|
Av Johan Björnson Reklamutdelare har uselt betalt, det är bara att inledningsvis konstatera detta dystra faktum. Jag hävdar att jag har stora insikter i detta, efter åtskilliga år som utdelare på två distrikt (810 brevlådor) runt Segevång. DR-distributören ska tydligen ha anledning sträcka på sig om förtjänsten för en bibba papper – Siba, Synoptik, Cervera, Arbetet Nyheterna, Rusta, Bo Olsson, Överskottsbolaget, Lila kupongerna, Pilens tidtabell, Stjärnurmarkarna, Hallbergs guld: allt detta under en och samma vecka! – till ett hushåll är på mer än femtio öre. Men när man får hundra kilo reklam som först ska bladas, sedan läggas ner i kassar och därefter distribueras ut till villorna, så borde man få någon form av penningtillskott för att man sliter på ryggen. Och alla buntar går ju inte att köra ut till utdelningsplatsen på en gång... Som det är nu bäddar man varje vecka för ett framtida ryggskott. Trots allt snack om bagagekärror och andra hjälpmedel för att avlasta utdelarens börda ända fram till den slutgiltiga destinationen, alltså brevlådan, kvarstår huvudproblemet: att lönen är fruktansvärt snålt tilltaget. För ett tag sedan kom ett ljus i mörket från av distributionskedjorna. De hade samlat ihop sig och skrev i sin utdelartidning att om det finns tillräckligt intresse, kanske man får reklamen färdigbladad. Det är dock inte svårt att gissa att firman genom en sådan service gör avdrag på lönen. I Malmö heter de stora distributörerna Svensk Direktreklam, S-Post (hette förut Kompass) och Tobial. SDR är ett rikstäckande företag som i sin lönesättning tillämpar kiloprismetoden: räkna ut hur mycket reklamen väger, utför en matematisk formel, och knappa slutligen in bruttolönen och semesterersättning (är det lönt?!) på ordersedeln. Nyligen fick jag 72 kilo reklam och för dessa en lön på dryga hundralappen. Något mer än en krona/kilot, alltså. S-Post och Tobial har fasta ersättningar för första och andra, tredje o s v, trycksaken. Bland dessa är S-Post generösast med 15 öre per huvudblad i en hushållsbunt och sedan runt nio öre per övrigt blad. Hos Tobial kan man tjäna upp till 14 öre (som nyanställd utdelare ligger styckpriset på elva öre; detta stiger sedan med omkring ett öre om året) och sedan sex öre per tilläggsblad. Att notera i sammanhanget är att Tobial har en post som heter Transport, som ska finnas med på de skriftliga månadsredovisningarna. Transporten ligger på en femma per distrikt och vecka, och ska täcka porto och eventuella telefonsamtal, samt är givetvis en ersättning för bladning och den tid cykelfärden ut till ens distrikt, tar i anspråk. |
Med dessa löner är det inte över sig svårt att förstå varför reklamfirman Tobial varje vecka får 40–50 distrikts reklam från SDR, som de sedan så gott det nu går, får hitta utdelare till. De båda distributionskedjorna samarbetar, men oftast blir SDR-reklamen liggande i lagerlokalerna, och när veckan tagit slut, kastade. Nu är det så att jag delat för båda firmorna, men slutat hos SDR p g a lönerna. Tobial har nu till helgen erbjudit mig att dela mitt gamla SDR-distrikt och få betalt enligt Tobials ordinarie tariff! Ja ja, jag ställer väl upp för en enkel vecka, men sedan får det minsann räcka. Stackars art directors och annonsörer som går miste om en massa presumtiva kunder, men när lön för mödan är så snålt tilltagen som redovisat ovan, är det inte konstigt att nyrekryteringen till utdelingsjobbet har falnat på senare år. Egentligen borde alla utdelare gå ut strejk. Utan dem skulle distributionsmaskineriet fallera totalt. Men alla småknattar som håller till godo med miniutbetalningarna är nog inte så lätta att övertala. För dem är inkomsten från trappspringet i de flesta fall deras enda egenhändigt intjänade pengar. Men säger ryggen ifrån är det dags att själv göra detsamma. Tidningsbud befinner sig bara i en snarlik situation, eftersom det är sällan de behöver blada in saker i morgontidningarna. Men reklamutdelarna tillhör gräddan av låginkomsttagarna i vårt samhälle. Visserligen skyller alla på att det bara är ett snabbavverkat jobb vid sidan av, men en avsevärd massa personer i branschen – framför allt kanske invandrare och dem som inte lyckats få någon annan arbetsgivare att inse vilka meriter företag går miste om – har ingen huvudsaklig sysselsättning som ger rejäl avkastning i lönekuvertet. |