Timmar och dagar – tjugofem fristående händelseförlopp i lika många julmiljöer
1: Från perrongen till ankomsthallarna skedde ett konstant inflöde av nyss avstigna. Strejkmanifestationer kring den nya given att all tågpersonal skulle bära tomtekläder under hela december, hade hittills lett till att endast en bråkdel av tågen följde den ordinarie avgångsturlistan. I morgontidningen kåserade tisdagskolumnisten över huruvida kraften i det par magneter som pressar fast varje tåg i räsväggen, borde sänka på trycket. Arbetsgivarsidan i förhandlingarna hade i radions nyheter kallat artikeln för ”en metaforisk hyllning av en servicekonservatism som inte unnar passagerarna en i alla avseenden stämningsfull resa”. Att personalen inte skulle bli del av något som helst sammanhang – av besparingsskäl kunde man inte pynta vagnarna med granris, röda kulor eller silverglitter – talades det tystare om. Allt fler började enligt en färsk undersökning hålla med de protesterande om att julklädseln inte skulle fylla sitt syfte, emedan personalen den mesta tiden befann sig på ställen där passagerarna ine såg dem.
Blankslipade bagagekärror och en uthyrare stod lutade mot ett provisoriskt stånd vid varmluftinblåset till vänthallen. På samma gång som han med ena handen tog emot skrynkliga selmor och stoppade denna uthyrningsavgift i sin halvöppnade magväska, viftade egenföretagaren med en solfjäder bingolotter till helgens spel. På en skämtlöpsedel som tillverkats i Arbetet Nyheternas festivaltält av en av hans många stamkunder, stod att läsa: ”Unikt avslöjande på centralstationen: Loket köper sina vinstlotter på hemmaplan.”
Snön började falla på turister, pendlare, truckförare och fattiga musikanter. Så länge utreseproblematiken kvarstod skulle stadens makthavare inbilskt exploatera perrongens i princip enkelriktade gångsträcka i marknadsföringssyfte. ”Upplev julen i staden som ingen lämnar frivilligt.” Ja, det kunde vridas och vändas på den olyckliga incidenten just som årets stora besökarexplosion kom igång. Det hängde bara på de lokala fotograferna att hinna knäppa sina kort och koordinera dem med reklamtexter, tryckning och distribution. En glättig folder skulle sedan dimpa ner i var och varannan brevlåda – kanske tillsammans med en SJ-dementi om att knöket skulle bli långvarigt.
2: Stadium-butiken i city-gallerian hade efter lobbyinsatser från ett gäng fotbollslirare som insett vilans samband med topprestationer, anslgit plats åt ”stillhetens och eftertankens hörna”. Ett genuint Jesus-barn låg nu i en osponsrad krubba i ett fullt och sant sakralt stall. Alla dekorationer kom genom prästens försorg, direkt från församlingens magasinerade julrekvisita. Medan barn provade vinterkängor – den modell som är lättast att hoppa i när föräldrarna vill att man skall följa med till stan och demonstrera inköpsställena för de plånbokstömmande klapparna – och nervösa föräldrar fråde personalen om det verkligen inte fanns en aning billigare proffsbasketbollar, stannade många ungdomar till framför den lugna vrån. Kanske bara för att se efter vad de tre vise männen hade för sorts vandringsskor. Hur som helst, glasboxen var populär bland högstadieelever och gymnasister som egentligen vallfärdat till reapriserna.
Stadium-kassörskorna hade precis förberett sig för att slå upp portarna till onsdagshandeln när brandsäkerthetspatrullen ville hälsa på.
– En pensionär som var här och köpte mockahandskar igår vid stängningstid, beklagade sig över att det var fruktansvärt instängt hos er, förklarade dem. Hon kräver att vi gör en ordentlig översyn av utrymningsmöjligheterna, och hade spätt på sin berättelse med att hon känt en kvälvande brandlukt när hon gick längs med väggarna. Gummi, eller någon annan stark lukt, var ”helt uteslutet”.
Det fanns ingenting annat att gör än: ske hennes vilja. Fem minuter senare stäplades butiken som ”icke uppfyllande alla nödvändiga utrustningskrav för en snabb och effektiv utrymning i händelse av allmänfarligt tillbud”. Den springande punkten var ”den fullständigt idiotiska och livsfarliga placeringen av det här religiösa tittskåpet”, som kontrollörerna uttryckte det. Bakom den fanns nämligen lokalens huvudsakliga nödutgång – gömd bakom en, för att undvika panik, vitmålad metallskiva. Men grönvita pilarna i taket talade sitt tydliga språk.
Så redan ett par dagar efter premiären fick man ta bort krubban. I början av januari, när besökarantalet prognosenligt skulle sjunka, var man ”hemskt välkomna” att sätta upp den igen...
3: Glöggångor och den hävdvunna urinlukten samsades om luftrummet under statsmissionens årliga ”Aktion Helgfrid”-månad. Platsen var södra distriktets härbärge och inneboende var femton melankoliska medelålders män som verkligen såg fram emot chansen att dränka sina oreparerbara bekymmer i en mugg saftglögg från den givmilda, medmänskliga missionsverksamheten. 9–15 varje torsdag i december var det schemalagt att det skulle kånkas in lussebullar, pepparkakor och flaskor med det kryddade innehåll som det såldes lika många lagliga liter av under någon enstaka årsslutsvecka, som smuggelsprit under en hel månad i tulltjänstemannaskräck.
Alla i härbärget inhysta hade redan klockan åtta bänkat sig vid bordet, och det var inte, det skall understrykas, inte det vanliga. Kvällen före hade hela gänget kollat på en dokumentär om spritens skadeverkningar; det var ett krav för att få en extra spritsad pepparkaka. Tv-programmet, som var en repris, slutade kvart över två på natten. Trots den korta sömnperioden fram till nu, satt man nu och samspråkade som vore man samlade till ett möte i akademien. En ofattbar metamorfos hade inträtt hos dem.
När klockan fattades två minuter till nio, knackade det på dörren. Glada tillrop följde. Inga armbågar i sidan när man rusade upp för att hälsa de luxuösa gåvorna välkomna. De mindes alltför väl fjolårets russin- och mandelkrig när glöggen tog slut mitt i andra påfyllningen. Extra saffran gick inte upp mot det glödande alkoholfria vinet. Men knappt hade det kollektivt smuttats förrän man blev olyckliga igen. Alla problem och misslyckanden från förr spelades upp på hjärnans tragikprojektor. Glöggen syntes fungera på samma sätt som glädjeflaskan. Och detta var ett fenomen som varenda engagerad forskare gick bet på att föklara.
4: Det var den första fredagskvällen i julmånaden. På stadens nattklubbar ordnades karakoke-happenings och hugade, lagom packade, sångare och sångerskor greppade micken och skrålade med i amerikanska Christmas carols och låsamma hymner på svenska. Aldrig i livet att en penta skulle duettera med Sofia Källgren utan sprit i kroppen. Men nu var detta alltså en realitet. Det var förvisso flera veckor kvar till julafton, men med tanke på att skyltsöndagen redan passerat, var det kanske inte helt fel att säga att man var helt rätt ute. Och att döma av vissa personers oförbätterliga oförmåga att sjunga utan att samtidigt skratta rusnervöst, var det nog lämpligt att börja tidigt, för att hinna bli en fullfjädrad Mariah Carey lagom till det ultimata festandet med start den tjugonde dennes.
När plattvändaren, i andra änden av huset, smälte samman Juligen med Last Christmas gjorde han samma misstag som den som lackar julklapparna innan de slagits in. Det skulle vara en hiphop-kväll på dansgolvet, och det hade man precis ogiltigförklarat. Diskjockeyn bröt in och bad om ursäkt för att ”respect-faktorn sänkts under det tillåtna”. Men han sade samtidigt:
– Jul som jul. Temat är detsamma. Let’s feel the jingle bells in tha aaaaair! Sedan släpptes rhyme-mästarna och tungvrickarna fram igen och alla sentimentala ord var glömda – bortdunkade av raprytmerna. Det regnade plastomslutna fikonbullar och ordinärt smågodis från något slags mulen 70-talskula, och alla dansande fångade på genremanér en styck bit per taktslag. Det vann man mest på. Man skulle ju ”put your hands in the air/and wave them like you just don’t care”. Och gissa hur mycket man skulle få tag på innan någon norpade det fallande godset, om det spelats George Michael! Aldrig att han gick hem här!
Skulle den kraftiga ”nederbörden” fortsätta med samma intensitet fram till den tjugofjärde skulle alla, lagom till påskdiscona om ett halvår, fått avsmak på godis. Eller inse att man inte kan mimdigga rappen med en massa snask att tugga. Och det utan att några föräldrar innan dess uttalade några vällvalda förmaningsord...
5: Det låg en hopvikt tomteluva i den franska busskuren. En liten flicka som sprang före sin mamma till hållplatsen hittade den, men vågade in röra vid den. Förmaningarna låg som en hinna över exekutionsnerverna – ”rör inte vid andra föremål än dina leksaker”. Visserligen betraktade den lilla flickan luvan som en indirekt vän: den brukade sitta på huvudet på den där röda mannen som kom med roliga saker i en säck på ryggen, men luvan var också lik kläder, och den lilla flickan hade blivit tillsagd, fler än en gång, att man inte fick leka med kläderna. Speciellt sur hade mamman blivit när hennes dotter suttit och omsorgsfullt klätt sina tygdockor i tröja och byxor som hon själv skulle ha på förskolan. Hade mamman ine själv gjort det till en stressig dygd att allt vara ute i sista minuten, hade hon kommit upp och kontrollerat hur långt hennes lilla flicka kommit med påklädningen. Nu kom de försent till förskolan. De anra barnen hade redan börjat dela upp sig i dagens aktivitetsgrupper, och nu fick de göra om dessa grupper – och allt blev ojämnt och dant. Men förståelighet var föreståndarna kända för, och mamman tog ju på sig skulden.
Denna reminscens for genom den lilla flickan när hon bromsade in framför den välkända tygbiten. Mamman undrade vad som stod på. Hade dottern hittat en leksak på bänken? När hon såg vad som glömts kvar, tog hon upp den, vred och vände på den. Sedan bytte hon ut sin huvudbonad mot överraskningsmössan. ”Står det några snälla barn och väntar på bussen?” Innan dottern fnittrade och svarade jakande, hade mamman plockat fram en mini-Nasse i plysch och sträckt fram den mot den beskedliga väntande. ”Du vet väl att den här mössan kan trolla fram vad som helst till dig?” Flickan trodde inte mamman på orden. I kurglaset speglade sig den inkommande bussen och mamman gjorde en trollerigest samtidigt som hon höll dottern intill sig för som skydd mot den inbromsande bussen. ”Titta, jag trollade fram bussen!” Men hennes lilla flicka var alldeles för uppspelt för att lyssna på mamman. Hon hade nämligen sett sin morfar sitta längst bak i bussen. Det brukade vara morfadern som maskerade sig med skägg och röd dräkt efter Kalle Anka å julafton. Nu befallde hon sin mamma att få tomteluvan. ”Tomten behöver sin luva!” Mamman trodde att hennes lilla flicka ville väcka uppmärksamhet bland medpassagerarna, men det var inte alls tanken. ”Tomten sitter i bussen!” Nu såg mamman att pappa satt och vinkade åt dem från baksätet. Det var några framför dem i påstigningskön, men till sist kom de på och formligen sprang bak till ”tomten”. Det blev ett glatt möte. Morfadern hade varit ute på hemligt uppdrag, sade han till sitt lilla barnbarn. Han visade diskret en Buttericks-påse för sin dotter. Vägen hem pryddes sedan av många glada skratt.
6: Adventsljusstakarna lyste som cirkumflexer i fönsterkarmarna när fransklärare Jean-Philippe Toussaut styrde sin Peugeot mot ett förmiddagsföredag i rådhuset. Själv skulle han int medverka, men han var inbjuden av en celeber medarrangör, och kunde knappast tacka nej.
Föredagets tema var: Trender i svensk julklappshandel 1977–97. Det utlovades även tips på vad man inte köt. Jean-Philippe tänkte direkt på en urusel svensk-fransk ordbok han sett på Shell-macken när han tankat igår morse. En drygt hundrasidig bok som angav de franska orden utan diakriter. Han hade själv haft svårt med att inte sätta punkt utan ring ovanför å i svenskan, men det här tog ju priset!
Föredragaren var riktigt trevlig, konstaterade Jean-Philippe två timmar senare. Speciellt gillade han talet om att det finns tonårsföräldrar som ger sin ”spelmaniska son på kartongen uppenbart blodiga action-spel, eftersom de intalats att spelmaskinen genom sin high tech gör intrigen – frågan är om det finns någon sådan – snällare.” Myten om underhållningsvåldet kallades detta.
På väg hem körde Jean-Philippe förbi både det ena och det andra snöbollskriget. Han tänkte att det kunde finnas förrädiska stenar inuti de kramade bollarna, och bestämde sig för att mer aktivt stödja pacifism och anti-våldssträvanden. Brottsofferjouren skulle, så här lagom till jul, få en girerad summa motsvarande priset av Resident Evil. Bara titeln...
7: Nu skulle det ske! För första gången skulle familjen Nilsson bege sig ut i skog och mark för att hitta en gran. De var mäkta förbannad på alla julgransförsäljare som lovade att barrningen inte skulle komma igån föränn mot slutet av året. Men hittills hade dessa löften inte infriats. Ja, familjen Nilsson tyckte väl inte att försäljaren skulle komma hem och personligen ge granen en åthutning så att den ursäktande skulle ta på sig ansvaret och ställa allt till rätta igen på duken under den fastklämda snittytan. Familjen hade blivit glada om försäljaren så bara hade fäst en gummerad försäkring mot för tidigt avfall. Det var något även de dubiösa schampoflaskorna brukade sakna. Fast visst skulle det vara piffigt att så där i en ödets handvändning få gröna slingor i håret. När den bruna stammen nästan lyste igenom de avfolkade grenarna på den traditionella julklappsgömman, kunde det vara trevligt att ändå få tillfälle att njuta av en simulerad grönska. Bara inte håret lockade till sig hela prydnadslådan...
Familjen Nilsson trodde att försäljarna med flit underlät att förvara granarna i en vattenpyts i väntan på en köpare. Familjen Nilsson var fast förvissade om att alla skulle bli nöjda och glada om det skvalpade litet från det kådadoftande lagret.
Familjeöverhuvudet bröt 12-voltsströmmen mitt i en könlös juldans med Thorleifs. Barnen satt i baksätet, ointresserade av hela den onödiga utflykten. Tänka sig att få se julkalendern på den stora tv-apparaten i vardagsrummet. Nu fick de låta sig nöjas med den lilla svartvita fyratummaren som de vunnit på en fyndarkväll hos det som förut hette Axlins. Föräldrarna propsade på att de inte skulle börja följa lucköppningen. Åtminstone inte den i SVT. Båda jobbade med public service-tv, men var emot den kommersiella inriktningen den tredje statsmakten fått i å. Bojkott var meningslöst men en för framtiden viktig symbolhandling, förklarade de för barnen, som bara slog över till danska kalendeepisoden. Men dess handling förstod de ingenting av, så föräldrarna gav med sig – på ett villkor. Ljudet får ni ta emot i öronsnäckor. Och snacka inte hela tiden med oss om vad som hänt och vad ni tror kommer att hända härnäst!
Nu var de bägge barnen inbegripna i det sjunde avsnittet av julsagan. Förädrarna lät dem hållas och tryckte upp bagageluckan, där yxan låg. De slog igen den med ett smäll medan de insouml;p den kyliga lantluften och tittade sig omkring. Alla dungar de brukade picknicka i vid en varmare väderlek, hade fått identiska vita skyddsomslag och från toppen och ner packade sig snön på de kamouflerade granarna. Skulle de behöva ruska varenda vit yvig pelare fri från snö? Då riskerade de att barren drösade av!
Det var svårare än de trodde att göra allt enligt sjävständighetskonventionen. Så fort de fick syn på den ljugande, men uppenbarligen framgångsrika, granförsäljaren – som av en händelse fyllde ett hyrsläp med färska granar – hälsade de glatt, förklarade att de inte kunde bestämma vilket av alla praktverken de skulle välja. En stund senare var de ägare av en rabatterad fingran; mannen nöjde sig med ett underpris eftersom han inte hade kontrollerat kvaliteten. Men det skrattade köparna hjärtligt och medryckande åt.
8: En liten skröplig gumma stod och så den ena bilen snabbare än den andra susa förbi. Från sitt fönster på första våningen hade hon utsikt över den tunga trafiken. Men inte brydde hon sig om den. Synskärpan svek henne, mer och mer för varje år, och hon blev direkt svimfädig av att följa bilarna med blicken. Det fungerade inte alls som ögongymnastik, vilket sagts när hon var och bytte till starkare progressiva glasögon senast. Optikern ordinrade henne att fästa blicken på en punkt vid horisonten och var femte sekund skifta över till en närseende. Hon måste ha missuppfattat vad han egentligen menade.
Nu stod den 77-åriga gumman i sitt stora vardagsrum och frågade sitt alter ego om hon skulle våga korsa vägen. Sedan hon i somras tappat sin käpp på gatan och precis hunnit kasta sig över utan stöd, malde rädslan för att det kunde hända igen kvar. Men hon ville ju så hemskt gärna gå in i spettkakeriet och beställa en riktigt stor onyttighet att belöna sig själv med vid korsordslösandet. Alla kalla dagar som lå framför henne kunde gott muntras upp med en frasig skånsk specialitet. När trafiken till sist tunnade av hade affären stängt för dagen; föreståndarinnan kunde ine gärna veta att hon på det sättet gick miste på en storkund.
Nästa förmiddag spräckte den tänkta muren mitt emellan det fyrfiliga fordonsstråket. Den lilla gumman kände sig inte som en fånge längre. Hon kunde sluta förtränga osanningen att allt hon behövde fanns på samma sidan vägen som bostaden. Några ungdomar i varmfodrade vinterjackor och mössa (berömligt!) vanprydda av stora emblem på framsidan gick över gatan samtidigt som hon. En av dem plockade upp en telefon (så onödigt!) ur fickan och utbrast: ”Faaen, vi kommer försent!” En av kamraterna lade till: ”Helvete, till jympaläraren som inte godkänner mig med en sen ankomst till!”
De hade nått trottoaren och började springa mot skolan. Det tog en stund för den lilla 77-åringen att komma över deras hädiska jargong. Men hon måste ha slagit sitt eget rekord i det avseendet, för när hon började känna lukten av glögg och pepparkakor, infann sig äntligen en lugn stämningsfullhet i hennes kropp. Hon steg in i konditoriet till ljudet av bjällerklang och tog med tindrande ögon emot en porslinsmugg med glögg som sträcktes fram mot henne av innehavarinnan. ”Vad får det lov att vara?”
Den lilla gumman såg sig omkring. Det här var annat än att läsa integritetskränkande damtidningsreportage om rojalistiskt vänsterprassel! Hon svimmade av lycka till doften av nyfriterade klenäter.
9: Han hade nog fem klyftor samtidigt i munnen nu, men tuggade artigt med matluckan stängd samtidigt som han jonglerade med tre clementiner. Snart kungjorde han väl att han ämnade skala dem i luften...
Han var extremt skicklig i sin koordination. I vilken omfattning hans aktivitet kunde hjälpa upp fruktförsäljningen i en slumpmässigt vald livsmedelshall, var lätt att räkna ut. Mycket. Det räckte med att han stod på en strategisk plats med sin uppvisning för att ett kilo extra klämmisar skulle tillfalla kundkorgen eller varuvagnen i c-vitaminkampanjens namn. Och gick inte det, kunde han råka tappa ner ett av sina redskap bland inköpen och plocka till sig ”ersättning” för den mystiskt försvunna varan så kvickt att ingen hann blinka.
Men han stod fortfarande och fångade clementiner och öppnade munnen varje gång den lilla assistenspojken kastmatade honom som vore han ett zoologiskt djur som tämjts till cirkuskonster, men ännu inte lärt sig klara av måltiderna för egen maskin. Publiken applåderade när tempot i rotationen drevs upp till en prestationsstadium då en idogt arbetande mäniska till sättet blir lik en ryckig robot.
– Ouch, I can’t do this anymore! utbrast han plösligt och återfick sin genuina cockneycharm. Varpå han smög in ännu en orange boll i leken.
–It’s too easy!
Det var den nionde december och gatuartisterna i form av kringresande estradörer var i farten igen. Alla paralyserades – utsända allmänreportrar förmådde inte skriva en endaste recenserande rad om honom, med risk för att bli besvikna över att ändå inte lyckas konkurrera med den simultanbegåvade, ens på skilda aktivitetsfält. En och annan av dem föstod varför man inte kan göra filmkritik utan krångliga ord.
Så här skrev den vänsterradikale recensenten i nöjestidningen Läskeblask: ”Den här killen utmanar kapitalhjulens rullning, väl medveten om att julruschen – den årliga problematiken med oskuldsfulla övertrasseringar – inte kan stoppas. Men eftersom det är gratis att titta på den flängande citrusen sparar man ju en slant och slipper åtminstone en dyrköpt impuls. Insikt kan nås genom enformighet, det är ett exalterande faktum.”
10: Så hände det som inte fick inträffa: det blev ett lokalt strömavbrott tio minuter innan stadens officiella julbelysning skulle tändas. Elverket var snabbt framme och lokaliserade felet till en transformatorstation mitt inne i ett ormbo av de trådar som kunde härledas från huvudgirlangerna på paradgatan. Lika enkelt var det inte att ställa allt till räta igen. Det efterlystes förstärkning från grannkommunen, trots den bistra vetskapen om att nabobyn tänkte tända en, i deras ögon, ännu praktfullare ljuskreation. Där nöjde man sig inte med vanliga stillastående lampor; nedräkningen av ”den interaktiva tryckdynan” var snart nere på noll. Om några minuter skulle stadens fotgängare utan vetskap om det, manövrera lampslingorna: när någon gick över en visst område i plattbeläggningen, svarade de på bastanta rep mellan husfasaderna upphängda päronlamporna, med en liten blinksekvens enligt ett datorkontrollerat schema – bokstäverna G och J (som i ”god jul”) med morse. När ingen beträdde utlösaren betedde sig lamporna konventionellt enligt den kontinuerliga glödtrådsprincipen.
Nej, något lån av underhållspersonal var inte möjligt. Vad skulle man göra? Låta underhållningspersonal klara skivan åt julgeneralen, tyckte en ordknåpare:
– Om de presenterar sig som ’de komiska felsökarna’ blir folk väl fulla i skratt? Vi kan väl be dem framföra en hälsning från leverantörerna – något i stil med att kraftbolagen nyss fått en propp i distributionsnätet när de berättade för elektronerna om totalvikten av den julmat varje person i detta land proppar i sig under de kommande helgerna? Nåt slags överbelastningsscenario...
I brist på klokare uppslag stod samtliga upplysningsansvariga och lyssnade till det desperata orerandet. När ljushuvudet tystnat tittade man på vägguret i den arbetsbod krismötet hölls. Fem minuter kvar. Fyra minuter och femtiofem sekunder. Fyra minuter och femtio sekunder. En mobiltelefon pep den yttersta inledningen till Für Elise – sedan svarade hådrockaren i gänget stressat. Han sken emellertid upp redan när samtalet var bara några sekunder gammalt.
– Fixat! Han satte muntert nallen i laddaren och värvade vinkande alla till en gemensam sorti.
Stående utanför hade han plötsligt en kommunikationsradio i handen. Det hördes burkig discomusik från dess högtalare och en mansröst som sade sig vara redo att köra igång. Det låg alltså till på det sättet att en spinning-grupp på motionshuset intill hade kopplat ihop samtliga sina cyklars framhjul till en enda kraftutvinningscentral. I detta nu anslöts dem sladdledes till de många lamporna, inför premiärtändningen om en och en halv minut. På slaget fem skulle de visa vad de gick för i pedalväg.
Allt gick vägen – till en början. En knapp minut in i den nya timmen orkade cyklisterna inte långre. Dessutom svajade det betänkligt i strötillförseln. Lyckligtvis fanns det många naturälskare i publiken; det gick trots allt ett surroundsus av nödlösningstacksamhet genom de församlade. Den normala tekniken hade inte satt käppar i hjulet för ceremoniexekveringen.
11: I programbladen tackade man för ”den över alla förväntningar breda uppslutningen” under den gångna säsongen av Nötknäpparen, med en specialtryckt julhälsning i fyrfärg på programbladen. Ensemblen sken mer än vanligt, eftersom denna sista föreställning filmades för tv-visning i mellandagarna. Utan att låa det gå ut över den komponerande ryssens för baletten tilltänkta estetik, stod ett axplock av de blomsterfång som skådespelarna egentligen inte fått ännu, på rampkanten. Ingen av rollpersonligheterna vågade därför fästa någon avsikt vid de utslagna arrangemangen. Men när applåderna smattrade som värst klev såväl ortens största tidnings kulturredaktör som förste kommunalråd upp på scenen och började dela ut en grönskande hedersbetygelse till var och en av dem som nu stod och bugande tackade för omtanken. Efter en stund viftades det med den tidigare under kvällen tabubelagda dekoren.
Ute i kapprummet stod kvarstoden av ”pausnötterna”. Och nu var alla klyvningsredskap bortplockade. Under pauserna hade det visserligen inte funnit regelrätta nötknäppare att tillgå, utan istället hammare, tänger och minisågar. De vanliga knäckarna var i kulturell innovationell anda, reserverade handlingen. Folk hade faktiskt kämpat sig igenom skalen och in till hasselnötterna. För de mindre hugade fanns det fikon och dadlar att plocka till sig, men dessa var slut nu – och det med all rätta eftersom ingen hde en chans i världen att gå och se Nötknäpparen i denna stad. Uppsättningen skulle nämligen ut på en svensk julturné de närmaste tre veckorna, men grossisten Hasselprodukter AB lovade att nöskålarna ånyo skulle stå polerade och bräddfulla. Och när det gällde svårigheten att komma åt innehållet i nötterna, tänkte man inte dra ner på pysselverksamheten ens i den absoluta julveckan 52!
På utvägen träffade man oundvikligen på personal från den lokala smidesbutiken. Dess fyra representanter delade ut en liten skrift med en praktisk pastisch – ”Far, jag kan inte få upp min julenöt” på melodin till Underbart är kort – och goda råd för hur man enklast införskaffade ”nötknäpparen med klös i”: den tvåhudranittionio kronor dyra ”A Crack Supreme”. Prylsamhällets inköpare lämnade onekligen ingenting åt sitt öde.
