om arbetarkommittéerna bildades på grundval av kvalitativa framsteg utöver Karl Marx och Rosa Luxemburg, utvecklade av organisationens nuvarande ordförande och presidentkandidat i valet 1976, Lyndon LaRouche, så är organisationen varken 'vänsterorienterad' eller kan beskrivasvas som 'marxistisk'. Organisationens vidare utveckling av de väsentliga användbara bidragen hos Karl Marx är närmast ett underordnat drag i organisationens egentliga karaktär, ,som är nyplatoniskt humanistisk. I Sverige skulle organisationen hellre kunna ses som en fortsättning av drottning Kristinas humanistiska åskådning, och i Danmark av föreställningarna. hos det hov som understödde Tycho Brahes vetenskapliga arbete."

Prisandet av de egna medlemmarna når i samma brev ungefär samma höjder:

"Under något mer än 10 år av arbetarkommittéernas existens har urvalet och den organiska utvecklingen av några av de mest begåvade unga människorna skapat en mogen intellektuell. styrka med enastående praktiska prestationer, en styrka vars bidrag till teoretisk fysik, biologi och andra områden är direkt knutna till dess arbete med politisk strategi och samhällsstudier."

Gangsterliga

Vad det rör sig om i dag är inte något högstående idealiskt sällskap utan en politisk gangsterliga, som finansieras av skumma ekonomiska intressen och villigt ställer upp som spioner och provaktörer i bl a CIAs tjänst. Avhoppare har vittnat om att partichefen LaRouche är helt enväldig och utbildar sina anhängare med en för dylika ligor typisk blandning av förödmjukelser och smicker:

Det är särskilt ungdomar från borgerliga hem, som i perioder av djup personlig kris kan dras in i denna verksamhet. De kommer med i en gemenskap, som har en förklaring på alla frågor. Men gruppens ideologi har en systematisk brist på logik och kräver ändå att man ska acceptera ett helt tankesystem. Det är som att dyka ner i en helt ny föreställningsvärld. Och det kan upplevas som en psykisk befrielse. Dessa ungdomar isoleras från sin gamla miljö och gruppen håller dem både mentalt och fysiskt borta fån annan påverkan. Härvidlag fyller sammansvärjningsfilosofin en viktig funktion.
Varje kritiker är en främmande agent. Världen utanför är fylld med intriger, som endast LaRouche helt kan genomskåda. Därför uppstår en extrem bindning till personen LaRouche.Dessutom hålles medlemmarna ständigt i högsta larmberedskap, därför att de lever i tron att endast de kan frälsa världen från atomkrig och kupper, som ständigt hotar och nästan med säkerhet ska äga rum vid ett bestämt datum. Den ständiga krisstämningen motverkar ett kritiskt tänkande och förstärker medlemmamas känsla av missionering. När katastrofen inte inträffar så är det uppenbart att äran för detta tillkommer NCLC och dess geniale ledare Lyndon LaRouche.

Så byggs alltså en fascistisk rörelse upp. Labor Party är en bland många sådana. Risken med en man som LaRouche är att han, liksom en gång Mussolini, lärt sig en del i den socialistiska arbetarrörelsen . Nu har han också lärt sig var pengarna finns att hämta, var det lönar sig att sälja ett "arbetarparti". Under ockupationen i Norge kunde tyskarna på liknande sätt överta en del kapsejsade element ur arbetarrörelsen.

Här i Sverige såldes vad som återstod av Socialistiska partiet genom Nils Flyg till tyska intressen, främst då den dagliga tidningen Folkets Dagblad. En samtida belgisk förrädare hette Hendrik de Man, en gång socialdemokratisk ideolog av världsklass. I Frankrike gjorde sig på motsvarande sätt den tidigare kommunistiske partiledaren Doriot känd som överlöpare i skuggan av de tyska marschstövlarna.

Kristecken

Så nog finns det exempel att peka på, när nu denne Lyndon H LaRouche prövar sin lycka i branschen. Det finns måhända anledning att följa hans och det amerikanska "arbetarpartiets" vidare utveckling. Partiledaren har hunnit bli 55 år redan så det kanske gäller att skynda på. LaRouche inbjuder till ett överlägset hånleende i stil med vad som mötte Hitler efter det misslyckade kuppförsöket i Munchen 1923. Tio år senare var det åtskilliga som ångrade att de en gång log åt det löjliga.