Punkten som skiljetecken är inte bara tillgripbar i situationer när något skall sättas stopp för. Den är också en typografisk vidlivhållare.
Liksom ifall en förkortning (såsom kompakterade ord i fasta uttryck, t ex ”t ex”) med punkt/er hamnar i början av en text som inleds med en anfang får sin beskärda layoutdel i form av just detta förstorade bokstavspåhitt, fungerar punkterade toner inom musiken på ett utdraget sätt när den lilla pricken placeras på högra sidan om nothuvudet, framifrån räknat (satt ovanpå detsamma avses ett abrupt och kort staccatobeteendet – men där uppfylls inte kriteriet att punkten skall vara ett i allt fristående tecken).
Fastän anfangen, när den inkluderanr en del av ett förkortningsskriveri, leder fram till att textstycket inleds med en punkt, kan man tänka sig att den breder ut sig i typografin och med en gång ger sig den på att motverka vakuumet och tomheten (som uppkommer i spåren efter efter den talgdank som berättar att hela anfangkonceptet är av en annan typografisk handhavande- och budskapsart än den därefter stilla och monotont framlunkande brödtexten), på samma sätt som tilläggstecknet för punkterad ton har som sin yttersta vilja att ombesörja att framförandet av den aktuella passagen präglas av en utpysade ton, som obstruerar tystheten.
En tredje punkt som i högsta grad i vivid är den centrerade. Newsweek hade i sitt sista 1998-nummer en uppräkning av inflytelserika personligheter som avlidit under det då fortfarande innevarande året. Folkmördare och filmregissörer avverkades utan att det vittskilda yrkeskategorierna krockade ur en etisk synpunkt. På ett eller annat sätt kan man säga att personerna i USA-tidskriftens in memoriam-galleri aldrig dalade, ej heller nedvärderades till någon futtig diakrit. Deras livsverk var hur ohyggligt det i vissa fall än må vara, imponerande, och kan därför inte i snabbskiss till ett koordinationssystem hamna på botten eller toppen – snarare på en mellannivå, låt vara att den inte är lämplig för den betygsskala man rimligen borde placera Pol Pot i mörkast tänkbara bottennivå på. Hur som helst, Newsweek använde den centererade punkten (ASCII 183) mellan månad, dag och år i fördelsedatumet och i angivelsen av tiden för det oåterkalleliga dödsögonblicket. Punkten ligger på samma höjd som symbolen för legatsamlandets period, livets en dash.
Valet av en punkttyp, istället för solidus, divis eller baslinjepunkt fungerar kondolerande – inte i all evighet, men under veckorna närmast påföljande insomningsdagen: punkterna blir ett slags utsända till de på halv stång vajande flaggorna. En hågkomstens lilla plopp.
Då man sätter vit text på ett tryckbart material med svart bakgrund, gör den inget om föremålet delvis är tomt. Det dunkla ljuset lämnar betraktaren famlande i mörkret. All strategisk information – varenda stöttepelare man i samma visionära känsloläge som en med förbundna ögon, kan ta spjärn mot för att orka, ja, helt enkelt kunna stappla vidare – är lika substantiell som en bedövande informerande sida, som genom sin egen storslagna rikedom inte förmår uppbåda någon som helst interaktivitet.
Titiyos cd från 1997, Extended, har negativ text i medsjungningshäftet. Blankradningen finns där, men inte i den för en gångs skull passande högfrekventiviteten. Det första stycket i respektive låts lyrik har nämligen med hängande indrag parats ihop med den i det individuella fallet aktuella titeln – i samma typsnitt, men med spårsiffran följd av en punkt i de utrymmen som exploaterats speciellt för de ”konverterade tabuleringarna”.
Inte är det funktionellt; snarare invaggar det läsaren/lyssnaren i en det digra materialets falska säkerhet, eftersom det automatiskt verkar som om textförfattarna lagt ner för stora krafter på den första strofen, så mycken energi att det inte blev någon kvar till de ofta ynkliga andra- och tredjeverserna.