12: Rimstugan hos FLT, Förenade landsordstidningar, sprättade brev och lät parallellt datorn para ihop rimord enligt en unik syntax. Redaktören hälle en skvätt ytterligare saftsoppa i grötskålen. Hon tyckte sig kunna koppla bort sin Mikael Wiehe-rimådra med ris à la Malta. Helst skulle den äas ur en djup tallrik, vara inte alltför kylskåpspreparerad och serveras med kanelstång – inte mandel – ”Jag vill inte belönas med upphittarpriset, utan för mina diktningar; jag vill ha fritt blås i hjärnan och inte störas av att leta oval trivialia”.
Nu satt hon och stödde armen mot en noteringsblock och skrapade litet förstrött med skeden på porslinskanterna. Fem kulturskribenter gjorde sig klara för att gå för dagen, samtidigt som tre sportreportrar hängde av sig ytterkläderna och knäppte på sina datorer. De undrade inte varför redaktören förtärde julhelgen i förskott, utan frågade en smula kaxigt om hon blev utmattad av att äta en massa gröt. Hon svarade grymtande att hon var mitt inne i en oslagbar formulering – för att ögonblicket senare avfäda den kluriga snilleblixten:
– Det blev ju en förbannad grisfot! Fel, fel, fel versmått!
”På skrivarlinjen föddes han, som vattnar sin prosa med hembygdens slang” fick smaka på suddgummit. Vokalrimmandet har dränkt in min humanistiska hjärnhalva den senaste timmen, och kommer väl att förstöra resten av kvällen också, suckade hon och förpassade pennan till golvet. Där låg redan två hopskrynklade papper, en uruselt hal musmatta, en samling plastgem och en kasserad lista över morgondagens artikeltjänster.
Hon hade det! ”Att påstiga bussen – det passar åt Emma, som väntar och sover på saken där hemma.”
Genialt: hon fick in sitt namn också – utan att skryta det allra minsta!
13: På särkarna i höjd med hjärtat hade teknikern satt fast små myggmikrofoner, så att allas röster skulle ljuda klarare och renare än resultatet skulle blivit om man riggat upp ljuduppfångarna i taket på de utrymmen tåget passerade under sin arla väckningsvandring. Mikrofonerna fjärrstyrdes från en kombinerad ledningscentral och inspelningsstudio i källarplanet under den slutliga promenaddestinationen i en matsal med provisoriska ribbstolar som sittplatser åt kortbenta morgonmänniskor. En doft av kryddade julkakor och kaffe från en termos med trasig åtskruvning, spred sig som provfrågor i en aula. Men i stämning kom man ju inte förrän ljusdrottningen med tronfölje kom in.
Internt på skolan hade en gammal musiklärare ursprungligen kommit med förslaget. De tekniska resurserna på detta av landets symptomatiska resursinskränkningar drabbade lägre läroverk, räckte lika litet då som nu till åt att spela in luciafirandet på en mastertejp under pågående sånguppvisning. Visst hade tärnvolontärerna minskat i antal under den femårsperiod som förflutit sedan idén till PR-projektet kläcktes, men samtidigt hade tekniken blivit dyrare, och man kunde inte gärna göra bruk av utrustning lämpad för gravering av vinylskivor i samband med en i övrigt heldigital maskinpark avpassad för cd-bränning. Den lilla kommunen stoltserade inte med någon uthyrningsservice av dylika prylar, det skall tilläggas. Och transportkostnaderna för att bila in en anläggning från centralorten gick inte, eftersom allt redan var uthyrt eller var inne för reparation.
I början av december hade emellertid en gammal elev – en nu europeisk storartist och renommerad rocklåtsproduent – flugit in från Amsterdam. Efter många glada välkomsthälsningar från lärarkåren hade det forna busfröet kommit på luciagruppens repetitioner, imponerats och bett dem om ”en stor tjänst”. Skulle ”den skönsjungande ensemblen” kunna tänka sig att medverka på en julskiva med utgiving i de stora musikmetropolerna nästa vinter? Till en början ställde sig alla förvånade inför erbjudandet – Sysslade den skicklige gitarriffaren med att föra ut så här lugna harmonier? En helomvändning!
Nu satt han i det snabbt inredda kotrollrummet oh manövrerade varenda litet VU-utslag från de trettiofem mickarna. Mätarna slog inte över, men gick hela tiden en avvaktande gränsvakt vid det skorrande röda – och den skicklige koordinatören tycktes inte bry sig om att han utmanade etervågorna likt en uppspelt radiopirat. Hans enda krav på luciainspelningen, var att ”det som det är meningen skall höras, skall höras ytterst ordentligt”. Där kände det sjungande elevgänget plötsligt igen sin gamla ”kollega” ”: bombastiken fanns kvar i hans handlingsmönster, men nu sträckte sig verksamhetsområdet över ett större antal stilar. Musikndustrins parter var flexibla och spretiga som de en Göran Perssonsk regeringsbildning inblandade...
Vad hände med den påhittige musikläraren? Ja, han fick stå som medproducent. Fast egentligen ville han inte ta åt sig äran. Han hade ju aldrig fått ”tillfälle att förverkliga sina planer”, som han uttryckte det.
14: Det var ovanligt mycket folk ute och promenerade, med tanke på väderleken. Natten hade varit kall och kanalen hade frusit till is, men året runt-varningarna för svag is, satt som ett slags programförklaring bredvid livbojen på sin trästege. Det var när körde över bron som skyddade trafikanterna från det iskalla vattnet, som han reflekterade över hur det skulle gå om bron över Öresund fick en trygghetstjocklek i paritet med det tunna isskiktet på kanalen, som en backlash av de byggetapper som trots allt trassel med felaktiga fundament och en rad tragiska dödsfall, gått enligt planerna.
Huttrande närmade han sig bilen framifrån. Det var då han såg den. P-boten fastklämd vid vindrutetorkaren med baksidan upp, så att man skulle bli ännu mer irriterad av att tvingas vända på den oönskade räkningen. Jaha, så han hade stått i vägen för städpatrullen; på skyltfloran vid gatans början satt klart och tydligt en anvisning om den månatliga rengöringstiden.
Av med den perforerade remsan. Han skulle minsann betala in bötesbeloppet med en gång; han ville inte sitta och tänka på boten medan han körde. Då kunde han inte njuta av sina nya bilhögtalare. En tyst färd var ingenting han valde frivilligt.
Inne på banken var nummerlapparna slut, så han fick ställa sig i en kö. Undrade när en banklokal varit så smockfull senast... Hade folk inte upptäckt uttagsautomaterna; det var helt klart att de flesta i det kvava rummet skulle ta ut en slant till julgåvor, att döma av alla bristen på bärkassar.
Raden masade sig låsamt framåt. I genomsnitt två personer i minuten avvek från kön efter avklarat ärende. Just det, han hade ju inte dragit ut inbetalningskortet ur karbonpappersfickan. Han tog upp boten ur fickan och hade just börjat dra ut det tråkiga innehållet (det satt fast som rivningen på plastpåsar för lösgodis), när han såg sig själv blotta en Malmö Aviation-voucher! Det låg alltså en flygbiljett i lapplisans kvarlämnade krav – en tur och retur till Stockholm med avresa om två timmar! Snacka om överraskning; sådant här visade att livet krävde sina motgångar för att kunna balansera de lyckliga stunderna. Eller ville någon att han skulle lämna staden? Julshopping nästa!
15: Alltid var det någon som drog ut presentbandet ett antal onödiga extrametrar. Och så hände det enerverande i att de sista smårullen tog slut och all inslagning fick ske av personal bakom disk med hjälp av en otymplig ekonomipack med en vikt på tjugo kilo blankt. Trots att det var mitt i julen och affärerna gick bättre än under halva resten av året sammantaget, tillät inte budgeten att man anställde en speciell tejpare och krullare. Inte ens om den personen kunde stå för saxen själv. Så den vanliga personalen fick muntert varva kassaskötsel med ”pappersjobb”.
Så var det nu redan i de flesta butiker som bjöd på julemballaget – men inte här. All konversation i affären skulle röra de ämnesområden de direktimporterade böckerna och tidskrifterna behandlade, och litteratur om hur man förpackar gåvor platsade inte här. ”En intellektuell mötesplats” betydde inte bara att man skulle gå in där iakttagande värsta bibliotekstystnaden; det skulle diskuteras och polemiseras. Annars visades de noga utvalda verken och artiklarna aldrig den uppskattning de förtjänade för de noggranna analyskonklusioner de förlänade.
Det infinita sorlet motverkades av att det i anslutning till varje vetenskapsområdes mastodontreoler satts in glasburar – som lättade upp stämningen utan skapa abrupta fakultetsgränser, men som ädå blockerades av bokhyllor till den milda grad att väggarna lika gärna kunde ha fyllts med puts. Det kunde däremot inte presenterna. Visst hade bokhandeln specialiserat sig på, byggtekniskt snarlika, tegelstenar, men principen var att dessa skulle vara blädderbara och ha manufakturerats i ett tryckeri.
Till jul hade det skrivna ordet tagit över allt mer. Det gick inte begära ett alternativt överdrag med rimfrost eller tomtegöromål; ville man slippa krångla hemma fick man finna sig i att lägga tidningspappersinslagna skänker under granen. Hade man tur trodde mottagaren att det vankades något i porslin eller keramik varsamt ditforslat.
Problemet var de små Loesje-stickers som klibbades fast och vars filosofiska tema bestämdes av vad som fanns inuti. Dagens sista kund köpte en bok om feministiska teorier i dagens paternalistiska länder. Hans fick en utrikessida på köpet. Så kom det sig att en artikel om Wye River-avtalet täcktes med en White Ribbon-rosett. Klistermärkesrullen hade också tagit slut...
16: Påläggsskivaren arbetade som en horisontell giljotin mot salamikorven. Någon hade räknat ut att apparaten skulle klara av femtio hugg i minuten, men det var en överdrift, eftersom man med den hastigheten fick ut bitar som inte hade var ordentligt fria från varandra i bottenskinnet. Klingan hade bytts i oktober; det tyckte man räckte för att klara julhandeln. Protesterade någon av användarna mot att maxhastighet aldrig uppnåddes, kunde denne eller denna alltid ta en av de skarpa köksknivar som såldes i anslutning till delikatessen, och mangrant slipa eggen efter eget tycke och smak. Men under det att maskinen då fick vila, förlorades, i den initiativtagandes ögon, dyrbar tid.
I statistiken över de senaste tio åren märktes nu en kraftig nedåttrend i försäljning av smörgåsmat under julmånaden, så en upphaussad klyvningsjobb var helt enkelt inte nödvändigt. Skinkan åt upp förtjänsterna av hushållsmedwursten. Kalla klumpar färdiga för griljering och garnering låg i de frostnupna frysdiskarna. Gångarna runt dessa, avfolkades föga överraskande bara när det var en kvart kvar till stängningsdags, och de till sent på förkvällen arbetande ortsborna kom in till fullbordat slutförsäljningsfaktum.
De vita påsarna var modell större i år, men den gungande kiloprisinformationen berättade i nylonförlängningen inget om antal stycken. Till slut gick det inte längre att bortse från sanningen. Personalen kunde inte säga mer än att det måste handla om ovanligt stora skinkor i år. Det drogs historier om en gård som av misstag levererats gammelgrisarna istället för ungdjuren, men att det varit så stressigt i preparationscentralen, att det av misstag kunde ha följt med en liten promille av de skinkor som egentligen skulle avfärdats som olämplig männsikoöda. Ett pensionäspar hade av en praktikant i uppackningsstaben itutats att ljusskygga veganer smugglat in ett slags genmodifierade kultinghybrider mellan filmstjärnorna Babe och Gordy! Fast praktikanten sade att han läst det i kvällstidningarna. När mannen insisterade på att bryta förpackningen, hittades en siamesisk avart, säkert lika otjänlig rå som stekt. Skinkan var så väsenskild från en julmiddags höjdpunkt, att dem som gör kål på skinka, måhända var nöja med att den redan maskerat sig.. För alla andra var det bara att rada upp dem utanför reklamationsavdelningen och ge värdecheckar som plåster på såren. En av de ersatta hörde på en kontorist oja sig över anstormningen.
– Vi hade ju inte lovat extra bra skinkor i tidningsannonserna, eftersom vi visste att vår leverans eventuellt inte skulle vara förstklassig. Detta fick en i kön att höja rösten:
– Så om det inte står annat i reklamen, så bör kunden utgå från att det kan vara något lurt med varorna?!
Men det värsta var att en stor matbutik inte var mer restriktiva med kvantitets- framför kvalitetfrämjande.
17: En vecka före julafton kom månadens tionde avi. Följsedlarna förebåande en spännande utflykt till postens paketförvaring, hade hittills haft rutan för ”stort paket” ikryssad – men inte denna gång. Hade någon skickat något i storleksordning mindre än de vadderade kuvert (med klappar från bokläsande bekanta) hälften av det uthämtade visat sig vara, skulle brevbäraren inte haft problem med hemleverans.
Fyra kölappar kvar innan han berättigat kunde visa fram sin. Litet förströt tittade han på julkorten där idylliska snöparadis och lika hemtrevliga tomtenissar med släkt rådde om sina stugor och baxade upp stor jutevävssäckar på renfarkosternas bagagebänkar. Belastningsplågeri var inget man tänkte på, men faktum kvarstod. Han lekte med tanken på hur stora avier tomtarna fick från leksaksfabriken när årets produktion var till ända och klungorna av projektanställda permitterades.
Nu var det hans tur. Avin byttes in mot en mycket märklig pryl. Hur tusan kunde någon komma på den urspårade idén att skicka iväg ett paket med taggar på utsidan?! Posttjänstemannen blev glad över att bli av med ”otyget” – så glad att han gärna gav mottagaren en låda att stoppa ner rivjärnet i.
Hemma tog denne fram en kniv för att befria försändelsen från igelkottaskinnet. Med handskar sprättade han upp långsidan. Ut trillade en provpåse riven ost! Riktad reklam; javisst, han hade ju klagat på att tillverkaren av denna parmesan-produkt fått med en obehehandlad skalk i en 200 grams-förpackning. Nu kom straffet – efter ursäkten. ”Undvik olyckor – köp färdigriven ost.” Ja, det behövde han inte nu! Och han slog redan nu ur hågen varje framtida fundering på att välja ur avsändarens smulsortiment. Hutlösa marknadsföringsmetoder kunde man inte ha överseende med ens i juletider.
18: Nu hade i rationell anda ramat in villans ritning och hängt upp tavlan i hallen. Där brukade det mesta av sprattelgubbarnas kompisar hamna, av den enkla anledningen att de tunga lådorna med pynt stod förvarade i rummets hörnskåp, som egentligen skulle fyllas med handdukar, överlakan och förkläden, men nu fått andra arbetsuppgifter.
Medan barnen hängde upp smällkarameller och mustrappor bakades det med korinter och russin. Den sista plåten lussekatter var precis färdig och det var dags att börja lusläsa arkitektparametrarna på halltavlan, som nu satt på en nedtagen almanackas spik.
Pepparkakshuset stod i en kakklass för sig. De vitspritsade fönsterspröjsarna blev garanten för att den lilla sockertätade modellen kopierats med pantografisk noggrannhet. Hade sommarmånaderna inte endast gått å till att slita Baden Baden-stolar i solgasset, skulle detta kunna ses i utförandet av huset. Denna juli hade det t ex bytts ut en rad läckande takpannor, och de nya hade inte riktigt samma brunteglade nyans. Nu tillverkades det inte edibla färger i lika många skilda toner som de grafikkortsförsedda persondatorerna, så det fick bli en fatal färgduttning för att visa att det reparerats på hög höjd. Ett omlett stuprörsutlopp inverkade ekonomiskt på åtgången av ihålig grissini-stänger. De nya minigardinerna i vardagsrummet kunde lika litet som fjolårets efterapning, ta hänsyn till metervarans detaljrikedom. Men detta var petitesser i jämförelse med de skrupelfria kavlings- och gräddningstekniska momenten. Lutade den uppsvällda degen, hade man ett bry med att jämna ytan. Det fick inte se ut som om man haft tyngande fasadbesök eftersom man inte haft Gevalia i förråden – fast sanningen var den att det frodades Anticimex-fiender i den utbredda murgrönan på villabaksidan.
Nu var också bomullen utslätad och det var dags för det stora överlyftningsföretaget från det från mjöl avtorkade bakbordet, till den fluffiga låtsasträdgåden. Skorstenen satt på nocken som ett handtag liknande lyftknoppar på pedagogiska barnpussel i trä. Medveten om risken att krossa dss sidoväggar, tog den levande kranen, familjefadern, tag i rökgången och satte huset på plats.
Man hade inte tittat på snön det minsta under husbygget. När hon tände adventsljusstaken i köksfönstre, såg familjemodern att det hade töat på gräsmattan. Med något komsiskt i blicken, gick hon bort till skafferiet och tog fram en påse krasse. Sedan hällde hon en näve frön i bomullen och vattnade med en liten leksakskanna med strilmunstrycke. Nu var det exakt – för stunden.
19: Långlördag hade blivit norm under ett par veckor i sträck nu, trots att man inte kunde börja på ny lönekula var sjunde dag. Tidigare än 16.00 kunde man inte stänga dörren till affären. Eller var det kanske fysiskt omöjligt när alla extra inproppade varor blockerade stora delar av lokalerna?
I skivbutiken Zed (engelskt uttal) kostade ingenting över 129 kronor – och ingenting understeg 29. Den som var ute efter endast ett kassettband, fick inte bryta två- eller tre-packen. Men å andra sidan hade fullpriset sjunkit. Cd-skivornas ekonomiska motsvarighet till transfer-filmer, klassisk musik utgiven på små bolag, köptes lika mycket som i vanliga fall, då den utgjorde femton procent av totalintäkterna. Det var här Zed befarade en liten förlust med 40-kronorssänkningen. Men allting var relativt och relationen mellan tillverkningskostnad och slutpris kommande konsumenten till del, var en sniken ekvation. Det kostade fortfarande bara 5–10 kronor att bränna in laserstrålens avläsningsväg på kompaktskivorna. Den resterande summan var skatter, upphovsrättsliga avgifter och distributionskostnader.
Allt detta stod att läsa i en till ingången framkörd monter, en snabb förklaring av syftet med prispressen: –29–129 – alla ska ha rätt till rimliga priser!– Förtom att den tvetydiga sloganraden glömde ungdomarna och förutsatte att åldringarnas åldringar kampanjshoppade, var tidpunkten märkligt vald. Vinstmaximering hade alltid varit en målsättningen i decibelindränkta hallar, och julen kände ju inga kostnadsgränser, så varför plåga sig själv och sin verksamhet?
Den enkla anledningen att man skådat ett visst Internet-hot i vitögat. Nätets piratkopieringar av listhits i komprimerat skick avlastade modemet och kvartalsräkningen, och tillsammans med en cd-brännare gjorde man på någon timme en egen ”blandat”-platta. Vem behövde då Absolute-serierna, hur billiga de än var, så länge de inte funnit telepatiska producenter?
I montern framlyftes istället skivhandelns Minidisc-sortiment. Vid köp av en stationär dylik in- och avspelare i elektronikbutiken mittemot erhöll man ett presentkort på 129 kronor i Zed. Under erbjudandet fanns uträknat hur många illegala låtar man hann hämta från nätet för detta belopp. Ett tjuvaktigt upprop, kallades det av en insatt julklappshandlare. ”Att värdechecken tillfälligtvis svarade mot en cd visar dessutom på en velighet inför marknadens moderna lagringsmedia”, står att läsa i söndagens tidning.
20: I gryningen åkte två 20-åringar skridskor i takt med de klingande julhymnerna i cd-cäxlaren inne i klubbhuset bredvid den anlagda bottenfrysta banan. Avancerade skärrörelser utfördes så graciöst att man anade ljuddämpare täckande de gramglidandes fötter. Denna intuitiva respekte för den tidiga morgontimman var ett men av alla nattliga timmar av övning, som nu lett fram till den närmast katamaranhärmande uppvisningen: isen repades knappt av de fjäderlätta vändningarna och gränsbalanseringen när de från olika håll åkte sig så nära rinken att bladen skrapade emot. Åkaravtrycken längs den efter ett tag som åskådare yrselframkallande vägen, försvann in under kanten utan att proffsen sögs fast eller tappade balansen i lutningen.
Detta var veckans hemlighetsfulla issportattraktion. En öppen repetition hos duon som några timmar senare skulle flyga iväg till Australien för att försvara de svenska färgerna i ristnings-VM-utställningen. I år kunde Sverige stoltsera med en unik performance som inte var klar tidigare än en timme efter att juryn låtit dem börja skapa. Ett förhandstips var att vinnaren skulle bli en skotten med sina tre förkrossande detaljrika kopparstick av den stora salen i ett nybyggt brittiskt operahus. Till blåvit nationsvinnare hade av tio inhemska konstkännare utsetts det ovanliga isristningen som skulle resultera i ett med skarpa anletstag framskridat Mona Lisa-ansikte. Väl klar skulle de två återvända till det nedre högra hörnet och för vrida sina fötter till en förfalskad autograf. Allt detta kunde igår inklockas på sextiotvå minuter, varav linjerna i huvudet tog en halvtimme, axlarna ner till det ställe där klänningen egentligen skulle börja, men där man valt att sätta stopp.
Kvar i sin hemstad tränade de nyss post tonår fyllda i rak glidning. Femton meter var inte mycket till en långsida, men det fick duga. Som kompensation för icke-utmaningen åkte det uppvärmande paret baklänges tillbaka, så nära den redan dragna linjen som möjligt. För Mona Lisa krävdes inga kubistiska stramsprång, men redan vid första träningstillfället i en ishall, för fjorton respektive tretton år sedan, hade det betonats hur noga det var att för sig själv erkänna att instruktöen inte var någon fotbollsdomare, ”som bestraffar eller klagar om du inte utför exakt det du är satt till att göra i den sportsliga helheten”. För att tala klarspråk: det fanns inget slags ”rätt och fel” på isen – av den enkla anledningen att det skulle inverka ytterst hämmande på den avslappnade kropp konståkning krävde.
Den offentliga repa-timmen var till ända. Flyget gick om tre timmar, och de båda ungdomarna lämnade över banan till barnfamiljer som snörade sina skridskor och applåderade hjältarna om vartannat.
21: Alla förmåns- och betalkort i hårdplast vägde och tog tillsammans lika stor plånboksplats i ansprå som alla de papperspengar och metallmynt som det kontantlösa samhället klarade sig utmärkt utan. Men nu hade hon skaffat ett tredje bensinkort; hon hade varit hungrig när hon körde in för att tanka på macken, och så anslaget om att man fick en korv med bröd för endast fem kronor om man samtidgt tecknade ett medlemskap i ”Klubb Oktan” (inklusive kort, såklart...). Det lät precis som ett blytungt nattklubsarrangemang, så hon kunde ju för sin man bortförklara det nya plastkortet med att det lämpade sig utmärkt som betalningsmedel om hon skulle få tomt i tanken på väg till eller från en kväll på stan. Det var vid en närmare eftertanke kanske inte värt. Om hon skulle kunna intala sin make att hon inte gjort en blunder som sprängde kortfacken i plånboken, kanske han krävde att hennes Maestro-kort från banken skulle användas till inköp av musiksinstrument. Ja, det var så att det länge tjatats på henne att hon skull göra slag i saken och lära sig spela gitarr.
– Då kan vi bilda ett resande cover-sällskap, sade han. Du kliar strängar, jag lyfter ner synthen från stativet, och så värvar vid Thomas som sångare. Stilla natt on the Christmas Streets, you know! Du har ju ett helt år på dig att öva, för nu i vinter lär vi ju inte komma igång. Därefter det vanliga snacket om att ”denna diskussion är egentligen överflödig, för har du inte kommit till skott med musiklärandet nu, så blir dt väl aldrig av”.
Hon skulle minsann överraska honom. Dels genom att åka och, om inte annat, reka priserna på en Korg-synthesizer som klagomuren hemmavid kastat suktande blickar efter varje gå de åkt in och kollat in vad de viska medan de kastade en liten slant i önskefontänen på torget. Dels skulle hon köpa en liten spansk barnkammargitarr, i samma äkthetsklass som en plastblockflöjt, för att i alla fall väcka ett litet hopp om att hon fått aptit på jam session. Det var ju tiden som fattades, inte noter och toner i hennes hjärna.
Men först skulle hon pumpa upp 20 liter blyfritt. Fullt sprut ner i tankhålet och mätaren satt igång med sin snabba färd mot nollsummespelets ruinbrant: medan hon tankade och stod i försvann en massa pengar som hon redan från början inte kunde se röken av i sin börs eftersom de bakats in i panka plastbitar med en rik remsa specialmagnetism. Hon hade inte för vana att arkivera saldokvitton och restpostutskrifter, så korten var ganska förrädiska. Ändå hankade hon på dem alla. Var det det enhetliga måttet de levererades i, som lockade? Ja, det var nog så. Intresset hade vaknat när hon köpte en solcellsdriven miniräknare och samtidigt ansöte om ett betalkort i affären i fråga. Av mannen bakom disken hade hon då fått två kort, en minimal kalkylator och butikskedjans betalkort. Hon fascinerades av resemblansen – och på den vägen var det.
När hon svängde ut från området med den vämående bilmotorn och styrde kosan mot julens högborg uppe i det av stressade klappinköpare en masse ockuperade stadcentrumet, slirade hon i en av de få isgatorna som ännu inte smät bort eller saltats. Bilen blev okontrollerbar för ett par sekunder, men sedan hade halkbekämparna skött sig så att hjulen rättade sig efter femitvå-rattgreppet. Hon knäppte på Ulf Elfving – och av bekymren med hur i hela fridens namn hon skulle lyckas hitta en ledig p-plats.
22: Det var dags för bråda dagar för serveringspersonalen på färjorna till Danmark. En intensiv ”tura”-vecka befararades, när man sänkte julsmörgåsarna baserade på en tjock skiva vörtbröd, till tolv danska kronor (svensk valuta gillades inte), inklusive måltidsdryck. ”The Gourmet Duty” hette den läckra skinkmackan som alluderade på taxfree-försäljningens snara död. Medan man åt gick expediterna i den skattefria shoppen omkring med protestlistor och samlade underskrifter. Som tack för hjälpen fick man en extra dansk ”hålpeng” att handla för i butiken. Man bad folk att använda så många en- och tvåkronor som möjligt för att symboliskt visa beslutsfattarna att de inte för de resande kunde dölja det faktum att det skulle bli hål i systemet efter slopandet av sjöpriserna.
