AUGUSTI & SEPTEMBER
990821
Har precis kommit hem från en kompis i Malmö. Jag har inte uppdaterat min dagbok på jättelänge (som om ni inte hade märkt det...) och hade tänkt att lägga ner den, men jag har fått så många uppmuntrande ord om hemsidan så jag tror att jag ska fortsätta med den ändå, ett tag i alla fall.
Mycket har hänt sedan sist och jag kommer säkert inte orka/komma ihåg att skriva om allt, men jag ska försöka ta med det viktigaste.
Den 28 juli åkte jag och en kompis till Rhodos och stannade där i två veckor. Det var kul, även fast jag har väldigt svårt för att tycka att saker är roligt just nu...
Nej, jag tänker inte skriva mer om det nu för då blir jag bara deprimerad.
Jag ska skriva och berätta hur jag känner mig. Jag hade så mycket förväntningar inför den här sommaren. Det skulle bli den perfekta sommaren. Det började med att jag var ensam hemma i en månad och mådde piss av att vara ensam. Jag kände mig så himla ensam och allt kändes förjävligt. Trodde inte att det kunde bli mycket värre. Dessutom var min syrra hemma rätt mycket och tvingade mig äta vilket inte gjorde det bättre. Precis innan mina föräldrar kom hem igen dog min syrras lilla söta och högt älskade kanin och sorgen var stor. Sedan åkte jag till Grekland och det var väl ganska bra. Sista kvällen satt jag ute på balkongen och funderade. Jag frågade mig själv om den här resan hade varit bra. Mitt slutgiltiga svar löd: det har ju faktiskt funnits stunder (nästan varje dag) då jag har varit "inte-deppig". Jag vet liksom inte hur höga krav man får ha, men resan var nog rätt bra i alla fall. Sedan åkte jag och hälsade på en kompis i Malmö. Vi träffades på en språkresa för tre år sedan. Då hade hon precis haft anorexia och vår kontakt var självklar och mycket bra. Jag visste att hon hade förändrats mycket nu och att vi har blivit väldigt olika, men jag ville inte inse det och åkte och hälsade på henne. Det var ett misstag och jag mådde så dåligt hela tiden jag var hos henne. Jag ville bara hem och var så känslig hela tiden.
Nu är jag hemma och sitter och funderar över mig själv och mitt liv. För några år sedan skulle jag beskrivit mig själv på detta sätt ungefär: en tjej som är målmedveten, ganska nöjd med sig själv, envis, har bra självförtroende, är trygg, glad, skulle aldrig kunna vara deprimerad, tycker om sitt liv...
Hur blev det så här? Varför är jag inte sådan längre?????? VARFÖR??????
Jag har ingen livsglädje kvar och jag är psykiskt död. Jag bara finns, men lever inte. Ingenting är roligt och jag bryr mig inte om något.
Måste sluta och gå och krama min kanin och mina älskade föräldrar som jag längtat så mycket efter...
Tycker så mycket om er som läser på min hemsida. Jag har er i mina tankar oftare än ni kan ana...
Förresten, jag läste vad Isa hade skrivit i min gästbok och i hennes dagbok. Det fick mig att fundera mycket och jag vill skriva något till henne/till dig Isa, men jag vet inte riktigt vad. Jag är inget skelett, så mycket kan jag säga och det är sant. När jag läste det du skrivit om mig i din dagbok blev jag alldeles tårögd. Jag kunde inte fatta att det handlade om mig och det jag läste skrämde mig. Isa, du är en underbar människa. Det vore kul om du kom hit någon mer gång...
990831
Har inte uppdaterat på jättelänge, men jag har mina skäl. Jag är mitt inne i en väldigt deppig period och jag vill så gärna skriva positiva saker i min dagbok, men just nu finns det inget positivt i mitt liv.
Borde sova nu, men jag tänkte att jag nog borde ta och skriva lite dagbok.