Detta till en början falska kvantitativa mått på produktivitet är dock inte förenligt med den förlängning skivans titel skvallrar om. Bedömningsstocken skyler snarare över en, räknat i det totala antalet komponenter i varje dubbelreturnerat styckes bokstavsbestånd, svajig strofkläckningsinsats. För att göra skäl för cd-namnet skulle man dels ha tryckt texterna i en större grad, dels typograferat om titlarna radikalt. Det räcker inte med att versalera titelorden och minska graden ytterligare på de parenteserade uppgifterna om efternamn på upphovsmakarna. Finstilt in absurdum passar inte in kompaktskiveärlden. När man väl köpt en digital platta vill man gärna att allt skall ingå i det höga priset. När man som svensk soulartist döper en skiva till Extended bör detta val rimligtvis avspegla sig i övrig produktion. För Titiyo-gänget vill väl göra skäl för namnet? OK, hon kanske bjussar på en rejäl själ, men det vet min själ om jag godtar som skäl!
Hur ritar man egentligen en fransk oe-ligatur utan att lyfta pennan en enda gång? Jo, det gäller att inte dra cirkeln motsols – och att sedan använda fantasin. Jag brukar göra ett sigma och böja in det lilla ändstrecket i underdelen av e-ets ögla. På den versala varianten drar jag sigma-strecket till dess slut. Man slipper på så sätt ett streck i E-et, samtidigt som jag får en konkav svankrygg på det i profil stående E-et!
Men det flesta fransmän är nog inte lika insnärjda i sin oe-tillverkning som jag som svensk! Det är alla gånger enklare att klara sig utan att lära sig något nytt, genom att pressa samman o och e, men ändå tänka på att var för sig skriva dem på det vanliga massproduktionella sättet.
Det versala OE-t kan också ha ett halvmåne-O. I Times New Roman sjunker kombinationen vänsterparentes plus E samman (för att den förra skall lyckas fånga gemener mitt i sin mitt). Bara ett litet hack i konstruktionen blottar den miss som ligger i det, att halvcirkeln lever i en sfär millimetern utanför resten – och i bottnen helt och fullt saknar kontakt. Om man håller över det senare, finner man att ett beprövat knep stämmer: den övre halvan av valfria bokstäver bär verkligen på fler identifikationsmarkörer än nederdelen på de alfabetiska byggstenarna.
För att avgöra den hårfina skillnaden mellan ett skriv-ae och ett (valfritt) oe räcker inte detta konstaterande. De båda ligaturerna ser likadana ut sedda litet grann från ovan. I ett tryck-ae råder däremot något slags omvändandets överensstämmande, men skall man upptäcka e-ets annorlunda ryggpackning krävs översiktsseende, tack vare vilket det märks att e-ets i sanning kånkar på ett o med neddragna ryggsäcksremmar (packningen har kommit längre upp på dess ”axlar”. Detta har lett till en mindre saggigt buren börda.
Det går som sagt var bra att vända på ae utan risken att missta sig. Men roteras det på oe har man i ett slag ett schwa tillsammans med ett o, i sin ägo. Ponera att en dålig textscannare tolkat o-et som en nolla (hrm, gemen-nolla får det nog bli, fastän jag allra minst tror att den fastslaget dumma bildläsarmjukvaran klarar detta...) och att denna siffran väljer att ta ut sig själv och därmed allt sitt inflytande. Då ser det inte bättre ut än att det ligger en uttalsnyckel (schwa fonetiserar ju ett slappt ö) och skräpar som första bästa huvudstupat svar på frågorna i tidningarnas vinstbefriade tävlingar.
I typografin kan dålig kerning upptäckas genom spegelvändning. Steget är inte så långt till nyss redovisade bonus.
Mellandagsshopparna har tagit ett tre bokstäver långt ord till sina hjärtan, och alltså motiverat butikerna att sätta ut detta korta lockrop i skyltfönstren.
På Åhlens kör man sen-december 1998 med en spacklad och slätkammad blondin som ojar sig med munnen. Ovanför henne står bokstäverna R och E trillande nedåt i backslash-riktning. Bokstaven A har bytts mot ett Å, vilket – som en liten tröst – skrivits som vanligt. Visserligen är dess diakritring fastsatt i A-ets, men om man tänker sig att lutningen fortsätter i samma stil som den redan påbörjade, och att alla trenne bokstäver är inne i en gång i vars nedre slut ett omaka A stoppar upp vidare grävning – då blir man av med och kan med gott samvete ignorera Å-ets huvudbonad.