Experiment föll väl ut. Alla varor var nämligen prissatta till 11, 12, 21, 22, 31, 32 o s v, kronor, för att man utan att krysta med betalningen, eller vägra stötta kampen om livhållandet, kunde betala med titthålsmynt. Alla därefter överblivna sådana, fick man hemskt gärna stoppa i en insamlingsbössa där man samlade in pengar till ”ett stort plakat där vi efter juli 1999 ursäktar att makthavarna följer diskriminerande EU-beslut”.
När man lade till i Sverige efter natten sista överfart, hade man utöver de färdigtryckta protestlistorna, ytterligare sex sidor med namn.
23: Dan före dan gick kantorn Dan till frisören. Frisyren hade växt honom över huvudet – och det gick inte an att vara att ha långt hår när man skulle ta tomtens gestalt imorgon. Alla som kunde komma på fråga som mottagare av hans gåvor, visste att hooooaren han hade skägg och fläta, så till att ta bort dessa utväxter fick han lägga en övning i att förställa rösten och ha en för honom främmande kroppshållning.
Inne i stamsalongen rktade han en häsningsnick mot frisören och tog plats i den sittande kön. Fem personer före honom – men det luktade av vått avklippt hår från minst det dubbla antalet personer.
Det skulle ta en stund innan han kom till, så Dan plockade upp en liten skrift om bakning ur innerfickan. Han skulle överraska sin fru på julaftonsmorgonen med hembakade pepparkakor, och hade hittat ett roligt recept på ”spritkakor” i den lilla gratisbroschyren. De fick vara tysta för att inte väcka barnen, men detta hade han planerat in i minsta detalj; han skulle inte precis sjunga gratulationssången när han kom in till henne med brickan. Till de alkoholiserade bakverken behövdes både rom och sherry, stod det i receptet. Det fick han inhandla på vägen hem, för det enda man kunde bli berusad på hemma var en halva dansk jordgubbschampagne.
På motstående sida frestade man med ovanliga utstyrslar på lussekatterna. Granar, grodor, grisar – och prästens hår. Ju mer han tittade på den harpformade svinryggen, desto mer ville han själv skaffa en sådan. Visst var det som vanlig orgelspelare att utmana kyrkans folk, men tänk vad spännande det skulle vara med en redlöst bekrusad krångelfrissa i stil med rasta-traditionen och marleyismen – svag för baktakter som han var!
Men det fick bli en senare fråga. Han kunde inte gärna svika barnbarnen.
24: Skyddsänglarna stod på fönsterbrädet, men kom sig inte för att kliva på. De kunde visserligen forcera rutan utan att krossa den; de gled ju genom alla material som vore de inbrottsvänliga skynken. Men ändå stod de i valet och kvalet. Skulle de verkligen ödsla sina krafter på en odåga, som trots alla allvarligt sinnade förmaningar från såväl förädrar som skolpersonal och fritidsledare, inte dragit ner på busigheten. Hans kompisar levde efter mantrat ”det gäller att börja i rätt tid”, men de där detta misshagsamma umgänge menade att fullfjädrade ligistfasoner krävde träning före färdighet, tyckte dem som med alla med försökte tal dem till rätta, att de arla etyderna skull inriktas på att så tidigt som möjligt bli ett ungdomligt föredöme.
Men detta gav de inte mycket för. Och nu hade det klottrats, bråkats och var allmänt bångstyrigt i ytterligare två mellanstadieterminer. Klassen hade fått en ny lärare – den gamla orkade inte länge tygla plågorisens framfarter och kostsamma upptåg. Det hade inte hjälpt ens att hota med att julklapparna frös inne i år.
Allt detta visste änglarna som tvekande stod på fönsterblecket och tittade på när en av gängmedlemmarna sussade i sin säng. Om man kunde ge honom något som bedövade hans hetsiga instinkter? Ett medel som blandades i mjölken, en medvetandets röst när han steg upp och skulle gå till skolan, eller en psykiater som kombinerade främlingens insiktsanalystisk professionalism med familjemedlemmens kärleksförhållande Någon som kunde ge honom en mental sit-up och tomten en anledning att stolt inkludera honom i klappfördelningspolitken.
Änglarna gick en bit närmare fönstret och tänkte på igår kväll när killen skurit av kontakten till lyset i den stora gårdsgranen. Det ordinära gatljuset hade inte trätt in istället eftersom det var besparingstider och satt halogenlampor i granen. Hela området blev mörkt som en landsväg. Åverkarna kunde inte se ens konturerna av granen. Tomten hade tagit bort granen för att äntligen få en anledning att hoppa över sladdavkaparna.
Änglarna svävade in i rummet. Trots alla schismer var det bara jul en gån om året. De lade ett paket under hans säng. Hittade han inte det, fick han skylla sig själv. Nu hade äglarna inte tid att uppehålla sig här lägre. Fler svåra val väntade. Hur skulle man exempelvis lösa det underskott på ; paket som de visste hägrade vid rundans slut? Tomten orkade inte med klagomål ett år till. Han gjorde så gott han kunde med anslagen som minskat p g a den fysiska förstörelsen i samhället. Han skulle inte gilla äng;larnas prioriteringar – men kunde ine annat än hålla god min. Av sina föräldrar skulle de destruktiva killarna inte få några julklappar att tala om, men tomten var ju räddaren i nöden – en moralmån snubbe som egentligen inte brydde sig om felhandlare. Han hade, som tur var, inte en gudoms kontroll över människorna – och sin tilldelade säsong ville han ingalunda göra till en bestraffningens tid. Därför tog han vid en närmare eftertanke inte illa upp när de märkbart illgärningstyngda änglarna berättade vad de gjort:
– Vi gav den där killen som släckte julgranen, ett par storstrumpor och en lapp: ”Häng den här vid öppna spisen – och fyll den med innerlig förlåtelse.” Nu är det upp till honom att agera!
25: Rekreationsområdet var kallt, men uppiggande. Perfekt för att jogga bort den feta julmaten. Hon hade inte lyckats få med någon annan på turen; för dem gällde att sitta och titta på matinéer och dåsunderhållning, kombinerat med tester av önskelistan i korthet. Man kunde ju inte få allt....
För henne passade motionen utmärkt. Hon kunde förena nytta med nöje och hoppas att den nya bärbara cd-spelaren var lika anti-shock som givarna intygat att försäljaren intygat att den skulle vara – och att den utan problem kunde ersätta den svajiga kassettbandspelaren som hon dessutom använt en trasig öronsnäcka till. Under två månaders tid hade hon lomhört lyssnat på musiken i mono – och i endast en av lurarna. Nu kunde man tala om öronmassage i stereo!
Vid den anlagda dammen vid 5 km-markeringen stannade hon upp. Någon var i full färd med att plantera julstjärnor vid sittbänkarna. Hon sprang fram och hälsade artigt för att inte låta anklagande när hon undrade vad det var han planterade. Med spaden fortfarande kvar i myllan svarade sanningsenligt att han tackade personalen på Sommarlunden. Han berättade att det var ett avvänjningsinstitut och härbärge:
– Ja, jag är alltså f d hemlös alkoholist, men har fått Guds tillåtelse att börja ett nytt och nyktert liv. Det här var det minsta han kunde göra för ”änglarna på hemmet”. Sommarlunden lå på gångavstånd. Byggnaden kunde ses inifrån parken. Hon kände en varm rysning efter mannens ord: ibland kunde ett par meningar berätta så ofantligt mycket om en människa.
– Lycka till i fortsättningen, önskade hon främlingen som vattnade rötterna. Lycka till och gott jul!
Resten av varvet kom hon sig inte för att sätta på spelaren igen. Minnet av den botade mannen var starkare än dess stötmekanism. Tyckte tjejen som jobbade på Sommarlunden – men av någon förälskelsens anledning glömt bort det under samtalet nyss. Kanske blev det en liten romans à la 1998 års Titanic... Gott slut!
Och nu...
Bubblare 1: Tablettrörs-reklamen inför den svenska Windows 98-premiären (3/8 -98). ”Mot huvudvärk.”: om man drabbas av tung skalle vid åsynen av alla nya faciliteter, genom kodoptimering inpressade i den långsmala pastillbehållaren? Stundar installation från en hög 1.44 MB läkemedelspuckar? Duger inte Treo (3.11) längre?
Jag fruktar att det bakom en så klinisk marknadsföring döljer sig ett skapligt kraschobenäget – men desto enformigare och livlösare – styrsystem: behöver man ta något lugnande för att uthärda Gates rivalapplikationer, skall nog skärmen bytas ut – inte programmerargänget förkastas. Förresten, ingår det en TCO-godkänd monitor i prissättningen på en rejäl bit över tusenlappen?
Läkarreceptet ”gäller 1 månad från utfärdandet”: är det tidsgränsen innan en ominstallation av fönster-nittioåttan nödvändiggör sig själv?
Bubblare 2: Burmesiskan, tidigare nobelprisnominerade, Aung San Suu Kyi. Jag har trott att Kyi stavades Qi: i kinesiskan uttalas q som tj. Men min generella asiatiska homonymteori höll inte.
I grönländskan är q däremot en frekvent förekommande bokstav. Huvudpersonen i Peter Høegs roman ”Fröken Smillas känsla för snö” heter bl a Qaavigaaq (palindromaspirant?).
Utanför den AC-lösa bil där den f d kandidaten under sex senjulidygn 1998 satt barrikaderad, kunde man naturligtvis inte se några vita flingor falla från himlen. Det har inget med ett futtigt k att göra – såvida inte ”klimatskillnader” (mellan hemisfärer) är dess lika gåtfulla som trovärdighetsmässigt vaga akronym.
Bubblare 3: Den gotiska bokstaven hwair – h med ett slags u-stigning i slutet. I runversionen motsvaras hwair av ett H med en nedsjunken solidus som tvärstreck, över omkring 60 procent av fulla H-höjden (jmf s 30 i Grafiska glimtar av R Broby-Johansen; 1982).
Kan utseendet på det translittererade hwair ha bildats med åtanke på att den kantiga runan ristades i två steg – först en stol med diagonal sits, därefter komplettering av höger ”höjdhoppspinne”, svarande mot ovan beskrivna backe? På grund av stenarnas stränga linjeantalsmaximum kunde inte det uppåtsluttande appendixet återges som en särskild detalj.
Men detta grundar sig på att kopian – nutidstolkningen – kom redan före originalet...
Bubblare 4: Century Schoolbook (eller är det Clarendon?) i Thélèmes uppsatssamling ”Ord till arbetarrörelsen” (TLM-pocket 1/96). Kontentan är att det under senare år förekommit ”kraftiga slitningar inom arbetarrörelsen”. Kanske det, för att stävja uppkomsten av fler fyraåriga mandatperioder av samhällelig bottenkörning och vanstyre – och för att förebygga nyliberalistiska tendensers fotfäste i under-medelklassens redan beklagansvärda välfärdsläge – fordras kunskap som införskaffas genom studium av ”det nya århundradets undervisningsbok”, där alternativa riktlinjer dras upp för en, helt med utgångspunkt från Situation Sverige, gradvis återgång till sund budgetstatistik som inte kräver en, förvisso, fruktlös oppositionsopinion mot den rörlighetsunderlättande globaliseringens ”klaga hos det svådefinierade nyliberalistiska världshandelsalltet”-försvar.
De 26, på en partipolitiskt ofärgad basis författade, debattinläggen är denna litteratur – en skriande behövlig insiktskatalysator.
Man skulle ha tröttnat på ordentligt lättintagna New Century Schoolbooks tjocklek och skarphet i brödetapperna, men i kapitelbeskrivningarna och baksidesflärpen bryter det av bra, och sammanfattningarna utgör ett slags enhetlig tessamling; snittet blir således symboliskt övergripande.
Bubblare 5: ”Det bästa med Malmö? Ribban, Ribban och åter Ribban.” Med detta citat från fotografen Carina Stankovich inleder PR-byrån Magnet Malmö en hutlös jämförelse mellan Copacabana och den lokala sandstranden.
Efter en självsäker exposé i kameraknäpperskans sällskap – som nog gärna, i Magnet Malmös regi, till presumtiva turistkontorsbesökare sprider egenhändigt utlösta sightseeing-vykort – tillstår Magnet Malmö att Copacabana ”kanske” kan mäta sig med Ribersborg. Men jämförelsen sker med Malmö-plurret som arketyp! Ingenting i övrigt om Malmös metropolaccessoarer (bevis för Magnet Malmös epitet ”city”) kontra Argentinas; copywritern vill att man skall läsa hela skrytsviten, där det begränsade antalet turistupphetsare betas av på klassiskt följetongsmanér. ”Segar” man sig igenom förlustelserna, räcker de liksom längre – uppräkningen tar mer tid i anspråk – och lämnar inte efter sig ett pinsamt ”limiterat utbud”-faktum. Med annonsens mest iögonfallande byggsten – ”Ribban ×3”-utsagan – prickar man av misstag in den sanningsenliga pudelkärnan (se förra menings beskrivning), istället för att stärka det självklara syftet: att uppnå ett konstlat, tärande behov av Malmös inrättningar för nytta och nöje, genom övertygande faktarabbel och visionära vita lögner.
Magnet Malmö framhäver sitt, genom den i alla lägen undergörande sundslänken, framtidseuforiska luftslottsbyggande på den slarviga ”missuppfattningen” att Malmö utsågs till vackraste svenska stad i år – när mycket är skräpigt och dant och ”Porten till Malmö” vid Lundavägspåfarten är en McDonald’s-restaurang.
Bubblare 6: Min pappersförsändelse till Skånepartiet: ”Hej Tony! Inte direkt ett politiskt spörsmål, men jag undrar över en detalj i Ditt efternamn: när Du uttalar det på Skåp-radion, säger Du Kala/dick/. Borde det inte vara Kala/ditch/, som det engelska ordet för dike? Har Du ingen accent över c-et … ?”
Är mottagaren av brevet så mån om stödet från partiets xenofobiska sympatisörer att han halvt om halvt försöker överskyla sitt eget nationella ursprung? Eller färgar dilemmat med ovanliga akuter av sig oralt?
Genmäle från Tony: ”Jag har valt att anpassa uttalet på mitt efternamn till svenska förhållanden, då det besparar såväl mig som andra en hel del tid som annars förspills i onödiga missförstånd. Vid samtal med andra kroater använder jag alltid den korrekta benämningen …”
På framkomstdagen (17/8 -98) svackade Tony tillfälligt; han inledde och avrundade sitt 16–18-pass (posten hann inte fram i tid till sändningen 11–14?!) med att presentera sig som Tony Kaladjitjö (jmf författarinnan Janet Evanovich) – det han kallar ”de[t] egentliga uttalet … istället för den förskånskade varianten”. Var detta en bekräftande vink att han tagit till sig mina ord?
Bubblare 7: Del E – Sydsvenskan på Internet. Med ”veder”(-värdiga temperaturer) och ”lesarservice” som sjubitars-substitut för ”väder” och ”läsarservice” blir det dels svårare att genomföra en givande manuell URL-jakt på tidningens uppkopplade domäner, om man är van vid å, ä, ö = a, a, o, dels mer uppländskt än sydsvenskt. Maneter – sådana man eter, ni vet.
Nåja, denna e-ufori hos SDS-skrapans webbredaktion blir inte av bestående karaktär förrän e-brev till de om morgontidningens förankringsort rapporterande journalister, levereras till malme@sydsvenskan.se!
Nätansvarige dataskribenten Hermod Pedersen svarar mig på Ordet online: ”Eftersom vissa datorprogram, oftast av amerikanskt ursprung, kan spåra snett vid utökade ASCII-tecken, så har alla icke-engelskspråkiga tvingats till halvspråkliga mesyrer, så även vi. Om man sedan skall välja det ena eller andra kan alltid diskuteras. Särskilt om man, som vi, varit tidigt ute, innan någon mer generell ’standard’ växt fram.
Sedan är nog ’veder’ och ’lesarservice’ mer stockholmska än sydsvenska. Men allt lika fel för det, språkligt sett. En vacker dag kanske vi kan få världens datorprogram att acceptera världens språk. För i grunden är det inget konstigt, bara besvärligt svårt. Något i stil med 2000-årsproblematiken.”
Detsamma – om det inte är ännu värre – kan sägas om den ”katastrofal[a] deformation av det svenska språket”, som Torbjörn Broberg redovisar främjas på ”en stor restaurang i Göteborg”: ”GEST NOTA. Halleflundra. Lattol. Serveringsavgift ingor.” (Språkvård 2/98, s 3). Sedan har vi ju det här med karaktäristisk kontra karakteristisk...
Bubblare 8: Kommunikationssmedjan Will-Harris.com listar under rubriken ”Ligature Schmigature” nackdelar med ligaturerna fi och fl. Bl a återfinns argumentet att några versala motsvarigheter (Fi, Fl) inte existerar.
Jag tycker John Grishams The Firm och Claris-applikationen FileMaker Pro (jämte Timberland-loggan) rätt bra exemplifierar att den utskjutande ”skivpickupen” på F (och T) är benägen att delvis överskugga det som åtskiljer svenskans nionde bokstav och turkiskt mörkt i – termtipsare: Roman Czyborra! (Efter Atatürk-reformen anno 1928 heter ”oprickat i” noktasiz i, med bägge i-na huvudlösa, förklarar Muhammad Isa Waley.) Valet prick/inte prick är i mina ögon att betrakta som likställbart det mellan ligatur och inte ligatur.
Bubblare 9: ”Rix Topp 6 klockan 6”-symbolen, som är gjord som en från vänster sida diagonalzoomad skuggvariant av det jämntjocka snitt med superstaplar och helt runda inre former som Billboard-märket trycks i. De åtta cd-kloten – o-et, p-na och sexan hos Rix, och b, o, a samt d i Billboard – är alla kolorerade i grundfärgerna blått, grönt, gult och rött. Producenterna av de amerikanska hitlängorna med åtskilliga tiotals placeringar, och den svenska 40 minuters nedräkningssnabbisen (så snabb att man inte ”hann” tota ihop något eget...) har kanske någon typ av hemligt plattindustriellt samarbetsavtal – där man nått en överenskommelse om att kompaktskivor är precis lika runda i Sverige som på andra sidan Atlanten?
”Visst är det så!” låter radiostationens programchef, Christer Modig, hälsa. ”Vi ville få litet hitkänsla på det. Det finns även en tidning som heter Pop som har en rätt lik logga. Men det kommer en ny inom kort.”
Bubblare 10: Flashback News Agency #106 berättar om Jeremy Lynnes, en 20-årig hacker som bosatt sig på micros0ft.com och fått en rättslig process på halsen.
Felskrivningar utnyttjas friskt på Internet: inofseek.com, htomail.com och anazon.com är ”företagsnamn” som åker snålskjuts på mail-, shopping- och sökjättarnas tangentslarvande besökare.
Mest på skoj hittade jag (runt lunchtid 24/8 -98) microsfot.com, alias till filen bill.htm hos azimuth.be!
Tänk så svårt det är att se skillnad mellan l (gemena L), I och 1 (ett) i adressraden. Paradigmatiskt kan nollan i micros0ft.com förväxlas med ett stort O – och då försvinner inget av det seriösa intryck Gates-imperiet förväntar sig! Lika lätt är det inte att bortförklara solklar hack-propaganda.
Bubblare 11: Den latinska titelbeskaffenheten på David Flamholcs tredje filmskapelse, thrillern Lithivm (premiär 28/8 -98). I bioannonsen blickar ett par villrådiga ögon fram bak 90-talsrealismens becksvarta (mörkhårige Peter Haber?) skynke. Ett mandelspånskantat avgrundsdjup lurar någon centimeter ovanför dess synfält.
Ryckighetens -v- : en varningsföreskift: sitt på helspänn i salongen om du vill räkna med att inte skrämas ihjäl av de psykologiska inblickarna i en vämjelig människostyckares inhumana inre...
Kontraktionens -v- : regissörernas sjävsäkra hint: Lithivm kommer självfallet att nomineras till världsmästerskapet i rörlig bild, m a o Oscarsgalan! (En annan Sverigepremiär samma kväll – Kevin Kline-komedin Ute eller inte – tar avstamp i en fejkad variant av denna tillställning.)
Lithivm – kornigt flackande och lika batterienergisk som 33-centiliters Duracellsk, suggestivt sötjästsmakande, sportdryck och de smattrande jocksen på Nouvelle Radio Jeunesse.
Bubblare 12: Kolonets avvikelse från gemencentrum bestämmer en emoticon-näsas rynkgrad. Kolla valfri kostnadsangivelse i höst/vinter-utskicket från Camilla/Malmströms-butikerna: de jämna kronkurserna för tankarna till en snedögd kines. En tänkt ansiktstriangel blir inte en kon på högkant. Nej, snarare en trekant där det rätvinkliga vänsterögat upplever en knapp nordöstlig lutning (jmf det gigantiska snedvridandet av fornsemitiska aleph-tecknets apex).
Det är bara ”den bortre parentesen” – smileymunnen – som saknas. Detta gör den logiskt sett med all rätt: arbetslösa har – orättvist nog – sannolikt inte råd med de exklusiva kläderna...
Mobilia Malmös 30-årsjubileum firas med ett prisras hos Electrolux Home. I köpcentrets festtidning har vitvarubutikens numeriska sänkningar smittat av sig på kolonet, som ”lierat” sig med full stop-hemmahörigheten.
Bubblare 13: Mäklaren Frank Bascombe för en kontemplationsexcessiv tillvaro i segregerad amerikansk sydstatsstad, som han under historiens (Richard Fords ”Självständighetsdagen”) gång finner alltmer mångfacetterad.
Dessa, sida upp och sida ner, smarta och lärdomstäta ”voice over-manus” är en sorts glädjeämnesranking med essentiella utslagningar: självgode Frank tömmer hjärnan på bittra funderingar över vilken högre kraft det är som hindrar honom från att möta sin rebelliske tonårsson nya fjälla och gamla omgifta kärlek, på en nivå som inte blir pinsamt konstlad och hemlighetsmakeribäddande för någon part. Med hopp om ett slags Armageddonsk supermaktsundsättning, satsar Frank allt på oavhängighetsdagen fjärde juli – dagen varje amerikan med nationsstolt självaktning hyllar som en ny början, ett barnvänligare ”Year One”, än det man diaboliskt klingar i champagneglasen för i Polanskis ”Rosemary’s Baby”.
Frank hoppas på att detta dygn av tidig västerlandssommar skall lösa upp hans primära sociala förbindelseknutar – när han genom att lägga den känslomässiga manken till, kan nå målet utan att blanda in obegriplig symbolik à la New Age-profetism.
Vill man glömma detta, kan man glömma en del annat också. Översättaren Caj Lundgren negligerar konstant konstruktionen ”ett slags”; ”en sorts” är den pardonlösa regeln. Genitivens brunett och blondin skall träta i sann Postis-debattanda. Litet tomt blir det därför, ehuru inte motsvarande taffligheten i ”en slags”.
Bubblare 14: Moderaterna retar sig på sossarnas ”suspekta” valfläsk, men kör hårt med behändiga komparativen ”fler” (som väl omedelbart omvandlas till superlativ om de får folkets förtroende 20/9 -98...). I en av partiets helsidesuppmaningar till väljarna (Fler jobb ”genom att vi sänker skatten på arbete”), förekommer ordet åtta gånger i den åtgärdsförklarande texten.
Bildt-lägrets utlovade enorma skattesänkningar är orealistiska, anser många. Ett obligatoriskt hopbindande av budgeten på ett sätt som motverkar nationalekonomisk backlash vid ett borgerligt regeringsmandat, kanske ligger i just ”fler” – man leder helt enkelt bort uppmärksamheten från räkenskapernas baksida (kvalitativa neddragningar i vården, skolan och omsorgen), inte bara därför att ordet förblindar oinsatta röstberättigade; dessutom lever den första hälften av ”fler”-bokstäverna i en blickfångande ligatursymbios (fast 50 är ju en grov överdrift av procentsatsen i m:s skatteillusion; är fifty/fifty det obönhörliga minimiförhållandet brutto–netto?) som liknar A – ”Arbete” eller ”främsta betyget för främsta målet”...
Det nya partiledarmantrat – minns ”skatt, skatt, skatt”, ”bidrag, bidrag, bidrag” m fl, in absurdum – är uppenbart, men lika andefattigt i utspädd, låt vara kvantitativt rikare, upplaga, som i den häftpistolssnabba, tillika obegripliga hjärntvättarversionen.
Också Skånetrafikens offentliga koncerninfo (körplaner, regler och villkor vid rabatterade resor, etc) är ligaturrikt presenterad. Konklusion: ifall en verksamhets huvudord – i detta fall ”trafik” – innehåller ett fi-möte kan detta avspegla sig i övrig grafisk form.
Bubblare 15: En del av rubrikerna i nyrenoverade Chili (fr o m 6/98) – den populärkulturella skolcafeteria-avkopplingen från springet i unkna korridorer – och låtlistan på baksidan av Power 106/105s sommar-cd (underlaget för det lyckade upptempo-partyt), är skrivna med samma stil – en kurvig sansserif med Haldas typproportioner, kapitälversaler och obetydliga bashöjdshack i a, u och d. En bastant skära sticker fram ur den nedre partitionen på ett slags g-ets bärnavel. Ett valv uppstöttar ett v på x-et (ingen fattar?!). Men inget slår gemena b: grek-beta med pinnen uppåt!
Bubblare 16: Redan för sju år sedan, 1991, förekom HTML-kodningsbågar, på den tiden inramande en deejay-upplysning på happy hardcore-maxin ”Different Strokes” med Isotonik. ”<Original Version & Grooverider Remix>” står det på cd-inlagan, vid sidan av en gråskalig dansant huvudfoting med solbrillor, blänkande tandrad och en fotsula som ett slags fysisk karta över en automobil från Ahlgrens.
Egentligen borde han vara monitorfyrkantig i nyllet, men hans skygglappar har väl skonat honom från skärmflimmerexponering; matematiskt sett, har han intakterat sin kroppskaraktär.
Bubblare 17: Med anledning av suveränitetsstriden mot centralmakten i Ryssland, skrotade den stolta utbrytarrepubliken Tjetjenien sin kyrillism till förmån för ett latinskt alfabet. Sedan 1993 trycks böcker och tidningar i landet med nya romanska bokstäver, bl a z med tvärstreck, och duttar över c, g, x och q.