Allt går bara utför och jag varken vill eller kan stoppa det. Just nu går min bantning bra och motivationen är på topp för att bli riktigt smal. Tränar (Spinning, intensivgympa, cyklar och springer) 5-8 gånger i veckan och äter denna vecka 1 äpple per dag, ska nästa vecka äta ett halvt äpple per dag och veckan efter den veckan 1 dl minimjölk per dag. Vill egentligen inte skriva detta, men det är ju det mitt liv handlar om nu, bara det. Vad ska jag annars skriva???????????
Jag grät hos Karin (kuratorn) förra veckan, två gånger. Det var skönt. Jag har aldrig varit så här deppig förut, vet inte hur jag ska hantera situationen.
Jag känner mig inte delaktig i något, känns som jag bara flyter omkring, men inte får någon kontakt. Ingen ser mig, alla tillhör en helt annan värld, alla utom jag. Känner mig så oerhört ensam.
Nu måste jag sova.
990901
Orkar egentligen inte skriva, men jag ska försöka uppdatera lite oftare från och med nu och då måste jag ju skriva idag. Mår så dåligt. Både fysiskt och psykiskt, men mest fysiskt för tillfället.
Är så orkeslös, fryser så mycket, har dunkande huvudvärk, mår så jävla illa...
Tränade spinning i måndags, intensivgympa igår och intensivspinning idag.
Orkade knappt cykla hem från skolan idag, fick gå på slutet. Hängde över trappräckena när jag gick i trapporna i skolan för att benen typ vek sig (säkert för att jag är så fet).
Äh, jag skriver bara fel hela tiden, måste sova...
990904
Vad är jag egentligen? Jag är nog, som någon skrev i gästboken, ett stort jävla skämt. Vad skulle jag annars vara?
Jag är så egoistisk mot mig själv. Bara för att jag inte just nu vill äta vitaminer eller dricka mjölk eller överhuvudtaget äta så kanske jag ångrar det sedan. Tappar en massa hår, får svagare skelett... Det är sådana saker som verkar så oväsentliga just nu, men sedan då? Egentligen spelar det ingen roll eftersom jag bara kommer fortsätta att banta tills jag blir tillräckligt smal. Vad är tillräckligt då? Vem avgör det? Vet inte...
990910
Äntligen fungerar det att uppdatera igen!!!!! Ni ska veta hur många timmar jag har försökt utan framgång och hur mycket jag har förbannat mig över det!
Jag är rätt glad idag! Det var längesedan och det känns rätt konstigt. Jag är glad för att jag har umgåtts med trevliga och schyssta människor idag, inte med tjejerna i min klass. Är också glad för att jag blev vald till VD i vårt UF(ung företagsamhet)-företag. Enligt det vi har fått lära oss är VD den som skapar stämning bland personalen, den som kan lyssna på alla och den som ska göra det trivsamt. Är bara orolig för att jag inte ska kunna uppfylla alla de punkterna.
Pratade med en kompis i Malmö (inte hon jag hälsade på) igår och det var så kul. Hon är en underbar vän och jag saknar henne så mycket. Hon vet verkligen hur jag känner mig och förstår mig till 100%. Synd att hon inte bor här.
Alla mina vänner är så snälla, vet inte vad jag har gjort för att förtjäna dem. Är egentligen inte värd dem.
När jag tränade spinning i onsdags frågade en erfaren och vältränad "spinnare" mig om jag tävlingscyklar eftersom jag var så duktig. Det var roligt att få höra!
Det här var en riktig positiv dagboksanteckning för att komma från mig!!!!
Ja just det, kolla gärna in mina nya sidor!
990911
Var och klippte mig idag. Jag blev nöjd med frisyren så det var väl rätt kul. Det pinsamma var att jag tappade en massa hår där så fort hon rörde håret och frisören frågade om jag brukar tappa så där mycket hår. Jag ljög och sa att jag bara brukar tappa lite när jag duschar.
Sedan träffade jag Jenny i stan. Tycker om henne. Hon är en så snäll kompis.
990918
Nu har jag inte skrivit på länge igen. Får väl skylla på skolan.