Men skall man uppnå full visuell effekt är jag rädd att man måste gå fram till affischen och hålla över ringen. Den överhängande faran är att man p g a intimiteten med skyltbruden måste komma med komplimanger för att förklara närmnadet. Dessa kräver ögonkontakt och då kan man inte för egen maskin bedöma graden av perceptionsförbättring.
Tio bevis varför manuellt ditsatta seriffer gör mer skada än nytta!
1) Serifferna blir svårligen relativt exakt placerade jämnt över de båda sidorna av en bokstavsstapel. Att klackarna sluttar i några fall, men inte i andra, gör att en tydlig baslinje sällan framträder.
2) Det är inte precis norm med att kontrollera seriffernas tjocklek i förhållande till huvudbokstävernas diton. Betänk skillnaden i grövhet mellan en trubbig blyertpennas bredsida, och en spetsig stiftpennas konsistent skarpa streck.
3) Man är inte van vid seriffer i det aktuella sammanhanget. Dess oftast välmenta syfte kan därför i oskyldigaste oförståelse förvanskas till uppfattningen om en sista krystad utväg för den med kluddig handstil att göra sina texter läsliga. I de allra flesta fall blir det istället tvärtom – i längden en massa spretiga streck.
4) Det mekaniska glömmer aldrig en seriff om när den arbetar med ett antikva-snitt. Stöper man med pennan fordras en extrakoll att allt sitter där det är meningen att det skall sitta. På detta kan mycken tid ödslas. (Efter)seriffering är endast att rekommendera inom det konstnärliga skapandet.
5) Mekanernas utstyrslar på seriffer är inte de enda – men eftersom de saknar de svåråtergivna seriffkonsollerna, dem som oftast kommer på frågan i handstilsgenren. Alltid finns det någon som vill beklaga sig över att man lånat in serifferna från ett håll och bokstavsutseendet från ett annat.
6) Handskrivna bokstäver följer, av förklarliga skäl, inte en strikt grad. Om ett n ena gången uppmätts till hälften så litet som det andra och trettonde – hur många tänker då på att också anpassa seriffernas storlekar?
7) Falska seriffer har jag sett åtskilliga exempel på, t ex att man på ett u sätter seriffer som vore u-et ett i alla avseenden omvänt n. M a o finns det en tendens att inte känna till – kanske inte heller lära sig, allt för att vara upproriskt originell... – att en seriff kan bilda en yttre rät vinkel vid ett bokstavsben (jmf det övre serifferna på nämnda u).
8) Serifferna förknippas med antikvor, vilka i sin tur kännetecknas av glasögon-g och tvåvånings-a. Majoriteten av handskrivna texter innehåller ”skriv”-varianten av dessa bokstäver. Ännu en gång verkar seriffer som malplacerade tillägg.
9) Eftersom det är mycket vanligt att konsolidera ett I (och andra smala bokstäver) genom schattering – men lämna övriga bokstävernas eventuella behov av sådan, därhän – har man redan en tradition av det vi kan kalla lämplighets- eller nödvändighetsseriffering. Denna mister sin särart om man klackar i största allmänhet.
10) Skrivmaskinsstilar har sin charm; det har inte (billiga) försök till en vardaglig skönskriftsrenässans av tänderna i Haldas metallkäke. Dess gaddar får ju inte del av någon slumpens färgbandssotning.
I ett nyårsärende till närlivsen, passerade jag som vanligt Dalhems grusade fotbollsplan. Ett litet barn springer omkring och petar i de slockande raketresterna, utan en tanke på att mina tankar får en världspolitisk dimension och går i riktning mot de förrädiska minfälten i Afghanistan. Den lilla ungen som här i Malmö leker bland möjliga blindgångare är inte lika, men dock, sårbar för olyckor, som den krigshärjade befolkningen i det centralasiatiska landet. Det är otäckt, men vi svenskar – och vi är ju sannerligen inte de enda – ägnar oss på nöjesbasis åt något som många afghaner fruktar för varje steg de tar.
De braskande blockbokstäverna på fyrverkeripjäserna ackompanjeras av varningstexter. Av de jordfästa farorna i Afghanistan syns ingenting förrän det redan är klippt. Är det vi eller dem som behöver mer information? Det sker ju skador här i Sverige trots varningarna.
På tillbakavägen har den lille killen förflyttat sig till andra änden av planen, där det också ligger träpinnar och tändpapper. Jag tror inte att han anade hur utsatt han var, både för mina blickar och för sina egna leksaker.