Egensinnigare är diftongerna ie och uo. Dr. Howard M Berlin’s Foreign Font Archive länkar till Nokhchi-anpassade TrueType-versioner av den sammansvurna kärntroppen Times New Roman, Arial och Courier New. Bland dessa råder oenighet huruvida de versala diftongerna ie och uo verkligen skall innehålla versala bokstäver. Inte ens rätt gemener har man valt: TNR-IE liknar mest av allt ”le”; UO blir ”u0”! Courier New smälter däremot samman IE på det självklara sättet – där man lätt halkar fel med blicken i ett synvillans rektangulär-O. Andra diakriter, som svansen på höger n-ben och tvärstrecket på z framstår som godtyckligt tillagda med ett för grovt ritstift i bildredigeraren. Arial-punkterna är insatta på varierande höjd.
Tre-packen utstrålar pinsamma stilbrott och är i vissa fall rentav litet illegibel.
Bubblare 18: TV4 SKÙNE?? Nej! Jo, så står det i sidinmatningsraden i Fyrans text-tv under de första sekunderna, innan den outtröttliga bläddraren upprättat kontakt med sidan 100. Då ramlar plötsligt Å-et in på plats. (Kufisk är också SVT Texts datumangivelse ”Mûn 14 Sep”.)
Inträffar här en teckenkodningskonflikt liknande Mac–Win-problemet med ASCII – någon form av otillräckligt kvick antennsynk mellan Kaknäs-parten och den enskilda tv-apparatens ”textgestaltningspolicy”?
Håkan Alamaa arbetar på SVT i Sundsvall: ”Text-tv sänder bara en ström av ASCII-tecken; hur de visas beror på vilken tv man har.”:
Som skåning utan både kabel och parabol, känner jag mig extra förärad av möjligheten att ta emot marksänd dansk television – och därmed även en grannlandspejlande valspurtsnyhet i DR text-tv (14/9 -98). Telegrammet skiljer mellan ö (”Göran Persson”) och ø (HSB har ”øget sin støtte”). Men text-tv-indexet kläcker fram ämnen som ”vejret til sös” och en ”syvdögnsprognos”. Ingen blipp-blopp-korrigering som i SVT-veckodagen sker heller!
Text-tv-kodningen PDC kan bara hantera svenska ä och ö, upplyser mig Grete Hansen. Sändningsledningen ser därför till att inte använda de danska motsvarigheterna. Glömmer man sig, fryser vid sidbyte alla danska tecken kvar i bild, ”och får texten att se underlig ut”. Ett delvis förbättrat system, som ordnar så att ca en femtedel av de nyare tv-modellerna genom ett slags konvertering klarar av danska tecken, togs i bruk 17/6 -96, förtäljer text-tv-sidan 745f.
I Norge har trasslet lett till att nationella NRK strukit æ och ø ur all text-tv, meddelar Kjell Norberg.
Bubblare 19: En typografisk regel säger att du inte behöver upprepa återkommande siffror: 1901–4; 1909–47. Rör man sig på två sekelplan, som i 1397–1498, blir en implicit förenkling (”Perioden 1397–498 såg det skälvande slutet på ännu en historisk epok.”) både kronologiskt och kognitivt bakåtsträvande. Analogislut blir inte alltid så lyckade...
Bubblare 20: En testpanel i konsument-Plus (12/10 -98) tyckte det var lättare att installera en tv och en video genom att pröva sig fram bland sladdar, displayer och fjärrkontrollens knappar, än genom att anlita kapitalt opedagogiska bruksanvisningar. Myrkrig och ett inställningsmeddelande på portugisiska fick en av inkopplarna att snabbt och skämtsamt avvisa sina knappa spanskakunskaper. Detta efter att reportern kommit fram till att det var spanska istället för svenska man valt som tv-menyspråk!
En mening i den portugisiska texten innehöll ç och ã. Plus-medarbetaren blandade kanske ihop til-nasalering med spanskans tilde-muljering (båda markeras med en krull), men trikolorlandets cedilj-snack fick honom inte att vilja byta från ”franska” till svenska. Kärlekensspråkets värme finns även i den simpla interrogativbörjan Parlez-vous. Därför är man oftast bergsäker på sin sak när man refererar till en sådan sak som en fransk text. Och i förvirringen förlåter man lätt den spansk-portugisiska aspekten; hade det inte varit för a-et hade jag nog också fallerat!
Bubblare 21: Om jag inte missminner har Blast Culture med franska FFF samma bookletlukt som Janets The Velvet Rope. Småsura ångor från luxuöst glatt papper och, i Janets fall, ”tröga” kvadrater avlösta av symmetiska labyrintgångar. På sista uppslaget står det JANET med brungråvita block. Ordbilden behåller sitt slöa chifferskimmer tills man organiserat seendet genom att hålla den vid belysning glimmande inlagan någon meter framför sig.
Typografiska bomber signalerar andningspauserna i de pyttiga och ibland också gyttriga lyrics-sjoken; de blir till en enda lå strof. Det är däför en ljuvlig tröst att erotiskt pulserande Janet – i leopardmönstrad jacka med dekolletagerad dragkedja, med bar rygg och liggande bunden i en sidenslaf med en fransad filt skylande hjärttrakten – återger det sjungna så synopsiskt som det bara går. Janets närmast framviskade trånande blir otydligt, så jag är inte odelat positiv.
En rad småbilder på temat ansiktet, som löper över det i övrigt dunkla första uppslaget, är en rumsren fortsättning på det korkskruvslockiga headbangarhåret på framsidan. Bildserien kan sägas kompensera huvudet för den uppmärksamhet fotografen sedan ägnar Janets mellersta kroppsparti.
Bubblare 22: Med ordbehandlaren Lotus Word Pro 97 följer LotusWP Int A, B – en Times New Roman-blandning där man i A insorterat hexadecimalerna 00C0–00FF från Latin-1 i tredje Unicode-tabellen Latin Extended A (0100–017C) samt lagt till några knepiga kombinationer, såsom y med breve och r med grave! För detta sista har B tillkommit – men den använder bara de 52 första koderna, varav över häften till en massa irrelevanta lösaccenter, liksom i A! Om självplockningsprodukten B utbudsinskränkts något hade de återstående tecknen kunnat besätta de nio vakanta A-koderna! Tro inte att man kan apa efter ett sextonbitarsschema hur som helst! Speciellt inte när snittet är i jämförelse några millimeter högre än TNR.
Bubblare 23: Lund har det svårt med exteriörgrafiken. Universitetets retuscherade sigill ledde till något av en äkthetsdebatt (se Sydsvenskan 15/10 -98). En dryg vecka senare skriver samma tidning att informationsenheten och kommunen råkat i gräl om vilket typsnitt som skall användas tillsammans med det nya stadsvapnet – Berling antikva eller sansseriffen CG Omega, det sista identiskt med sena 50-talaren Optima (se CAP&Design 8/98, s 54). Det första i dispyten som slå mig är att det bakom CG Omega döljer sig en fetfet version av Aston Martin- och Fonus-snittet, en stil som också används av stadsbiblioteket i Lund! Kanske heter detOptima... Men bibliotekets Ingrid André svarar att deras stil ”i grunden” är Berling antikva! Då måtte man ha avschatterat det och gjort det mindre kantspretande, och i så fall är snittet i mitt tycke inte längre detsamma. (En ”påschatterad familjemedlem” kan ses på en välkomstskylt vid stadens södra infart.) Ingrid återkommer ett par dagar senare. Hon har börjat tveka på om det hon uppgav sist verkligen var sant, trots att hon då fick hjälp av pensionärer som var verksamma när profilen presenterades.
Sydsvenskan skriver (26/10 -98): ”Licensen [av CG Omega] är redan betald genom kommunens datasystem.” Alltså har snittet sedan tidigare funnits i omlopp i Lund – och jag hävdar att det är stadsbiblioteket som stått för denna.
Bubblare 24: Malmögripen är en kvartalsperiodika från Malmö nation i Lund. Liksom Tempus är den svartvit förutom på dummyns understa A3. På framsidan till utgåva 3/98 ses en röd Volvo-kaross modell gammal och avstängd, och en presentbandsflärp: ”Malmö nation – din vän på vägen.” Okej, dåsig baksäteslektyr. Jag tar mig väl en titt vid nästa rutt, då. Men varför släckta billyktor – man vill väl understryka framåtandan, med eller utan bensin?
Utlyfta artikelcitat högermarginalas i trånga utrymmen. På ett av de sexspaltiga uppslagen är häften av kolumnerna 5,8 cm breda, häften 6,2. Blankrad följd av fetstilsinledning. Tumtecken (typhjulslegatet) dominerar. Fyra grafiskt riktiga tankstreck är allt jag kan räkna till; samtliga ligger på Inspectorns egen sida, som placerats långt fram i tidningen. Många tonplattor och -cirklar, där texten inte alltid lyckas lägga sig till rätta, stor skillnad på sidfyllighet (läs: satsytetänjning; mellan två och fyra spalter/sidan) samt ett ymnigt antal rubriksnitt.
Lyhört eller hattigt, det är frågan, men layoutteamet är i klass med det bakom Malmö Värnhemsgymnasiums Hype, en varannanmånatlig skoltidning som, åtminstone under den korta tid jag kontribuerade journalistiskt (1997–8, när jag var elevverksam i andra och tredje ring), också hade en överraskningsprägel på rubrikerna, en gardering mot mallmonotoni, tillverkad av eldsjälarna Cecilia Freij och Peter Cibri på medieprogrammet. Fast de skulle alltid köra med underrubriker (inte sub-rubriker = huvudrubrik två), medan Malmögripen bara i enstaka fall har sådana. Skönt att slippa styckessammanfattningar som förtar läsaren värderingsfriheten, gång på gång på gång... Men visst blir slutomdömet något om en övre tonårings uppläggningslek med sidombrytningsmjukvaran. Kanske blir det så när man har med reportage om allt mellan himmel och jord i samma produktion.
Bubblare 25: När min militärcykel fick punktering vid Sallerups-kyrkogåden (10/11 -98), beslöt vi att istället för att fortsätta till fots till Skopunkten, vallfärda till RoCent. På Kronprinsen hade jag helgen före fått två friplåtar till Mix Megapols förhandsvisning av Disneys Mulàn. Så det kunde väl alltid häda något kul även i en litet östligare belägen galleria. Ungerskt bröd och stark pepperoni frå Mix (!) Food i ett slags arabisk basargång och Jysk Bäddlager-handdukar ersatte de sköa hundringar vi skulle köpt vinterkängor för på E-center. En tiokronorsmarknad sålde omförpackade Cosmo-hörlurar i Fonthopia-fodral, men jag gick inte på knepet, fastän min Sony med extra basplugg precis gått sönder p g a sladdpåfrestningar.
Nej, bort från den påfallande köpruschen. Det fick bli ett besök på Rosengådsbiblioteket, en filial så kulturellt myllrande att det inte gör något att inredningen är gammal. (Jag har nog varit i Ljusets kalender för många gånger...) När jag stod och bläddrade i en bok vid den finska skönlitterauren (och såg en bokstavskloss för W upp-och-nedvänd vid M), hörde jag någon beklaga sig över hur tråkiga de rumänska böckerna i hyllan mittemot, så ut. Jag tittade inte så noga, men nog var mycket annat på reolerna monokroma biblioteksband. Å andra sidan är de ju tidstandade berättelser.
När jag fått nog av den tryckpressade utrikesatmosfären och tittat klart på de i läsesalar och vid tidningsbord upptagna, såg jag vid utgången ett rektangulärt meddelande om Rädda Barnens kommande kulturfestival i novemberdagarna tre. Tänk att ett simpelt glas mjölk om dagen i längden inverkar stark uppbyggligt på den unga generationens ben! Kossorna ”räddar” barnen från en muskulatur i stiltje.
Jag vet nu inte om Skånemejerier har ett finger mer i festspelet, men deras mellanmjölksförpackningssidor är mycket lika RB-annonsen: ett blått övre parti där det står arrangemangets dagar respektive fetthalt. RB har förvisso målat ”småvåderna” litet slarvigare, och använt ett ornamenterat snitt, men Arlas pastöriseringsfiende borde ha färskare text på sina paket.
Vi lämnade RoCent med varsin bit Snickers i munnen. Choklad ger tillfällig energi, precis så mycket vi behövde för att orka hem till Kronetorpsgatan – och för att stå ut med ljudet av mitt sumpiga bakhjulsgummi.
Bubblare 26: Vissa dekorerar kanterna. Vissa själva insläppet. Ytterligare andra boende i lägenhet har ingen namnuppgift alls på sin brevlådeinsats – det typografiska insläppet. Dels handlar hur och var man sätter sina vita plastbokstäver, sin stansade dymotejp eller sitt vikta papper om ett individuellt bomärkesval. Dels är brevlådan det traditionella sättet för tidningar, tidskrifter, ODR och ADR, m a o typografiska produkter, att komma till målgruppens kännedom. Ett slags krämarens kontaktsökeri är bara en sida av detta. Den okända bakom dörrspringan kanske inte är arkitektoniskt berett på en binge annonsblad.
Hela tiden blir den inkastade eller inknökade papperssamlingen ett sätt att pröva nya marker och utmana rådande inredningsförhållanden – och det är ju själva copywriterprincipen: förvandla markandsföringsidén till en heltäckande svans hårt och fast knuten vid den aktuella varan. Och upplysningsmakaren måste se till att det sätt på vilket infomationen presenteras, inte blir slött. Hela tiden finns den fiktive kunden med i planeringen. Målet – dem som huserar bakom det lyckta träblocket – sitter inne med all makt genom de påklistrade ”Ingen reklam, tack!”-dekalerna.
Som reklamutdelare sedan flera år har jag märkt att sådana avstötande lappar ibland försvinner ett tag, för att sedan åter hamna på ytterdören. Och detta utan att någon flyttat ut och någon annan flyttat in. Det rör sig nog om att skillnaden mellan reklam och reklam. På samma sätt är det inte alltför ovanligt att efternamnet byts – och då tänker jag inte på åtgärder som leder till besläktningseffekter.
DET FÄRSKA LINGUA-GRAFISKA fanzinet Techen uppdateras minsann kontinuerligt – snudd på dagligen!
Anledningen till uppkomsten av detta e-zine är en personlig avsaknad av en utredningscentral för dubiösa typografiska paralleller och paradoxer – en digital inrättning där anrättningarna inte är triviala förklaringar till omstridda företeelser som varför ett visst tecken ser ut som det gör, varför en layoutare gjort si och så eller huruvida ett seriff-försett typsnitt har fler dolda godbitar vad gäller utformningen, än ett snitt utan ”klackar”. ”Lingua” är avsett att illustrera den för sinnevärlden så berikande omvandlingen abstrakta tecken till konkret verbalitet. Å andra sidan är ett av typografins mål att genom sin komposition gjuta liv i det sedda.
Jag vill med Techen försöka bevisa att slumpen faktiskt kan vara utslagsgivande och att det är viktigt att hålla sina innovativa tankebanor väloljade; egentligen kan man väl inte spekulera i överkant?
Ur innehållet: Läs om dyra Diana-minnen, tjetjenska diftonger, Barnekow/Ahlström-hemvistet broutställningen, esperanto-apostrofer och den tyska språkreformen. Dessutom handlar det om B*witched, Latin-9 (ISO 8859-15), finska lånord, valet, text-tv-kodning – och något som kan gå under namnet ”variation över ett trema”. Plus mycket mer. När slutet nalkas hoppas jag att ni hittat några minnesvärda rader som fallit er i smaken. Om mina teorier faller som korthus kan endast Du som läsare avgöra!
Nytt verktyg för produktionen och livhållandet av Techen (fr o m juli 1998): jag sköter nu allt arbete på en bärbar Ericsson MC12 med 2 MB ”flash-minne” (en sorts hårddisk). Pekdonet flyger över den tryckkänsliga skärmen; det är ett slags neo-primitiv känsla att dra omkring det stiftpennsliknande hjälpmedlet. (Tangentanslaget är också skönt.) Men snabbt går det; vinsten framför alla är att jag nu utan att förspilla tid kan underlåta att skriva på en pc vars fläkt väsnas inte så milt... Tyvärr har Windows CE 1.0 ingen Unicode-support.
Jag vill rikta ett stort tack till alla vars e-postadresser satts ut i den löpande texten. Ni har alla i betydlig grad bidragit till uppkomsten av denna publikation. En särskild eloge till mannen bakom en tummad referens i min bokhylla, Ordfronts Christer Hellmarks visserligen komprimerade, men djupt insiktsfulla, budskapsbibel – Bokstaven, ordet, texten (andra upplagan våren 1998).
Rostorp i Kirseberg, Malmö i november 1998
Den hebreiska typsnittsflirten i programhäftet till Spelman på taket fyller sin funktion och kan med sin konstlade autencitet till viss del överskugga den sedan flera år tillbaka den i Malmös teaterliv undertryckta depressionen – ett problem som minskade under de gyllene månaderna med Kristina från Duvemåla, men aktualiseras och akutaliseras när de – styggt kallade – både breda och kommersiella uppsättningarna lyser med sin frånvaro.
Sviktande publikunderlag tvingade ju Malmö musikteaters ledning att ta beslut om att återbuda en stor del av Spelman på taket-föreställningarna. Dem som egentligen skulle suttit och skrattat och gråtit om vartannat i sätena, tvingades bort från salongerna när biljettpriserna dessutom steg mot gagehimlen lika fort som ridån vevas upp. Men det var innan den vämående kulturinrättningen lät två personer gå till piset för en.
Det är nog lika snöpligt att inte kunna gå på teatern precis den dag det tidigare annonserats om hårt scenjobb i en välspelad drama – som att inse att en av musikalskattens högklassiga produkter inte tas emot av öppna armar av den skånska allmänheten. Mikael Samuelsons Tevje har alldeles rätt i sin euforiska pekuniehyllning Om jag hade pengar. De rysk-judiska ödena tvingas bryta upp från en efter decenniers omvådnad älskad religiös centralort, då den ryska armén hotar anfalla de oliktoende i det etniskt kluvna Europa ”när seklet var ungt”. På samma sätt ligger det till med dem som bevittnar den svenska tolkningen av Joseph Steins muskal: de måste stilla sin individuellt tillelade ranson kulturbehov på andra ställen än där den lokala potten kommunalt anställda skådistalanger uppehåller sig och väljer billigare alternativ, som inte alltid sköts i proportion till priset rutinerade och kompetenta personer. (Det statt i nedgång poltiska allmänengagemanget har en liknade förklaring: alternativa fora lockar folk från det konventionella politiska nätverket.) I analogin blir hotet från ryssarna ett likadant från den stat som inte är villig att ge rimliga subventioner till estetiska projekt. Dess delegerande roll i detta dekadenta tragikomiska predikament borde vara att ge kommunpolitikerna ekonomsika medel nog för att engagera dem som inte bevistar Storan så ofta. Det desperata rabattsystemet i Spelman på taket bör ersättas av ett likt på Hemköp ”ständigt lågt pris׆ – i alla fall lägre – eller funnits redan från början, och då i kombination med ett i allas medvetande löfte om att efterleva ett officiellt taget beslut om att, vad som än händer, spela på alla de i almanackan utstakade dagarna. Tyvärr måste nog ensemblen stå bi i våt och torrt. När dem som sitter på pengapåsarna sedan evaluerar de tomma sätena inser de, om deras förhållande till biljettköparna är av det satisfierande slaget, att det inte går längre. Den i detta scenario uthålliga och medgörliga ensemblen kan just genom dessa egenskaper påvisa nödvändigheten av en omvälvande omstrukturering.
Ja, ibland passar man inte in någonstans. Som t ex i fredags natt (13/11 -98) då vi var fyra kompisar mellan 17 och 22 år, som sett att nattklubben Lakeside vid Hansacompagniet tills vidare hade sextonåsgräns veckans sista vardagskväll. Efter en Playstation-session hemma hos en av oss på Segevång (där vi efter mer än två månaders kämpande äntligen klarade det taktkänsliga och gulliga Parappa the Rapper), närmade vi oss Lakesides entré vid tolvtiden och rotade i fickorna efter plåboken med id-handlingen. För säkerhets skull tänkte vi förvissa oss om att åldersuppgifterna på TV Malmös evenemangsslinga verkligen stämde. Det gjorde de inte. Det var arton år (alkohol serverades) och inhyrt (till ett glatt gäng souldiggare som spisade 70-tal). Otroligt, men skrockmässigt helt naturligt.
Föjande lördagskväll blev två av oss utslängda från ”knattediscot” under den i ordningen sjätte Backanatten. Cafélokalerna i fritidsgårdens botten förvandlades till ett dansgolv för fjortisar och yngre. Men inte blev det något lurvassving vid en senare tidpunkt för dem som inte platsade i första dunk-omgången.
Litet tidigare samma dag öppnade Malmö konsthall dörrarna till en Marijke van Warmerdam-utställning (helt utan skiljeväggar, för det fria skapandeutloppet). Vid de stora fönstren ut mot Magistratsparken stiger silvriga heliumballonger med snören nedtyngda med läskburkar, mot takbelysningen. Inget snack om saken, jag fattar varför holländskan ogärna förklarar sina installationer. De uppblåsta kalaskulorna var ju precis vad som fattades på den lilla låg- och mellanstadietillställningen ett åttondels dygn senare. Marijkes stora och många monokroma affischer med de få orden ŒGood days” och ”Bad days” uppe och nere, fungerade i efterhand som en prememoria över att livet blir precis så roligt som du gör det till. Alla föds med en tom plansch som fylls med empiri, och det världsliga tillstånd i vilket man beklagar sig över dåligt angiven information är egentligen ingenting annat än ett egalitetssymptom. Därför ter det sig naturligt att jag funderar på att redan på måndag ringa till Lakeside-arrangören och be honom bekosta vår inresa till city.
Den typografiska aspekten blir att även det mest trollbindande upplägget kan tala osanning, medan en fårdig ordportion få en att inse precis vad allting handlar om. Ingen skedmatning av fagra löften som gör att man inte hatar Slagthusets löjligt höga nedre åldersgräns lika mycket som utan det unika undantaget. Förvisso var det mest en ploj att klampa in på knattedisco, men när vi hörde de välkända tongångarna ”Backstreet’s back, alright”, kunde vi inte gärna tro att någon ville missunna oss att se Kirsebergs minsta vibrera till stadsdelens internationella ledmotiv. På en viss radie ut från restaurang Mässingshornet rörde vi oss sedan resten av kvällen.
Will Smith spelar skicklig advokat och förföljs av mikrofoner och förkrympt buggningsutrustning, till den milda grad att det politiska toppskiktet kritiserar ljusskugga National Security Alliances användning av de heltäckande GPS-satelliterna. Vartenda steg man tar, vartenda ord som sägs över telefonledningarna, analyseras och mer eller mindre mystiska anstalter till omstörtande verksamhet åtgärdas av ett slags hi-tech alternativgarde, som enligt egen utsago arbetar i demokratins namn. Alla de krypterade disketter och avslöjande videoband byrån producerar kan inte mäta sig med hotellövervakningen i Sliver.
Där den kontrollerande killen i Ira Levins bok rör sig på ett cellulärt brandväggsplan, är fiendefilmen en globaliseringsmardröm – koaxialillusionen där en snokande exakthet blir viktigare än ett godkännande av densamma.
Redan i förtexterna till Enemy of the State slår an det luskande ackordet – saker kan i rätt sammanhang fylla flera, lika pregnanta, funktioner. Yen-strecken nedanför Y-grenen, de vertikala parrtiklarna i O-sfären och E-sigman kan ses som störsignaler i kommunkationen eller utbroderingar som gör helhetssträvare konfunderade. Ett klent försvar för spanarnas verksamhet – det enda jag finner tveksamt godtagbart. Tekniken finns,och dem som behärskar den kan hart när utan legitimitetsrepressalier kidnappa grekiska bokstäver och hackertypografi. Men mer suddig lämnar den till de spejande, nödvändiga spekulationer som, och det är min poäng;ng, kan var lika felaktiga som rättvisande. (Kalla det en spärr som för en gångs skulle för fram otydliga Hi-8 som ett föredöme, men glöm inte att sanningsmonopol bygger på empiriska skärvor samlade under en viss monitoreringstid.) Denna kreativitet kanske kan omvandla en och annan buggare till en sysselsättning inrymmande mer av självproduktion – gärna långt från brottets bana.
På den olivoljedoftande bergsön Kreta är det sydeuropeisk sommartid i mitten av oktober. Jag tillbringade en vecka i ”Europas vagga” och fann mycket av intresse. I staden Chaniá på nordvästkusten fordras verkligen ett gott lokalsinne i den helt efter historiska förutsättningar svindlande bergiga stadsbilden. Gränderna kantar hus så höga att de kvällstid inger en känsla av ett slags himlatak. Man får shoppingångest av den försäljande vänligheten och den effektiva basarplanlösningen på de loppisstrategiska souvenirstråken – smycken, blå keramik och kryddor en masse (man vänjer sig vid att flytta drachmerdecimalen och dela med fyra); familjeföretag insprängda i fattiga, nednötta boningar med hospitabelt öppna dörrar: stoltheten överbryggar en låg välbeställdhet.
Salladerna med salt fetaost lägger sig som bomull i magen före moussakan och souvlakin – när man väl blivit indragen på en av de oräkneliga tavernorna de gånger vi inte intog middagsmålet på det av bougainvillea inslingrade lilla lägenhetshotellet Agrimia i byn Plataniás.
Varm skyddsfaktorsol och smäktande vågor är den avkoppling Britannias flygplans-tv genom en Beach Boys-video önskar att resenären skall få efter avstigningen. Denna idyll solkas delvis av hänsynslöst gasande motorcyklister och bilister som mötte en så fort man vågade sig över vägarna.
Man kan dock se det grekiska -sson – -akis – genom vägdammet. Eftersom Techen inte är en resetidning utan en typografisk och språklig forskningsprodukt följer nu en liten grekisk glyfpresentation utarbetad efter idoga tittar på skyltar och i böcker och tidningar under resans gång. Låt oss börja med en pyramid – som vid återkomsten till Sverige kunde skådas på klistermäken och flaggor på dörrar och fasader till affärer som tar Cashkort (jmf Hacker Argot):
Lambda: tungan pressas upp mot baksidan av överkäkens tänder – ett ”uppfläkt” L (jmf A, där
tungan ”flyter” i mitten av munnen)
Gamma: överkryssat på vägmärkena för
”återvändsgränd höger”; ”L-et” betyder således
”gata”...
xi: skrivstila ks utan såväl presumtionsstreck på s som kapitäl-R på styltor, och rotera sedan
pappret 90 grader medurs. Surprise!
(inte ordsluts-)sigma: ett i form av ett självupprullande stålmåttband, skrivstils-s baklänges
rho: fladdret i ryska b nere istället för uppe
Slutligen: det finns mer grekiska i Latin-1 än vad som officiellt stadgats. Omega skrivs populärt
ofta º (masculine ordinal indicator)...
