Tretimmarshistorien Short Cuts handlar egentligen om att genom olika slags metoder skydda sig mot ett överhängande hot. Man ikläder sig olika gestaltningar och gör filmens Los Angeles till ett kontinuerligt spektrum av händelser, med den skillnaden att människorna fått ökad insikt i vad det egentligen är det håller på med. Vissa gör en äktenskaplig nystart, andra drabbas av familjetragedin död och blir samtidigt terroriserade på telefon.
Short Cuts binder ihop filmens gestalter till ett nätverk av vänner och fiender, som i sluttampen inte klarar sig utan varandra. Det känns som om varje liten konflikt i filmen reverberar på samhällsbygget i stort. Simmels främlingsbegrepp är applicerbart på allt färre personer ju längre filmen går – men också på allt fler och under allt längre tid. I det tidiga 90-talets Los Angeles har anonymiteten och anomin suddat ut alla lyckliga slut på personliga framsteg och strävansvärda saker man tar sig för. Människorna i filmen sysselsätter sig med ytligheter och eftersom stunderna av åtminstone en någorlunda lycka bäddar för att de senare i storyn, alltså det verkliga livet, får sin beskärda del av realitetens bistra motgångar, diminueras det enorma persongalleriets interaktioner till ett nollsummespel, där den enes vinster snart tillfaller den gemensamma potten av det hopp om framtiden som trots allt inte utplånats.
Short Cuts-Los Angeles är ett i högsta grad verkligt, om man lägger till amerikanskt, samhälle. Växelspelen mellan representanter för olika samhällsklasser och skilda utbildningsstadier upprätthålls tack vare att dessa materiella åtskillnader lyser igenom mer än lovligt vid många passager i handlingen. Det hjälper inte att man är tv-stjärna om ens son ligger på intensiven i sviterna efter en allvarlig hjärnskakning.
Riskerna som framträder är att man slutar som en deprimerad varelse när man som Short Cuts-personerna hastar framåt mot nästa vinst. I ett typfall riskeras en farlig egoism: det separerade paret tvingas skilja sig p g a att mannen i hushållet inte står ut med den ständigt skällande och i huset omkringspringande hunden och handlingskraftigt lämpar av den långt hemifrån. Återverkningarna låter inte vänta på sig. Mannen har sedan fullt upp med att värja sig mot meningslösheten, så han börjar såga sönder möblerna, för att i all cynisk välvillighet dela på inredningen. Goffmans tal om olika masker är ytterst framträdande, ty i grund och botten döljer en otyglad handlingskraft, som bättre skulle kunna komma till användning om han verkligen bestämt sig för att det är hans uppgift att lappa ihop relationen.
Genom att inleda filmen på skräckfilmsmanér med en besprutning av fält och åkrar som skydd mot en farlig insekt som håller på att göra sig hemmastadd i filmens Los Angeles, manifesterar man att den högre makten finns ständigt finns närvarande. Den kan då samtidigt vara kontextuellt obegriplig, men faktum kvarstår att det verkar finnas en mening med allting – någon eller några som sitter och bedömer ens insatser i världen. För Los Angeles är inte allt, även om filmen gör en panoramaglidning i slutet. Men där det kryllar av människor glömmer man lätt bort alla de andra.
Giddens rutiniseringstankar stämmer överens med att Short Cuts-människorna gör sig bästa för att knyta något mer än bara flyktiga kontakter med dem som ligger utanför den direkta vänkretsen. I grund och botten behöver man varandra, men i många ställen i filmen är det som om man självförverkligandet hindrar dem från att bjuda på sig själv. "Den andra parten kan ju känna sig förnärmad om man inte håller sig på avstånd. Den där andra personen har väl fullt upp med att umgås med viktigare personer än jag?"
Front-stage och off-stage är i Goffmans dualism två framträdanden i den sociala miljön, som inte får sammanblandas om man vill uppnå önskad effekt. I Short Cuts är det precis vad som händer hela tiden. Antingen genom provocering eller självinsikt halkar man över kanten. När en hustrun slutligen tvingas avslöja att hon hade långt tillbaka i tiden hade en för en kväll temporär intim samvaro med en gemensam bekant har den äkta hälften redan skrikit sin fru rakt upp i ansiktet flera gånger.
I filmen finns också exempel på medmänsklighet som inte får utlopp. Den kvinna som krockar med en springande pojke vill för allt i världen köra den skadade hem, men får inte, p g a främlingskapet. Här visas med all önskad tydlighet, att man inte får generalisera för mycket, men å andra sidan kan man aldrig veta vem det är man stöter ihop med. Därför kommer vi också in på slumpens verkan i tillvaron. En polis som råkar stoppa en praktiserande clown som kör för långsamt med bilen är ett i vår del av världen osannolik händelse. När polisen sedan ber att få den kvinnliga underhållarens telefonnummer, för att kunna kontakta henne när han "behöver piggas upp", kastar han sin yrkesstolthet och får fritt utlopp för sin charmiga teatermask.
Alla blaserade attityder är som bortblåsta; för en gångs skull har en man och en kvinna fått en okonstlad chans att mötas på halva vägen.