Tyvärr är den i Afghanistan utstationerade saneringspersonalens överblick över minorna, minimal. Det är å andra sidan också den andel föräldrar som obekymrat tillåter sina barn att leka bland använda himlaspel. Men ändå...
Ur ordet ”TYPOGRAFI” (ja, det är rätt; det skall vara svårläst och allt) kan härledas en mängd relationer, och när de bokstäver som vill vara med och leka, strukits, återstår två bokstäver som omkastat från den plats de har i ordet, bildar substantivet ”ro”. Det får man kanske när man greppat nedanstående tre typfall. Man är efter en föreståelsens stund i alla fall härdad i ämnet teckenliknelser, och kan förhoppningsvis ta till sig andra aspekter i omgivningen från en plattform som inte bara är lätt att bestiga, utan relativt enkel att stå kvar på medan sambandsfrågorna innehållande någorlunda greppbara paralleller, haglar.
Nåväl. De kombatterande bokstäver är som följer: TYPGAFI.
Sambor 1: Y-et är ett T med i gymnastiserande, i luften uppsträckta armar, som en tvättställningsvinda schematiskt fångar precis när två av de sneda bärläktarna skuggar de övriga – om nu detta är tredimensionellt möjligt också under förutsättning att tvättställningen skall fungera för konfektionstorkning och inte en uppsamlingsplats för jämviktsmässig skranglig.
Sambor 2: Hur skall man kunna se färgade bokstäver om de inte får tillfälle att sola sig under sin privata regnbågsfärgade sol? G-et i vårt ord behöver bara vändas nedåt (som när man rättar till en felaktigt fastklämd dörrkläpp) för att bli ett P. Det förutsätts emellertid att G-et har lämnat fri strålningstillförsel i toppen, alltså inte kurar ihop sig både uppe och nere.
Sambor 3: F och I gör sig bra tillsammans – som ett kantigt och vågrätt segt A. Mittstrecket (det understa strecket, totalt räknat...) brukar vara kortare än det övre – så att säga, ett gammas framåtskridande komponent. Längdskillnaden är passande att ha att göra med: när man i handstil lägger till mittstrecket på A, hamnar dess slut gärna litet innan den högra ”väggen” på A. ”Hyllplanet” lever inte säkert; det borde egentligen ramlat ner och därtill delat upp F-et i två trianglar, men en kognitionens väktare vill inte göra samma misstag som det den uppdragbara plåtteknikern i THX-reklamen måste åtgärda.
R och O blev som nämnts över. Om vill placerar in dem i ett slags pott finner vi att det mesta redan har gått. Så här ser det nämligen ut: ---O-R--- och det kan man väl kalla för symmetriskt. Däremot är det inte så lätt att göra dylik typografi med bara ett föremål. Det skall vi väl kunna råda bot på. Vi har ju faktiskt inte fixat en dräglig tillvaro åt kvarstodens båda versaler. De har två alterniv. Antingen flyttar O-et in i R-ets rum med utsikt. Trappa finns ju! Eller också bosätter sig R-et i O-ets rundning.
Den rakare, glasklart naturliga förklaringen på någonting, får i mina funderingar ibland konkurrens av något osannolikt, men mer kontextuellt jämkande. Filmen Under solen handlar om en medelålders oskuld och analfabet på en västgötsk bondgård. Colin Nutley regisserar som vanligt på lösa manusboliner och lämnar fritt spelrum åt improvisation utifrån den engelska dialogen. Resultatet har blivit en Änglagård med inskränkt persongalleri, däribland frun Helena Bergström på en nyckelpost som efterlyst hembiträder och sedermera älskarinna.
Tillbaka till min understundom tvivel. P g a Colins nationalitet har S-et i ”solen” gjorts mer skrymmande – versalering för att passa engelsmannaregler. En speciellt tvekande åsna mellan de olika höga hötapparna framskymtar gärna i Sverige när det är få ord i en titel till en bok, en film, en skiva, o s v. De(t) sista orden/t räknas kanske inte lika mycket om jag lyfter upp dem enligt samma densitetsmall som övriga begynnelsebokstäver behandlats med, tycks man tänka med den anglosaxiska traditionen i skallen. Alla vill de ju få epiteten ”inledande” påklistrat sig – och om man sätter en gemen liten stackare på slutet när man skall ge det yttersta och pressa fram en stor bedrift, känns det som om projektet sjunker likt vilken sufflé som helst.