Denna publikation vill en gång för alla utradera revisionisternas handlingsutrymme i den allmänna debatten. Det man inte upplevt kan man inte tro på – det stämmer ju ungefär med att man inte kan gå med på den ljuvliga kärleken eftersom den kan ha initierats genom en underbar bedövning av hjärnverksamheten. Den filosofiska frågan är: det så tufft att bortförklara sådant man inte varit med om på grundval av att man alltid vet bäst vad man tar sig för? Drömmer revisionister aldrig sanndrömmar? Finns det någon chans att deras förnekande av judeförintelsen reverberar i sömnen och att de själva ser sig stående i den omänskliga eran andra världskriget? Mycket minus blir ju plus, och rasistiskt blånekande är verkligen ynkligt med tanke på de modiga kvarlevande från lägren.
Steven Spielbergs Schindler’s List är en mycket rörande filmatisering av Thomas Keneallys dokumentär om insynen i att man inte kan slå mynt av dem som inte ens en gång har överlevnadshoppet kvar. I boken har endast de ovanliga polska akutaccenterna adopterats. Taggtrådsstängslens stålkonstruktion buktade utåt i toppen för att makabert trasa sönder i grund och botten ogenomförbara rymningsaktioner. Accenterna få i alla fall mig att tänka på de gudsförgätna fasaderna – och man leds automatiskt in i husen innanför – fastän det verkar vara A Lost World, driven av bestar.
22/11 -98 hörde jag ett P1-program om den amerikanska fristaden Celebration – ett av Disney sponsrat samhälle dit man nekas slå ner sin bopålar om man inte har dels oskrivet brottsregister, dels ymnigt med pengar. Tre olika poliser och vaktbolag säkrar friden och fröjden. Dem som bor i Celebration verkade vara flyktingar från samtidens våld i rasismens och nazismens förtecken, som köpt sig en plats i ett perifert glädjerus, en anhalt på vägen mot himlen – och där blir primitiva, i hierarkibegreppets ledband, termer som världsligt medlidande och empati med de säst ställda obsoleta. Bara det inte går som i Mikael Wiehes Balladen om den stackars Karlsson...
Avskärmdhet var ordet. En påtaglig folktomhet bevittnades nämligen av P1-reportern i USA.
Den irländska tjejkvartetten B*witched har skördat stora framgångar med sin catchiga ”gör livet till en reflexionsfri lekstuga”-pop. I videorna susar de fram en glädjens tillvaro, skyddade mot konkret grymhet och betydelsefulla konflikter.
Aristoteles delade upp den grekiske medborgarens liv i politisk aktivitet och andlig, till fritiden förlagd, förkovran. Enligt denna princip knäpper jag på tankeverksamheten och låter den konfronteras med gruppnamnets typografi. Asteriskens betydelse hade jag inte riktigt utrönat innan jag frågade fansen om råd – och fick flera bud. Tre av dem: suddkludd av ett stavfel, treklöver och något slags minsta motståndets lag för att inte heta samma sak som ett rockband eller en 60-talsserie på tv.
Ingen höll för troligt att den är en avledningsuppdelare som bringar reda i det sammansatta be-witched, en vokalcensur som delvis minskar ”häxmagin”, eller en lek med snedstreckshopdragningen B/W – black/white. De mest engagerade höll med om att stjärnan kunde vara ett till flygfä förtrollat e, eller en kul användning av det uttalsmässigt överflödiga e-et. (Statistiska centralbyrån, SCB, skall vara tacksamma för den gratisreklam identiskheten med S-E-B ger dem!) Men de flesta var neutralt fait accompli-nöjda med jokertecknet; man tyckte det var allmänt annorlunda och intresseväckande (men paradoxalt nog är de flesta hemsidor om dem förtretfullt registrerade med bindestreck; varje sammanhang har sin söktaktik...). Således gav de inte mycket för mina snurrigt pretentiösa tolkningsförklaringar. Musiken är givetvis det primära och mina irrelevanta djuplodningar i en sorts paljetts (där har vi det!) orsak–verkan-samband biter förståeligt nog inte på melodiskt sysselsatta idoldyrkare.
Den felsägande filosofistudenten ser till att proppa ner ”det grekiska kortet” i kavajfickan vid nästa muntliga tenta. I två fall av tre har ju Platon eller Aristoteles ett ursprungets finger med i ideologiernas spel.
Att på framsidan av texthäftet till en utread cd (Allt betyder allt) med Peter Lundblad finna att någon gått lös på en viss typ av similaritet i sångarens namn, och klockat in mer än sextiosex procent grekiska tecken – ja, det är sådana snilleblixtar som påverkar, i bästa fall, både arvet och arvodet. Visst är det helkäckt att byta ut lilla n mot ”huset” pi och t mot tau? (Dagens Nyheters nöjesbilaga På stan innehöll 9/10 -98 en notisrecension av en platta med gruppen µ-Zik. De spelar inte mysig muzak...) Jag känner mig nästan som titelsättare på en av Puh-böckernas moderna uppföljare när jag nämner detta. Min muggdryck tas direkt från kranen och lämnar sin transparens till Earl Grey och Mrs Robinson (något man får lida pin för i kaffemissbrukares sällskap), så jag kanske är den rättmätige ägaren till likhetskonstaterandet...
Julikrönika 1998: Så här i sommartider kan man studera naturens formationer och föremålen bakom årstidens typiska aktiviteter, och jämföra dessa med sitt personliga grafikgalleri. En vind som sveper genom en böljande trädkronas utkanter förvandlas till ett Q. (Blåser det ymnigt måste bihanget vara lekfullt och – i sinnevärlden – föränderligt och svajigt utformat. Den friska från väst brukar ju inte begränsa sig till endast en gren!) Om utebordet du sitter vid ramlar omkull är du, mitt i kaoset, på god väg att visa upp ett E från flygperspektiv. Steget är inte heller så långt tills den sökta basbokstaven blir komplett: efter ”olyckan” gör du rimligen en förebyggande förstärkning av bordet – möjligen i form av en uppsättning extraben i mittenpartitionen...
Det går ett I på varje stam. Grabba tag i parasollstödets vattenfyllda fot och vänd på den – med pinne och allt – så ådagaläggs ett ”tredimensionellt” T!
En rund barnpool med utspridda leksaker runtom räcker till ett Ö. Men släng resten av plastbitarna i plurret så får termen ”flytande diakrit” en ny innebörd!
B uppvisar två efter en grillafton mätta magar. C är en krocketbåge; H ett delsegment i den stege du använder som klätterredskap för att nå svåråtkomliga rutor när du målar om fönstren under de för eftertorkningen gynnsamma heta högsommardagarna. (Själva fönsterglasen föreställer det rektangulära utfyllnadstecken som signalerar ”tom fontkod”. Smattrande mot rutan blir den sanslöst ymniga nederbörden årets juni–augusti rörigt monterade Ray Gun-textsjok i ordbehandlingsprogrammets helsides-”Förhandsgranska” – satsytans funktion i den s k osynliga typografin inte skänkt en tanke.)
Den J-formiga golfklubban, Y-et i den utfällda tvättställningen, en hissad flaggstångs flackande P och A-et i det triangulära utflyktstältet står som fyra ytterligare bevis på att det latinska alfabetet inte tillkommit av en slump, utan konstruerats under åtskilliga tidsåldrar, cykler och sekler, i samröre med omgivningsgranskare, vildmarksmänniskor och varelser med känsla för lättåtergivna kommunikativa tecken och symboler.
Bokstäver finns överallt; det är bara svårare att bringa ordning bland, och förnimma, dem i dolda sammanhang som i inverterat skick i trädgården, omkullkastade i skogen eller mitt framför näsan på dig i badrummet. Enkla och praktiska figurer handlar om lika delar lättförståelighet och i samhället frekvent användning av desamma. När något nytt – i detta fall det svenska alfabetet – skall få en chans att vinna acceptans i mäniskans medvetande underlättas inlärningen om hon i samband med lektionstillfällena (läs: de nya erfarenhetsvinsterna) betraktar ämnet för dagen inte bara som en obligatorisk (tvångsmässigt styrd) pluggperiod, utan också får upp ögonen för att du redan vet hur de flesta bokstavstecknen ser ut (oundviligt såvida du inte vägrar öppna ögonen...); det enda du inte behärskar fullt ut är en självklar sammankoppling av dem till den entitet som benämns ”alfabet”.
Personligen lärde jag mig alfabetet genom att mina föräldrar ritade bokstäverna med kaviar på smörgåsarna. Då lade jag kanske inte märke till det, men nu reflekterar jag över det intuitiva och kreativa i denna nytta och nöje-hybrid eller Kinder Överraskning-mentalitet.
Ut och samla bokstäver och dolda budskap, vetja!
Den turkiska tidningen Cumhuriyet har en radionamne på 107,4 i Istanbul. Den stationen har i sin tur en logga som är mycket lika Radio City Stockholms gamla – en Real Audio-högtalare på högra sidan av ett tjockt O.
Mix Megapols med tre vinylskivor jonglerande x, och det sprittande x-et i Excite motionerar (!) båda för en sund humaniseringsprocess av ett truistiskt livlöst objekt.
En annan likhet är den mellan loggorna för trumtillverkaren Cosmic Percussion och Colgate-Palmolive. Bådas symboler innehåller bokstäverna C och P litet smått kursiva, fett utdragna och inneslutna i en ”ampull”.
En smärre skillnad är att P i fallet Cosmic Percussion har så kort streck nedanför sin ”mage” (ansvällning), att det ser ut som ett D.
Vilket osökt får mig att tänka på att svenska Datainspektionen för ett tag sedan ojade sig över att Ian Wachtmeisters Det nya partiet snott deras egensinniga, men ack så digitalt tidstypiska ”snabel-d”! (Tre dagar efter att den trätt i kraft (27/10 -98) hade greven mage att anmäla den nya Personuppgiftslagen till sin inspirationskälla, uppger Ekot!) Partiets Helena Forsell försäkrar mig att ”… det är inte fråga om stöld överhuvudtaget!”, och vill inte diskutera saken vidare.
Centerpartiets valrörelse har präglats av en fruktansvärd exponering av den nye partiledaren. Lennart Daléus framställs som den största tillgång svensk politik berikats med på år och dag. Säkrast då att han blivit upphöjd till kopieringsskyddat objekt på den politiska köpslagsarenan.
Centern har tagit ”IT-valet” på allvar (jmf den ideologilösa, men framgångsrika, mittfåresammanslutningen Nykvarnspartiet) med ett väl utbyggt nät av ”På din ort”-hemsidor. Dessa lokalkontor fick under dagarna efter valsöndagen ett mail från mig, med frågan om MS Words benägenhet att omvandla åsiktsetiketten (c) till ©, är upprinnelsen till varför reklambyrån anlitat denna typografiska lustighet.
Yngve Hamberg tycker detta låter troligt och pekar på att hans mittenparti ”är originalet till många av de idéer som florerar i det politiska livet”. Men måste det anges speciellt? Hur många sympatiserar med ett parti bara för att detta introducerar ett visst synsätt, om detta räkar vara galet? Copyright-cirkelns ointaglighet inbjuder förvisso inte direkt till en öppenhjärtig fyrklöver, även om Paul Granstedt hellre uppfattar cirkeln ”som helhet och inte som någon isolation”.
Ingemar Jeppsson ser © som en sorts kvalitetssäkringssymbol. Han är av uppfattningen att ”vi politiker på ett bättre sätt måste lyssna på allmänheten och stå för våra budskap. Precis som vilket annat varumärke som helst!” Marknaden, javisst ja.
En film om Palmemordet som en bilateral konspiration, i så måtto att en utländsk stadsministerkritiker lejer en svensk pengagalning? Sista kontraktet formuleras på det engelska språket på en i filmen flera gånger aktionell skrivmaskin; som när man i undervisningssyfte kopplar en overhead till lärarens datorskärm, zoomar linsen in mot färgbandet och dess dynamiska svärtering. Det blir ingen kort utläggning modell bokstavskollage utpressare–utfattig. Därför är uppdragsgivaren reduktionell vid ’s – när han skriver ”that’s”, slå han först ner ”thats”, backar ett steg, och smyger så in apostrofen (akut accent) så att den logiskt sett skulle hamna på s-et.
Han kernar utmärkt, men detta leder tyvärr bara till allt tydligare gluggar på andra ställen, nämligen mellan satserna. I den brittiska typografin är man ju nästan beredd att öppet numrera varje mening; två mellanslag är ett för mycket! Eller visar tekniken på en extra skicklighet att valla upp textfloder, genom att införa en hårfin skillnad mellan satsinledning och stora ordmellanrum som bara kan skyllas på hafsig redigering?
I nya tryckningar utkommer Svenska Akademiens ordlista med ett par års mellanrum. En aktualitetsanpassad upplaga föreligger inte lika ofta. Nu till vintern 1998 kommer den tolfte omarbetningen. Efterlängtad av många innehåller den fem tusen nya ord. En redan omtvistad nyhet är de nya avstavningsreglerna. Man gör uppror mot – och vinner över – de flesta autoavsnoppare i de på marknaden största ord- och layoutbehandlarna, vars konsonantnedflyttningar felaktigas. För att inte tala om alla människor i detta land... Nu skall man tvingas utstå mask-in, skand-al ocoh dipl-om.
SAOL kan ta Bergendahlsgruppens virtuella livsmedelsbutik, matomera.se, i hand i fråga om kap. Det är förmånligt att handla i just denna mataffär, men den ökande etymologilogiken i SAOL är vansklig att hålla i minnet. matomera.se började i kölvattnet av SAOL XII att fylla de offentliga annonstavlorna med ett slags residuala sortimentutökningar på http-vis: k.ålhuvud, lim.pa, f.läsk, pål.ägg, j.ordnötter, melong.lass o s v. Det är tveksamt om de hemkör fiskmåskäk, men en idé med kampanjen är nog att renässansera den gamla ”ettning, tvåning ... ti(d)ning”-ramsan med logiskt reella ord. libres.se och bearnai.se låter som gräddan av evreka.com och punkt.se: gigans på svenska av svenska Internet!
Föreningssparbanken vill värva fler bankkunder till investeringar i Roburs Rysslandsfonder. En folder lockar: ”Följ med till det nya POCCNR.” N och R är kyrilliska konvertiter (omvända...) – en ekonomisk flirt med Toys “R” Us busiga förskolemitt, eller om vi skall dröja oss kvar vid siffor: arvgods från de romerska C-na i ett gammalt sätt att skriva tio tusen.
KOI8-R lyser med sin frånvaro; det gör också anledningen till att det står ”Rossija” i reklamtexten. Genom Anja Lago i kundtjänst upplyser ryskkunnige Roburanalytikern Daniel Dinef mig om att det är det korrekta sättet att skriva Ryssland på ryska... Men det är väldigt likt Russia – engelska när allt annat är på svenska!
ETC 5/98 går i krisen i Rysslands tecken. Tidskriften skall tydligen bli mer internationell: rubrikerna kommer i en svensk version med engelska och spanska översättningar. Litet flamländsk-vallonsk känsla över det, typ. ETC har också passat på att lägga in litet av vad jag hemskt gärna kallar oregelbunden västerländsk arabi: att med romanska bokstäver lura ögat till en höger-till-vänster-läsning när man ändå ser att det är vanliga svenska eller svengelska ord som invest, före och slut, man läser.
Till Tage Danielssons Mannen som slutade röka hör en av spröda kulspetsstreck utgjord nedräkningsapparat. (”Charts Positions”-jinglar som på diverse ljudeffektskivor för samplern bredvid den dubbla Denon-spelaren i dj-båset göre sig inte besvär...) Inklippta kronologiskt korrekt men matematiskt underkänt, beledsagar de abstinenten Dante till det snabbt annalkande slutet på den fjorton dagar långa uppsägningstiden från ett livslångt nikotinslaveri. 24 timmar förflyter; en ny siffra framtecknas och fylls med bläck i realtid av röda och svarta smalspetsade pennor. Ett nystan förtäckt till rimfrost exemplifierar ett slags bildtimmens brainstorming-växtlighet av lustar runt dem. Skisserna är gjorda som tidsfördriv, i en sysslolöshet i paritet med när Dante limmar potatisskal eller ryckigt knäpper iväg pappersbitar från en hoptrasad tidning.
”Anagreckklottret” tar, liksom de förhatliga cigaretternas rökbemängda konsumtionsslagg, ett orbitalt avstamp och far iväg till fjärran skrivpulpeter och ritstift, som en av Monty Pythons sporadiska katten på råttan-animationer. Utgjutelserna är dock inte lika farliga för förbipasserande och är därför den klarsyntes alternativ till traketomiska upplevelser. Men dess idogt strömmande estetik ägande sin numeriska riktighet – kalenderbitarens pedantiska ynnestuppdrag – och övertygarens insnärjningsmetodiska lockelser, menar på att ytterligare en lugnande Prince inte kan flytta fram tidpunkten för det testamentsenliga Slaget om arvet. Den röda tråden räcker inte längre än till dispositionens examen. Ornamentiken avtar i myckenhet, i takt med att 14 blir 3, 2, 1 och noll; även den skickligaste partiskhetsdoktrinären uttröttas – men till skillnad från vanligheterna tas ingen hänsyn till att upplopp betyder ”ge järnet”.
Mannen som slutade röka har samma typografi i förtexterna. Namnen på rollgestalternas innehavare är skrivna med versaler, men ändå har man någon bokstav före Ë ett é! Här är faktiskt Ë vårt undantag: lejonparten av E-na skrivs e (jmf baren TiMES på Gågatan). Tremaprickar är några enheter kortare än en accent, men köttrbrist rådde knappast i spåren av de handskrivna skådespelarna. Lammköttslustar har förvisso en framskjuten plats.
Och var har jag sett det rödsvarta temat förut om inte i den f d Teater 23-cafeterian (Vattenverksvägen-tiden), på affischer uppsatta efterhand som regissören gjorde detsamma med pjäsen.
Torr som fnöske i ögonen efter trähallen på Bulltofta Bygg hade jag litet svårt att koncentrera mig på den nya planlösningen på IKEA. Fasaden gå i blågult – en illuminerande akronym på vågrätt räfflade plastmattor. Inne i husgerådsboxen är det lika hemtrevligt som vanligt. När vi gått av rulltrappan säger den formella högtalarhallåan något i stil med: Jan, kom till 7880. Sofistikerat meddelandesystem för stora butiksytor!
Serveringen har utsikt mot den nya glasrutsexteriören – som den genomskinliga himlakupan i ett slags lågt placerat flygledartorn i nejderna av ett bortrationaliserat sådant, eller ett MSB-fik med diametralt mindre intresse för snitslade banor än arkitekterna bakom Slottsparksloftet. De arrangerade lekplatserna (för ”de viktigaste människorna” – jmf jubileet av FN-deklarationen) har blivit fler och en liten rackmarknad med cd-toppen, familjära köpvideor och några lättsamma bokbord, har öppnat nära glassbaren utanför kassorna. För övrigt är landskapet av miniinteriörer och hyllplanering sig likt. Tag sjäv-lagret har dock fått en stor ”vändplan” och lagts närmare kassorna. Ja, det är generellt större svängrum. Om några månader, när invignings- och julruschen avstannat, kanske man dekorerar gångarna också...
På väg ut springer vi på Arnum – en beige Wiltonmatta med något slags datakommandon i ett piktogramtypografiskt oproportionellt teckensystem. Endast b–f och 0–5 i en 45×45 teckens rektangel med ”tigerkaks”-kanter. Jag skulle bli stirrig av att ha den på golvet!
Öresundsbroförbindelsen spränger inte alla barriärer de svenska och danska språken emellan. Vissa souvenirer – bl a tröjor och pennor – i utställningsshopen vid brofästet, pryds av ordet ”Öresund” med det lustiga samförståndsbeviset Ø+Ö – ett O med både tvärstreck (infrastrukturell enkelriktning?) och prickar (Köpenhamn och Malmö på rak linje mötande framtiden?). Det är alltså inte bara pyloner och kassuner som – hopbyggda på rätt sätt – diminuerar avståndsbegreppet.
Man måste hålla i minnet att Ø och Ö inte står för samma ljud; de är bara två harmoniska grengrannnar på det nordiska uttalsträdet. För en svensk innebär ø – litet generaliserat – pilsner- och pølsedoftande (Svenska Pølsemannens helgemena slogan, ”ingen vanlig korvgubbe”, påvisar att partajgrillare har två ändar...) uttryck, undermåligt eller rent av infantiliserat uttalade, styrt av en automatisk hånande spärrmekanism. Få sydsvenskar greppar nämligen befolkningen på andra sidan vattnets nationaltungomål. Vänt tvärtom är kunnandet däremot omfattande. Ena parten har inte förstått att man måste möta grannen i både geografiskt och kulturellt hänseende.
Sponsorerna till den kraftigt kommersialiserade exhibitionen vid Lernacken tycker det räcker med förklarande texter i svensk och engelsk tappning. Jag har själv lärt mig en hel del danska på andra utställningar genom att växelläsa översättningen och originalet. Är det inte vettig reklam att kunna visa utländska hitresande att svenskan och danskan är så sammansvetsade att de ständigt går hand i hand?
Ännu är en självklar bilingualitet i området rent önsketänkande. Den går inte att närma sig på en symbolens skenväg. Svenskan och danskan måste smälla lika högt oavsett var på regionens kartblad man råkar befinna sig. Om allt klaffar blir språken till sist ingenting annat än två fullkomligt likvärdiga alternativ till förståelse i det som kanske tituleras ”expansivitetens skandinaviska högborg”. Nyckeln till framgången är etiketterad ”lyhördhet”.
Fram för projektmaterial, prospekt och övrigt broschyr- och katalogmaterial på både svenska och danska – omlottlöpande. Först därefter får man bättra på hybridfinishen med inramningsdetaljen Ø+Ö!
Novemberkrönika 1998: Är det inte konstigt att där snöflingorna virvlar som tydligast, i gatlyktans sken – där kan de inte slå sig ner, p g a dels värmen, dels det avstötande ytskiktet. Snacka om falsk marknadsföring. Men ner på gatan kommer de singlande kristallerna. Eller så blåser det fast på reklamtavlorna och skymmer sikten för blilisten som vill insupa litet visuell stillbildsreklam i väntan på nästa ”break” i radiolan. Om snön ligger i ett uppåt på reklamtavlan bäddat bomullstäcke, kan man också bli lurad. Missar man ett ord kan hela vitsen med kampanjen gå i stöpet. Speciellt firmanamn kan försvinna när vå kalla vinter Denivit ockuperar uppklistrade kommersialism. Den som står för betalningen – oavsett utfallet hos de förbipasserande publikklungorna – brukar stilistiskt signera en eller annan underredsbit av billboard-utrymmet. Snön blir en blandning av ofullständig striptease och halvt outforskad skraplott.
Just när jag skriver detta slirar en vit Volvo förbi i modden utanför fönstret. Den var farligt nära en kollision med vår tomthäck. Det är ett spel om liv och olycka att göra vad som faller en in när faran sänder blixt-post till förnuftet. Samma känsla som väl kan drabba en jackpotnarkoman som får nys om en 49-miljonerspott. Inte genom att avlägsna kramsnö från en ARE-triangel, men väl genom att köra hela vägen upp till Norrland och spela Lotto. Subrubriken i morgon: ”For runt i en dubbdäckskarusell ® Krockade med villagrind ® Samtliga fyra passagerare oskadda.”
Cirklarna i korsningen här utanför är antagligen översnöade eller bortsmälta i morgon bitti; det frusna regnet är i mängd ett mäktigt gömställe. Å andra sidan: vem vill frivilligt gå utanför stugvärmen och de igentäppta glasrutorna när det är minus tio och snö nog för ett långt kastkrig, framför näsan på en? Då behövs heller inget skydd mot asfaltsinsyn.
Ännu 28 dagar före tomtens generositet har årets snö inte inlett sin massiva attack. Tegelpannorna, de graffiterade teleskåpen och de gröna planteringarna har inte gått i ide än. När det anfalls på allvar lär vi, åtminstone medan vi pulsar mellan klappinköpsbutikerna, få en per genomsnittlig centimeter mindre sponsrad jul. Snön blir en utjämningsfaktor som vågar störa H&M-donnans förföreri på allmän plats, och luciaglittrets förhäxande effekt på plånböckernas spenderbyxor. Snön är, kort sagt, en slumpmässig, men dock, moderator i vårt överinformerade samhälle. Den röda jultypografin – traditionellt gotisk och sprickfärdigt förmånlig, med silverglitter och guldlackade bottenprisexempel – rår den inte på, men ibland är det inte lårt ifrån att man hoppas tryckpressarna skall ha exploaterat sin sista färg, så att allt som rasslar fram är vita, obehandlade pappersark.
Tack och lov finns det snöfalls-simulatorer till datorer; om de kan samköras med webbens nyhetsflöde – ja, det har faktiskt ingen aning om...
Är jag absurd när jag helt frankt frågar prenumeranterna på den med typografiska spörsmål sysselsatta e-postlistan TYPO-L – Discussion of Type and Typographic Design – om ”långa s” – alltså ena hälften av den tyska ligaturen eszett – kan ha något att göra med läspning? Det är ju likt f, för tusan!
Michael Brady hajar mitt sinnelag för torr humor: ”Är det inte litet av grym ironi att ordet ’läspa’ innehåller bokstaven s?” He he, det tänkte jag inte på och kanske är det att driva det känsliga ämnet till sin yttersta spets...
Kate Gladstone är litet mindre skojfrisk – men hennes kommentar är desto intressantare att ta del av: ”Romarna som skrev snabbt på vaxtavlor, krävde en enklare, mindre kurvig och vinklad form av s för att det skulle vara möjligt att driva upp hastigheten. Resultatet blev detta ’långa s’.”
Kate förklarar att den lilla ”piggen” (som vänstra biten av tvärstrecket på ett f) härstammar från den inledande slängen vid handskrivning av långa s. Nu för tiden är den en liten kvardröjd detalj som får symbolisera i alla fall min vördnad för den avancerade teknik de gamla skrivarna behärskade så klanderfritt – fast man vet att de förkastade många påbörjade projekt innan de framkom med något de verkligen var nöjda med och stolta över.
Långsökt kan man knyta ihop läspning med dessa skrivare: de senare var nog så upptagna med det finstilta präntandet, att de inte hade tid att prata så mycket, och då upptäckte man heller inte om de råkade läspa...