Den senaste veckan har mitt humör varit så mycket upp och ner. En dag har jag varit riktigt glad och lycklig medan jag dagen efter bara har velat försvinna. Just nu befinner jag mig någonstans i mitten fast närmare det sämre hållet.
I torsdags visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara försvinna, bort från allt, men jag hade ingenstans att ta vägen. Jag hade ingen att prata med och det var hemskt. Jag bara grät och grät. Det kändes så fruktansvärt att inte veta var jag skulle ta vägen. Det kändes ungefär som om jag var jagad av en galen mördare som jag omöjligt kunde komma ifrån. Jag kom till en stenvägg och kunde inte ta mig förbi den. Kunde inte komma ut åt något håll. Igår var det också pissdåligt på dagen. Pratade med Karin och började gråta hos henne. Hon var rädd för att jag skulle ta livet av mig, men jag är nog för feg för det. Jag är inte värd det. Jag ska få lida istället. På eftermiddagen kom två tjejer i min klass fram och frågade om jag ville med dem hem till en annan klasskompis på kvällen. Jag blev glad. De frågade mig och hade inte alls behövt göra det. Jag åkte med dem dit och det var sådär, men två gånger den kvällen kände jag enorm lycka. Det var när hon som vi var hos sa att det verkligen var kul att jag hade kommit. Hon sa det två gånger och bara till mig. Jag blev så glad, men ändå var jag inte riktigt glad. En kompis som var där frågade mig flera gånger om jag verkligen mår bra. Jag lög och sa att jag gör det. Skulle så gärna vilja berätta allt för henne, men jag vågar inte. Vill inte skrämma bort henne, vill inte plåga henne med all sanning och allt svårt. Varför kan jag inte le?
En som har kännt mig i 15 år sa till mig igår att de märker att jag drar mig undan på luncherna, att jag inte äter. det var en chock för mig. Jag trodde inte att någon la märke till mig. Jag trodde inte att jag syntes.
Efter det verkade tiden förlora all betydelse. Tio minuter kändes som en vecka, och sedan kunde det gå en dag utan att jag märkte det. Det kändes som om jag levde i ett vacuum.
990923
Klockan är 01.26. Det är natt, natten mellan onsdag och torsdag. Mår skit. Åt för mycket idag, kunde inte kontrollera mig själv. Åt två äpplen istället för högst ett som skulle vara min dagsranson för idag. Dessutom drack jag en massa vatten på spinningen. Inte nog med att jag ätit för mycket, jag orkade knappt med spinningen. Jag var inte den som orkade mest den här gången. Var så himla trött. Igår på spinningen var jag också jättetrött och kunde knappt andas, det var äckligt. Säkert för att jag är lat och otränad. Hade tänkt mig att bränna bort det där extra äpplet på spinningen, men jag var ju så värdelös så jag litade inte på att jag hade gjort det. Därför har jag precis avslutat mitt tredje träningspass för dagen. Jag hade tänkt att springa på stället (på mattan i mitt rum) i 35 minuter, men för säkerhets skull sprang jag i 61 minuter. Det var det värsta träningspasset i hela mitt liv. Sprang barfota och fick så himla ont i fötterna och benen, men jag var tvungen att fortsätta. Sedan gjorde jag sit ups och armhävningar i 20 minuter. Innerst inne vet jag att mitt morgonpass (sit ups och armhävningar i 15 minuter), 60 minuters spinning och mitt nattpass har förbrännt äpplet många gånger om, men en röst inom mig talar hela tiden om för mig att jag måste fortsätta för att vara riktigt säker för om något av det finns kvar blir jag ännu FETARE och det kan jag inte riskera. Känner mig ännu inte riktigt äker och lugn så jag har ett straff också vilket är att jag inte ska äta något imorgon och bara pyttelite sallad på fredag och lite i helgen och dessutom träna så mycket det bara går.
Fattar de inte att de försvårar? Om jag äter vill jag åtminstone hör att jag är vidrig.