Men anledningen kan också röra sig kring analfabetismen – osannolikheten. Efter ett, i filmen, svek (se rullen för detaljer!) i dess spår tror jag att Rolf Lassgårds rollperson ordnar svenskundervisning på ett eller annat desperat sätt. Det är aldrig försent att lära, men dröjer man för länge, kan det ha hunnit bli 90-tal och tvång på att bevittna det engelska versallånets spridning. Influens och efterapning är inte bara att beklaga. Man måste inse att omgivningen kan sätta ett ärftligt humaniora-intresse i svaj – om så bara på petitessnivå.
Så mycken film är amerikansk eller engelsk att Under Solen är helt och hållet i sin symptomatiska ordning. Vi uthärdar det väl för chansen att se en skildring av Sverige och svenskarna av en britt. Colins filmer innehåller oväntade saker (bilar och människor som dyker upp från bakom gräsbevuxna ängar). Nu har man lärt sig att detta slags överraskning återkommer. Idyllbilderna är natursköna, men inte alltför olika. Därför är det skönt att ha möjlighet att hänga upp sig på en liten (stor) bokstavsgrej i layouten av presentationen...
I princip kan man sätta likhetstecken mellan typografi och att tala klartext – både i ord och handling. Allt fler författare, så att säga, monopoliserar sin produktion med hemmadatorn; det har blivit mycket lättare för skribenten att välja hur man vill presentera det man på ett eller annat sätt presterat.
Layout har förvisso sina begränsningar – och för att nå ut till den breda massan med ett verk får man nog kväsa eventuella instinkter för revolutionära text- och bildupplägg. Men antalet typsnitt i detta nu saknar all katalogiseringsreson och sväller upp till en vid första anblick imponerande volym. Nu har det i den allmänt utmanande illegalitetens spår blivit vanligt att lägga till eller ta bort en eller annan bokstav i fontnamnets slut, och vips ha belägg för att hävda att Garamond och Garamondo är olika typsnitt, där de i själva verket är två lika inkvalitativa kopior av samma briljanta original. Ungefär som att söka blanda en dryck efter Coca Colas originalrecept med hjälp av laborationer vid diskbänken hemma i familjehemmet, eller skryta om en falskt hög produktionstakt genom att spara alla uppdateringar av ett dokument som en egen fil och bara lägga till en bokstav i slutet när något i texten ändras. 256-teckengränsen finns där i alla fall...
Okej, ni förstår min jämförelse mellan hemmasnickrat helfabrikat och skumma typsnitt i den olagliga fåran. Och inledningens tal om klartext har givetvis med detta att göra, nämligen i det på boksidan visuellt osynliga dilemmat huruvida olagliga snittkopior får uttrycka en i fråga om uttryckt tacksamhet för en snittritares åtskilliga timmar i outlineprocessen mindre nogräknad privatpersons tankar. Får rippade bezierkurvor kläda dem i en typografisk klädedräkt?
I det ständiga racet att åstadkomma uppseendeväckande typografi är det lockande att printa i en lätt modifierad version av Gazette. Detta är ju det brödtextsnitt Sydsvenskan brukar. Intet sagt om att tidningen är dubiositet, men av dess deckarspaltsredaktör Anders Hammarqvist har jag fått reda på att Sydsvenskan ”så snart det går” skall byta till en lokalt anpassad variant av Gazette. Helt enligt den lagliga konstens alla regler – man har i detta typfall köpt licensen.
Jag vill ändå nämna detta för att illustrera att dylika förändringar lika väl kan utföras av en teckenfrälst kodknackare, som på sin kanske avancerade hemsida kör en fanzine-grej, varav vissa delar är bilder innehållande texter i MyArial. Fejkade samarr mellan skapare och mänskliga kopiatorer gillas ej!
Här går det inte att skylla på att ett & på andras villkor spolierar ens expressivitet. Tala klartext, men gör det öppet och i det fria, så slipper orutinerade lekmannalayoutare känna av det allestädes närvarande gratishäleriet, när de i god tro tankar hem de .ttf-filer på nätet runt omkring vilka spåren efter mer eller mindre allvarliga logaritmintrång sopats bort.