Nej, nu får det verkligen vara slut på hetsande och löjliga åsikter i denna fråga!
Det fanns inga böjda citationstecken i teckenuppsättningarna till de gamla hederliga skrivmaskinerna, inte sant?
Är det inte märkligt då att Trixie och andra imitationer av dessa gamla stilar, har inkluderat de krokiga anföringssymbolerna?
Det är med tanke på utrymmesbristen fullt förståeligt att man använde ett hybridtecken för tum och citat, men då skall i sanningens namn en imitation – även om en sådan är gjord i dessa dagar av outtömlig hårddiskkapacitet – anamma den ursprungliga teckentabellen.
Precis som, exempelvis, en religiös avbild måste vara så trovärdig och typisk originalet som möjligt, bör utformningen av ett snitt som Trixie inte påverkas av tidens gång och standardpåhitt som ISO 8859 och Latin-1. Man behöver inte använda alla upptänkliga resurser bara för att de finns tillgängliga.
På min gamla elektriska skrivmaskin av märket ServiType 150, på dataterminalerna på stadens bibliotek och säkert på en del andra ställen, har man däremot följt en annan hävdvunnen grej: på tvåradiga ”huvudexekveraren” RETURNs granne ”The Diaeresis Deadkey” är ett hänvisande Ü påklistrat – trots att vägen till erhållet tecken är hundra procent längre: först ett obesvarat tryck på tremabanken; sedan knappar man in ett u för att tömma ackumuleringsminnet. I bokstavligt talat ett (ned-)slag applicerades ”tyska y” på ett i en nordeuropeisk skrivmaskin iskruvat pappersark. Tangentuppsättningen var dock inte – som man kan tro – tysk i övrigt: det fanns en å-knapp. Numera verkar det som om åtminstone PC-sidan av tangentbordsmarknaden har övergett denna väg till snabbåtkomst av ”u umlaut”. Visserligen kan man alltid konfigurera tangenterna så mycket man vill på egen hand, men det verkar som om tillverkarna övergett det onödiga och kanske för sura nationalistiska kommentarer utsatta tysk-inflytandet.
Hrant H Papazian liknar mina synpunkter vid sin egen uppfattning att snittet Trajan inte borde innehålla U, emedan detta tecken ännu inte ”uppfunnits” vid tiden för de romerska vägginskriptioner som det är meningen att snittet skall efterlikna.
”Saken är den att (lyckligtvis) ingenting hindrar någon från att använda ett snitt varhelst personen vill, även i samband som inte stämmer överens med snittets ’tema’. Då kan det behövas tecken som designern anser onödiga.”
För att göra snittet populärt utanför de domäner som hör ihop med dess utformning, kan designern lägga till ”malplacerade” bokstäver. Detta kan höja, snarare än minska, populariteten och utspriddheten, enligt Hrant.
Det handlar alltså om att ”hålla sig väl” med olika användarkategorier och uppfylla deras önskemål på ett snitt. Och visst, att Trixie inkluderar „tyska“ citationstecken gör att snittet blir mer internationellt korrekt. Tänk även på Frankrike med sina « guillemets » ...
Samtidigt får man inte glömma bort att tilläggsbokstäver måste utformas i enlighet med övriga bokstäver och tecken.
”De flesta skrivmaskinsfonter är inte imitationer utan parodier. Det berättigar designern att göra vad han/hon finner lustigt. Om designern å andra sidan har för avsikt att göra en imitation, blir denna förmodligen bättre ju exaktare [originalet] den är.”
Inskärpandet kommer från Millard Schumaker. Jag kan bara säga: missbrukar man inte sitt självklara ansvar att föra nostalgin vidare, kan man med gott samvete släppa in originaliteten i lagom dos. I det aktuella fallet krävs det en ganska stor dos innan något förvanskas, eftersom de med färgband associerade tecknen är så karakteristiska (alla bokstävers lika värde har t ex slagits fast genom att breda m och smala i får sig tillräknade precis lika mycket plats – ingen diskriminering här inte!).
Hrant ånyo: ”Många av dagens snitt innehåller totalt opassande symboler, något som ofta gör snitten sämre, inte bättre.” Jag vill då tillägga hur onödigt det är med endast s med caron i WinLatin-1 (CP 1252). Visserligen kan man köra Škoda i Priština, men en vettig östeuropeisk text, med tonande retroflexfonem, är inte att tänka på.
Victor Golla tror att man tog med š beroende på att ”Tjeckien troligen snart blir medlem av den europeiska unionen”. Men bortavaron av den typiskt tjeckiska bokstaven hácek-c (i slovenska och kroatiska så inkorporerad att digrafalternativ inte välkomnas, intygar Mark Martinec och Maja Matijasevic) är ett sätt att visa att man inte ämnade serva dessa geografiska riktningar. Och hur stor var utvidgningsvilligheten 1987 när Latin-ettan offentliggjordes? Man hade i varje fall inte röstat fram namnen på 2000-talets EU-stater...
”Inte bara den amerikanska allmänhten, utan också många lingvister ställer sig främmande inför ’matte’-symbolen för sh”, anser David Robertson. Han menar uppenbarligen integraltecknet som förekommer i fonetiska transkriptioner. Men varför i så fall inte byta ut vävstolsattiraljen skedkrok mot š i IPA-snitt? Inhyser Latin-1 i och med detta ett stycke IPA-supplement, eller vill David trivialisera – i bemärkelsen förenkla och, så att säga, allmänhetsgiltiggöra – fonetikalfabetet, som man gjort i t ex The Wordsworth Dictionary of Difficult Words?
Thomas McElwain, som studerat iroquoiska indianspråk som har färska skrivsystem, berättar att bland dessa har ordbiten sy ett sj-uttal som svårligen kan skiljas från sh-grafemets dito. Dem som skriftligen återger orden med sh i båda fallen gör sig skyldiga till ett grammatiskt fel och skulle vara behjälpta av att sy ersattes med š – fast skall något kunna justeras måste det ju finnas en befintlig skrivtradition...
I betänkandet FDIS of Latin Alphabet No. 9 (Alain LaBonté och Michael Everson, 17/4 -98; beslut väntas i december) presenteras Latin-9. Äntligen försummas inte det påstått epsiloninfluerade tecknet för eurovalutan! Franska ”e dans l’o” och isländska versalt trema-y har övergått från att vara ett mycket utspritt. men falskt, tillägg i andra ”control characters”-området i WinLatin-1, till full acceptans. (Enligt ett newsgroup-rykte, som Sean M Burke tagit del av, skulle oe-ligaturen ha skippats i Latin-1 på grundval av att ”de franska dumskallarna” skaffat sig ett dåligt närvarounderlag på ISO-mötena!)
För att tillfredsställa dem som vill skriva den pyttelilla gruppen (fyra–fem ord) förfinskade ort- och personnamn – under ockupationsperioden 1809–1917 skedde en kraftig vokabulär import Sovjetunionen–Finland; Paul Keinanen tror att dagens livliga kontakter (shoppingresor m m) över den finska östgränsen kommer att föra med sig nya lånord – som skrivs med hattu-z korrekt, har man bytt ut flytande akut accent och -cedilj mot denna. Cannelin/Hirvensalo/Hedlund listar 40 š-ord i en finsk”svensk ordbok från 1976 – šaahi–švungi. Men jag har kommit i kontakt med endast en person som använder Latin-9 – Minna Luoma.
Även om man därigenom ruckar på retroflextrippeln s-c-z i romaniserade rättskrivningar av slaviska språk och (på lingvistikvetenskaplig nivå) nordamerikanska urinvånares orala kommuikation, kan man lätt parafrasera tj-fonemet som tš.
(Läs vidare i ämnet: s 300–301 i pocketutgåvan av e-lipogramkonstruktören – se 2/98 av Bonniers litterära magasin – Georges Perecs Livet – en bruksanvisning, s 290–291 i andra reviderade upplagan av S H Steinbergs Five Hundred Years of Printing, 1961, samt s 158 i sjunde upplagan av Claes-Göran Elerts Allmän och svensk fonetik, 1997. Missa inte början av Karoo av Steve Tesich. Tiden kring Nicolae Ceausescus fall innehöll New York Times uttalsbeskrivningar till huvudaktörernas namn. Den rumänska diktatorn blev nee-koh-LAH-yeh chou-SHESS-koo. I boken behandlas han och hans gelikar med en sorts ironisk respekt genom denna nedskrivna talsyntes.)
Sari Maamies mailade över en sammanfattning av den caron-diskussion som med anledning av mitt ortografiska upprop försiggick bland de verksamma på finska Forskningscentralen för de inhemska språken. I korthet: det har tekniskt varit mycket svårt eller omöjligt att retroflext hålla fast vid den finska stavningsprincipen att ett ljud svarar mot ett tecken. (ng för eng-ljudet är undantaget som bekräftar regeln, menar Hannele Ennab på Sverigefinska språknämnden.) Därför har, de ”tursamt nog” sällsynta, specialtecknen kommit i skymundan hos allmänheten och extensionerna sh/zh har fått övertaget. Språkvårdarna har ända sedan seklets början vurmat för ”monogrammen”, men att den i mångt och mycket normsättande morgontidningen – Skandinaviens största – Helsingin Sanomat inte tillämpar föreskrifterna mer än på sport- och kultursidorna, ökar inte precis användandet. På senare tid har vissa tidningar och tidskrifter (jag har sett dem i Suomen Kuvalehti, bl a s 32 i 30/98, och 40/98, s 12) börjat byta ut grafemen mot de svårproducerade bokstäverna. Forskningscentralen vore mycket nöjda om Latin-9 leder till nåot slags återgångsrevolution. Dem som skriver šakki istället för shakki är inte många. (I Skolverkets ordlista på KTH-webben, ”s+vakki”!) Alla finnar vet inte heller hur sh skall uttalas. (Petri Aukia tror att äldre och personer med akademisk bakgrund fäster större vikt vid det första alternativet.) Ingen skulle nog bli gladare om Latin-9 verkligen blir standard, än Klaas Ruppel, som tycker att man har redigerat sin text dåligt om den innehåller sh/zh.
Det är absurt, men det verkar som om ISO och IEC värderar det högt att finnar kan skriva Brezjnev på ”rätt” sätt – ett slags binärt kommunistspöke. För den finska nationen är vinsten lika med noll! Nej, är det någon grupp sj-ljuden i Latin-9 servar, så är det esterna – men det finns redan den baltiska Latin-7!
Eller ännu hellre samerna, tycker Lars-Gunnar Larsson, ”t ex för en korrekt skrivning av samiska namn på de allmänna kartorna”. Vadan den nordiska Latin-6 (ISO 8859-10)? Intet är nytt under solen!
Bara en oklarhet återstår: vad kommer det att stå i WordPads typsnittsmeny; ”Times New Roman – Västerländskt II”? Det vore ett omständligt och klumpigt sätt att muta in smärre 8859-modifikationer i burken. Med något liknande den Microsofts euro-patch för dem som inte innehar ett Word-släpp med ”Specialteckeninfogning 2.0”, avdramatiseras en möjlig, på filmkritiska stereotyper baserad, copycat-kaskad (”årsbäst hittills, ISO!”, m m).
Det verkar vara stört omöjligt att ladda ner någon information från Esselte/Letrasets sidor på Internet. Inte vare sig inknappandet av www.letraset.com eller www.esselte.com/letraset/ leder längre än till ”Contacting host”-raden längst ner i läsaren.
Allting började med att jag på Usenet (via Dejanews) efterlyste Windows-fonter med fi- och fl-ligaturerna inkodade i ”extended ASCII” (övre partitionen: 128–255: EBCDIC). På Macintosh är de det. Jens Kutilek tipsade om Charlotte Book som man kunde få tanka hem utan kostnad om man svarade på en viss fråga. Retligt nog var det ”upptaget” första gången jag prövade att koppla upp mig mot Esseltes Letraset-sidor på adress 1. John F O‘Brien uppmanade mig att testa nummer två (har Letraset övergett sin egen domän?) Jag har nu förstått att det nog inte är meningen att man skall kunna komma in där heller! Motbevsas jag om detta? Sämre serverkapacitet har jag aldrig varit med om!
Nåväl, Jens var mycket snäll och skickade TrueType-filen till mig. Nu sitter jag och ego-tävlar om att skriva så många ord som möjligt innehållande fi, fl, ff, ffi och ffl för att kunna utvärdera Charlotte Books kapacitet!
Umbärande efter annat är det orättvist att klaga, men det är störande att ”directional quotes” (slut citat Hrant H Papazian) i små grader ser ut som tum-tecken; de sluttar så brant att det blir svårt att omvandla dem till att passa ihop med den litet sämre upplösningen 640×240. Vettigt blir det i storlekar från 16+ (ofantligt större än de 10–12 punkter som ögontypologer ordinerar som lättast att läsa löptext i). Speciellt mycket sammanfaller dem i H/PC Raster Font-formatet – den form i vilken ttf-filer tyds av min bärbara MC-tolva. (Fastän jag med hjälp av en demo av det ryska programmet ArtSKey – som till yttermera visso slutar fungera i genomsnitt varannan dag, trots att det skall gå att använda under en period som inte slutar förrän den 21/8 -98! – omvandlat Shift-2-trycket till ” – inte " – vill Pocket Word inte riktigt kännas vid icke-tummar när man klipper och klistrar i texten med Ctrl-X och Ctrl-V. Déjà vu au WordPad? Alla vet ju att det beror på engelskans ”tvåhålls”-standard: auto-ändringen till ett neutralt alternativ fixar ett snyggt resultat under förhållanden med knappa resurser. I den otecknade ”Flintstones”, från 1994, säger den ekonomiske förskingraren Cliff ”affärsresa” och viftar på lång- och pekfingret, på ett sätt som skulle de genomgå en ”goddagens på dig, partner”-ceremoni. Ta mig tusan om jag faktiskt inte är skyldig ”replace” en gentjänst...
Pratbubblor i serietidningar som Kalle Anka och Mad är en röra av ofeta (neutrala budskapsordkedjor) och feta (viktiga, jämte betonade) ord. Här framgår det enkelt vad tecknaren förutsätter att vi skall ta som kontentan av snacket.
En svensk kvällstidning blev för ungefär ett halvår sedan (tidigt 1998) kritiserad för att skriva läsaren på näsan med ingresser där huvudorden framhävdes genom fetstil.
När kvällspressen desperat ämnade locka alla kategorier läsare (även ovana sådana) med hjälp av förenklade ingresser avslöjar de samtidigt att de inte anser sig göra kvalitetsmässigt jämna artiklar. Syftet med fettet blir ju att man skall plöja igenom texten snabbare, men ju fortare hastigheten drivs upp – och ögat hoppar mellan de selektiva feta inslagen – desto mer går förlorat av det som inte är satt i fetstil. Denna utfyllnad blir då mindre viktig och man frågar sig om det inte är hög tid för artiklar i stolpform.
I fallet med serietidningen har fettet mycket med rätt sinnesstämning (och röstläge) att göra. Dessa faktorer kan man i vissa fall inte gissa sig till. Fettet blir alltså en hjälp på traven.
The Wall Street Journal Europe fetställer begynnelsebokstäver – versaler – i samtliga en rubriks ord. Detta har helt med legibilitet att göra. Det blir absolut inte överdrivet; däremot en kontrast i finansbladets bildbefriade layout. Med anfangelementen uppkommer en individuell förankring av artiklarna: trycksvärtan flyter inte ihop för läsarens suddiga blick.
Numera är det ”förbjudet” att göra användning av em dash (—) som tankstreck i svensk skrift. (Det räcker med att studera typografin i en måttligt gammal svensk bok för att upptäcka att em dash var synnerligen vanligt förr. Jesse Bersts DTP-handboken har i den svenska översättningen fått behålla em dash som tankstreck, kanske därför att man tänkte mer på varje skiljestreck när de kodades med US-ASCII i början av 90-talet då boken kom.) Strecket anses vara på tok för långt!
Detta med längden verkar inte bekomma amerikanerna (som alltid skall vara så dryga!), men så lägger de inte heller till något mellanslag mellan orden till vänster och höger om em dash.
Genom egna undersökningar har jag alltså kommit fram till att det i huvudsak är böcker tryckta enligt amerikanska riktlinjer (“dubbla” citationstecken och t ex ”color” istället för ”colour” som indikatorer) som använder em dash. Britterna (som anger ‘anföring’ – ja just så...) gör som svenskarna (fast det är välan tvärtom?): en dash som tankstreck, med mellanslag före och efter. Avarter som bindestreck istället för tankstreck är ett amatörmässigt utslag av grafisk lättja, något som tål att upprepas till dess folk lärt sig vad som gäller!
Richard Weltz nämner ett annat avskräckande exempel som han själv ser alltför ofta: två bindestreck istället för en dash. (I många Försäkringskasse-akter görs detta t o m för hand!) Richard skyller detta på ofullständig typografisk kunskap, men säger att det också kan bero på att en härdad layoutare vill framhäva en egen ”stil”. Om detta skall fungera, hänger det på övrig layout att ge ett professionellt intryck!
”Amerikansk praxis tillåter inte en dash på ställen där man skall använda em dash”, fortsätter Richard, och påpekar att tecknet em dash är unikt för USA.
David Lemon berättar att em dash med vanliga mellanslag före och efter var vanliga under den viktorianska perioden (på 1800-talet). Man tror att detta berodde på att man betalades per rad!
Don Hosek och Peter Stanbridge berättar om tysken Jan Tschichold (sedermera uppstöttare av Bauhaus-skolan) som i slutet på 40-talet importerades till Storbritannien av inflytelserika bokförlaget Penguin för att fräscha upp dess grafiska form. Han skrev Penguin Rules for Compositors (utgiven 1950), en kort skrift med råd – bl a att man skulle byta ut tättsittande em dash mot en dash med litet mellanrum – som blev populär, användes av många andra brittiska bokförlag och kan ha satt den brittiska normen. Det sista enligt Patrick TJ McPhee.
”Personligen tycker jag det är frågan om ett individuellt val, inte något om skillnad mellan USA och Storbritannien”, säger Christina Thiele. Hon refererar till Chicago Manual of Style där det står att ”inuti meningar skall em dash sättas utan mellanslag på sidorna”.
”Detsamma står i The Canadian Style. Enligt franska Guide du rédacteur skall man dock ha mellanrum.
Om mina uppdragsgivare inte uttryckligen säger något annat, ger jag dem em dash med litet mellanrum på sidorna, inte så mycket som en dash, men tillräckligt för att åtskilja bokstäverna före och efter.”
Christina har uppmärksammat europeiskt material (ofta italienskt eller franskt) där man gjort ett slags kompromiss: And so —for lack of a better example— I write garbage.
Sist sammanfattar jag min egen uppfattning i frågan: en dash är för långt för att sättas utan mellanslag; em dash är för långt för att sättas med mellanslag. Som tankstreck räcker en dash både gott och väl – huvudsaken är att man utan besvär kan skilja bindestreck från tankstreck. Vidare måste tankstreck gå att skilja från samma tecken i betydelsen ”till” eller ”mot”: Malmö–Lund-tåget tar dig till matchen Chelsea–Nottingham. Här skall en dash aldrig sättas med sidoluft! (Med förtidsförtyligandet ”mellan” fordras att man inte klämmer till med ett versus-streck (”mellan 22–25 grader”) utan fullbordar uttrycket med ett ”och” (”mellan 22 och 25 grader”). Detta kräver två fler knappnedtryckningar jämfört med en dash och många skribenter har inte ”tid” eller tror inte att det är rätt att bryta parvisa skillnader, motståndare och färdriktningar med annat än ett framåtledande streck av någon sort. Man kan fråga sig om det inte i slutändan går jämnt ut vad gäller knappandets tidsrymd: en dash genereras med en Alt-, Ctrl- eller Shift-sekvens och den enda vinningen blir då den simultana avverkningen av tangenterna. ”Slöseriet” började för övrigt redan med den inledande prepositionen...) Just denna källa till missförstånd (en dash som tankstreck satta som i exemplen ovan) skapade em dash – en ny sorts streck, av alla krafter löpande så långt som möjligt, alltså längs hela trycktypen mittsektion.
Ytterligare en fråga till Typo-L: Skall man formattera skiljetecken som kommer direkt efter ett ord i fet- eller kursiv stil eller som satts i en annan, distinkt ljusare, färg?
”Nej” – säger András Fürész, och får medhåll av Christina Thiele, medan Michael Brady berättar: ”I engelsk text behandlas … punkt, apostrof, frågetecken, komma, semi- och vanligt kolon på samma sätt som det ord det hänger ihop med, det vill säga föregående ord. Däremot rättar sig … parenteser och citationstecken efter den omgivande texten, eftersom de alltid förekommer i par och är delar av meningens helhet. Naturligtvis – liksom angående vilken regel eller konvention som helst – förekommer ibland besvärande tvetydigheter, då man genom egen bedömning måste avläsa känslostämningen i en formatterad textbit. Man måste också avgöra vad som helt enkelt ser snyggast och minst förvirrande ut.”
Förmodligen är det parentesernas och anföringstecknens inneslutenhet och ”symmetri” (parbildning) som gör att skiljetecknen inte bör formatteras – att de klarar sig på egen hand.
Men däremot ser ett litet komma – eller en punkt – så ensamt ut om det föregående ordet är satt i en ljus färg. Kommat blir ”utelämnat”; det ser ynkligare ut än vore det ett kolon, eftersom det sistnämnda tecknet fyller upp hela x-höjden, tycks mer ”bastant” och således skapar ett slags substans tack vare storleken.
Detta leder oss till en enkel tumregel för att avgöra vilka skiljetecken som skall formatteras tillsammans med närmaste ord: gå efter samma regler som amerikanerna tillämpar när de skall bestämma vilka skiljetecken som skall inneslutas i ett citationstecken: punkt och komma. (Förvisso förändras inte en punkts utseende för att den sätts kursivt.)
Till skillnad från den brittiska – och för den delen den svenska – regeln att punkt (och i engelska även komma) inte sätts innanför slutanföringstecknet om inte citatet består av en komplett mening (d v s föregås av ett skiljetecken), grundar sig de amerikanska reglerna inte på sammanhanget, utan troligen, än en gång, på att komma och punkt ser så dumma ut när de blir ensamma kvar utanför ett citationstecken.
Förfaringssättet vid nämnandet av titel- respektive författaruppgifter på omslaget till två relativt nya svenska böcker bygger på en lekfullhet som möts på det optiska planet, men där det i det ena fallet rör sig om en i sammanhanget överraskande hopgjutning handlar det i det andra om en bokstavs ”optiska kusin”.
På omslaget till Sista beställningen har de två sista bokstäverna i författaren Graham Swifts efternamn klumpats ihop med hjälp av en gammal ”långt s + t”-ligatur (en arkaistisk ligatur bland Text Alternate Characters i HTF Hoefler?). Med sitt tyskklingande efternamn kanske formgivaren Lotta Kühlhorn känner sig extra bevandrad i nämnda lands uppsättning av utgallrade skrivtecken...
Något liknande hittar vi på Alf Henrikssons novellsamling Ödets fingrar, där ”fi” i titeln är ”långt s” följt av ett i med avsaknad prick.
När jag nämnde detta på Typo-L, trodde Michael Brady att jag missuppfattat en helt vanlig fi-ligatur.
”ft-ligaturen [sic] som du såg i ’Swift’ är mindre vanlig [än den besläktade st-ligaturen].” Jag har aldrig hört talas om en ft-ligatur (som dessutom vore både onödig och ologisk, då t är lägre än f och på intet sätt kan krocka med den sistnämnda), däremot har jag genom www-sidor från Lars Bergquist (alias Timberwolf), där (klatschig blåröd gotik möter stilrena s k texttypsnitt, och traditionsmåna Vancouver-skäreriet Tiro Typeworks, uppmärksammat fb- och fj-ligaturer (och på den gamla serien Die Blauen Bücher även en ch-ligatur – en efter spansk förlaga antikva-överföring av en fraktur-ligatur? –, som en stapelkompromiss mellan d och h). Dessa båda kommer antagligen på platserna tre och fyra (efter fi och fl) på en tänkbar topplista. (I driven skrivstil präntas både f och b enligt en uppåt–nedåt–uppåt–mittknut-rörelse – men gör den enorma oanvändbarheten fb till en berättigad ligatur, eller blir det skådebröd av alltihopa? Och i Vänsterpartiets valfolder Om (v)årt Malmö reagerar jag över rubriken ”I Josie”: kalligrafi-F-et inleds med ett hissat vimpelband på vänster flank – jmf bl a S, K och L i namnen på landskapsblommor runt FöreningsSparbankens väggkalender för 1998. Detta är exempel på f-ets slumpartade(?) kongruens med ett par av sina ligaturfränder.)
Ingen skugga skall falla över Michael: det är helt enkelt är lättare att benämna aktuella ligatur ”ft”, då Unicode ännu inte slagit ut ISO 8859 och då det är bedrövligt att tvingas formattera in en massa olika specialsnitt i samma uppsats om man vill blanda ett eller flera av hebreiska (–didonska–!), arabiska, kyrilliska – lika väl som världens alla övriga skrifter – med västerländska latinska bokstäver. (Till råga på allt kanske mottagaren av ett dokument som skall läsas på skärm, inte har snitten installerade på sin dator.) Spartanen Eric Gill skulle ha framkastat massiv polemik: ”Det enda sättet att förbättra dagens bokstäver är att avskaffa dem.” (slutorden i hans Om typografi, 1936).
Detta handlar inte om en motsägelse av mitt tidigare hävdande att onödigt många tecken är dumt, utan jag tänker på att det vore kul om alla olika alfabetens grundbokstäver kunde vara lika lätt åtkomliga (genom Unicode) på alla datasystem. Jag tycker alltjämt att man klarar sig utan glada gubbar och ”ballot boxes” även om de kan fylla en viss budskapsfunktion.
”Den engelske författaren Terry Pratchett har skrivit serien Discworld, där det då och då används långa s”, meddelar Rodger Whitlock. I brist på långa s i moderna snitt har böckernas typografer närmat sig problemet genom olika strategier: ibland använder de f, ibland integraltecknet från en matematikfont!
Jag som tycker det är mer idealiskt att använda integraltecknet om man inte har allofonen tonlöst sj-ljud... För övrigt finns det ingenting på långa s som motsvarar integralsymbolens nedre sväng. Är det meningen att den skall föreställa en seriff så får man minsann göra om tecknets botten till en ”fiskfena”!
Vid utelämning av de två sista siffrorna i årtal, enligt icke-svenskt mönster, skall de kvarvarande siffrorna föregås av ‘ eller ’ ? Ordbehandlare fixar automatiskt ‘ efter mellanslag i tron att det default-mässigt kommer en anföring.
