MEMORIAL

Den här sidan är en minnessida där ni kan tända ett ljus för saknade.

Skicka ett e-mail till mig med den text ni vill ska stå så uppdaterar jag sidan så snabbt som möjligt. 

Varför?
Varför var Heather tvungen att lämna detta liv? Hon var bara 16 år när hon den 19 april 1999 inte längre orkade kämpa mot anorexin. Det är så orättvist.
Min enda tröst är att jag vet att hon har det bra nu.

Heather, min fjäril, jag saknar dig av hela mitt hjärta. Glöm inte att du alltid finns i mina tankar och i mitt hjärta.

Ida, du var som en riktig systerdotter till mig även fast du var en kanin och det var hemskt att se dig må så dåligt och slutligen förlora dig den 22 juli 1999. Det kom så snabbt och plötsligt och veterinärerna kunde inget göra. Det är hjärtkrossande...
Du var alltid så pigg. Du var en så härlig liten krabat och jag älskade dig så mycket. Du fick mig att skratta när du utförde dina "kängurukonster", du fick mig att le när du uppförde dig knasigt. Du var en underbar kanin och jag kommer alltid att sakna dig oerhört mycket...

Ida

Varför, min kära?
Varför lämnade du mig?
Varför lämnade du denna värld?
Jag vet att du inte kan svara och jag vet att du hade velat stanna,
att du kämpade, men varför lyckades du inte?
Jag älskade dig hela ditt korta liv och förlusten känns fruktansvärd,
men att se dig, den piggaste av oss alla, ligga stilla utan ork var svårare och alldeles hjärtskärande.
Mitt hjärta värker av sorg och saknad, men glädjs samtidigt av alla minnen.

Kängurun min, moster kommer alltid att minnas dig
och förvara de glädje- och älskvärda minnena från dig i mitt hjärta.
Ida, jag älskar dig för alltid.

Erik, du var en bra människa när inte drogerna hade dig i sitt våld.
Jag vet att du hade det tufft med din pappa och att du flydde in i drogernas värld.
Jag vet inte hur många gånger jag hört Björn skryta om dig och Britt bara klaga över att du är som du är.
Du lämnade två små pojkar efter dig, Björn och Charlie.
De saknar sin pappa och älskar dig så mycket.
Du mådde ju inte bra, du bajsa' blod och ja droger och sånt var ju det enda som kretsade kring ditt liv.
Jag vet inte varför du tog ditt liv, men jag tänker på dig trots att jag knappt fick lära känna dig.

Morfar, jag saknar dig. Det var ett tag sedan du lämnade oss, men jag tycker fortfarande det är som igår då jag såg dig i din sjukhussäng och du frågade mamma lite snällt om det var Fredrik hon hade tagit med sig.
Han kände inte igen mig, cancern gjorde honom allt svagare och en dag var du ju bara borta.
Jag vet att någonstans ska vi mötas och ha kul. Vi ska göra sånt som vi aldrig hann.
I himlen ska vi ses och där ska ingen sjukdom eller lidande finnas, bara glädje och skratt.
Jag vet inte hur det skulle sett ut om du fortfarande levt, men jag tror inte att mormor och mina mostrar hade bråkat så som de gör idag.
Jag vet inte, men du kanske hade kunnat vara där för mig då min anorexia var som värst.
Jag vet att du vakar över mig och att du ser mig varje dag.
Jag vet att du gråter när jag står där och spyr borta i skogen eller när Fredrik blev mobbad. Du vet att du kommer att se oss igen, men det kanske dröjer.
Men vi kommer aldrig glömma dig morfar.
Vi älskar dig.

Till minne av Göthe Erling Knutsson, min kära morfar

Tänder här ett ljus för alla de som drabbades av branden i Göteborg.

[HEM]        [DAGBOK]        [DIKTER]        [MIN BANTNING]        [GÄSTBOK]        [DEBATTFORUM]