En sak är lovande med de kinesiska piktogrammen: de tar lika mycket plats oavsett såväl betydelse som placering i meningen. Det är därför lätt att utgå från basen fyrkanten, och sedan i hjärnan inordna de olika rispade sträckningarna i varje tecken. Som ett litet index-kort i kartoteket.
De latinska bokstäverna är ju i sitt esse proportionella, men då är det svårt att pricka in mitten på ett tecken. När man bland de kinesiska skrivtecknen beträder en gemensam grund hittar man lättare essensen, sambanden – men inte nödvändigtvis också viljan och modet att repetera, repetera, repetera de många tusen piktogrammen.
Detta till trots är det tur med litet avbrott från den flätade kalligrafin: i kinesisk text används västerländska – arabiska, alltså... – siffror. Och de sätts proportionellt. Detta bryter av, men inte alltid går de lugnt och stilla in i en positivt pulserande ordbild.
Om skrivtecknen tryckts som kolonner av tvåcentimeters långa och breda stämplar och siffrorna i detta mastodontsällskap satts försvinnande små, skulle de senare ätits upp av de trådiga rutorna. Digitalsiffror vore annars ett logikens implantat i östasiatiska skrifter. Även rektangulära är de kantiga och således välanpassade för detta. Förvisso primitivare – färre lysande kristaller än piktogrammen, men enklare – en skön avkoppling från de invecklade pyramidgångarna som skapas och som liknar amerikanska husblock där alla byggnader tillägnas ett lika stort kvarter (och f ö har tråkiga numeriskt uppåtgående namn). Dessa likriktade anspråk permanenterar enformiga arkitektplaneringar, men sätter upp en konstrast mot den orientaliska stadsbilden med dess myller av folk och bebyggelse i lika många olika variationer som det finns upptänkliga ordbilder i Mittens rikes nationalspråk.
De blomstrande frizonerna, med sina ekonomiska helylleagendor, debiteras för de digitala siffrorna, men förlorar inget mer än vad den redan befintliga recessionen ställt till med; man använder ju inte det digiala alternativet. Skall de införa det? Det handlar nog om huruvida man skall få in en sådan liten fråga i stadsplaneringen. Sedan måste ju tryckerierna få ökade anslag för att ha råd med en byråkratisk upphandling av ett typsnitt som imiterar digitalsiffror.
En dash är den generella fortsättningsflaggan i början och slutet av textbalkarna. Textningsgeneratorerna på SVT torde ha skiljestrecket kodat på tangenten ”bindestreck”, och produktion av vanligt bindestreck i shift-läget. Hur kan man annars förklara att många program- och spelfilmstextare sätter en dash i ord som 90-tal (”90–tal”) och i de sällsynta fall då ett ord oprovocerat slits mellan två rader. T o m i ”till”fallet använder man en dash.
Man sitter väl inte och trycker på shifttangenterna i tid och otid? Pekfingervalsen är i längden inte effektiv, men desto mer tidsödande om man måste shifta korta perioder, à ett tecken, men ofta.
Sanseriffer är som allom bekant ”råare” än antikvor. Därför är det märkligt att den tidigare typens användare har en benägenhet att felstila istället för att kursivera – något den senare gruppens förespråkare ägnar sig åt. Skall det vara rått och obearbetat är väl, kan jag tro, pålagd tjockhet lika skadligt för konceptet som det sätt på vilket den nätta klackningen i seriff-snitten gör susen?
Är bold-knappen, när den används på en sanseriff-text, en utväg för att de båda snittyperna skall kunna konkurrera på ett schysst sätt? Och vidare: är sanseriffer bättre skickade för formatteringsförändringar just därför att de klarar av hanteringen på ett föredömligt sätt? (Kursiveringen av antikvorna är ju inget vapen, eftersom det sneda är svårt att läsa!) Har sanseriffen efter tryck på denna knapp utlöst det tjuvknep som motsvarar antikvornas schatteringssnits syftande att vinna längeläsarnas gunst?
I årskrönikenumret 1998 av Newsweek återvände man till de linjerade kollegieblockens potential som optimalt redskap för handskrivna artikelutkast. Ingresserna hölls upp av linjer, jämnt frammatade morse-n (tankstreck, punkt – ett långt, ett kort tryck på telegrafens metalltunga). N som i Newsweek förstod jag det som, när jag kollat i en bok med knackningsalfabetets principer.