Apostrofen är rätt, meddelar Gunnar Swanson. När David Ibbetson använder PageMaker skriver han t ex m’98 och går sedan tillbaka och raderar m. ”Det är tröttsamt, men mindre besvärligare än att stänga av funktionen med automatiska anföringstecken varje gång jag skall skriva ett tum- eller fottecken.”
Lär dig också hur Charl Phillips går till väga: ”… tryck på apostrofknappen två gånger före numret och ta sedan bort den första [apostrofen].” (Ojusterade ‘’ … ” iakttar jag nästan dagligen i Sydsvenskans radiotablåer.)
Vill man utdela en hyllning till de ”intelligenta” anföringstecknen kan man tänka sig att varianten ‘ är en sorts inåtrörelse/tydlig hänvisning riktad mot ”98” som visar att något skall tillfogas dessa.
Men använder man det klassiska utelämningstecknet ’ klargör man omedelbart att något av något skäl fattas. Dessutom är den utåtriktade spetsen på det ”upplyfta kommat” en självständighetsdetalj – en ”blick bortåt”. 98 klarar sig utan att 19 behöver ”intervenera”.
I Sverige slipper vi detta valtrubbel; däremot ser man stundom 15/6-98 istället för 15/6 -98, som om man inte tänkte på att det står 15/61998! Skulle gärna vilja höra kommentaren från min mattelärare, som ständigt predikade att telefonnummer och andra långa haranger för tydlighetens skull skall uppdelas i tvåsiffriga talserier.
I Catharina Grünbaums artikel Grafiska hyss – ett fall för språkvården? (Språkvård 1/98, s 5–9) uppmärksammas produkt- och företagsnamn som innehåller en blandning av gemener och versaler: iDAG, NeXT, SCAN’dAL m fl (samt undertecknads chimär ”It’s Just anOther Brick in the Wall”...).
Ett litet mer dolt fall är U i Vichy Nouveaus logga. Där har det faktiskt smugit sig in en gemen liten bokstav, kamouflerad genom uppförstoring till versalhöjd! Serifferna är inte i alla avseenden överensstämmande med en traditionellt U; mest liknar det det fonetiska ”upp-och-nedvänt h” med ”foten” hopfälld, eller det kyrilliska tecknet för tj-fonemet genomgånget samma uppåttryckning.
Jag var övertygad om att mineralvattnets marknadsföringsstab trixat för att åstadkomma den smarta avvägningen smått–stort, tills jag granskade ett typprov på Eric Gills Perpetua där u-et har denna utformning.
Vichy Nouveau stoltserar med en långtida erfarenhet och jag kan därför inte annat än gratulera dem till typsnittsvalet: Perpetua utgavs ursprungligen redan 1925. Och är det inte Gills snitt som förekommer på etiketter och kapsyler kan man trösta sig med att ”gemen-versalen” åtminstone inte uppfanns i morse...
SVT Text finns även på Internet. Man kan läsa nyheter, sport, ekonomi, nöje m m, även om man inte har tillgång till de svenska marksända tv-signalerna.
Sidorna i SVT Text har ett tresiffrigt nummer (100–892). Redaktionen har ”förenklat” publiceringen på Internet: så fort tre siffror förekommer på samma plats tillfogas de automatiskt en länk till den tillhörande text-tv-sidan. Knappast tidsbesparande, men ändå rätt smart: skribenterna kan arbeta kring mallar istället för med HTML. Tyvärr leder detta ibland till förvecklingar. På en nyhetssida (22/6 -98) om en Skop-undersökning, stod det längst ner att ”1.000 pers tillfrågades …”. Understrykningen visar var man länkat till sidan 000 – som inte existerar! När man (20/6 -98) berättade att nära 115 000 strejkade på General Motors i USA figurerade samma felaktiga länk!
Jag har fått följande kommentar från Anders Wikman: ”Det blir automatiskt länkar på tresiffriga kombinationer, och det är det pris vi får betala för att slippa sitta och göra det manuellt, vilket inte är realistiskt.
Vi kan blockera ut vissa delar av en sida så att siffrorna där inte blir länkar, men ännu kan datorn ju inte ’tänka’, och enskilda kombinationer, som 000, kan vi med det nuvarande programmet inte ’stänga av’.
Vi räknar med att detta blir bättre i nästa version.”
En vietnames har anklagat Microsoft för stöld av hans idé att göra siffertangenterna till dead-keys för vietnamesiskans diakritflora – leta rätt på ett nummer av Tiên Phong ifall ni inte tror mig! – i landets nationella Windows-version. (Källa: Computer Sweden, 5/6 -98)
Ja ja, fallet går inte så långt, vad jag förstår. Microsoft hävdar att en sådan sak inte går att patentera. Och rättsinstanserna står på jättens sida (till skillnad från i det segslitna anti trust-målet).
Genast kommer man att tänka på att fonetiska ”över-tecken” i SIL Doulos IPA infogas snarlikt denna kontroversiella procedur. Där går det bra!
Månne är det en influens från franskans 1er (två bokstäver) och 3e, 4e, 5e o s v (en bokstav): skrivsättet 2d och 3d istället för 2nd och 3rd förekommer i amerikanska Newsweek – men 1st ändras ej.
Avslutande bokstäver i ordningstal har troligen bifogats därför att siffran ensam inte ger en tillräckligt friktionsfri framåtstuds i löpande text. En ytterligare bokstav (som i fallet 3rd dessutom kvävs uttalsmässigt) ter sig överflödig.
Vokaluteslutning (f-n) eller borttagning av hela innandömet (h-e) är de svenska metoderna för att i skriven text minska en svordoms negativa klang.
Motsvarande engelska ord ”förkortas” inte; de utfylls med substitutstreck (f------ istället för f-----g etc).
Jag hade gärna sluppit alla strecken, särskilt som de, till skillnad från i svenskan, inte leder till något slags upplösning; snarare bidrar de till att inte minska okvädets medverkande i meningen: ordlängden blir konstant och man påminns i högre grad om den rätta innebörden. (För övrigt, hur vanligt är det att man kontrollräknar antalet streck?)
I det engelska exemplet ovan vill man kanske inte klyva den i slutet av ordet förekommande digrafen ng (är det eng-fonemet – ”tilde-ligaturen” nj – som spökar?). Jag hävdar att det skulle vara absolut rätt! Närmast efter vokalerna är ng den del av ordet som utstrålar högsta portion av den ordets helhetskänsla man inte vill skall lysa igenom.
Därför är svenska h-e föredömligt diskret – om man nu tvunget måste svära!
När min svensklärare såg att jag i en inlämningsuppgift manuellt avstavat ck, blev jag tillrättavisad: man skall inte dela på dessa bokstäver (teck-en, inte tec-ken; böck-er, inte böc-ker)! Någon lektion senare hade jag med mig bevis – Rebbes Svensk språklära från 1977. Det visade sig småningom att båda hade rätt: man får avstava om man vill, men enligt lärarens nyare rättningsunderlag är det lika korrekt att inte göra det.
Efter en snabb DTP-koll kunde jag konstatera: automatiska avstavare tillämpar det senare. Och vem vågar sätta sig upp mot datorerna? (Bara man erfar deras föredömlighet på ett tidigt burkägarstadium!) Det lutar åt att jag i fortsättningen gör rätt i att låta automatiken sköta nästan all avstavning (utom felaktiga konsonantöverföringar som pi-röppning när det borde stått pir-öppning). (På engelska verkar man, av Newsweek att döma, föredra det omvända: man får mer än gärna vokalinleda raden.)
En enerverande sak vid manuell korrigering är att man inte går säker om man inte gör om de ändrade bindningarna till mjuka bindestreck, i alla fall om man har för avsikt att transportera omkring dokumentet mellan olika datorer. Man löper annars stor risk att mötas av en text med bindestreck mitt i ord. Detta kan hända även om man på den främmande datorn öppnar filen i samma programversion som man har på hemdatorn.
Är det verkligen så illa att fonternas storlek varierar; att det finns pyttesmå storleksfluktuationer inom samma typsnittsgrad, som i det stora hela innebär en förskjutning på ett–två ord per rad? Av någon anledning går det in färre/fler tecken per rad, vilket skapar oreda i den ordbild som såg så rätt ut på min maskin.
År 2005 införs den kontroversiella tyska språkeformen definitvt. Kommateringen blir enklare; importerade ord får stavas enligt de nationella syntaxen. Dessutom försvinner ”dubbel-s” rätt så övergripande. (I ett TT-översatt AFP-telegram 1/8 -98 mumlas det om en inskränkning av grekiskans beta! Agence France Presse släppte nog ut den korta nyhetstexten på ett för tidigt stadium...)
Genomdrivarna vill att ß skall ses mindre ofta i tyska texter. Jag ber dem då att tänka på den datamässiga standardisering tecknet fått genom närvaron i en räcka ISO 8859-tabeller: Latin-1–6 samt 8 och 9 – samtliga har fullsortiment av den tyska karakteristikan ä, ö, ü och ß (Jag tror att detta ligger bakom det att Der Spiegel alltid är klanderfria beträffande diakritiska tecken, inte bara dem som råkar finnas i Latin-1: man behöver inte blanda typsnitt vid de – i svenskan – kritiska passagerna.) Detta är ett representationsrekord som man inte gör sig av med lika lätt som en kvittoklippning à la Marjasin.
Nu hör det till saken att eszett nästan försvinner, men många kommer nog framöver konsekvent att skriva ss när regelundantagen från detta blir så få. Då blir ligaturen blott en kvarleva fran tider då det tyska språket fortfarande inte rensat ut det historiska ”pseudo-B”.
Danska Jyllands-Posten praktiserar en säregen gränsdragning mellan tecken för direkt anföring respektive för andra ord och uttryck som behöver någon form av citattecken omkring sig.
På de ställen där vi i Sverige ibland använder ”pratminus” sätter Jyllands-Posten ”gåsögon”. Titlar på böcker, tidningar etc, ”tveksamma” uttryck, och citat som inte inleder ett stycke eller en mening, inringas med ett par tumtecken (mindre viktigt i sammanhanget).
Det är en sak att använda böjda citattecken parallellt med pratminus, men en helt annan att byta ut det senare mot ännu ett tecken som sätts parvis: pratminus är ju ett påfund som (bl a) eliminerar risken för delvis obegripliga alster från skribenter som glömmer att markera ”slut på anföring” – lättare hänt än man kan tro.
Jyllands-Postens redigerare kanske tycker att ”pilarna” i tecknet signalerar väsentligheterna: att citat är mer ”levande” än icke etablerade begrepp och man måste ”ledas” till uttalandena – som om det rådde röra i spalterna... Det gör det nu inte; är det något man förvillas en aning över så är det en velig layout där två citatsystem måste samsas.
Jag mailade JP och bad om en kommentar. Redaktionschef Børge T Skovsende svarade: ”Beslutet om att använda guillemets togs, så vitt jag vet, för många år sedan. Då bestämdes att de skulle användas vid direkta citat och vanliga anföringstecken vid t ex … namn. Dessvärre inträffar det att [de sistnämnda] används vid direkta citat – och det förvirrar. Vi arbetar ständigt med att leda in skribenter och redigerare på rätt väg.”
Det grafiska samspelet mellan dem under en trycksaks framställningsskede involverade bör ske efter kollektivt efterlevda mallar och regler. Även smådetaljer som denna ”gåsögon”-petitess har högt blicksfångsvärde. Men när nu kontextmarkeringarna " och » blir inkonsekvent utnyttjade, uppkommer ett slags synonymitetens tautologi – att vara där man inte skall vara. Denna verkar just förvirrande.
Med huvudet fullt av fransk grammatik lade jag märke till att man inte använder vokaluteslutning i fantasispråket esperanto: Svenska Esperantoförbundets medlemstidning bär namnet La Espero – inte L’Espero.
Står elision i kontrast till målsättningen att esperanto skall vara lättfattligt i alla avseenden? Vill man därför undvika förkortningar och hopslagningar av diftonger och liknande?
Franko Luin gjorde mig litet klokare: ”Det används bara i poesi och i ett fåtal fasta uttryck, t ex dank’al (’tack vare’). Esperanto har sina egna regler, italienska och franska, som gör stort bruk av elisioner, sina regler. Det bara är så. Engelskan gör ingen elision av ’the’ heller...”
Bo Thidé skriver i en Usenet-debatt (i comp.fonts-kategorin, 16/7 -98) om en nödvändig gränsdragning mellan o med omljud/”svenska prickar” och o med trema: ”Detta … blir intressant i samband med den svenska stavningen av Sydkoreas huvudstad. Den skrivs vanligen Söul, men det framgår inte om det är svenska ö eller o med trema-accent.” Avses den bokstav som upplöser det svenska alfabetet är detta litet märkligt med tanke på den engelska stavningen Seoul – inte Soeul, med oe som fattigmans-ö.
(Å andra sidan är beståndsdelarna i den engelska triftongen eou ordnade alfabetiskt, så där blir det en ”sorteringsmässig” vinst.)
En annan sådan bakvändhet är efternamnet Kreuger (”tändstickskungen” Ivar). Det uttalas med tyskt ü och borde följaktligen stavas Krueger, med ue som ett enkelhetens ü. Och nätbläddrar-entiteterna ”e/i/yuml” förtjänar en känga.
Bo Thidé retar sig nog på att det avslutande morfemet i ”Citroën” alltid muljeras eller eng-as när det refereras till muntligen. Han tar upp ”coördinate” för att illustrera att en svensk automatiskt tycker det ser konstigt ut – vore det inte smartare att ”ördinera” ett bindestreck mellan vokalerna (co-ordinate)?
Men den som inte dagligdags kommer i kontakt med ö kanske snabbare varseblir att andemeningen är ”trema”! Det stora språket franskans ”noël” innehåller ett sådant. Ordets diakrit torde vara mer välkänd än den i slutet av Ångström, eftersom enheten inför exporten glömde kvar ringar och prickar på smorgasbordet. Ett ymnigt utbud? Pyttsan!
Några tips på väsentliga mellanlandningar under nästa nätsafari.
ogonek.home.ml.org
Ogonëk är inte bara namnet på en rysk tidskrift; så heter också den ”höger-böj” som, placerad under a och e i polska symboliserar nasalerat uttal.
På denna nätadress har Adam Twardoch lagt upp schematiska instruktioner för hur polska ogonek och lslash (jmf Kieslowski och Walesa) konstrueras på föredömligt vis. Det framgår tydligt att ”folk i svängen” (som förmodligen jämställer den med cediljen) tror att en ogonek skall placeras i mitten av ett teckens underdel. (I boken Centraleuropas återkomst av Kristian Gerner har man åstadkommit en falsk ogonek genom att helt sonika spegelvända en cedilj! Och dess likhet med slutklämmen på ett ”skriv-a”... Detta har det tagits fasta på i Lömska ord och fällor – tysk ordkunskap av Lars Åhlander, som på s 124 översätter polska stadsnamn till tyska. På raderna efter varandra finns ecedilj och aogonek.) Koppla upp dig och läs om hur du gör alla nöjda och glada!
Många bra, men litet för på delsidorna utspridda, länkar till språk- och fontsidor rörande de länder ISO 8859-2 täcker upp. Missa inte Acrobat-filen innehållande den diakritdiskuterande skriften Design of Polish Diacritic Characters som delades ut under Forum Typografie i Potsdam, i juni 1998. Men det är hänsynslöst att inte portionera ut denna otympliga 1 MB-fil i delsegment. Alla är inte utrustade med ISDN-uppkoppling! Betyg: 4/5
www.indigo.ie/egt/standards/tc304wg2/p11/
En kombinerad snittdemo och ofullständig förteckning över de romanska språkens accenter o dyl (Overview of European Diacritics, signerad John Hudson på Tiro), försvann från webben i mitten av 1998. Jag bytte ut den ogiltiga destinationsgenvägen i Netscape, mot föreliggande anmälningsobjekt.
Om Latin-1–9 sorterar diakritiska likheter, är detta remissrundepreparerade ”draft” dess källförteckning. I liten grad Everson Mono (ett av de rara Unicode-kompatibla snitten) listas de europeiska språkens/dialekternas gemener och versaler, tillsammans med koordinatorer bakom och årtal för senaste officiella ortografi. Mindre obligatoriska bokstäver är satta inom parentes. De skarpa alfabetsbilderna är monterade efter sin orala språkfamiljetillhörighet (”genetisk klassifikation” ingår!) och kan sägas vara en grafisk modell av exempelvis Languages and Character Sets (Harald Tveit Alvestrand, augusti 1995). Betyg: 4/5
www.wovation.se/fontasia/
Tillåt mig introducera nya ”Zippergate”: de nedpackade filerna hos Fontasia. Jag får samma moraliska intryck av detta TrueType-biblioteks innehåll som av nätets asiatiska porrbildsdrivor, med den ena modellen mer frigjord än den andra.
Fontasia ”ersätter” helt gratis dem som på ett eller annat sätt gjort av med något av de drygt 2080 medverkande snitten, varav många i normala fall är avgiftsbelagda (och en betydande andel är digitaliserade handstilar).
Många licensutlägg att tjäna in om man är piratsympatisör, och risken är stor att man blir ohederlig när det på löpande band går att tanka hem frukten av idogt arbete. De små och snällt hållna betalningspåminnelserna i varje arkiv räcker inte som uppmuntran till hejd i transfereringsintensitet. Med en något oländigare navigering skulle alla snikna surfare ramlat av räkmackan på sin färd genom det personaltomma tag själv-lagret. Slarv skall inte löna sig. Betyg: 2/5
(Fotnot: Sajten stängdes hastigt och lustigt efter fjorton dagar – 14/10 -98. Då hade den hunnit få drygt tusen besök.)
www.adobe.com/type/theampersand.html
Ampersand-ligaturen härstammar från pompejiskt 40-talsgraffiti – ja, alltså de allra första fyrtio e Kr-åren... Sedan dess har tecknet belönats med både en minionsk kameleonttunga och en caslonsk lussekatt, och i vissa sammanhang (humanistskriftens åtta med <) liknat en vänsterhänt g-klav eller det alltför vanliga slangkollektivest.
Adobe berättar på en rikligt figurfylld sida om & och dess funktion genom historien; hur e och t intagit ständigt nya samspelta poser (ct-ligaturens likhet nämns inte).
Det eklektiska Poetica få bidra med flera et-lekar, bl a den där det från nedersta delen av e-öglan går ut en stilistisk arm som höjer en tilde ovanför huvudet (e-öglan är ett e-öga)! Måste ses! De handskrivna reliker som visas upp är äkthetsintygande operfektionistiska. Litet strävhet och frätning skadar inte; folk kan ju tro att antikens italienare använde Fontographer!
”The Ampersand” är bara en liten kuriositet bland Adobes typografi på nätet. En liten HTML-rullgardin på toppen av sidan tar dig snabbt vidare till resten av godiset, bl a snittbiblioteket med gratis skärningsprover och tillverkningsfakta, de digitala ”sättnings”-reglerna och den mediokra ordlistan. Betyg: 4/5
www.fonthaus.com/fonfont.htm#fontfind
Fontfind Playbox låter dig prova ”mer än 2 500” fonter innan du köper dem. Leta upp en tillgänglig favorit. Du får fram ett engelskt alfanumeriskt stilprov och en tom ruta. Litet längre ner skriver du in din mening och exekverar. Efter några sekunder levereras din input iklädd en ny stilskrud. Lämpligast ”översätter” man bara ett fåtal ord; outputboxen är visserligen hög men saknar vagnretur och visar inte mer än en rad text, inte utan en viss banner-erinran. Bokstavsurvalet är begränsat till de engelska tangenterna, siffror samt dollar och pund, men i gengäld kan man välja mellan sju olika bakgrunds- och textfärger och fem storlekar på mellan 18 och 96 punkter. Betyg: 4/5
www.interrobang-mks.com
Interrobang beskrivs bäst som ett utropstecken lagt ovanpå ett frågetecken. Aktuella sida är en hyllning till denna sedan decennier tillbaka bortglömda ”dingbat”.
Varken särskilt innehållsrik (kort historik samt en uppmaning att värna framtiden för interrobang) eller estetiskt udda sida men eftersom tecknet, så att säga, kombinerar två motparter (det oklara och det förstärkta konstaterandet) blir man upprymd och förvissad om att allting går att lösa – så ock vidare utsmyckning av denna sida! Skjuter du till några dollar blir det nog liv i WS FTP-luckan... Betyg: 3/5
www.microsoft.com/typography/links/default.asp
www.typeindex.com/linkstart.html
Förteckningar är ordet. Stora dessutom. Bakom Microsoft Typography och Chris MacGregors Typeindex döljer sig flera hundra länkar till typografirelaterade ställen på nätet.
Detta är ett par imponerande kollektioner, vare sig du söker återförsäljare av Bodoni, historik förklarad med hjälp av Shockwave-teknik, mysiga småstudior, extrema, lekfulla, utmanande, banbrytande, roliga eller rentav tråkiga snittutföranden. Ofta hittar man inte det man ursrungligen letade efter, men väl något annat lika intressant. Det är denna tacksamma slumpeffekt som gör att länksamlingarna såväl känns som är mycket innehållsrika.
Många förväntar sig nog ett enklare ”sökverktyg” än uppdelningen i avdelningar som shareware/freeware, commercial foundries och non-Latin resources, men eftersom det enda vettiga i den vägen skulle vara sökning på fontnamn är det kanske inte en så lysande idé. Underhållarna av sidorna måste då ta initiativet att meddela indexen så fort de förnyar sina fontarkiv. Och hur många vet egentligen namnet på det snitt de letar efter?
Sökning efter stiltillhörighet då? Ja, hade det inte varit för alla underavdelningar som man inte kan hålla reda på; familjerna antikvor, mekaner, linjärer o s v, har rätt många syskon och kusiner... Till råga på allt måste man för att komma någonvart besitta den arkivansvariges sorteringsprinciper.
Hos Microsoft saknas en ”nya länkar”-sida; de s k Hot Links är ofta länkar som legat i registret ett tag och uppmärksammas på nytt. (Men jag underskattar inte Microsofts urval av sådant som höjer sig över ”mediokert”-ribban.) Vill man veta vad som hänt nyligen hjälper det inte med ”constantly updated”-anslag – även om de tar bort alla tankar på inaktualitet som sådan.
Typeindex samlar länkar från en månad tillbaka på en ”recent”-sida. (Nya länkar – tio–femton åt gången – läggs in ungefär varannan vecka.) Det är en taktik Microsoft borde ta efter.
Typeindex öppnar endast nyinlagda sidor i nytt fönster, något som borde gälla samtliga sidor: många typografiska upplevelseinriktade sidor experimenterar med svårladdad grafik. När en sådan sida skall stängas underlättar det om den ligger i ett eget fönster.
Att Microsoft låter länkkommentarerna ackompanjeras av mailadresser till sidans kontaktpersoner är strålande.
Min rekommendation: besök båda samlingar kontinuerligt! De kompletterar varandra utmärkt. Betyg: 4/5, 4/5
Vidare: members.aol.com/JR9er/index.html
www.cetrodftt.com/translate.htm
www.facstaff.bucknell.edu/rbeard/diction.html
Cetrods krypin – The Language Hub – riktar sig till inlärandets optimister. Varje medtaget språk har sin samling länkar för både den kognitiva fasen och det teoretiska omsättandet i praktik. Rikligt med lexika och gratisfonter, alltså (men också länkar till nyheter, böcker och fakta), nåbara genom en enformig tabell. Vissa, så att säga, mindre cyber-kommersiellt gångbara språk saknar fontdelen (andra är ”ofullständiga” på andra sätt) vilket får ”cellernas” storlek att variera, men eftersom eliminering av sökrobottillämpning är en portals huvudsakliga syfte, räcker det om man har en tråd att dra i.
Robert Beard har samlat hänvisningar till fler än 600 globala digitaliserade ordböcker, thesauri och lingvistisk kuriosa på 150 olika språk. (Räcker inte det – kolla in länksidan med ett tjog andra språkportaler.) Dessa kommer litet i skymundan – så länge man inte scrollat hemsidan syns endast sökfältet för en Quick Look-up i glosförteckningen Merriam-Webster’s Collegiate.
Bakgrunden är diskret grön; strukturen enkelt hierarkisk: ”Liten gastronomisk ordlista (svensk–engelsk–fransk)” hittas mycket riktigt mellan resurser i norska och yiddish, i sektionen germanska språk. En lista över 2 000 turkmeniska glosor, afrikanska ordböcker i Word-format, okonventionella arj- och pdf-filer – och något så Öst–väst-spektakulärt som en krypterad fil med ryska obsceniteter, samsas med en 180 000-posters ungersk–engelsk ordbok och ett etymologiskt och morfologiskt lexikon över 221 343 portugisiska ord.
En intra-sökfunktion efterlyses, så att man lätt hittar alla ställen där exempelvis tyska förekommer, oavsett det är utgångs- eller målspråk. Börja med den toviga avdelningen Multilingual Dictionaries! Betyg: 4/5, 5/5
Vidare: www.101percent.com/education/humanities/languages.html
www.linguistsoftware.com
Det finns en trevlig plug-in till Netscape Navigator – Navigate with an Accent – som besparar internationella mötesplatser en stor mängd håddiskutrymme. Istället för att ha en programversion för varje språk har man ”samlat” menyer och dialogrutor med samma ärende, men riktande sig till olika språkliga målgrupper, i ett universellt tillägg. Att man kan välja kodningssätt är litet självkritiskt. Obligatoriskt i teckenförbistringens överbryggningsgenre är Unicode – inte. Därför går det bra att i andetaget titta en aning rödsprängt på Linguistsoftwares fonter med support för 365 olika språk. Men kanske ändå inte. Jag har nämligen funnit det omöjligt att låta den utvecklade navigatorn använda andra stilar än de som bifogas installationen. Chockvågsvarning hos hemmafixaren!
Linguistsoftware har en ”familjerådgivning” (”läs på om språket innan du köper hundradollars-paket för att kunna skriva det”, verkar vara den vänliga filosofin): små bokstavsevolutionära monografier som också behandlar dagens situation. Linguistsoftware har en professionell inriktning, ett ganska omfattande antal prosaiska och poetiska (med tre fråtecken efter: jag kan inte utläsa ens en bråkdel) brottstycken på de stödda språken – och ett praktiskt gränssnitt. Betyg: 4/5
Vidare: wwfonts.com
ourworld.compuserve.com/homepages/profirst/encycl2.htm
Medan statusraden hackar fram namnen på bokstavsblocken i Unicode 2.0, pockar ett Java-script på ett musklafs i en skål sedimenterad saftsoppa med Alfapet-kex.