990929
Har idag börjat använda ett annat program när jag gör min hemsida så det är lite ovant. Tycker om den här färgen!
Har tränat spinning ikväll. Det var kul för det gick så bra idag!
På fredag åker mamma och pappa bort. Det ska bli skönt att vara ensam i helgen, men jag är lite rädd också för de ska flyga och idag sa de på TV att det skulle bli stormigt på fredag.
Jag är så orolig för många av mina kompisar, särskilt Nina för hon verkar må så himla dåligt och det finns inget som jag kan göra.
Jag själv har vant mig att leva i detta helvete ganska bra, men det är ändå ett helvete och jag vet oftast inte vad jag ska ta mig till.
Jag har så länge levt i detta helvete med allt ljugande. Alltid tänker jag på hur jag ska kunna ljuga nästa tillfälle som jag hela tiden bara längtar efter att få öppna mig och bara "slänga" ut min ångest, sanningen. Allt det som gör så ont, men som jag stänger in inom mig för att allt ska bli lättare. Ja, jag inbillar mig att allt ska bli lättare om ingen vet sanningen. Det blir lättare att slippa äta, men livet blir inte lättare. Livet blir bara svårare. Svårare och svårare hela tiden och den som lider mest är antagligen jag. Ingen annan vet ju hur jag mår. Jag är en mästare på att ljuga och att få folk att tro att allt är bra med mig. Min syster var hemma i helgen och hon mår inte så bra just nu. Hon berättade det för mamma och pappa och grät till och med mitt framför dem och vet ni vad? Hon fick tröst. Allt kändes inte lika hemskt för henne när hon åkte härifrån för hon hade fått lätta sitt hjärta, släppt fram allt det svåra och fått prata om det, dela med sig. Det kändes så jävla orättvist att hon kunde göra så, när jag satt bredvid och grät inombords för att allt gör så jävla ont, för att livet är så svårt just nu och för att jag är den enda som vet det. Jag får leva själv med hela den stora smärtan utan att kunna släppa ut det minsta av den. Det är svårt, så otroligt tungt. Jag brukar ofta gråta när jag är själv. Tårarna kommer bara, men de tårarna släpper inte ut något av all den smärta jag har inombords, för det är bara jag som kan se de tårarna.
Jag blir så ledsen när jag förstår att det finns så många andra som känner samma smärta, samma tunga smärta som gör så ont och som gnager inom en. Samma smärta som är en enda stor klump av "ledsenhet". Jag skulle inte ens önska min värsta fiende denna
smärta och allra minst mina bästa vänner.
Det går ju riktigt bra med det nya programmet ser jag!!!
Borde nog gå och lägga mig nu eftersom klockan är 01.18, men...
Har precis schemalagt mina dagar (varje minut är schemalagd) för att jag vill ha total kontroll över mitt liv, är jag knäpp eller?
Nej, nu ska jag gå och sova!
God natt!
Förresten, idag besöktes min hemsida för 1000:e gången! Otroligt att den har blivit besökt så många gånger. Förstår det inte.
990930
Mår inte bra, inte alls bra. Fick kramp i armarna och benen och domningar i händerna på andra träningspasset idag och dessutom gjorde mitt skadade knä ont. Var tvungen att avbryta efter 30 minuter, kände mig så misslyckad...
Dessutom buade några småkillar åt mig när jag hade så ont att jag knappt kunde springa. Jag höll på att börja gråta.
Dessutom har det varit jobbigt i skolan hela veckan för Karin var på kurs hela tisdagen och onsdagen och även fast jag inte träffar henne alltid så känns det så skönt och tryggt att bara veta att hon finns där. Mötte henne två gånger idag och det var väldigt jobbigt eftersom jag inte har tid förrän om två vecko, men jag har lovat mig själv att klara det och att dessutom inte maila henne. Måste bli lite starkare, men jag skulle så gärna vilja maila henne, speciellt nu när jag mår så dåligt. Varför måste livet vara så svårt??????????????????????????????????????