Men sedan slog mig en annan sak. Det kan ju uppfattas som en anspelning på SR vid nyhetsdags, pipen som ljöd strax före heltimmen innan dess jingelbanken uppfräschats i samband med den kommersiella radions inbrott i den analoga eterluften!
Nja, knappast troligt, men eftersom radionyheterna av förklarliga tidsresursskäl inte förmår servera en mångfacetterad bild av en viss händelse, passar det kanske bra att det endast var ingresserna i Newsweek som morsefierades. De är ju korta aptitretare – om än kortare och annorlunda författade än reklamradions (ja, paradoxalt nog inte Sveriges Radios, som ju var den ”telegraferande” inrättningen tidigare i resonemanget) kombination av notisinviter och förtäckt marknadsföring för vad tryckpressarna presterat under det senaste verksamhetsdygnet.
Indrag kan man göra litet som man vill med, tycks vissa mer eller mindre professionella layoutare resonera. Dels tycker de att man kan strunta i sekvensmarkeringen i korta sanseriff-stycken, dels sätter slarverna indrag på tokiga ställen, såsom i den direkta början av en artikel – innan det kommit varken byline eller en bit inledande brödtext.
Tabulatorstegen fluktuerar visserligen i måttlig grad mellan marknadens vanligaste ordbehandlare, men man skall inte dra sig för att redan på hållpunkten ”elektronisk grovkladd” i Notepad e dyl, sätta indrag. Glömska i detta avseende är nog den vanligaste orsaken till att det sedan tryck och klart dyker upp oindragna stycken. Till slut kommer man till ett stadium då texten grötas till för ens eget vidkommande; i längden hittar man inte ut ur det aldrig inbromsande ordflödet.
Jag kan bara hitta ett tillfälle då det är okej att urskulda sig – om man då ännu orkat behålla gnistan uppe. Det remarkabla stället är när styckets sista mening slutar på halvcentimetern när före högerkanten. Då kan ett ”spegelvänt indrag” var befogat.
När allt kommer omkring bör man då även läsa baklänges (och då instinktivt knyta band till floppen .doc, tidskriften som trilskas med både ekonomismen hos fattiga läshungrande och datorerna, som mer än gärna suspenderar den framlängsna kombinationen mellanslag–punkt), men den hart när uttydningskuriosan kan vi väl gallra ut, eftersom den ter sig så ofattbart sanslös!
Skall man undvika en enkel horunge går det att, med litet tur, hitta detta spegelvända indrag längst ut i högerkanten av en spalt. (Men man får nog leta ett tag, anar jag...) Och då är vi där igen: är det i omvända världen accepterat att gasa och köra rakt in i en tabulering? Nja. Det ser åtminstone konventionellt rätt ut.
Vi kan också få helt andra proportioner på utgångsrader. De kan t ex inrymma ett enda ord, som ett slags av den andra ytterligheten – regelrätt text – ockuperat indrag. Men bottenvåningen blir i så fall ojämn. Fort, fort in med litet fogmassa!
Gör bara för allt i världen inte som danska Politiken. I sin ”Computer”-del (3/12 -98, s 17) har de vänsterställt ett och högerställt ett ord på en rad som följs av en med ett ord som förkortaren i ombrytningsprogrammet inte fann något regelverk för, eller inte hade hjärta att separera. Raden som återställde den konstanta svärtan efter den tillfälliga svackan, utgjordes nämligen av sex ord hoplänkade av fem bindestreck! Detta tåg fick gå obehandlat till nästkommande trappsteg i spaltskrapan.
Ja, när man nu uppenbarligen vill att denna en rad i högen skall se ut som en utgångsrad från båda håll, bör det gå för sig att med blicken dra en linje i mitten av spalten, ett streck som avdelar denna i två! Jaså, det skall inte vara möjligt? Det var hur som helst en himla flax att man inte aktiverade en viss auto-spärrning...
Tag det som en välment tumregel att IT-texter, som kan vara presumtiva mötesplatser för de ganska odelbara webbadresserna, bör kollas extra noggrant manuellt. Om denna varning inte beaktas, drar chefen måhända in ett och annat lönepålägg för träget och troget layoutarbete! Men man har väl tillåtelse att sumpa en gång, säger du. Ja, men det är bättre att läsa sig av andras misstag, säger jag!