Detta är den sinnrika inledningen till Production First Softwares koncisa, delvis schematiska, termregister Encyclopædia of Typographic and Electronic Communication. Man rotar och klickar gärna på måfå i desserten; korsreferenserna guidar en till slut fram till det man inte visste att man sökte från början. Betyg: 4/5
I MS Sans Serif (eller vad terminalfonten i Windows nu heter...) ligger ö-punkterna på linje med ytterkanterna av cirkeln. Detta bäddar för incidenter med felkerning. Kombinationen öj innefattar tillsats av ännu en prick. Ett semantiskt klossbygge med snäv integritet vokal–konsonant, som introducerar en holländsk ij-emfas: betonat digrafavslut – och jämn accentuering ifall man brukar ï. Något för holländare att få upp ögonen för!
På tal om ögon: Alfapet-motivet på 1997 års Malmöfestivalöl led brist på å, ä och ö. Tänker festkommittén att de utländska medverkande partyhöjarna sätter sin stolta särprägel på cityzonen (aluminiumburkens silvriga bakgrund) och att arrangemangvärden svensken (Smil-gubben med överdimensionerad/-snuvig Miró-näsa) inte ser det ö hans svävande maskotögon delvis inhyser?
Landsortsblaskan Smålandsposten gick mot helgen 21–22/11 -98 med dystra fouml;resatser. 70 procent av torsdagsframsidans texter sammanfattade negativa händelser som granskades inne i tidningen: Höjning, Förlorade, Debitering, Inte färdigt, Greps och Hinder. Slutar och Undersöks artar sig; Äventyr och Treårskontrakt klingar vackert veckoslut. Orden ovan föregår alltså respektive artikeltralla. De är ämnesspecificeringar (Vetenskap, Bokmässa) eller skeendelokalisering (Växjö, Prag), utan emotionellt laddade inledningar – etiketter som kunde ha varit litet mer balanserade roligt–tråkigt.
Ystads Allehanda gör det oförlåtliga på sidan tre, 20/11 -98: en tvåradig underrubrik (”Inte säkert planen lyckas”). Dessutom har tidningens ingresser tabulerats! Första intrycket av det första intrycket bådar inte gott... Det är tur att de flesta artiklarna har ett ortnamn ovanför. Men är det namnet som ställer till det – orten räknas som ett helt stycke (sålunda tänker Word, som i det fördolda sätter in a lineor vid varenda vagnretur)? Men varför inte låta Tomelilla, Simrishamn o s v, med punkt efter, inleda ingressen? Har man inte hört talas om det förhatliga med dubbla horungar? (Med Svenska Dagbladet är det en helt annan sak; de kapitäliserar och högerställer ju denna ”direktuppkomna” ugå.)
Nattchef Bosse Eriksson berättar att det sett ut så sedan ”långt bak i tiden. Kanske tid att ändra på det.”
Hudiksvalls tidning behöver nödvändigtvis inte lyssna till hans ord. De hoppar strukturerat tresteg med dubbeltabulerad underrubrik och, på det, enkelindragen etappbörjan.
I Arbetet Nyheterna 11/11 -98 (s 22, tabloiddelen) stod att läsa (sic): ”Gillar du också R.E.M?” Någon rad in i Jörgen Olssons artikel upprepades frågan – med den saknade punkten! Överskriftsättaren verkar har gjort en prioritering av symmetri på framskjuten plats, på bekostnad av förkortningsmarkör.
Punkten i frågetecknet får något otalt med M-punkten. Det är därför man i skönlitteraturens samtal sätter komma+mellanslag före alla preteritumverb utom dem i den interrogativa kategorin. Samtidigt är det fel att sätta punkt efter utropstecken. Detta utgör en kontrast till bokstäver och kan därför inte kollidera med ännu ett meningsterminerande skiljetecken.
Jörgen Olsson: ”Enligt de skrivregler tidningar använder skulle punkterna inte alls varit med, och då hade det ju inte blivit några konstigheter. Men skriver man R.E.M. med punkter ska både punkt och frågetecken alltså vara där.”
Bara några ord om EuroFont98 – en smått utsirad variant av Arial innehållande Eurolands (den tidigare ”Kohl- och stålar”-unionen...) egen kosingmarkering. Dock inte agerande ersättare för ”general currency sign” (¤ – ASCII-kod 164) som i ISO 8859, utan istället för paragraf (§ – ASCII-kod 167). Att euron skall bli 2000-talets ”standardvaluta” är väl optimistiskt. Den innovativa ersättningen tyder på självvinning, så vi kan väl sluta oss till att vi inte har att göra med någon juridikkille – snarare en globaliserad börsspekulant!
Signé Tranber svarar mycket riktigt att Macintosh (hans plattformsval) kräver kniviga Opt+Shift+R för att nå en skärmdump av ASCII-kod 164. Men han tog intryck av mitt påpekande och flyttade i pc-versionen euron trenne hack bakåt – men åtkomlighetsgraden solklart framåt! Tack för omtanken!
I riklig mängd (såsom i en trave kalkylblad) gör sig valutamarkeringars följeslagare sifforrna bäst i en sansserif. Banbrytande EuroFont98 är också ett av de få snitt där man kan se euro-tecknet oavsett om man äger Word 98 e dyl, eller inte. Grundläggande teckentillgång får inte vara en uppgraderingsfråga.
Inget ämne är för stort eller för litet för en dagboksanteckning. Då försvinner ju själva vitsen med hågkomstförfarandet. Få händelser är så omskakande att man inte kan bearbeta dem genom konfrontationsterapi – eller minnets synopsis.
Rehabilitering efter ett otäckt seismiskt fenomen kan leda till projektet Tremble, ett skälvande typsnitt, understundom lika eruptionellt utdraget som den fruktansvärda plastmasken i Scream-filmerna. Konstruktionsmomentet som en period av avtagande rädsla för en upprepning av Richter-utslag skall inte underskattas. Om inte annat erhålls ett verktyg för gestikulerande typografi – ”skriftligt budskaputbjudande genom krumbukter”.
Revisorerna Ernst & Young har nappat, men inte utan en viss tillrättaläggning. Skyltreklamen fr o m vecka 48, 1998, är ur en rent snittselektiv synvinkel ingenting att yva sig över, men den gestikulerande typografins devis finns där med hjälp av WordArt-förvrängning och Photoshop-objekt episoderande reklamtexten. Mängden filer i Fonts-katalogen på pc-n blir oviktigt. Utfallet av målsättningen ”ett snitt på rätt plats”, avgör. Resultat i urval:
Ordet spikar har ett nedbankat i. Periferiexil råder för sista ordet i en skrämseltaktisk text om att gå vilse och riskera att ”hamna var som helst”. ”Sick sack” verkar klippt med en tandad sax. (Som att ännu en gång höra tv-reklamsnuttarna utmana de schemalagda programmens ljudnivå, men inte störas mer än en gång i halvminuten av en desto kraftigare visualiseringskontrast i meddelanderytmen.)
När Nöjesguiden anmälde Gallianos 4: (8/96) fick den titeln 4our. Ernst & Young skriver 4yra. När den amorösa popen vill spexa görs detta med en eller båda ”digigraferna” 2 och 4 i kombination med tacksamma engelska enbokstavsord – ”Y I C U 2”, ”2 B 4 U”, ”T 4 2”... Ernst & Young skriver ingenting. Det lättsinniga chiffret är tydligen inte respektabelt för revideringsbyrån. Den har ju för övrigt kontor i andra delar av världen och man får ju inte föra kraftig datakryptering över Förenta staternas gränser...
Annonser och reklamdekaler för Malmös nya urbanstation HitRadio 95,3 och den senaste LO-skyltkampanjen talar båda till åskådaren genom ett lagom smetigt skrivmaskinssnitt (med dymo-inslag – Punchlabel?). Fackets kampanj presenterar personer ”som räddade Sverige”. Etersituationen i sydvästra Skåne har även den upplevt en omdaning sedan Power-kedjan fick en syster i landets tredje stad.
I andra numret 1998 tog svenska Internetworld in en insändare från signaturen Dan Libera, som önskade ha både polska tecken och svenska å på samma hemsida. Henrik Liljekvist svarade att vår kära, över klotet utsträckta väv inte kan uppbringa denna assimilering, så ”den enda lösningen [är] att skapa webbsidan i en editor som hanterar teckentabellen Unicode UTF-8”.
Men visst kan detta möjliggöras! META-basera sidan på Latin-1 och publicera de polska styckena med ”font face” satt till Times NR CE, Arial CE etc.
”Teckentabeller är en hel vetenskap”, står det inledande i svaret. Men inte får man uppfattningen att dennas alla sanningar framgrävts vid den redaktionella läsaromsorg som kallas research, när en representant för expertpanelen glömmer nämna ett trivialt kodningsknep i ett forum som har som målsättning att undsätta knåpare på fyra olika tekniska nivåer – nybörjare, normal, avancerad och expert.
I fyrtio år korresponderade polske Ryszard Kapuscinski från Afrika, Asien och Latinamerika. Ett avundsvärt livsverk, trots att han, enligt Svenska Dagbladet 19/11 -98 (s A11), minskade elva kilo i vikt efter ett slags nödvändig wallraffsk diet på resor i de fattigaste delarna av Afrika.
Intervjun för den svenska pressen gjordes när journalistlegenden besökte huvudstaden i samband med utdelningen av Stora journalistpriset 1998. Tidningen hade verkligen ansträngt sig med alla hedersbetygelser och t o m ordnat akuta accenter på alla ställen i hans namn (över n och det första s-et). Men trots att Bembo fyllt 500 år hamnade n-diakriterna i förstasidespuffen för långt åt vänster – mellan i och n. I huvudtexten såg det litet mindre specialinsatt ut. Men i den lilla porträttrutans rubrik (en linearantikva) hade accenterna blivit litet för litet höjda ögonbryn. De påminde om de balkar som den tyske tecknade privatdetektivhjölten Knatterton skulle kunna smeta mascara på.
Postorderföretaget Idéköp AB säljer mirakulösa hemvårdsprodukter – bonusutökning av hemmafruns befintliga redskapspark. Det medverkar med två förmånskuponger (s 8–13) i augusti 1998 månads annonssamling ”Sverigehäftet”.
Ljuspunkten i det Töcksfors-stationerade aktiebolagets kampanj är ett litet rött omkringhalkande ”accent-hjärta” på firmamärkets e. På talongen ett uppslag senare huserar det ovanför k! Det gäller att ha det pulserande organet på rätt ställe.
Miss Marple och Hercule Poirot löser mordgåtor i Agatha Christies detektivromaner – som även tolkats för vita duken. En annan problemlösarrulle är Rififi – förlagan till parodin Ratata (namne med den idag permanent sorgsne sångaren Mauro Scoccos levebröd under åttiotalet).
Jan Biberg och Leslie Quagraine har format ytskiktet – omslagen – till Bonnier-utgåvorna av deckarredogörelserna. I författarinnans kursivt framställda släktnamn lägger jag märke till en ri-ligatur – en 45-gradigt klängande gren med inbyggd ”droppfångare”. Tillsammans med en dubblett fi-bindningar kan filmtiteln Rififi återges enhetligt klumpvis. Denna numerära bantningskur skulle vara särdeles smart att praktisera i mobiltelefonins SMS-meddelanden, där man då finge sagt dubbelt upp innan man förbrukat 160-begränsningen.
Ett officiellt franskt förslag 1990, om att avveckla accent circonflex, ”väckte sådana protester att det [fick] dras tillbaka”, vet John Foley att berätta i uppslagsverket Tecken, märken och symboler. Från samma lands versaler kan man dock, i bästa Roulette-stil, skyffla bort tak – och andra gängse accenter.
Hur är det med övriga språk? Några Typo-L-abonnenter snackade runt ämnet:
I tjeckiska satte en reform på 1400-talet stopp för det, berättar landsmannen Pavel Koèièka. ”Förr var det tillåtet i spanska, men inte nu längre”, lyder Jorge de Buen Unnas utsaga. Siobhan Harper-Jones har, utöver franska ”aldrig hört talas om något språk som låter dig utelämna dem”.
Forumets ägare, Michael Everson: ”Tar man bort accenter, suddar man samtidigt bort väsentlig information från texten … Borttagna diakriter skall generellt betraktas som stavfel.” Michael tillägger att det i modern grekiska däremot är vanligt att utelämna andningsmarkeringar och accenter, då dessa uppträder som separata tecken framför den bokstav de hör ihop med. ”Det har emellertid inte alltid varit så; jag har en underbar bok med grekiska titelblad … från 1500–1700-talen, där diakriterna placerats ovanför bokstäverna.”
I sättsystem som Linotype krävdes extra gjutmassa för allt som överskred höjden på ett versal-X, skriver Richard Weltz. Alternativet var att, med biverkningen reducerad basbokstav, använda färdiga sammansättningstyper med inklämd diakrit (Amiga-fonter...) – ”men dessa var ganska fula”. Därför struntade man i diakriterna, ”trots att det nästan alltid är grammatiskt felaktigt”, och under lång tid var det ingen som nämnvärt höjde ögonbrynen. ”Fortfarande lärs [det] ut”, betonar Raven Travillian. Ja, när jag löste korsord på gymnasiefranskan framkom detta.
På texttelefonen Teli Diatext II knökas ett ”skriv-g” med underhäng och allt, in på full höjd (x-ets): ”Nu li99er Sveri9e lå9t.” Ännu värre är det på Swebus hållplatsupplysare Data Display. (Fjädrande – jmf svabbande texturatoppar – Phil’s Fonts-transantikvan PoorRichard har ett ”glasögon-g” som en uttryckslöst korpulent snögubbe med spretig luvtofs från hjässan och upp. ”Åttans” midi- och maxi-ringar påminner också om den första omgången velocipeder – den där tramparen hade styret på bakhjulet!) Bättre är de schatterade ensamvargarna I (vurm för romerska siffror?) och i. Det är också I som ibland serifferas för hand. Brevskrivning är som bekant ett och samma begrepp för alla – hörande som hörselskadade. Snack-telefonins dövdiskrimineringsaspekt minskar i påtaglighet: företaget med texttelefon, blir motsvarigheten till pratsamtalet som damp det ner en handskriven hälsning, istället för anonyma rastersyner, på den tunnkvalitativa displayen. Detta är den trösterika fördelen/kompensationen!
Hrant H Papazian känner till att det i arabiskt ”alldagligt vuxenliv” är både vanligt och accepterat att slopa vokalmarkeringar. (Situationen är densamma i hebreiska, hakar Richard Weltz på.) Som exempel nämner Hrant att a-et i kalb (’hund’) är en kort, flytande vokal. Detsamma stämmer för morfemet oun i avledningen kalboun (’en hund’). Ser man klb, vet man att det kan ha åtminstone tvenne skilda betydelser!
”Det är en genväg som sätter sin tilltro till ens sunda förnuft.” Men Richard påstår att ingen läs- och skrivkunnig missuppfattar ett vokallöst ord. Och där ”’salt och peppar’” verkligen behövs – i en del liturgiskt material (p g a bokstavstro?), i texter avsedda för ovana läsare och i transkriberingar som med icke inhemska ord ställer läsaren inför främmande ordbilder – tillhandahålls det.
Det knakar när man går omkring i von Schéeles auktionshus. Inte som av kängor i kramsnö; golvet består av teakimiterade gummiplattor alternativt heltäckningsmatta, som nog döljer en generationell hemlighet av trätiljor. Hade det inte suttit en höstsalong på vartenda upptänkligt väggskrymsle, kunde man trott att lokalen precis fått en ny ägare och att den tidigare struntat i knirkandet, men att det är preferensändring: på två ställen i det provisoriska galleriet sitter i runtforslingsduk inslagna Edelmannare. Ja, det är mycket naturtroget gjort med den böljande oljan. Smidigt som ett nylagt laminattäcke. Den nya katalogen med samtliga utställda föremål kom visserligen neddimpande i brevlådan en god stund innan jag avlade visit på Kalendegatan, men jag hade tydligen lyckats missa de ”ouppackade” verken som i värsta fall bara kommer in och inte hinner eller kommer sig för att begagna klädhängaren, innan de till klubbpris byts mot kontanter i Börshuset näst sista söndagen i november 1998.
Målar-Orup bidrar med en ”svensk Ernst” med en signatur som i själva verket liknar Mirós baklänges. Den varmfärgade, grälla negativ-M Monroen är inte det enda det står Andy Warhol på. Hans gröna blad –Für dïe Grünen” (sic) – har en extra genuspunkt som jag tolkar som ett genom indirekt engagemang i den tyska mljörörelsen slag av gallifieringsimperativ: mitt förnamn uttalas Andÿ! Warhol som europeisk konstnärsmedlare, tänka sig!
När man, med ljudet avstängt, ser danska resebyrån Tjæreborgs semesterfrestare mellan programpunkterna i kommersiella TV2, får man lätt intrycket av att någon fransk spot övermannat sändningsledningen. Tjœreborg får säkerligen på pricken samma utstyrsel med den grotesk man valt!
Och i en annons (s 24 i Berlingske Søndag/Erhverv, 6/9 -98) för Told- og Skattestyrelsen, lyder texten bl a: ”Både fagligt og personligt er der (nœsten) ingen grœnser for dine muligheder.”! För övrigt är æ-a-et i det kursivformatterade redaktionella BT-materialet principiellt ett schwa!
På tyska finns de mutilerade vokalerna mer i närheten av ett ords början (i ord där man lägger betoningen på första stavelsen, ofta som andra bokstav) än slut – häsyn tagen till att omljuden kan hamna tillfälligt långt bak i t ex sammansatta ord. Det faller sig för en kulspetsutrustad naturligt att gå tillbaka en liten bit med handen för att komplettera det skrivna med i varje ord nödvändiga diakritpunkter. Om introplaceringen stämmer kan det leda till att tyskar har lättare för att glömma prickarna (och britter felfria) – men detta framförhållningsfenomens egenskap ligger nog inte inom en marginal på några ynka centimeter.
Något man inte glömde i gamla tyska texter var ett breve-liknande tecken ovanför u-et i konjunktionen und. Det ser både dumt och förvillande ut. Att man använder en av latinets båda kvantitetsmarkeringar förefaller med ett på saken historiskt perspektiv, inte vara ett medvetet lån. Men kanske är den diakritiska arsenalen i grund och botten inte avundsjuk eller missunnsam, eftersom den inte på egen hand kan föra fram något vettigt budskap, utan måte alliera sig med bokstäverna – som å sin sida fäller avgörandet hur en texts andemening når läsaren. Ändå klarar sig inte bokstäverna hellr på egen hand, utan måste lita till, åtminstone, skiljetecken (här blir engelskan spartanskt symbiotisk). Att diakriterna i mångt och mycket liknar skiljetecknen i sin utformning är ju känt bland dem som använder språk med diakriter. Ja, just det: här framträder jänkarnas kunskapslucka. ANSI har satt dem i klistret...
Med detta i bagaget, fundera över följande: Är det symptomatiskt att just u-et (dels vokal, dels inledande bokstav) fått sig en extra släng? Beror det på att det öppna u-et är ”sårbart” och behöver en, låt vara svävande, beskyddare? Kräver själva innebörden av ordet und något ytterligare – i detta fall ett extra u? Eller är den ”översatta” underbågen ett slags utsmyckningsprotest mot att tyskan lider viss brist på avslutningsslängar – en avstampets detalj?
Inför ettårs-dagen av Diana-dråpet plåtade Associated Press-fotografen Peter Jordan några till brädden fyllda hyllor med muggar, skedar, tallrikar m m, med paparazzi-offrets leende nuna.
Allt i sortimentet kostar några och de 60: en typisk souvenirsilversked 62.99; tre pund till får du punga ut med för en tekopp med rosomsvärmad prinsessa. Med dessa överpris blir det en nätt liten summa donerad till hennes minnesfond. Ja, riktigt så här illa är det nu inte. Men på den AP-bild Sydsvenskan publicerade 24/8 -98 blir £-prefixet en tvättäkta blå sans-siffra mot hyllkantens vita prislappsbakgrund, när tvärstreck flyter ihop med nederdelen på det till rektangulans hopklämda C-et.
Varför man i schacktypografin använder ett plus som korssimulant när vit eller svart slagit ut en pjäs, är inte svårt att förstå. Korset är även för de klipska schackstrategerna klurigt att hitta på tangentbordet. Men tänk på att ett plus står för något positivt, och det är inte det första motståndaren känner efter berövandet. Å andra sidan sätts plusset/korset efter slagskämpens drag – och för henne/honom är motspelarens minskande arsenal positivt värdeladdad!
Maxwells tredje album, Embrya, är lika erotiskt avskalad som debuten och live-upptagningen. Maxwell har den här gången iklätt sig en om vit filt påminnande tröja. Han kammar bena i sina rastflätor och simmar in i förgrunden till brännande manettrådar och flaxande lakan belysta av kaleidoskopspottar. Det är både litet Lipton-omslag till grapefrukt-Suntea och slöjbemängt – ett slags mörkbeige Schweppes Schizan-färglandskap. Texterna flyter omkring i små vita stim i sin vinröda omgivning; de numrerade titlarna verkar vi en första anblick inte stå i rätt ordning, men man ser hemmahörigheten – och turordningen – genom att jämföra hur långt åt vänster eller höger dessa ”fenor” vickar. I var och varannan titel finns ett kolon, likt i Mission: Impossible. Därför faller det sig naturligt att även kompositören Muszes meningar åtskiljs av kolon. Det är sensuellt diskret och dualistiskt.
”Det som nedan i detta Avtal refereras till som Varan är den produkt som omfattas av den tidsbegränsade Garantin.” Den undantagsstinna juridikjargongen har en inneboende förkärlek för handfasta begrepp som i sin enkelhet – sin långrandiga anonymitet – inte kan missuppfattas; det sammanhang som de skall placeras in i, blir på samma gång opiskt allmänt oroligt eftersom det ges så uttömmande information om några begränsade variabler, och då blir man nervös för att man inte orkar ta till sig allt det där som måste vara välidgt viktigt med tanke på lydelselängden och inte minst alla förskräckliga finstilta glömskegömmor.
Men man läser sällan alla paragrafer i bruksanvisningen till en ny hipp Walkman – åtminstone inte utan att först reka den audiovisuella Hz–modell-samspeltheten. Vi finner således ett visst syndroms ena felkälla: ungdomars vilja att versalinleda substantiv har inget med svenskan att göra. Men det trodde ni väl inte heller, när det finns så många anglo-saxiska regler att importera? Eller danska 30-talaren Selmars Typografi, som jag kom över för 250 spänn på Gregers antikvariat i Malmö.
Popcornslukten hade inte satt sig i inredning och ventilationssystem, men annars var det en regelrätt biograf man fått till i korsningen Storgatan–Davidshallsgatan. Filmstaden Malmö öppnade fredagen den trettonde, men drabbades mig veterligen inte av nåot bandtrassel eller nedsläckningsprobem i kontrollrum och salonger. Jag vet inte om i sicksack flinande Halloween-monster skräms på flykten av osande linoleummattor, men man hann ju hart när fälla ihop alla lyftkranar och byggnadsställningar innan premiären, så det lär väl ta ett tag innan golvbeläggningen luktar som folk. Och då menar jag inte att man skall spilla ut Farenheit i gångarna.
Vid en snabb runda i det nya filmhuset under öppet hus-helgen anar jag ett hotells transportsträcksödslighet och en färjas tråkiga sida; inte den som glittrar ikapp med butiksbemanningen – inrymt i en av världens ypperligaste widescreen-Meckan. Bara ett vägskäl från THX-rummen sitter reklamtavlor och tilltuggspriser flimrar fram på en takmonterad skärm – den allmänna platsens minibar och Pay Per View. Man befinner sig i en sluss mellan vilsenhet och sagans expotition; precis som på inrättningen med rum för resande verkar det som om man själv är oerhört modig som vågar sig ut i korridoren. Ett trängande toalettbesök i samma ögonblick som peripetin i en ondskefull filmskapelse skall vi bara inte tala om... Sutte nostalgiska bilder på litet fler väggar, vore allt i sin ordning. (Biopalatset har förvisso en lå och dunkel gångsträcka till kassorna, men den sträckan är flerfilig och kortas av kristallkronor, en skulpterad receptionist bakom sin glasruta och lokalernas historia.)
br> Allting händer istället nere i lobbyn – en coffee shop, dataspelarlya och väntsal för insläpp till den stoppade fåtölj man köpt biljetter till i bruksvarukassorna. Jag kan å andra sidan förstå att man trivs i uppehållsrummet. Skulle alla trängas i den branta trappa utan avsatser som leder upp till salongerna på andra våningen, skulle nog inte så få drabbas av en gungande panikrusning som den till ett avlägset livbåtsplan. Ett flytande varuhus har i alla fall vett nog att segla med hissar ombord.
Entrén brukar komma föst, men jag tar den sist, i samband med att jag lämnar detta Downtown för det nya millenniet. Ovanför dörrarna sitter åtta rader med det aktuella tablåläget. På några meters håll, typ från en utkiksplats på trottoaren mittemot är det svårt att fästa blicken vid denna tavla. Ett kompakt kvarter, låt vara med en exteriör prydd av den fulgula sortens tegel man tycker enbart borde passa in i ständigt söndagsmornade betongsovstäder, har ersatt den bombkrater från förra årets grävskopeattack. Det restaurerade SF-neonet drar mina blickar till ”Les Mis?rables”. Så står det faktiskt på den elektroniska tablån. (Ovanför dörrarna till salongerna finns samma slags elektroniska tavlor, men de meddelar endast salongsnumret. En upplyst plastbox är väl billigare – och snyggare?) Litet längre ner har lamporna tänts i barnförbjuden anda. Titeln ”Fucking Åmål” innehåller väl lika vanskliga tecken som accenten i Victor Hugos klassiker?
Jonas Norén, 17/11 -98: ”När programmet som styr skyltarna är klart och de olika datorerna pratar samma språk, så kommer det att stå på ’svenska’ på dem. Datorerna förstår för tillfället inte varandra. Bättring är på gång.”
Annika Hammarqvist, 18/11 -98: ”När vi fick upp skyltarna gick det inte att skriva å, ä, ö heller, men eftersom det fungerar nu, finns det hopp för é också.”
Bildligt betyder omega ”ände, slut”. Symbolen för stjärntecknet Vågen är en sorts omega-märke med ett streck under. Är guppet en våg på väg att ebba ut (ta slut) som efterföljs av ett lugnt hav – den stilla linjen? Fråga Cajsa Stina Åkerström!